grekisk vår. - Dramaten

jörn apelkvist. medea och könskampens existentiella villkor.
Björn Apelkvist, lektor vid Lunds universitet, belyser aktualiteten hos Medea
och utvecklar hur äktenskapets kamp mellan könen, barnets utsatthet
och moderns makt har inspirerat dramatiker genom historien.
Medea har ofta identifierats som det första verkliga äktenskapsdramat,
det första dramat om kampen mellan könen. Av de klassiska tragöderna
har samtidigt Euripides hyllats som den främste kvinnoskildraren. Det
är kvinnans synvinkel som är utgångspunkten i de dramer av honom
som bevarats till eftervärlden, och inte minst så i Medea. Mer övergripande
kan om Euripides också sägas att den dramatiska laddningen
i hans dramer i första hand kanaliseras genom individerna och deras
konflikter med sig själva och varandra. Gudarna får en mer sekundär,
konstruerad funktion hos honom, i jämförelse med den djupa religiositeten
vi finner gestaltad hos Aischylos och Sofokles.
EN OUTSIDER
Vi vet att Euripides levde i avskildhet, borta från offentligheten, kände
sig förjagad och missförstådd, att han ej heller mötte den framgång med
sina dramer i sin samtid som hans likar. Han var en outsider. Hänger
detta samman med att han i så hög grad var fri från fördomar gentemot
det andra könet, att han i kraft av sin djupt progressiva kvinnosyn, som
med kraft och distinktion lyfter fram kvinnan som mannens mänsklige
jämlike, överskred de könsgränser som än idag kan tyckas så svåra att
frigöra sig ifrån? Också i vår egen samtid domineras ju det offentliga
samtalet ofta av synsätt på kvinnan som passiv, som ett offer för manssamhället,
som i första hand svag och beroende, i behov av stöd och
insatser. Men de kvinnor Euripides skildrar är långt ifrån hjälplösa offer.
Deras sociala situation är prekär, men i den agerar de med stor kraft,
och är rentav mer aktiva och förslagna än männen.
DEN KVINNLIGA SFÄREN
Euripides Medea har en utgångspunkt som är viktig för den västerländska
dramatikens historia – den som behandlar äktenskapet som kampen
mellan könen, relationen mellan man och kvinna. ”Så oförsonlig är
inget hat, som när två forna vänner blivit osams” låter Euripides körledarinnan
på ett ställe slå fast. Orden sammanfattar pjäsens motiviska
kärna: det spänningsfält av förbittrade känslor som stormar upp när
krigaren Jason förskjuter sin fru Medea och parets två söner, till förmån
för ett nytt giftermål med den unga dottern till kung Kreon av Korinth.
Konflikten mellan de separerande makarna utvecklar sig i högsta
grad som en kamp mellan en manlig och en kvinnlig sfär. Det är den
senare som står i centrum – Medea är utan konkurrens dramats huvudperson
och centrala medvetenhet, samtidigt som kören, med dess återkommande
kommenterande av intrigens utveckling, signifikativt nog
består av kvinnorna i staden Korinth.
Det är också Medea och den kvinnliga maktpolen som till slut går
segrande ur striden, men endast i den fasansfulla destruktivitetens
tecken, endast med den totala familjetragedin som slutpunkt. Medeas
vrede går till slut ut över inte bara kungadottern och kungen själv, utan
förintar också de egna barnen. Barnamordets ohygglighet understryks
med särskild styrka i och med barnens ringa ålder, deras oförstående
oskyldighet inför moderns ”vrede, som härjar och slår för att hävda sin
makt”. Detta betonas redan då deras amma i dramats inledning konstaterar
om dem, att ”sin mors bekymmer ha de tagit lätt”, för ”i barnahjärtat
finns ej rum för sorgen”.
VARDAGSREALISM
I Medea är det entydigt föräldraperspektivet som står i centrum. Det
är den bittra kampen mellan modern och fadern vi får följa, och hur
de unga barnen blir hjälplösa offer för denna konflikt, mördade av sin
egen mor i syfte att hämnas på fadern.
Med fokus på de enskilda individernas perspektiv, i en verklighet
som gudarna inte i någon verkligt genomgripande mening tycks nå
fram till, kryddar Euripides stundtals den hätska replikföringen makarna
emellan med en realistisk udd som kan kännas rykande dagsfärsk.
Vi befinner oss långt ifrån Orestiens högstämda patos, när Medea
gör klart för sin svekfulle make, att ”jag skall få lindring av att håna
dig, och du skall lida, när du tvingas lyssna”. Långt inne i en mycket
påtaglig vardagsrealism – trots den högtravande stilen – befinner vi
oss också, när Jason å sin sida tar ny sats med orden: ”Här gäller det att
inte komma av sig men som en skicklig styrman rida ut med sammandragen
segelduk, o kvinna, din tungas onda virvelstorm av ord!”
DET KVINNLIGA PERSPEKTIVET
Strindberg, Albee, Norén, alla vårt eget tidevarvs stora relationsdramatiker
har i Euripides en oundgänglig föregångare. Men Euripides
särskilda styrka är utan tvekan det kvinnliga perspektivet och dess
särskilda fördjupning som blir allmänmänskligt angeläget på ett sätt
som garanterar dramats verkliga smärtpunkt. Man kan inte annat än
fascineras av den veritabla kvinnorörelse dramat tycks mobilisera, då
Medea och kvinnorna kring henne går till angrepp mot den rationaliserande,
stagnerande, förträngda och problemundvikande manliga
ordning Jason representerar.
Gentemot männens förljugna bekymmersfrihet och småsinta
världsfrånvändhet står Medea med sitt djupa, helgjutet genomlevda
sanningssökande och engagemang i livets verkligt betydelsefulla
angelägenheter, samt med henne hela kören av kvinnor som med djup
inlevelse följer hennes öde. Hennes och inte fädernas vishet är den
andliga mittpunkt som ger dramat dess mening och innehåll.
Den omkastning av den patriarkala samhällsideologin till kvinnans
fördel, den uppvärdering av det kvinnliga som dramat i sin helhet ger
intryck av, bryter tydligast fram i en märklig vision som förmedlas av
kören, strax efter att Medea klargjort sina mörka planer om hämnd på
maken:
Strof 1
De heliga floderna strömma
baklänges uppför bergen,
rättvisan kastas omkull
och allt vändes upp och ner.
Eder och trohetslöften
brytas av svekfulla män.
Nu ändrar sig synen på kvinnan,
nu sjunger man vårt pris.
Vi mötas med aktning och ära.
Det dåliga ryktet
förföljer ej längre vårt kön
Denna kommentar till intrigens utveckling blir samtidigt en ödmjukt
utformad, men synnerligen djupsinnig meditation över hur ”när allt
vändes upp och ner”, kvinnan träder fram och låter livet berätta om det
som ”avslöjar kvinnans och /…/ mannens natur”. Orden tycks peka på
en verkligt fundamental motsättning mellan männens och kvinnornas
värld, där den senare hyllas som den som står närmast livet och verkligheten,
närmast sakernas sanna och egentliga tillstånd.
Medea har således den moraliska rätten på sin sida, mot hennes berättigade
vrede och absoluta ärlighetskrav står Jason och manssamhällets
nedlåtande inställning. I hennes adekvata reaktioner vill Jason endast
se ett ”ursinne” som ”är ett ont, som inte kan botas”. Inte hans gärningar
utan hennes ”lösa tunga” är det som driver henne ut ur riket, menar han.
Han betraktar sig som en vän hon envetet stöter ifrån sig, inte som den
svekfulla äktenskapsbrytare hon ser i honom, och som han naturligtvis i
själva verket är.
UNIK MAKT
Genom att å det gruvligaste tillgripa och använda sig av just de lömska
strategier som Jason, Kreon och den manliga sfären generellt tillviter
kvinnorna i staden Korinth, genom att fullständigt infria förväntningen
om att kvinnor ”fått anlag utan like av naturen” för ”allt ont i världen”,
genom att gå så långt som att använda sin unika makt som moder till att
förgöra sina egna barn, kastar Medea till slut med ett slags apokalyptisk
cynism över ända de planer som Jason gjort upp för framtiden. Den
eftertänksamma ljusning för kvinnans del, som anförd av kvinnokören
strömmar in under dramats gång, till synes varslande om en bättre och
rättvisare värld, överskuggas på detta sätt till slut av en så avgrundslikt
utstuderad ondskefullhet att Strindberg själv med sin fasansväckande
pelikanmamma får se sig överträffad.
DESTRUKTIVT MAKTSPEL
Liksom Orestes modersmord i Aischylos Orestien, och Oidipus fadersmord
samt kärleksrelation till sin egen moder i Sofokles Kung Oidipus,
tecknas här med det antika grekiska dramats drastiska konkretion
och mytiska urkraft en skrämmande omständighet som kanske i första
hand vinner på att tolkas symboliskt. Med Freud har vi ju lärt oss att i
Sofokles drama om den olycklige Oidipus urskilja en hemlig önskan,
snarare än en faktisk handling. Kung Oidipus är inte en berättelse om
hur barn faktiskt dödar sina fäder och äktar sina mödrar, utan handlar
i freudiansk anda snarare om ett slags omedveten längtan hos barnet
efter att få fadern att försvinna för att fullständigt och utan konkurrens
kunna hänge sig åt kärleken till modern. Är det inte på samma sätt en
mer förtäckt, i första hand psykologisk erfarenhet som i dramats form
ritualiseras och förkroppsligas, när Euripides låter Medea bokstavligen
förinta sina barn, som det slutliga ledet i det destruktiva maktspel som
uppstått mellan henne och ex-mannen Jason?
”Ha gossarna del i det fadern förbröt? Ditt hat, skall det också gå ut
över dem?”, vädjar amman till Medea i dramats inledning. Trots sin
vacklan och tvekan inför det fruktansvärda brottet, att döda sina egna
barn, är det makten att förgöra, lusten att ta hämnd, som väger tyngst i
henne, och att så är fallet från början.
Men konkretiseras inte här i extrem, fullständigt oförtäckt form en
konflikt, som framför allt hör hemma på ett inre plan, och då vanligtvis
utspelar sig längs betydligt osynligare och mer svåråtkomliga linjer? En
konflikt som ej sällan har sitt ursprung i en misslyckad föräldrarelation
och inte minst i kvinnans underordnade och orättvisa situation – en
verklighet i det klassiska Athen liksom i vår globaliserade samtid – men
som riskerar att få sitt kanske mest destruktiva utlopp just i relationen
till barnen, dessa inför modern oskyddade och hjälplösa. Kan inte Medeas
mord på sina barn tolkas som en symbol för det negativa, potentiellt
förgörande inflytandet av en illvillig, förbittrad, fientligt stämd moder?
DET ALLRA MEST SKRÄMMANDE
Den ur barnets synvinkel starka modersmakten, är det inte denna
mäktiga livskrafts mörka baksida Euripides, som den kontroversielle
författare han var i den antika grekiska högkulturens mansdominerade
tidsålder, ger sin djupa inblick i med sin Medea? I den könskamp Medea
gestaltar blir dödandet av barnen det allra mest skrämmande, och kanske
djupast symbolladdade maktutspelet. Mordet på barnen blir det
slag som definitivt och med tragedins fulla kraft slår sönder den konstruerade,
förljugna verklighet som Jason med fotfäste i det patriarkalt
styrda Korinth försöker upprätta.
MöDRAMAKTENS VILLKOR
Så tolkat är temat förstås lika obehagligt – men kanske också lika aktuellt!
– än idag. I vår tid och i vår egen kulturkrets har Lars Norén på ett
liknande sätt framträtt som en lika hyllad som kontroversiell skildrare
av den kvinnliga mödramaktens villkor i kärnfamiljens intimsfär – Natten
är dagens mor inte bara i hans berömda pjäs med samma namn,
utan i hela den långa svit av familjerelationsdramer han författar från
sent 1970-tal fram till tidigt 1990-tal.
Nobelpristagaren i litteratur år 2004, österrikiskan Elfriede Jelinek, är
en annan internationellt uppmärksammad skildrare av en sådan nutida,
internaliserad Medeaproblematik och dess sociologiskt-psykologiska
villkor. ”Ju mindre beredda män är att dela sin makt utåt, desto mer har
de att lida för detta inåt” eftersom ”kvinnors makt inåt är förkrossande”,
säger Jelinek i en intervju i samband med Nobelprisutdelningen. Om
den allt dominerande modern hon själv beskrivit i sin roman Pianolärarinnan
(1983), betonar hon just att modern ”är hemsk för att fadern
existerar”. Allt modern är hänvisad till i det manssamhälle fadern representerar
är en makt inåt, och den använder hon till att ”förtrycka barnet”
men också till ”att plåga mannen”. ”Allt går inåt, eftersom det inte är
henne tillåtet utåt”, konstaterar Jelinek i en intervju i Frankfurter Allgemeine
Zeitung. Hur destruktiva konsekvenserna blir vittnar hennes
roman effektfullt om.
NyANSERAT MÄNNISKOPSyKE
I grunden är det, som jag ser det, samma problematik Euripides fann ett
språk för i det antika dramat, med sin egensinniga, för den samtida publiken
starkt upprörande gestaltning av en i offentlighet undanskymd
kvinnlig sfär i uppror. Men verkligt kontroversiell blev Euripides, precis
som en Norén eller en Jelinek av idag, inte för att han skildrade kvinnor
i sig. Kontroversiell blev han för att han skildrade kvinnor som människor
med hela den komplexitet och blandning av ont och gott, med hela
den dynamik och kraft som är människopsykets eviga kännemärke.
LIKA AKTUELL IDAG
Med Euripides klassiker uppenbaras hur jämställdhet mellan könen
psykologiskt sett är en tidlöst giltig realitet. Män och kvinnor är varandras
likar, som människor och individer. Men Euripides gestaltar
också med full klarsyn hur destruktiva konsekvenserna kan bli, när det
samhälle människan skapar åt sig, när de särskilda kulturella, politiska
och sociala mönster som råder, inte tar hänsyn till denna existentiella
likvärdighet. Könskampen blir en oundviklig följd av den störda balansen
mellan yin och yang.
Så visst är han aktuell, Euripides, och visst är det antika grekiska dramat
någonting vi fortfarande har de starkaste skäl att bevara kontakten
med.
Denna bearbetade version av texten publicerades ursprungligen i Finsk
Tidskrift, 2006:5
Citaten ur Medea är översatta av Hjalmar Gullberg