Ladda ner en text av Dorota Masłowska (pdf) - Dramaten

Licencjobiorca zobowiązany jest do zamieszczania (tam, gdzie jest to możliwe) noty copyright w następującym 

brzmieniu: © Dorota Masłowska, 2006-2012/Syndykat Autorów. Wszystkie teksty były pierwotnie publikowane 

w wydawnictwie Lampa i Iskra Boża. 

Licenstagaren förpliktigar sig att förse manuskriptet (där så är möjligt) med följande text: 

© Dorota Masłowska, 2006-2012/Syndykat Autorów. 

Texterna har tidigare publicerats av förlagen Lampa och Iskra Boża. 

New York I Love You, But You’re Bringing Me Down. Brev till Bijou 


Översättning © Jarema Bielawski 2012 

26 mars 

Kära Bijou, 

jag och Agata har varit hos en spåkärring. Hon sa att jag kommer att få 5 barn, om 3 år ska jag bo i Kanada, mitt femte chakra 

är förorenat, jag borde äta ett äpple varje morgon, två tuggor, resten kan jag slänga, klent eller? Inget snicksnack här inte, 

bara kalla fakta. 

D 

27 mars 

Hej, 

nu har jag internet. Har landat, och trots att jag numera är något av en veteran på att flyga ekonomiklass, har min enkla hjärna 

svårt att greppa läget som den ständigt inordnar under avdelningen: "horoskop, UFO, liv efter detta". Du går in i 

teleporteringsmaskinen, köper något skräp i taxfriavdelningen, läser av en händelse någon bok av Zofia Nałkowska, en 

gammal tant med korven Krakowska inslagen i papper från Pewex instoppad i handbagaget ger dig ogillande blickar gällande 

din klädsel, du pillar bort omslagspappret från prince polo och varken väntat eller väntat befinner du dig i New York, en 

pulserande betonglabyrint med en liten bit himmel av teflon som skymtar mellan skyskraporna. 

Är det inte en konstig syn för en enkel tjej från ett inte alltför stort östeuropeiskt land som vant sig vid låga hus och en 

gårdshusarkitektur? Redan samma dag två glas vin och en allmänt orolig organism som fått betala priset för att ha våldfört 

sig på estetiken i tidens och rummets enhet, vilket försatt mig i ett tillstånd av en hopplös böjelse för jordens dragningskraft 

och där låg jag bara stönande på soffan och på teve visade de just ett program "learn to read" - läsundervisning. En kvinna 

med krysantemum i håret sitter och talar om hur bokstäver ser ut samtidigt som man på skärmen visar deras utmärkta 

datasimulationer, allt sker i ett för utbildningsradion sant buddistiskt tempo. Jag trodde att jag måste ha sett fel på något sätt 

och flera gånger fick jag läsa om texten "learn to read", men det var varken det famösa delirium tremens eller ett extremt fall 

av jetlag, det var på riktigt. 

Men på ett sätt tycker jag att jetlag som ett komplex av psykofysiologiska symtom till följd av världarnas krig verkligen kan 

vara något speciellt: du vaknar helt pigg kl. 3.30 på morgonen, tänker bara på att trä påsen med passet, eurokortet 2000 och 

tio dollar till vykort över huvudet, och dina ben rör sig fantomlikt i riktning mot dörren samtidigt som de tycks ha sagt upp 

samarbetet med dig. Det slutar med att du iklädd overall irrar runt i ett totalt nedsläckt och halvdött Manhattan i sällskap med 

en liten skara hemlösa som deklamerar något högt ut i det tomma intet och om och om igen ertappar du dig med att tänka "ser 

man på, till synes hemlös men talar flytande engelska". 

Manhattan sett som ett perfekt slutet cirkulationssystem av unga och vackra, eller också inte så unga och vackra, men 

däremot i hög grad rika människor, med sin lustiga huset mentalitet - antingen har du roligt eller så kan du dra åt helvete, 

måste generera en massa svinn, en massa spelare med stukade fötter som nöter reservbänken. Som vilsekomna bakterier irrar 

hemlösa radikala psykfall omkring och låter inte musiken störa dem i dansen. Konsten att gå och prata för sig själv har här 

nått nya oanade höjder. Alla rusar och ingen bryr sig om vad som händer runtomkring. Det går inte att urskilja någon tydlig 

gräns mellan verklighetens verkliga sida och marginalens, allt utgörs av en potentiellt verklig marginal. En kaotisk våg av 

jagande individer, alltid lika redo att trycka ner dig i spyorna, halvätna munkar och pappersmuggar från Starbucks. Det är 

som om ditt öde här kunde beseglas på en minut, brinna ner som en tidning. Jag är inte alls förvånad över folk som skrikande 

för sig själva blåser förbi på sin cykel utklädda till Superman, eller över dem som sover i metron utklädda till Negerkungen. 

Vissa dagar får du lust att göra likadant själv eller att följa med någon av alla dessa blonda fetton iklädda gympaskor och som 

just antastat dig med en nyligen kopierad bibel och en blick så ljus att den fyller dig med fasa. 

En kultur av individer som det slagit slint för - den överträffar det mesta!! 

Vilken stilskillnad mot det polska samhällets utslagna där värden introducerade av den inte helt okända tidsåldern 

medeltiden, sådana som lidande, längtan efter botgöring och bitter grämelse, påverkar allt från arkitektur och satsbyggnad till 

tiggeri, och där tiggaren är en halvdöd existens med ett blånat ben utan fot som sticker ut ur variga trasor som en relik att 

kyssa; nu får du slanta upp, för mycket kan man säga om dig, men du är i alla fall inte jag!! 

1







Här vet alla att livet är en pyroteknisk uppvisning: här kommer en typ utan händer och fötter på en egenhändigt tillverkad 

rullstol, plockar fram gitarren, slår an basen med sin ena armstump, med den andra drar han igång trumsetet, med halva 

munnen spelar han på gitarren och med den andra sjunger han så sorglöst vackert att 300 personer som står och väntar på 

metron tystnar, trots att alla skränar här tjugofyra sju. Någon annan typ klär ut sig till frihetsgudinnan, en tredje ställer sig i 

närmaste gatukorsning med ett tre meters kors och texten JESUS utskriven på kopieringsmaskin, och förevisar sitt 

rönnbärsfärgade tandkött i strålande leenden, vilket är på gränsen till vad ett mänskligt gap är i stånd till, kort sagt, här vet 

man hur man är om sig och kring sig, här förser man sig hinkvis med inspiration från den fria marknaden och popkulturen! 

Så var det helg. Jag var och hälsade på min vän som just då råkade befinna sig under starkt intryck av låga prisviner för 

endast tre dollar, och sen var jag bakfull och lyckades inte föra något av alla dessa sentimentala kulinariska underverk från 

Greenpoint i närheten av min mun, och förstörde hela helgstämningen, där jag tittade på alla under lugg med mina ögon av 

renaste purpur. Men nog var det elektriskt: där fanns flammande hare, och vallmokaka, och fisk a la grecque, och Tilsiter ost, 

och pankaka med sylt av oidentifierade fruktrester, och judiska sånger, och grönt te light på burk, man kan aldrig nog 

överskatta fenomenet globalisering. 

Den här stan är sjuk och här kan man uppleva en sån öronbedövande ensamhet, att jag precis som i Polen helt har tappat 

lusten att prata med någon, men så aktiveras några försvarsmekanismer, terapi genom handling, som om käkarna som stängts 

i ett obevakat ögonblick kunde gå i lås. Jag har en slags konversationsförgiftning som bara är jämförbar med den som jag 

upplevde när jag träffade Dig vid kaffeautomaten (och apelsinskal? Är helt såld på dem. Jag tar dem, luktar på dem, ordnar 

med bananskal...). 

I måndags åkte jag med Agata till en hårsalong i Brooklyn, för hon kräver en radikal förändrig av sitt öde genom en radikal 

förändring av sitt hår, och det sägs att vilja är att kunna, eller att drömmar går i uppfyllelse - tydligen inte alltid. 

Hårsalongen såg ut som en blandning av loppis och Olympias belägring, ungefär tio stycken missfoster driver omkring bland 

högar av allehanda lyxigt bråte, ringar i öronen som är ca 10 cm i diameter och som sitter mitt i öronsnibben omslutna av 

dess hud. Kanske är det vardagsmat och det är bara jag som är en sån där gummiprotes av en europeiska från Östeuropa, en 

sån som inte har en aning om det senaste inom piercing, men den här synen framkallar en känsla av omedveten tortyr och jag 

får lust att skrika: människor, låt bli, världen kommer att bli bättre! 

Det fanns också några frissor och alla såg ut som The B52`s doakörer. 

Där läste jag alla tidningarna om J.Los tvillingar och beskådade närbilder på mustascher, armhålor och pubeshår skymtande 

genom foliebyxor tillhörande personer vars namn är för mig lika bekanta som Dawid Ozdoba eller Anna Głogowska, och 

under tiden fixade frisören Agatas hår, traditionellt a la Crystal Carrington träffar Weronika Rosati på Eva Minges visning, 

spolar över rikligt med ammoniak och tänder omedelbart på. 

Så för att muntra upp oss gick vi sen till den där spåkärringen som tar emot i ett smutsigt kyffe på Greenpoints huvudgata, där 

hon förmodligen profiterar på utvandrade traumatiserade polacker som inte talar engelska. 

Det är en modest liten rörelse för spådomar från hand och fåglarnas flykt, egentligen bara ett skyltfönster med vidhängande 

golv på 2 kvadratmeter, spartanskt inredd (två trädgårdsstolar), med en stämning av en oåterkalleligen antågande framtid, 

vilket upprätthålls av en omkringstrykande katt som just rullat runt i en dygnpöl, några dekorativa askar i hare hare -stil, en 

plansch med chakror kopierat på en maskin med 200 dioptri samt oljud från ursinnigt borstande från andra sidan väggen. 

Här vad jag fått veta från Jacy, denna demoniska person med osedvanligt smutsiga händer som om hon precis grävt med dem 

i jorden: jag har inte avslutat studierna. 

Jag ska sluta ägna mig åt karlar och genast avsluta studierna. Oberoende av detta kommer jag snart att föda tvillingar. Sen 

ytterligare tre barn. Vi fick aldrig någon ordning på hur många barn det skulle bli till slut - än var de 5 än 7, under alla 

förhållanden allid fler än färre, eller åtminstone aldrig lika många. Om tre år kommer jag att bo i Kanada, jag kommer at ha 

miljarder med dollar men jag kommer fortfarande att klä mig likadant och äta samma saker (menade hon ägg?). Jag kommer 

att nå toppen. Men jag sover dåligt. Spåkärringen ser högar med kläder i ett rum, jag ska genast plocka upp dem. 

2







Varje dag ska jag innan jag talar i telefon ta två tuggor äpple. Om jag ger henne 100 dollar kommer allt att bli annorlunda och 

jag kommer att sluta vara otrevlig mot den där gamla mannen, mot vilken jag är otrevlig, och då kommer hon att tända 24 

ljus för mig. Hur som helst kommer jag att återvända till henne och tacka på mina bara knän, "du kommer tillbaka till Jacy, 

du kommer att ge Jacy blommor, 30 år i yrket, jag har certifikat från Kalifornien. Hennes svarta fanatiska ögon (sen sa hon att 

hon var rumänska) sköt gnistor till höger och vänster, men de pyrde snarare än gnistrade, lite matt som vore de bättre 

begagnade, och man kunde läsa in en viss yrkeströtthet av typen "hur länge kan man hålla på", en trötthet liknande den jag 

erfor så starkt på nyårsfirandets femte dag. 

Kramar dig hårt och skickar med lite trafiklarm, sirentjut och människorop från Lexington. Hej då! Jag är verkligen ledsen 

för din skull att Du är så tjock medan jag är så smal. D. 

Alltså min kära, 

när jag idag drev omkring på gatorna träffade jag plötsligt på Barac Obama som höll på att komma ut ur någon 

domstolsbyggnad vid Astor´s Place. Att bara träffa min gamla bekant Barac Obama i en så folkrik stad, håll med om att det 

tyder på flyt. Jag kom just ut från Starbucks när jag fick syn på folk bakom avspärrningarna, så jag tänkte varför inte, jag kan 

också ställa mig där, kanske får jag bevittna någon skandal. Så då stod jag där och det kom hela tiden mer och mer folk som 

frågade mig varför jag stod där, och eftersom jag smygvägen fått veta att Barack Obama var på väg ut, delade jag frikostigt 

med mig av informationen till alla, med allt ledigare dialekt än från Oklahoma, än från Nordkarolina, och jag började nästan 

känna mig som om jag själv var Barack Obama som var på väg ut, påverkad av stämningen som jag var. Han kom till slut 

och fast jag var mycket nära kan jag inte beskriva vad jag såg för genast skymdes han av en tät vägg av mobiltelefoner och 

kameror. Undrar vad det är för ett perverst nöje att vara en av 200 ägare till exakt samma skakiga ljudlösa film med 20 

pixlar? Men för ett ögonblick kände jag mig som en rättmätig organisk del av det amerikanska folkets kollektiva spasmer och 

andnöd, och jag kände att Barack vinkar till mig, och medan jag applåderade och skrek "Barack" kände jag att min röst som 

jag inte har tillhörde bara honom. Efter allt det här kan jag bara säga detta: Barack Obama finns. 

30 mars 

Idag ska jag på De Monos koncert i Greenpoint. Medan jag idag åt en väldig turkisk ostkaka innehållande ett kilo socker, ett 

kilo smör, ett kilo ister, som jag sedan sköljde ned med en cigarrett av märket Dunhill, tänkte jag - nu kommer jag att bli 

lycklig och bestraffar mig gör jag när jag kommer hem. Howard köpte idag en ny bil och vi åkte omkring på stan till toner av 

Janis Joplin. Utsikterna för en lördag - man gör ingenting utom att hela dan driva omkring på olika gallerier, kaféer och 

liknande, man dricker kaffe, te, man äter godis, och världens fasor liknar mest snön från fjolårets snöfria vinter. 

Var och såg en eminent utställning av Rosalinde Solomon - hon hade varit gift med någon skitgrym diplomat i Vita huset, 

och en dag gav hon fan i allt - nu är hon en gammal kvinna med svarta tänder - hon fotar sin egen nakna hängiga kropp tejpad 

med häftplåster, geriatriska nakna självporträtt i bara Adidasskor ute i snön eller på en soptipp, och hon filmar sina 

smackande skrumpna läppar. Ett slags kosmos, den egna kroppen på soptippen. 

Förresten, när vi ändå var i Chelsea gick vi för att se Rött och vitt av Piotr Uklanski: Och det gör ett helt häpnadsväckande 

intryck här - den polska nationaldesignen i koncentrat. Alla dessa ting som trådsliten röd velour ihop med vita bokstäver av 

cellplast eller kartong (hopsatt med hjälp av nålar), julkrubbor av aluminiumfolie efter godispapper, den socialistiska 

estetikens allehanda pärlor av samma typ, allt taget ur sitt sammanhang och inlemmat i gallerikontext. På slutet gick jag in i 

ett rum där några amerikaner beskådade en enorm polsk flagga, och av deras bekymrade och i djup koncentration försjunkna 

miner kunde man utläsa febrilt ansträngda försök till övertolkning av mötet mellan så sinsemellan kontrasterande färger som 

vitt och rött: vad menade denne subversive konstnär, är det en parafras på röda korset, en ironisk kommentar till Indonesiens 

nationsfärger? 

Då så, nu drar jag på De Mono. 

dox 

3







5 april 

Kära Bibi, 

Det var ett misstag, en av mina sorgligaste erfarenheter ever vad gäller mitt eget ursprung. Vi hade varit helt nere, men än 

idag råkar vi ibland – som en ofrivillig rapning - kläcka ur oss ord som "liksom fartyg i himlen" eller "jag ville röra vid din 

kropp", och sen en kall blick från de närvarande som omedelbart hejdar honom från att fortsätta obekymrat. De Mono var 

fantastiska, massor av underbara stunder, första paret tunna strumpbyxor. 

Men när de började hamra på cembalon Stawka większa niż życie och Góralu czy ci nie żal, hade hänförelsen så att säga 

lämnat oss åt vårt eget öde. Jag vaknade mycket ledsen och tänkte på hur en dålig pjäs kan förändra mottagarens 

psykologiska reaktion på en verklig olycka. 

Jag vet inte vad det är för krafter som fört mig hit, men var det ett omedvetet behov av elchocker kan jag i alla fall inte klaga. 

Vad är det för ett ställe, ett ställe för personer med lätt schizoida tendenser vars släktingar lurpassar på deras arv. De kommer 

med buss, stiger av vid Time Square, och med ännu blinkande neonljus på näthinnan körs de direkt till sjukhus där de 

frivilligt skriver på sin egen omyndigförklaring. 

7 april 2008 

Håller vi inte på med att vidga slagfältet, är vi inte två fattiga polskor som talar engelska? Idag mår jag inte lika bra som 

vanligt, ska jag vara ärlig så vaknade jag med tanken på att dra något gammalt över mig. Är bakis igen, och min personlighet 

håller ihop som ett sprucket krus. 

New York vistelsens psykopatologi: 

– Hudfläckar, utslag, hål i huden (första dan). Det är varmvatten i båda kranarna, och när man hällt upp det i glaset är det vitt 

och brusar en längre stund. Och det sägs att man ska dricka det och att det smakar utsökt. Jag utgår ifrån att vattnet måste 

hjälpa mot karies. 

– Det enda felet är skabb 

– Tilltagande humörväxlingar 

– Alkoholism, oro 

– Lusten att riva sitt hår manuellt 

– Hallucinationer. Aggression. Självmordstankar omedelbart åtföljda av euforiska anfall och överdrivna utspel. 

Kort referat från gårdagskvällen. CUNA fyller fem. Medelålder "goddag, jag är 98 år". Klädkod: krysantemum, syrener, 

pistasch, tårta, julgranspynt. Jag själv i en skitig träningsoverall. Och för att kväva den förkrossande känslan av brist på 

överensstämmelse mellan min klädkod och omgivningens, bosätter jag mig nära baren. Plötsligt, sedan en hel hop kända 

geriatriker avslutat sina framträdanden, intas scenen av ett osannolikt par. En ca två och en halv lång man med ett ansikte 

"jag har precis kommit ut efter 60 år i fängelset för våldtäkt och mord, mitt ansikte som av en händelse brunnit upp märks av 

några obetydliga ärr" och börjar spela piano. Han ackompanjeras av en näktergal med en flätkorgliknande frisyr, en inte 

alldeles nyutsprungen ros i sina bästa kilon iklädd en elektrifierad klänning, som inte skulle föraktas av Alexis Colby vid 

firandet av 10-års jubileum av oljeriggen i Denver. Hon snubblar inte en eller ens två gånger över sladden när hon lämnar 

scenen för att krama alla hundraåriga mäns händer, vilket endast försätter dem i ett tillstånd av livligare halvdvala. 

För egen del tömmer jag i rask takt campari efter campari eftersom omständigheterna är sådana att man lätt förlorar förmågan 

till rationellt tänkande. Äntligen är det slut på framträdandena och nu börjar mottagningen. Så jag minglar ibland sällskapen, 

liksom under hypnos trycker jag folks händer utan att göra åtskillnad på kineser eller svarta, och upprepar how nice, how 

nice, och då och då hedrar jag kön till all världens drinkar med min närvaro, när en äldre herre som ser ut som bara en äldre 

4







rik herre i Amerika kan se ut, nämligen ädel grånad i håret, välskuren kostym, tandlukt och prenumeration på "Din 

Plastkirurgi", jag har sett honom tidigare med den där sångerskan som hängde honom runt halsen, och som man för rons skull 

skulle kunna kalla för vacker, men varför skulle man göra det. Så han för henne fram till mig och säger: jag satt bredvid den 

här flickan - hon var i trans när du sjöng, så knuffar han henne i mina armar och travar iväg som en gris i riktning mot 

kvinnor med en skönhet lika stor men inte fullt så mogen. Plötsligt dyker från ingenstans den där pianisten upp och hans 

ansikte säger goddag, jag mäter 270 centimeter, väger 240 kilo och det står jag för, och de här oansenliga ärren omfattande 

100 % av mitt ansikte ger mig endast en touche av extra charm". Jag tittar upp och bekräftar förstås att framträdandet försatt 

mig i trans, för det var liksom en variant av sanningen. Kvinnan mönstrade snabbt hela mig och min skitiga overall, 

inordnade mig på goda grunder bland folk utan större inflytande, frågade varifrån jag kom, berättade varifrån hon kom 

(Oklahoma), frågade om jag visste var det låg, jag svarade nej, och då ovillig att utsätta sig för den fortsatta konversationens 

vedermödor bad hon om ursäkt och avlägsnade sig i riktning mot matserveringen. Själv hamnade jag i pianistens våld som på 

polska kunde säga "du kan vara stölt över dig själv" och gjorde upprepade försök att inte dölja det. 

Men det är inte slut med det. 

Plötsligt omringades jag av alla dessa människor som just då lyckats framkalla de intensivaste leendena i stark kontrast till 

deras tidigare sömnliknande mimik, och lät sig fotograferas med mig utan någon som helst medverkan från min egen vilja, 

varefter de avlägsnade sig. 

Än med hjälp av olika mänskliga individers omväxlande förflyttningar, än slumpmässigt virvlade jag sedan runt genom 

bankettsalens rymd och begagnade mig allt oftare av engelska språket, med vars hjälp jag tog upp den polska identitetens 

problematik varunder jag inte sparade på ordet IDENTITY, som i likhet med lik som flyter upp på våren, dök upp ur mina 

minnens djupa skräpförråd, inom kort hörde jag mig tala om den tyska identiteten, om Filmskolan i Lodz, jag tog också ett 

grepp om New York och min beundran för stadens olika fördelar, vädrets fördelar, världens och livets fördelar, åtminstone 

dess egenheter, och sen leddes jag ut av Agata, fortfarande villig att konversera, att festa, att göra allt, med en iver som man 

rent av skulle kunna kalla hysterisk. 

Så redan vid tiotiden dansade jag på bordet i baren Hogs and Heffner där jag hamnade sedan jag handgripligen hjälpts upp av 

den kvinnliga bartendern i bara behå, ca nitton år, och vars oskyldiga ansikte stämde enligt mitt förmenade dåligt överrens 

med hennes bryska sätt och böjelse för våldsanvändning, hennes basröst och det faktum att hon varje jämn timme hoppade 

upp på bardisken och började steppa simultant med en annan lika lättklädd kvinnlig bartender. Titt som tätt valde hon på 

måfå något nytt offer i publiken, dämpade musiken och sa genom megafon: Hallå där kompis, blev du upphetsad nu, hetsa 

inte upp dig! Och på så sätt fick hon personen känna sig osäker och nedstämd och därmed lyckades dra ner stämningen i 

baren som blev alltmer spänd och "var på din vakt", så det är inget konstigt att vi dansade på bardisken livligt påhejade att ta 

av oss kläderna, men i mitt fall utan resultat. Där fanns också en 90-årig farbror i cowboykläder som steppade bland träspån 

till motorcykelmusik, men med ålderns rätt värdigt och tämligen långsamt även om rytmiskt omtvistat. Tilläggas bör att det 

ovanför baren hängde något som jag i brist på annat bara kan kalla för en hög av bysthållare av olika färger, storlekar och 

grader av smuts, som liknade väldiga hängande mångfärgade spyor, och att uppmuntrad av ingen började en sorgsen och 

degig korean tafsa på mig, håll med om att det är inget konstigt med att jag inte intog den kompromisslösa hållningen som 

går ut på att hälla drinkar över vederbörande, utan den rent motsatta. 

I nästa avsnitt: 

– personer som tidigare talade sig varmt för att sluta röka tigger cigaretter på fyllan 

– fortsatt dans på bordet 

– minifotboll med dumma kukskallar 

– träff med Gwen Stefani 

– det omöjliga i att tro att det är sant 

– besök i frimurarloge 

5







10 april 

Besök i frimurarloge. 

Vi begav oss till frimurarloge. Morgonen var grön och kylig. Från Hudsonfloden förde vinden ett gråaktigt töcken. Vi 

guidades runt av en kortväxt, genomgod hundraårig darrande farbror Anton med pseudonym Hypnotisören. Han talade en 

konstig blandning av engelska, polska (som han hade lärt sig i Australien) och tjeckiska, varvid han nogsamt undvek att 

ändra tonläge, vilket genast gav honom ledande ställning i den plötsligt inofficiellt utropade tävlingen på temat: "att bota 

sömnlöshet utan piller". Vad frimurarlogen beträffar har jag inget att säga. Frimurarna finns! 

Frimurarlogens byggnad med sin komplicerade konstruktion och efemära arkitektur påminner mig om böcker av den där 

kända tjeckiska författaren vars förnamn börjar på F, efternamn på K, kommer inte på vad han hette just nu. Undrar just om 

inte den där gamle Anton som försatte oss i trans genom att hypnotisera oss med sina grumliga utläggningar, medan han 

ledde oss från våning till våning, genom ständigt nya dörrar som öppnades mot ständigt nya korridorer som ledde till 

ytterligare korridorer och i vars ände till slut fanns förmak till salarna och så vidare, om inte han hade något egenintresse i det 

hela. 

Där fanns en mängd salar, var och en målad i olika ränder och andra kulörta extravaganser, och ingen vet varför och till 

vilken nytta. Överallt stod läderfåtöljer, troner, kandelabrar; krimskrams, och det var svårt att inte komma att tänka på 

oskulder, spädbarn, kattbränning. 

Efter en kort stund anslöt sig ett äldre franskt mycket engagerat par som inte talade engelska. Han kunde säga "yes" och 

"but". Men vad har man inte kroppsspråket och allehanda oartikulerade ljud till om inte för att uttrycka de mest basala 

känslorna sådana som upphetsning, sysslolöshet, vad göra med sin tid, och det faktum att man äger digitalkamera. 

Ständigt dök det städerskor upp ur alla vrår och då sa Anton: what about the weekend, ha? Was it exiting, ha? Something 

exciting happened, am I right? But it was not enough, am I right Nancy yeah? Han hoppade aldrig över någon av meningarna 

och sa dem alltid i samma ordningsföljd. Till slut kramades vi alla adjö och efter en konversation med fransmännen som var 

varade just så länge som deras engelska kunskaper av orden "yes" och "but" tillät, gick vi vidare till Hudsonfloden för att 

andas frisk luft, för de där frimurarna hade gjort slut på oss. 

Mötet med Gwen Stefani 

Igår var vi på väg från den där baren. Jag minns det bara vagt efter att ha druckit en liter campari och sjutton öl, kvalitén på 

min observationsförmåga var typ VHS. Men jag minns att det fanns någon matta, klubb, belysning som i tevenyheterna när 

de ska visa Madonna som stiger ur en bil, och så kommer Gwen Stefani, och vi bara gastar GWEN STEFANI! GWEN 

STEFANI! 

Ingen kommer att erkänna att hennes reella existens var ett slag för oss. Vi går liksom samma dag, samma klockslag på 

samma trottoaravsnitt. Men du vet hur det är, det är som det är med Gwen, vad ska jag säga. Hon hade bråttom. Men en sak 

är säker: hon finns. 

Sen blev de värvade som motståndarlag i minifotboll av någon genomblöt, omtöcknad typ som raglade runt bland koreanskor 

som tycktes föröka sig i smyg med varandra i realtid. Jag kände mig beklämd för jag har aldrig kunnat spela det, och jag tror 

att jag trots upprepade försök aldrig nånsin lyckats få spelaren att röra vid bollen. Så där står jag utanför och tänker det värsta 

om mig själv och får lust att gå till toaletten och med fällkniven karva ut "kuk". Den där mesen skrålar glatt, bjuder, matar på 

med nya mynt, häller över, fyller på, lovar att vi snart ska röka en joint, förlorar i samma stund, rullar ut, rullar in, jäktar, en 

koreanska går på muggen, en annan går ut, en tredje letar efter näsduk i sin väska och plötsligt finns ingen kvar, och där står 

vi mitt i denna ocean av tomrum och ledig tid. 

Rent allmänt vaknade jag med känslan av att alla är onda och att amerikaner är kukhuvuden. Alla var så otrevliga igår kväll, 

ingen log, och varenda typ stirrade på dig med en blick som sa "ok då, du får väl suga av mig om du absolut måste, jag kan 

inte göra så mycket åt det", och en av dem som gav mig eld för jag tog en röka: vårt samtal: 

– Varifrån kommer du? 

6







– Från Polen. 

– Är du polska? 

– Ja. 

– Jag är också polack (säger han med ett ansiktsuttryck som utstrålar samma värme och sympati för hela världen som 

kassörskan från Lidl som just gått på sitt nattskift.). Jag heter Lukowski. Min farfar var polack. 

– Oj! Va intressant! 

– Ja. 

– Vet du vem han var, varför han kom hit? 

– Nej. 

– Får du inte lust att åka till Polen och söka dina rötter? 

– Nej, varför det? Hej då. 

Nu slutar jag för om jag jämt ska berätta allt för dig kommer jag inte att hinna vara med om någonting och kanske slutar med 

kulturell hänvisning till Borges kartor o. dyl. 

11 april 

Det är schizofrent det hela, jag vet inte vad jag ska göra, leva eller skriva om livet. Inte nog med att den här jämmerdalens 

strömlinjeformade tidskonstruktion inte tillåter att man förenar dessa två hobbyn, den utesluter helt möjligheten till en sådan 

förening. Det handlar helt enkelt om anala komplex som hos andra barn manifesterar sig i att de tar tusentals bilder med vilka 

de sedan terroriserar sina med hjälp av razzior värvade offer, i mitt fall i ett tvångsmässigt beskrivande av allt jag ser som jag 

sedan terroriserar Dig med. Jag kar köpt mig tygstövlar i himmelskt blå kulör. Jag vadar i dem bland sopor, muggar, 

fuktfläckar och nedtrampade blommor, NYC ghosts and flowers, har härmed anammat den rådande stilen av offensiv 

gatuklädsel "ju sämre desto bättre" och "den blinde leder den halte". 

Igår åkte vi till Brighton Beach. Berlin 1986, helt klart. Hyreshus, tomhet, mark i träda, ett övergivet nöjesfält, 

taggtrådsstängsel, stängda korvkiosker och oceanen. Ett landskap som efter uranbrytning, noll människor, bara två svarta 

med transistorradio som ut i det tomma intet sjunger låtar av Bob Marley, medan de etablerar livlig kontakt med publiken, 

och bristen på naturlighet är i den mån slående som att den sistnämnda förmodligen inte finns. I brist på andra 

omständigheter beger vi oss till närmaste offentliga toalett och vecklar ut våra saker på skötbordet. Inom kort dyker en 

hemlös människospillra upp som i något sista uttryck av desperation försöker ge sken av att kunna hålla ihop sitt 

sönderfallande lekamen, och ställer till med ett jädrans rabalder, allt medan har klunkar i sig öl ur en medhavd ölburk, allt för 

att mitt sällskap vågade sig in på damtoaletten, något som enligt den rådande moralkoden måste räknas till de gemenaste av 

brott, värre än att döda än katt (av den uppskruvade tonhöjden att döma). Här känner sig även de hemlösa ansvariga för 

samhällets välstånd. I metron enorma plakat: "förra året såg en halv miljon New Yorkbor något och förde det vidare" - och ett 

telefonnummer som du ska ringa när du sett något strul. För oss polacker är den här uppenbara uppmuntran till angiveri 

upprörande!! 

12 april 

På en mottagning träffade jag Tomas Venclova, men du vet hur det är med honom, han är som han är, vad mer kan jag säga. 

En sak är säker: han finns, men innan jag hann orientera mig i riktningarna öster och väster och uttala "så det är den 

berömde...", var han borta. 

I övrigt allt som vanligt, farväl till maria. Jag minns inte längre vad som förde oss till Greenpoint, men jag vill påstå att den 

här stadsdelen utstrålar noggrant kalkylerade vibrationer, som drar med dig från alla andra roligare, bättre och vackrare 

platser, och vars överlägsenhet är så förkrossande att allt, helt enkelt allt är bättre än Greenpoint, men det är som om en tunn 

7







tråd av ditt ostämda polska hjärta släpar dig ombord på den olycksaliga linjen "L", och som i trans stiger du av i Bedford, 

sedan går du skenbart mållöst ”jag ska bara se mig runt lite", och ändå vaknar du alltid utanför "Charkuterier Zbigniew", 

"Polsk marknad", "Utrikes paket", "Allt för 99c", efter en stund tänker du att det vore inte så dumt med en gurka, sen landar 

du på restaurangen Lomzynianka, där du blir beskådad av uppstoppade hjortar som tittar på dig med en vis och samtidigt 

ömsint ebonitblick från lokalens väggar, du hör sorlet från färgskimrande vattenfall, samtidigt som vilda band av flerfärgat 

kräppapper (i sanning eklektisk dekorationskonst a la Balkan) trillar ner i din anrättning bestående av köttfärslimpa i 

persiljesås (min favorit, 6 USD). Du lever livet, du går till indiern och köper öl EB, du investerar i torra mandariner (3/1 

USD), du har uppnått höjden av lycka, slutligen sätter du dig med ditt öl inslaget i tidningspapper på kajen i den mörka och 

molniga havsviken, tänker att du aldrig tidigare känt dig så lycklig medan du sitter där och lyssnar på fjärran muller från 

lufthammare och tittar på Manhattans skyskrapor som drunknar i den av allt oljud glasartade luften. Så kommer de, varken 

snabbt eller särskilt sakta, polisen, tar ditt pass, med tatuerade händer skriver de ner dina uppgifter, lyssnar inte på dina 

förklaringar, hotar dig med fängelse, så där dramatiskt som i polisfilmer som tidigare tycktes dig misstänkt övertydliga och 

kraftigt överdrivna, och de säger att två polska barn fiskats upp här förra veckan (boath of them dead), de får dig att känna dig 

skyldig, och till slut tycker du att den här boten du fått är den vackraste pappersbiten som du någonsin fått av någon i gåva! 

Så du dricker vidare, driver omkring i Brooklyn mitt i den fredagsupphetsade folkmassan, snubblar, går in på första bästa 

metro och låter dess spända artärer kasta av dig på mest oväntade ställen, på morgonen visar det sig att du dessutom dansat 

soul på svartas nattklubbar, och druckit från övergivna drinkglas eftersom smittsamma sjukdomar inte var farliga när allt kom 

omkring. 

Till slut hamnade vi på en tom bar med sadomasochistiska servitriser där det luktade surt av någon sort dödsstank. 

Bartendern vinglade i berusat upplösningstillstånd bakom bardisken och försökte använda sina kvarvarande hjärnvindlingar 

för att snurra hoppring på bardisken. 

Hennes huvud, bål och ben var som om de skruvats loss från någon mager person och satts ihop med en tatuerad jätteröv i 

mitten och som hölls ihop endast tack vare åtsittande latexbyxor. Trots ihärdiga försök kan hon inte få upp ögonen, hon 

sträcker sig mot sin sadistiska mikrofon, dämpar musiken och tiger en längre stund för att plötsligt triumferande ge ifrån sig 

en rapning eller säga något kraftfullt och samtidigt lätt uttalat typ SEX. Hennes fluffiga tatueringar på händerna visar sig så 

småningom likna långa handskar som sakta hasar ner, hänger och fjällar, något som ytterligare förstärker iakttagaren i 

övertygelsen om att vara vittne till förfallets absoluta essens i koncentrat. Hon försöker tala med oss men uppvisar vissa 

uttalssvårigheter som kännetecknar folk som talar i sömnen. Från tid till annan kommer hon plötsligt på en desperat idé att 

försvara sin heder så som varande nykter: hon kliver upp på bardisken, stjälper ner flaskorna, slår omkull glasen, torkar, 

kryper, ramlar ner, slår omkull stolar och sprider kaos av världsklass, vilket inte tillhör det mest självklara i den tomt gapande 

lokalen. 

Samtidigt bryter det ut bråk med typ tjugo italienska hallickar som väller in och beställer en korona, hon kramar deras feta 

dubbelhakor, sedan går de ut, in kommer livvakten och tar henne åt sidan, hon börjar böla, sen går hon iväg någonstans och 

kommer tillbaka blöt och kanske ännu fullare än innan, i hennes ansikte ständigt denna förvånade min som hos ett barn som 

just fått ett slag i skallen med en pingisracket. 

Endast den skandalöst kraftiga baksmällan morgonen därpå bevisar att jag inte hade drömt ihop det hela. En sak är säker: 

New York finns. 

17 april 

Redan i Polen. 40 miljoner polacker kan inte haft fel. Resan gick väldigt fort. Jag hann knappt knapra i mig chokladen från 

den första prince polo, vika ihop pappret och gnaga runt kanterna förrän man kunde skymta Mazoviens högplatå, och 

kvinnorna som nöjda tvinnade sina mustascher. 

Det är mycket konstigt - helt enkelt MYCKET - allt verkar som New York, med den skillnaden att atombomben fallit ner och 

tagit kål på 90 % av befolkningen, och förskräckta överlevande i kamouflagekläder smyger skyggt utmed husväggarna på 

jakt efter föda. 

Dorota MASŁOWSKA 

© Dorota Masłowska, 2006-2012/Syndykat Autorów 

8

Ladda ner en text av Dorota Masłowska (pdf) - Dramaten

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?