Ladda ner en text av Dorota Masłowska (pdf) - Dramaten

Licencjobiorca zobowiązany jest do zamieszczania (tam, gdzie jest to możliwe) noty copyright w następującym
brzmieniu: © Dorota Masłowska, 2006-2012/Syndykat Autorów. Wszystkie teksty były pierwotnie publikowane
w wydawnictwie Lampa i Iskra Boża.
Licenstagaren förpliktigar sig att förse manuskriptet (där så är möjligt) med följande text:
© Dorota Masłowska, 2006-2012/Syndykat Autorów.
Texterna har tidigare publicerats av förlagen Lampa och Iskra Boża.
Här vet alla att livet är en pyroteknisk uppvisning: här kommer en typ utan händer och fötter på en egenhändigt tillverkad
rullstol, plockar fram gitarren, slår an basen med sin ena armstump, med den andra drar han igång trumsetet, med halva
munnen spelar han på gitarren och med den andra sjunger han så sorglöst vackert att 300 personer som står och väntar på
metron tystnar, trots att alla skränar här tjugofyra sju. Någon annan typ klär ut sig till frihetsgudinnan, en tredje ställer sig i
närmaste gatukorsning med ett tre meters kors och texten JESUS utskriven på kopieringsmaskin, och förevisar sitt
rönnbärsfärgade tandkött i strålande leenden, vilket är på gränsen till vad ett mänskligt gap är i stånd till, kort sagt, här vet
man hur man är om sig och kring sig, här förser man sig hinkvis med inspiration från den fria marknaden och popkulturen!
Så var det helg. Jag var och hälsade på min vän som just då råkade befinna sig under starkt intryck av låga prisviner för
endast tre dollar, och sen var jag bakfull och lyckades inte föra något av alla dessa sentimentala kulinariska underverk från
Greenpoint i närheten av min mun, och förstörde hela helgstämningen, där jag tittade på alla under lugg med mina ögon av
renaste purpur. Men nog var det elektriskt: där fanns flammande hare, och vallmokaka, och fisk a la grecque, och Tilsiter ost,
och pankaka med sylt av oidentifierade fruktrester, och judiska sånger, och grönt te light på burk, man kan aldrig nog
överskatta fenomenet globalisering.
Den här stan är sjuk och här kan man uppleva en sån öronbedövande ensamhet, att jag precis som i Polen helt har tappat
lusten att prata med någon, men så aktiveras några försvarsmekanismer, terapi genom handling, som om käkarna som stängts
i ett obevakat ögonblick kunde gå i lås. Jag har en slags konversationsförgiftning som bara är jämförbar med den som jag
upplevde när jag träffade Dig vid kaffeautomaten (och apelsinskal? Är helt såld på dem. Jag tar dem, luktar på dem, ordnar
med bananskal...).
I måndags åkte jag med Agata till en hårsalong i Brooklyn, för hon kräver en radikal förändrig av sitt öde genom en radikal
förändring av sitt hår, och det sägs att vilja är att kunna, eller att drömmar går i uppfyllelse - tydligen inte alltid.
Hårsalongen såg ut som en blandning av loppis och Olympias belägring, ungefär tio stycken missfoster driver omkring bland
högar av allehanda lyxigt bråte, ringar i öronen som är ca 10 cm i diameter och som sitter mitt i öronsnibben omslutna av
dess hud. Kanske är det vardagsmat och det är bara jag som är en sån där gummiprotes av en europeiska från Östeuropa, en
sån som inte har en aning om det senaste inom piercing, men den här synen framkallar en känsla av omedveten tortyr och jag
får lust att skrika: människor, låt bli, världen kommer att bli bättre!
Det fanns också några frissor och alla såg ut som The B52`s doakörer.
Där läste jag alla tidningarna om J.Los tvillingar och beskådade närbilder på mustascher, armhålor och pubeshår skymtande
genom foliebyxor tillhörande personer vars namn är för mig lika bekanta som Dawid Ozdoba eller Anna Głogowska, och
under tiden fixade frisören Agatas hår, traditionellt a la Crystal Carrington träffar Weronika Rosati på Eva Minges visning,
spolar över rikligt med ammoniak och tänder omedelbart på.
Så för att muntra upp oss gick vi sen till den där spåkärringen som tar emot i ett smutsigt kyffe på Greenpoints huvudgata, där
hon förmodligen profiterar på utvandrade traumatiserade polacker som inte talar engelska.
Det är en modest liten rörelse för spådomar från hand och fåglarnas flykt, egentligen bara ett skyltfönster med vidhängande
golv på 2 kvadratmeter, spartanskt inredd (två trädgårdsstolar), med en stämning av en oåterkalleligen antågande framtid,
vilket upprätthålls av en omkringstrykande katt som just rullat runt i en dygnpöl, några dekorativa askar i hare hare -stil, en
plansch med chakror kopierat på en maskin med 200 dioptri samt oljud från ursinnigt borstande från andra sidan väggen.
Här vad jag fått veta från Jacy, denna demoniska person med osedvanligt smutsiga händer som om hon precis grävt med dem
i jorden: jag har inte avslutat studierna.
Jag ska sluta ägna mig åt karlar och genast avsluta studierna. Oberoende av detta kommer jag snart att föda tvillingar. Sen
ytterligare tre barn. Vi fick aldrig någon ordning på hur många barn det skulle bli till slut - än var de 5 än 7, under alla
förhållanden allid fler än färre, eller åtminstone aldrig lika många. Om tre år kommer jag att bo i Kanada, jag kommer at ha
miljarder med dollar men jag kommer fortfarande att klä mig likadant och äta samma saker (menade hon ägg?). Jag kommer
att nå toppen. Men jag sover dåligt. Spåkärringen ser högar med kläder i ett rum, jag ska genast plocka upp dem.
2