arbetsmaterial (pdf) - Cancerfonden

ELSA 

INTRODUKTION 

Materialet om ELSA finns i fyra delar: 

1. Diagnosen 

2. Behandlingen 

3. Operationen 

4. Efter operationen

Möt ELSA 

nNORDISKA CANCERUNIONEN beskriver behoven av cancerrehabilitering i en broschyr 

(2004). Där definieras cancerrehabilitering som en specifik tidsperiod då de fysiska, 

psykiska, sociala och existentiella konsekvenserna av cancersjukdomen och behandlingen 

förebyggs eller reduceras. Syftet med cancerrehabiliteringen är att ge patienten kunskaper, 

handlingsmöjligheter och stöd för att livet ska kunna fortsätta på bästa möjliga sätt. 

Rehabilitering vid cancer startar så fort diagnosen är fastställd. Rehabilitering kräver en 

helhetssyn på patienten och att alla samarbetar med patienten i centrum. Rehabiliteringsinsatserna 

utgår från patientens behov och ska planeras i samråd mellan patienten och 

personalen. Ett rehabiliterande synsätt innebär därför att fysiska, psykiska, sociala och existentiella 

aspekter beaktas. 

Den första versionen av Cancerfondens ELSA-material framställdes 1999. Sylvia Sauter, 

dåvarande chef för Avdelningen för vårdutveckling och patientstöd, var ansvarig för 

utvecklingen av ELSA. Syftet med materialet är att införa ett rehabiliterande synsätt i vården 

av cancerpatienter. 

ELSA-materialet används fortfarande på många håll för att lyfta fram frågor om psykosociala 

behov och rehabilitering. Hösten 2005 beslöt Cancerfonden att göra ELSA-materialet 

tillgängligt för intresserade genom att publicera det på Cancerfondens webbplats. 

Materialet har därför anpassats och vissa revideringar har gjorts. I stort sett är dock materialet 

detsamma som den tidigare tryckta versionen, som författades av Evelyn Pesikan. 

I den tidigare introduktionen skrev Sylvia Sauter: ”Den som får cancer tvingas nästan 

alltid till en nyorientering av tillvaron. Därför är det nödvändigt att bli bemött av personal 

som förstår att reaktioner, behov och problem skiftar mellan individer och över tid. Det är 

också viktigt att förstå att olika patienter kräver olika sorters lösningar – allt för att göra 

det möjligt för patienten att återgå till ett så självständigt liv som möjligt.” 

ELSA är en påhittad patient, men de situationer hon stöter på under sin väg genom 

sjukdomen är hämtade ur verkligheten. Beskrivningen av en patient gör det lättare att 

identifiera sig med problemen. Det underlättar också för de olika yrkesgrupperna att se 

sina respektive uppgifter med utgångspunkt från en patient. Patienten i centrum är 

utgångspunkten för ett rehabiliterande synsätt. 

REFERENS/EXPERTGRUPP 

Birgitta Berglöf, bitr överläkare, leg psykoterapeut, 

psykosociala enheten, onkologiska kliniken, Lund 

Bengt Glimelius, professor, ORKI /enheten för onkologi, Uppsala 

Åke Nygren, professor, Karolinska Institutet, Stockholm 

Marianne Omne-Pontén, leg sjuksköterska, Dr Med Sc, Falun 

Inga Ålsäter, f d ordf i Bröstcancerföreningarnas riksorg, Örebro 

CANCERFONDEN 2006 

Yvonne Brandberg 

Referens: Nordiska Cancerunionen: From needs to offers – 

Rehabilitation of cancer patients. Köpenhamn 2004. 

[Reviderad 2006] 

PROJEKTLEDARE Sylvia Sauter 

TEXT Evelyn Pesikan 

FORM Ohlsson Stridbeck 

ILLUSTRATION André Prah 

ELSA . Introduktion

ELSA 1 . Diagnosen | 1 

Att rehabilitera en cancersjuk människa 

är en process som startar 

i samma stund diagnosen är fastställd 

ELSA 

1. 

DIAGNOSEN 


1. Diagnosen 




ELSA 1 . Diagnosen | 2 

jJOURNALANTECKNINGAR APRIL 1998: Elsa Svensson, 60 år, telefonist, änka 

sedan tio månader, två vuxna barn, har nyligen skaffat hund. Har under flera år lidit av 

återkommande förstoppningar. Uppsökte läkare på VC i september då hon vid ett par tillfällen 

upptäckt blod och slem i avföringen. Fick lugnande besked och stolpiller mot 

hemorrojder. Sökte på nytt den 25 april på grund av tilltagande besvär. Remitterad till 

Sjukhuset för tarmröntgen, gastroskopi och rektoskopi. Undersökningar avslutade den 20 

maj. 

Misstanke: Colorectal cancer. 

Elsa känner 

hur en varm 

chockvåg 

drar igenom 

kroppen 

ELSA får besked 

I BÖRJAN AV JUNI sitter Elsa Svensson på en stol i väntrummet utanför doktor 

Perséns mottagning på Sjukhuset och försöker slappna av. Hon skulle så gärna vilja prata 

med någon för att skingra tankarna lite, men hon vågar inte störa sköterskorna som verkar 

mycket jäktade. 

På de tio månader som gått sedan maken Georg begravdes har hennes molande värk i 

magen stadigt tilltagit. I början trodde hon att magbesvären mest berodde på sorg och oro. 

Hennes husläkare lugnade henne till en början, men gjorde aldrig någon ordentlig undersökning. 

Först nu har hon förstått att hon förmodligen har en ”riktig” sjukdom. Under 

provtagningstiden som tagit mer än fyra veckor, har hennes tankar kretsat mycket kring 

vad som ska hända om hon skulle vara allvarligt sjuk. Av rädsla för att mer eller mindre 

tvingas gå i pension har hon undvikit att berätta om sina hälsoproblem för arbetskamraterna 

och hon har inte velat oroa barnen. Hur ska dottern klara all barnpassning själv, 

om Elsa måste opereras? Och vem ska ta hand om hunden? 

ORON VÄXER och gnager och Elsa tittar på klockan för femtioelfte gången. Klockan tre 

skulle hon vara hos doktorn och nu är hon redan kvart i fyra. Mottagningen stänger ju 

halv fem, tänk om det inte finns tillräckligt med tid att prata med doktorn? 

När dörren till doktorns rum äntligen öppnas känner hon en blandning av skräck och 

lättnad. Nu ska hon äntligen få veta vad det är för fel på henne. 

Sköterskan ber henne sitta ned och stannar sedan kvar i rummet. Doktor Persén, som 

hon bara har träffat en gång tidigare i samband med rektoskopin, prasslar lite nervöst 

bland sina papper och tittar upp på henne först efter en stund. 

– Jaha, fru Svensson. Hur känns det idag, har det varit besvärligt? 

– Jo, nja, jag har väl kanske sovit lite dåligt på sistone, svarar Elsa. 

Doktorn fortsätter med ganska forcerad röst: 

– Jag är rädd att en del av provsvaren inte ser så bra ut, fru Svensson. Hade 

ni ingen möjlighet att ta med er make hit i dag? 

Elsa känner hur en varm chockvåg drar igenom kroppen. Åh, herregud, 

då var det så i alla fall. Cancer!!? 

– Vadå, min man? Nej, han gick tyvärr bort förra året, lyckas hon pressa 

fram. Ingen har sagt till mig att jag skulle ta med mig någon. 

– Nej, hmmm, det var ju synd, mumlar doktorn och drar fram ytterligare 

ett papper ur högen framför sig. 

ELSA SER SIG om efter något slags stöd i rummet men möter bara sköterskans medlidsamma 

och närmast generade blick. 

– Tarmröntgen, rektoskopin och PAD-provet ger oss anledning att misstänka att den 

obstruktion som syns på röntgen kan vara av malign natur.

Hon 

skäms för 

att erkänna 

att hon inte 

förstår 

orden 

En kallsvettig Elsa försöker förstå vad den unge mannen mittemot henne egentligen 

säger. Hon skäms för att erkänna att hon inte förstår orden, men innebörden står ändå klar 

för henne. Hon har just fått sin dödsdom. 

– Det kan vara lite svårt att få tid för operation nu på grund av alla semestrar, men den 

här tumören måste opereras bort så snart som möjligt, fortsätter läkaren och tillägger 

lite hastigt: 

– Fast först måste den strålas. 

Elsa tänker: ”Varför ska jag opereras när jag ändå ska dö?”, men hon säger: 

– Hur länge måste jag ligga på sjukhuset? Jag har en hund att passa och 

min dotter har lite svårt att klara av sina barn själv eftersom hon arbetar 

skift. 

– Det är svårt att säga. Det beror helt på hur operationen går, fortsätter 

läkaren. Om det blir aktuellt med stomipåse får ni räkna med att stanna 

lite längre. 

PÅSE PÅ MAGEN?! Nu börjar Elsa känna sig både gråtfärdig och illamående, 

men den unge läkaren ser inte på henne utan ägnar sig istället åt att rita upp en skiss över 

vilken del av tarmen som ska tas bort. Hon har svårt att engagera sig i hans omfattande 

tekniska förklaringar, tycker inte att det har med henne eller hennes kropp att göra överhuvudtaget. 

Just när hon ska öppna munnen för att fråga om ordet malign verkligen betyder cancer, 

ringer telefonen. 

– Hej, Pelle, nej, tyvärr kan jag inte komma på mötet i kväll. Jag ska spela tennis med 

Rutger klockan fem, säger doktorn och sneglar på klockan och den färdigpackade tennisbagen 

på golvet. 

Elsa, som har ungefär hundra oställda frågor inom sig, känner att tiden är ute. Hon 

darrar i hela kroppen och undrar hur hon ska kunna ta sig ut ur rummet för egen maskin. 

– J AHA, HADE NI några fler frågor, undrar doktorn och väntar några sekunder innan 

han fortsätter: 

– Syster Karin här kan säkert förklara mera om ni undrar över några detaljer. Hon 

kommer att boka en tid för operation när vi fått besked av onkologen och kallar er för 

återbesök hit. Det kommer säkert att gå bra det här, fru Svensson. Ni verkar ju vara så positiv. 

Nästa dag minns Elsa Svensson knappt hur hon lyckades ta sig hem. Hon har fruktansvärt 

ont i magen och hon känner sig insvept i ett ångestladdat töcken. 

Det enda hon kommer ihåg klart från gårdagen är ordet malign och en packad tennisbag. 

Sade han något om strålning också eller hörde hon fel? 













ELSA 1 . Diagnosen | 3

ELSA 2 . Behandlingen | 1 

I flera dagar har hon velat ringa Sjukhuset 

och fråga vad de ska göra med henne 

och vad doktorn egentligen sade 

ELSA 

2. 

BEHANDLINGEN 


1. Diagnosen 





t 

T IDIGT EN FREDAGSMORGON sitter Elsa vid köksbordet och stirrar tomt framför 

sig. De senaste nätterna har hon knappt sovit en blund. I hela hennes kropp ekar ordet 

cancer, om och om igen. Det känns som om hon har ramlat ned i ett stort svart hål och 

inte ens hundens ivriga skuttande runt fötterna lyckas skingra tankarna. Trots att det gått 

tre dagar sedan läkarbesöket har hon ännu inte ringt sina barn och berättat vad doktorn 

sagt. Att oroa dem också, innan man vet något säkert, är bara dumt. Dessutom minns hon 

inte exakt vad doktorn sa. För första gången på tio år ringde hon och sjukskrev sig i onsdags, 

men i dag måste hon gå till jobbet eftersom ingen kan hoppa in för henne på fredagar. 

I FLERA DAGAR har hon velat ringa Sjukhuset och fråga vad de ska göra med henne 

och vad doktorn egentligen sade. Men eftersom hon inte vet vem hon ska fråga efter och 

absolut inte vill verka besvärlig har hon låtit bli. Personalen har ju så mycket att göra. 

När hon kommer hem efter en hemsk dag där nästan allt gått fel, ligger ett brev från 

Sjukhuset på golvet. På fyra rader meddelas att Elsa är kallad till onkologmottagningen på 

tisdag klockan 11. Klockan 13 ska hon göra ett besök på simulatorn. Vad i himmelens 

namn är det?, undrar hon förskräckt. Hon tar mod till sig och slår numret till Sjukhuset. 

Efter fem minuters väntan i telefon inser hon att det är fredag och att klockan är fem. Hon 

bestämmer sig för att bita ihop och ta sig igenom helgen med alla frågor obesvarade. 

Barnbarnen ska sova över och på söndag ska hon som vanligt hälsa på mamma på ålderdomshemmet. 

KLOCKAN HALV ELVA på tisdagen sitter Elsa återigen i ett väntrum på Sjukhuset, 

denna gång på onkologmottagningen. Hon var för säkerhets skull tvungen att slå upp 

ordet onkolog när hon fick kallelsen, men vad en simulator är har hon fortfarande inte en 

aning om. Mitt i all sin oro uppskattar hon blommorna och de fina tapeterna i det här 

väntrummet. Hela stämningen känns lugnande. 

Kvart över elva förs Elsa in i ett litet, kalt undersökningsrum. Hon sitter på en stålpall 

när dörren öppnas och en hel flock människor i vita rockar väller in. De grupperar sig stående 

runt henne. Eftersom de är så många, ca tio personer, har Elsa svårt att få ögonkontakt 

med någon av dem. Inte sedan skoltiden har hon känt sig så liten och maktlös som nu. 

–Jaha, och det här är fru Svensson som har problem med magen, säger så den 

mest myndige av dem och sträcker fram handen för att hälsa. 

Hon sitter 

på en stålpall 

när en hel flock 

i vita rockar 

väller in 

ELSA får behandling 

– Jo, det stämmer, kommer det svagt från Elsa. 

Läkaren som presenterar sig som överläkare Bergholm övergår därefter till 

att informera de övriga om Elsas sjukdom. Själv förstår hon knappt hälften. 

Hon känner sig bara skamsen och pinsam där hon sitter mitt i rummet 

medan alla dessa människor tydligen pratar om henne. Framförallt 

fattar hon inte varför de är så många. 

– Ni kommer att få tid för operation om några veckor och strålbehandlingen 

börjar på måndag. Innan vi har tagit bort tumören vet vi inte säkert 

om den är elakartad eller ej, men det är lika bra att vara förberedd på det värsta, 

eller hur?, säger doktor Bergholm och nickar ned mot sin 60-åriga patient. 

ELSA KÄNNER NU hur fördämningarna sakta brister, hur allt hon gått och burit på så 

länge helt enkelt måste ut. Med nedböjt huvud börjar hon hulka och gråta våldsamt. De 

tio vitklädda personerna tittar ned i golvet, skrapar lite nervöst med fötterna och lämnar

Elsa 

känner en 

blandning av 

enorm trötthet 

och lättnad 

sedan snabbt rummet med doktor Bergholm i täten. I korridoren ber han en förbipasserande 

undersköterska att gå in till Elsa. 

Undersköterskan som är helt obekant med situationen gör sitt bästa för att trösta 

henne, men har svårt att komma på de rätta orden. När Elsa har hämtat sig något kommer 

en sjuksköterska för att ta henne till strålningsavdelningen och simulatorn. På 

vägen dit får hon äntligen veta att simulatorn är ett rum där patienterna förbereds 

inför strålbehandling. 

Elsa blir kall av ångest när hon ser apparaterna i strålningsrummet. 

Strålning är ju något som är både farligt och skrämmande. Hur ska detta 

kunna göra henne frisk? Just den frågan vågar hon inte ställa till den 

trevliga sköterska som tar emot henne, men hon får veta precis hur strålningen 

ska gå till, att det inte gör ont och att hon ska komma dit fem 

gånger. Sköterskan ger henne också ett papper med information och uppmanar 

henne att ta med sig en anhörig till den första behandlingen som är 

redan på måndag. Den varma klapp hon ger Elsas hand värmer henne resten 

av dagen. 

HEMMA VÄNTAR ETT brev från kirurgkliniken. Om två veckor ska hon läggas in för 

operation. Elsa känner en blandning av enorm trötthet och viss lättnad. Kanske kommer 

allt att gå bra ändå, annars hade de väl inte kostat på henne en operation? 

Nu måste hon berätta för sina barn, varsko jobbet och förmå grannen att ta hand om 

hunden. Men hur hon ska få de två veckorna att gå när allt det praktiska är klart vågar hon 

inte ens tänka på. Hur ska hon kunna sova på nätterna när tankarna maler så hela tiden? 

Hon är väldigt orolig för att få en påse på magen. Kan man ha en sådan på jobbet, tänk om 

den läcker? 

Hon funderar på att be en doktor skriva ut sömnmedel, men vet inte riktigt vem av 

dem hon ska fråga. Dessutom har magen börjat värka ännu mera nu, men hon vågar inte 

ta några värktabletter av rädsla för att förvärra sjukdomen. Kommer hon verkligen att orka 

med allt detta när hon är så genomtrött redan nu? 

Återigen kommer ångesten och sorgen över henne och hon gråter en bra stund innan 

hon klarar rösten och ringer upp sin äldsta dotter Karin. 













ILLUSTRATION André Prah

ELSA 3 . Operationen | 1 

Aldrig kunde hon tro att det var något 

hon skulle gå och längta efter, 

att bli opererad 

ELSA 

3. 

OPERATIONEN 


1. Diagnosen 





uU NDER EFTERMIDDAGENS kafferast på jobbet har Elsa svårt att hålla sig vaken. Hon 

har haft sömnproblem i snart två veckor och känner sig helt kraftlös. Arbetskamraterna vet 

att hon är sjuk, men håller sig på hänsynsfullt avstånd. Elsa tycker det känns pinsamt att 

stämningen har förändrats på grund av hennes sjukdom, men hoppas att allt ska bli ungefär 

som vanligt igen efter operationen. Hon vill så gärna tro att allt ska gå bra, bara hon får 

ta bort tumören. 

Strålningen var lite skrämmande första gången men förlöpte utan problem. Sedan 

strålbehandlingen började har hon räknat dagarna fram till operationen. Aldrig kunde 

hon tro att det var något hon skulle gå och längta efter, att bli opererad. Nu är det bara 

några dagar kvar, sedan ska den otäcka klumpen i magen bort. Vilken tur att grannen lovat 

att ta hand om hunden under sjukhustiden, det var i alla fall ett orosmoment mindre. Och 

att båda döttrarna har tagit ledigt från jobbet några dagar nästa vecka för att kunna vara 

hos henne på Sjukhuset har gjort henne både glad och rörd. När hon sjunker ned på sängen 

för att vila en stund före maten, ringer telefonen. Det är syster Britta på kirurgavdelningen 

och Elsa hör direkt på rösten att det inte är något trevligt ärende. 

– VI ÄR HEMSKT ledsna, men vi måste tyvärr skjuta fram din planerade operation 

något. Avdelningen är för närvarande helt överbelastad och vi har dessutom fått två tjänster 

indragna. 

Elsa drar efter andan och vet inte vad hon ska säga. Ja, vad finns det egentligen att säga, 

man kan väl inte begära att ett helt sjukhus ska ta hänsyn till just henne? 

– Jaha, det var verkligen tråkigt att höra. Jag som har ordnat med hundvakt och allt, 

pressar hon fram. Men jag förstår ju att det inte finns något att göra. När blir operationen 

av nu då? 

– Vi skjuter fram den tre dagar. Om du har några problem under tiden kan du ringa till 

mig, säger syster Britta och låter lättad på rösten. 

Den senaste tiden har hon fått ringa alldeles för många sådana här avskyvärda samtal 

och hon är glad att Elsa tog det så bra. En del både gråter och skriker och Britta börjar 

tycka att det känns lite orättvist att få så mycket ovett för något hon inte kan rå för. 

Operationen 

skjuts fram och 

Elsa får börja om 

igen och ordna 

med allt 

ELSA klarar operationen 

ELSA SITTER PÅ sängkanten och tittar på sin halvt färdigpackade väska. 

Nu får hon börja om igen och ordna med allt; hunden, grannen, jobbet. 

För första gången slår henne tanken att det kanske är lika bra att strunta i 

alltihop och låta sjukdomen ha sin gång. 

Men med stöd av sina döttrar och en förstående granne klarar Elsa sig 

hjälpligt igenom tiden fram till operationen. Hon lider av sin ackumulerade 

sömnbrist, känner sig mycket nedstämd och har gått ned minst sju 

kilo. Döttrarna är oroliga över Elsas apati och kraftlöshet. Karin, som bor 

15 mil därifrån, har ringt och skällt ut syster Britta för att man flyttat fram 

Elsas operation. 

SJÄLVA OPERATIONEN går bra, till och med bättre än väntat eftersom det visade sig 

att Elsa inte behöver någon stomi. Det fanns inte heller någon synlig spridning av cancern.

Kirurgen berättar detta för henne redan på uppvakningsavdelningen. 

När ronden kommer nästa dag är hon fortfarande väldigt omtöcknad och vet inte alls 

vad som har hänt under operationen. Döttrarna som lyckats få en hastig pratstund med 

avdelningsläkaren i korridoren berättar för henne att allt har gått bra. 

Men varför sade de inte det till mig, undrar Elsa, som har svårt att känna sig rik- 

Elsa har 

tappat livsgnistan 

trots 

att operationen 

gick bra 

tigt glad och helst av allt bara vill ligga kvar i sängen för gott. 

P ERSONALEN PÅ AVDELNINGEN är trevlig, men Elsa känner sig 

stressad bara av att titta på dem. Hon drar sig för att be om hjälp och vill 

helst undvika att ringa på klockan trots att hon behöver gå på toaletten 

nästan hela tiden. När dottern Karin kommer på besök en eftermiddag 

hittar hon Elsa helt nedsmetad i sängen. Hon blir oerhört upprörd och 

jagar iväg för att få fatt i en undersköterska. I köket hittar hon Helena som 

håller på att lyfta ur disk ur diskmaskinen. 

Under renbäddningen av sängen skäller Karin ut Helena, som känner sig ledsen 

och försvarslös och därför hänvisar till sin chef syster Britta. 

I SAMTALET MED Britta får Karin veta att det är svårt för personalen att hinna med 

allt och att en stor del av dagen går åt till att prata med arga och oroliga anhöriga. Hon 

berättar också att det varit väldigt svårt att mobilisera Elsa, som verkar ha tappat livsgnistan 

helt trots att operationen gick bra. Avdelningsläkaren har föreslagit att hon under en 

period ska få antidepressiv medicin för att lättare komma på fötter igen, vilket Elsa efter 

viss tvekan har accepterat. Men eftersom hon känner obehag varje gång hon ska ta medicinen, 

händer det att hon ”glömmer” att ta den. 

Samtalet, som först hotade att bli ett regelrätt gräl, förs i en lugn och sansad ton, och 

Karin inser att det är mycket hon och systern kan göra för att hjälpa mamma både på sjukhuset 

och senare i hemmet. 

–Vi trodde inte att vi fick vara här på avdelningen så mycket, säger Karin. Det har 

känts som om vi är i vägen och därför har det kanske blivit lite kantigt. Ovissheten och 

oron för hur det ska gå med mamma har väl gjort oss extra stingsliga, tillägger hon ursäktande. 

När Elsa kommer hem efter elva dagar, i stället för beräknade sju, mår hon trots allt 

ganska bra och hon är oerhört lättad över att ha sluppit påse på magen. Hon har fått veta 

att tumören är borta och hon är sjukskriven i tre veckor till. Med sömnen går det lite bättre,men 

fortfarande mal tankarna runt i henne. Det är mycket hon skulle vilja prata om 

just nu, men det är svårt att belasta döttrarna ännu mer. Den första tiden hemma blir 

besvärlig eftersom hon måste springa på toaletten oavbrutet, minst tio gånger om dagen. 

Att det skulle bli så var hon inte riktigt förberedd på och det oroar henne. 

TVÅ VECKOR EFTER hemkomsten får Elsa besked via telefon att hon ska göra ett återbesök 

på onkologen. Hon känner inte igen doktorn som ringer, men uppfattar att han är 

den nye avdelningsläkaren på kirurgen. 

– På onkologen kommer de förmodligen att föreslå någon form av adjuvant behand- 

ELSA 3 . Operationen | 3

Och 

Elsa som 

trodde att 

allt var 

över… 

ling, säger doktorn och förklarar att detta är något som brukar göras för säkerhets skull. 

– Det ökar dina chanser att bli helt frisk, tillägger han uppmuntrande. 

Elsa, som fått uppfattningen att operationen innebar att hon var helt botad, 

tror först att hon ska bli opererad på nytt, men doktorn förklarar att det 

handlar om cytostatikabehandling. 

– Är det samma sak som cellgift, vill Elsa fråga. Kommer jag att tappa 

håret och kräkas? Hur går behandlingen till? Gör det ont? Kan jag jobba 

under tiden? 

Frågorna förblir dock obesvarade eftersom Elsa inte riktigt kommer sig 

för att ställa dem. Hon får väl vänta tills hon får en tid på onkologen. Nu 

känner hon sig nästan lika orolig som före operationen. Och hon som 

trodde att allt var över… 













ELSA 2 . Operationen | 4


När hon kommer in på mottagningen 

blir hon glatt överraskad över den fina miljön, 

i bakgrunden hörs svaga toner av klassisk musik 

ELSA 

4. 

EFTER OPERATIONEN 


1. Diagnosen 




ELSA 4 . E f t e r operationen | 2 

fFYRA VECKOR EFTER operationen har Elsas mage börjat lugna sig lite. Hon är fortfarande 

mycket trött och har svårt att sova ordentligt. Men nu klarar hon i alla fall att gå ut 

med hunden fyra korta stunder om dagen. Skönt att slippa be grannen om hjälp hela 

tiden, tänker hon, medan hon gör sig klar för sitt första besök på cytostatikamottagningen. 

Hon känner sig inte längre riktigt lika orolig inför behandlingen, tack vare de broschyrer 

som dottern Karin skaffat fram. Där står det precis hur allt ska gå till och vad som händer i 

kroppen. 

Hon är glad 

att åtminstone 

ha syster 

Erika att ty 

sig till 

ELSA är frisk, eller..? 

NÄR HON KOMMER in på mottagningen blir hon glatt överraskad över den fina miljön. 

Väggarna är målade i varma, ljusa färger, det står vackra krukväxter överallt och i ett 

hörn finns ett dukat kaffebord. I bakgrunden hörs svaga toner av klassisk musik. 

Skönt att det ser så lugnt och hemtrevligt ut, när jag nu ska hit så ofta, tänker Elsa, som 

har fått veta att hon ska få cytostatikabehandling under ett halvår. 

Syster Erika presenterar sig som Elsas kontaktsköterska och tar sig tid att förklara exakt 

hur behandlingen ska gå till. 

Elsa får snabbt förtroende för henne och har för ovanlighetens skull inga problem med 

att ställa egna frågor. Innan hon går in i behandlingsrummet för att få sina första sprutor 

stoppar Erika en folder med behandlingsinformation och nyttiga telefonnummer i handen 

på henne. 

– Ring mig så fort du har några frågor eller mår dåligt, uppmanar hon. 

TVÅ SPRUTOR, TVÅ DAGAR i rad var fjortonde dag under sex månader. Så ser Elsas 

schema ut. Tur att jag fortfarande är sjukskriven, hur skulle man annars hinna med detta, 

undrar hon, samtidigt som hon mer än någonsin längtar tillbaka till jobbet. 

På kvällen efter första behandlingen märker Elsa att det blivit ännu svårare för henne 

att sova. Men eftersom det inte står något om den sortens biverkning i broschyren, slår 

hon ifrån sig tanken. Hon har ju haft sömnstörningar ända sedan hon blev sjuk. 

Varje dag undersöker Elsa om hon är på väg att tappa håret och hon är vaksam på allt 

slags illamående. Men förutom ständig aptitlöshet känner hon sig bara ännu tröttare än 

förut. Efter tredje kuren har hon dessutom fått en irriterande blåsa på insidan av läppen. 

Besvären i munnen förvärras lite efter fjärde kuren, men försvinner sedan 

helt. Elsa bestämmer sig för att trots allt nämna detta för syster Erika vid 

nästa behandling. Det kan ju tänkas att det har med cytostatikakuren att 

göra. 

NÄR ELSA SKA FÅ KUR nummer fem är Erika ledig, men Elsa 

berättar om sina munproblem för syster Lena, som är ny på mottagningen. 

Hon får trots detta samma behandling som vanligt, men tre dagar 

senare blossar plötsligt fem, sex svidande blåsor upp i munnen. Tungan är 

alldeles vit och Elsa kan knappt få ned någon mat. Hon förstår att något är 

galet och ringer syster Erika som ordnar ett läkarbesök åt Elsa redan dagen 

därpå. 

Doktorn är obekant, men det är något Elsa börjat vänja sig vid för länge sedan. Hon är 

glad att hon åtminstone har syster Erika att ty sig till. 

Hon får medicin mot svampinfektion och en smärtlindrande salva, men ingen riktig 

förklaring till vad som orsakat besvären. Elsa, som redan har tappat mer än 12 kilo, hoppas

Elsas 

självkänsla 

är inte precis 

på topp efter 

all sjukhusvård 

att hon ska kunna få ner något mer än halvljummen soppa innan veckan är slut. 

Båda döttrarna har förmanat henne att äta ordentligt och hon har själv förstått att hon 

behöver alla krafter hon kan få för att klara av behandlingen. Men det tar tid innan munbesvären 

ger med sig och Elsa känner sig mer och mer rädd för att fullfölja cytostatikakuren. 

När det blir dags för kur nummer sju ringer hon återbud. 

DAGEN EFTER ÄR syster Erika i telefon och undrar hur Elsa mår 

egentligen. Hon lyssnar tålmodigt och ber sedan Elsa besöka den ordinarie 

onkologdoktorn på mottagningen nästa dag. 

Där får Elsa en förklaring till sina besvär: För att effekten ska bli så bra 

som möjligt på eventuella cancerceller har cytostatikadosen kanske varit 

något för hög, vilket ibland kan ge irritationer i munnen. 

Doktorn lovar att dosen ska sänkas något och lyckas övertyga henne att fullfölja 

behandlingen. 

I fortsättningen går det bättre och när Elsa tagit sin sista kur, bjuder hon Erika och 

de andra sköterskorna på tårta. Visst är hon glad över att vara frisk och färdigbehandlad, 

men det känns ändå nästan sorgligt att lämna mottagningen som blivit som ett andra hem 

för henne. 

Hon har ännu inte kommit tillrätta med sina sömnsvårigheter och förutom att sköta 

hunden har hon svårt att ta sig för något därhemma. Döttrarna har turats om att komma 

hem och laga god mat åt henne, men trots att frysen är full brukar hon sällan äta en hel, 

riktig middag. 

NÄSTA VECKA ÄR det meningen att Elsa ska återgå till jobbet, men hon har svårt att 

känna sig glad. Hon fattar inte hur hon ska orka ta sig till en arbetsplats varje dag med den 

gigantiska trötthet hon fortfarande har i kroppen. Nästan varje natt störs hon av mardrömmar 

och hon känner sig oförklarligt sorgsen hela tiden. Chefen har kallat henne till 

ett utvecklingssamtal och hon befarar att han kommer att föreslå uppsägning och förtidspension. 

Ja, varför ska de ha kvar henne på jobbet, en trött gammal kärring med bara fem 

år kvar till pensionen? Som dessutom har haft cancer. 

Elsas självkänsla är inte precis på topp efter snart nio månaders oavbrutna sjukvårdskontakter. 

För henne har det länge känts som om livet tagit slut. Det är lika bra att hon 

självmant lämnar sitt jobb och ger det till någon ung, frisk människa i stället. 

DÖTTRARNA SOM SETT hur mamman sakta har förändrats under sjukdomsåret har 

inte vetat vad de ska göra för att pigga upp henne. Fullt upptagna med sina egna liv har de 

ofta känt sig både skamsna och maktlösa. De trodde att Elsa skulle bli sig själv igen så fort 

cancertumören tagits bort, men nu verkar det som om hon tappat livsgnistan för gott. 

På en söndagsmiddag hemma hos dottern Gunilla kastar svärsonen fram förslaget att 

Elsa borde åka och vila upp sig på något hem ett par veckor. Han har läst i en tidning att 

det finns speciella rehabiliteringscenter för cancerpatienter och tycker att hon ska fråga sin 

doktor vad som krävs för att få åka till ett sådant. 

NÅGRA DAGAR SENARE har Elsa ett inbokat besök hos den kirurg som opererade 

henne och dottern har lovat att följa med som stöd. Fysiskt sett är allt bra med Elsa, men 

ELSA 4 . E f t e r operationen | 3

ELSA 4 . Efter operationen | 4 

”Ni ska 

väl inte 

tappa modet 

nu när ni är 

helt frisk” 

doktorn noterar att hon ser mycket trött ut och att hon inte återfått sin normala vikt. 

Dottern, som bett att få närvara under samtalet, berättar hur Elsa har mått under hela 

sjukdomsperioden och tar upp frågan om rehabiliteringshem. 

– Varför har ni inte berättat om sömnsvårigheterna och aptitlösheten tidigare, 

undrar doktorn, men Elsa inser att det skulle ta för lång tid att förklara 

allt. Hon mumlar bara något ohörbart till svar och rycker på axlarna. 

Kirurgen skriver ut ett lättare sömnmedel och lovar att Elsa ska få hjälp 

av en kurator med att ansöka om två veckors vistelse på ett rehabiliteringscenter 

i närheten. 

– NI SKA VÄL inte tappa modet nu när ni är helt frisk, säger doktorn 

och klappar henne lätt på handen. Tumören är ju borta och cytostatikakuren 

gick bra. Nu tycker jag ni ska ta nya tag och se fram emot att få börja 

jobba igen. 

Läkarens hurtighet smittar inte riktigt av sig på Elsa, men visst blir hon glad över att 

höra att hon är frisk. Varken doktorn eller någon annan kan väl rå för att hon faktiskt fortfarande 

känner sig sjuk. 

Eller kan de det? 












ILLUSTRATION André Prah

B OKTIPS 

HANDBOK FÖR ANHÖRIGA 

Red. Ahlbäck, S. 

Luleå, 1998, Norrbottens länslandsting 

ATT MÖTAS I SAMTAL INOM 

CANCERVÅRDEN 

Faulkner, A & Maguire, P. 

Lund, 1999, Studentlitteratur 

EXISTENSENS PSYKOLOGI – EN 

INTRODUKTION 

Jacobsen, B. 

Falun, 2000, Natur och Kultur 

DEN VIKTIGA MATEN 

Orrevall Granberg, Y. 

Stockholm, 1995, Cancerfonden 

LIVET PÅGÅR 

Ternestedt, B-M. 

Stockholm, 1998, Studentlitteratur 

PALLIATIV MEDICIN 

Red. Beck-Friis, B & Strang, P. 

Stockholm, 1999, Liber 

DEN KREATIVA ILLUSIONEN 

Salander, P. 


T VÄRKULTURELL VÅRD 

I LIVETS SLUTSKEDE 

DeMarinis, Valerie. 


VÅRD AV CANCERSJUKA 

Birgegård, G & Glimelius, B. 


MODET ATT INGENTING GÖRA 

Björklund, L 

Örebro, 2003, Libris 

RO UTAN ÅROR 

Lindquist, Ulla-Carin 

Stockholm, 2004, Norstedts 

ROSA BOKEN OM BRÖSTCANCER 

Redaktörer: Brandberg, Y & Nygren, P. 


DET RÄCKER INTE 

ATT VARA 

Holm, U. 

SNÄLL 

Stockholm, 1996, Natur och Kultur 

NÄRA DÖDEN MITT I LIVET 

Johansson, M & Wallberg, B. 


FÖRÄNDRINGAR - TIO 

KVINNOR SKRIVER OM CANCER 

Stockholm, 2000, 

Nordiska Museets förlag 

ANNA, MIN ÄLSKADE 

Utvik, M 

Falun, 2005, 

Wahlström & Widstrand 

ELSA . Boktips |

arbetsmaterial (pdf) - Cancerfonden

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?