Rädda livet nr 2, 2008 (PDF, 4 MB) - Cancerfonden

Rädda Livet 

E N T I D N I N G U T G I V E N A V C A N C E R F O N D E N N R 2 / 2 0 0 8 

Cancervård mer 

än strålkanoner 

Blod i avföringen? 

Gå till doktorn! 

Tema: Cancer 

i tjockoch ändtarm

Ledaren 

REDAKTÖR 

Marita Önneby Eliasson 

marita.onneby@cancerfonden.se 

LAYOUT 

Mattias Lundqvist, The Factory of Design 

KORREKTUR 

Birgitta Hessulf, Rödpennan 

ANSVARIG UTGIVARE 

Ursula Tengelin 

TEKNISK PRODUKTION 

Tryckmedia i Stockholm HB 

OMSLAGSFOTO 

Mikael Risedal 

RÄDDA LIVET 

utkommer med fyra nummer per år och utges 

av Cancerfonden, den enskilt största finansiären 

av svenska forskningsprojekt om cancer. 

VILL DU HA RÄDDA LIVET 

i fortsättningen så välkomnar vi dig 

som medlem i Cancerfonden. 

MEDLEMSAVGIFT PER ÅR 

18–65 år: 200 kr 

Under 18 år/över 65 år: 100 kr 

Organisationer och företag: 1 000 kr 

Enstaka exemplar: 45 kr, inklusive porto. 

CANCERFONDEN 

är en ideell organisation med tre 

viktiga uppgifter: att stödja och samordna 

cancerforskning, att informera om cancer 

och att ge stöd för utveckling av nya 

metoder i vården av cancersjuka. 

CANCERFONDEN, 101 55 Stockholm 

Tel 08-677 10 00. Fax 08-677 10 01 

Besöksadress: David Bagares gata 5 

Webbplats: cancerfonden.se 

VILL DU BLI MÅNADSGIVARE? 

Cancerfonden 

Tel 020-78 11 79 

Mån–fre 8–21, lö 8–14 

FRÅGOR OM CANCER 

Cancerfondens informations- och stödlinje 

Tel 020-222 111, mån–fre 9–16.30 

infostodlinjen@cancerfonden.se 

Pg 90 1986-0 

Det ljusnar 

Människor frågar mig ibland hur jag kan hålla på och 

skriva om svåra sjukdomar och elände hela tiden. Det 

är inte bara elände, svarar jag då. Vi kan stödja oss mot 

studier och statistik som talar om framsteg, framgång 

och rent av hopp. Sånt skriver jag gärna om. 

Men visst hör även jag människor som säger ”Varför 

just jag?””Varför skulle jag drabbas?” 

Men nu har jag varit i Umeå och träffat Tony Henriksson 

som säger: ”Varför inte jag när så många får 

cancer?” Tony får bli detta nummers solskenshistoria 

med metastaser som har krympts med cytostatikabehandling 

och därför radikalt har kunnat opereras 

bort i ett organ som växer till alldeles av sig själv. 

Följ med till operationssalen på sidorna 8–10. 

En annan solstråle är Tina som går på kurs och bättrar 

på anletsdragen med lite gratissmink. ”Jag har fått så 

mycket tid”, kommenterar hon sin cytostatikabehandling. 

Vi behöver alla uppmuntran antingen vi är på sjukdomsstigen 

eller bättringsvägen eller helt friska. Det är 

inte så dumt med vare sig uppmuntran eller buddistiska 

visdomsord för att hålla människokroppen upprätt 

och humöret i balans. Därför vill jag passa på att tacka 

er som hör av er med ett par vänliga rader då och då. 

Ni ska veta att kontakten med er betyder mycket för en 

redaktör som lägger så stor del av sin vakna tid på att 

tänka på sina läsare och vad de kan tycka vara intressant 

att få reda på genom Rädda Livet. 

Temat i detta nummer är cancer i tjockoch ändtarm 

som vid sidan av lungcancer är den cancerform som 

orsakar flest dödsfall i Sverige. Men prognosen för 

patienter som insjuknar i dag är betydligt ljusare än 

tidigare. Läs mer om detta på sidorna 5–31. 

2. Rädda Livet nr 2/2008 

FOTO MELKER DAHLSTRAND

Rädda Livet nr 2/2008 

40. 

8. 

Tema i detta nummer: Cancer i tjock- 

och ändtarm 

4. 

TEMA: Cancer i tjockoch ändtarm 

18. 

Allt fler överlever sin ändtarmscancer. Strålbehandling 

före operation ger bästa resultat. Läs mer om cancer i 

tjockoch ändtarm på sidorna 5–31. 

43. 33. 

4. Tony tar ton inför operation 

Ge inte upp! 

19. Forskning är ingen soloprestation 

Kolleger söker skräddarsy behandling. 

23. Följer sina ”egna” patienter 

Kontaktsjuksköterskor finns med vid undersökningar. 

30. Inger har blommat upp 

Fick bröstcancer och blev florist. 

40. Cancervård mer än strålkanoner 

Nationell cancerplan för psykisk hälsa. 

3.


4. 

Rädda Livet nr 2/2008


Tony Henriksson har rest de 27 milen 

från hemmet i Sundsvall till Norrlands 

Universitetssjukhus i Umeå. 

I morgon ska han bli av med sina fem metastaser 

i levern efter en primärtumör i ändtarmen. 

Umeå visar sig från sin allra dystraste sida. 

Diset ligger som en hatthylla över stan. Vi 

möts i Lärarhögskolans aula där han sitter vid 

flygeln, slår några ackord på tangenterna, men 

grinar illa över de svängningar i instrumentet 

som skulle ha bildat ett durackord. För att 

vara pianostämmare behöver man inte ha 

absolut gehör, men en utmärkt hörsel krävs. 

Det har Tony. 

Tony Henriksson är 55 år och liksom tre syskon 

pianostämmare och -tekniker. Ett yrkesval 

som gått i arv efter fadern. 

Det var i januari 2006 som han upptäckte 

blod i avföringen. Det konstaterades att han 

hade cancer i ändtarmen, och som avlägsnades 

en månad senare på Länssjukhuset i 

Sundsvall. 

Han fick en stomi (påse på magen) men 

inga ytterligare behandlingar. Tarmen lades 

tillbaka inom kort. Inga biverkningar kände 

han av och allt fungerade bra. 

– Jag har jobbat ungefär lika mycket som 

vanligt och inte haft några besvär med illamående 

eller någonting sådant, säger han. » 


Cancer i tjockoch ändtarm är vid sidan av lungcancer den cancerform som 

orsakar flest dödsfall i Sverige. Men prognosen för patienter som insjuknar 

i dag är betydligt ljusare än tidigare. Bättre behandlingsmetoder med bland 

annat nya läkemedel och förfinad kirurgisk teknik gör att det nu är nästan 

60 procent som lever fem år efter behandling. För 20 år sedan var jämförande 

siffra 35–40 procent. 

Tony tar ton 

inför operation 

TEXT MARITA ÖNNEBY ELIASSON FOTO JAN LINDMARK 

5.


6. 

» 

Halvårsvis gick han på röntgenkontroller. 

Vid det tredje besöket sommaren 2007 

visade skiktröntgenbilderna att sjukdomen 

spridit sig till levern. Läkarna bedömde då 

att det var omöjligt att operera honom, 

men ordinerade cytostatika med förhoppning 

om att tumörerna skulle krympa och 

ett kirurgiskt ingrepp bli möjligt. 

Och precis så blev det. I början av 2008 

kunde läkarna konstatera att tumörerna 

i levern uppfört sig precis såsom de hade 

hoppats. Efter nio cytostatikabehandlingar 

står nu Tony Henriksson inför sin operation 

i levern. Metastaserna ska skäras bort 

och ge utrymme för ny, frisk vävnad att 

växa till. 

Tony Henriksson är full av tillförsikt inför 

ingreppet i morgon. Att just han fått diagnosen 

cancer och nu metastaser är inget 

han ser som en katastrof. 

– Cancer är vanligt så varför skulle inte 

jag kunna få det? Jag gräver inte ner mig för 

det här. 

Tony litar på kirurgerna och på den inre 

trygghet som han berättar om. 

– Jag vill säga till människor som har 

råkat ut för samma sjukdom som jag att 

inte ge upp, absolut inte. Tänk positivt för 

det underlättar! Gräver man ner sig och 

jämrar sig, då kan det bli ännu värre. 

– När man är i trygga händer finns ingen 

oro. Jag har en tro, är inte aktiv inom något 

religiöst, men jag är nog den mest flitiga 

kyrkobesökaren för jag jobbar så mycket i 

kyrkor. Även om det är på grund av mitt 

arbete som pianostämmare, så kan man ju 

dröja sig kvar efter arbetet… 

– I kyrkan känner man en värme, något 

speciellt. Det är ganska skönt i stillheten 

och ensamheten. Jag har varit mycket i kyrkor 

och det har då och då stått kistor framme 

vid altaret. Många skulle säkert känna 

obehag att finnas bredvid en som är död. 

Jag har aldrig känt det så, inte ens första 

gången när jag i 20-årsåldern gjorde ett 

jobb i ett kapell. Det var en mörk höstkväll, 

minns jag. Kanske det är sådana upplevelser 

som jag drar nytta av i dag. 

Om några dagar hoppas Tony vara hem- 

Tony Henriksson är liksom tre syskon pianostämmare och -tekniker. Ett yrkesval som gått i arv 

efter fadern. 

ma igen och få träffa sin tonårsson. ”Det 

blir väl en promenad i naturen” – ett intresse 

han har förutom resor runt om i världen. 

I sommar tar han fram fiskespöet. Men 

först och främst hägrar återgången till arbetet. 

Är du duktig på att spela piano? 

– Njae, det är jag inte. När jag kommer 

hem från jobbet vill jag inte höra några 

toner alls, säger Tony Henriksson. 

Tre veckor efter operationen ringer jag 

upp Tony och frågar hur han mår. 

– Jättebra! svarar han. 

Vad hände efter operationen i Umeå? 

– Jag blev kvar en vecka. I går var jag på 

vårdcentralen för att lägga om såret. Det såg 

fint ut, sade doktorn. 

Har du haft ont? 

– Första dagarna var det lite knepigt att 

resa sig och kliva ur sängen. Det stramar 

fortfarande lite i såret. Och jag har varit lite 

försiktig när jag springer i trappor. 

När ska du börja jobba igen? 

– Jag började direkt när jag kom hem. 

Det finns mycket att göra i min egen verkstad, 

svarar Tony Henriksson. I dag ska jag 

stämma ett piano. ■ 


Multidisciplinärt samtal via videolänk mellan kolleger i Sundsvall som finns på dataskärmen och Umeå. 

I dag diskuteras åtgärder mot Tony Henrikssons tumörer i levern. 

Konferens för snabb kunskap 


Operationen av Tony Henrikssons tumörer 

i levern föregås av en telemedicinsk 

rond i ett multidisciplinärt team. Läkare 

med olika specialiteter i Umeå samtalar 

med specialistkolleger på Tonys hemortslasarett 

via videoskärm för att planera 

åtgärder. 

Datateknisk utrustning möjliggör mötet. 

Med tydlig hörbarhet talar de med varandra 

och ser varandra på dataskärmar. En dag i 

veckan går man igenom ett 20-tal patienter; 

vinsten är omedelbara beslut och snabb information 

till patienterna. 

När Rädda Livet deltar i konferensen studeras 

bilder på Tonys lever. Det är ett urval 

som gjorts av läkarna i Sundsvall bland flera 

hundra röntgenbilder. Enbart detta 

förarbete spar tid för kirurg och patient. 

– Med den traditionella metoden att posta 

remisser och annan information mellan 


Operationen av 

Tony Henriksson 

sjukhusen var det inte ovanligt att det tog 

upp till fyra veckor för en remiss- och beslutsomgång, 

säger professor Peter Naredi 

vid kirurgiska kliniken i Umeå. 

Han ser många fördelar med dessa ronder. 

En är att hemortssjukhuset deltar i beslutsprocessen 

på ett nära sätt och kollegerna 

där kan informera om patientens livskvalitet 

och om hans eller hennes vilja till fortsatt 

behandling. 

Den andra styrkan är att patienterna direkt 

efter videokonferensen kan få besked om 

den fortsatta vården. 

– Dessa möten är också utmärkta utbildningstillfällen, 

säger Peter Naredi. Vi är upp 


till 20 personer med olika specialistkompetenser 

som deltar i processen. De multidisciplinära 

ronderna har visat sig förbättra såväl 

kvalitet på bedömningarna som överlevnaden 

bland våra patienter. 

I Norrlandsregionen är det hittills enbart 

sjukhusen i Umeå och Sundsvall som har 

tekniken för att genomföra dessa videokonferenser. 

En utrustning för telemedicinska 

möten kostar cirka 400 000 kronor – ungefär 

samma kostnad som för två stora operationer. 

Ytterligare åtta kirurgiska kliniker 

finns i Norrland som skulle kunna knytas 

till en gemensam server som kostar runt 

miljonen i inköp. 

Norrlands regionförbund har i över ett 

år utrett om det är värt att göra en sådan 

satsning. Ingen vet i dag vad som kommer 

att hända. ■ 

7.


8. 

Fem dottertumörer 

ska tas bort i levern 


I operationssalen ligger Tony Henriksson sövd. 

Han ska bli av med fem dottertumörer i levern – ett 

ingrepp som görs på 400 patienter varje år i vårt land. 

Rädda Livets läsare får vara med under operationen. 

Kirurgen Bjarne Ardnor har börjat operationen med att frilägga dottertumörerna i levern. Övrig personal assisterar. 


Levern är frilagd för att underlätta för kirurgerna att komma åt en av 

dottertumörerna i det bakre segmentet av levern. 

Tony sover, buken är öppen och upphängningen 

av levern ger operatörerna tillgång 

till bakre delen av organet där en av de fem 

dottersvulsterna sitter. I dag ska alla bort för 

att ersättas med frisk vävnad. 

Professor Peter Naredi opererar från Tonys 

vänstra sida och kirurgkollegan Bjarne Ardnor 

från motsatta sidan. Operationssköterskan 

Ann-Britt Lindgren Sylwan assisterar. 

Traditionsenligt på Universitetssjukhusets 

kirurgiska avdelning finns en medicine 

kandidat närvarande i utbildningssyfte. 

I dag är det Karin Sjögren från läkarlinjens 

termin 7. 

Kirurgerna lägger mycket tid på förarbetet. 

Först känner de på levern för att lokalisera 

tumörerna. Röntgenbilder från gårdagens 

videokonferens finns i operationssalen. 

Det görs också ultraljudsundersökningar 


Operationen av 

Tony Henriksson 

såväl före som under operationens gång för 

att se var tumörerna finns och var blodkärlen 

går. Utifrån undersökningarna planerar 

de resektionen, det vill säga bortskärandet 

av tumörvävnad. 

De segment som ska tas bort markeras. 

En önskvärd säkerhetsmån kring tumören 

är en centimeter, även om ett par millimeter 

kan räcka. 

– När vi gjort det säkrar vi blodinflödet 

till levern genom att lägga ett bomullsband 

rund de kärlen. I dag lägger vi även ett sådant 

band runt levervenen som för blodet 

bort från levern. När vi stänger av på det 

De delar av levern som ska tas bort markeras. 


Med ultraljudskniv delas levervävnaden. Ett par gånger under ingreppet kontrollerar kirurgerna på ultraljudsbilderna 

var tumören ligger och hur stor marginal de ska ta bort. 

sättet har vi i princip en obetydlig blödning 

i levern jämfört med vad man skulle haft 

om man inte stängt av, säger Peter Naredi. 

Nu har kirurgerna lokaliserat samtliga 

tumörer och friat de områden som de sedan 

ska skära i. 

Då blir det saftstund! Operationen pågår 

långt över gängse lunchtid och ett sött energitillskott 

kommer via sugröret som undersköterskan 

smyger in innanför munskyddet 

på kirurgerna. 

Arbetet fortskrider; kirurgerna skär med 

en ultraljudskniv som slår sönder mjuk vävnad 

så att blodkärl och hård vävnad som 

binder levervävnaden behålls intakt. Blodkärl 

och gallvägar bränns med ultraljudskniven 

som i spetsen har en diatermi, 

brännfunktion. 

En två centimeter stor dottersvulst längst » 

9.


» 

En stor del av levern är snart bortskuren. Innan operationen är avslutad får levern ”vara i 

fred” en stund. På så sätt kan operatörerna kontrollera 

att blodkärl eller gallgångar inte läcker. 

Den bortopererade levervävnaden skärs upp för att kontrollera att dottertumörerna 

är borttagna med tillräcklig marginal. Sedan skickas vävnaden 

för patologisk undersökning av tumörerna. 

ut på vänstersidan av levern i segment II ska 

nu bort, följd av en något mindre metastas 

på baksidan av levern. 

– Vi använder ultraljudet under operationens 

gång för att kontrollera att vi opererat 

med marginal till metastaserna, säger 

Peter Naredi. Vi ser nu också att i stället för 

att göra flera resektioner i höger leverlob av 

tre metastaser är det fördelaktigare att göra 

en stor resektion. Detta gör vi med ultraljudskniven 

då vi samtidigt bränner små 

blodkärl och knyter av lite större blodkärl. 

Snart är operationen slutförd. Inflödesoch 

avflödesavstängningarna släpps på. 

– Dessa flöden kan vara avstängda i 

maximalt en timmes tid. 

Narkossköterskan Ulf höll kirurgerna informerade 

var tionde minut om tidsåtgången. 

Knappt halva beräknade tiden gick åt. 

Därefter blev det en kvarts fikapaus, och 

det avbrottet ingår faktiskt i operationen. 

10. 

–Det gör vi för att kunna se om blodkärl 

eller gallgångar öppnar sig under den här 

stunden när vi inte rör i vävnaderna, säger 

Peter Naredi, som får sitta ner en stund i 

kafferummet. 

– Genom att fortsätta den här traditionen 

med en fikapaus på 15 minuter har vi 

under de åtta–nio senaste åren inte haft en 

enda patient som har blött efter operation. 

Att behöva operera på nytt är extremt sällsynt. 

Från operationssalen går sedan de borttagna 

vävnaderna till patologisk undersökning 

för att ge bekräftelse på att just 

dessa metastaser härrör från Tonys modertumör. 

Efter operationen får Tony lokalbedövning 

och smärtstillande medel via kateter. 

Naredi förväntar sig en ganska pigg patient 

redan i kväll. Tony får gärna dricka. I morgon 

bitti vill de att han ska sitta på sängkan- 

Operationen pågår i ungefär fem timmar och 

nu knipsas operationssnittet samman med en 

kirurgisk häftapparat. 

De ljusa partierna på båda sidor är hårda och innehåller dottertumörer. 

ten, helst ha gått några steg runt sängen och 

därefter snabbt komma tillbaka i normala 

gängor igen. 

Om allt förflyter som det ska åker han 

hem om ungefär en vecka. 

Under de närmaste åren kommer Tony 

att kontrolleras en gång i kvartalet med 

skiktröntgen. 

Om nya metastaser upptäcks vid en kommande 

kontroll – vad händer då? 

– Då tittar vi var de sitter för att gå in och 

göra den här operationen en gång till. Den 

kan tekniskt vara lite svårare eftersom det 

blivit fler sammanväxningar, men det innebär 

bara att ingreppet tar lite längre tid. För 

patienten har det ingen betydelse. Kan vi då 

ta bort dessa metastaser har patienten lika 

stor möjlighet att leva längre, säger professor 

Peter Naredi vid kirurgiska kliniken, 

Norrlands Universitetssjukhus i Umeå. ■ 


Fler operationer 

efter medicinering 

Medicinering kan påverka metastaser 

att krympa. Därför är operation en 

möjlighet för fler patienter. Denna 

metod visar hur cancerbehandlingen 

har utvecklats. 

Resektion (bortskärande) av maximalt 

80 procent av levern är en operation som 

utförs vid Sveriges alla regionsjukhus som 

rutinkirurgi. Antalet ingrepp är ungefär 

400 per år. 

Fyra av tio patienter överlever fem år och 

är botade. Upptäcks nya metastaser efter 

det första ingreppet kan det upprepas flera 

gånger och därmed startar ”överlevnadsuret” 

om efter varje operation. 

– Är man som onkolog eller leverkirurg 

tveksam till att föreslå operation ska man 

försöka krympa tumörerna med cytostatika, 

säger professor Peter Naredi. Vi har i 

många år systematiskt givit 5-fluorouracil 

och högst 20 procent av tumörerna svarar 

på behandlingen. För 15 år sedan kom två 

nya läkemedel som vi gav som komplement 

i behandlingen och vi fick ungefär 

50-procentigt svar från tumören. 

– Ungefär var femte patient som vi tidigare 

ansåg inoperabla opererar vi i dag. Överlevnadsstatistiken 

är lika bra för dem med 

krympta tumörer som för dem med små 

förändringar och som alltså inte behövt 

någon cytostatikabehandling. 

Det finns ingen åldersgräns för denna 

kirurgi, däremot en biologisk gräns. 

– Är du så svårt hjärtsjuk att det är svårt 

att klara enklare vardagliga aktiviteter, då 

har vi kommit till vår gräns för denna operation, 

annars inte. 

– Är du däremot 80 år och pigg, har en 

trädgård att sköta, åker längdskidor, ja, då 

tvekar vi inte om operation. Då handlar det 

om ett par månaders rehabilitering och sedan 

är de flesta på gång igen. Lite nedsatt 

känsel i huden kanske, men levern har vuxit 

ut och patienterna mår bra, säger professor 

Peter Naredi. ■ 


Marita Önneby Eliasson 


Det finns ingen åldersgräns för att ta bort metastaser i levern. Professor Peter Naredi opererar 

här bort majoriteten av levervävnad. 

Vi stödjer cancerforskningen 

www.gambro.com 

11.


– Patienter kan opereras både två, tre och fyra gånger, och överlevnaden blir nästan lika bra även efter flera operationer, säger professor Peter Naredi, 

Norrlands Universitetssjukhus, Umeå. 

12. Rädda Livet nr 2/2008

Operation av levern 

kan göras flera gånger 

TEXT INGRID JACOBSSON FOTO JAN LINDMARK ILLUSTRATION FELIX NAREDI 

Varje år får cirka 5 600 personer i Sverige 

cancer i tjockeller ändtarm. Ungefär 

2 000 av dessa drabbas också av metastaser 

i levern. Men tack vare alltmer förfinad 

diagnostik och operationsteknik 

kan nu fler opereras med gott resultat. 

Peter Naredi är professor i kirurgi vid Norrlands 

Universitetssjukhus i Umeå. Han 

gjorde sin första leveroperation för snart 

tjugo år sedan. Då opererades betydligt 

färre patienter än i dag. Men forskning och 

utveckling har gått framåt. Nu görs omkring 

400 leverresektioner (bortskärande 

av en del av levern) per år i Sverige, cirka 40 

av dessa vid sjukhuset i Umeå. Levern och 

huden är de delar av människokroppen 

som direkt växer ut igen, och det är detta 

man drar nytta av. 

– Nu är operationstekniken mycket säkrare. 

Vi kan ta bort stora delar av levern där 

metastaserna finns och vi kan vara säkra på 

att den reparerar sig själv, säger Peter Naredi. 

– Antalet operationer har ökat kraftigt, 

fortsätter Peter Naredi. För 12–13 år sedan 

gjorde vi bara tre operationer om året. 

Överlevnaden har också ökat. Bland alla 

som har leverresekterats i Sverige lever var 

tredje patient efter fem år. Och det är markanta 

förbättringar, tidigare avled i stort 

sett alla patienter med levermetastaser av 

sin sjukdom inom cirka tre år efter diagnos. 

En av de nya operationstekniska landvinningarna 

är att man numera några veckor 

före operationen kan stoppa delar av blodflödet 

till den del av levern som ska opereras 

bort. Då börjar den friska delen genast 

växa ut, och när operationen genomförts 


Vena cava 

Höger leverven 

Gallgång 

fortsätter den att växa. Det är faktiskt möjligt 

att ta bort så mycket som fyra femtedelar 

av levern! 

En annan förbättring är att operationerna 

kan göras i flera omgångar. Trots att 

man kartlägger metastaserna noggrant kan 

det tyvärr finnas cancerceller kvar i levern 

som efter en tid ger upphov till nya metastaser. 

Men också dessa kan kirurgerna 

ibland ta bort. 

– Patienter kan opereras både två, tre och 

fyra gånger, och överlevnaden blir nästan 

lika bra även efter flera operationer. Ibland 

gör vi planerade upprepade leverresektioner, 

först en, och ett par månader senare en ny. 

Patienter med cancer i tjockoch ändtarm 

som drabbats av levermetastaser kan 

också behandlas med cytostatika före ope- 


Mellersta levervenen 

Vänster leverven 

Portaven 

Leverartär 

Levern består av åtta segment. Den är belägen till höger i övre delen av buken. 

rationerna. Detta ger en minskning av tumörerna 

hos ungefär hälften av patienterna 

och en del av dem kan då lättare opereras 

senare. 

Peter Naredi förespråkar alltså operationer. 

Men när det avgörs vilka patienter som 

ska opereras är det förstås onkologer, kirurger 

och röntgenläkare som fattar besluten 

tillsammans. 

–En leverresektion är inte ett jätteingrepp, 

betonar Peter Naredi. Sjukhusvistelsen är begränsad 

till en eller ett par veckor. Visserligen 

är man ibland trött ett par månader efteråt, 

men det är övergående. 

– Vi brukar dela in levern i åtta delar, och 

vi vill behålla två delar, runt 20 procent, under 

förutsättning av levern i övrigt är frisk. 

» 

13.


14. 

Utskott växer ut 

– nytt organ bildas 

Prometheus var en titan i grekisk mytologi. 

Namnet betyder "den som tänker före" 

och han var bror till Epimetheus, "den som 

tänker i efterhand" det vill säga, den omdömeslöse. 

Epimetheus var ansvarig för att 

ge positiva egenskaper åt varje djur. Men 

när det blev människans tur att få goda 

egenskaper fanns det inget kvar att ge 

henne. 

Prometheus som ansåg människan vara 

överlägsen alla andra djur beslöt att ge 

henne en gåva som inget annat djur hade. 

Han stal elden från gudarna och gav den 

till människorna. För detta tilltag blev han 

bestraffad av Zeus och de andra höga 

gudarna. Prometheus bands fast vid en 

klippa där en örn ständigt hackade ut hans 

lever som dock växte ut om och om igen. 

Det är precis vad som händer med en 

lever. I Tony Henrikssons fall tog kirurgerna 

bort cirka 25 procent. Nervutskotten i levervävnaden 

kommer att växa ut inom 

några veckor. 

Flera organ har denna kraft. Huden till 

exempel. Även slemhinnan mot tarmkanalen 

byts ut. 

– För tio år sedan trodde man att det var 

stamceller i blodet som kom till levern. Nu 

tror vi mer och mer att det är nervutskottet 

som har förmågan att väuxa ut, säger 

professor Peter Naredi. 

80 procent kan 

opereras bort 

En lever väger cirka 1,5 kilo och delas in 

i åtta delar/segment. Man kan operera i 

vilken del som helst. Enda kravet är att två 

delar måste vara kvar och intakta. 

– Finns en tredjedel av levern kvar som 

fungerar normalt vill vi göra kirurgi, säger 

professor Peter Naredi, kirurgiska kliniken 

vid Norrlands Universitetssjukhus i Umeå. 

Det kan vara ett riktmärke för kolleger att 

sända patienter till oss för operation. 

– I dag har en patient faktiskt chans att bli botad även vid cancer i tjockoch ändtarm som spridit 

sig till levern, säger professor Peter Naredi. 

» 

Men jag vill inte sätta definitiva gränser, 

vi kan i dag operera bort 10–15 

metastaser vid ett tillfälle. Operationerna 

blir större och större i takt med att tekniken 

förfinas. Vi kan faktiskt stänga av blodtillförseln 

till levern under en timme vid operationen 

och också reglera blodtrycket så 

att det inte blir för högt. Det gör att mindre 

än hälften av patienterna behöver blodtransfusion 

under operationen. 

Det finns en ytterligare fördel med leverkirurgi, 

nämligen att den är ekonomiskt 

lönsam, påpekar Peter Naredi. En operation 

kostar 50 000–150 000 kronor, medan 

kostnaden för cytostatika kan uppgå till 

500 000 kronor per patient. Och enligt 

honom är det sällan som cytostatikan 

botar, även om den kan förlänga livet. 

Ändå finns i dag en tveksamhet hos vissa 

läkare om fördelen med leverresektion, tillstår 

Peter Naredi. Det finns inga randomi- 

serade studier som bevisar operationernas 

tillförlitlighet. Att alltså slumpmässigt lotta 

patienter i olika grupper, där vissa skulle få 

operation och andra inte, vore omoraliskt. 

– För i dag vet vi med säkerhet att de som 

inte opereras avlider av sin cancer inom ett 

par år, säger Peter Naredi. 

Han framhåller att allt som är evidensbaserat 

– det vill säga bevisat genom erfarenhet 

och fallstudier – inte behöver vara 

randomiserat. 

– Vi gör däremot noggranna uppföljningar 

av våra opererade patienter i Umeå, 

och efter fem år lever 40 procent. Efter tio 

år lever 20 procent, men då ska man ta med 

i beräkningen att många av dem är äldre 

patienter som kan ha dött av andra orsaker 

än sin cancer. 

Peter Naredi avslutar positivt. 

– I dag har en patient faktiskt chans att bli 

botad även vid cancer i tjockoch ändtarm 

som spridit sig till levern. ■ 




Vänta inte – det gäller ditt liv! 

TEXT ANNU LIIKKANEN FOTO ROLF LARSSON 

Är du över 50 år och upptäcker blod i 

avföringen, gå direkt till doktorn! Avfärda 

det inte med att det nog är hemorrojder! 

Det kan vara ett tecken på cancer i 

tjockeller ändtarm. 

Docent Gudrun Lindmark är mycket tydlig 

i sin uppmaning och vet vad hon talar om. 

Hon är sektionsansvarig överläkare för 

kolorektalsektionen vid kirurgiska kliniken 

på Helsingborgs lasarett och specialiserad 

på tjockoch ändtarmscancer. 

Trots att tjockoch ändtarmscancer är 

den vanligaste cancerformen i Sverige efter 

prostata- och bröstcancer, känner alltför få 

till de första varningssignalerna. De signaler 

som kan rädda liv. 

– Tjocktarmscancer kan ibland utvecklas 

från en i början ofarlig polyp, ett så kallat 

adenom, förklarar hon. 

– Hos knappt 5 procent av patienterna 

beror sjukdomen på kända, ärftliga förändringar 

i arvsmassan. De här formerna av 

ärftlig tarmcancer – hereditär nonpolyposis 

colorektal cancer (HNPCC, Lynchs syndrom) 

och familjär adenomatös polypos 

(FAP) är relativt välkända, och dessa patienter 

och deras familjer kartläggs och får 

rådgivning via mottagningen för familjär 

cancer som finns vid regionsjukhusen. 

I ytterligare 10–15 procent finns familjer 

med en eller några släktingar med tjockoch 

ändtarmscancer och man bör vara 

särskilt uppmärksam på tarmrelaterade 

symtom om tumörformen finns i släkten. 

Men majoriteten av de individer som insjuknar, 

alltså runt 80 procent, har ingen 

känd eller misstänkt ärftlig belastning för 

sjukdomen. 

– Ju tidigare sjukdomen, eller ännu hellre 

dess förstadium, kan upptäckas och behandlas, 

desto bättre är prognosen. För 

även om tarmcancer ofta är långsamväxande 

är risken stor att den i all tysthet hinner 

sprida sig och bilda dottertumörer. 

– Hos en fjärdedel av alla nyupptäckta fall 

av tjockoch ändtarmscancer i dag har 

– Upptäcker du blod i avföringen, kan det vara 

ett tecken på cancer, varnar överläkare 

Gudrun Lindmark. 

sjukdomen redan spridit sig till framför allt 

lever, lungor och bukhinna. Då är det 

betydligt allvarligare. 

Därför är det extra viktigt att både läkare 

och allmänhet är uppmärksamma på signaler 

som till exempel blod eller slem i avföringen 

eller förändrade avföringsvanor med 

omväxlande förstoppning och diarréer. Alla 

förseningar, som gör att tumören oupptäckt 

får fortsätta växa i lugn och ro, minskar 

chansen till bot. 

Så tveka inte. Gå genast till doktorn om 

du misstänker att något inte står rätt till i 

din tarm. 

– Och nöj dig inte med att läkaren bara 

behandlar eventuella hemorrojder, utan 

propsa på att bli ordentligt undersökt, säger 

Gudrun Lindmark bestämt. 

När man kommer till vårdcentralen med 

problem från tarmen undersöker läkaren 

buken och känner med ett pekfinger i ändtarmen. 

Med ett rektoskop, som är ett rör 

med en ljuskälla, undersöks slemhinnan i 

hela ändtarmen (15 centimeter) för att se 

om det finns polyper eller andra förändringar. 

Ibland undersöks själva analkanalen 

närmare med ett proktoskop, som är ett 

kortare rör med ljuskälla. På de flesta vårdcentraler 

testar man också om det finns 

blod i avföringen och man får då lämna 

avföringsprov tre gånger i rad för analys. 

Men även om man inte hittar något 

onormalt med rektoskopi eller proktoskopi 

bör man vanligen bli remitterad till koloskopi 

hos specialist där hela tjocktarmen 

undersöks med ett långt, böjligt instrument. 

Med koloskopet kan både cancermisstänkta 

förändringar identifieras och 

godartade polyper tas bort. Dessutom kan 

läkaren ta vävnadsprov för mikroskopisk 

undersökning. 

I USA rekommenderas sedan länge alla 

över 50 år att massundersökas – screenas – 

för tarmcancer. Det går till på så sätt att 

individer söks upp och erbjuds lämna avföringsprov. 

För även om mängden blod i 

avföringen är så liten att man själv inte ser 

den, kan det vara ett tecken på att det gömmer 

sig en växande cancer någonstans därinne 

i tjockeller ändtarm. Hittas något 

misstänkt kallas personen sedan till koloskopi. 

Målet är att identifiera människor med 

polyper och tidig cancer innan den hunnit 

sprida sig till andra ställen i kroppen. 

Här i Sverige finns ännu inga beslut om 

allmän screening. Men intresset har väckts 

och i Stockholms län börjar man nu att 

screena personer mellan 60 och 69 år för att 

hitta mycket tidiga tumörer. Ett försök, som 

om det visar sig ge positiva resultat, förhoppningsvis 

ska ge alla samma chans. 

– Snittåldern för diagnostiserad cancer i 

tjockoch ändtarm är 72–74 år. Men eftersom 

det här är en cancerform som vanligen 

tar lång tid att övergå från cellförändringar 

i slemhinnan till polyper och till cancer, är 

det viktigt att i så fall börja screena yngre 

personer. 

– Om undersökningen påvisar cancer är 

kirurgi den kurativa behandlingen. Patien- 

» 

15.


» 

16. 

– Fortsatt upplysning för att öka vaksamheten hos allmänheten och läkarna för symtomen på tjockoch ändtarmscancer och med 

riktade koloskopikontroller är viktiga steg på vägen till minskad dödlighet i sjukdomen, säger överläkare Gudrun Lindmark. 

ter med ändtarmscancer får dessutom vanligen 

fem dagars strålbehandling före operation 

för att minska risken för tumöråterfall. 

I vissa fall ges i stället fem veckors 

strålbehandling, numera nästan alltid i 

kombination med cytostatikabehandling i 

tumörkrympande syfte. 

– Sedan snart ett par decennier används 

en operationsteknik som heter TME – total 

mesorektal excision, som i kombination 

med den preoperativa strålbehandlingen 

dramatiskt har minskat risken för lokalt 

återfall och även ökat överlevnaden för 

dessa patienter. Tekniken går ut på att man 

samtidigt som den sjuka ändtarmen tas 

bort också avlägsnar lymfkörtlarna i den 

”fettkudde” som omger ändtarmen. 

I samband med operationen läggs oftast 

en tillfällig eller en permanent stomi (påse 

på magen) beroende på om tarmfunktionen 

kan bevaras eller inte. 

– Vid cancer i tjocktarmen strålas inte 

patienten. 5-årsöverlevnaden är i dag något 

lägre än vid ändtarmscancer, alltså under 

60 procent mot drygt 60 procent. Men med 

förbättrad kirurgisk teknik både vid operation 

av själva tumören i tarmen och av 

metastaser, och med förbättrade onkologiska 

preparat – cytostatika och monoklonala 

antikroppar – kan vi förvänta oss en ökad 

5-årsöverlevnad. Ändtarmscancer har stått 

i fokus för kvalitetsarbetet under lång tid, 

och nu har de goda erfarenheterna även 

applicerats på cancer i tjocktarmen. 

Även om tjockoch ändtarmscancer är en 

allvarlig sjukdom ser Gudrun Lindmark 

positivt på framtiden. 

– Förhoppningsvis kommer erfarenhe- 

terna från screeningförsöken med avföringsprov 

och koloskopi att visa att detta är 

rätt väg att gå. Fortsatt upplysning för att 

öka vaksamheten hos allmänheten och 

läkarna för symtomen på tjockoch ändtarmscancer 

och med riktade koloskopikontroller 

är viktiga steg på vägen till minskad 

dödlighet i sjukdomen. 

Fortsatt forskning kring aggressivitetsmarkörer 

i tumören och av markörer för 

känslighet för cytostatika-, antikropps- och 

strålbehandling är mycket viktig för att 

möjliggöra ytterligare individualiserad behandlings- 

och uppföljningsstrategi, menar 

Gudrun Lindmark. 

– Men vi får aldrig glömma bort den stora 

betydelsen av tidig diagnos. ■ 



Specialistsamarbete ger 

cancersjuka längre livstid 

TEXT GABOR HONT FOTO JEANETTE HÄGGLUND 

Behandlingen av patienter med cancer 

i ändtarmen har förbättrats väsentligt i 

Sverige det senaste decenniet. Bara ett 

fåtal procent av dem som opereras får 

tillbaka tumören på operationsstället, 

och överlevnaden efter ingreppen har 

också blivit bättre. 

Den gynnsamma utvecklingen tillskrivs 

det samarbete mellan olika specialister som 

införts på allt fler sjukhus runtom i landet. 

Den nya rutinen går ut på att varje patient 

bedöms av ett så kallat multidisciplinärt 

team (MDT) bestående av kirurg, röntgenläkare, 

onkolog, patolog, vårdkoordinator 

och andra specialiteter som eventuellt behövs 

i det enskilda fallet. 

– Vi har uppnått utmärkta resultat när 

det gäller behandling av ändtarmscancer, 

men behöver bli bättre på att åtgärda cancer 

i tjocktarmen, säger Bengt Glimelius, 

professor i onkologi i Uppsala och Stockholm, 

en av initiativtagarna till samarbetet 

i multidisciplinära team. 

Varje nydiagnostiserad tjockoch ändtarmscancer 

diskuteras vid MDT-mötena, 

då varje specialist bidrar med sina specialkunskaper 

för att rätt bedöma den individuella 

tumören och föreslå lämplig behandling. 

Förutom införandet av förbättrade kirurgiska 

metoder och nytänkandet att ge 

strålnings- och annan tilläggsbehandling 

före operationen, har man också förbättrat 

kvaliteten på utredningen. Förstahandsmetoden 

för diagnos av tumör i tjocktarmen 

är koloskopi, men röntgen, datortomografi 

(DT) och magnetresonanstomografi (MRT) 

används också i samtliga fall för att kartlägga 

utbredningen. Röntgenläkaren och patologen 

är i dag nyckelpersoner i MDT när 

det gäller att hitta och beskriva tumörerna 

som hittas. 

– Röntgenläkarens arbete har förändrats 

– Vi har uppnått utmärkta resultat när det 

gäller behandling av ändtarmscancer, men 

behöver bli bättre när det gäller att åtgärda 

cancer i tjocktarmen, säger Bengt Glimelius, 

professor i onkologi. 

totalt under de senaste 10–20 åren, säger 

docent Lennart Blomqvist, verksam vid 

röntgenkliniken på Karolinska Universitetssjukhuset 

Solna. Han var en av pionjärerna 

att arbeta i MDT med olika avbildningstekniker. 

Han berättar att röntgenläkaren har ersatts 

av en specialitet som kallas bild- och funktionsmedicin. 

Bild- och funktionsmedicinarens 

ansvar i ett MDT är att presentera 

ett sammanvägt resultat av all bildinformation 

som en utredning kan få fram. Detaljerade 

avbildningar kan behövas både före och 

efter en operation, dels för att visa var tumören 

finns, dels för att avslöja exempelvis 

ett läckage i en nyopererad tarm. 

De patienter som får diagnosen cancer i 

ändtarmen undersöks numera rutinmässigt 

med MRT. Undersökningen med tvärsnittsbilder 

ger en hög tredimensionell upplösning 

och kan avbilda ändtarmen med de 

omgivande organ och vävnader som är 

– Röntgenläkarens arbete har förändrats totalt 

under de senaste 10–20 åren, säger docent 

Lennart Blomqvist, verksam vid röntgenkliniken 

på Karolinska Universitetssjukhuset Solna. 

mycket viktiga för detaljplanering av operation 

och övrig behandling. 

– Den stora styrkan med magnetkameran 

är att vi kan se tumören där den sitter 

i förhållande till omgivande vävnad, säger 

Lennart Blomqvist. Däremot är möjligheten 

ganska begränsad att med MRT säga 

vad det är för typ av tumör på det sätt som 

går att se på uttagen vävnad med ett mikroskop. 

Röntgenläkaren är i hög grad beroende av 

samarbetet med patologen, som dels kommer 

med information om vad det är för tumör 

en patient har, dels kan ge återkoppling 

till hela teamet om den faktiska tumörutbredningen 

i ett uttaget operationspreparat. 

– Patologens analys är vårt facit, understryker 

Lennart Blomqvist. I en MDT utan 

patolog kan man inte utnyttja den avancerade 

bildteknikens möjligheter till fullo, 

hur fina apparater vi än har, säger Lennart 

Blomqvist. ■ 

Rädda Livet nr 2/2008 17.

18. 


Inga högtflygande planer men små enskilda 

framsteg för patienter med tjockoch ändtarmscancer 

kan samarbetet mellan kirurgerna 

Annika Sjövall och Anna Martling 

utlova. Här på helikopterplattan på Karolinska 

Universitetssjukhuset Solna. 


Forskning kring behandling av cancer i tjockeller ändtarm är ingen soloprestation. 

Kirurgerna Annika Sjövall och Anna Martling och på Karolinska Universitetssjukhuset 

Solna samarbetar i ett team av kolleger från flera specialiteter. Målet är att hitta den 

bästa skräddarsydda behandlingen för den enskilda patientens behov. 

– Nästan varje tumör är individuell, därför 

börjar behandlingen av cancern egentligen 

redan när vi sätter igång att utreda patienterna. 

I dag vill vi kartlägga tumören ännu 

noggrannare än tidigare och göra det direkt 

efter beskedet att sjukdomen finns 

där, säger Anna Martling. 

Hon förklarar att cancer i tjockoch 

ändtarm är mycket komplicerad att behandla, 

men just därför en utmaning och 

mycket stimulerande att arbeta med. Nyligen 

blev det klart att hon får kombinera 


sitt kliniska arbete som kirurg med klinisk 

forskning i sex år, tack vare ett anslag från 

Cancerfonden. 

– Det är helt fantastiskt att kunna arbeta 

halva tiden med forskning och halva med 

kirurgi. Det är en förmån att kunna kombinera 

två yrkesroller som nu kan ha positiva 

effekter av varandra. Idéer som man 

får genom jobbet i kliniken kan utvecklas 

i forskningen, och resultat från forskningsprojekten 

kan omsättas i praktiken, säger 

hon. 


Annika och Annas samarbete 

ger skräddarsydd behandling 

Anna Martling doktorerade 2003 med en 

avhandling som var en utvärdering av 

strålbehandling kombinerat med en ny 

metod att operera cancer i ändtarmen. 

Och i dag fortsätter hon på den inslagna 

vägen. Flera av forskningsprojekten hon är 

inblandad i handlar om specialstudier av 

olika behandlingsstrategier och om vidareutvecklingen 

av en ny kirurgisk teknik 

vid operation av tumörer i nedersta delen 

av tjocktarmen. Hon är dessutom ansvarig 

inom teamet för forskningen kring den typ » 

19.


”Vi kan få patienter att 

leva längre genom att förbättra 

varje litet enskilt 

steg i handläggningen.” 

» 

av ändtarmstumörer som kan opereras 

direkt. 

– Vi jobbar på att förbättra det multidisciplinära 

omhändertagandet av patienter 

med tumörer som sitter långt ner i ändtarmen 

och kan växa över på andra organ, 

exempelvis urinblåsa och gynekologiska 

organ. Där krävs, förutom effektiv kirurgi, 

även förbättrad strålbehandling och cytostatikabehandling. 

Ett unikt forskningsprojekt som hon driver 

har utsikter att bli internationellt uppmärksammat 

när det blir klart framåt 2010. 

Det gäller en enkätstudie om kvinnors livskvalitet 

efter canceroperation i ändtarmen. 

– Det finns väldigt mycket forskning på 

mäns livskvalitet, framför allt i fråga om 

sexuell funktion. Den visar att männen kan 

få problem med potensen och även bli sterila 

av strålbehandlingen i kombination 

Vi stödjer Cancerfonden 

www.sbab.se 

med den omfattande bäckenkirurgin. Däremot 

finns inte så många studier på kvinnors 

livskvalitet efter operation och eventuell 

sexuell funktionsnedsättning. 

Hon har länge intresserat sig för hur 

kvinnor och män har behandlats för ändtarmscancer 

och funnit att det finns skillnader. 

Färre kvinnor fick strålbehandling, 

de opererades med en annan kirurgisk teknik 

och blev inte heller tillfrågade av läkarna 

efter operationen om eventuella problem 

med till exempel den sexuella funktionen. 

– Projektet vi driver nu handlar därför 

just om livskvalitet och sexuell funktion. 

Vi ska koppla utfallet även till hormonanalyser 

för att se om kvinnornas egna sexualhormoner 

påverkas av den strålbehandling 

de får, berättar Anna Martling. 

Genom att driva forskningsprojektet om 

kvinnors livskvalitet hoppas hon få igång 

en diskussion bland läkarna om hur ändtarmsopererade 

kvinnor mår. 

Anna Martling har även andra studier i 

gång, och berättar att antalet arbetstimmar 

per vecka kan bli ganska många. Hon har 

ingen siffra på genomsnittet, säger bara att 

jobbet går utmärkt att kombinera med privatlivet 

och åtagandet att vara mamma åt 

två pojkar, 9 respektive 6 år. 

– Så är det ju i livet. Tycker man att det 

man gör är kul så fungerar ju allting, konstaterar 

hon. ■ 

SEAT Sverige stödjer 

cancerforskningen och 

därför har vi valt att bli 

en Företagsvän till 


Vi vill uppmana andra 

företag att göra det 

samma. 

www.seat.se 



Ingen revolution, men små framsteg 


Annika Sjövall har en nyckelroll i forskningsteamet 

specialiserat på cancer i 

tjocktarmen (kolon). Hennes doktorsavhandling 

från 2007 handlar om behandling 

av tjocktarmstumörer hos 

en grupp patienter. 

Det arbetet blev startskottet för det så kallade 

Koloncancerprojektet i Stockholm som 

Annika Sjövall driver tillsammans med kollegan 

Torbjörn Holm. Syftet är att utbilda 

kirurger i en förbättrad operationsteknik 

för avlägsnande av tjocktarmstumörer. Det 

nya sättet att operera infördes av den tyske 

professorn Werner Hohenberger som besöker 

Stockholm med jämna mellanrum för 

att lära ut sina handgrepp. 

– Vi ägnar oss åt tjocktarmscancer och 

använder kunskaper vi fått genom den 

forskning och utveckling som lett fram till 

en förbättrad överlevnad för patienter med 

ändtarmscancer, förklarar Anna Sjövall. 

Koloncancer brukar betraktas som lättare 

att operera, men frågan är om den verkligen 

kan vara det. Överlevnaden är sämre 

i dag för tjocktarmscancer än för ändtarmscancer, 

vilket antyder att vår handläggning 

av den tumörformen inte är den allra bästa. 

Koloncancerprojektet i Stockholm siktar 

på att uppnå bättre överlevnad och minskad 

risk för återfall. Målsättningen ska förverkligas 

genom ett multidisciplinärt projekt 

som engagerar bland andra kirurger, 

patologer, onkologer och röntgenläkare. 

– Vi tror inte vi kan åstadkomma en 

revolutionerande förändring med någon 

enskild terapi med cytostatika eller bestrålning 

just nu. Men vi kan få patienter att 

leva längre genom att förbättra varje litet 

enskilt steg i handläggningen av de här 

patienterna, konstaterar Annika Sjövall. 

Hon räknar upp åtgärder såsom bättre 

utredning och noggrannare stadieindelning 

av cancern såväl före som efter operation. 

Den största möjligheten till bättre resultat 

är dock troligen en förfinad operationsteknik. 

Det nya sättet att operera är förenat 

med minimal blödning i samband med avlägsnandet 

av tumören och minskad risk 

Annika Sjövall (underst) driver Koloncancerprojektet i Stockholm. Syftet med detta är att utbilda 

kirurger i en förbättrad operationsteknik för at avlägsna tumörer i tjocktarmen. Överst kollegan 

Anna Martling. 

att sprida cancerceller i buken så att metastaser 

kan uppstå. Precis som tidigare då 

man ändrade operationsteknik vid rektalcancer 

finns dock inga vetenskapliga data 

som bevisar att den nya tekniken verkligen 

ger ökad överlevnad. Detta får tiden utvisa. 

– Vi håller fortlöpande kontroll på det vi 

åstadkommer. I Stockholm–Gotlandregionen 

finns sedan 1996 ett register beträffande 

koloncancer. Där samlar vi in alla kliniska 

data, både primära sådana och uppföljningsdata 

på alla patienter. 

Avsikten är att göra en klinisk studie för 

att se hur många som slipper återfall i sjukdomen 

tre år efter projektstart. Koloncan- 

cerprojektet pågår tills vidare, så länge 

finansieringen kan säkras. 

Annika Sjövall berättar att hon försöker 

hålla vanliga kontorstider i jobbet. Hon har 

nyligen återvänt från mammaledighet och 

har två små barn hemma, 4 och 1 år. 

– Men självklart ägnar man en hel del tid 

åt jobbet även hemma. Man måste läsa på 

och planera nästa steg i projekten, säger 

hon och konstaterar att det har skett ett 

uppvaknande såväl i Sverige som i andra 

länder beträffande tjocktarmscancer. Den 

betraktas inte längre som en ointressant 

tumörform, enkel att operera för vem som 

helst utan förkunskaper. ■ 

Rädda Livet nr 2/2008 21.


22. 

Koloskopi för alla 60-åringar 

skulle rädda många liv 


Välskötta nationella register och allmän 

screening av 60-åringar i Sverige förebygger 

insjuknandet av cancer i tjockoch 

ändtarm, och minskar dödligheten 

väsentligt. 

– Registren fungerar redan, men screening 

genom koloskopi återstår att införa, säger 

Lars Påhlman, kirurg och forskare på Akademiska 

sjukhuset i Uppsala. 

Lars Påhlman är ordförande för Svenska 

Rektalcancerregistret som är resultat av en 

heltäckande registrering sedan 1995 av samtliga 

patienter opererade för ändtarmscancer 

i Sverige. Registret började som ett kirurgiskt 

kvalitetssäkringsregister för operation 

av ändtarmscancer med syfte att förbättra 

operationsresultaten och minska andelen 

återfall, som då låg väl över 30 procent. 

I dag finns 18 000 fall av åtgärdad ändtarmscancer 

registrerade. Varje sjukvårdsregion 

har sitt eget kvalitetsregister, men alla 

data sammanställs i Umeå och publiceras 

årligen för kirurgiska kvalitetsparametrar 

där nydiagnostiserade beskrivs liksom trender 

i landet. Dessutom publiceras årligen 

5-årsuppföljning av cancerrelaterade data. 

Sedan 2007 finns också ett nationellt register 

för tjocktarmscancer med lika detaljerad 

information om patientfall, vårdkvalitet 

och statistik över uppföljningar. 

Båda registren är fullt offentliga och kan 

nås bland annat via Socialstyrelsens webbplats. 

Alla patientuppgifter är naturligtvis 

avidentifierade, däremot går det bra att följa 

hur duktig man är vid olika sjukhus på 

att operera tjockoch ändtarmscancer. 

– Registren är mycket användbara, och 

väl använda, därför att de håller koll på 

svenska kirurger, förklarar Lars Påhlman. 

Uppståndelsen blev stor 2005 när uppgifter 

med jämförande data på operationsresultat 

mellan sjukhusen släpptes för första 

gången. Det framgick tydligt att vissa sjukhus 

– till och med bland de riktigt stora – 

Lars Påhlman förespråkar 

koloskopi för 

60-åringar och menar 

att det skulle sänka 

dödligheten. 

redovisade mindre bra resultat. Efter den 

första chocken insåg dock alla nyttan av att 

följa upp resultaten av kolorektalkirurgin. 

I dag finns en rankningslista sjukhus för 

sjukhus i registren. Den visar uppföljning 

av resultaten nio år tillbaka för varje sjukhus. 

Statistiken uppdateras varje år på så 

sätt att data för det äldsta året faller samtidigt 

som uppgifterna för senaste året tillkommer. 

– Det är hela tiden bara de nio senaste 

åren som syns. Gamla ”synder” försvinner 

och nivån kan höjas på ett sjukhus, förutsatt 

att man verkligen har blivit bättre med 

tiden. 

Nästa år ska registret innehålla trendkurvor 

på alla sjukhus som opererar. Trenden 

i dag är att man på stora sjukhus opererar 

allt mer och på små sjukhus allt mindre. 

Lars Påhlman tycker att patienter eller 

närstående skulle använda registren för att 

informera sig om sjukhusens och kirurgernas 

resultat. Den enskilda kirurgens skicklighet 

redovisas visserligen inte direkt i registret, 

men det är lätt att ta reda på vem 

som opererar på vilket sjukhus. Alla har 

laglig rätt att välja den doktor som de litar 

mest på. 

Registren hjälper även läkarna att upptäcka 

problem som kan dyka upp, så att de 

kan planera in åtgärder för förbättringar. 

– Vi ser till exempel i registren att komplikationsfrekvensen 

efter canceroperationer 

i ändtarmen är uppe på 10 procent. Den 

nivån har inte ändrats på många år, och är 

fortfarande för hög. Det är vårt nästa mål 

inom vår specialitet att förbättra den statistiken. 

Bästa lösningen skulle naturligtvis vara 

om cancer i ändtarmen aldrig tilläts uppstå, 

tillägger han med glimten i ögat. Och en 

sådan förebyggande åtgärd kan man delvis 

åstadkomma med hjälp av nationell massundersökning, 

så kallad screening. 

Screening är ett område där det nationella 

registret skulle kunna komma till användning, 

enligt Lars Påhlman. Han är ivrig förespråkare 

för allmän screening genom 

koloskopi av alla som fyllt 60 år. Varje individ 

som har kommit upp i den åldern skulle 

kunna följas via registren i cancerförebyggande 

syfte, menar han. 

– Om vi skulle införa en sådan screening 

i Sverige skulle vi uppnå en dubbel effekt. 

Dels skulle vi kunna sänka dödligheten i 

tjockoch ändtarmscancer ännu mer, dels 

skulle vi kunna förebygga hos många i den 

åldersgruppen att den typen av cancer uppkom 

över huvud taget. 

Han förklarar att en allmän screening 

skulle hitta polyperna, ett förstadium till 

cancer i tarmen, så att läkarna skulle kunna 

ta bort dem i tid. 

Screeningverksamhet klassas i dag som 

forskning och utveckling, enligt de gällande 

nationella riktlinjerna i Sverige. Det tycker 

Lars Påhlman, som själv var med och skrev 

riktlinjerna, är ”fegt, snålt eller bara kortsiktigt”. 

Just i 60-årsåldern är det vanligt 

med många polyper i tarmen, men fortfarande 

ganska ovanligt med utvecklad cancer. 

Insjuknandet i cancer kommer i regel 

först i 75-årsåldern. 

– Vi har alltså ett ”fönster” där på tio eller 

femton år, då vi lämpligen skulle kunna titta 

på alla 60-åringar med koloskopi, hitta 

och åtgärda polyperna, och rädda många 

från cancer i tjockeller ändtarm, summerar 

Lars Påhlman. ■ 




– Varje onsdag har vi fem kontaktsjuksköterskor ett möte där vi går igenom patienterna och deras utveckling. Då har vi också tillfälle till spegling – 

vi kan prata av oss och stötta varandra om något är svårt, säger Eva Strand, kolorektalsjuksköterska vid Centrallasarettet i Västerås. 

Kontaktsjuksköterskor 

följer ”egna”patienter 

TEXT INGRID JACOBSSON FOTO MATS ERLANDSSON 

Att ha en person att ställa frågor till är 

särskilt viktigt när man fått diagnosen 

cancer. Oro, rädsla, undran finns hos 

alla patienter. En kontaktsjuksköterska 

gör stora insatser i det dagliga arbetet 

med patienterna. 

Kontaktsjuksköterskor för bröstcancerpatienter 

har funnits tämligen länge. Men de 

senaste åren har allt fler sjukhus också inrättat 

tjänster för specialiserade kolorektalsjuksköterskor. 

En sådan är Eva Strand på 

Centrallasarettet i Västerås. 

– Jag fick ansvaret för att starta vårt särskilda 

team här i Västerås 2000, berättar 

Eva Strand. Vi är i dag fem kolorektalsjuk- 

sköterskor – och alla som var med från starten 

är kvar! 

Just kontinuiteten är viktig, betonar Eva. 

Kontaktsjuksköterskorna har ”sina” patienter 

som de kan komma att följa i flera år. 

Sjuksköterskorna arbetar nära läkarna, är 

med på undersökningar och har sedan samtal 

med patienterna för att bland annat förklara 

olika steg i behandlingen. 

Man opererar många cancrar i Västerås, 

56 i ändtarm (rektum) och 75 i tjocktarm 

(kolon) under 2007. Patienter med rektalcancer 

följs upp med ett besök var sjätte 

månad i tre år, sedan en gång per år tills det 

gått fem år. Kolonpatienterna kommer på 

kontroll efter ett år; då görs också en datortomografi. 

– Läkarna var lite undrande till att börja 

med när vi skulle vara med vid undersökningarna, 

berättar Eva. Men nu har de vant 

sig och brukar fråga ”Vilken sköterska 

kommer med i dag?” 

Kontaktsjuksköterskorna finns tillgängliga 

för patienterna i princip när som helst. 

Patienterna har ett direkttelefonnummer till 

tarmkliniken. Om deras kontaktperson inte 

är i tjänst när de ringer kan någon annan ta 

samtalet – man informerar hela tiden varandra 

om de olika patienterna för att ha en 

”back up”. Och någon tidsbegränsning 

finns inte – samtalet får ta den tid det tar. » 

23.


» 

24. 

– Närstående uppmanas alltid att vara med vid besöken hos kolorektalsjuksköterskan, säger Eva Strand, Västerås. 

– Varje onsdag har vi fem kontaktsjuksköterskor 

ett möte där vi går igenom patienterna 

och deras utveckling. Då har vi 

också tillfälle till spegling. Vi kan prata av 

oss och stötta varandra om något är svårt. 

Det är ju många gånger ett psykiskt tungt 

arbete, säger Eva Strand. 

Närstående uppmanas alltid att vara med 

vid besöken på sjukhuset. Kontaktsjuksköterskorna 

ber om patienternas tillstånd att 

prata också med de anhöriga, som ofta har 

många frågor och är oroliga. Sjukdomen 

och behandlingarna påverkar självklart förhållandet 

till de anhöriga. För patienter 

som fått stomi kan till exempel sexualiteten 

bli ett känsligt ämne, och att då både patient 

och anhörig kan tala med sjuksköterskan 

är värdefullt. 

I Uppsala/Örebroregionen finns sedan 

2002 ett nätverk för sjuksköterskor i kolorektal 

cancervård. Man träffas två gånger 

per år och deltagarna är sjuksköterskor från 

både kirurgiska och onkologiska kliniker. 

Eva Strand är en av de ansvariga för nät- 

verket tillsammans med Annika Lidin- 

Lindqvist på Regionalt Onkologiskt Centrum 

i Uppsala. Syftet med nätverket är att 

utveckla och sprida kunskaper, erfarenheter 

och idéer inom kolorektalcancerområdet. 

Annika Lidin-Lindqvist tycker att nätverket 

är betydelsefullt bland annat för att visa att 

kolorektalsjuksköterskorna finns så att deras 

kunskap och erfarenhet kan tas tillvara. 

– Kolorektalsjuksköterskorna har nu, 

både på sjukhusen och på regional nivå, 

kommit med i arbetsgrupper där det tidigare 

bara fanns läkare. Ett exempel är den 

regionala arbetsgruppen för kolorektalcancer. 

Vårt nätverk har också skrivit omvårdnadsdelen 

som ingår i det nya nationella 

vårdprogrammet. 

Alla sjukhus har ännu inte särskilda kontaktsjuksköterskor, 

men flera sådana mottagningar 

är under uppbyggnad i regionen. 

Och man önskar sig mer utbildning. 

– Vi planerar flera utbildningsdagar i 

nätverket, berättar Eva Strand. Men visst 

önskar jag att det funnes en poängutbild- 

ning som var specialiserad för kolorektalsjuksköterskor, 

liknande den som finns för 

bröstsjuksköterskor. 

Även patienterna behöver utbildning och 

kunskaper. Förutom de personliga samtalen 

delar sköterskorna ut skriftlig information 

om tjockoch ändtarmscancer. Det 

kan också vara givande att gå med i en patientförening. 

Numera är kolorektalcancerpatienter 

välkomna som medlemmar i 

Riksförbundet för mag- och tarmsjuka, 

RMT. Kontaktsjuksköterskorna jobbar för 

att öka kännedomen om denna förening. 

Eva Strand betonar till sist kolorektalsjuksköterskornas 

viktiga roll. 

– Vi har gjort en studie om patientnöjdheten 

vid tarmkliniken här i Västerås. Patienterna 

indelades i slumpmässiga grupper 

och vi jämförde hur nöjda patienterna var 

med läkare respektive sjuksköterskor. Det 

visade sig att patienterna var mer nöjda 

med sköterskorna! ■ 


Hur man tar det... 

En hundraåring får frågan om vad hon lärt sig under sitt långa liv. 

Jo, förklarar hon, det viktiga är inte hur vi har det utan hur vi tar det. 

Ett gammalt tibetanskt talesätt säger att om man kan ordna för sig 

kan man få det hemtrevligt också i helvetet. 

Buddhismen lär oss hur vi ska ta det för att leva ett meningsfullt liv 

och skapa välbefinnande för oss själva och andra. Man talar om grunden, 

vägen och frukten. Grunden, vårt grundläggande hopp, är att vi 

alla inom oss har fröet till stort välbefinnande. Vi har möjligheten att 

utveckla visdom och medkänsla. Vägen liknas vid att rena guld från 

slagg. Slagget är våra inre fiender egoism, självömkan, avund, begär, 

hat och okunnighet. Vi ska omvandla dessa negativa sidor till färdigheter 

som generositet, tålamod, moral, entusiasm, sinnesnärvaro och 

visdom. Frukten är välbefinnande, medkänsla och visdom. 

Allt vad Buddha undervisade om kan ses som goda råd för hur vi ska 

gå till väga. Den buddhistiska vägen är en stegvis väg. Första steget är 

att meditera över föränderlighet och förgänglighet. Det hoppfulla är 

att vi nu har en dyrbar kropp. Vi lever i en tid och på en plats där vi 

kan lära känna den buddhistiska vägen till välbefinnande och frihet 

från lidande. Vi har den dyrbara möjligheten nu, men vet inte hur 

länge. En dikt av Göran Tranströmer kan vara underlaget för vår 

meditation. 

Almanackan fullskriven, framtid okänd ... 

Mitt i livet händer att döden kommer 

Och tar mått på människan. Det besöket 

Glöms och livet fortsätter. Men kostymen 

Sys i det tysta. 

Vi läser dikten strax innan vi somnar och det första vi gör när vi vaknar. 

Efter en tid märker vi hur vi kommer i kontakt med djupare skikt 

av vårt medvetande. 

Insikten om vår dödlighet skärper vår blick för vad som är av bestående 

värde i vårt liv. Materiella ägodelar, status, berömmelse och 

världsliga framgångar kommer och går. De är inga garantier för lycka. 

Det buddhistiska hoppet består i att odla vår inre rikedom och det 

gör vi genom att öva oss i en rad färdigheter. Den grundläggande färdigheten 

är ett varmt hjärta, en medkänsla som inte bara omfattar en 

själv. Medkänslan kommer till uttryck i generositet. Generositet är 

inte bara en beredskap att ge. Det är en öppenhet för andra. Vi låter 

andra komma in i våra liv. Vi är generösa med oss själva, vår tid och 

vår omtanke. Generositeten är samtidigt en medicin mot ett krampaktigt 

girigt sätt att vara i verkligheten. Vi klamrar oss fast vid vårt, 

våra ägodelar, vår status, våra angelägenheter. Generositeten öppnar 

oss för vår inre rikedom. Girigheten bygger på föreställningen att vi är 

fattiga utan våra ägodelar. Vårt välbefinnande bygger inte på vad vi 

har utan på vad vi är. 

Allt i vårt liv kan tjänstgöra som våra hjälpmedel för hur vi ska utveckla 

visdom och medkänsla. Genom att träna vårt sinne kan vi 

omvandla 

motgångar till 

hjälpmedel. Hoppet 

i buddhismen hänger 

nära samman med ett kreativt 

och osentimentalt seende. Vi ser i 

motgångar möjligheten att utveckla 

tålamod och medkänsla. 

Ett råd är att vi ska vara tacksamma 

mot allt och alla. Allt och alla kan ge oss 

väsentliga erfarenheter. Vi förändrar det inre 

klimatet från självömkan och självupptagenhet till 

förnöjsamhet och hopp. I en annan slogan sägs det att vi 

inte ska förvänta oss något tack för det vi gör. Att göra gott för 

andra är som att ge sig själv näring. 

För att förändra vårt inre i positiv riktning måste vi lära känna 

vilka tankar och känslor som skadar oss själva och andra och vilka 

som på lång sikt skapar välbefinnande för oss själva och andra. Vårt 

medvetande är likt en strid fors. Den ena tanken och känslan avlöser 

den andra. Vi behöver lugna ned sinnet för att se vad som händer i 

vårt inre. Genom att sitta bekvämt och rikta hela uppmärksamheten 

på hur vi andas in och ut skapar vi en klarhet. Vi kan nu betrakta 

känslor och tankar likt moln som passerar den öppna solbelysta himlen. 

Denna sinnesnärvaro är ett omistligt hjälpmedel när vi vill lära 

känna oss själva. ■ 

Jan Bärmark 

Jan Bärmark är professor i vetenskapsteori vid Göteborgs universitet 

och har skrivit boken Buddhism och läkekonst. Han har sedan 1974 

följt undervisningen från tibetanska lamor. 

Rädda Livet nr 2/2008 25. 

Andrum


Västernklassikern "Den gode, den onde, den fule" regisserades av Sergio Leone. Huvudrollerna spelades av från vänster 

Clint Eastwood (den gode), Lee Van Cleef (den onde) och Eli Wallach (den fule). Filmen hade premiär 1966. 

”Den gode, den onde, den fule” 

TEXT GABOR HONT FOTO THE FACTORYS BILDARKIV 

Många tumörer i tjocktarmen upptäcks 

plötsligt genom att patienten får akuta 

symtom i form av tarmvred eller sprucken 

tarm. 

– Då sker en operation direkt utan att 

det multidisciplinära teamet hinner 

kopplas in, förklarar professor Bengt 

Glimelius. 

Föreslagna åtgärder i de fall som bedöms 

av multidisciplinära teamet (MDT) är olika 

beroende på var tumören finns i tarmen. 

Läkarna skiljer på cancer i ändtarmen (rektum) 

och cancer i tjocktarmen (kolon). De 

flesta fall med tjocktarmscancer opereras 

direkt. Bara i särskilda fall diskuterar man 

annan behandlingsstrategi vid specialistmötet. 

Om tumören redan har givit metastaser, 

vilket är fallet hos var femte patient 

vid diagnostillfället, gäller diskussionen 

huruvida man ska operera först och därefter 

ge cytostatika, eller tvärtom. 

När det gäller cancer i ändtarmen delar 

läkarna in tumörerna i tre typiska grupper. 

De talar om ”den gode”, ”den onde” och 

– Läkarna delar in tumörer i ändtarmen i tre 

typiska grupper och hänvisar till titeln på en 

känd spagettiwestern med skådespelaren Clint 

Eastwood, berättar professor Bengt Glimelius. 

”den fule”, med uttrycken hämtade från 

titeln till en känd spaghettiwestern. 

Omkring 20–30 procent av fallen är 

”goda” i den meningen att cancern inte är 

så utbredd att man behöver vidta kompletterande 

åtgärder, utan dessa fall kan gå till 

operation direkt. Ungefär hälften av fallen 

(45–50 procent) är ”onda”, och behandlas 

först med strålning under en vecka innan 

det är dags för operation. 

De ”fula” fallen (10–15 procent) får vanligen 

en lång förbehandling med både strålning 

och cytostatika. Därefter måste man 

vänta ytterligare för att ge tumören tid att 

krympa. Först efter en ny bedömning i 

MDT-konferens opereras patienterna. 

Många studier har visat att cytostatikakurer 

som ges efter en operation vid tjocktarmscancer 

minskar risken för återfall och 

höjer överlevnaden. Sådan behandling ges 

också sedan mer än ett år tillbaka rutinmässigt 

i de fall där spridning konstaterats till 

lymfkörtlarna nära tarmen. Även utan 

sådan spridning ges ibland tilläggsbehand- 

26. Rädda Livet nr 

2/2008 

FOTO JEANETTE HÄGGLUND



– tre typer av ändtarmscancer 

ling om bedömningen vid MDT-konferensen 

är att hög risk för återfall finns. 

Vid ändtarmscancer har studieresultaten 

inte varit lika entydiga och kunskapsläget är 

ibland fortfarande oklart. Därför görs fler 

studier. Det kan också vara så att det är 

bättre att ge tilläggsbehandlingarna före 

operationen, vilket också studeras. 

Bengt Glimelius berättar om den senaste 

strategin för tilläggsbehandlingar som sätts 

in före operationen. Nytänkandet tillämpas 

oftast på de ”fula” tumörerna i ändtarmen. 

Behandlingen börjar med cytostatika och 

fortsätter i nästa skede med strålning, 

ibland under lång tid samtidigt med cytostatika, 

ibland under en veckas tid utan 

cytostatika följt av mer cytostatika under 

pausen före operationen. Därefter kommer 

operationen som eventuellt kompletteras 

efteråt med ytterligare cytostatika. 

– Tanken är att sätta in det i dag svagaste 

behandlingsvapnet först, som däremot har 

den bredaste effekten och verkar i hela 

kroppen. Fördelen är att spridda små här- 

dar av dottersvulster kan angripas av cellgiftet 

redan tre–fyra månader tidigare än 

annars, säger Bengt Glimelius. 

Den effektivaste insatsen, operationen, 

sätts in sist. Operationstekniken som 

tillämpas i dag vid ingrepp i ändtarmen 

kom i bruk i mitten av 1980-talet och tio år 

framåt efter att ha populariserats av den 

brittiske kirurgen Bill Heald. För operation 

i tjocktarmen finns en motsvarande, flera år 

yngre, metod utvecklad av den tyske kirurgiprofessorn 

Werner Hohenberger. Båda 

metoderna har varit respektive förefaller 

vara framgångsrika så att alla cancerceller 

i anslutning till tarmen kan tas bort i samband 

med operationen, vilket har minskat 

andelen återfall. Även om operationen vid 

ändtarmscancer genomförs på ett perfekt 

sätt behövs strålbehandlingen före operationen 

för att nå de bästa resultaten. 

Överlevnaden efter fem år hos personer 

som opererats för tjocktarmscancer har av 

tradition varit 5–10 procentenheter bättre 

än hos personer som åtgärdats för cancer i 

ändtarmen. En orsak troddes vara att den 

förra cancerformen är lättare att operera. 

Den överlägsna operationsmetoden som 

infördes på allt fler stora sjukhus i Sverige 

under 1990-talet tillsammans med föregående 

strålbehandling har emellertid fått 

överlevnaden vid ändtarmscancer att stadigt 

förbättras, så att kurvan i statistiken 

till och med ”gått om” den för tjocktarmscancer. 

– Det är en sak som aldrig tidigare har 

rapporterats någon annanstans i världen, 

säger Bengt Glimelius. 

I dag är arbetet i full gång, inte minst i 

Stockholm, med att åstadkomma samma 

förbättring i operationstekniken på tjocktarm 

som man lyckades göra vid operationer 

i ändtarmen. Ett omfattande utvecklings- 

och utbildningsarbete har påbörjats. 

Övriga Sverige följer efter även om ytterligare 

studier är nödvändiga. Målet är att få 

tillbaka den upp till 10-procentiga skillnad 

som läkarna upplever är den ”naturliga” 

mellan överlevnadskurvorna. ■ 

27.


Mef Nilbert och Mats Jönsson med paraffininbäddade vävnadsprover från tjockoch ändtarmscancer. Lämplig kloss för analysen väljs, 

DNA (arvsmassa) utvinns ur denna och analyseras avseende specifika förändringar i KRAS-genen. 

Rätt behandling 

till rätt patient och till rätt pris 

TEXT GABOR HONT FOTO MIKAEL RISEDAL 

Genteknisk analys av tumörer från tjockoch 

ändtarm (kolorektalcancer) kan i dag 

avslöja vilka patienter som har nytta av 

de senaste läkemedlen. 

Läkarna kan för första gången behandla 

dem som verkligen svarar på målstyrd 

behandling med EGFR-hämmare och 

erbjuda annan behandling till övriga patienter. 

Flera vinster kan väntas: större chans 

till effekt, undvikande av onödiga biverkningar 

och ökad kostnadseffektivitet. 

De senast utvecklade läkemedlen mot 

tjockoch ändtarmscancer är de så kallade 

målstyrda behandlingarna, framför allt i 

form av monoklonala antikroppar. I dag 

finns tre antikroppar för behandling av 

metastaserande tjockoch ändtarmscancer: 

två som riktas mot epidermal growth factor 

receptor (EGFR) och en mot vascular endothelial 

growth factor receptor, VEGF. 

– Vi har i dag bevis för att behandlingen 

med antikroppar fungerar på tjockoch 

ändtarmscancer, förklarar Mef Nilbert, 

professor i onkologi i Lund. Men vi skulle 

vilja bli bättre på att välja rätt patienter, 

eller snarare rätt tumörer, till behandlingen. 

Om vi kan behandla endast den grupp, som 

med största sannolikhet kommer att svara 

på behandlingen, skulle vi också spara 

pengar. 

Hon tillägger att det finns anledning att 

vara positiv. För första gången har läkarna 

hittat en avgörande faktor att gå efter när de 

vill målstyra läkemedelsbehandlingen av 

tjockoch ändtarmscancer. 


”Vi har i dag bevis för att behandlingen med antikroppar 

fungerar på tjockoch ändtarmscancer.” 

Den avgörande faktorn är en speciell genförändring 

i själva tumören, en mutation 

i onkgenen KRAS. Denna mutation finns 

i fyra av tio (40 procent) tumörer i tjockeller 

ändtarm, men förändringen finns 

endast i tumörcellerna och kan alltså inte 

påvisas i ett blodprov. Mutationen uppkommer 

i en tidig fas i tumörens utveckling, 

sannolikt redan innan förändringen 

i tarmen har blivit cancer. 

Det står i dag klart att patienter med 

KRAS-mutationen i sina tumörer inte svarar 

på behandling med EGFR-hämmare. 

Detta är också visat för båda de preparat 

som i dag finns inregistrerade i Sverige för 

behandling av metastaserad tjockoch ändtarmscancer, 

nämligen cetuximab (Erbitux) 

och panitumumab (Vectibix). 

På flera håll i Sverige är man i full färd 

med att utveckla rutiner för att bestämma 

förekomsten av KRAS-mutationen i tumörer 

från tjockeller ändtarm. En uppbyggnad 

av sådan testningsverksamhet sker även 

i andra delar av Europa och i USA. 

– Vi har precis infört KRAS-mutationstestet 

för de patienter där behandling ska 

bestämmas. Men egentligen tycker jag att 

detta borde vara en rutinanalys som utförs 

i alla nyupptäckta tjockoch ändtarmstumörer, 

säger Mats Jönsson, som är ansvarig 

för analysen på laboratoriet i Lund. Vi tar 

ett cellprov från tumören, utvinner DNA ur 

detta och undersöker om tumörens DNA 

bär eller inte bär mutationer i KRAS-genen. 

Patienter som saknar mutationen kan erbjudas 

EGFR-hämmande behandling, när 

det eventuellt blir aktuellt med behandling 

vid spridd sjukdom. 

Den som inte har nytta av EGFR-hämmare 

upplever i värsta fall bara preparatens biverkningar, 

som kan vara trötthet, aknelik- 


nande hudsymtom och förändringar i hud 

och naglar. 

– Det känns också bra att kunna säga rent 

ut till patienterna i den andra gruppen att 

den här behandlingen inte passar just för 

dem, och att de därför ska erbjudas någonting 

annat, säger Mef Nilbert. 

Enligt tillgängliga data förlänger EGFRhämning 

tiden till försämring av sjukdomen 

med fyra månader. Men om man väljer 

bort de patienter som inte har nytta av 

just dessa mediciner kan statistiken visa 

betydligt större vinst, tror Mef Nilbert. 

Hon utesluter inte heller att fler patienter 

med tumörspridning exempelvis till levern 

skulle kunna bli botade genom den här 

behandlingen, om den sattes in tillräckligt 

tidigt. Det väntas snart data om effekten av 

EGFR-hämmande behandling tidigt i sjukdomen. 

– Jag tror att det finns anledning att bestämma 

KRAS-status på en tumör redan 

efter operation. Dessutom kan analysen bli 

aktuell i andra tumörformer, kanske i bukspottkörtelcancer 

och i lungcancer. 

Det är viktigt även av kostnadsskäl att 

begränsa den EGFR-hämmande behandlingen 

till bara dem som har störst nytta av 

den, enligt Mef Nilbert. Behandlingen kostar 

runt 40 000 kronor per månad, medan 

analysen som hittar patienterna som inte 

kan svara på behandling kostar kanske 

4 000 kronor eller något mer. I det långa 

loppet blir det en betydande besparing. 

Varje år upptäcks 5 600 fall av tjockoch 

ändtarmscancer i Sverige. Av dessa kommer 

ungefär 2 000 att drabbas av metastaserande 

sjukdom. Omkring hälften av dessa, 

1000 patienter om året, är aktuella för behandling 

med bland annat EGFR-hämmare. 

Cirka 400 av dessa har KRAS-mutationen 

som gör dem olämpliga för sådan 


behandling. Kvar är 600 patienter som kan 

behandlas med antikroppsterapin. 

Tumörer med KRAS-mutation aktiverar 

den cancerutvecklande signalvägen oberoende 

av om EGFR aktiveras eller inte. Således 

leder en hämning av EGFR med antikroppar 

inte till en hämning av cancertillväxt hos 

patienter med KRAS-mutation i sin tumör. 

Mycket tyder på att det finns ytterligare faktorer 

som kan blockera de signalvägar i tumören 

som måste vara öppna för att läkemedlet 

ska verka. 

– Kliniska studier och tumörbiologiska 

analyser pågår i syfte att hitta flera faktorer 

som gör tumörer känsliga eller okänsliga 

för EGFR-hämmare, förklarar Mef Nilbert. 

Målet är att skräddarsy behandlingen ännu 

mer så att bara de som alldeles säkert svarar 

på behandlingen ska få den. ■ 

ORDLISTA 

Monoklonal antikropp 

Kan liknas vid en målsökande robot som 

letar rätt på cancerceller. 

Epidermal Growth Factor Receptor, EGFR 

En receptor som är en tillväxtfaktor som 

överaktiveras i tumören vid olika cancerformer. 

Vascular Endothelial Growth Factor, VEGF 

En tillväxtfaktor för nybildning av blodkärl. 

Hämning av VEGF eller dess receptor 

hindrar att nya blodkärl bildas och kan 

därigenom hämma cancertillväxt. 

Mutation 

Förändring av arvsanlagen i den genetiska 

informationen, exempelvis förändringar av 

enskilda gener i cancerceller. 

Onkgen 

Cancergen. 

29.


Magnesium och B-vitamin 

okända välgörare i tarmen? 

TEXT GABOR HONT FOTO ISTOCKPHOTO 

Risken att drabbas av cancer i tjockoch 

ändtarm påverkas av hur man äter och 

lever. Högt intag av vissa ämnen kan till 

och med kopplas till lägre förekomst av 

denna cancerform. En doktorsavhandling 

från Karolinska Institutet har upptäckt 

nya egenskaper hos magnesium och 

vitaminet B6. 

Forskarna vet att ungefär en tredjedel av 

all cancer kan bero på kostens sammansättning. 

Tjock- och ändtarmscancer är den 

vanligaste formen av cancer bland matsmältningsorganens 

tumörsjukdomar, och 

det har gjorts många studier genom åren 

för att peka ut faktorer i kosthållning eller 

livsstil som kan påverka förekomsten. 

Epidemiologen Susanna C. Larsson har 

bland annat studerat sambandet mellan 

kostens innehåll av magnesium och vitamin 

B6 och risken att drabbas av cancer 

i tjockoch ändtarm. Som underlag 

hade hon drygt 61 000 kvinnor i den 

så kallade Svenska Mammografikohorten 

och drygt 45 000 män i en 

grupp kallad ”The Cohort of 

Swedish Men”. 

Studiens ”kvinnliga” del pågick från 1987 

till mitten av 2004 och innehåller enkätsvar 

från 61 433 kvinnor. Det visar sig att tjockoch 

ändtarmscancer var betydligt vanligare 

bland de kvinnor som enligt enkätsvaren 

hade ett lågt intag av magnesium och vitamin 

B6 från kosten, jämfört med den grupp 

kvinnor som hade ett högt intag av dessa 

näringsämnen. Uttryckt i siffror var förekomsten 

av tjockoch ändtarmscancer 

30–40 procent lägre hos den femtedel av 

kvinnorna som fick i sig mest av dessa näringsämnen 

än hos den femtedel av kvinnorna 

vars intag var minst i den undersökta 

gruppen. 

Livsmedel rika på magnesium är till exempel 

gröna bladgrönsaker, framför allt spenat. 

Annan magnesiummat är bananer, 

nötter, bönor och fullkornsprodukter (fullkornsbröd 

och havregrynsgröt). 

Vitamin B6 finns främst i fisk, 

kyckling, kött, fullkornsprodukter, 

bananer och 

potatis. 

Inom den närmaste 

framtiden kommer 

också män i den så kallade ”Cohort 

of Swedish Men” att undersökas 

för sambandet mellan intag 

av magnesium och B6 och 

risk för tjockoch ändtarmscancer. 

Gruppen, 

som omfattar alla 

män i åldrarna 45– 

79 år i Västmanlands 

och Örebro län, kommer 

också att få ett frågeformulär 

med bland annat frågor om kosthållning, 

livsstilsfaktorer, hälsa och läkemedelskonsumtion. 

Frågan som ställs är huruvida 

männens svar överensstämmer med svaren 

från kvinnorna. 

Susanna C. Larsson gick också igenom 

elva tidigare studier i den internationella 

litteraturen där intag av folsyra (ett annat 

B-vitamin) satts i samband med cancer i 

tjockoch ändtarm. Resultatet blev att personer 

med högt intag av folsyra från kosten 

hade 25–30 procent mindre risk för cancer 

i bland annat tjockoch ändtarm. 

– Våra resultat visar att en ökad konsumtion 

av livsmedel rika på magnesium, vita- 



min 

B6 och 

folsyra 

kan kopplas 

till en 

minskad risk 

för att insjukna i 

bland annat cancer 

i tjockoch ändtarm, 

säger Susanna C. Larsson. 

Hennes forskning visar också att hög konsumtion 

av rött kött och lågt intag av mejeriprodukter 

som mjölk, smör och ost har 

på ett övertygande sätt tidigare kopplats till 

riskökning för tjockoch ändtarmscancer. 

I den svenska studien kunde cirka 30 procent 

av patienterna med tjockoch ändtarmscancer 

kopplas till hög konsumtion 

av rött kött och låg konsumtion av mejeriprodukter, 

frukt och grönsaker och fullkornsprodukter. 

Ytterligare 9 procent av tjockoch ändtarmscancerpatienterna 

bland männen och 

8 procent bland kvinnorna medgav låg fysisk 

aktivitet och 10 procent av tjockoch ändtarmscancerpatienterna 

bland männen och 

8 procent bland kvinnorna hade övervikt. 

Endast 1 procent av manliga tjockoch 

ändtarmscancerpatienter och 0,1 procent 

av de kvinnliga kan kopplas till förhöjd 

alkoholkonsumtion, men detta är dock förmodligen 

en underrapportering. Vissa belägg 

finns för att tidig debut som rökare 

i kombination med rökning under lång tid 

har samband med ökad risk för tjockoch 

ändtarmscancer. 

Övertygande bevis finns för att intag 

under lång tid av acetylsalicylsyra, ASA, 

och andra inflammationshämmande läkemedel 

inom samma familj kan bidra till 

minskad risk för cancer i tjockoch ändtarm. 

■ 


Lyxig skaldjurspasta ger njutning och 

näring. 

Vinn matbok 

med magkänsla! 

Personer med känsliga magar vill äta 

minst lika gott som bordsgrannen. 

Nu finns receptboken! 

Den mångfaldigt prisbelönta kocken 

Fredrik Eriksson har tillsammans 

med dietisten Pia Henfridsson och 

matskribenten Lisa Förare Winbladh 

skrivit en inspirerande och matglad 

kokbok med ett 40-tal nya och klassiska 

specialrecept för känsliga magar. 

Syftet med boken är, förutom att 

inspirera personer med känsliga 

magar till att våga laga riktigt god 

mat, att uppmuntra svensk forskning 

kring mag- och tarmsjukdomar. 

”Mat med magkänsla” handlar om 

njutning och näring samt innehåller 

recept på alltifrån frestande frukostar 

till delikata desserter. Alla rätter har 

anpassats för att innehålla så lite fett 

och laktos som möjligt och man får 

även förslag på glutenfria alternativ. 

Rädda Livet lottar ut tre böcker. 

Skriv ”Mat med magkänsla” på ett 

mejl eller vykort till 

marita.onneby@cancerfonden.se eller 

Marita Önneby, 101 55 

Stockholm. Dragning 

den 1 augusti. ■ 

FOTO JOEL WÅREUS 

31.

Bröstcancer 

32. 


Inger har blommat upp 

TEXT KAJSA OLSSON FOTO KARL GABOR 

En magnifik tackbukett med vita rosor 

och stora liljor växer fram under Inger 

Ruckles fingrar. Nästa beställning är en 

liten sorgebukett i varma färger. I blomsteraffären 

är det inte långt mellan tacksamhet 

och sorg, sjukdom och tillfrisknande. 

I kontorsrummet bakom disken trängs 

Mikael Persbrandt, Mads Mikkelsen, Andy 

Garcia och Johnny Depp. Bilder på dem 

och andra stiliga män täcker en hel dörr. 

– Och det fina är, att om man öppnar 

pojkdörren – så står dom där, säger Inger 

Ruckle med släpig söderdialekt och glimt 

i ögat. 

Inger och hennes kompanjon har haft 

blomsteraffären på Södermalm i Stockholm 

sedan 1992. Året innan opererades 

Inger för cancer. Den knöl hon kände i 

bröstet visade sig vara hormonell bröst- 

cancer. Då var hon 45 år och hade under sitt 

yrkesliv bland annat arbetat med reklam 

och varit assistent till tavelmålare Bengt 

Elde. 

– Men bröstcancern gjorde att jag bestämde 

mig för att göra något nytt. Min 

pappa var trädgårdsmästare en gång i tiden 

och hade kolonilott i Eriksdalslunden. 

Direkt efter omskolningen till florist öppnade 

Inger blomsteraffär tillsammans med 

Anna Filipson som hon träffat i samband 

med utbildningen. Med hjälp av sina respektive 

familjer byggde de om affärslokalen. 

Då var Ingers båda barn i övre tonåren. 

De målade och hennes man gjorde rördragningarna. 

I dag lever Inger ensam. Hennes 

man dog för åtta år sedan i sviterna av en 

njursjukdom. ”Jag är fortfarande förälskad 

i honom, även om han är död.” 

Inger fick ett återfall i bröstcancer för två 

– Bröstcancern gjorde att jag bestämde mig för att göra något nytt, säger Inger Ruckle som 

startade blomsteraffär. 


år sedan, och ännu ett återfall förra året. 

”Det sista – hoppas jag.” Hon har arbetat 

under sina sjukdomsperioder, med undantag 

för operationsdagen. 

– Men dagen därpå besökte jag Trädgårdsmässan. 

Det är skönt att engagera sig 

i något annat än sin egen sjukdom och att 

vila har aldrig legat för mig. Jag har inga 

problem med rörlighet i armarna och det 

är viktigt i det här jobbet. Eftersom det är 

sexton år sedan jag blev sjuk första gången 

har jag varit med om några olika operationstekniker 

– och andra förändringar i 

vården. Mitt första cancerbesked fick jag 

på telefon när jag var ensam hemma, så går 

det inte till i dag. 

Inger äter inga mediciner. De hormontabletter 

som läkaren rekommenderade gav 

alltför besvärliga biverkningar, svåra sömnproblem 

och torra slemhinnor. 

– Men det värsta var att ögonen påverkades. 

Jag fick ont och det upptäcktes en påverkan 

på gula fläcken. Då tänkte jag ”hellre 

död än blind”. Så får man inte säga, men 

så känns det för mig. 

När jag frågar Inger om hennes favoritblomma 

för säsongen, hämtar hon en bukett 

Ballerina, späda orangefärgade tulpaner 

med spetsiga kronblad och stor doft. 

– Jag tycker om att snittblommor är förgängliga. 

Det är svårt när en del kunder 

frågar hur länge blommorna håller sig. 

Ibland vill jag svara ”36 timmar och sju 

minuter”. Jag ifrågasätter förstås inte om 

de vill ha blommor av fin kvalitet, men det 

handlar mer om att de inte vill att blommorna 

ska förändras. Ta det som är vackert 

och njut av det! Jag njuter av alla stadier på 

tulpanens utveckling, från knoppen tills 

kronbladen har ramlat av. ■ 

Bröstcancer 

33.

Cancerfonden 

Vävnadsprov sparas alltid efter operation och utgör en värdefull källa både för kompletterande analyser som kommer patienten till godo och för 

klinisk forskning ämnad att just upptäcka nya prognostiska eller behandlingsprediktiva faktorer. 

Fler forskare finansieras 

under sex år framåt 

Cancerfonden kommer att finansiera 

ytterligare 12 forskartjänster på olika 

nivåer. Sju av tjänsterna finansieras sex 

år framåt. 

Tre yngre forskare har tilldelats Young Investigator 

Award: Mats Hellström, Uppsala 

Universitet, Teresa Frisan, Karolinska Institutet 

samt David Bryder, Lunds universitet. 

– Anslaget innebär kontinuitet både för 

mig personligen och för min forskning, 

säger David Bryder. Det innebär att jag kan 

planera för sex år framåt i stället för två. Till 

exempel jobbar min forskargrupp med hjälp 

av djurmodeller som bara de tar två år att ta 

fram. 

Att anslagen betyder stabilitet håller även 

Åsa Kolterud vid Karolinska Institutet med 

om liksom Martin Bergö, Göteborgs universitet. 

Åsa Kolterud beviljas ett anslag till 

en treårig postdoktorstjänst; Martin Bergö 

tilldelas Senior Investigator Award på sex år. 

Totalt finansierar Cancerfonden ett 50tal 

forskartjänster. 

2007 gjorde Cancerfonden en storsatsning 

på yngre forskare. Sammanlagt 13 anslag 

gick då till forskar- eller postdoktorstjänster 

för yngre forskare. Med satsningen 

vill Cancerfonden få kompetensen att stanna 

i Sverige samt att den framtida forskningen 

säkras när äldre forskare går i pension. 

– Dagens cancerforskare kan lägga ned så 

mycket som en femtedel av sin arbetstid på 

att söka finansiering till sina projekt. De 

har osäkra anställningsförhållanden och få 

forskartjänster att söka. En forskartjänst 

från Cancerfonden kan betyda att en ung 

forskare vågar satsa långsiktigt på svåra och 

omfattande projekt, som verkligen kan föra 

cancerforskningen framåt, säger Bengt 

Westermark, ordförande i Cancerfondens 

forskningsnämnd. 

Cancerfonden tilldelar under sex år: 

Senior Investigator Award 

Martin Bergö, Göteborgs universitet 

Johan Ericsson, Ludwiginstitutet, Uppsala 

Senior Investigator Award 

(50 procent) för kliniker 

Lars Egevad, Karolinska Institutet 

Young Investigator Award 

David Bryder, Lunds universitet 

Teresa Frisan, Karolinska Institutet 

Mats Hellström, Uppsala universitet 

Young Investigator Award 

(50 procent) för kliniker 

Anna Martling, Karolinska Institutet 

Postdoktorstjänst finansieras 

under tre år för: 

Sofia Johansson, Kungliga Tekniska Högskolan 

Åsa Kolterud, Karolinska Institutet 

John Lock, Karolinska Institutet 

Umashankar Sing, Uppsala universitet 

Noopur Thakur, Ludwiginstitutet, Uppsala 

Anki Grundelius 


FOTO MIKAEL RISEDAL

Sedan sommaren 2007 pågår en utredning om en nationell cancerstrategi, beställd av 

Socialdepartementet. När uppdraget redovisas i januari 2009 står vi – i bästa fall – 

inför en genomgripande förändring av den svenska cancersjukvården. 

Vi ska tänka framåt genom 

gemensam vårdkedja 

Tänk dig ett serviceföretag i miljardklassen 

som saknar mål för vad man vill 

uppnå. Tusentals anställda betjänar kunder 

varje dag och uträttar ett i många fall 

förnämligt arbete – men inom företagsledningen 

görs inga försök att utvärdera, 

jämföra eller sammanställa de resultat 

man uppnår. Behoven i framtiden vet 

man knappt någonting om, och några 

metoder för resursplanering har man inte. 

Verkar det snurrigt? Visst, det skulle vara helt 

otänkbart för ett storföretag! Men dessvärre 

är det så svensk cancervård fungerar i dag, 

om man tillåter sig att raljera en smula. 

I Sverige används i dag riktlinjer för att 

samordna delar av cancervården och se till 

att den är jämlik och kunskapsbaserad. 

Riktlinjer kan vara användbara för att till 

exempel ge vägledning om vilken behandling 

som bör väljas i det enskilda fallet, och 

för att säkerställa att forskningens landvinningar 

kommer vården till del. Men detta är 

långt ifrån tillräckligt. Samhället, sjukvården 

och den medicinska forskningen förändras 

ständigt, och om vi ska upprätthålla 

den goda cancervård som vi faktiskt har 

i dag så krävs framsynthet och en planering 

av insatser på nationell nivå – inom hela 

vårdkedjan. 

Flera länder i vår omvärld har uppnått stora 

förbättringar och nått bra resultat genom 

att ta ett samlat grepp om cancerfrågorna på 

riksnivå, bland annat genom att fördela 

ansvarsområden, sätta upp specifika mål 

som sänkt sjuklighet och dödlighet i cancer, 

planera resursanvändningen samt införa 

metoder för en fortlöpande utvärdering av 

de kliniska resultaten. I Storbritannien har 


Resurser 

Nuvarande 

resursfördelning 

Resurserna fördelas ojämnt i vårdkedjan 

Cancersjukvården i Sverige är i ”sina bästa stunder” i världsklass, men den tampas 

också med stora problem. Ett av de allvarligare bekymren är den ojämna resursfördelningen 

inom vårdkedjan, något som kan representeras med denna kurva som mest har 

formen av en ledsen mun. Om man studerar hur stora resurser som tilldelas i förhållande 

till behovet så ser man ofta att insatserna i början av vårdkedjan, till exempel 

prevention, och i slutet, till exempel rehabilitering och palliativ vård, är styvmoderligt 

behandlade. 

antalet dödsfall i cancer minskat dramatiskt, 

och i Norge har man effektiviserat 

hela vårdorganisationen. 

Av den anledningen välkomnar vi 

på Cancerfonden regeringens beslut 

att utreda en nationell cancerstrategi. 

Vi är övertygade om att detta kan vara 

första steget till ett nytt helhetstänkande 

inom den svenska cancersjukvården 

som också kan överföras till andra diagnosområden. 

Att vi genom en nationell cancerstrategi 

skulle få en bättre, rättvisare och 

mer kostnadseffektiv vård av cancerpatienter 

är inte bara en förhoppning – det är snarare 

ofrånkomligt! ■ 

Maria Prigorowsky, 

ansvarig för samhällskontakter på Cancerfonden 

Optimal fördelning 

Vårdkedjan 

Nationell cancerplan 

» 

35.


» 

36. 

förebyggande diagnostik/behandling palliativ vård 

En vårdkedja representerar alla de delar som en patient kan befinna sig i för en diagnos. 

Från förebyggande via behandling till palliativ vård. 

SÅ SKA PLANEN SE UT 

Cancerfonden föreslår en nationell 

cancerplan, NCP: 

• Planen ska utvärderas och uppdateras 

med jämna mellanrum. 

• Planering inför framtiden är en 

central punkt. 

• Ökade resurser kan behövas, 

men framför allt ska planen göra 

det möjligt att bättre utnyttja de 

resurser som redan finns. 

• Planen ska överblicka och 

samordna hela vårdkedjan. 

Detta ska NCP innehålla: 

• Tydliga mål, till exempel för 

minskad sjuklighet och dödlighet 

i cancer. 

• Metoder för måluppföljning. 

• Verktyg för att säkerställa att vården 

håller samma höga kvalitet i 

hela landet, till exempel kvalitetsregister 

och samarbetsforum. 

• Resursplanering – allt från personal 

till utrustning. 

• Utbildningsplanering. 

tidig upptäckt rehabilitering 

Del av vårdkedjan Exempel på problem Lösning i NCP 

Förebyggande, till exempel 

minskad tillgänglighet 

för tobak bland unga 

Tidig upptäckt, 

till exempel screening 

Prioriteras inte. Ingen har det 

övergripande ansvaret. 

Stora regionala skillnader. Brist på 

mammografiläkare och olika kallelseintervall 

i olika landsting. 

Diagnostik/behandling Stora regionala skillnader beträffande 

behandling, resurser, kompetens 

och tillgång på specialister. 

Långa kö- och väntetider på 

vissa håll. Planering för optimal 

resursanvändning saknas. 

Rehabilitering Stora regionala skillnader. Finns 

ingen struktur för hur denna viktiga 

del av vården ska organiseras. 

Palliativ vård Dåligt fungerande samarbete mellan 

kommun och landsting. 

Forskning berör alla 

delar av vårdkedjan 

Brist på nationell prioritering och 

uppföljning. Bristande samarbete 

mellan landsting och universitet. 

Svårigheter att föra ut forskningsrön 

i sjukvården. 

Specifika mål och tydliga 

ansvarsförhållanden. 

Samordning på riksnivå. 

Bättre behovsplanering och 

framförhållning för att förse 

vården med utbildad personal. 

Tydliga mål skulle ge bättre 

resultat. Mer öppna jämförelser 

och oberoende uppföljning 

av verksamheten. Ny nationell 

struktur för att snabbare få in 

forskningsresultat i vården. 

Tydlig struktur och ansvarsfördelning. 

Bättre samarbete mellan 

kommun och landsting. 

Nationell fördelning och uppföljning 

av forskningsmedel. 

Samsyn mellan landsting och 

universitet. Nya behandlingsmetoder 

snabbt in i vården. 


Hallå Maria Prigorowsky, Cancerfonden! 

Vad är en nationell cancerplan? 

Maria Prigorowsky, ansvarig för samhällskontakter 

på Cancerfonden, är 

hoppfull vad gäller en nationell cancerplan, 

NCP. 

Vad är en nationell cancerplan, Maria 

Prigorowsky? 

– Ett framåtriktande nationellt helhetsgrepp 

med specifika mål för att få ned sjuklighet 

och dödlighet i cancer. För att uppnå 

det måste samarbetet och processerna i 

hela vårdkedjan bli bättre. Allt från förebyggande 

insatser såsom tobaksupplysning 

i skolan till likvärdig och snabbare behandling 

oavsett bostadsort, bättre framförhållning 

vad gäller resurser och forskning. 

Varför är just cancer ett vårdområde 

som lämpar sig för samordning på nationell 

nivå? 

– Det är en diagnos som berör nära nog 

alla specialiteter i sjukvården. Jämfört med 

många andra sjukdomar kräver cancervården 

mer planering eftersom patienterna är 

inne i vårdkedjan under lång tid. 

– Cancer är ett heterogent område som 

innefattar olika medicinska problem och 

behandlingsmetoder. Vårdkedjan är ofta 

invecklad och kräver samarbete mellan 

olika medicinska specialiteter. 

– Kostnaderna för cancervården blir allt 

större och många är bekymrade för den 

framtida finansieringen. Prognoser visar 

att kostnaderna kommer att nästan fördubblas 

inom två decennier! 

Vem ska göra jobbet med NCP? 

– Den kommer att involvera alla som 

arbetar med cancerpatienter. Allt ifrån 

nationellt ansvar och överblick från berörda 

departement till landsting och ner 

på kliniknivå. Kommunerna kommer 

också att vara involverade eftersom de 

ansvarar för en del av rehabilitering till 

exempel. Ett mycket viktigt första steg är 

nu att utredningen kan komma med tydliga 

förslag som snabbt kan omsättas i 

praktiken och leda till förbättringar för 

alla cancerpatienter. ■ 


Olle Bergman 

– Ett mycket viktigt första steg är nu att utredningen kan komma med tydliga förslag som 

snabbt kan omsättas i praktiken, säger Maria Prigorowsky, ansvarig för samhällskontakter på 



FOTO MELKER DAHLSTRAND 

37.


– Jag intresserar mig för det här eftersom jag jobbar i den kliniska vardagen och vet inifrån hur väl verksamheten 

skulle må av fungerande register, förklarar docent Jan Zedenius, kirurg vid Karolinska Universitetssjukhuset Solna. 

Vården skulle må bra 

av kvalitetsregister 

TEXT OLLE BERGMAN FOTO KARL GABOR 

En nationell cancerplan vilar på tydliga 

mål, men för att målen ska vara till 

någon ledning krävs fungerande kvalitetsregister 

inom hela den svenska 

cancervården. 

Hur duktiga är vi jämfört med andra kliniker? 

Har vi uppnått den standard som kan 

förväntas av oss? Frågor som dessa borde 

vara av centralt intresse för landets onko- 

logiska vårdenheter, men i många fall får 

de stå obesvarade. I dag saknas nämligen 

heltäckande nationella kvalitetsregister 

inom de flesta cancerspecialiteter. De 

register som finns drivs ofta av eldsjälar 

som får litet eller inget stöd från ledningen 

inom sjukhus och landsting. 

En av dem som engagerat sig starkast i 

frågan om kvalitetsregister är Jan Zedenius 

– biträdande vetenskaplig sekreterare på 

Cancerfonden med uppgift att bevaka den 

kliniska cancerforskningen. Till vardags 

jobbar han som kirurg på Karolinska Universitetssjukhuset 

Solna. 

– Jag intresserar mig för det här eftersom 

jag jobbar i den kliniska vardagen och vet 

inifrån hur väl verksamheten skulle må av 

fungerande register, säger han. 

Ett av Jan Zedenius centrala budskap är 

att arbetet med kvalitetsregister måste få 


kräva resurser i form av tid och ekonomi 

”något som vi inte har i överflöd i den 

svenska sjukvården!” 

– Det är viktigt att registerarbetet inte 

läggs som ytterligare en administrativ börda 

ovanpå allt annat vi måste utföra. I stället 

ska det byggas in i det system där vi ändå är 

verksamma, säger Zedenius. 

– Man måste bland annat inrätta särskilda 

hjälpfunktioner på avdelningarna så att 

registerföringen inte bara blir extraarbete 

för vårdpersonalen. De ska inte behöva sitta 

kvar på kvällarna och fylla i blanketter. Våra 

datajournaler borde med automatik kunna 

sända information till kvalitetsregistren. 

För att få arbetet med kvalitetsregistren 

att fungera tror Jan Zedenius att det behövs 

någon form av ny instans som har tillgång 

till både piska och morot. 

– Jag skulle gärna se ett svenskt nationellt 

cancerinstitut som driver frågorna om de 

nationella handlingsprogrammen, och som 

skapar goda förutsättningar för forskningen, 

säger Jan Zedenius som pekar ut det 

brittiska cancerinstitutet, NCI, som en god 

förebild (se sidan 42). 

I princip anser Jan Zedenius att kvalitetsregister 

bör vara offentliga, men han understryker 

att det är viktigt att den som söker 

uppgifter inte tillåts att bara ”rycka ut siffror 

ur sitt sammanhang”. Ofta krävs en 

tolkning av materialet utifrån speciella förutsättningar. 

Som varnande exempel näm- 


Can anybody take your peptide 

from synthesis to scale-up and GMP 

manufacturing - reliably? We can. 

PolyPeptide Laboratories. Your professional peptide partner. 

ner han en sann historia om en hjärtkirurg 

som enligt statistiken tycktes förlora fler 

patienter än sina kolleger. Förklaringen var 

inte att läkaren var oduglig – utan precis 

den motsatta. 

– Eftersom han var så skicklig vid operationsbordet 

hade det blivit hans yrkesroll 

att ta sig an ”de hopplösa fallen”. Men han 

hann ta så illa vid sig av skriverierna att han 

slutade och flyttade utomlands. 

Jan Zedenius tror att en nationell cancerplan 

skulle kunna ge effekter långt utanför 

cancervården. 

– Min och många andras inställning är 

att den skulle kunna tjäna som mönster för 

andra områden inom sjukvården, säger 

han och pekar till exempel på diabetes och 

reumatiska sjukdomar som vårdområden 

där planering ur ett nationellt perspektiv 

skulle kunna ge stora fördelar. 

Slutligen utfärdar Jan Zedenius en varning: 

den nationella cancerplanen får inte 

bli en hyllvärmare! 

– Jag är lite orolig för att vi får fram ett 

väl genomarbetat dokument med mål som 

alla är med på – men att ingen sedan vet 

vad nästa steg blir. Vilka mätmetoder ska 

vi använda för att kontrollera om vi uppfyller 

målen? Och om vi inte uppfyller dem 

– vad kommer det att få för konsekvenser? 

Jag tror det blir nödvändigt att bilda en 

särskild organisation som följer upp resultaten. 

■ 

Peptides are our business. That’s why we 

understand how success in synthesizing a 

high-purity peptide API is just the first step 

in an often-challenging journey. 

You’ll need a partner who can scale up new, 

complex chemical entities. One who can 

guide you through FDA approval. A partner 

with a track record of excellence in GMP 

manufacturing - and a strategic interest in 

your long-term success. Let us give your 

next project the edge. 

Find out more today at polypeptide.com 

KVALITETSREGISTER 

GER KLARA BESKED 

I ett kvalitetsregister kompletteras patient- 

och vårddata med uppgifter som 

ger en uppfattning om kvaliteten på 

vården. Vilken typ av information det är 

skiljer sig mellan olika verksamheter, 

men typiska exempel är väntetid, komplikationsgrad, 

antalet återfall etc. 

När vi har nationella kvalitetsregister 

som fungerar kommer det att bli möjligt 

för till exempel klinikchefen att gå 

in via internet och se hur den egna klinikens 

resultat ligger i jämförelse med 

det nationella genomsnittet. 

Nationella kvalitetsregister har många 

fördelar: 

• De ger värdefull återkoppling för det 

kontinuerliga förbättringsarbetet, både 

kvalitatitvt (Vad behöver åtgärdas?) 

och kvantitativt (Hur stora åtgärder 

krävs?). 

• De kan blottlägga problem som ingen 

förutsett eller uppmärksammat. 

• De skapar motivation genom att tjäna 

både som morot (Vi vill bli ännu bättre!) 

och piska (Vi vill inte stå i skamvrån!) 

• De utgör ett ovärderligt forskningsunderlag. 

De nationella kvalitetsregistren administreras 

av Sveriges Kommuner och 

Landsting (se www.kvalitetsregister.se). 

Inom tumörområdet finns i dag följande 

register: 

• Nationella prostatacancerregistret 

• Nationellt bröstcancerregister 

• Nationellt register för esofagus- 

och ventrikelcancer 

• Nationellt kvalitetsregister för 

rektalcancerkirurgi 

• Nationellt kvalitetsregister för 

koloncancerkirurgi 

• Register för cancer i lever, 

gallblåsa & gallvägar 

• Register för huvud- & halscancer 

Vad dessa har gemensamt är att de en 

gång startades av vårdpersonal för att 

höja kvaliteten på vården vid deras 

egna kliniker. Initiativen har alltså inte 

kommit från myndighetshåll. 


39.


NCP SKAPAR MÖJLIGHETER 

Svensk förening för psykosocial onkologi, 

SWEDPOS, bildades 2007 och har 

ett hundratal medlemmar. I föreningen 

vill man bland annat verka för hög kvalitet 

på psykologiskt och socialt stöd till 

personer som har eller haft cancer, och 

till deras närstående. 

SWEDPOS stöder NCP och anser att den 

bör innefatta: 

• Ett nationellt vårdprogram med riktlinjer 

för psykosocialt stöd och rehabilitering 

vid cancersjukdom. 

• Riktlinjer för utbildning. Personal inom 

cancervården ska kunna screena psykosociala 

behov och bedöma vilken 

vårdnivå patient eller närstående behöver 

remitteras till, till exempel kurator 

eller psykiater. 

• Ett nationellt kvalitetsregister som 

samlar uppgifter om vårdtillfredsställelse, 

oro, nedstämdhet och livskvalitet, 

samt vilken psykosocial vård som 

patienterna kan erbjudas över landet. 

Läs mer: www.swedpos.se 

PSYKOSOCIALA TEAM 

I SVERIGE 

Större team 

• Enheten för psykosocial onkologi och 

rehabilitering (EPOR) i Storstockholm 

• Psykosociala enheten (PSE) vid Universitetssjukhuset 

i Lund 

Mindre team 

• Kristianstad, Göteborg, Uppsala och 

Umeå 

– Omkring 30 procent av alla cancerpatienter är i behov av någon form av psykosocialt stöd, 

säger Pia Dellson, ordförande i Svensk förening för psykosocial onkologi. 

Cancervård är mer än 

strålkanoner och cellgift 

TEXT OLLE BERGMAN FOTO KARL GABOR 

Kan Nationell cancerplan, NCP, skapa 

bättre förutsättningar för den så kallade 

psykosociala onkologin, och de delar av 

vårdkedjan som är inriktade på patienternas 

psykiska hälsa och sociala situation? 

Patrik får en ångestattack i samband med 

en undersökning. Agneta drabbas av en 

depression efter att ha förlorat sitt ena 

bröst. Jafaris företag går i konkurs när behandlingen 

suger orken ur honom. Mot 

cancersjukdomarnas psykiska eller sociala 

bieffekter hjälper varken cellgifter eller kirurgkniv, 

men de orsakar ett enormt mänskligt 

lidande och skapar stora kostnader för 

samhället. Faktum är att omkring 30 procent 

av alla cancerpatienter vid något tillfälle 

är i behov av psykosocialt stöd. 

Efter att ständigt ha stått i skymundan 

har den här typen av ”mjuka” problem nu 

fått en plats i rampljuset inom den interna- 

tionella cancervården. Världen över utvecklas 

standardiserade rutiner för att bättre 

bemöta och behandla psykosociala problem 

hos patienterna och deras närstående. 

I flera länder, till exempel Kanada, USA och 

Australien, har man upprättat kliniska riktlinjer 

som är specifikt inriktade mot psykosocial 

onkologi. Erfarenheten visar också 

att en nationell cancerplan kan ge dessa frågor 

den prioritet de förtjänar. 

I Sverige är psykosocial onkologi fortfarande 

ett relativt nytt ämnesområde. 

Visserligen har eldsjälar drivit idéerna här 

sedan 1970-talet, men inom landstingen 

har det gått ganska trögt att få genomslag. 

I dag finns det endast två större och fyra 

mindre enheter i landet (se faktaruta). 

Men Pia Dellson, ordförande i den nyligen 

bildade Svensk förening för psykosocial 

onkologi (SWEDPOS) tror att arbetet 

med en nationell cancerplan kan vara 


de första stegen mot ett genombrott för 

specialiteten. Och föreningen har utredaren 

Kerstin Wigzells öra. 

Hur ser då en psykosocial enhet ut i 

praktiken? 

– På en välutvecklad enhet för psykosocial 

onkologi jobbar många yrkesgrupper 

tillsammans, berättar Pia Dellson. Här finns 

läkare, psykolog, kurator, sjuksköterska, 

sjukgymnast – ibland även arbetsterapeuter, 

dietister och präster. Många av dem har 

någon form av psykoterapeutisk utbildning. 

Pia Dellson återkommer gång på gång till 

ordet ”korskompetens”. På en psykosocial 

enhet arbetar man i gränssnittet mellan psykologi 

och onkologi. Yrkesrollerna handlar 

inte om ”det ena eller det andra” utan snarare 

om ”både och”. 

– Man skulle kunna se det som ett psykiatriskt 

team där alla har god onkologisk 

kunskap. I samtalen med patienterna får 

vi ofta frågor om diagnos, behandling, prognos 

och så vidare. Vår erfarenhet är att 

den bästa hjälp man kan ge är att ge ordentliga 

svar på sakfrågor, säger Pia Dellson. ■ 

Problemnivå 

Lätt 

Normal 

Svår 

Måttlig 

Psykiatrisk resurs, 

psyko-onkologiskt team 

Psyko-onkologiskt team 

Medicinskt team, 

psyko-onkologiskt team 

Medicinskt team 

Den internationella föreningen för psykosocial 

onkologi har lanserat en så kallad 

distress ladder, med vilken man kan 

åskådliggöra hur mycket hjälp och stöd 

som behöver sättas in i ett specifikt fall. 

Om de psykosociala problemen är begränsade 

räcker det ofta med det stöd 

som det medicinska teamet kan ge i form 

av god omvårdnad och rehabilitering. Om 

patienten däremot lider av svår ångest 

eller djup depression måste psykiatriska 

vårdresurser sättas in. 

Hallå Kerstin Wigzell, regeringens utredare! 

Kan cancerstrategin bli 

tvistefråga i sjukvården? 

Kerstin Wigzell, erfaren ledare och 

utredare på Socialdepartementet, har 

fått det ansvarsfulla uppdraget att leda 

utredningen om en nationell cancerstrategi. 

Hon har en diger meritlista inom det 

sociala och medicinska området. Mest 

känd är hon som tidigare generaldirektör 

för Socialstyrelsen, men hon har också 

bland annat varit ordförande i regeringens 

nationella råd för att hjälpa dem som 

drabbades av tsunamikatastrofen. 

Grattis till utnämningen! Hur ligger ni 

till så här nio månader innan uppdraget 

ska redovisas? 

– Det går bra, tack. Vi har hittills ägnat 

mest tid åt att identifiera de viktigaste 

frågorna. Nu är det dags att ta itu med 

strategierna för framtiden. 

Hur går arbetet till, och vilka aktörer 

är inblandade? 

– Jag är särskild utredare och arbetar 

tillsammans med en av regeringen utsedd 

grupp av experter från olika områden 

samt ett sekretariat med två personer. 

Jag är mån om att även hämta in 

synpunkter från berörda organisationer 

med flera utanför själva utredningen. 

Vi tar dessutom in särskilda underlag 

från experter på vissa frågor, till exempel 

prognos för utvecklingen av incidens och 

prevalens. 

Vilken av de utländska förebilderna 

är din personliga favorit och varför? 

– Ingen går att använda rakt av, men 

det är lätt att bli inspirerad av olika inslag. 

Till exempel gillar jag det målmedvetna 

och tydliga patientperspektivet i 

den engelska planen. 

Socialstyrelsen har motsatt sig en 

cancerplan som ”detaljstyr sjukvården” 

och Läkarförbundet har framfört sina 

tvivel. Finns det risk för att cancerstrate- 


gin blir ett tvistefrö inom den svenska 

sjukvården? 

– Nej, jag möter bara konstruktivt intresse. 

Hur ska man undvika att en eventuell 

framtida cancerplan bara blir ett tjusigt 

dokument som samlar damm i bokhyllan? 

– Det gäller att strategin blir trovärdig, 

stimulerande och allmänt oemotståndlig. 

Tror du att nationella vårdplaner skulle 

kunna fungera för andra sjukdomsområden 

eller är cancervården unik i det 

här avseendet? 

– Cancervården är inte unik. Kanske 

den här strategin med tiden, om allt går 

väl, kan bli en pilot för andra områden. ■ 

Olle Bergman 

Rädda Livet nr 2/2008 41. 

FOTO MAJA SUSLIN/SCANPIX


Norge före med sin cancerplan 

När vi i Sverige nu satsar på en nationell 

cancerplan behöver vi lyckligtvis inte 

uppfinna hjulet på nytt eftersom flera 

länder redan har hunnit före. I Norge och 

Storbritannien har man till och med nått 

fram till version 2. 

Redan på 1980-talet började Världshälsoorganisationen, 

WHO, att jobba för att 

världens länder skulle införa nationella 

cancerplaner. Överallt får allt fler människor 

cancer samtidigt som de lever längre 

med sjukdomen. Detta leder till en gigantisk 

belastning på de globala sjukvårdsresurserna. 

Paradoxalt nog är det samtidigt 

mycket av kunskapen kring cancer som på 

många platser aldrig kommer de cancersjuka 

till godo. 

Mot bakgrund av vad den medicinska 

vetenskapen i dag känner till om cancer 

föreslår WHO att vissa åtgärder ska prioriteras. 

Dessa åtgärdslistor finns i tre varianter, 

anpassade efter hur stora sjukvårdsresurser 

olika länder förfogar över. Enligt 

WHOs BESKRIVNING AV EN 

NATIONELL CANCERPLAN 

Enligt WHO är en nationell cancerplan ett 

folkhälsoprogram som dels ska göra att 

färre människor insjuknar och dör i cancer, 

dels att cancerpatienterna får en bättre 

livskvalitet. Detta ska ske genom att man 

systematiskt och rättvist tillämpar vetenskapligt 

baserade metoder för förebyggande 

åtgärder, tidig upptäckt, diagnos, behandling 

och omvårdnad i livets slutskede. 

Dessutom ska man använda de resurser 

som står till buds på bästa sätt. 

Enligt WHO bör en nationell cancerplan 

innehålla följande: 

• En utblick över nuläget och framtiden, 

till exempel rörande dödligheten 

i cancer. 

• Klart definierade mål. 

• Vilka behov som ska prioriteras. 

• Strategier för hur målen ska uppnås. 

• En inventering av cancervårdens 

resurser – nu och i framtiden. 

• Ansvarsfördelning. 

• Tidplan och metoder för återkoppling. 

WHOs bedömning är dessa samlade åtgärder 

det effektivaste sättet att minska antalet 

insjuknade och döda i cancer samt att förbättra 

överlevnaden och livskvaliteten för 

dem som drabbats. 

Ett föregångsland i dessa sammanhang är 

Norge. Redan 1998 antog stortinget en nationell 

cancerplan som skulle löpa över fem 

år. Samtidigt anslogs två miljarder norska 

kronor för investeringar, ökade driftskostnader 

etcetera. 

För norrmännen stod organisationsfrågorna 

i centrum. Vilka verksamheter fungerar 

bäst i stora kompetenscentrum? Vilka 

uppgifter hanteras bättre av lokal sjukvårdspersonal? 

Svaren på frågor som dessa ledde 

till att nya enheter och samarbeten skapades. 

Ett exempel är regionala kompetenscentrum 

för ärftlig cancer som kan ställa 

diagnoser tidigare och minska dödligheten. 

För att öka behandlingskapaciteten i landet 

införskaffades 39 strålbehandlingsacceleratorer. 

Man gjorde också en stor utbildningssatsning 

för alla typer av yrken inom 

onkologin, och utarbetade en ny forskningsstrategi. 

Övriga insatser var preventiva satsningar 

(till exempel tobaksupplysning) och 

diagnostik (rikstäckande mammografi för 

kvinnor mellan 50 och 69 år). 

Efter ett par års utredningar och remissarbete 

publicerades ”uppföljaren” Nasjonal 

strategi for kreftområdet år 2006. 

Ett annat europeiskt land som legat långt 

framme är Storbritannien, där The NHS 

Cancer Plan publicerades år 2000. Den hade 

formen av ett tioårigt program, där man 

beskrev en strategi för att dels förebygga, 

diagnostisera och behandla cancer, dels 

koordinera forskningen. Precis som i Norge 

åtföljdes satsningen av en ekonomisk förstärkning. 

Britterna bygger upp den nya planen 

kring 34 lokala cancernätverk som omfattar 

såväl statliga som privata och ideella vårdorganisationer 

samt myndigheter och patientföreningar. 

För att säkra behovet av specialister 

har personalstyrkan utökats inom 

cancersjukvården, speciellt inom radiologi 

och patologi. Över hela landet har tvärprofessionella 

specialistteam inrättats, och på 

många ställen har en rejäl upprustning av 

utrustningen genomförts. De utvärderingar 

som har gjorts visar på stora förbättringar 

– minskad dödlighet, kortare vårdtider etc 

(se faktaruta). 

För att koordinera landets cancerforskning 

har ett nytt nationellt forskningsinstitut 

inrättats, The National Cancer Research 

Institute, NCI. Det öppnade 2001 och drivs 

i samarbete mellan regeringen, näringslivet 

och ideella organisationer. Samtidigt etablerades 

två nätverk inom klinisk forskning för 

att dels underlätta stora så kallade multicenterstudier, 

dels verka för att kunskap 

från forskningen snabbare börjar tillämpas 

i vården. 

I december 2007 publicerades ett uppföljande 

strategidokument, Cancer Reform 

Strategy, av hälsoministeriet. ■ 

Olle Bergman 


FOTO ISTOCKPHOTO

Ett par bomullssjalar blir till huvuddekoration i formen av en kanelbulle. Tina Alaeus är nöjd med resultatet. 

En behandling i lyx 

TEXT MARITA ÖNNEBY ELIASSON FOTO KARL GABOR 

Vi är på make up-kurs på Södersjukhuset 

i Stockholm. Cancerpatienter som förlorat 

håret genom sin behandling ska få 

lite tips om hur man sköter sin hud. Lite 

flärd piggar upp dagar då man mår som 

sämst. 

Tolv kvinnor, vana vid sjukhusbesök, kommer 

i dag till onkologiska kliniken för ett 

lite annorlunda besök. De ska ägna sig åt 

sin yttre skönhet. Det inre sjukdomstillfrisknandet 

får stå tillbaka. 

”Det känns lite lyxigt i all bedrövelse”, 


säger en av kursdeltagarna medan hon låter 

tussen med rengöringsmedel fara över panna 

och hals. 

Sedan ska ögongelén lugna småmusklerna 

under brynen. Först därefter får man 

öppna den vita necessären och hälla ut 

innehållet på borden. Där finns foundation, 

concealer för att dämpa de mörka ringarna 

runt ögonen, puder, rouge, brynpenna, 

skugga, mascara, läppenna och läppstift. 

”Eyeliner har jag aldrig tidigare lyckats 

med”, mumlar en av damerna för sig själv. 

Borta är omgivningen. Nu cirkulerar 

Make up-kurs 

uppmärksamheten kring den egna bilden 

i tre gånger förstorande stativspegel. Inga 

små blodkärlsbristningar blir utan ett svep 

med concealern! 

Från att ha varit en grupp tysta och allvarliga 

patienter har de gjort om hela konferensrumsmiljön 

till en tjejfest. Utanför 

fönstret glimmar Årstaviken, men ingen 

beundrar den. Kallt kaffe står orört i pappersmuggen, 

kakan är glömd. Alla absorberas 

av ett roligt inslag i vardagen. 

Det kanske inte känns angeläget att lägga 

stor make up varje dag, men ett gott råd till » 

43.

Make up-kurs 

Kursdeltagarna får varsin necessär fylld med hudvårdsprodukter. Peruken åkte av och mascaran på. 

1 500 PÅ KURS I ÅR 

Look Good Feel Better är ett humanitärt 

program, som startades i USA 1989 och 

finns nu i ett 20-tal länder. I Sverige 

startades verksamheten för fem år sedan 

av Birgit Eneqvist på uppdrag av 

Kemisk-Tekniska Leverantörsförbundet, 

KTL. Hon har ett förflutet i kosmetikbranschen 

och har fått ihop ett 40-tal 

företag som sponsrar dessa kurser med 

hudvårds- och make up-produkter. 

1 500 kvinnor kommer i år att delta 

i dessa kurser och utbudet har ökat. 

Kurser hålls regelbundet i Stockholm, 

Göteborg, Malmö, Lund, Karlstad, Kristianstad, 

Sundsvall, Umeå och Uppsala. 

Läs mer på www.lookgoodfeelbetter.se 

» 

kvinnorna som nu visat flinten är att ändå 

ta till vana att dutta på lite rouge på kindbenet. 

Ibland behövs inte mer för att bli på 

gott humör. 

På ett bord ligger sjalar i skiftande färger 

och material. 

Deltagarna får nu en lektion av kursadministratören 

Birgit Eneqvist i hur knytningen 

ska gå till. 

”Dubbelknut långt ner i nacken är A och 

O för er framgång”, instruerar Birgit. 

Välj en sjal i bomull eller möjligen linne. 

Det är kvaliteter som sitter på plats. Sjalen 

ska vara lika lång som avståndet mellan 

dina fingertoppar på utsträckta armar. 

Bredden ska vara densamma som mellan 

dina axlar. 

Välj en neutral färg på sjalen närmast 

ansiktet. 

Sök mitten på sjalen och vik in en liten 

kant. Sätt sjalen ner mot ögonbrynen, täck 

öronen och knyt två stadiga knutar i nacken. 

”Dra åt så att du nästan svimmar” uppmanar 

Birgit. 

Stoppa ner överloppstyg i nacken innanför 

knutarna. Vira den ena änden och sätt 

fast den runt knutarna. Vira den andra och 

sätt fast slutänden i knuten. Nu har du tillverkat 

en kanelbulle i nacken! 

Sjal nummer två kan vara av vilket material 

som helst och tjänstgör som dekoration. 

Lämna lite av den neutrala sjalen 

synlig i pannan. Sedan får fantasin fritt 

spelrum. Extrasjalen kan hänga fritt på 

ena sidan, knytas i nacken eller vid örat. 

Sätt fast ett öronclips eller en brosch på 

sjalen! Vira in ett halsband i knuten! Eller 

gå till perukmakaren och beställ en lugg! 

Om det var ett något återhållsamt gäng 

damer som satt runt borden de första fem 

minuterna så var det en attityd som snabbt 

ändrades. Glädjen över att lyckas med 

ögonbrynspennan som aldrig förr, gemenskapen 

när perukerna slängdes och komplimangerna 

som haglade bidrog till att 

många kunde konstatera att det varit en 

rolig eftermiddag. 

”Jag är gladare än när jag kom hit” var 

ett ärligt och gott betyg. 

– Kan vi skänka lite glädje till de kvinnor 

som kommer till våra kurser så är det fantastiskt, 

säger Birgit Eneqvist. Kropp och 

själ hör ju ihop. ■ 


Sjukdomen har givit mig tid 

TEXT MARITA ÖNNEBY ELIASSON FOTO KARL GABOR 

Tina Alaeus från Huddinge söder om 

Stockholm knyter på sig sin färggranna 

sjal när hon lämnar make up-kursen. 

Hon berättar om när sonen rakade 

henne i nacken. 

Två veckor efter den första cytostatikabehandlingen 

började håret lossna. Först följde 

alltför stora testar med kammen. Andra 

dagen blev hon öm i hårbottnen och tog 

hon i håret följde stora tovor med. Tredje 

dagen kändes det som om hon hade skavsår 

i hela huvudet och håret rasade av henne. 

– Jag såg ut som en kinesisk nakenhund, 

tyckte jag. Jag hämtade min mans rakapparat, 

gick in i badrummet och rakade av mig 

alltihop. Det hade gjort så ont tidigare så att 

raka sig kändes nästan befriande. 

– Ska jag hjälpa dig? frågade min äldste 

son som inte tyckte att det här var särskilt 

märkvärdigt. Det var en häftig känsla när 

23-åringen rakade mig i nacken. 

– Jag vet att det växer ut igen och det är 

inte så obehagligt som jag trodde att det 

skulle vara att mista sitt hår. Nu är det gjort, 

var den känsla jag hade. Nu har vi kommit 

igenom det stadiet, den milstolpen. Nu vet 

jag hur jag ser ut och familjen tycker om 

mig i alla fall. 

Även arbetskamraterna tog det mycket 

naturligt när hon för första gången kom på 

fika iklädd sjal runt huvudet. Hennes söners 

kompisar i 20-årsåldern reagerade mer. Till 

exempel den dag hon gick utan sjal hemma 

och öppnade dörren när en av grabbarna 

ringde på. 

–”Vad du ser ut då,” blev hans kommentar 

eftersom han inte visste om att jag hade 

varit sjuk. Då fick jag berätta för honom. Vi 

pratade lite om att det väl kunde bli kallt om 

huvudet när jag skulle gå ut. Och så skämtade 

han om att jag påminner om Britney 

Spears som också rakade av sig sitt hår men 

av annan orsak. 

– Ungdomar tar det mycket naturligt. 

Man måste få skratta åt eländet också och 

det är bara att gilla läget. 


– Nu vet jag hur jag ser ut och familjen 

tycker om mig i alla fall, konstaterar Tina 

Alaeus när håret föll på grund av cytostatikabehandlingen. 

Tina har varit väldigt öppen med sin 

sjukdom. Hon berättade tidigt om cancern 

och vad som skulle komma att hända. Ingen 

har reagerat negativt; det kan bero på hur 

hon själv ser på sin situation. 

– Nu är det här en del av mitt liv och jag 

tänker inte förneka den biten heller. Det är 

viktigt att vara här och nu. Nu är det det här 

livet jag lever och det har rikedomar det 

också. Plötsligt har jag mycket tid och det är 

en bristvara i dag. Jag har njutit hela våren, 

hittat tussilago långt före alla andra, sett 

flyttfåglarna. Det finns saker jag kan njuta av. 

Mycket ledig tid finns nu för samvaro med 

familjen. Tidigare jobbade Tina ofta kvällar 

och helger i sin tjänst som församlingspedagog 

i Huddinge församling. I hennes arbetsuppgifter 

ingår många hembesök hos 

äldre och många olika pensionärssamman- 

komster. När hon blev sjuk uppmanade 

hon chefen – kyrkoherden – att berätta om 

hennes sjukdom och att hon skulle vara 

borta från sin tjänst en längre tid. 

Det var en information som gav upphov 

till berättelser runt kaffeborden. I stort sett 

alla kände någon som haft samma sjukdom 

och det blev en öppen dialog som avdramatiserade 

cancersjukdomen. 

– Nu möter jag pensionärerna på torget 

i Huddinge och de kramar om mig och frågar 

hur jag mår. Dom vet och det känns 

skönt. Sjukdomen måste bli naturlig. Förr 

eller senare får man en närstående som 

drabbas och då kan det vara bra att känna 

till lite. 

Har sminkkursen betydelse för hennes välbefinnande? 

Efter den tredje behandlingen 

kände hon sig ganska glåmig och opiffig, 

som hon uttrycker det. Därför ville hon 

delta i kursen för att den verkade lite kul. 

Även om hon alltid är samma Tina sitter 

självkänslan inte i det vackra skalet. 

Om en liten tid är det dags för nästa behandling. 

Hur mår du då? 

– Apa, blir det snabba svaret. Jag hinner 

väl hem och efter några timmar sitter jag 

med dubbla filtar och skakar som en hög 

asplöv. Medicinerna gör ju att jag inte kräks, 

men hela kroppen mår illa. Den skriker: 

”Vad har du gjort med mig?” Jo, jag har ju 

pumpat i den en massa sk-t. 

Tina är van vid att ta hand om sin kropp. 

Hon har varit ute mycket i naturen, aldrig 

rökt utan skött om sig. Därför är det motbjudande 

att få så mycket gift i kroppen. 

– En behandlingsdag måste jag välja att 

antingen tänka: ”Ska jag gå igenom det här 

eländet igen” eller ”JA, i dag ska jag få ännu 

mer hjälp. Va’ härligt!” 

– Mitt tips till andra är att våga välja, våga 

bejaka. Det tror jag är viktigt, säger Tina 

Alaeus. ■ 

Make up-kurs 

45.

Noterat 

Vem är jag? 

Jag har tänder men jag kan inte bitas. Jag kan 

inte gapa heller, för jag har ingen mun. Men 

inne i din mun är jag ofta. 

Lös gåtan och sänd svaret till: 

Marita Önneby, Cancerfonden, 101 55 Stockholm 

eller mejla till marita.onneby@cancerfonden.se 

Vinnare av förra numrets gåta är: 

Lennart Clarin, Frösön, Ulrika Gustavsson, Hörnefors, 

och Lilja Stenbacka, Angered. Vi gratulerar 

och sänder en cd-skiva. 

Svaret från förra numret: 

Av upplysningarna framgår följande: Albert kan inte 

vara målaren (a) och inte heller advokaten (c). Albert 

kan inte heller vara generalen eftersom vi vet att 

generalen var god vän med två av de andra (d) 

medan Albert var ovän med två av dem (a). Albert 

måste följaktligen vara läkaren. 

Målaren kan inte heta vare sig Alfred eller Albert 

(a) och heller inte Agaton eftersom denne var god 

vän med läkaren (b) det vill säga Albert. 

Målaren måste alltså heta Arne. Återstår 

de andra två. Alfred var ovän med Albert 

(a) och med hjälp av påståendet (d) kan 

vi då sluta oss till att generalen inte kan 

vara Alfred. Generalen heter alltså 

Agaton och Alfred är advokaten. 

Vi har ett långsiktigt samarbete med vår 

officiella huvudpartner. Till partnerföretag 

räknas företag som sponsrar svensk cancerforskning 

med minst 50 000 kronor på ett år. 

Vill du engagera ditt företag, kontakta 

Morgan Roos, Cancerfonden, 

tel 08-677 10 54. 

Officiell huvudpartner 

APOTEKET 

Cancerfondens partnerföretag 

BARIUM AB 

BOLAGSSTIFTARNA AB 

ELEKTA 

GSK 

HIQ 

LINDAB 

NOVARTIS 

OSRAM 

PON 

SAKI 

SANTA MARIA 

SANOFI PASTEUR MSD 

SIEMENS 

SMV KONECRANES AB 

Väntrum i väntrummen 

Vad har astronauten Christer Fuglesang, 

blivande Dramatenchefen 

Marie-Louise Ekman, förre utrikesminstern 

Jan Eliasson gemensamt 

med författaren Margareta Strömstedt 

och cancerläkaren Stefan Einhorn? Jo, 

de har alla haft anledning att fundera 

kring väntrum. 

Precis som oss andra har de tillbringat 

avsevärd tid i olika slags väntrum 

i väntan på en avgörande händelse 

i deras liv. 

DN-journalisterna Jan Kantor och 

Awiwa Keller har tillsammans med 

fotografen Lennart Backlund gjort en 

överraskande, rolig och tänkvärd bok 

om väntrum och människors erfarenheter 

från dessa ofta förbisedda rum. 

De har besökt sjukhus, domstolar, 

flygplatser, häkten och tågstationer 

och samtalat med kända och okända 

människor om deras erfarenheter av 

väntrum. 

Jan Eliasson berättar om sin och 

Olof Palmes dramatiska väntan på 

Saddam Hussein, Christer Fuglesang 

om att bli den förste svensken i rymden, 

Marie-Louise Ekman om skapande 

väntan och en flykting om väntan 

på uppehållstillstånd. Författarna har 

också intervjuat två gravida unga 

kvinnor om att själva vara ett ”väntrum” 

för det nya livet. 

Boken består också av intervjuer 

med arkitekter, filosofer, psykologer 

och byggare om varför väntrummen 

ser ut som de gör. Och hur de kan bli 

bättre. 

”Väntrum” är den första boken i sitt 

slag. Den har underfundiga och informativa 

texter och borde vara ett obligatoriskt 

inslag på landets sjukhus, 

vårdcentraler, tandläkarmottagningar, 

arkitektkontor, frisersalonger och 

andra platser där människor mer eller 

mindre frivilligt måste tillbringa en 

stor del av sin tid. 

Delta i utlottningen av boken. Skriv 

till Maria Önneby, Cancerfonden, 

101 55 Stockholm eller mejla till 

marita.onneby@cancerfonden.se. 

Märk med ”Väntrum”. ■ 


Med handen på hjärtat... 

Det är fredagen den 28 mars. Om tre dagar ska jag 

bli opererad med öppen hjärtkirurgi. Alla möjliga 

tankar och känslor har passerat sedan jag låg på 

undersökningbordet på thoraxröntgen, Karolinska 

sjukhuset, och hade just med mina egna ögon sett 

hur kontrastmedlet genom hjärtats artärer på några 

ställen hade trängre passagevägar. På bildskärmen 

såg det ut som små bäckar som på vissa ställen 

bromsades upp av några stenar. 

”Roger, du har en utbredd kranskärlssjukdom och 

du bör inom kort genomgå en by pass-operation på 

flera av dina artärer till hjärtat. Du kommer sannolikt 

att känna dig piggare än på flera år bara ett par 

månader efter operationen”, sa den lugne hjärtkirurgen 

när han bedömde kärlröntgenbilderna. 

Underligt nog var den första känslan en lättnad och 

någon slags hoppfullhet samtidigt som det hela kändes 

nästan overkligt. Jag hade fått svart på vitt. Läkarvetenskapen 

rekommenderade uppenbarligen att 

operera genom att dela bröstbenet och sätta dit några 

extra små blodkärl som leder förbi de trånga ställena 

i artärerna på hjärtats yta. Allt för att den livsavgörande 

pumpen inte ska drabbas av totalt stopp 

på blodflöde i någon artär, det vill säga medföra 

hjärtinfarkt och kärlkramp i förtid. 

”Hur i hela friden har detta kunnat drabba mig? 

Jag som känner mig bättre både själsligt och kroppsligt 

än på många år? Inte har jag heller haft antydan 

till hjärtinfarkt eller ens kärlkramp ...”, tänkte jag 

oroligt när jag körde hem för att berätta för min kära 

fästmö Ann Sofie om vad som var på gång. 

Tidigare har jag inte varit så bra på att sköta om 

mig själv, men sedan ett par år tillbaka har jag tagit 

bättre hand om mitt hjärta både på ett fysiskt och 

känslomässigt sätt. 

”Bättre sent än aldrig” var det någon som sa och 

här står jag nu och kan bara acceptera att jag inte har 

haft bättre förstånd och inser motvilligt men tacksamt 

att det som nu händer med mitt hjärta är det 


som Gud serverar för att få mig att växa i andlig bemärkelse. 

Efter många år av envist andligt sökande 

har jag kommit allt närmare den enkla insikt att allt 

som sker är, om man så vill kalla det, Existensens 

eller Guds vilja. Den insikten känns lika sann som 

att mitt lilla illusoriska ”jag” självklart må ta ansvar 

och göra mitt allra bästa för att bli mer kärleksfull 

och mindre destruktiv mot framför allt mig själv, 

men också mot andra. 

Några stunder av pirrande rädsla har passerat dessa 

dagar. Kanske något går fel under operationen? 

I morse föll några tårar av sorg för att jag inte skött 

om detta viktiga organ mitt i bröstet, men samtidigt 

strömmade en känsla av hoppfullhet och tacksamhet 

upp. Tacksamhet för att jag troligen hade gått ett 

kortare liv till mötes utan denna viktiga operation 

och hoppfull för att få många underbara år med 

mina nära och kära. Närheten, ärligheten, intimiteten 

och kärleken till Ann Sofie är något väldigt fint 

som jag aldrig tidigare upplevt. En närhet som växer 

för varje dag. 

Det känns som en osannolik tur att jag i december 

förra året, mitt under en kappsegling över Atlanten, 

fick en varningssignal. Det kändes plötsligt att mitt, 

annars så stabila, hjärta började slå alltför snabbt i 

vila under ett par timmar. Visserligen var jag trött 

efter intensivt navigerande, men hjärtat började tala 

till sin ägare och jag var förståndig nog att lyssna. 

Nu är det väl slutseglat för min del på de stora 

haven, tänkte jag uppgivet den där dagen när jag låg 

där på röntgenbordet efter ”domen”. Då kändes det 

hoppfullt att den trygge, lite tystlåtne hjärtkirurgen 

hade en annan åsikt. 

”Det tar ett par månader innan bröstbenet läkts 

något så när, men du kan nog börja segla lite försiktigt 

igen i början av juni. Det kanske tar någon 

månad extra innan du orkar wincha med hyfsad 

kraft ...” 

Men: En dag i taget – det viktigaste först. ■ 

Gästkrönikör 

Roger Nilson, 

leg läk, världsomseglare, 

föreläsare inom Talarforum 

Krönikan 

FOTO GILLES MARTIN-RAGET 

47.

Denna annons kommer från Cancerfondens officiella huvudpartner 

På Apoteket kan vi hjälpa dig 

med det här. Vi berättar bland annat om 

hur du kan bli rökfri och vilka knep du kan ta till när 

abstinensen blir för svår. Dessutom ser vi till att du får rätt 

nikotinläkemedel med dig hem. Det är nämligen jätteviktigt att 

man väljer preparat, styrka och dos efter vilken typ av rökare man är. 

Passa även på att anmäla dig till vårt Sluta-röka-program. Då får 

du bland annat kontakt med en Sluta-röka-coach som peppar 

och ger tips under ditt rökslutande. Anmäl dig till 

programmet på 0771-450 450, 

apoteket.se/slutaroka eller gå in på 

närmaste Apotek, så hjälper vi dig. 

Anmäl dig till Sluta-röka-programmet och få 

100:-- att handla nikotinläkemedel för. Gäller 

mellan 1/3 –31/5 och när du 

handlat nikotinläkemedel 

för 1000:--. 

Välkommen in så hjälper vi dig!

Rädda livet nr 2, 2008 (PDF, 4 MB) - Cancerfonden

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?