Doggy-Rapport nr 1-09.qxd

ÅRGÅNG 33
De slogs
om en kotte
När två hundar inte är överens om vem
är högst i rang så kan de råka in i rejäla
slagsmål. Det var två år i ålder mellan de
två tikarna när de en höstdag för ganska
många år sedan var ute på en tur i den
djupa skogen. Den yngre var dräktig och
bestämde sig uppenbarligen för att nu
var det hennes tur att bestämma.
En kotte blev den utlösande faktorn.
De slogs som om det gällde livet. Innan
matte hann fram och kunde sära på de
båda slagskämparna så hann de ge varandra
en rad ordentliga bett. Det blev
veterinärbesök för båda. De hade djupa
sticksår från hörntänderna i kinder, halsens
sidor och över bogen. Som tur var
fick ingen av dem livshotande skador,
men de kommande veckorna fick matte
ägna sig åt omfattande sårvård. Läkningsprocessen
gick bra, men tikarna förblev
fiender livet ut.
Det här numret av Doggy-Rapport
innehåller en redogörelse för hur det går
till när kroppen läker sår. Det är en fascinerande
process. Man kan förundras
över att så komplicerade processer ändå
fungerar. Det vi ska göra är att ge kroppen
de bästa möjligheter att läka på egen
hand, men ibland behöver det drabbade
djuret omfattande veterinärvård.
Lisbeth Karlsson
INNEHÅLL 1/09
■ SÅRVÅRD: Sårvård, del 1 – Sårets läkning.
Veterinär OLE FRYKMAN berättar om
de processer som gör att sår i huden läker.
Sid. 1
■ HUDSJUKDOMAR: Dermatomyosit hos
hund. Veterinär KERSTIN BERGVALL redogör
för en sjukdom som förekommer hos
bland annat shetland sheepdog och collieraser.
Sid. 6
■ INNEHÅLLSREGISTER 2008 Sid. 8
DOGGY-RAPPORT • 2009 • ÅRGÅNG 33 • NR 1
Huden är kroppens största organ.
När det drabbas av en skada, ett sår,
är det många faktorer som samverkar
för att det ska läkas. Veterinär
OLE FRYKMAN redogör för hur
läkningen av ett sår går till.
Läkning av traumatiska sår på djur
och människor är en fascinerande
process där många samverkande faktorer
leder fram till ny, intakt vävnad. Vi kan
bara ödmjukt iaktta hur naturen läker
även komplicerade sår på ett effektivt
och funktionellt sätt. Vår uppgift som veterinärer,
djursjukvårdare eller djurägare
1/09
Veterinärinformation från Lantmännen Doggy AB
Det är många faror som kan drabba den lilla valpen, allt från trafikolyckor till arga katter
som rivs. Foto: Lisbeth Karlsson.
Sårvård
Del 1 - Sårets läkning
är att störa denna läkningsprocess så lite
som möjligt. Vi ska bara försiktigt utföra
åtgärder som underlättar läkningen och
respektera de förutsättningar avseende
sårmiljö och tid som gäller hos de celler
som ska göra jobbet.
Att bedöma sår och välja läkningsunderstödjande
behandling kräver kunskap
och erfarenhet. En grundregel ska
alltid vara att inte utföra någon åtgärd
om man inte är säker på att den är positiv
för läkningsprocessen. I den följande
beskrivningen av sårläkning avser jag behandling
av sår i hud och underhud.
1

1
2
3
4
Anatomi och fysiologi
Huden är ett organ med mycket specialiserade
funktioner. I huden finns förutom
bindväv och muskler också strukturer
som nervändar, körtlar av olika typer
och med olika funktion (apokrina körtlar
1 , talgkörtlar), hårfolliklar och blodkärl
(kapillärer). Att de sistnämnda finns
närvarande i huden är en grundförutsättning
för sårläkningen.
Huden indelas anatomiskt i epidermis
(yttre skiktet, överhuden), dermis (läderhuden)
och subkutis (underhud).
Till skillnad från människa har häst,
hund och katt en kärlförsörjning till huden
som härstammar från en så kallad
kutan artär och ven, det vill säga kärl
som kommer upp genom skelettmuskulaturen
och därefter förgrenar sig i hudmuskeln
(panniculus muskeln) för att
slutligen bilda nät av kärl på olika nivåer
SÅRVÅRD
Bild 1. 1. Överhuden, epidermis. 2. Läderhuden, dermis. 3. Hudmuskeln, panniculusmuskeln.
4. Skelettmuskel. 5. Ytligt kärlnät. 6. Mellanliggande kärlnät. 7. Djupt kärlnät. 8. Direkt
kutan artär och ven. Illustration: Lisbeth Karlsson.
Cellmigration - cellvandring
i huden (se bild 1). De blodkärl som deltar
i sårläkningsprocessen och som är avgörande
för läkningen måste utvecklas
från något av dessa befintliga kärlnät.
Sårläkningsprocessen
Sårläkningen kan indelas i olika faser:
• Blodstillning (hemostas) och inflammation
2
• Tillväxt (proliferation)
• Mognad och remodullering 3
Det finns ingen skarp gräns mellan dessa
faser, men för att bedöma ett sår och
välja lämplig behandling är det värdefullt
att ha kunskap om vad som händer i de
olika faserna.
Blodstillning och inflammation
Vid ett trauma (skada) mot huden reagerar
vävnaden med akut inflammation
och en frisättning av olika signalämnen
Neutrofiler Förekomst av bakterier
Monocyter Makrofager
Lymfocyter
(vita blodkr.)
Lymfokiner
(interferon, interleukin)
Fibroblaster Proteoglykaner,
kollagen
Bild 2. Sårläkningsprocessen.
8
(mediatorer) från blodceller och från
blodplasman. Genom detta aktiveras och
mobiliseras hela läkningsprocessen.
Skadan mot kärlväggen triggar igång
en koagulationsprocess. Blodplättar
(trombocyter) klumpar ihop sig (aggregerar)
samtidigt som olika koagulationsfaktorer
4 aktiveras vilket leder fram till
ett koagel (levrat blod). Under detta förlopp
frigörs också för läkningen viktiga
ämnen, tillväxtfaktorer och så kallade
cytokiner 5 , som i sin tur aktiverar andra
reparationsceller. Kroppens målsättning
är att defekten/skadan ska undanröjas
och att en reparationsprocess ska komma
igång. Detta kan normalt ske om det
inte finns några komplicerande faktorer,
till exempel en infektion, främmande
föremål eller en omfattande vävnadsskada
och vävnadsdöd (nekros). Skulle det
senare vara fallet kan processen övergå i
en kronisk inflammation där det utvecklas
en böld (abscess) eller ett granulom
(läkköttssvulst). Inflammationen kan då
bli destruktiv, vilket innebär att den blir
elakartad och bryter ner vävnad.
Tidigt i läkningsprocessen kan man
hitta vita blodkroppar (leukocyter) i såret/koaglet.
Dessa är av två typer – segmentkärniga
6 vita blodkroppar (neutrofiler)
och rundkärnade vita blodkroppar
(monocyter).
Det sker snart en omvandling av
monocyter till så kallade makrofager
samtidigt som fler inflammatoriska ämnen
frisätts, bland andra prostaglandiner
7 , som har en kraftig inflammatorisk
effekt. Makrofagen är den viktigaste cellen
i hela sårläkningsprocessen. Den ansvarar
för såväl att rensa upp i såret som
att reparera vävnad. Utan makrofager –
ingen sårläkning (se bild 2).
Tillväxt och cellvandring
Mellan 24 och 36 timmar efter att skadan
uppstått börjar närliggande blodkärl
(kapillärer) att skicka in kärlsträngar i såret
för att försörja läkningen. Samtidigt
vandrar specialiserade bindvävsceller (fibroblaster)
in i koaglet. De börjar avsätta
reparationsmaterial (kollagen) i ett
ganska oorganiserat nätverksmönster.
Makrofagerna finns fortfarande närvarande
och ansvarar för att rensa bort
skadad vävnad, men också för att styra
hela processen.
Det har nu bildats en sårskorpa över
koaglet. Under denna sårskorpa vandrar
de yttre hudcellerna (epitelceller) in för
att så småningom täcka hela sårytan.
Detta kallas för epitelisering.
Reparationsmaterialet (kollagenet), det
nya kapillärnätet i såret, nya specialiserade
celler (mesenkymala celler) och annan
utfyllnadsvävnad (extracellulär
matrix) bildar tillsammans en frisk läkningsvävnad
– en så kallad granula-
2 DOGGY-RAPPORT • 2009 • ÅRGÅNG 33 • NR 1
5
6
7

Bild 3. Kontraktion (sammandragning) efter
en månads behandling. Rörelsen följer tensionslinjerna.
Foto: Ole Frykman.
tionsvävnad. Denna är mycket motståndskraftig
mot infektioner beroende
på att den har ett ytlager av vita blodkroppar
(granulocyter) och makrofager.
Mognad och remodullering
Efter cirka två veckor inleds en förändringsprocess
i såret. Bindvävsfibrerna
(kollagenfibrerna) organiseras i ett mera
hållfast system och mognar i sin struktur.
Samtidigt förtjockas det yttre cellagret
(epitelisering) genom att fler cellager
läggs på varandra. Detta sker under sårskorpan.
Förutsättningar för epitelisering är:
• Livskraftig vävnad under sårskorpan
• Ingen infektion
• Ingen ärrbildning
• Fuktig omgivning
• Syrerik omgivning
• Möjlighet för cellrörelse (cellmigration)
från hud- eller sårkant
När förtjockningen av det yttre cellagret
är avslutad kan sårskorpan lossna
och den nya hudytan fungera. Omstruktureringen
och mognaden av sårets inre
delar, det vill säga bindväv, kärl med
mera, kan fortsätta i flera månader efter
skadan.
Hållfastheten i såret ökar naturligtvis
med läkningstiden, men vävnaden blir aldrig
så stark som den var innan skadan.
Följande ungefärliga hållfasthet gäller
med avseende på förfluten tid i jämförelse
med hudens ursprungliga styrka:
• 1 vecka – 3 procent
• 3 veckor – 20 procent
• 12 veckor – 80 procent
Därefter ökar inte ärrvävnadens hållfasthet
ytterligare.
Ärrkontraktion
En ärrkontraktion (ärrsammandragning)
definieras som en tillbakabildning av hela
eller delar av en defekt/skada genom att
den omgivande, normala vävnaden rör
sig mot defektens centrum. Förloppet
kan ibland leda till ett bra resultat för patienten
men kan också ställa till problem
beroende på var på kroppen sammandragningen
sker.
DOGGY-RAPPORT • 2009 • ÅRGÅNG 33 • NR 1
SÅRVÅRD
Bild 4 A. Avskavningsskada. Foto: Ole Frykman.
Sammandragningens egenskaper kan
sammanfattas som följer:
• Den kan variera mycket beroende på
mobiliteten (rörligheten) i huden hos
det individuella djuret.
• Den kan ge utseendemässigt negativa
effekter.
• Den kan orsaka ett funktionshinder
• Den minskar vid kortison- respektive
antibiotikabehandling.
• Den minskar eller upphör vid hudtransplantation.
Sammandragningen följer hudens dragriktningar
(tensionslinjer) och kan därför
förutses och tas med i beräkningen när
man planerar behandlingen av ett sår.
Tillväxtfaktorer
De peptida 9 tillväxtfaktorerna har under
de senaste decennierna fått stor uppmärksamhet
och kan idag i vissa fall ingå
i behandlingen.
Det finns ett flertal kända tillväxtfaktorer
som kan produceras av olika celltyper
i olika organ. Det gemensamma för
dessa tillväxtfaktorer är att de stimulerar
tillväxt och läkning men de kan ha olika
målceller (olika typer av celler som de
har effekt på). En del tillväxtfaktorer kan
idag tillverkas industriellt, men för vår
veterinära verksamhet är kostnaden för
de här ämnena ännu alltför hög.
Olika typer av sår
Vid en jämförelse av sårtyper mellan
människa och djur kan vi konstatera att
det finns specifika sårskador hos djur
som är mera ovanliga hos människa. En
sådan är bitskador, som är dominerande
hos framför allt hund och katt. De olika
sårskadornas orsak och ursprung ger
dem också olika karaktärer.
Inledningsvis måste man göra tre viktiga
bedömningar när ett sårbehandlingsprotokoll,
en plan för hur såret ska
behandlas, skall upprättas.
• Skadans omfattning och svårighetsgrad.
• Sannolikheten för att såret är förorenat
med bakterier, det vill säga risken för
att en infektion utvecklas.
• Omfattningen av trauma (skada) till
angränsande vävnad.
Bild 4 B. Avskavningsskada efter vidgning
(debridering). Foto: Ole Frykman.
Skärsår
Skärsår orsakas oftast av ett skarpt objekt
och har därför rena sårkanter med
en regelbunden såryta. Såret är vanligtvis
inte förorenat. Det blöder rikligt vilket
innebär att en eventuell förorening “spolas”
bort. Risken för en infektion i såret
är därför liten.
Ett skärsår av den beskrivna typen
lämpar sig för en så kallad primär slutning.
Det innebär att såret kan sys ihop
direkt och att det kan förväntas läka bra.
Ett operationssår är att betrakta som ett
rent skärsår och kan tjäna som ett typexempel.
Avskavningsskador
Denna typ av skada orsakas av en friktionskontakt
där epidermis och ytliga
dermis, det vill säga de yttre hudlagren,
skavs av. Ett exempel är en trafikolycka
där djuret glider mot asfalt. Skadan kännetecknas
av kraftig förorening och stor
risk för infektioner.
En friktionsskada är oftast utbredd och
leder fram till omfattande död vävnad
som måste avlägsnas med hjälp av kirurgi
för att skadan ska läka. Det är vanligtvis
inte möjligt att suturera (sy ihop) denna
typ av skada. I bästa fall kan kroppen
läka skadan med en epitelisering (hudceller
växer in över skadan, se beskrivning
ovan). Detta kan ske om läderhuden
(dermis) är intakt men kommer även i
bästa fall att ta lång tid (se bild 4).
Degloving injury
Det finns inget bra svenskt namn på denna
skada i huden som i huvudsak sker på
katt men ibland även på hund. Skadan
uppkommer när djuret fastnar med tassen
mellan rörliga objekt, till exempel
under ett hjul. Huden “skalas” då av
som om en handske tas av. Detta kallas
för mekanisk degloving.
En variant på hur denna typ av skada
uppstår är när blodförsörjningen till tassen
försämras eller upphör till följd av
stas. Den bakomliggande orsaken kan till
exempel vara ett gummiband som djuret
fått runt benet. Detta kallas för fysiologisk
degloving och gör att huden dör till
3

Bild 5. Sår som uppstått till följd av bandagering.
Foto: Ole Frykman.
följd av bristande blodcirkulation i tassen.
Denna typ av skada är naturligtvis
allvarlig och leder vanligtvis fram till omfattande
död vävnad och infektion. Skadan
kräver rekonstruktion, ibland i flera
steg, där tålamod och avvaktan på nya
blodkärl är avgörande för prognosen.
Rekonstruktion innebär att man återuppbygger
eller ersätter kroppsvävnad, i
det här fallet hud.
Avulsionsskador
Denna typ av skada kännetecknas av att
det som orsakat skadan har avlägsnat eller
slitit bort vävnad från kroppen. Det
kan vara såväl hud som underliggande
muskelvävnad. Skadan är oftast förknippad
med en följande infektion och vävnadsdöd.
En rekonstruktion av skadan
är en kirurgisk utmaning och kan innebära
transplantation i flera steg.
Slipskador
Vid denna skada slipas huden av i sin
helhet och skadan kan sägas vara en svårare
form av avskavningsskada. Som ett
resultat av att huden försvinner ökar risken
också markant för att det uppstår
skador på underliggande vävnader. Det
är därför vanligt med mer eller mindre
omfattande skador på skelett, leder, senor,
ligament med mera. Mest utsatta är
de nedre lederna som handleder/framknä
(carpus) och has (tarsus).
Såren är i detta fall kraftigt förorenade
och en infektion kan förväntas. Här fokuserar
man inledningsvis på att ta hand
om de öppna såren och skadorna på övriga
vävnader, framför allt skelett och leder.
Rekonstruktionen av huden kommer
först i ett långt senare skede.
Punktionssår
Denna sårskadetyp kan vara antingen
perforerande (har både ingångs- och utgångssår)
eller vara penetrerande (har enbart
ingångssår). Bitskador är ett bra exempel
men även stakningsskador faller
SÅRVÅRD
inom denna grupp. Det är vanligt med
skador i flera vävnadslager och att de
inre skadorna är stora, trots att det yttre
punktionssåret bara är litet. Det är vanligt
att såret förorenas i samband med
skadetillfället. Man kan förvänta sig att
det uppstår en infektion, inledningsvis
med aeroba (syreförbrukande) bakterier.
Senare kan, beroende på hur skadan
uppkom, tillståndet kompliceras med
anaeroba (ej syrebehövande) bakterier.
Detta kan ge allvarliga effekter, inte bara
lokalt i såret utan även allmänt för hela
individen.
Sticksår
Denna skada kan naturligtvis betraktas
som ett punktionssår, men det kan ändå
vara praktiskt att särskilja sticksåret som
orsakas av ett tunt och relativt vasst,
smalt föremål. Sticksåret har oftast endast
ett ingångshål och är i de flesta fall
lokaliserat till nedre delen av benet, i tass
eller hov.
Det är inte ovanligt att det finns kvar
främmande föremål i benet efter ett sticksår.
Detta kan leda till en inflammation/
infektion/böld och att det utvecklas en
vätskande fistel i huden med fistelgång
ner till det främmande föremålet. Denna
fistel kan med eller utan behandling läka
ihop för att sedan öppna sig på nytt efter
dagar eller veckor. Att med hjälp av kirurgi
avlägsna föremålet kan vara nog så
påfrestande eftersom det kan vara mycket
svårt att hitta.
Brännskador
Den här typen av skada kan delas upp i
• termiska skador (orsakade av stark
värme eller kyla),
• kemiska skador (orsakade av kemiska
ämnen),
• elektriska skador samt
• strålningsskador.
Om brännskadan är tillräckligt omfattande
kan den ge en allvarlig systemeffekt
på kroppen och leda fram till uttorkning
(dehydrering), elektrolytrubbning,
rubbning i syra-bas balansen i
kroppen samt påverka blodbilden.
Brännskadans grad beskriver skadans
omfattning och djup.
1:a graden – påverkan enbart på överhuden
(epidermis).
2:a graden – påverkan på överhuden och
delar av läderhuden (dermis).
3:e graden – påverkan på hela läderhuden
och eventuellt även underliggande
vävnad.
Behandlingen av brännskador är speciell
och får belysas separat i en annan artikel.
När det gäller djur kan det dock rekommenderas
att inte behandla vidare
om skadan upptar mer än 50 procent av
kroppsytan.
Bild 6. Sår som klassificeras som smutsigt.
Foto: Ole Frykman.
Sår som uppstår till följd av bandagering
Slutligen bör för helhetens skull även så
kallad “man made injury” tas med eftersom
det kan vara ett problem. Vid bristande
teknik vid bandagering eller bara
ren otur, alternativt dålig uppföljning,
kan bandaget trycka mot hudpartier och
orsaka en skada i vävnaden som beror på
bristande blodförsörjning.
Vissa kroppsdelar är mera utsatta än
andra och detta beror i huvudsak på att
delarna är markant utskjutande, ofta
med ben under och/eller så har området
tunn hud. Dessa skador kan bli omfattande
och kan störa en redan pågående
läkningsprocess påtagligt. Bästa sättet att
undvika detta problem är att från början
lägga ett korrekt bandage och att vara
noga med avlastningen av och mängden
vaddering på de känsliga punkterna, de
så kallade presspunkterna (se bild 5).
Diagnostik, bedömning och klassificering
av sår
Klassificeringen av ett sår kan göras utifrån
flera bedömningsgrunder. Vid en
första betraktelse kan det ses som en akademisk
fråga med denna typ av bedömning,
men när man ska utarbeta en vårdplan
är det viktigt att väga in alla faktorer
som kan påverka läkningsförloppet.
Klassificering kan göras med utgångspunkt
från:
• Lokalisering
• Skademekanism
• Grad av förorening
• Infektionsrisk
Lokalisering
Med detta menas var någonstans på
kroppen skadan är belägen och vilka negativa
faktorer detta kan innebära för
hur man hanterar skadan.
4 DOGGY-RAPPORT • 2009 • ÅRGÅNG 33 • NR 1

Här måste man ta hänsyn till om det
finns komplicerande skador i underliggande
organ eller strukturer. Vid vissa
tillfällen måste livshotande situationer åtgärdas
innan skadan i huden kan tas omhand
och en vårdplan kan upprättas. Det
är mycket sällan som hudskadan i sig
själv är livshotande. Att senarelägga åtgärder
är oftast inga problem. Dock måste
hudskadan ovillkorligen behandlas
och skyddas på ett korrekt sätt i avvaktan
på åtgärd. Att inte ta hand om ett sår
på rätt sätt under denna tid kan försvåra
läkningen senare.
Skademekanism
Här återkommer de olika typerna av sår
med sina undergrupper av orsak till
såren. Hit kan räknas bitsår, skärsår,
krossår, sticksår, övriga punktionssår,
skottsår, degloving injury med flera. Det
är mycket värdefullt att känna till den
underliggande skademekanismen eftersom
det kan påverka valet av behandlingsmetod.
Grad av förorening
Vid denna bedömning vägs in hur skadan
har uppkommit men också hur förloppet
har varit därefter. Vi delar in i fyra
grupper: rent, rent-förorenat, förorenat
och smutsigt-infekterat.
Grupperna definieras enligt nedan:
Rent Ett bakteriefritt operationssår
utan föregående skada.
Munhåla, andningsvägar,
mag-tarmkanal eller urinvägar
har inte öppnats.
Rent – Ett operationssår där mun-
Förorenat håla, andningsvägar,
mag-tarm kanal eller urinvägar
har öppnats.
Lätt förorenade sårskador.
Förorenat Öppna sår uppkomna efter
olycka/trauma. Operationssår
utfört med otillräcklig
desinfektion/rengöring.
Operationssår i anslutning
till infekteradvävnad.
Smutsigt – Äldre sår uppkomna efter
infekterat olycka/trauma. Perforerade
inre organ. Infekterade sår.
Infektionsrisk
När ett sår uppstår finns det alltid en risk
för infektion, oavsett hur såret uppkommit.
Grundorsaken och därefter hanteringen
av såret styr hur stor denna risk är.
Vetenskaplig litteratur har angett nedanstående
värden för de olika föroreningsgraderna.
Rent 2,5 procent
Rent – förorenat 5,8 procent
Förorenat 18,1 procent
Smutsigt – infekterat Är per definition
redan infekterat
DOGGY-RAPPORT • 2009 • ÅRGÅNG 33 • NR 1
SÅRVÅRD
Vår absoluta målsättning som veterinär,
djursjukvårdare och djurägare är att hålla
infektionsriskerna så låga som möjligt
för att därför skapa så gynnsamma läkningsbetingelser
som möjligt.
Medicinsk behandling vid
sårskador
Den medicinska behandlingen i samband
med sårskador skall alltid ske med eftertänksamhet
och bra motiv. En behandling
för säkerhets skull är inte acceptabel.
I samband med att vi på olika sätt hanterar
djurets sår bör vi utgå ifrån att det
känner smärta och obehag. En behandlingstrilogi
bestående av lugnande (sedering),
smärtlindrande (analgesi) och antiinflammatorisk
behandling är motiverad.
Detta oberoende om djuret ska läggas
under narkos, det vill säga sövas, eller
inte. Det är visat att en sårskada läker
fortare om djuret är lugnt och mår bra.
Stress och smärta fördröjer läkningsprocessen.
En antibiotikabehandling ska riktas
mot en påvisad infektion. De bakterier
som kan misstänkas i samband med infektion
är stafylokocker, E. koli och Pasteurella.
Valet av preparat ska baseras på
en bakterieodling där man utför en resistensbestämning.
Innan bakterieodlingen
är färdig kan en så kallad Gramfärgning
10 och undersökning av sårsekret i
mikroskop information om vilka bakterier
det kan röra sig om. Det ska understrykas
att antibiotikabehandling på intet
sätt kan ersätta sårrengöring, avlägsnande
av död vävnad (debridering) och
spolning. Mer om detta i senare avsnitt.
Det förtjänar också att upprepas att ett
förorenat sår inte är lika med ett infekterat.
En frisk och väl kärlförsörjd granulationsvävnad
löper en mycket liten risk
för infektion.
Lokal behandling med antibiotika på
såret är inte meningsfull och kan snarare
hindra läkningsprocessen.
Ole Frykman
Överveterinär OLE FRYKMAN arbetar vid
Regiondjursjukhuset Strömsholm.
Läkningshämmande faktorer, behandlingsstrategi,
bandageringsteknik och praktisk sårvård
kommer att beskrivas i Sårvård del 2.
1 apokrina körtlar = körtlar som förutom vätska
även kan avsöndra cellbeståndsdelar, till
exempel mjölk, vax eller talgartade flyktiga
ämnen som hos doftkörtlarna.
2 inflammation = ett retningstillstånd i vävnaden
efter en skada. Blodkärlen, kapillärer och
vener, vidgas och ger ökad blodgenomströmning
i vävnaden. Kärlens väggar blir mer
genomsläppliga, så att blodserum som innehåller
bland annat immunoglobuliner (antikroppar)
och vita blodkroppar kan komma ut
i vävnaden. Klassiska symtom på inflammation
är rodnad, smärta, svullnad och ökad
värme i området.
3 remodullering = vävnaden återformas.
4 koagulationsfaktorer = ämnen som behövs
för att blodet ska kunna levra sig (koagulera)
på ett normalt sätt.
5 cytokiner = ämnen i immunförsvaret som har
till uppgift att ta upp och förstöra främmande
partiklar som till exempel bakterier.
6 segmentkärnig = kärnan i en vit blodkropp
består av flera (2-5) segment som hänger
samman med varandra genom fina trådar.
7 prostaglandiner = en grupp fysiologiskt aktiva,
hormonliknande ämnen som finns i kroppens
alla vävnader. De består av fettsyror och
har kärlvidgande effekt samt stimulerar glatt
muskulatur.
8 stas = hel eller delvis blodstockning, stillastående
eller mycket långsamt flytande blod i ett
blodkärl, vilket kan åstadkommas med en
binda eller en slang.
9 peptida = ämne som består av två eller flera
aminosyror.
10 Gramfärgning = en metod att färga bakterier
för att särskilja dem från varandra. Metoden
bygger på att bakteriernas cellväggar är
olika uppbyggda.
UPPFÖDARE!
Du är väl medlem i
vår uppfödarklubb?
Om inte ring
eller maila till oss:
Annika Wängvik
annika.wangvik@lantmannen.com
Linda Aspsjö Dahlgren
Mammaledig
Jaana Arvidsson (vikarie)
jaana.arvidsson@lantmannen.com
Tel 0322-66 65 00 (växel)
5

Dermatomyosit
hos hund
Kristina Åhlfeldt undrar vilka symtomen
är för dermatomyosit. Hon vill
även veta hur man behandlar sjukdomen.
Veterinär KERSTIN BERG-
VALL redogör för hur sjukdomen
uppträder och hur den behandlas.
Hos hund förekommer ett tillstånd
som kallas dermatomyosit. Namnet
avspeglar just det fenomen att både
huden (dermis) och muskulaturen (myo)
som regel angrips. Sjukdomen är ovanlig
och visar sig framför allt hos unga hundar
(valpar) av raser som till exempel
sheltie och korthårig collie. Hos människa
finns också dermatomyosit, men den
sjukdomen är inte identisk med sjukdomen
hos hund.
Hos hund är dermatomyosit släktbundet,
till skillnad från hos människa, där
ett familjeband är mer ovanligt. Det korrekta
namnet på sjukdomen är familjär
dermatomyosit (Canine Familiar Dermatomyositis).
Flest fall finns inom raserna
shetland sheepdog och collie (framför
allt korthårig) samt beauceron och
blandraser med dessa, men sjukdomen
har även diagnostiserats hos welsh corgi,
lakeland terrier, chow-chow, schäfer, kuvasz,
dvärgschnauzer, dvärgtax och foxterrier.
Det är ingen skillnad mellan könen i
hur vanlig sjukdomen är.
Symtom
Sjukdomen kan ge sig till känna redan
hos små valpar. Allra vanligast är att
symtomen visar sig innan valpen blivit
sex månader, men redan från sju veckors
ålder kan hud- och muskelbesvär märkas.
I enstaka fall startar sjukdomen i
vuxen ålder.
Hudsymtom
Det första tecknet på sjukdomen kan vara
små blemmor i huden. Därefter utvecklas
blåsor. Blåsorna håller bara en kort stund
och kan därför vara svåra att hinna se.
Istället syns resterna av blåsorna, nämligen
flagig, skorpig och hårlös hud.
Huden kan få antingen mer eller mindre
pigment än vad den hade innan sjukdomen
startade. Dessutom kan det uppstå
sår som leder till kvarstående ärr. De
här hudförändringarna förekommer
mest längs nosens ovansida, upp mot
ögonen, på öronen, på tassar, armbågar
och hasar. Ofta är svanstippen hårlös och
ibland skorpig eller sårig.
Trots att huden kan se ganska påverkad
ut brukar hunden inte ha ont, om
det inte har uppstått stora sår. Undantaget
är att hundar av rasen beauceron kan
HUDSJUKDOMAR
Inom raserna shetland sheepdog och korthårig collie, men även långhårig collie, förekommer
flest fall av dermatomyosit. Hunden på bilden har dock inget med artikelns innehåll att göra.
Foto: Lisbeth Karlsson.
verka ha ont i huden. Det
brukar inte heller klia, om
inte en bakteriell hudinfektion
har tillstött i andra
hand. En hund med dermatomyosit
kan ha alltifrån
lindriga besvär som
inte syns så tydligt, till uttalade
hudsymtom. Om
tassar och tår är angripna
kan även klorna påverkas
så att klokvaliteten blir dålig
(små “kartnaglar”) eller
så att klorna till och med
lossnar.
Muskelsymtom
Många, men inte alla hundar,
får också problem
med musklerna. Hundarna
kan bli ömma, få svårt att
använda de angripna musklerna,
vilka dessutom kan
bli förtvinade (tillbakabildas).
Oftast angrips pann- och
käkmuskulaturen, vilket
gör att hunden kan få svårt
att tugga och svälja. En
del hundar har inflammation
även i rygg- och benmuskulaturen
och får svårt
att gå.
Vid dermatomyosit uppstår symtomen oftast längs ovansidan
på nosen upp mot ögonen. Foto: Kerstin Bergvall.
6 DOGGY-RAPPORT • 2009 • ÅRGÅNG 33 • NR 1

Hos svårt angripna hundar kan matstrupen
bli förstorad och slapp. En del av
maten blir då liggande kvar i strupen och
“rinner ut” om hunden sänker huvud
och hals. Det ser ut som om hunden
kräks passivt utan att ulka, eller ständigt
lämnar matrester i vattenskålen. En hund
med matstrupsförstoring har svårt att få
i sig tillräckligt med näring och växer
därför inte normalt. Det är även lätt hänt
att mat som legat i matstrupen åker ner i
luftrören och orsakar lunginflammation.
Det är väldigt individuellt hur kraftiga
symtom en hund med dermatomyosit
har. Besvären kan bli bättre och sämre i
olika perioder. Ofta blir symtomen inte
värre när hunden har passerat ett års ålder,
utan kan snarare stabiliseras och
även bli lite bättre ibland. Det är dock
känt att löpning, exponering för solljus
och stress kan ge försämringar.
Orsak
Orsaken till dermatomyosit är inte helt
klarlagd. Arvet har betydelse vid familjär
dermatomyosit hos hund. Hos sheltie har
undersökningar visat att sjukdomen sannolikt
är kopplad till kromosom 35. På
sheltie och collie anses nedärvningen
vara autosomal dominant med varierande
genomslag. Autosomal dominant
betyder att de djur som får ett anlag från
en av föräldrarna insjuknar. Att genomslaget
varierar betyder dock att sjukdomen
inte blir lika allvarlig hos alla individer.
Sjukdomen är immunmedierad, det
vill säga immunförsvaret “felreagerar”
och ger skada i vävnaden. Utöver arvet
har har det diskuterats om orsaken till
denna felaktiga funktion i immunförsvaret
ligger i en individuell predisposition
(känslighet), som möjligen triggas igång
av omgivningsfaktorer som bland annat
virus. Liknande bakgrund kan även finnas
till dermatomyosit hos människa.
Hårlösheten, den flagiga, ibland skorpiga,
såriga och ärrade huden beror på
att blodkärlens väggar är inflammerade
och blodtillförseln till huden blir dålig på
de utsatta ställena. Huden får därför inte
tillräckligt med näring, och skador på
hudens och hårsäckarnas celler uppstår.
En undersökning av hudbiopsier (små
bitar av huden, som stansas ut för att
undersökas i mikroskop) från hundar
med dermatomyosit visar förändringar i
huden som orsakats av att blodförsörjningen
inte fungerat. Man kan även se
direkta skador på celler i överhudens
bottenlager.
Den dåliga blod- och näringstillförseln
till huden orsakas av en cellfattig inflammation
i blodkärlsväggarna. Det är mest
de små blodkärlen som är påverkade.
Följden blir att hårsäckarna tillbakabildas
(atrofieras) och bindväven runt hår-
DOGGY-RAPPORT • 2009 • ÅRGÅNG 33 • NR 1
HUDSJUKDOMAR
På bilden ses en hudbiopsi där hårsäckarna tydligt har tillbakabildats (atrofierat) och där
pigment har “ramlat” ner ur överhudens bottenlager på grund av cellskada. En väldigt mild
inflammatorisk reaktion i övre delen av underhuden syns också, i övrigt saknas inflammationsceller
i huden. Bindväven runt hårsäckarna är blek. Foto: Thierry Olivry.
säckarna blir blek. De skadade cellerna i
överhudens och hårsäckarnas bottenlager
kan orsaka att lagren släpper från
varandra och det uppstår en spaltbildning.
Pigment från överhudscellerna kan
läcka ner i underhuden. Inflammation i
underhuden saknas eller är väldigt mild.
Muskelbiopsier kan visa inflammation,
tillbakabildning och till och med celldöd.
Alternativa diagnoser
Andra sjukdomar som kan ge symtom i
huden som kan förväxlas med dermatomyosit
är demodikos (angrepp av demodexkvalster),
ringorm, bakteriell hudinfektion
och en autoimmun sjukdom
som kallas discoid lupus erytematosus.
Diagnosen ställs dels genom att utesluta
de andra sjukdomarna och genom analys
av hudbiopsier. Ingen av de andra sjukdomarna
ger dock muskelsymtom. Musklerna
kan undersökas med hjälp av elektromyografi
(EMG) som mäter muskelimpulser
eller muskelbiopsier. Om det
rör sig om en lite valp av en predisponerad
ras som har både klassiska hudsymtom
och dessutom muskelbesvär, kan diagnosen
betraktas som ganska säker även
utan provtagningar.
Behandling
Behandlingar som kan hjälpa hunden
finns för dem som inte har svåra problem
med muskulaturen. De valpar som har
utvecklat kraftig matstrupsförstoring är
däremot svåra att klara till ett bra liv.
Det är viktigt att komma ihåg att hundens
tillstånd kan förvärras om den utsätts
för stress och solljus. Hundar som
bara har lindriga hudbesvär men för övrigt
mår bra har en god prognos att tillfriskna
och behöver ibland inte ens behandlas.
Med kraftigare besvär är behandling
med kortison och ett medel som heter
pentoxifyllin till hjälp. E-vitaminer och
fettsyretillskott kan också förbättra tillståndet
i huden, men påverkar inte muskelsymtomen.
För uppfödare är den fortsatta forskningen
inom sjukdomens genetik av intresse.
Idag har sjukdomen kunnat kopplas
till kromosom 35 hos sheltie. Eventuellt
kommer ett gentest att kunna vara till
hjälp i framtida avelsarbete.
Kerstin Bergvall
Veterinär KERSTIN BERGVALL är specialist
i hundens och kattens sjukdomar. Hon är
dessutom specialist i dermatologi hos hund
och katt, diplomerad vid European College of
Veterinary Dermatology.
Litteratur
Clark, L.A., Credille, K.M., Murphy, K.E.,
Rees, C.A. Linkage of dermatomyositis in the
Shetland Sheepdog to chromosome 35. Vet.
Dermatol. 2005 Dec;16(6):392–394.
Ferguson, E.A., Cerundolo, R., Lloyd, D.H.,
Rest, J., Cappello, R. Dermatomyositis in five
Shetland sheepdogs in the United Kingdom.
Vet. Rec. 2000 Feb 19;146(8):214–217.
Gross, T.L., Ihrke, P.J., Walder, E.J., Affolter,
V.K. Skin diseases of the dog and cat, 2nd ed.
Blackwell Publ. 2005.
Kovacs, S.O., Kovacs, S.C. Dermatomyositis.
J. Am. Acad. Dermatol., 1998, 39, 899–920.
Scott, D.W., Miller, W.H., Griffin, C.E. Muller
and Kirk’s Small Animal Dermatology, 6th ed,
WB Saunders, Philadelphia 2001, pp
940–946.
Sontheimer, R.D. Dermatomyositis. In: Dermatology
in General Medicine, Eds. Freeberg,
Eisen, Wolff, Austen, Goldschmith, Fitzpatrick.
McGraw-Hill, New York 1999, pp
2009–2022.
Wahl, J.M. Analysis of gene transcript profiling
and immunobiology in Shetland sheepdogs
with dermatomyositis. Vet. Derm. 2008,
apr 19(2):52–58.
7

Göteborgs
postregion
Porto betalt
Port payé
P 410197400
B
Författare:
(Den första siffran anger år, den andra
nummer och den tredje artikelns första
sida. Från och med 1989 numreras sidorna
i Doggy-Rapport löpande från
nummer till nummer inom årgången.)
Bujon, C. Blåalger. 08:02:13
Frey, R. Kvalsterallergi. 08:01:09
Frey, R. Följdfråga om allergi. 08:02:20
Frykman, O. Spondylos. 08:02:14
Hernblad Tevell. E. Talgkörteladenit.
08:04:32
Högberg, A. Valpens mat måste vara väl
balanserad. 08:03:26
Högberg, A. Utfodring av katt. 08:04:29
Högberg, A. Fisk är en utmärkt råvara
för hund och katt. 08:04:31
Lervik, A. Omhändertagande av den
traumatiserade patienten - Första hjälpen
för hunden och katten. 08:01:01
Myrenius, L. Antibiotikabehandling och
resistensutveckling. 08:01:05
Pelander, L. Kronisk njursjukdom hos
hund och katt. 08:02:16
Redbo, I. Beteendeförändringar hos katt
efter kastrering. 08:03:21
Ström Holst, B. Fruktsamhetsproblem
och infektioner hos hund. 08:03:23
Wallin Håkanson, B. Smittsam ögonsjukdom.
08:04:35
Ämnesord
(Den första siffran anger år, den andra
nummer och den tredje artikelns första
sida. Från och med 1989 numreras sidorna
i Doggy Rapport löpande från
nummer till nummer inom årgången.)
Akutvård 08:01:01
Allergi 08:02:20
08:01:09
Veterinärinformation från Lantmännen Doggy AB
Ansvarig utgivare: Hans Nilsson
Veterinärmedicinsk konsult:
Leg. vet. Lena Myrenius
I redaktionen:
Agronomie doktor Ann Högberg
Redaktionssekreterare:
Annika Norberg
Redigering: Karli Ord och Bild
Förfrågningar om tidningen, artiklar i tidigare
nummer m.m. besvaras gärna av tidningens
redaktionssekreterare! För signe-
DOGGY-RAPPORT REGISTER 2008
Arakidonsyra 08:04:29
Atopisk dermatit 08:01:10
Bakterier 08:03:24
ESBL 08:01:05
MRSA 08:01:05
MRSI 08:01:05
Beteendeförändringar 08:03:21
Blåalger 08:02:13
Boxerspondylos 08:02:15
Brucella canis 08:03:25
Cyanobacteria 08:02:13
Essentiella fettsyror 08:04:31
ESBL 08:01:05
Etologi 08:03:21
Fertilitet
Hund 08:03:23
Fett 08:04:29
Fisk 08:04:31
Follikulär konjunktivit 08:04:35
Herpesvirus 08:03:23
Hjärtfrekvens 08:01:02
Hudsjukdomar 08:04:32
Hygien 08:01:08
Idiopatisk cystit 08:01:07
Immunförsvar 08:01:11
Infektion 08:04:35
Inflammation 08:04:35
Kastrering 08:03:21
Kolhydrater 08:04:30
Kreatinin 08:02:17
Kronisk njursjukdom 08:02:16
Kvalsterallergi 08:01:09
Leishmanios 08:03:25
Leptospiros 08:03:25
Matsmältning 08:04:29
Mineraler 08:04:32
MRSA 08:01:05
rade artiklar svarar författaren. För osignerat
material svarar redaktionen. För insänt, ej beställt
material ansvaras ej.
Artiklar och bilder i Doggy-Rapport får endast
återges med redaktionens tillstånd och efter
överenskommelse i varje enskilt fall med upphovsmannen,
författaren och/eller fotografen.
I sammanhanget skall det klart framgå från vilket
nummer av Doggy-Rapport artikeln är
hämtad. För närmare upplysningar – tag kontakt
med redaktionssekreteraren!
Läsarservice: Tidigare nummer av Doggy-
Rapport kan beställas och kostar då 20 kr
(med reservation för att vissa nummer inte
längre finns i lager). Fotostatkopiering av artiklar:
2:50 kr/sid. Samlingspärm: 32 kr. För
varje beställning utgår en expeditionsavgift på
10 kr. Moms ingår.
ISSN: 1400-6650
MRSI 08:01:05
Njurar 08:02:16
Osteofyter 08:02:15
Pricktest 08:01:09
Protein 08:04:30
Resistens 08:01:05
SA 08:04:32
Sebaceous adenitis 08:04:32
Skelettsjukdomar 08:02:14
Smärtlindring 08:01:04
Spondylos
(Spondylosis derfomans) 08:02:14
Svampinfektioner 08:02:20
Talgkörteladenit 08:04:32
Tassar 08:02:20
Taurin 08:04:30
08:04:31
Transmissibel venerisk tumör 08:03:25
Trauma 08:01:01
Tillväxt 08:03:27
TVT 08:03:25
Urea 08:02:17
Utfodring
Hund 08:03:26
08:04:31
Katt 08:04:29
08:04:31
Valpdödlighet 08:03:24
Variga ögon
Vatten 08:04:30
Vitaminer 08:04:30
Ögon 08:04:35
Överkänslighetsreaktion 08:01:12
Överutfodring 08:03:27
Lantmännen Doggy uppfyller
kraven i den internationella
kvalitetsstandarden
SS-EN ISO 9001.
Certifikat nr 321, utfärdat
av SIS Certifiering AB.
Postadress: Doggy-Rapport, 447 84 Vårgårda
Telefon: 0322-66 65 00
Från utlandet +46 (0)322 66 65 00
Telefax: 0322-66 65 80
Hemsida: www.doggyrapport.se
E-mail: dogpost@doggy.se
Produceras av Prinfo Vårgårda AB,
Box 45, 447 22 Vårgårda.
8 DOGGY-RAPPORT • 2009 • ÅRGÅNG 33 • NR 1