Doggy-Rapport nr 1-09.qxd

More documents

Recommendations

Info

Dermatomyosit hos hund Kristina Åhlfeldt undrar vilka symtomen är för dermatomyosit. Hon vill även veta hur man behandlar sjukdomen. Veterinär KERSTIN BERG- VALL redogör för hur sjukdomen uppträder och hur den behandlas. Hos hund förekommer ett tillstånd som kallas dermatomyosit. Namnet avspeglar just det fenomen att både huden (dermis) och muskulaturen (myo) som regel angrips. Sjukdomen är ovanlig och visar sig framför allt hos unga hundar (valpar) av raser som till exempel sheltie och korthårig collie. Hos människa finns också dermatomyosit, men den sjukdomen är inte identisk med sjukdomen hos hund. Hos hund är dermatomyosit släktbundet, till skillnad från hos människa, där ett familjeband är mer ovanligt. Det korrekta namnet på sjukdomen är familjär dermatomyosit (Canine Familiar Dermatomyositis). Flest fall finns inom raserna shetland sheepdog och collie (framför allt korthårig) samt beauceron och blandraser med dessa, men sjukdomen har även diagnostiserats hos welsh corgi, lakeland terrier, chow-chow, schäfer, kuvasz, dvärgschnauzer, dvärgtax och foxterrier. Det är ingen skillnad mellan könen i hur vanlig sjukdomen är. Symtom Sjukdomen kan ge sig till känna redan hos små valpar. Allra vanligast är att symtomen visar sig innan valpen blivit sex månader, men redan från sju veckors ålder kan hud- och muskelbesvär märkas. I enstaka fall startar sjukdomen i vuxen ålder. Hudsymtom Det första tecknet på sjukdomen kan vara små blemmor i huden. Därefter utvecklas blåsor. Blåsorna håller bara en kort stund och kan därför vara svåra att hinna se. Istället syns resterna av blåsorna, nämligen flagig, skorpig och hårlös hud. Huden kan få antingen mer eller mindre pigment än vad den hade innan sjukdomen startade. Dessutom kan det uppstå sår som leder till kvarstående ärr. De här hudförändringarna förekommer mest längs nosens ovansida, upp mot ögonen, på öronen, på tassar, armbågar och hasar. Ofta är svanstippen hårlös och ibland skorpig eller sårig. Trots att huden kan se ganska påverkad ut brukar hunden inte ha ont, om det inte har uppstått stora sår. Undantaget är att hundar av rasen beauceron kan HUDSJUKDOMAR Inom raserna shetland sheepdog och korthårig collie, men även långhårig collie, förekommer flest fall av dermatomyosit. Hunden på bilden har dock inget med artikelns innehåll att göra. Foto: Lisbeth Karlsson. verka ha ont i huden. Det brukar inte heller klia, om inte en bakteriell hudinfektion har tillstött i andra hand. En hund med dermatomyosit kan ha alltifrån lindriga besvär som inte syns så tydligt, till uttalade hudsymtom. Om tassar och tår är angripna kan även klorna påverkas så att klokvaliteten blir dålig (små “kartnaglar”) eller så att klorna till och med lossnar. Muskelsymtom Många, men inte alla hundar, får också problem med musklerna. Hundarna kan bli ömma, få svårt att använda de angripna musklerna, vilka dessutom kan bli förtvinade (tillbakabildas). Oftast angrips pann- och käkmuskulaturen, vilket gör att hunden kan få svårt att tugga och svälja. En del hundar har inflammation även i rygg- och benmuskulaturen och får svårt att gå. Vid dermatomyosit uppstår symtomen oftast längs ovansidan på nosen upp mot ögonen. Foto: Kerstin Bergvall. 6 DOGGY-RAPPORT • 2009 • ÅRGÅNG 33 • NR 1
Hos svårt angripna hundar kan matstrupen bli förstorad och slapp. En del av maten blir då liggande kvar i strupen och “rinner ut” om hunden sänker huvud och hals. Det ser ut som om hunden kräks passivt utan att ulka, eller ständigt lämnar matrester i vattenskålen. En hund med matstrupsförstoring har svårt att få i sig tillräckligt med näring och växer därför inte normalt. Det är även lätt hänt att mat som legat i matstrupen åker ner i luftrören och orsakar lunginflammation. Det är väldigt individuellt hur kraftiga symtom en hund med dermatomyosit har. Besvären kan bli bättre och sämre i olika perioder. Ofta blir symtomen inte värre när hunden har passerat ett års ålder, utan kan snarare stabiliseras och även bli lite bättre ibland. Det är dock känt att löpning, exponering för solljus och stress kan ge försämringar. Orsak Orsaken till dermatomyosit är inte helt klarlagd. Arvet har betydelse vid familjär dermatomyosit hos hund. Hos sheltie har undersökningar visat att sjukdomen sannolikt är kopplad till kromosom 35. På sheltie och collie anses nedärvningen vara autosomal dominant med varierande genomslag. Autosomal dominant betyder att de djur som får ett anlag från en av föräldrarna insjuknar. Att genomslaget varierar betyder dock att sjukdomen inte blir lika allvarlig hos alla individer. Sjukdomen är immunmedierad, det vill säga immunförsvaret “felreagerar” och ger skada i vävnaden. Utöver arvet har har det diskuterats om orsaken till denna felaktiga funktion i immunförsvaret ligger i en individuell predisposition (känslighet), som möjligen triggas igång av omgivningsfaktorer som bland annat virus. Liknande bakgrund kan även finnas till dermatomyosit hos människa. Hårlösheten, den flagiga, ibland skorpiga, såriga och ärrade huden beror på att blodkärlens väggar är inflammerade och blodtillförseln till huden blir dålig på de utsatta ställena. Huden får därför inte tillräckligt med näring, och skador på hudens och hårsäckarnas celler uppstår. En undersökning av hudbiopsier (små bitar av huden, som stansas ut för att undersökas i mikroskop) från hundar med dermatomyosit visar förändringar i huden som orsakats av att blodförsörjningen inte fungerat. Man kan även se direkta skador på celler i överhudens bottenlager. Den dåliga blod- och näringstillförseln till huden orsakas av en cellfattig inflammation i blodkärlsväggarna. Det är mest de små blodkärlen som är påverkade. Följden blir att hårsäckarna tillbakabildas (atrofieras) och bindväven runt hår- DOGGY-RAPPORT • 2009 • ÅRGÅNG 33 • NR 1 HUDSJUKDOMAR På bilden ses en hudbiopsi där hårsäckarna tydligt har tillbakabildats (atrofierat) och där pigment har “ramlat” ner ur överhudens bottenlager på grund av cellskada. En väldigt mild inflammatorisk reaktion i övre delen av underhuden syns också, i övrigt saknas inflammationsceller i huden. Bindväven runt hårsäckarna är blek. Foto: Thierry Olivry. säckarna blir blek. De skadade cellerna i överhudens och hårsäckarnas bottenlager kan orsaka att lagren släpper från varandra och det uppstår en spaltbildning. Pigment från överhudscellerna kan läcka ner i underhuden. Inflammation i underhuden saknas eller är väldigt mild. Muskelbiopsier kan visa inflammation, tillbakabildning och till och med celldöd. Alternativa diagnoser Andra sjukdomar som kan ge symtom i huden som kan förväxlas med dermatomyosit är demodikos (angrepp av demodexkvalster), ringorm, bakteriell hudinfektion och en autoimmun sjukdom som kallas discoid lupus erytematosus. Diagnosen ställs dels genom att utesluta de andra sjukdomarna och genom analys av hudbiopsier. Ingen av de andra sjukdomarna ger dock muskelsymtom. Musklerna kan undersökas med hjälp av elektromyografi (EMG) som mäter muskelimpulser eller muskelbiopsier. Om det rör sig om en lite valp av en predisponerad ras som har både klassiska hudsymtom och dessutom muskelbesvär, kan diagnosen betraktas som ganska säker även utan provtagningar. Behandling Behandlingar som kan hjälpa hunden finns för dem som inte har svåra problem med muskulaturen. De valpar som har utvecklat kraftig matstrupsförstoring är däremot svåra att klara till ett bra liv. Det är viktigt att komma ihåg att hundens tillstånd kan förvärras om den utsätts för stress och solljus. Hundar som bara har lindriga hudbesvär men för övrigt mår bra har en god prognos att tillfriskna och behöver ibland inte ens behandlas. Med kraftigare besvär är behandling med kortison och ett medel som heter pentoxifyllin till hjälp. E-vitaminer och fettsyretillskott kan också förbättra tillståndet i huden, men påverkar inte muskelsymtomen. För uppfödare är den fortsatta forskningen inom sjukdomens genetik av intresse. Idag har sjukdomen kunnat kopplas till kromosom 35 hos sheltie. Eventuellt kommer ett gentest att kunna vara till hjälp i framtida avelsarbete. Kerstin Bergvall Veterinär KERSTIN BERGVALL är specialist i hundens och kattens sjukdomar. Hon är dessutom specialist i dermatologi hos hund och katt, diplomerad vid European College of Veterinary Dermatology. Litteratur Clark, L.A., Credille, K.M., Murphy, K.E., Rees, C.A. Linkage of dermatomyositis in the Shetland Sheepdog to chromosome 35. Vet. Dermatol. 2005 Dec;16(6):392–394. Ferguson, E.A., Cerundolo, R., Lloyd, D.H., Rest, J., Cappello, R. Dermatomyositis in five Shetland sheepdogs in the United Kingdom. Vet. Rec. 2000 Feb 19;146(8):214–217. Gross, T.L., Ihrke, P.J., Walder, E.J., Affolter, V.K. Skin diseases of the dog and cat, 2nd ed. Blackwell Publ. 2005. Kovacs, S.O., Kovacs, S.C. Dermatomyositis. J. Am. Acad. Dermatol., 1998, 39, 899–920. Scott, D.W., Miller, W.H., Griffin, C.E. Muller and Kirk’s Small Animal Dermatology, 6th ed, WB Saunders, Philadelphia 2001, pp 940–946. Sontheimer, R.D. Dermatomyositis. In: Dermatology in General Medicine, Eds. Freeberg, Eisen, Wolff, Austen, Goldschmith, Fitzpatrick. McGraw-Hill, New York 1999, pp 2009–2022. Wahl, J.M. Analysis of gene transcript profiling and immunobiology in Shetland sheepdogs with dermatomyositis. Vet. Derm. 2008, apr 19(2):52–58. 7
Page 1 and 2: ÅRGÅNG 33 De slogs om en kotte N
Page 3 and 4: Bild 3. Kontraktion (sammandragning
Page 5: Här måste man ta hänsyn till om

Doggy-Rapport nr 1-09.qxd

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?