Doggy-Rapport nr 1-09.qxd

Hos svårt angripna hundar kan matstrupen
bli förstorad och slapp. En del av
maten blir då liggande kvar i strupen och
“rinner ut” om hunden sänker huvud
och hals. Det ser ut som om hunden
kräks passivt utan att ulka, eller ständigt
lämnar matrester i vattenskålen. En hund
med matstrupsförstoring har svårt att få
i sig tillräckligt med näring och växer
därför inte normalt. Det är även lätt hänt
att mat som legat i matstrupen åker ner i
luftrören och orsakar lunginflammation.
Det är väldigt individuellt hur kraftiga
symtom en hund med dermatomyosit
har. Besvären kan bli bättre och sämre i
olika perioder. Ofta blir symtomen inte
värre när hunden har passerat ett års ålder,
utan kan snarare stabiliseras och
även bli lite bättre ibland. Det är dock
känt att löpning, exponering för solljus
och stress kan ge försämringar.
Orsak
Orsaken till dermatomyosit är inte helt
klarlagd. Arvet har betydelse vid familjär
dermatomyosit hos hund. Hos sheltie har
undersökningar visat att sjukdomen sannolikt
är kopplad till kromosom 35. På
sheltie och collie anses nedärvningen
vara autosomal dominant med varierande
genomslag. Autosomal dominant
betyder att de djur som får ett anlag från
en av föräldrarna insjuknar. Att genomslaget
varierar betyder dock att sjukdomen
inte blir lika allvarlig hos alla individer.
Sjukdomen är immunmedierad, det
vill säga immunförsvaret “felreagerar”
och ger skada i vävnaden. Utöver arvet
har har det diskuterats om orsaken till
denna felaktiga funktion i immunförsvaret
ligger i en individuell predisposition
(känslighet), som möjligen triggas igång
av omgivningsfaktorer som bland annat
virus. Liknande bakgrund kan även finnas
till dermatomyosit hos människa.
Hårlösheten, den flagiga, ibland skorpiga,
såriga och ärrade huden beror på
att blodkärlens väggar är inflammerade
och blodtillförseln till huden blir dålig på
de utsatta ställena. Huden får därför inte
tillräckligt med näring, och skador på
hudens och hårsäckarnas celler uppstår.
En undersökning av hudbiopsier (små
bitar av huden, som stansas ut för att
undersökas i mikroskop) från hundar
med dermatomyosit visar förändringar i
huden som orsakats av att blodförsörjningen
inte fungerat. Man kan även se
direkta skador på celler i överhudens
bottenlager.
Den dåliga blod- och näringstillförseln
till huden orsakas av en cellfattig inflammation
i blodkärlsväggarna. Det är mest
de små blodkärlen som är påverkade.
Följden blir att hårsäckarna tillbakabildas
(atrofieras) och bindväven runt hår-
DOGGY-RAPPORT • 2009 • ÅRGÅNG 33 • NR 1
HUDSJUKDOMAR
På bilden ses en hudbiopsi där hårsäckarna tydligt har tillbakabildats (atrofierat) och där
pigment har “ramlat” ner ur överhudens bottenlager på grund av cellskada. En väldigt mild
inflammatorisk reaktion i övre delen av underhuden syns också, i övrigt saknas inflammationsceller
i huden. Bindväven runt hårsäckarna är blek. Foto: Thierry Olivry.
säckarna blir blek. De skadade cellerna i
överhudens och hårsäckarnas bottenlager
kan orsaka att lagren släpper från
varandra och det uppstår en spaltbildning.
Pigment från överhudscellerna kan
läcka ner i underhuden. Inflammation i
underhuden saknas eller är väldigt mild.
Muskelbiopsier kan visa inflammation,
tillbakabildning och till och med celldöd.
Alternativa diagnoser
Andra sjukdomar som kan ge symtom i
huden som kan förväxlas med dermatomyosit
är demodikos (angrepp av demodexkvalster),
ringorm, bakteriell hudinfektion
och en autoimmun sjukdom
som kallas discoid lupus erytematosus.
Diagnosen ställs dels genom att utesluta
de andra sjukdomarna och genom analys
av hudbiopsier. Ingen av de andra sjukdomarna
ger dock muskelsymtom. Musklerna
kan undersökas med hjälp av elektromyografi
(EMG) som mäter muskelimpulser
eller muskelbiopsier. Om det
rör sig om en lite valp av en predisponerad
ras som har både klassiska hudsymtom
och dessutom muskelbesvär, kan diagnosen
betraktas som ganska säker även
utan provtagningar.
Behandling
Behandlingar som kan hjälpa hunden
finns för dem som inte har svåra problem
med muskulaturen. De valpar som har
utvecklat kraftig matstrupsförstoring är
däremot svåra att klara till ett bra liv.
Det är viktigt att komma ihåg att hundens
tillstånd kan förvärras om den utsätts
för stress och solljus. Hundar som
bara har lindriga hudbesvär men för övrigt
mår bra har en god prognos att tillfriskna
och behöver ibland inte ens behandlas.
Med kraftigare besvär är behandling
med kortison och ett medel som heter
pentoxifyllin till hjälp. E-vitaminer och
fettsyretillskott kan också förbättra tillståndet
i huden, men påverkar inte muskelsymtomen.
För uppfödare är den fortsatta forskningen
inom sjukdomens genetik av intresse.
Idag har sjukdomen kunnat kopplas
till kromosom 35 hos sheltie. Eventuellt
kommer ett gentest att kunna vara till
hjälp i framtida avelsarbete.
Kerstin Bergvall
Veterinär KERSTIN BERGVALL är specialist
i hundens och kattens sjukdomar. Hon är
dessutom specialist i dermatologi hos hund
och katt, diplomerad vid European College of
Veterinary Dermatology.
Litteratur
Clark, L.A., Credille, K.M., Murphy, K.E.,
Rees, C.A. Linkage of dermatomyositis in the
Shetland Sheepdog to chromosome 35. Vet.
Dermatol. 2005 Dec;16(6):392–394.
Ferguson, E.A., Cerundolo, R., Lloyd, D.H.,
Rest, J., Cappello, R. Dermatomyositis in five
Shetland sheepdogs in the United Kingdom.
Vet. Rec. 2000 Feb 19;146(8):214–217.
Gross, T.L., Ihrke, P.J., Walder, E.J., Affolter,
V.K. Skin diseases of the dog and cat, 2nd ed.
Blackwell Publ. 2005.
Kovacs, S.O., Kovacs, S.C. Dermatomyositis.
J. Am. Acad. Dermatol., 1998, 39, 899–920.
Scott, D.W., Miller, W.H., Griffin, C.E. Muller
and Kirk’s Small Animal Dermatology, 6th ed,
WB Saunders, Philadelphia 2001, pp
940–946.
Sontheimer, R.D. Dermatomyositis. In: Dermatology
in General Medicine, Eds. Freeberg,
Eisen, Wolff, Austen, Goldschmith, Fitzpatrick.
McGraw-Hill, New York 1999, pp
2009–2022.
Wahl, J.M. Analysis of gene transcript profiling
and immunobiology in Shetland sheepdogs
with dermatomyositis. Vet. Derm. 2008,
apr 19(2):52–58.
7