Innehåll - Riksantikvarieämbetet

Vad har då denna välkända barnsaga med den samtida
arkeologin och kulturarvsförvaltningen att skaffa? Som jag ser
det kan sagan – och dess förgreningar – fungera som en utmärkt
metafor för den svenska arkeologins, och då primärt för
kulturarvsförvaltningens, samtida situation. Det krävs ingen
större fantasi för att betrakta arkeologin och dess verksamheter
som kulturella företeelser vilka länge – åtminstone på ett antal
plan – befunnit sig i en behaglig törnrosasömn. En sömn som
under 1900-talet första hälft framkallallades av förtrollade
sländstick av blågula (mjuk)nationalistiska hjärnspöken och
under århundradets senare del av den absoluta vetenskapens
rationalitets och förnuftsanspråk. Riddaren skulle i denna
metaforiska form kunna betraktas som de signaler och impulser –
som från olika håll – under det sena 1900-talet och tidiga 2000talet
trängt sig igenom törnsnåren och brutit både den
(mjuk)nationalistiska och den vetenskapliga sländans förtrollningar
genom att kyssa liv i en arkeologisk Törnrosa. En riddare
som nu – inom ramarna för nya uppgifter och orienteringar –
erbjuder vägar ut ur den tornkammare där verksamheterna sedan
länge legat försänkta i djupaste förtrollningssömn.
Demokratisk identitetsförändring (ämnesmässig såväl som
yrkesmässig)
Nåväl, som läsaren förstår av ovanstående resonemang så är jag
mycket positiv till de impulser och signaler – både av intern
vetenskaplig och teoretisk karaktär och av politisk demokratisk
natur – som under de senaste decennierna, och i kulturarvsförvaltningens
fall de senaste åren, frigjort arkeologin ur sin
sömn, fått ämnet och dess verksamheter att vakna till liv ur
förtrollningen och att yrvaket titta sig omkring för att finna att
vare sig det (mjuk)nationalistiska eller det strikt vetenskapliga
uppdraget och dess funktioner längre är aktuella. Dessa
förtrollningars makt är på olika plan brutna och på dess ruiner
skall nu nya strukturer och orienteringar konstrueras, och nya
uppgifter och inriktningar träda i bruk. Om nationalismen
utgjorde arkeologins existensberättigande fram till 1940-talet och
om tron på den absoluta vetenskapen/kunskapen tog dess plats
under perioden 1950-1990, så är det nu dags att hitta en ny
plattform. Att denna plattform har en utseende där arkeologin
och kulturarvsförvaltningen inlemmas i ett samhälle orienterat i
riktning mot demokrati, öppenhet och mångkulturellitet – och att
arkeologin blir ett demokratiskt och kritiskt samhällsprojekt –
ser jag personligen bara som positivt. Visst, nyorienteringen är
inte oproblematisk och den nya agendan stiger inte självklart som
en fågel Fenix ur askan av de äldre föregångarna.
I sagan om Törnrosa slutar – som så ofta är fallet i sagans värld –
berättelsen lyckligt och oproblematiskt då prinsen och Törnrosa
gifter sig – och får man förmoda lever lyckliga i alla sina dagar.
Här omtalas naturligtvis inte de identitets och orienterings-
Arkeologi – splittring eller mångfald? 46