Innehåll - Riksantikvarieämbetet

om att verksamheterna under de senaste decennierna på ett mer
utpräglat sätt vaknat till insikt om att de utgör en del av en
samtida kulturell och politisk värld och att de nu medvetet –
såsom bland annat skisserats inom ramarna för Agenda kulturarv
– orienteras på ett sådant sätt att dess politiska dimensioner och
funktioner nu tillåts agera inom ramarna för – och utgöra en
vital och reflexiv del av – en öppen, demokratiskt och
mångkulturellt orienterad politik.
Detta öppna erkännande av, och förhållningssätt till, arkeologins
politiska dimension och funktion kan säkert framstå som
stötande – för att inte säga direkt förkastligt – för många, inte
minst för dem som är uppfödda på positivistisk dimjölk där
vetenskapen kan särskiljas både från politiken, det omgivande
samhället och från dess invånare, samtidigt som det går att dra
strikta gränser mellan dåtid och nutid. Men om det nu förhåller
sig så att arkeologin alltid är politik, vad är alternativet? Skall vi
istället föröka ta ytterligare ett av den absoluta vetenskapens vita
piller och försöka somna om och låtsas som om de arkeologiska
verksamheterna och dess aktiviteter är politiskt neutrala? En
annan intressant fråga i sammanhanget – som jag kanske inte är
helt säker på att jag vill ha svaret på – är också vilken politisk
riktning som eftersträvas av de personer som ifrågasätter den
samtida öppna och demokratiska nyorienteringen av verksamheterna?
Ytterligare en intressant fråga är hur de som förkastar
nyorienteringen förhåller sig till det faktum att den samtida
kultur och utbildningspolitiken – som skapar ramarna för våra
verksamheter – faktiskt är en konsekvens av öppna och
demokratiska val och av en representativ demokrati. Anser vi att
vi som arkeologer – och våra verksamheter – står ovanför denna
demokratiska process så är vi riktigt illa ute och driver i sådana
fall i en politisk riktning som på en rad olika plan kan få
förödande konsekvenser. Med detta inte sagt att vi som
arkeologer passivt har att anpassa oss till olika typer av politiska
dekret och att vi skall kasta den akademiska friheten (i den mån
den nu finns) överbord, men vi måste inse att vi måste förhålla
oss till det omgivande samhällets politik. Om denna politik – som
i det samtida fallet, och i mina ögon är förnuftig och rättvis – så
ser jag inga som helst problem med att de arkeologiska
verksamheterna kan, och också bör, bidra till en öppen,
demokratisk och mångkulturell samhällsutveckling.
Det är dock troligtvis inte primärt arkeologins så kallade
politisering som styr kritikerna av den samtida förändringen,
utan det handlar med all sannolikhet i första hand om innehållet
i förändringarna, och då kanske primärt det förhållande att de
tenderar att leda till en förändrad yrkesidentitet där vi inte längre
kan agera som allsmäktiga och allenarådande experter. Vi måste i
linje med den nya orienteringen – ack hemsk tanke – samtala med
Arkeologi – splittring eller mångfald? 48