Stöd- och rörelseorganen - Crohn ja Colitis ry.

S J U K D O M A R A S S O C I E R A D E M E D I B D , del 1
Stöd- och
rörelseorganen
Inflammatoriska tarmsjukdomar angriper främst tarmarna,
men kan ibland orsaka problem i andra delar i kroppen.
Ibland är associerade sjukdomar besvärligare än den underliggande
sjukdomen. En associerad sjukdom kan förebåda
en tarmsjukdom och vara ett första symtom på IBD.
Forskning visar att upp till 40 % av
IBD-patienter har eller har haft åtminstone
en associerad sjukdom.
Risken är större hos personer med perianal
Crohns sjukdom (kring ändtarmsöppningen)
än hos andra IBD-patienter. De
vanligaste associerade sjukdomarna drabbar
stöd- och rörelseorganen, huden och
ögonen. Övriga, mer ovanliga samtidiga
sjukdomar är problem i levern, lungorna,
gallgångarna och urinvägarna samt
hematologiska, vaskulära, endokrina och
metaboliska förändringar.
De associerade sjukdomar i rörelseorganen
som denna gång redovisas är vanligast
vid förekomst utanför tarmen. Detta gäller
hos upp till en tredjedel av IBD-patienter.
Problem kan förekomma i ryggradens
leder såväl som i extremiteterna.
Leder
Ryggen
Med ledsjukdomar i ryggraden avses
sakroilit, dvs. inflammation i sakroilikalleden
(leden mellan kors- och höftbenet)
samt ankyloserande spondylit,
dvs. ryggradsreuma. Ledinflammationer
i ryggen ingår vanligtvis inte vid aktiv
tarmsjukdom. Sakroilit är vanligt förekommande:
hos upp till hälften av personer
Crohn & Colitis 1/2011
med Crohns sjukdom kan radiologiska
förändringar påvisas i leden, men hos
de flesta är inflammationen symtomfri.
Symtomgivande sakroilit ger smärta i
ländryggen vid uppstigning på morgonen,
men den lättar när patienten rör på sig.
Ryggradsreuma påverkar lederna i ryggraden
och benbryggor bildas mellan kotorna
så att ryggraden blir stel. Till de första
symtomen hör smärtor i nedre delen av
ryggen, stel rygg på morgonen och senare
blir rörligheten i ländryggen begränsad.
Ryggradsreuma debuterar vanligtvis redan
i 20 30-åldern och är vanligare hos män
än hos kvinnor.
Artropati i ryggraden diagnostiseras
med magnetröntgenundersökning (MRT),
dvs. på basis av radiologiska förändringar.
Antigen HLA-B27 predisponerar för
ryggradsreuma. Detta kan testas med ett
blodprov, även om största delen av de personer
som bär på antigenen aldrig drabbas.
Inflammationer i ryggraden och i tarmarna
uppvisar samband: mer än hälften av
alla patienter med ryggradsreuma har
histologiska förändringar i tarmen. Den
bakomliggande mekanismen är ännu inte
helt känd.
Extremiteterna
Ledinflammationer i extremiteterna kan
indelas i två grupper. Ledinflammationer
av typ 1 aktiveras när tarmsjukdomen
blossar upp. De förekommer vanligtvis
asymmetriskt i mindre än fem stora leder,
i allmänhet i de nedre extremiteterna.
Lederna värker och svullnar, men inflammationen
avtar inom några veckor eller
en månad när det akuta IBD-tillståndet
lättar, och inga bestående skador på lederna
kvarstår. Inflammationer av typ
2 i perifera leder påverkar symmetriskt
fler än fem små leder, till exempel tårna.
Inflammationerna är vanligtvis oberoende
av tarmsjukdomen och kan debutera
t.ex. efter en stomioperation. Eftersom
inflammationerna inte lättar när det akuta
IBD-tillståndet avtar kan de pågå flera
månader eller till och med år.
Behandling av ledbesvär
Ledinflammationer behandlas med antiinflammatoriska
läkemedel, sulfasalazin,
metotrexat, kortison antingen intravenöst
eller i tablettform, samt med fysioterapi.
Eftersom en del antiinflammatoriska
läkemedel som aspirin och ibuprofen
kan reta tarmen kan det vara bra att välja
ett tarmvänligt alternativ, t.ex. paracetamol.
Vid behandling av ledinflammationer
associerade med tarmsjukdomen är det
viktigt att primärsjukdomen behandlas
omsorgsfullt.
Svullna och sjuka leder ska inte belastas
för mycket, men det är ändå viktigt att
man rör på sig för att rörelsebanorna och
muskelstyrkan inte ska begränsas.
Starka muskler kring en inflammerad
9

led bidrar till att minska belastningen
på leden. Framför allt är det viktigt med
regelbunden motion för patienter med
ryggradsreuma så att ryggraden förblir
rörlig. Om ledsmärtor är svåra är t.ex.
simning eller vattenlöpning lämpliga
motionsformer som höjer pulsen lagom
men inte belastar de smärtsamma lederna.
Dessutom är vattenmotion effektivt,
motståndet som vattnet ger är flerfaldigt
jämfört med luftmotstånd. Om patienten
på grund av ledsmärtor har svårt att klara
sina dagliga aktiviteter kan en fysio- eller
ergoterapeut hjälpa att finna rätt sätt och
rätta hjälpmedel för att underlätta vardagen.
Skelettet
Osteoporos
Man talar om osteoporos, dvs. benskörhet,
när bentätheten sjunker 25 30 % från
nivån hos en frisk vuxen person. Minskning
av bentätheten i mindre grad kallas
osteopeni. Lägre bentäthet konstateras
med en smärtfri och snabb bilddiagnostik
av ländryggen och höften. Osteoporos kan
vara symtomfri under flera årtionden. Det
första symtomet är ofta ett benbrott som
inte behöver ge några besvär. Osteopeni
är symtomfri, men kan fortskrida till osteoporos.
Därför är det viktigt att behandla
tillståndet.
Osteoporos hör samman med IBD, men
man vet inte med säkerhet om osteoporos
är en direkt följd av IBD eller sekundär
till de läkemedel som används vid
tarmsjukdomar. Emellertid vet man att
tarmsjukdomen kan hämma ämnesomsättningen
i benbyggnaden. Därtill främjas
uppkomsten av osteoporos hos IBDpatienter
av eventuella störningar i näringsupptaget
till följd av tarmens dåliga
skick och av kortisonmedicinering. Detta
kan leda till störningar i kalcium- och
D-vitaminomsättningen.
Behandling
Den bästa behandlingen av osteoporos
är att förebygga sjukdomen. Om benbyggnaden
inte belastas minskar benmassan.
Därför är det viktigt att motionera regelbundet
så att benbyggnaden belastas (t.ex.
raska promenader eller joggning, aerobic,
gym), undvika tobak och alkohol samt
säkra ett tillräckligt intag av kalcium och
D-vitamin, i synnerhet under kortisonkurer.
Kalcium är nämligen en byggsten för
skelettet, och D-vitamin bidrar till absorptionen
av kalcium. Man borde dagligen
äta mjölkprodukter, och fisk varje vecka.
Den bästa D-vitaminkällan är dock solen,
och därför är det skäl för finländarna att
ta ett D-vitamintillskott i tablettform i
synnerhet på vintern.
Om benmassan har minskat är det viktigt
att minska risken för fallskador och
benbrott genom att träna balansen och
muskelstyrkan och hålla sig spänstig.
Ibland kan det vara nödvändigt att anpassa
bostaden. Motion är viktigt också
för osteoporospatienter även om det är
skäl att undvika bl.a. höga hopp, kraftiga
böjningar och vridningar av ryggraden,
tunga lyft, häftiga rörelser och kampsporter.
Det kan vara bra att med en läkare
eller fysioterapeut diskutera lämpliga
motionsformer och t.ex. hur tunga bördor
patienten får bära.
Mediciner mot osteoporos har olika
typer av effekt. Bisfosfonater dämpar
aktiviteten hos osteoklaster som påskyndar
nedbrytningen av benstommen, medan
t.ex. teriparatid ökar uppbyggnaden av
ny benvävnad. Andra läkemedel för behandling
av osteoporos är t.ex. östrogen,
och kalcitonin som nässpray. En del av
osteoporosmedicinerna ges som intravenös
infusion med tre månaders eller till
och med ett års intervall, och de är enkla
behandlingsmetoder för patienten. Det
är viktigt att kontrollera bentätheten och
sjukdomsförloppet genom mätningar med
2 3 års intervall.
Teksti: Sanna Lönnfors
10 Crohn & Colitis 1/2011