dessa samlade verk - Henrik Sundholm

Henrik Sundholm 

– Mon culte de la raison – 

Samlad blogg år 2007 

http://www.equil.net/

Introduktion 

Tänk er att ni har ett intresse som ni verkligen brinner för. 

Kanske har ni det och kanske har ni det inte, men jag för egen 

del har ett sådant. Det här dokumentet är exempelvis en 

delprodukt av detta intresse. Ponera vidare att ni anser er vara 

ganska bra på det här som ni är intresserade av. Ni anser er vara 

tillräckligt bra, för att ni skall kunna vara stolta över de framsteg 

ni lyckats göra. Trots allt har ni ändå lagt ner åtskilligt med tid 

och energi på att kunna avancera inom ert område, så varje ny 

landvinning upplevs som balsam för själen så att säga, hur 

blygsam den än må vara. Ni kan rannsaka er själva med gott 

samvete, och ni kan promenera rakryggade, för ni vet att ni är 

kapabla människor. Detta är vad stolthet vill säga. Antag vidare att den större delen av all 

respons ni får på dessa landvinningar är, inte bara kritisk, men även okunnig och ibland 

rent utav elak. Ja – att somliga på grund av ert intresse till och med gör det till sin sak, att 

förpesta era liv med personangrepp som kulminerar i ett och annat mordhot! De flesta 

har säkert (hoppas jag) svårt att ens föreställa sig en sådan otacksam tillvaro, men det är 

faktiskt en del av min egen som jag har beskrivit. Ändå handlar inte mitt intresse om 

sådant som att mörda folk eller misshandla djur. Det intresse jag har och för vilket jag 

brinner – och som det här dokumentet alltså är en delprodukt utav – är filosofi. Men jag menar inte att 

verkligheten är en illusion. Jag menar inte att kunskap är omöjlig. Jag menar inte att det är omoraliskt att 

värna om det man tycker om, bara därför att man tycker om det. Tvärtom: jag menar att verkligheten 

existerar, att kunskap är möjlig och att det är fullt moraliskt att värna om det man tycker om här i livet. På sida 

upp och sida ner har jag också försvarat människans frihet att få värna om dessa saker. Ändå är det mig man 

ägnar företrädesvis pejorativ respons, som om jag genom min blotta existens utgjorde ett implicit hot mot 

mina läsare. ”Jag är dynamit” slog Nietzsche en gång fast. Jag betraktar nu inte mig själv som dynamit, men 

det verkar som att många av mina läsare gör det. Det kanske får mig att låta arrogant, men ni vet ju vad som 

hände med Prometheus när han skänkte människan gudarnas eld… 

Jag drog igång min blogg i början av februari det här året. Vid tillfället visste jag inte riktigt vad jag skulle skriva 

på den. De grundläggande verktygen var mina resonemang och en ivrig skrivlust, men hur man sedan 

använder verktygen bäst är en klurig fråga. Andra bloggare brukar skriva kortare notiser, eller något längre 

texter som knyter an till en aktuell nyhet. Jag ville inte hoppa på det tåget, dels för att det redan åker så 

många sådana, men också för att det inte är mitt intresse ur skrivarsynpunkt. Istället började jag skriva 

resonemang om tusen ord eller så, på de områden som var angelägna för mig vid tillfället. Kan ett sådant 

bloggande vara intressant även för eventuella läsare? Jag fick medge att en läsarskara för en sådan blogg 

förmodligen skulle bli ganska sparsam, men å andra sidan var det inte för den eventuella läsarskarans skull 

som jag ville skriva. På ämnen som filosofi och politik ville jag ventilera mig, vare sig någon läste det eller ej, 

därför att jag tyckte om att göra det. Dessutom hjälper skrivandet mig att ordna upp tankarna såväl som att 

uttrycka mig bättre. En vaksam läsare märker förmodligen att de sista texterna i det här dokumentet är 

mycket mer välskrivna än de första. De sista är också generellt sett längre än de första, därför att aktivt 

skrivande gör att man skriver mer tidseffektivt, och mer målmedvetet. Under oktober månad flyttade jag över 

bloggen till egen domän, vilket i sig var ett omständigt arbete. Det gjorde emellertid typografin och det 

grafiska intrycket bättre, samtidigt som jag också fick bättre kontroll över bloggen som helhet. Hur många 

besökare har jag fått under dessa elva månader som passerat? Det kan jag tyvärr omöjligen svara på, men vad 

jag kan säga är detta: mellan tummen och pekfingret har min blogg genererat sammantaget runt 51 500 

sidvisningar. Totalt sett har skrivits strax över 430 inlägg, men i det här dokumentet presenteras bara de enligt 

mig själv bästa inläggen. Jag har alltså under årets gång skrivit ännu mer än det man kan läsa här, så en 

latmask skulle man förhoppningsvis inte kunna kalla mig med gott samvete. Den här sammanställningen av 

bloggåret 2007 består ändå av 218 sidor om runt 183 000 antal ord. Att jag har lagt ner ”åtskilligt med tid och 

energi” kan man väl knappast finna några rimliga skäl att tvivla på. 

Ifall jag försvarar människans fria vilja blir jag stämplad som ”ovetenskaplig” eller till och med ”dogmatisk”. 

Ifall jag kritiserar Humes lag, enligt vilken moral inte kan härledas ur fakta, låter inte invektiven vänta på sig. 

2

Argumenterar jag för att Bibeln är en studie i sadistisk våldsonani, och för att gudshypotesen rymmer 

inneboende logiska paradoxer, då är jag i bästa fall en översittare som försöker slå sig för bröstet – och vad jag 

är i värsta fall kommer jag inte ens fästa på pränt. När jag skriver något om dessa ämnen blir gensvaret ofta 

ihärdigt och nästan uteslutande negativt. I slutändan brukar de olika diskussionerna ta slut när man börjar 

slänga personangrepp omkring sig, för det är min ringa mening att man inte behöver eller ens bör slösa energi 

på pajkastning. Varför umgås med människor som vill en illa, ens under de ytligaste av omständigheter? När 

jag sedan raderar respons som innehåller eller går ut på personangrepp, då har man mage att påstå att jag 

bara är ute efter ryggdunkande! (Mer om den här saken i inlägget ”Förruttnelseprocessen” på sida 157.) Det 

enda ämne som har visat sig ännu mer ”explosivt” än de redan nämnda har varit sexualiteten (möjligtvis med 

undantag för abortfrågan). I det här dokumentet skriver jag bland annat att pornografi inte är omoraliskt, att 

byxmyndighetslagen bör avskaffas, och att prostitution bör legaliseras som en direkt konsekvens av kvinnans 

rätt till sin egen kropp. Dessa är åsikter som har förlänat mig fler än ett mordhot under årets lopp. Jag vill likväl 

inte påstå att alla reaktioner jag fått har varit negativa. Spridda lovord har nått fram, och en del konstruktiv 

välargumenterad kritik har också framförts. Mattias Svensson har för exemplets skull givit mig beröm, och Per- 

Olof Samuelsson har kallat min blogg för ”Sveriges näst bästa”. Beröm är som mest värdefullt när det kommer 

ifrån personer vars omdöme man respekterar, och de två omtalade namnen tillhör sannerligen personer jag 

har skäl att respektera. För den skull vill jag nu inte sätta mig på höga hästar. Jag är ingalunda en perfekt 

människa, och vad jag skriver kan gott och väl ha sina brister. Det kan till och med vara helt åt skogen ibland, 

både språkmässigt och idémässigt. Det är ju fullt möjligt. Jag skulle bara önska att den eventuelle läsaren 

betraktar det här som ett ärligt arbete, och att han eller hon formulerar sin eventuella kritik därefter. 

Avslutningsvis vill jag göra läsaren uppmärksam på att vissa inläggstitlar har ändrats, så att de inte längre 

stämmer överens med de på bloggen. Språket har också korrigerats en hel del, i synnerhet eftersom jag var en 

ganska slarvig skrivare under början av året. Väl mött. 

Donera. Såsom jag påpekat minst två gånger har jag lagt ner åtskilligt med tid och energi på min 

blogg, och således i förlängningen även på det här dokumentet. Om man av ett eller annat skäl 

känner att arbetet förtjänar en donation så vore det naturligtvis blott alltför välkommet, stor som 

liten, substantiell som symbolisk. Mitt kontonummer är 6602-202952878 och det hör till 

Handelsbanken. 

Upphovsrätt. Dokumentets innehåll skyddas av upphovsrätten. Man får citera mig, eller till och 

med reproducera hela inlägg om man vill, men med angivandet av källa (och källan kan man ju 

antingen ange som det här dokumentet, eller som bloggen – helst det senare om jag skall vara 

petig). 

Kontakta: Man kan naturligtvis nå mig via min blogg, men annars fungerar e-post lika bra det. 

Min adress är: henrik.sundholm@gmail.com. 

3 

Henrik Sundholm, i Eskilstuna på nyårsafton

Kort inlägg om kärlek – Februari 15 

Jag borde kanske ha skrivit något om kärlek igår, med tanke på att det var Alla Hjärtans Dag, men jag var 

upptagen under dagen och på kvällen för trött. Efter att ha diskuterat kärlek i forumet på Helgon.net tänker 

jag emellertid skriva ett litet inlägg här, innan dagen för mig börjar på allvar. 

Vad är kärlek? För att definiera kärleken brukar jag oftast vända mig till ett citat av Dr. Nathaniel Branden: 

Kärlek är vårt svar på det som representerar våra högsta värderingar. Kärlek är ett svar på 

särskilda egenskaper som ägs av somliga, men inte av alla. Vilket värde vore kärlek annars att ha? 

Om kärlek mellan vuxna inte implicerar beundran, om det inte implicerar uppskattning av 

kvaliteter som föremålet för kärleken äger, vilken mening eller relevans skulle kärlek ha och 

varför skulle någon betrakta den som åtråvärd? (Min översättning.) 

Det viktigaste är den första meningen: “Kärlek är vårt svar på det som representerar våra högsta värderingar”. 

Om den saken har Dr. Gary Hull skrivit en utmärkt artikel på CapMag.com 1 , så jag tänker inte göra det här 

inlägget till en smärre doktorsavhandling; jag behöver inte skriva ett långt utlägg om det mest grundläggande i 

kärlekens natur. Det har jag för den delen redan gjort i kortare summa summarum på andra ställen. 

Vad jag tänkte ta upp var det som debatterades i forumet på ovan nämnda community. Jag ser påståendet att 

man kan älska utan att vara redo för kärlek som en självmotsägelse. Det är som att säga att man kan läsa latin 

utan att kunna läsa latin, som att säga att A är detsamma som Icke-A. Notera väl att jag inte förringar 

kärlekens natur, jag ser inte kärlek som nyckfulla vårkänslor, som något slags nostalgisk emotionalism et 

cetera. Jag betraktar kärlek som först och främst en värdering – snarare än en känsla. Känslan följer efteråt, 

“the mind leads, the emotions follow” som Ayn Rand uttryckte det. 

Om man inte är redo för kärlek, vad implicerar det? Jag begagnar ännu ett citat av Dr. Nathaniel Branden för 

att uttrycka min poäng: 

Den första kärleksaffär vi måste fullborda framgångsrikt är den med oss själva; bara då är vi redo 

för en relation med en annan. En person som känner sig ovärdig och omöjlig att älska är inte redo 

för romantisk kärlek. (Min översättning.) 

Kort sagt, innan man kan älska en annan person måste man älska den egna; alla värderingar utgår ifrån en 

själv. Eller som Ayn Rand uttryckte det: för att kunna säga “jag älskar dig” måste man först kunna säga “jag”. 

Detta är mycket sant. Om man inte “är redo för kärlek” måste det av nödvändighet innebära att man inte är 

redo att sluta ogilla sig själv (eller till och med avsky eller hata sig själv – det beror alldeles på hur 

självdestruktiv man är; givet är ju att man inte älskar sig själv åtminstone). Ifall man älskar sig själv är man per 

definition redo för att älska andra. Först då är man kapabel till reell kärlek för andra människor: när man är 

kapabel till egenkärlek. All annan altruistisk och/eller emotionalistisk syn på kärlek är falsk. Eller som Gary Hull 

kallar det: det är ett “philosophic crime”, ett filosofiskt brott. 

Att älska är inte först och främst att känna, utan att värdera; att värdera är inte först och främst att uppskatta 

andra, men att uppskatta sig själv. 

A är A – Februari 18 

Efter “Epistemologisk debatt” 2 har en annan fråga kommit upp, och den verkar vara ganska vanlig, nämligen: 

vad innebär A är A? Har det alls någon betydelse att A är A? En vän till mig har sagt att det är en intetsägande 

lag, eftersom inget får definieras genom sig självt – och däri ligger en viktig poäng. Låt mig emellertid i 

förstone inleda med ett citat av Ayn Rand: 

1 http://www.capmag.com/article.asp?ID=4896 

2 http://www.equil.net/?p=36 

5

Whatever you choose to consider, be it an object, an attribute or an action, the law of identity 

remains the same. A leaf cannot be a stone at the same time, it cannot be all red and all green at 

the same time, it cannot freeze and burn at the same time. A is A. Or, if you wish it stated in 

simpler language: You cannot have your cake and eat it, too. 

A är A kallas för “identitetslagen” och formulerades först av Aristoteles. Objektivismen låter föreställa tre 

grundläggande axiom: existens, medvetande och identitet. Det första axiomet uttryckte Ayn Rand som 

“existens existerar”; det innebär att verkligheten är verklig, att det som är, det är. Det andra axiomet – 

“medvetandets företräde” – innebär att det som är uppfattas av mig som är. På tredje plats finner vi 

identitetslagen, A är A, som säger att det som är måste vara något. Att vara är att vara något, kort sagt, att ha 

en identitet. 

Existens-Medvetande-Identitet; tre axiom som man inte kan undvika. Varje försök att kritisera eller motbevisa 

dessa axiom måste först utgå ifrån att de är sanna. Varje sådant försök utmynnar i självmotsägelser. Jag 

fortsätter att citera Ayn Rand: 

When he declares that an axiom is a matter of arbitrary choice and he doesn’t choose to accept 

the axiom that he exists, he blanks out the fact that he has accepted it by uttering that sentence, 

that the only way to reject it is to shut one’s mouth, expound no theories and die. *…+ An axiom 

is a proposition that defeats its opponents by the fact that they have to accept it and use it in the 

process of any attempt to deny it. 

Är identitetslagen meningslös, som min vän hävdar? Är den intetsägande, något som helt enkelt definieras 

genom sig självt? Nej, det är att ha missuppfattat saken. Först och främst förutsätter identitetslagen att 

“existens existerar”, det vill säga, A är. Utan detta “A är” finns inget “A är A”. När nu A existerar måste det vara 

A; något annat vore en självmotsägelse. A kan inte samtidigt som det är A också vara B, lika lite som något kan 

vara både helt rött och helt grönt på samma gång, för att parafrasera på citatet högst upp. Något som är, 

måste också vara vad det är. Det existerande har en bestämd natur som det måste förhålla sig till, det kan inte 

vara något annat än vad det är. Leonard Peikoff skriver i ”OPAR”: 

Every entity has a nature; it is specific, noncontradictory, limited; it has certain attributes and no 

others. Such an entity must act in accordance with its nature. The only alternatives would be for 

an entity to act apart from its nature or against it; both of these are impossible. 

Att vara är att vara något, och att vara något är att vara detta och inget annat. Det är vad identitetslagen 

uttrycker i dess A är A. Den som vill “motbevisa” identitetslagen måste peka på något och kunna säga “detta 

är, men det är inte något särskilt”. En omöjlighet. Den som vill motbevisa att “existens existerar” måste begå 

ett kanske ännu mer uppenbart felslut: han måste peka på något och kunna säga “detta är inte”. En 

omöjlighet. (Den som vill motbevisa “medvetandets företräde” måste peka på något och kunna säga “detta är 

jag inte medveten om” – en omöjlighet.) 

Det är lustigt att man undrar hur jag kan vara säker på A är A eller 2+2=4 eller “existens existerar”, medan man 

aldrig undrar varför jag är säker på att jag kan skjuta ihjäl mig med ett eldvapen. De subjektivister och 

skepticister som försöker ifrågasätta dessa grundläggande axiom har ofta missförstått dem, men över allt 

annat brukar de inte inse vad det implicerar för konkreta verkningar (och här tänker jag främst på två idioter: 

David Hume och Immanuel Kant). Den som vägrar acceptera “A är A”, och därför även “A är”, har huvudrollen i 

min smärre novell “Mannen utan verklighet“ 1 . Jag skall avsluta med ännu ett citat av Ayn Rand: 

You cannot prove that you exist or that you’re conscious”, they chatter, blanking out the fact that 

proof presupposes existence, consciousness and a complex chain of knowledge: the existence of 

something to know, of a consciousness able to know it, and of a knowledge that has learned to 

distinguish between such concepts as the proved and the unproved. When a savage who has not 

learned to speak declares that existence must be proved, he is asking you to prove it by the 

means of non-existence – when he declares that your consciousness must be proved, he is asking 

you to prove it by the means of unconsciousness – he is asking you to step into a void outside of 

1 Novellen finns återgiven med datumet 4 mars. 

6

existence and consciousness to give him proof of both – he is asking you to become a zero 

gaining knowledge about a zero. 

Malthusiansk misantropi – Februari 22 

Jag läser en hel del av det som skrivs i forumen på Helgon.net, och nu har jag åter reagerat på något. En 

användare har postat ett inlägg om huruvida mediciner är bra eller dåliga. Hon frågar om det är positivt eller 

negativt att kunna bota sjukdomar, men jag låter henne tala själv, med reservation för att jag rättat hennes 

stavfel: 

Naturen ser ju själv till att hålla en balans, exempelvis genom att sjukdomar drabbar djur och 

människor så dom inte blir för många. Redan nu är ju jorden överbefolkad, med tanke på hur 

många som svälter och inte har rent vatten så är ju sjukdomar som malaria, kolera osv. till för att 

hålla en jämn nivå. Så hur bra är det egentligen att människan hittar botemedel till alla möjliga 

sjukdomar när vi redan nu är för många? När det inte finns en enda sjukdom vi inte har 

botemedel till, vad är det då som reglerar mängden människor? Jag tror att det är dags för en 

rejäl pest för att få kontroll över planeten. 

Jag blir arg när människor resonerar på det här sättet, och alldeles i synnerhet om de själva tror på vad de 

skriver. En mer entydig och explicit negation av liv får man strängt taget leta efter. Vad gäller den malthusiska 

teorin orkar jag inte ens bemöta den; det kräver en hel del utrymme och för den som är intresserad finns 

exempelvis den överlag underbara boken “När människan skapade världen” (2006) av Johan Norberg. Jag 

nöjer mig med att fastslå att malthusianismen strängt taget är falsifierad, såsom den formulerades och såsom 

den här används i citatet ovan. (Däremot är det naturligtvis sant att jordens utrymme är begränsat och att 

produktionen av resurser också är det – vi kan således inte uppnå en global befolkning om tusen triljarder 

människor; gällande 6-7 miljarder finns dock inga som helst globala problem då överbefolkningen beror på att 

väldigt många människor bor på en väldigt snäv yta…) 

Det är vågat att hävda, att sjukdomar som malaria och kolera finns till för att hålla befolkningsantalet på en 

“jämn nivå”. Det implicerar närmast något slags kosmiskt medvetande, en gudom, en “intelligent designer”. 

Påståendet är helt enkelt nonsens, och det krävs inte en doktorand i medicin för att inse hur det står till med 

botemedlen. Malaria är en sjukdom orsakad av encelliga parasiter; både parasiterna och sjukdomen självt 

saknar medvetet syfte. Malaria existerar inte för att hålla en eventuell överbefolkning i schack, och för att bota 

den krävs medicinering såväl som längre sjukhusvistelse. Personen bakom citat ovan anser det vara rätt att 

man dör, istället för att ta medicinen och bli frisk (om möjligt – malaria är en potentiellt dödlig sjukdom). Vad 

gäller kolera finns det ett naturligt botemedel, tillgängligt för de flesta av oss – vätska. Om kolera är 

predeterminerat att hålla befolkningen på en “jämn nivå”, och vätska är dess botemedel – då är det vätskan 

självt som denna malthusianist förklarar krig mot. 

Det är någon gång i mellanstadiet man läser om pesten, inte sant? Ifall min käre läsare alldeles har glömt bort 

hur denna sjukdom fortfar, rekommenderar jag att läsa “Pesten” (1947) av Albert Camus. Denna gruvligt 

plågsamma och väldigt smittsamma sjukdom skall alltså främjas för att “ta kontroll över planeten”? I så fall 

måste man vara misantrop av högsta rang, och betrakta människan som en pest i sig självt. Om man verkligen 

hyser dessa åsikter på ett ärligt och uppriktigt sätt, och inte bara fjantar sig, är det enda konsekventa att ta sitt 

liv på studs (eftersom man utgår ifrån att det är en bra sak att människor dör). Åtminstone bör man i händelse 

av sjukdom strunta i att uppsöka läkare, i att använda mediciner eller andra tjänster som våra sjukhus har att 

erbjuda. Eller är det andra än en själv som borde dö för den goda sakens skull, i smärtsamma sjukdomar som 

annars kan botas genom vetenskaplig forskning? Pest eller kolera? Jag väljer att vara frisk, eftersom jag inte 

behöver drabbas någotdera – tack vare moderna medicinska möjligheter. (Om jag skulle vara tvungen att välja 

mellan dem, skulle jag dock välja kolera – vars bot som sagt är helt vanligt vatten.) 

Ateism är teism? – Februari 23 

Påståendet att ateism är en “tro” dyker upp igen och igen, trots att det är ganska uppenbart ogiltigt. Jag har 

redan tidigare skrivit, exempelvis i ”Samtal om ateism” 1 : 

1 Konversationen finns återgiven med datumet 30 november. 

7

Ateism är en kunskapsteoretisk ståndpunkt som innebär avsaknad av tro på Gud (eller på flera 

gudar). *…+ På den fronten borde det vara glasklart att ateism inte är en ‘religion’ eller en ‘tro’ – 

det är avsaknad av tro (på Gud, gudar). 

Den inledande definitionen är viktig: ateism är en kunskapsteoretisk ståndpunkt. Man kan byta ut prefixet “a-” 

så att det blir ännu tydligare vad det rör sig om: “Icke-teism”. Den som menar att ateism är en tro, snarare än 

avsaknaden av tro, säger i klarspråk att A är Icke-A, vilket är en uppenbar självmotsägelse. Resonemanget om 

ateismen som tro kan verka besynnerligt för somliga, men många filosofiska skolor är rörande överens om att 

“intet” är detsamma som ett annat slags “något”. Hur mycket man än i egenskap av, låt säga, existentialist 

(eller allmänt religiös) vill mena att icke-existens är annan-existens, låter det sig inte konfirmeras av 

verkligheten. Det som är, det är. Allt som är, är. A är A. 

Icke-tro är alltså inte detsamma som “annan-tro”. Det innebär, kort och gott, att man inte tror på Gud (eller på 

gudar) – inte att man har ett “annat slags” tro på Gud eller gudar. I en debatt kallar man mitt resonemang för 

en “pseudointellektuell trivialitet”, men om det är vad man anser, är det “A är A” man förklarar krig mot – och 

det låter sig inte göras. Rör det sig bara om semantik? Nej, och låt mig förklara varför. Varje koncept – 

“ateism” är ett koncept – är mer än ett ord, än en samling bokstäver och läten. Ett koncept måste 

korrespondera med verkligheten för att få mening. “Ateism” är inte bara ett ord, utan ett ord som pekar på 

ett särskilt fenomen, dvs. som har sin motsvarighet i verkligheten. Att “ateism” denoterar frånvaron av tro 

snarare än “annan-tro” är inte enbart en fråga om semantik, därför att detta “a-” är en konsekvens av dess 

motsvarighet i verkligheten. Vilken? Jo, beskrivandet av, inte “icke-tro” som något, utan frånvaron av detta 

något. 

Det är felaktigt när man säger “en ateist tror inte på Gud”, som för att lägga extra betoning på “tror”, som vore 

det frågan om ett “annat-slags-tro”. Så är inte fallet. Ett mer ackurat sätt att uttrycka saken på, är “en ateist 

hyser ingen tro på Gud” där man istället lägger emfas på “ingen”. Naturligtvis finns det många tillgängliga 

definitioner av koncept som “tro” och “Gud”, och jag bemödar mig inte om att reda ut allt som de låter 

konnotera. Vad jag här menar, och vad jag förmodar att de flesta ateister menar, är “tro” såsom en 

övertygelse om Guds existens (oavsett på vad den tron grundar sig), och “Gud” såsom en övernaturlig 

skapande intelligens, ansvarig för existensens existens. Jag, i egenskap av ateist, svarar med att inte ha en 

övertygelse om Guds existens, och med att existensen är sin egen orsak. (Lägg gärna märke till hur konceptet 

“övernaturligt” och i förlängningen således “Gud” står i direkt konflikt med A är A.) 

Det arbiträra – Februari 24 

Man bemöter mig ofta – särskilt i debatter om religion – med så kallade “arbiträra” frågor. Exempelvis kanske 

min interlokutör säger “Jag tror att Gud finns, kan du motbevisa Guds existens?” Naturligtvis kan jag inte det. 

Det finns många olika parodier på den frågan, och jag tänker först och främst på Bertrand Russell som i sin “Is 

there a God?” (1952) skrev om en tekanna i omloppsbana runt solen, mellan jorden och mars. Tekannans 

existens skulle inte kunna bevisas då våra teleskop inte kan upptäcka så små föremål som den, och att påstå 

att det finns en tekanna ute i rymden är orimligt och grundlöst. Här brukar debatten krackelera till att handla 

om sannolikhetslära; hur sannolik är tekannans existens? Det är dock irrelevant, för en arbiträr fråga är vare 

sig sann eller falsk. 

En arbiträr fråga är helt enkelt ogiltig per definition, därför att den inte korrelerar med fakta och verklighet. 

Den kan inte bevisas vare sig sann eller falsk – för den är vare sig sann eller falsk. Den är att betrakta som en 

icke-fråga, utan någon som helst epistemologisk implikation. Ett arbiträrt påstående är per definition skilt från 

bevismöjligheter, det kan inte bevisas. Guds existens går inte att vare sig bevisa eller motbevisa, men det 

beror inte på våra epistemologiska brister, det får inte utmynna i något slags sannolikhetskalkyl och ännu 

mindre i blind tro. “Gud” är ett koncept som denoterar övernaturlighet bortom människans kognitiva förmåga, 

och således är det varken fråga om epistemologi eller om giltighet. Kanske finns det en samling gremlins som 

studerar Hegels “Logic” på planeten Venus? Det är Leonard Peikoffs variant på det arbiträra argumentet, och 

han skriver i ”OPAR” (1991): 

En arbiträr idé måste bemötas exakt såsom dess natur kräver. Man måste bemöta den som om 

inget hade sagts. Skälet är att, rent kognitivt, har inget sagts. Man kan inte låta det beträda den 

kognitiva världen som bestrider alla regler som hör denna värld till. (Min översättning.) 

8

“Gud” denoterar övernaturlighet och står följdenligt i direkt konflikt med verklighetens beskaffenhet (då 

övernaturlighet är något utöver det som är naturligt möjligt). Identitetslagen, A är A, säger att det som är 

måste vara vad det är. Varje entitet har en bestämd och begränsad natur, och den kan inte agera bortom 

denna naturs begränsningar. A är A. Gudskonceptet står i konflikt med A är A, med verklighetens 

beskaffenhet, och således blir varje påstående om Guds existens också arbiträrt. Det vare sig kan bevisas eller 

motbevisas, och därför är det varken sant eller falskt. 

Vad gäller en arbiträr fråga är alltså sådant som bevis irrelevant, men vad gäller andra påståenden bör man 

minnas att bevisbördan alltid faller på den som hävdar påståendets giltighet. Ej heller med icke-arbiträra 

frågor är det giltigt att, exempelvis, säga “Jag tror att ljusets hastighet i vakuum är ungefär 300 000 000 meter 

per sekund – kan du motbevisa mig?” Man har ingen skyldighet att försöka bevisa ett negativt, bara ett 

positivt. Den som hävdar giltighet måste bevisa giltigheten – det är inte upp till hans motståndare att 

vederlägga honom. Nu vet jag att den givna hastigheten är ungefärligt korrekt, men det beror på att jag tagit 

del av redan givna fakta som i sin tur deriverats ur verkligheten. Ett arbiträrt påstående saknar möjlighet till 

sådana fakta. Det låter påskina att man kan bevisa något som inte hör till verkligheten, men det är naturligtvis 

omöjligt. 

Några ord vill jag säga om agnosticism, oviljan att ta ställning vare sig för eller emot ett arbiträrt påstående. 

Agnostikern resonerar såhär: “Jag kan inte bevisa ditt påstående, men jag kan heller ej motbevisa det. Således 

är det trots allt möjligt att du har rätt, och den möjligheten måste erkännas.” Han bemöter det arbiträra som 

vore det frågan om möjlighet och/eller sannolikhet, men så är inte fallet. Det arbiträra är omöjligt per se. Det 

är inte ett påstående som är öppet för övervägande, diskussion, utvärdering. Agnostikern säger att det ju är 

“möjligt” att det arbiträra är “sant” vilket är ett fundamentalt felslut. Man kan inte tillskriva det arbiträra 

kognitiva egenskaper (”möjligt”, “sant”) eftersom det arbiträra redan har förklarat krig mot kognitionen. 

Leonard Peikoff skriver vidare, ibidem: 

Agnostikern missbedömer saken. Vanligtvis tror han att han undvikit att ta någon kontroversiell 

position, och att han således är utan risk för attack. Faktum är att han tar en mycket irrationell 

position. När han kämpar för att upphöja det arbiträra till en ställning av kognitiv aktning, 

försöker han jämställa det arbiträra med det logiskt underbyggda. Det är inte bara en försäkran 

om okunnighet; det är en epistemologisk egalitarism fast besluten att omintetgöra en väsentlig 

åtskillnad. En sådan attityd är ojämförligt mer destruktiv än något felslut som begås av en person 

hängiven förnuftet, som tar definitiv ställning på grundval av missförstådda argument. (Min 

översättning.) 

Förhoppningsvis har jag klargjort min position i förhållande till det arbiträra, såväl som förklarat varför det 

arbiträra inte förtjänar någon som helst uppmärksamhet. Det är inte en fråga om verkligheten, och således är 

det inte möjligt att bevisa eller motbevisa – och således är det varken sant eller falskt. Ifall man inser vad det 

arbiträra denoterar förstår man också hur det arbiträra bör bemötas: det bör inte alls bemötas. Avslutningsvis 

finns bara en sak att tillägga, nämligen en uppmaning: ta hänsyn till fakta och välj en ståndpunkt. 

Evolutionsteori och optimism – Februari 26 

Ett visst Jehovas Vittne har ställt frågan: om aporna är våra förfäder, varför hedrar vi inte dem? Uppenbarligen 

är vi ju mer benägna till att placera dem i burar än att fira dem för deras släktskap med människan. Det bör för 

tydlighetens skull poängteras att frågan är ställd med visst uppsåt att förlöjliga evolutionsteorin, eftersom 

denna person av allt att döma är kreationist. Frågan fick mig hur som helst att tänka lite över hur man i 

egenskap av bokstavstroende kristen kanske uppfattar evolutionsteorin, och jag finner att den är ganska 

missrepresenterad – inte bara av kreationistisk propaganda, men också av allmänna förenklingar och 

missförstånd. 

Låt oss börja med den fras som vanligtvis brukar få kapsylera hela evolutionsteorin: “Människan kommer ifrån 

aporna”. Det är fullt möjligt att denna fras ifrån början populariserades av en religiös motreaktion, men den är 

ju idag hur som helst allmän och inte förbehållen någon kreationistisk minoritet. Att “människan kommer ifrån 

aporna” låter dock antyda att människan evolverats, medan aporna bara “fanns”. Så är dock inte fallet – även 

aporna evolverades, just såsom med människan. Människans härkomst i apan är missvisande. Kanske skulle 

man kunna kalla det för en människans rastplats på evolutionens motorväg, om man vill behålla apkonceptet. 

9

Vill man tala om verkliga förfäder i evolutionsbiologisk bemärkelse kan man gott och väl gå tillbaka till de 

encelliga organismerna – till “ursoppan” självt. 

En annan anmärkningsvärd sak med firandet av aporna som våra förfäder, är vanföreställningen om att de på 

något sätt medvetet och avsiktligt skapade människan. Det är åtminstone vad man implicerar med detta 

“firande”, att de skulle ha åstadkommit något värt att fira. Det är något med den genetiska utvecklingen som 

verkar otydligt i en sådan här debatt, som om den inte riktigt greppas ordentligt. Evolutionen är inte medvetet 

orsakad, den är inte en process som livet satt igång men tvärtom: en process som satt igång livet. Vi har inga 

skäl att fira aporna för vår existens, mer än något annat liv som finns, har funnits eller kommer att finnas på 

jorden. Allt liv har evolverats; livet är inte evolutionens orsak utan evolutionen är livets orsak. Levande 

entiteter är evolutionens färdkapslar, så att säga – det ansvarar inte för evolution, men evolution ansvarar för 

liv. 

Om vi skall fira något – låt oss fira livet självt då, det faktum att vi själva lever. Hur underbart är inte detta 

gruvligt orimliga men ändå själv-evidenta faktum? Richard Dawkins sade i dokumentären ”Root of All Evil?” 

ifrån 2006: 

We are going to die, and that makes us the lucky ones. Most people are never going to die, 

because they are never going to be born. The number of people who could be here in my place 

outnumbers the sand grains of Sahara. If you think about all the different ways our genes could 

be permuted, you and I are quite grotesquely lucky to be here… We are privileged to be alive, 

and we should make the most of our time on this world. 1 

Livet är en magnifik gåva som givits oss, inte av några apor, inte av Gud. Nästan oändligt många faktorer har 

varit nödvändiga under miljarder år för att vi nu skall ha den lyckliga möjligheten till liv. Den sprudlande 

optimism som den insikten medför är tämligen bemäktigande. Fira din möjlighet till ett underbart liv!… Såsom 

jag skrivit på min presentation på Helgon.net, vilket många tusentals personer vid det här laget har läst: 

Så grip möjligheten till en värdefull tillvaro redan idag, ity livet är kort och levs blott en gång. Det 

finns inte alltid en andra chans; vissa saker kan inte göras ogjorda. Var oerhörd och åstadkom 

dina drömmar här och nu, enär det inte finns något skäl att dröja därmed. Således: lev! – och lev 

till fullo: odelat och kapitalt. Hedra din mänsklighet med detta. Var – oöverträfflig. 

Kärlekens psykologi – Februari 28 

Idag har jag läst ut “Kärlekens psykologi” (1980) av Dr. Nathaniel Branden, och jag har några saker jag vill säga 

om den. Först och främst skall sägas att jag överlag respekterar denne man, även om min beundran inför 

honom känner vissa förbehåll. Dessa förbehåll har blivit fler i och med läsandet av den här boken. Jag börjar 

med det mest grundläggande, nämligen hur Branden här vill definiera kärleken: 

Romantisk kärlek är en passionerad andlig-emotionell-sexuell attraktion mellan en man och en 

kvinna som återspeglar den stora aktning de hyser för varandras värde. 

Kursiveringen är Brandens egen. Personligen skulle jag gärna förkorta hans definition: romantisk kärlek är en 

återspeglan (eller konsekvens) av den stora aktning som följer på ömsesidig insikt om varandras värde. 

Romantisk kärlek, förresten? Bokens originaltitel är “The Psychology of Romantic Love” vilket belyser att det är 

just sådan kärlek som har relevans: den romantiska. Begreppet tycks en aning luddigt eftersom kärlek rent 

filosofiskt gott och väl kan betraktas som romantisk per se, dvs. förhärligande. Det är hur som helst en bisak, 

men vad gäller detta med “mellan en man och en kvinna”? Är Branden heteronormativt inskränkt? Han tar 

upp saken en bit in i boken. 

1 I sin bok ”Unweaving the Rainbow” (1998) skriver Dawkins: "We are going to die, and that makes us the lucky 

ones. Most people are never going to die because they are never going to be born. The potential people who 

could have been here in my place but who will in fact never see the light of day outnumber the sand grains of 

Sahara. Certainly those unborn ghosts include greater poets than Keats, scientists greater than Newton. We know 

this because the set of possible people allowed by our DNA so massively outnumbers the set of actual people. In 

the teeth of these stupefying odds it is you and I, in our ordinariness, that are here". 

10

Om man anser att homosexualitet och bisexualitet har en lika hög mognadsnivå som 

heterosexualitet, kommer några av de tidigare påpekandena att verka oacceptabla. Om man å 

andra sidan, som jag, anser att homosexualitet varken än omoralisk eller moralisk, men att den 

ändå tyder på en omväg eller hämning på vägen till full mognad som vuxen individ, då förmodar 

jag att mina tankegångar kan kännas mer övertygande. 

Någon motivation till varför homo- eller bisexualitet skulle vara en “hämning på vägen till full mognad” ger 

inte Branden, så vilka motiv han har för sin åsikt vet jag inte. Men jag delar den inte. Jag ser inget skäl att dela 

den, och jag behöver inte argumentera för ett negativt – men han för ett positivt. Tydligt är att han reserverar 

den romantiska kärleken för man/kvinna-konstellationer, av skäl som alltså inte presenteras närmare. Mot 

bokens slut talar han om svartsjukans natur, och där yttrar han något jag finner rent … befängt: 

Det finns människor som påstår att svartsjukan är irrationell, oavsett hur den definieras. Jag delar 

inte den åsikten. Känslor är varken rationella eller irrationella. Människor kan beskrivas som 

rationella eller irrationella, liksom tankeprocesser, men känslor bara är. 

Känslor bara “är”? Branden låter nästan påskina att känslor är metafysiskt givna, trots att jag vet att det inte är 

vad han själv anser. Känslor är i högsta grad orsakade – av människor och deras tankeprocesser, vilka enligt 

både mig och Branden kan vara rationella eller irrationella. Varför då inte känslor? Den saken ger inte Branden 

något särskilt svar på, han slår helt enkelt fast att känslor “bara är”, som om de existerade bortom möjlighet 

till moralisk kritik. Resonemanget Branden således saluför måste vara att även om en orsak är irrationell kan 

inte orsakens emotionella konsekvenser vara det. Det påminner mig för övrigt om David Kelley, som påstår att 

känslor – och även tankeprocesser – inte kan anses vara “onda” utan bara bra eller dåliga (enbart handlingar 

kan betraktas som ondskefulla enligt honom). 

Det finns en hel del i den här boken som jag helt enkelt omöjligen kan gå med på, trots att jag finner Nathaniel 

Branden vara en överlag vettig person. Men att homo- och bisexualitet är tecken på omognad, dvs. oförmåga 

till romantisk kärlek? Att känslor inte kan vara vare sig rationella eller irrationella, utan bara “vara”? Det hade 

jag inte väntat av Branden, ärligt talat. Det är rentav fånigt, och eftersom han inte motiverar dessa 

ståndpunkter, i alla fall inte i det här verket, finns inget skäl för mig att omvärdera ståndpunkten. Bättring! 

Det arbiträra – ett klargörande – Mars 01 

Jag skrev för inte så länge sedan ett inlägg om arbiträra påståenden, och detta har jag nu skäl att återkomma 

till. Tydligen hade jag inte formulerat mig tillräckligt tydligt, eftersom det uppstod en del missförstånd såväl 

som illvilliga angrepp, inte minst ifrån en viss person som kommer att citeras anonymt. Vid läsningen av det 

här inlägget, förutsätter jag att man redan läst mitt tidigare. 

Nåväl. Det är förtjänstligt att först se över vilka premisser som ger uttryck för kritik ifråga om avfärdandet av 

arbiträra påståenden som kognitivt meningslösa. Ämnet kom på tapeten i samband med en debatt om 

huruvida ateismen är en teism, och även den frågan har jag tagit upp. I debatten skrev jag exempelvis ett 

lakoniskt inlägg som inte alls ansågs vara korrekt av personen ifråga: “Att formeln ’ateism är teism’ är ogiltig 

borde följa ganska uppenbart. Eller omskrivet: Icke-A är A. A contradiction in terms.” Det är viktigt att förstå 

att ett icke-vara inte är ett “annat-slags-vara”; den saken måste jag återkomma till om och om igen. Prefixet 

“a-” i ateism denoterar just detta icke-vara, denna frånvaro av teism. Jag känner dock inget större behov av 

att, ännu en gång, skriva en lång utläggning om den saken. Man får helt enkelt välja om man håller med mig 

eller ej, i att icke-vara ekvivalerar frånvaron av vara. 

Det relevanta är vad som förmår en person att förneka A är A, dvs. inte bara som en formel ryckt ur sitt 

sammanhang eftersom sammanhanget – identitetslagen – är desto viktigare. Identitetslagen blir i högsta grad 

aktuell i och med det här uttalandet av min anonyma kritiker: 

Varför står det [A är A] i direkt konflikt med Gud? Han har en bestämd natur och den är 

begränsad i den mening att han måste lyda logikens lagar – han kan till exempel inte göra en 

rund triangel. Gud kan bara göra det logiskt möjliga som överensstämmer med hans natur. *…+ 

Om Gud finns, så är han absolut, självexisterande och innehar en nödvändig existens – och inom 

den klassiska teismen brukar man även per gudsdefinition tillskriva Honom allsmäktighet och 

logik (Gud kan bara göra det logiskt möjliga, det som överensstämmer med Hans natur). 

11

I mitt tidigare inlägg definierade jag Gud som en övernaturlig intelligens, som skapare av världen och således i 

förlängningen även av människan. Identitetslagen står i konflikt med alla övernaturligheter, och jag skall ännu 

en gång förklara varför. Den lilla formeln A är A uttrycker som sagt att det som är måste vara något och att 

detta något också är begränsat, kvalitativt såväl som kvantitativt. Koncept som allsmäktighet eller allvetande 

är uttryck för obegränsade egenskaper. Koncept som mirakel eller övernaturlighet är uttryck för något som 

existerar utöver verklighetens referensramar. Koncept som “skapare” (dvs. skapare av universum) är uttryck 

för hur ett icke-vara är ett “annat-slags-vara”. Dessa koncept står i uppenbar konflikt med identitetslagen, och 

ifall det är på något sätt oklart: att negera identitetslagen är att negera verkligheten självt. Varje negation av 

identitetslagen innebär dock en bekräftelse av den; man kan inte undkomma den hur man än försöker. 

Detta leder oss in på frågan om det arbiträra påståendet, dvs. huruvida gudspostulatet är att uppfatta som 

arbiträrt eller ej. Jag hävdar att frågan om Guds existens är arbiträr och av metafysiskt slag snarare än 

epistemologiskt. Att behandla frågan som vore den epistemologisk är det mest grundläggande felsteg man kan 

göra. En arbiträr proposition är per definition skild ifrån epistemologin, ifrån kognitionen. Så snart man slänger 

in postulatet under metafysikens rubrik märker vi dock omedelbart hur det står i konflikt med dess mest 

grundläggande axiom: existens och identitet (vilka inte är desamma, om än nödvändiga för varandra). 

Personen säger: 

Att påstå att frågan ”finns Gud?” är en arbiträr fråga, som varken kan vara sann eller falsk, och 

därmed komma till slutsatsen att Gud inte finns är inte alls hållbart. Vi kanske inte kan veta om 

det är sant eller falskt, huruvida Gud finns eller ej, men frågan är inte av sig självt falsk bara för 

att vi har problem med bevisföreningen – för det har vi med allt annat vi redan tar för givet 

också. *…+ Människan kan inte ens vara säker på sitt eget varande, ännu mindre säker kan hon 

vara på att andra människor har ett varande/medvetande över huvud taget. Här kan vi inte blint 

komma fram till att ”Gud existerar inte”. Vi kan däremot ana att vår kapacitet och förmåga hos 

oss som art räcker inte till för att förstå Gud och Guds olika attribut för Han (om vi säger att han 

finns) är så mycket större än hela vår förmåga. 

Personen som försöker vederlägga gudspostulatets arbiträra natur gör det lätt för mig, genom att själv 

bekräfta det tvåfaldigt: först genom påståendet att vi inte kan vara säkra på att vi ens själva existerar, och 

sedan genom att påpeka att människan “som art” förmodligen inte har kapacitet att förstå Gud. För vad är ett 

arbiträrt påstående? Jo, ett påstående som är skilt från all möjlig bevisföring, som är skilt från mänskligt 

kognitiv verklighet och således verkligheten självt. Jag förstår att en person som inte ens är säker på sin egen 

existens kommer med kritik gällande mina resonemang, eftersom de, bland annat, förutsätter en distinktion 

mellan tro och vetande. Genom påståendet att man inte kan vara säker på sin egen existens står man i konflikt 

med grundläggande axiom, som “existens existerar” och “medvetandet är medvetet”. Man slänger 

epistemologin i soptunnan, och således blir det väldigt paradoxalt att sedan yttra sig i epistemologiska 

sammanhang. 

Så har vi kommit fram till själva kärnpunkten: varför gudspostulatet är arbiträrt, och varför det arbiträra vare 

sig är sant eller falskt. Det är arbiträrt därför att det är skilt från alla bevismöjligheter, ifrån kognitionen, ifrån 

verkligheten. Logiskt följer att det heller inte kan vara vare sig sant eller falskt. Det man nu inte förstår är a) 

hur något skilt ifrån kognitiva möjligheter också kan sägas vara skilt ifrån verkligheten självt, och b) hur det 

därför varken kan sägas vara sant eller falskt. Nå, det vi inte kan avgöra genom våra sinnen, genom vår 

kognition, kan enbart utmynna i hårklyverier. Det kan aldrig innebära ett avancemang mot bevis eller mot nya 

fakta – därför att det är skilt ifrån alla bevis och alla fakta. Det arbiträra är kort sagt något som inte kan 

korrespondera med fakta, och således är det inte något som har utrymme i den objektiva verkligheten. 

Verkar det resonemanget, så långt, på något vis oklart? Jag förutsätter att man accepterar objektiv verklighet, 

grundläggande metafysiska axiom såväl som att man kan lita på sina sinnen och sitt förnuft. Ifall man inte 

accepterar detta, behöver man inte besöka min blogg över huvud taget. Nå, varför är det arbiträra vare sig 

sant eller falskt? Jag har egentligen redan svarat på frågan. Det som är skilt från alla bevismöjligheter (och 

således verkligheten) kan inte bevisas vara vare sig sant eller falskt, ens teoretiskt sett. Kan det då, om det inte 

kan bevisas falskt, åtminstone vara mer eller mindre rimligt? Nej. Det är en missuppfattning. Det är inte sant 

eller falskt, rimligt eller orimligt, därför att det inte hör samman med verkligheten. Fakta måste korrespondera 

12

med verklighet, bevis måste göra det, existensen självt måste göra det. Ett icke-vara kan inte vara sant eller 

falskt, rimligt eller orimligt. Det bara är inte. Jag återanvänder mig utav Peikoffs citat: 

En arbiträr idé måste bemötas exakt såsom dess natur kräver. Man måste bemöta den som om 

inget hade sagts. Skälet är att, rent kognitivt, har inget sagts. Man kan inte låta det beträda den 

kognitiva världen som bestrider alla regler som hör denna värld till. 

Summa summarum: man anklagar mig för att göra ateismen till en vetenskap, som om jag kunde vetenskapligt 

motbevisa guds existens. Den som läst mina inlägg, inklusive detta, och som är det minsta intellektuellt 

hederlig, måste inse att det är en ogrundad anklagelse. Det här har inte med vetenskap att göra, och 

gudspostulatet kan som sagt inte beröras ens det minsta, vare sig till eller ifrån, av Poppers 

falsifierbarhetsprincip 1 . När jag påpekar att identitetslagen omöjliggör det övernaturliga är det en fråga om 

logik och inte vetenskap; logiken har av Ayn Rand definierats som “the art of non-contradictory identification”. 

Vetenskap är empiriskt vetande grundat på fakta (även om fakta kan feltolkas in i sammanhang och 

slutsatser). Logik är en teoretisk konst, genom vilken man eliminerar självmotsägelser. 2+2=4. A är A. Gud är 

död. 

Tännsjö om Ayn Rand – Mars 02 

Jag har den här morgonen läst ut “Grundbok i normativ etik” (2000) av Torbjörn Tännsjö. Naturligtvis visste jag 

redan innan läsningen vilka galna ståndpunkter han företrädde och saluförde, men nu har jag fått dem 

presenterade av honom personligen. Någon längre djupgående analys blir det inte, det förtjänar han inte, men 

ett citat ifrån sida 47: 

En av efterkrigstidens mest uppmärksammade författare av filosofisk populärlitteratur, Ayn 

Rand, har genom ett engagerat försvar för den etiska egoismen, bidragit till att intresset för 

denna lära varit betydande. Den har ju också kunnat tjäna som filosofiskt försvar för vissa 

varianter av s.k. nyliberal politisk ideologi. Några vägande argument för den etiska egoismen kan 

man dock inte säga att Rand framställt. Finns det några bra argument för egoismen? 

Hur många halvsanningar och lögner rymmer inte bara det citatet? Ayn Rand skrev inte bara populärlitteratur, 

dvs. skönlitteratur. Hon bidrog inte till intresset för en redan befintlig lära – hon skapade läran (andra 

egoistiska läror fanns redan i och med Steiner, Nietzsche osv. men det var knappast dessa Rand ökade något 

intresse för – tvärtom betraktade hon dem som inverterade altruismer). “Så kallad” nyliberal politisk ideologi? 

Varför “så kallad”? Är begreppet nyliberalism nytt för Tännsjö? Nej, det är det naturligtvis inte; detta “s.k.” 

tjänar till ett implicit underminerande, som om nyliberalismen inte var värdig att hänga med de stora 

grabbarna bland de politiska ideologierna. Men värst av allt – presenterade inte Rand några “vägande 

argument” för den etiska egoismen? Antingen är Tännsjö oärlig eller okunnig. Med tanke på hans professur i 

praktisk filosofi utgår jag ifrån att han är kunnig men oärlig. Oavsett om man håller med Rand eller ej, måste 

man onekligen gå med på att hennes försvar för etisk egoism är monumentalt. 

Vi är några som skulle vilja döda Tännsjö. Dödshot? Inte alls – jag anser inte att mord är moraliskt försvarbart, 

till skillnad ifrån Tännsjö. Världen skulle tjäna på att slippa Tännsjö, så det vore absolut bekräftat av hans 

utilitaristiska lära (den däremot är inte hans egen, utan hämtad ifrån John Stuart Mill). Vore Tännsjö att ha 

något emot sin egen död? Nej, absolut inte, med hans egna ord: “du skall understundom dräpa!” Lyckligtvis 

för Tännsjö såväl som andra och mig själv, försöker jag inte rättfärdiga mord över huvud taget. I Sverige är det 

dock inte sådana som jag som tilldelas professurer, dessa titlar ankommer på offermentalitetens förespråkare. 

Mannen utan verklighet – Mars 04 

“De som förnekar Aristoteles första princip borde bli pryglade eller brända tills de erkänner att 

det inte är samma sak att bli bränd och inte bränd, eller pryglad och inte pryglad.” 

– Avicenna 

1 Notering ifrån 30 november: jag kom senare att tänka mer över Karl Popper och hans tokerier, och har omsider 

ändrat uppfattning om mannen. Resonemang kring falsifikationsprincipen och även andra av Poppers idéer 

kritiseras längre fram i det här dokumentet. 

13

Han såg förundrat på pistolen. Det där vapnet var inget mer än ett stycke metall som vägde i hans hand, det 

tycktes honom ganska menlöst. Vad var en pistol mer än lite metall, och vilken skada kunde man åstadkomma 

med det? Man skulle på sin höjd kunna kasta det hårda materialet i någons huvud, om man alls kunde tala om 

något hårt material. Varför var metallen tvungen att vara hård? Jämfört med diamant var den snarare väldigt 

mjuk. Allt är ju relativt. I vilken mån kunde man alls tala om något sådant som en pistol gjord av hård metall? 

Kanske kunde pistolen vara något helt annat, kanske var den för somliga en prydnad, och för somliga andra en 

symbol. Sådana saker är ju subjektiva. För honom var den ett stycke hård metall, om man nu alltså kunde tala 

om hård metall. Han ville inte verka dogmatisk, för det fanns ju trots allt inga absoluta sanningar. Inget kunde 

vara mer arrogant än att hävda att något är absolut sant; det var inskränkt och intolerant. 

Länge hade han begrundat dessa saker, och han hade sent omsider nått slutsatsen att inget kunde vara 

objektivt verkligt. Det var möjligt att saker och ting fortfarande existerade när man blundade eller sov – även 

om ej heller det var helt säkert! – eftersom de ju fanns lagrade i minnet. Allt kunde vara en illusion, och var det 

förmodligen också. Åtminstone var det han höll i handen inte någon pistol, det var han ganska säker på. Det 

hade kunnat vara en pistol om han velat uppfatta den som det, men nu var det ju trots allt inget annat än ett 

stycke hård metall, om ens det – kanske var det bara en bit odefinierad materia. Ja, kanske kunde även 

materien vara en illusion, det kunde man ju inte så noga veta. Det finns inga fakta, bara tolkningar. Så hade en 

berömd filosof uttryckt det, och det stämde antagligen rätt så bra. Men fanns i själva verket tolkningar? Kunde 

man bevisa detta? Han skrattade för sig själv. Naturligtvis kunde man inte bevisa det, såsom man inte kunde 

bevisa något annat. Det var bara en teori bland andra, och de var alla lika värdefulla och sanna, i den mån man 

ansåg dem vara värdefulla och sanna. 

Man hade frågat honom ifall han var troende, men han hade svarat att han inte visste säkert – kanske för att 

man ju inte kunde veta något med säkerhet. Det enda han kände sig veta var att han inget visste, och det ägde 

troligtvis sin riktighet, såvida något alls kunde vara riktigt. Om man inget kan veta måste man tro, hade det 

sagts honom, och det hade låtit bra till en början. Sådant som fakta och bevis var ju bara villfarelser. Det var 

något som man hade hittat på för att tvinga på andra sina åsikter. Men hur kunde man veta att det fanns 

någon tro? Han kunde vara ganska säker på att hans egen tro kunde finnas, så länge han tänkte på den, men 

fanns det någon annan som var troende? Fanns andra människor över huvud taget? När han resonerade 

förnuftigt fann han att det nog var så, men det kändes inte rätt. Det kändes dogmbundet, som om 

verkligheten vore svart eller vit, rätt eller fel, sann eller falsk. Den var ju vad man tyckte den var, eller vad man 

råkade uppfatta den som. Bara för det upplevande subjektet kunde något vara rätt eller fel, sant eller falskt. 

Han kunde inte uppleva något annat subjekt än sitt eget, och därför borde ju allt annat vara självbedrägeri. 

Man var tvungen att lita till sina känslor, ansåg han, om något alls kunde litas till. De påverkade honom långt 

mer och långt starkare än förnuftet, varför de också måste vara mer verkliga. Han ville att det skulle vara så, 

och följaktligen var det ju också så. 

Med en pistol skulle man kunna skjuta sig själv. Det var så en pistol fungerade nämligen. Men med ett stycke 

hård metall kunde man inte skjuta sig, och än mindre med en bit odefinierad materia. Någon hade en gång 

invänt att A är A, vad nu detta kunde ha inneburit. Det berodde ju helt och hållet på hur man såg detta A. 

Kanske var det tre pinnar lagda över varandra, eller kanske bara lite trycksvärta. Ibland var A detsamma som B, 

och andra gånger kanske det inte fanns något A alls. Inget var mer förhatligt än dessa vetenskapare med deras 

trångsynta påståenden som de ville få alla andra att rätta sig efter. En sådan vetenskapare skulle påstå att vad 

han höll i handen var en pistol och inget annat. Det kunde inte bara vara en klump metall, eller något annat 

som kändes rimligt. Med en pistol skulle man kunna skjuta sig själv, men verkligen inte med ett stycke metall; 

det skulle inte kunna avfyra ett skott om man nu inte trodde på det tillräckligt – vilket han inte gjorde. Han 

ville inte skjuta sig själv, och därför skulle det vara omöjligt att göra det. Som för att försäkra sig själv om detta 

förde han pipan mot sin panna och klämde åt avtryckaren. Ögonblicket efteråt föll han död till marken, medan 

världen omkring honom fortsatte existera som om inget hade hänt. 

(Jag skrev den här novellen redan den 5:e januari och den publicerades då på min andra blogg, men i och med 

en smärre inaktivitet här tänkte jag att den nu skulle kunna återpubliceras.) 

Slå ett slag för porren! – Mars 05 

Det finns resonemang som gör att jag nästan sätter i halsen av bestörtning. Jag skall inleda med något så 

exotiskt som en diskursanalys. Vi talar både vitt och brett om hur media manipulerar och rentav hjärntvättar 

oss med falska ideal, med osunda förväntningar och så vidare. Vi säger att media fastställer vad som skall och 

14

inte skall betraktas som sexigt, som normalt, som moraliskt. Detta är en pågående och allmän diskurs, som 

oavsett specifika detaljer alltid går ut på att media formar människors idéer, och att de idéer som saluförs är 

falska och destruktiva. Man förbiser alldeles den metanivå som uppstår i och med den diskursen, den 

metadiskurs som jag faktiskt tillskriver större verkan på spridandet och accepterandet av falska ideal och 

idéer. Vad är det jag talar om? Jo, jag talar om att diskursen kring det mediala förtrycket i sig leder till att man 

upplever sig som förtryckt. Vare sig hypotesen stämmer eller ej, att media sprider falska ideal och att dessa 

ideal formar oss, kan man (med rätta, anser jag) hävda att hypotesen självt verkar förtryckande på dem som 

accepterar den. Vare sig man faktiskt är förtryckt eller ej accepterar man sig själv som ett offer i och med 

affirmerandet av diskursen (vilken i sin tur utverkar ett implicit “guilt by association” som kräver denna 

affirmation). Vad gäller just den diskursiva förtryckarhypotesen tas den grundligen upp av Michel Foucault i 

dennes “Viljan att veta” (1976). Den rekommenderas för vidare läsning, även om jag knappast kan hålla med 

om allt som Foucault skriver där. 

Jag vill alltså ge en bakgrund till själva begreppet “omoralisk porr” som här inte innebär att någon inblandad 

blir tvingad eller drogad till medverkan (vilket även det är en populariserad villfarelse). Istället anses porren 

omoralisk därför att den, trots att produktionen sker frivilligt, verkar kvinnoförtryckande. Dess effekter anses 

vara en allmänt skev syn på kvinnokroppen såväl som på sexualiteten i sig. Jag tror att metadiskursen utövar 

en stor makt vad det anbelangar, men jag tror inte att diskursen har rätt, tvärtom – jag är övertygad om dess 

ogiltighet. Vi säger oss vara förtryckta och vi anser oss vara det, men vi är inte förtryckta av något annat än vår 

egen vilja till förtryck. Det finns inte något per definition förtryckande i pornografin, precis som att det inte 

finns något som per definition är det i litteraturen eller musiken (låt vara att viss litteratur och musik kan 

tyckas förtryckande, såsom “Mein Kampf” eller “Internationalen”). Man bör även beakta att litteraturen är ett 

av pornografins olika medium, men vi bör varken fördöma litteraturen eller pornografin i sig – även om viss 

litteratur och pornografi kan anses fördömlig. 

Med allt detta sagt skall jag fortskrida med en något modifierad version av vad som sagts i en viss debatt på 

Flashback.info (men innebörden i texten har för den skull inte ändrats): 

Jag har fördömt mig själv för att ha konsumerat porr och givit stöd åt sådant som är 

kvinnoförnedrande. Mitt stora försvar av mig själv har alltid varit att jag inte stöttat något 

kvinnoförnedrande ekonomiskt, eftersom allt jag konsumerat har tankats hem gratis via nätet. 

Det jag har kommit fram till som rimlig moralisk grund är att så länge personerna hade kunnat 

tänka sig att göra samma sak även utan att få betalt, och inte mått psykiskt dåligt, hade det varit 

okej. Jag tycker fortfarande att en överväldigande majoritet av all porr som finns är ganska 

obehaglig, och jag befarar att många människor i branschen är i en sådan situation att de ställer 

upp på saker de egentligen inte skulle vilja göra (oftast genom att erbjudas pengar, i vissa 

olyckliga fall tvång, en liten del kanske mår psykiskt dåligt etc.). Att förhindra att sådant sker är 

ett ansvar som delas mellan producenterna som väljer vad som ska produceras, samt 

konsumenterna som efterfrågar porr. Producenterna är ju allt som oftast styrda av ekonomiska 

intressen och producerar alltså vad de tror folket vill betala för, och så länge det inte är någon 

större efterfrågan på porr som sker helt och hållet på aktörernas villkor så kommer det inte att 

ske någon större förändringen på den fronten. 

Detta är alltså det jag finner bestörtande, och på så många olika nivåer dessutom! Jag börjar med det första: 

fördömelsen. Här finner jag två omoraliska beteenden: njutandet av något man anser omoraliskt och försvaret 

av sådan njutning. Den relevanta frågan man bör ställa sig är den huruvida porren är kvinnoförtryckande eller 

ej. Så är naturligtvis inte fallet. Den förnedrar inte dess medverkare som ställer upp frivilligt, och den kan 

knappast förnedra dess tittare som tar del av porren frivilligt. Tvärtom är pornografins syfte att attrahera och 

locka och upphetsa – inte att förnedra eller förakta. Hypotesen om den förtryckande porren verkar 

förtryckande – inte porren självt. Premissen är helt enkelt felaktig och man behöver knappast en ursäkt för att 

njuta av porr; man behöver snarare eliminera utgångspunkten att porr är något dåligt. (Skamkänslan är 

däremot berättigad ifall man de facto njuter av något man anser omoraliskt; frågan är bara om det gäller 

enbart njutningen eller även den tankeprocess på vilken njutningen bygger.) Detta med att inte ge ekonomiskt 

stöd åt den porr man njuter av är en halmgubbe och inget annat, den kan egentligen ignoreras. Den är 

knappast något sådant som ett moraliskt försvar, utan en vid sidan av poängen inklämd ursäkt (att man som 

nazist inte deltog aktivt i utrotningen av judarna är knappast ett moraliskt försvar för nazismen; analogin är 

extrem men en som alla förstår). 

15

Det andra man bör anmärka på är hur en oekonomisk ideell porr anses mindre förtryckande och mer rationell, 

än den på vilken man tjänar pengar. Vi talar här om en allmängällande (icke-)ekonomisk princip; vad som 

gäller för pornografin måste gälla för alla andra konstarter och arbeten. Ingen vid sunda vätskor kommer att 

påstå att en kirurgs operation är mer moraliskt utförd om han avstår ifrån sin lön, eller att han blir en mer 

moralisk person. Det enda han blir, är hemlös och tragisk. Samma princip gäller för porren, en bransch som 

omsätter oerhörda summor: den blir inte mindre moralisk för att den tjänar ett vinstintresse hos dess aktörer 

och producenter. Jag vill påstå motsatsen – den blir mer moralisk just därför att den skapas analogt med 

vinstintresse. Vad är bäst för aktören? – att skapa porr och inte få något för det, eller att skapa porr och tjäna 

pengar på det? På samma sätt: vad är bäst för producenten? Det enda man kan klaga över är att som 

konsument behöva punga ut med en viss summa för ett visst pornografiskt material – men å andra sidan: om 

man är redo att göra det anser man det ändå vara en givande affär. 

Det tredje och sista: vem bär ansvaret för att porren är moralisk? Man talar om att producenterna och 

konsumenterna delar det ansvaret (vilket är en marknadsekonomisk princip till skillnad ifrån den tidigare, där 

marknad denoterade omoral). Det nämns inget om att aktörerna skulle ha en del av ansvaret, och jag kan ana 

utgångspunkten om hur aktörerna ändå är tvingade och således inte kan göra någon skillnad. Ett sådant 

resonemang anser jag, om jag inte redan klargjort det tydligt nog, helt absurt. All frivilligt skapad porr som inte 

utsätter aktörerna för hälsorisker anser jag vara moralisk, även om var individ kan ha omoraliska skäl för att 

skapa porren (vilket dock är deras eget bekymmer – inte produktionens). Här kan även infogas det faktum att 

våldsporr i Sverige är förbjuden; med “hälsorisker” avsåg jag könssjukdomar och absolut inte utlevandet av 

konsensuell BDSM framför en kamera (vilket är att betrakta som helt och fullt moraliskt). Vem bär ansvaret för 

vad som erbjuds på marknaden? Alla. Vi röstar med våra kronor, på vad vi vill skall finnas på denna marknad. 

Att porrblaskorna i kiosken på hörnet inte är kvalitativa har inget med något omoraliskt vinstintresse att göra, 

men det har en hel del med allmänhetens dåliga smak att göra. Såsom med all skräplitteratur som säljs och 

såsom med all skräpmusik som sänds i radio et cetera. Om man söker kvalitet måste man söka medvetet, 

oavsett vad saken gäller. 

Det finns inget sådant som omoralisk pornografi, så länge den tillverkas genom samtliga medverkandes 

konsensuella medgivande, och så länge den inte är destruktiv (och med “destruktiv” menar jag återigen inte 

våldspornografi per se, utan porr som romantiserar våldtäkter och dylikt). Att något kan betraktas som 

omoraliskt innebär dock inte att man medelst lag bör utverka förbud mot det omoraliska. Man har rätt att ingå 

frivilliga affärsavtal, även om det gäller produktionen av en tidning eller fotosession eller film som porträtterar 

våldstäkt etc. Om man söker något av ett visst slag på marknaden, måste man helt enkelt söka ordentligt. Det 

gäller för porr, såväl som allt annat. Vi har alla gått runt i affärer utan att hitta vad vi sökt, och svärandes över 

vad för skräp som faktiskt säljs istället för det vi söker. Detta beror, återigen, inte på ett omoraliskt 

vinstintresse ifrån någon instans, utan på konsumenternas allmänt mediokra preferenser gällande vad de vill 

handla. Således syns på våra bokhandlares hyllor Liza Marklund före Fjodor Dostojevskij, och således finns på 

våra närbutikers hyllor Aktuell Rapport snarare än Playboy. Det finns faktiskt bara ett sätt att skapa en 

förändring i det. Vilken? Slå ett slag för porren! Det och inget mindre är vad som krävs av en porrkonsument 

vid sunda (kropps)vätskor. 

Social holism och kollektiva tankar – Mars 09 

Jag vill säga ett par saker apropå en tråd om “kollektiva tankar” i forumet på Helgon.net. Jag har förvisso redan 

uttalat mig ganska skarpt angående social holism på andra ställen, men ämnet förtjänar att tas upp igen då det 

uppenbarligen är allmänt vedertaget inom filosofin och, inte minst, inom sociologin. Inledningsfrågan 

summeras enkelt: “Vart har den kollektiva tanken flytt sin kos? Den kollektiva tanken, en för alla och alla för 

en?” Här menar man faktiskt inte kollektiva tankar, utan tankar om kollektivism. Jag svarade kort att det inte 

existerar något sådant som en “kollektiv” tanke, utan bara tankar om kollektivism (vilka jag för övrigt avskyr). 

Jag fick några svar som kretsade kring hur dum jag var, dum nog att påstå att människan är egocentrisk 

snarare än ett flockdjur och så vidare. Ämnet rörde sig dock in på social holism i och med det här svaret: 

Jo, jag skulle säga att det finns kollektiva tankar, hört talats om svärmintelligens? På sätt och vis 

är ju nästan alla tankar kollektiva. Det är ju ingen slump att vissa tankar endast kan uppkomma i 

vissa sammanhang osv., och att människor som lever under liknande förhållanden tenderar att 

resonera på liknande sätt och dra liknande slutsatser. Och hur som helst så bygger vi ju nästan 

16

alltid vidare på tankar som andra tänkt innan oss och i ett språk som andra utvecklat före oss, 

osv. 

Jag vill därför avmystifiera den kollektiva tankens postulat. Den fullt uppenbara sanningen är att bara individer 

har medvetanden och hjärnor – det finns inget kollektiv som delar på medvetande och hjärna. Exkludera alla 

individer i ett kollektiv, och vad återstår? Inget alls återstår, därför att alla kollektiv bildas av individer, och 

dessa individer tänker av nödvändighet privat. Man tänker sig något slags medvetande som existerar 

oberoende av individer, men något sådant finns inte. Det finns inte ens ett medvetande som förutsätter 

kollektivet. Liksom Jean-Paul Sartre måste jag helt enkelt slå fast: “Jag är ett privat medvetande”. Vi har många 

abstrakta koncept som spär på förvirringen, och av dessa är kanske just “samhället” det mest förrädiska. Jag 

citerar mig själv ur en gammal text på ämnet: 

“Samhället” är främst en tankekonstruktion, en lek med ord, som ofta kan användas för att 

manipulera folket vilket det utgörs av. Frasen “Sverige skickade trupper för att anfalla Danmark” 

är ett exempel. Sverige? Danmark? Vi uppfattar det som om ett helt anfaller ett annat helt. Inget 

land är emellertid ett “helt”, utan ett konglomerat av många individer. Ifall vi inte hade ordet 

“Sverige” i frasen ovan, vore vi tvungna att uttrycka saken mycket annorlunda. Exempelvis: 

“dessa tio tusentals individer skickades för att anfalla Danmark”. Om “Danmark” saknades skulle 

vi tala om tio tusentals individer som skickades för att anfalla några andra tio tusentals individer 

[vilket inte bör betraktas som något annat än massmord]. 

Det existerar inte något sådant som “svärmintelligens” i den här betydelsen. Det rör sig om individuella 

intelligenser vilka tillsammans utgör kollektiv och “svärmar”. Svärmen utan dess individer är inte någon svärm, 

då finns inte längre vare sig medvetande eller intelligens. Att vi sedan influeras av vår omgivning och av andra 

människor är sant men alldeles vid sidan av poängen. Ärligt talat vore det inte särskilt intelligent alls, att varje 

dag behöva återuppfinna hjulet. Det är fullt korrekt att vi lär oss av empirisk kunskap, vilken delvis kommer sig 

av vad andra människor redan sagt eller gjort – naturligtvis är det så! Om så inte vore fallet, skulle jag inte ens 

kunna skriva den här texten; medvetandet självt vore omöjligt då att vara medveten är att vara medveten om 

något. Man måste inse att gruppen eller kollektivet inte är “en extra person”, att “samhället” eller “nationen” 

inte är alla individer vilka de utgörs utav plus ett. Jag vill citera vad Murray Rothbard har skrivit apropå det här, 

i sin bok “For a New Liberty” (1973): 

Society is a collective concept and nothing else; it is a convenience for designating a number of 

people. So, too, is family or crowd or gang, or any other name we give to an agglomeration of 

persons. Society … is not an extra “person”; if the census totals a hundred million, that’s all there 

are, not one more, for there cannot be any accretion to Society except by procreation. The 

concept of Society as a metaphysical person falls flat when we observe that Society disappears 

when the component parts disperse; as in the case of a “ghost town” or of a civilization we learn 

about by the artifacts they left behind. When the individuals disappear so does the whole. The 

whole has no separate existence. Using the collective noun with a singular verb leads us into a 

trap of the imagination; we are prone to personalize the collectivity and to think of it as having a 

body and a psyche of its own. 

Jag är inte en medelvägsmänniska! – Mars 16 

I en debatt på Helgon.net hänvisades jag till en essä av en viss Robert N. McCauley, kallad “The Naturalness of 

Religion and the Unnaturalness of Science“ 1 . Redan titeln på essän bör få vilken rationell människa som helst 

att höja på ögonbrynen av misstänksamhet. Det kvarstår dock att ta reda på vad McCauley faktiskt skriver, och 

man kan naturligtvis läsa essän, men för övrigt så presenterades den i debatten så här: 

I vilket fall så är hans [McCauleys] slutsats att religion är väldigt naturligt eftersom det bygger på 

stimulering av många sådana här moduler, medan vetenskap är onaturligt och bygger mer på 

förnekande eller trotsande av naturliga beteenden och tolkningar. Hans slutsats tyckte jag var 

intressant: vetenskap kan aldrig hota folkreligion (till skillnad från teologi exempelvis), och det är 

alltid risk för att vetenskap ska försvinna eftersom vetenskap bygger på stora institutioner och 

andra strukturer utan vilka vetenskap helt enkelt är nästintill omöjligt. 

1 http://userwww.service.emory.edu/~philrnm/publications/articles/Naturalness%20of%20Religion.pdf 

17

Allt detta är rent nonsens inför vilket jag ärligt talat bara kan känna förakt. Det finns inget som är “naturligt” 

med religionen, som inte är “naturligt” med vetenskapen. Vad menar man egentligen med “naturligt”? Jag 

tänker inte gå in på något djupare resonemang gällande definitionen av “naturlighet”, såväl som någon vidare 

analys av essän, men det bör förklaras att vad som här avses är kulturella betingelser, genetiska 

förutsättningar, miljöbelägenheter och det “sunda förnuftet”. Detta vill jag klargöra, så att ingen tror att det 

handlar om att naturalisera religionen såtillvida att man rensar bort de övernaturliga koncepten. En sådan 

naturaliserad religion vore en icke-religion; kvar skulle bara finnas ideologi, utan gudstro med mera. Till saken 

hör att jag fann påståendet om den “onaturliga” vetenskapen, såväl som det om att vetenskap inte skulle 

kunna hota folkreligion och att vetenskapen kan “försvinna” pga. dess beroende av institutioner, rent absurt. 

Det tycks vara något för Penn & Teller’s Bullshit att beta av, vilket jag också inflikade i debatten. Man ansåg då 

att jag var irrationell som förväntade mig vettigare saker av nämnda teveprogram än av “akademiskt arbete 

publicerat av Cambridge och MIT”. Det är sant – jag förväntar mig vettigare saker av Penn Jillette, än av många 

akademiker vid Cambridge. Mitt omdöme tar inte hänsyn till akademiska titlar, utan bara till vad personerna 

med dessa titlar säger (faktum är att jag irriteras väldigt mycket över hur många tycks “mäta” vettighet i titlar 

och social status, snarare än i – vettighet). Jag betraktar till och med mig själv som vettigare än många av 

dessa Cambridge-akademiker. Jag menar inte att jag har större kunskap än dem i deras egna ämnen, eller att 

jag presterat mer än dem. Jag menar bara att jag är vettigare, dvs. mer rationell. Det skall påpekas att jag inte 

ogillar akademier och titlar som sådana, tvärtom är det en beundransvärd prestation att skapa sig ett namn 

inom akademin, men det säger inget om huruvida man har rationella värderingar eller ej, kort sagt, om 

huruvida man är eller inte är vettig. 

Jag hyser alltså inget schopenhauerskt förakt för akademi eller akademisk kunskap. Jag ser bara inte 

akademisk auktoritet som en ursäkt för att skriva en massa strunt. Att ha en PhD i filosofi är inte en ursäkt för 

att saluföra offermentalitetens dekret utan kanske snarare – det är komprometterande. Det påvisar att man 

inte okunnig om vad man talar om – man är uppenbarligen oärlig (och detta har jag redan nämnt i förbigående 

apropå Torbjörn Tännsjö). Inför ad verecundiam är jag helt enkelt oemottaglig, och detta förlänade mig i 

debatten denna kommentar: 

Nej, det är sant. Du är bara mottaglig för sådant som bekräftar dina åsikter. Och det är väldigt 

naturligt – det är så människor funkar. Och det är också en av professorns [McCauleys] poänger, 

att strävan efter falsifierbarhet inte kommer naturligt utan måste etableras av institutioner och 

tillhörande kultur. Folk falsifierar gärna varandras forskning, men inte sin egen. Jättesnällt att du 

illustrerade det så fint här. 

Jag svarade att man förmodligen missuppfattat min person (om man inte var medvetet oärlig) men att jag inte 

ville diskutera den saken. Det kan jag dock göra här. Jag är inte “bara mottaglig för sådant som bekräftar mina 

åsikter”. Jag är alltid mottaglig för rationella argument och påvisandet av fakta, men mina åsikter är så 

grundmurade som de är, helt enkelt därför att de redan är grundade på rationella argument och påvisandet av 

fakta. Professor McCauley är dock, vare sig han är professor eller ej, ute och cyklar när han påstår att 

falsifierbarhet inte kommer naturligt, men att religiös övertygelse skulle göra det. (Det enda logiska 

alternativet är att vetenskap antingen är o- eller övernaturlig, vilket är strikt taget samma sak, och det är fel: 

vetenskap såväl som Poppers falsifierbarhetsprincip är naturligt. 1 ) Kravet på bevisföring har alltid kommit 

naturligt (dvs. av sig självt) för mig. Redan vid sex års ålder betraktade jag min lärare som knäpp när hon 

menade att de bibliska berättelserna var bokstavligen sanna, och när hon sade att Jesus finns inom oss alla. 

Jag har aldrig accepterat ett sådant påstående utan empirisk bevisföring eller rationell argumentation. 

Gällande det sista är jag mycket angelägen om att verifiera eller falsifiera min egen “forskning”. Jag har sysslat 

med introspektion i många år, och utan det arbetet vore jag en medioker “Jante”. Jag ändrar inte min 

ståndpunkt för att en professor skriver en essä i vilken han uttrycker rent löjeväckande åsikter – och det 

betyder inte att jag är oemottaglig för rationella argument, men väl för ad verecundiam. 

1 Men Poppers falsifierbarhetsprincip säger alltså inte att ett påstående måste kunna bevisas eller motbevisas, för 

att vara vetenskapligt. Det var vad jag vid tillfället, felaktigt, trodde. Den säger snarare att det inte finns några 

som helst bevismöjligheter, och att det enda vi kan göra är att försöka motbevisa varje teori. Apropå det här med 

att jag inte skulle vara mottaglig för något som kritiserar mina argument är det väl synnerligen passande att jag 

nu lägger till en fotnot där jag medger en ändrad uppfattning! 

18

Jag är nyfiken på hur någon som verkligen vurmar för rationalitet samtidigt kan bete sig så 

irrationellt. Eller ja, nyfiken är jag kanske inte. Alldeles för mycket psykologisk forskning visar att 

det även är otroligt normalt att tro att man är väldigt rationell när man inte är det. *…+ Men inte 

bara det, du väljer verkligen sida istället för att bilda dig en egen uppfattning. Vet du inte att 

Penn & Teller’s Bullshit har sina egna motiv och tjänar pengar på sina kvasiargument? 

Ännu en gång återvänder man till ad verecundiam, auktoritetsargumentet: “alldeles för mycket psykologisk 

forskning…”. Ad verecundiam är en kollektivism, om det undgått min läsare. Psykologer har alltså här gjort 

studier, antar jag, som påvisar att människor generellt sätt är mindre rationella än de anser sig vara. Detta är 

fullt möjligt, och gäller kanske även för den person jag debatterade med (som för övrigt faktiskt studerar 

religionsvetenskap vid Cambridge). Vad som de facto är irrationellt är att utvärdera mig, inte för mig utan för 

några psykologiska forskningsresultat. Dessa är generella riktlinjer och knappast något mer än det. Vad som 

irriterar mig särskilt är den nedlåtande tonen som låter påskina att min personlighet är så simpel att den kan 

utvärderas genom att bara läsa några psykologiska data, utan att ens lära känna mig. Jag förmodar att det är 

en sådan attityd som uppmuntras vid många universitet: respekt för auktoriteter. Oberoende av vilka dessa 

auktoriteter faktiskt är, och av vad de har att komma med. 

Jag väljer inte sida istället för att bilda en egen uppfattning. Jag väljer sida för att jag har gjort det. Jag är 

mycket medveten om att Penn Jillette har sina egna motiv för sitt arbete med teveprogrammet – ja, om så 

inte var fallet skulle jag bli mycket besviken på honom. Hans motiv är att propagera för sina åsikter, på ett för 

honom övertygande sätt samtidigt som han därigenom genererar en fin liten inkomst på kuppen. Den som 

menar att inkomsten är hans enda motiv, eller ens hans främsta, har uttalat sig för tidigt. Som om inte 

professor McCauley skulle ha motiv och vilja tjäna pengar på sitt arbete? Det är faktiskt en kategorisk princip: 

alla har motiv för sina handlingar. Det gör inte argumenten till “kvasiargument”. Jag håller inte med Penn 

Jillette i vått och torrt; faktum är att jag skarpt kritiserade hans avståndstagande ifrån dödsstraffet i avsnittet 

The Death Penalty, men jag betraktar honom som övervägande vettig och tar gärna del av vad han sysslar 

med. Detta är inte en värdering av Jillette skild från fakta och verklighet, men tvärtom: den är integrerad med 

fakta och verklighet. Jag är inte en person som hyser åsikter av slentrian och nyckfullhet, detta borde min 

interlokutör ha insett, och det bör du, käre läsare, också inse. 

Är det så här man uppfattar mig, om man är religiös och läser mina argument mot religiös tro? Eller 

oberoende av ställning, så länge man i grund och botten inte delar mina värderingar. I så fall har man ärligt 

talat inte skapat sig nog fog för sin uppfattning. Ja, jag är skoningslös gällande frågor om religion, om 

sexualpolitik, om förmyndande och så vidare. Jag behöver vara det. Jag måste vara det. Inget är mig mer 

avskyvärt än “agnostiker”, “skepticister” och andra diplomatiska medelvägsmänniskor. För mig finns inget “jag 

anser detta, men…” utan helt enkelt bara “jag anser detta”. Hur man sedan vill uppfatta saken är upp till var 

och en, men det känns tråkigt att fasta principer skall behöva leda till så onödiga missförstånd, även om man 

överlag delar dessa principer (och om man inte alls delar dem är man fri att förakta mig, men man får helst 

göra det på avstånd utan att trakassera mig med det). Jag kör inte i mitten av vägen, där jag lär krocka med 

alla som kommer mot mig. Jag kör där jag hör hemma – på höger sida. 

Den sanna sagan om den lyckliga horan – Mars 19 

Jag har just läst en debatt som pågått mellan min vän ProjO och en viss Viktor. Denna har ägt rum på hennes 

blogg, under inlägget “Sexköpslagen är ett skämt“, där hon argumenterar för legalisering av sexhandel. I 

förlängningen rör det sig naturligtvis om mer än så, dvs. om att statens långa fingrar inte hör hemma i vuxna 

människors privata sovrum. De argument som framförs är dock överlag pragmatiska, varför jag anser mig ha 

en del att tillägga. I huvudinlägget skriver ProjO: 

Feminister, ni värnar om er puritana sexmoral, inte om de utsatta kvinnorna som nyttjar sin 

frihet att stifta frivilliga avtal med andra vuxna människor. Ni tvingar ut prostituerade på gatan, 

när det är bekräftat i en australiensk studie att prostituerade på bordeller inte mår sämre än 

någon annan yrkesgrupp, medan gatuprostituerade mår märkbart sämre och också utsätts för 

våldtäkter och misshandel i långt större utsträckning. Hur fan kan ni hävda att ni värnar om 

kvinnors rätt? 

19

Det rör sig naturligtvis inte bara om feminister då de flesta vill kriminalisera sexuella affärsöverenskommelser, 

och en källa apropå den australienska studien hade varit önskvärd. Det säger dock sig självt att en prostituerad 

på en bordell har det trevligare än någon som får stå i ett gathörn. Man brukar kalla prostitutionen för 

“kvinnans äldsta yrke”, och det har hört till “mannens äldsta yrke” att kriminalisera hennes, eftersom hans är 

politiken. Hur många civilisationer har genom historien haft en sexliberal politik? Antikens Grekland var inte 

alls så sexliberalt som man velat föreställa sig, och det gäller även Rom eller Egypten – länder som förvisso 

kunde anses liberala jämfört med medeltidens kristna mörkermän. Under medeltiden fanns förvisso 

badbordeller som var lagliga, men de var inte desto mindre socialt stigmatiserade. I vår nutid känner jag bara 

till Danmark och Holland som för en särledes sexliberal politik. Detta är själva bakgrunden mot vilken 

sexliberalismens kamp måste tecknas, och den bemöts av många ryggmärgsbefästa argument. Såsom av 

denne Viktor i nämnda debatt: 

Du [ProjO] ger en förskönad bild av prostitution, du och dina prostituerade vänners bloggsidor, 

om de nu är dina vänner. Om de nu ens är prostituerade. Om jag letade så skulle jag finna 

bloggar om hur god Hitler var. Hur mycket han bidrog med till världen. Det finns studier som 

visar att jorden är platt. Använd ditt sunda förnuft, om du nu har det. En kvinna som tvingas sälja 

sin kropp kommer att få olika slags problem. Mer problem än en kvinna som arbetar som 

bibliotekarie eller i en bank. 

Angående “bloggsidorna” gällde saken Isabella Lund, som berättar om hur det är “att arbeta som eskort” 1 . 

Men låt oss se över de argument som framförs av Viktor. Det finns alldeles säkert bloggar som berättar om 

Hitlers oöverstigliga godhet, eller om att jorden är platt som en pannkaka. Därför är det viktigt att förhålla sig 

kritisk till påståenden, och att förvissa sig om att de korrelerar med fakta. Var Hitler en god människa? Jag 

hävdar att man rent objektivt kan avgöra att han var en gruvligt ond människa. Är jorden platt som en 

pannkaka? Absolut inte. Har alla rätt till sin åsikt? Nej, inte om verklighetens referensramar förklarar den 

ogiltig. Frågan som här ställs implicit är “Har människor rätt att sälja sexuella tjänster?” Svaret är onekligen ja, 

och det motiverar jag inte med något pragmatiskt argument om hur rättigheten får bäst konsekvenser; jag är 

inte konsekvensetiker. Jag motiverar det medelst de negativa rättigheterna: rätten till liv, frihet och egendom. 

Ifrån dessa deriveras onekligen självägandeprincipen; man har rätt till sin egen kropp och får göra med den 

som man vill. Ja, tänk, man får till och med använda den för att ha sex! 

“En kvinna som tvingas sälja sin kropp” är en självmotsägelse. Om man stjäl något och sedan betalar för sig, 

har man inte alls stulit; om man tvingar någon till frivillighet har man inte alls tvingat. Det är absurt att tvinga 

någon till att sälja sin kropp – om man vill tvinga sig på någon, och har makten att göra det, tänker man inte 

betala för sig. Om man gör det rör det sig ändå inte om att “köpa” och att “sälja”, då dessa termer denoterar 

ett frivilligt konsensuellt affärsavtal. Jag går dock med på att en prostituerad får större problem i sin bransch, 

än bibliotekarien eller banktjänstemannen får i sin. Ifall bibliotekens och bankernas tjänster blev olagliga att 

utföra skulle det dock mer eller mindre jämna ut sig. Det är inget fel i sig med att låna ut böcker eller förvalta 

andras ekonomiska värden – även om jag måste säga att det idag inte sköts på rätt sätt. Detsamma gäller för 

prostitutionen. Det finns inget som är i sig fel med att ha sex mot betalning, men det sköts inte på rätt sätt 

som det nu ser ut. Lösningen är emellertid plågsamt simpel: man hugger av statens långa fingrar så att de inte 

förmår användas igen, vare sig gällande privatpersoners sexliv eller något annat. Viktor skriver vidare: 

Du [ProjO] tycker att kvinnor ska ha rätt att bestämma över sina egna kroppar men gäller det i 

prostituerades fall? En kvinna tvingas sälja sin kropp, hon tvingas till att låta någon besudla 

henne för att få råd till leverne. Har hon då rätt över sin kropp? Jag tycker att det är otroligt fel 

att du glorifierar prostitution. Jag kan säga, och stå för det, att jag har högre tankar om läkare, 

städare, än om prostituerade och porrskådespelare. Att en man kan gå och köpa en kvinna och 

styra över henne för pengar. Vad är det respektabla med det? 

Jag svarar i ProjOs ställe: ja, även prostituerade skall ha rätt att bestämma över sina egna kroppar. Det är, 

utöver att vara en juridisk princip, även en moralisk lag – och moraliska lagar är kategoriska universalier. De 

gäller för alla. Även för någon som “tvingas sälja sin kropp”? Ja, inte ens då bör man bli omyndigförklarad, 

kriminaliserad, bespottad och föraktad. Men man kan, som sagt, inte tvingas till att sälja sin kropp. Man kan 

tvingas till sex, och detta kallas för våldtäkt. Man kan bli våldtagen och gärningsmannen lägger en slant på 

1 http://sensuellqkonsult.wordpress.com/ 

20

ordet som för att betala avlat, men det är inte detsamma som att den våldtagna sålde sina sexuella tjänster. 

Att “sälja” implicerar att sluta ett frivilligt avtal, och det är just vad man gör om man säljer sex. Exakt vad man 

säljer spelar nämligen ingen roll – säljande implicerar konsensuellt medgivande och kan inte ske under tvång. 

Har man rätt att sälja sex för att få råd till leverne? Ja, och då har man till och med ett gott skäl till att göra det. 

Två saker bör poängteras: för det första behöver ingen (i alla fall inte i Sverige) prostituera sig för att ha råd 

med de grundläggande utgifterna i form av mat och hyra, och för det andra tjänar man på det yrket så bra att 

man väldigt snabbt har råd med allt man behöver ha råd med (när något blir olagligt minskar tillgången, och 

när tillgången minskar höjs priserna – i Holland kostar det omkring 500 kr att besöka en prostituerad). 

Jag tänker inte påstå att vare sig jag eller ProjO “glorifierar” prostitution – i varje fall gör inte jag det. Det må 

vara en bransch där man kan tjäna snabba och stora pengar, men det arbete man utför är inte särledes 

produktivt eller intellektuellt. Man fyller ett behov och tjänar pengar på det, helt enkelt, men man skapar inte. 

Vad jag (och kanske ProjO med mig) däremot glorifierar är rättigheter. Ja, jag finner att läkaryrket är mer 

beundransvärt än prostitution. Det är dock inte omoraliskt att prostituera sig, lika lite som det är omoraliskt 

att arbeta som städare (enligt exemplet) eller att servera hamburgare på McDonald’s. Att sälja sexuella 

tjänster är ett respektabelt yrke, det är ett ärligt sätt att tjäna pengar, men jag “glorifierar” det inte. Så långt 

den saken. Viktor skriver: 

Är det en frihet att man ska få mörda folk också? Att man ska få sälja sina barn också? Du [ProjO] 

säger att du verkar inte vilja inse att prostituerade har mindre rätt och makt över sin egen kropp 

än de som inte säljer sig själva, oavsett land. Tänk efter själv, du tvingas sälja din kropp till en 

främling som dessutom äcklar dig. Allt för att du ska få mat på bordet. Jag har läst dina inlägg och 

dina vänners. Jag, och troligtvis 98 % av världens befolkning, delar tyvärr inte din åsikt. 

Här har vi exempel på demagogi, då debatten har gått så långt att motståndaren inte längre kan vara ärlig. Det 

är naturligtvis inte en “frihet” att kränka frihet – däribland mord som i exemplet ovan. Man äger sig själv men 

inte andra. Man får göra vad man vill med sin egen kropp, men inte med andras. Man får arbeta, men man får 

inte tvinga andra att arbeta. Den som jämställer säljandet av sexuella tjänster med slaveri är helt enkelt inte 

ärlig. Att man har mindre rätt till sin kropp för att man väljer att tjäna pengar på den är hämtat ur luften. Vi 

märker faktiskt hur Viktor blir mer desperat i sin argumentation, och att han helt enkelt försöker “vinna” 

debatten med alla halmgubbar och all demagogi han kan leverera. Vem tvingas sälja sin kropp till en främling 

som äcklar en? Inte har jag tvingats till det. Har du tvingats till det, käre läsare? Man kan, åter, inte “tvingas att 

sälja” något. Om man menar att omständigheterna gör att man måste ha snabba pengar för ren och skär 

överlevnad, rör det sig inte om “tvång”, det rör sig om verklighetens beskaffenhet. Om man inte arbetar, så 

dör man. Om man arbetar, lever man vidare. Vad är då omoraliskt med att välja arbetet? Det rör sig i alla 

lägen inte om tvång, och man måste inse att det här scenariot är väldigt extremt, och att få någonsin har varit i 

den situationen. Till slut hemfaller Viktor åt argumentum ad populum – som om något blev mer sant för att 98 

% av folket håller med honom. 

Äganderätt som axiom? – Mars 19 

För några månader sedan deltog jag i en debatt apropå äganderätt, med en viss sofist som framförde de mest 

osannolika argument för att negera denna. Han talade om en “kontinuerlig” äganderätt i motsats till den 

“diskreta” äganderätt som jag advocerade och argumenterade för. Vad som menas med de termerna vet jag 

inte, men vi kan direkt slå fast att äganderätten är kontinuerlig, det vill säga, den är fortlöpande, oavbruten 

och ständig. Vi talade om själva filosofin bakom äganderätten, där jag argumenterade för att man äger de 

resurser man själv brukar (eller som man i förlängningen köper eller får till skänks). Jag tänker inte gå in på den 

saken mer här och nu, men däremot berätta om min interlokutörs argument mot en sådan äganderätt. Vi kan 

inte “äga” luften, dvs. vi kan inte sätta en EAN-kod på den och sedan försöka sälja den vidare på marknaden. 

Ändå brukar vi alla luft, och den är livsnödvändig för oss. Alltså är äganderätten ett falsarium. Här finns två 

fundamentala missförhållanden att rätta till: för det första är luft i sig något man knappast kan “muta in”, och 

om man ändå gör det i något slags vakuumförpackningar gör marginalnyttan att den blir ekonomiskt värdelös, 

trots dess livsnödvändighet för allt liv. 

Man kan knappast sälja luft i hyllorna på Konsum alltså, vilket var exakt det som min motdebattör var ute 

efter, i sin mission att negera äganderätten. Det är dock en uppenbar sofism, inte sant? Jag kom fram till att 

man visst har äganderätt till luft, och just till den luft man själv brukar. Ingen får stjäla luften ur mina lungor 

eller hålla för min mun och på så vis hindra mig ifrån att hämta ny luft. Genom att negera mig rätten till den 

21

luften gör man sig skyldig till mord. Om man släpper ut luften ur min cykelslang eller mitt bildäck rubriceras 

det som skadegörelse, och om man gör detsamma med en luftballong störtar den till marken vilket, 

förmodligen, resulterar i – mord. Kort sagt: man äger helt visst den lilla mängd luft man faktiskt använder, och 

man har per automatik rätt att göra anspråk på den. Med andra ord: man har rätt till den. 

Härom dagen fann jag i något forum en intressant tanke som faktiskt inte hade slagit mig tidigare, och som jag 

funderat över lite då och då. Varje negation av äganderätten blir en självmotsägelse, eftersom varje sådan 

negation utnyttjar äganderätten för att kunna formuleras. Det vill säga, man utnyttjar rätten till luften i sina 

lungor, rätten till sina egna tankar apropå ämnet och så vidare. Man kan välvilligt derivera det så kallade 

“axiomet” ur identitetslagen antar jag, men kan man verkligen formulera äganderätten som ett axiom på det 

sättet? Den som har några väl genomtänkta tankar kring ämnet får gärna tala med mig om saken. 

Uppdatering: Genom Anders Lind 1 fick jag följande citat: 

“The right to life is the source of all rights – and the right to property its only implementation. 

Without property rights, no other rights are possible.” 

– Ayn Rand, The Virtue of Selfishness, sid 110 (Centennial Edition) 

Citatet är hämtat ur essän ”Man’s Rights”. Jag är stolt över att ha funderat ut en abstrakt princip helt på egen 

hand, då jag uppenbarligen alldeles glömt bort resonemanget av Ayn Rand (även om jag läst nämnda bok för 

strax över tre år sedan). Den bör kanske läsas om. Hur som helst, det är trevligt att ha kommit till rätta med 

den tanken. 

Den heliga demokratin – Mars 20 

I vår tid och i vårt samhälle finns vissa saker som anses stå över moraliska omdömen, saker som helt enkelt 

inte får kritiseras. Det har säkert funnits sådana även i andra tider och i andra samhällen, det tvivlar jag inte 

på, men här och nu finns en “helig ko” jag i synnerhet har i åtanke: demokratin. Att vara “odemokratisk” har 

blivit något utav ett skällsord, som om man för den skull av nödvändighet vore en fascist. Hur kommer det sig 

att den politiska skalan har blivit så snäv att man antingen är demokrat och fredlig, eller också icke-demokrat 

och fascist? Den som har ett vettigt svar på den frågan får gärna höra av sig till mig, för jag vet inte själv vilka 

historiska händelser som i direkt mening kan knytas till åsikten om “den heliga demokratin”. Vad menar jag 

med helig? Jo, jag menar något som inte får ifrågasättas, något som på ett nästan dogmatiskt vis skall hyllas 

och respekteras. Francis Fukuyama framställer en tes i sin välrenommerade “Historiens slut och den sista 

människan” (1992), vilken jag läste för snart två månader sedan, om hur den “liberala demokratin” utgör 

slutpunkten för den politiska ideologins historia. Jag håller inte med om ett sådant resonemang, och det är 

därför jag skriver det här. 

Jag måste betrakta konceptet “liberal demokrati” som något av en självmotsägelse. Vad är egentligen 

demokrati, annat än majoritetens diktatur? Även den uppfattningen är förresten i grund och botten felaktig. 

Ponera att det finns sju partier man kan rösta på, och att befolkningen som skall rösta uppgår till sju miljoner 

individer (jag använder runda tal för att göra det enklare, och just dessa eftersom de inte är helt olika våra 

svenska). Teoretiskt sett kan alltså ett av dessa partier vinna med en miljon och en röst, och således blir 

demokratin en sjundedelens “diktatur” – förbehållet att alla röstar. Om bara en person röstar blir det en 

“enmansdiktatur” och så vidare, det vill säga, bara en man röstar på vilka som skall överta makten i landet. 

Den “liberala demokrati” som avses är ju faktiskt den representativa demokratin, såsom vi exempelvis har här 

i Sverige. Man brukar säga att det är bättre att en majoritet har makten än en minoritet. För det första undrar 

jag hur man kommer fram till att det rör sig om en majoritet, och för det andra hur man deducerar att politisk 

makt är förenlig med frihet. Vår riksdag må förvisso vara indirekt framröstad i ett demokratiskt val, men 

makten innehas av de 349 ledamöter som arbetar där. Med “makt” impliceras politisk makt, och med politisk 

makt impliceras makt över andra människor. Makt är negation av frihet. 

Jag kan inte nog poängtera detta försanthållande: att ha makt är att ha makt över någon. Man frågar mig om 

jag inte tycker det är bättre att en majoritet har makten över en minoritet, än tvärtom. Jag svarar att det inte 

är det. De mest avskyvärda partier kan komma till makten i en demokrati, och en envåldshärskare kan vara 

den mest rättvise man i världen (frånsett att han då skulle avgå ifrån sin post som diktator, dvs.). Jag tillmäter 

1 http://swedebear.wordpress.com/ 

22

inte invändningen något större värde, vilket förvånar många. Varför skulle jag göra det? Man frågar mig om 

det inte är bättre att de många förslavar de få, än omvänt, och jag har inget att svara på det. Den som försöker 

tvinga mig att välja mellan två onda ting är själv ond. Jag vill inte att någon skall förslava någon, att någon skall 

ha makt över någon annan, tvärtom: att ingen skall behöva offras och styras av någon annans politiska 

maktföreträde. Jag är således något så exotiskt som en odemokratisk liberal. Jag må i mångt och mycket 

sanktionera de idéer som efterhand kallats “upplysningsidéer”, men idén om demokratin är inte en av dem. 

Ifall man inte får rösta om andra människors rättigheter, om andra människors egendom och så vidare – vad 

återstår då att rösta om? Det återstår inget alls att rösta om. 1 

I sin korta artikel “Worst. Meeting. Ever!” 2 låter Stefan Molyneux kondensera den representativa demokratin 

till sex enkla punkter: 

1. Hitta några människor 

2. Beväpna dem 

3. Hjälp dem att avväpna alla andra 

4. Ge dem massor av pengar 

5. Ge dem din önskelista 

6. Vänta på att den skall infrias 

Dessa illustrerar mycket bra den poäng jag försöker förmedla: skulle du, min käre eller prekäre läsare, vilja 

kalla dessa punkter för “liberala”? De människor vi hittat är de redan nämnda 349 ledamöterna. Dessa är 

“staten”. Staten är som punkt två påvisar, beväpnad. Ingen annan än staten har juridisk rätt att vara 

beväpnad, då den har lagstiftat mot blotta innehavet av vapen. Enligt punkt fyra ger vi dem massor av pengar, 

och det gör vi – genom beskattning. Ger vi detta rövarband någon önskelista, såsom punkt fem påstår? Javisst, 

politiker blir framröstade bland annat genom att utlova något som många människor vill ha. Och vi väntar på 

att den skall infrias. Om det är något man emellertid inte kan göra, så är det att förhandla med en gevärspipa. 

Gevärspipan dikterar, och andra lyder den. När allt kommer till kritan är det exakt så demokratin fungerar. Det 

förmodligen enda grundläggande skälet till att vi sällan uppfattar den på det viset, är vår övertygelse om den 

sociala holismen, om den kollektivism som säger att det öde jag utlämnas åt är frivilligt eftersom man röstat 

om det. Ett offerlamm som vill vara offerlamm kommer inte kalla sin härskare för despot – det gör bara de 

som gör uppror mot despotin. 

TAP kontra PAP, eller Dawkins rörande agnosticismen – Mars 22 

I sin bok “The God Delusion” (2006) låter Richard Dawkins introducera två nya begrepp, eller akronymer 

snarare, medelst vilka han vill skilja mellan rationell och irrationell agnosticism. Först presenteras “TAP” som 

står för “Temporary Agnosticism in Practice” vilket skall uppfattas som den rationella agnosticismen. Den 

irrationella kallas för “PAP” vilket skrivs ut “Permanent Agnosticism in Principle”. Hur skall dessa kondenserade 

begrepp förstås? Med TAP menar vi en agnosticism som beror på bristande kunskap, men där kunskapen är 

möjlig. Vi vet inte om det finns intelligent liv på andra planeter, exempelvis, men det är möjligt att vi i 

framtiden kommer få ett svar på den frågan. Därför är det enligt Dawkins rationellt att vara “agnostiker” 

apropå det. Med PAP menar vi, emellertid, en agnosticism som beror på att kunskapen är omöjlig. Vi kan 

omöjligen empiriskt falsifiera påståendet om den rosa enhörningens existens, vilket gör att många finner det 

rationellt att vara agnostiker även när det kommer till PAP-frågor. Dawkins gör det inte. Jag gör det inte. 

Däremot har jag skäl att kritisera Dawkins för hans bruk av ordet “agnosticism”. Thomas Henry Huxley 

myntade det, som bekant, år 1869, och han avsåg agnosticism apropå Gud eller gudar. Agnosticism apropå 

utomjordingar? Apropå allmän (o)kunskap? Min invändning här är förvisso en ganska petig sådan, men det 

finns faktiskt redan ett etablerat begrepp som innebär “agnosticism” gällande kunskap över huvud taget – 

skepticism. Man må sedan skilja mellan vetenskaplig skepsis och filosofisk skepticism. Dawkins skriver att han 

ogillar hur andra vetenskapsmän använder religiösa metaforer, eftersom det bäddar för missuppfattningar. 

Gör han inte här samma misstag själv? 

1 Tillägg den 10:e december: Alltså, visst återstår en del saker man kan föra folkval kring, men jag undrar 

fortfarande om det är en nödvändig eller önskvärd process. 

2 http://www.lewrockwell.com/molyneux/molyneux31.html 

23

Det finns dock ett mycket viktigare ämne att tala om: gudshypotesen. De flesta skulle placera den i PAPkategorin, 

och hävda att man omöjligen kan veta om Gud finns eller inte finns. Dawkins placerar däremot Gud 

under TAP-rubriken, dvs. bland fenomen som det är möjligt att verifiera eller falsifiera. Den saken förvånade 

mig ärligt talat ganska mycket. Hur motiverar Dawkins det här? Jo, man kan uppskatta sannolikheten för att 

Gud existerar, exempelvis. Det är inte lika troligt att Gud finns som att han inte finns, det är inte 50 % chans 

för Guds existens och 50 % chans för hans icke-existens. Skulle man kunna säga så om ett PAP-fenomen? 

Dawkins vill behandla gudshypotesen som en vetenskaplig hypotes, som en fråga som rör universums 

beskaffenhet, redo att bemötas av våra fysiker och naturvetenskapare. Trots allt, vore det inte stor skillnad 

mellan ett universum skapat av en intelligens, och ett universum skapat av en “blind urmakare”? Jo, det vore 

en stor skillnad, vilket Dawkins också argumenterar för i sin bok. 

Skulle man därmed kunna säga att Guds existens kan verifieras eller falsifieras, vilket ju TAP-kategorin verkar 

förutsätta? Jag kan omöjligen hålla med om den saken; det vore omöjligt att bevisa/motbevisa gudshypotesen 

genom vetenskaplig empiri. Det finns alltid kryphål i gudshypotesen. Tänk om Gud existerar utanför 

universum, utanför både tiden och rummet? Vore det omöjligt? – för Gud är inget omöjligt! Och så vidare – 

man skulle inte kunna komma fram till några entydiga data som vare sig bevisar eller motbevisar 

gudshypotesen. Man kan bara beräkna sannolikheten för att olika entiteter existerar, men det torde gälla alla 

PAP-fenomen. Sannolikheten för jultomten? För påskharen? För snömannen? För den rosa enhörningen? För 

Russells tekanna? För spagettimonstret? Och så vidare. Alla dessa entiteter är PAP-fenomen, men deras 

sannolikhet kan helt visst uppskattas. Således måste jag säga att jag inte riktigt begriper varför Dawkins 

placerar Gud bland TAP-fenomenen. Själva definitionen av “Gud” torde vara allsmäktighet, eller åtminstone en 

förmåga att effektuera övernaturliga händelser (varav gudshypotesen självt är av övernaturligt slag). Kan man 

med empiriska medel bevisa eller motbevisa det som kan existera oberoende av all annan empirisk kunskap vi 

har? Inklusive vår kunskap om naturlagarna, om rumtiden, et cetera? 

Jag har själv på sätt och vis övergivit den här debatten sedan länge, dvs. den om huruvida Gud kan bevisas 

eller motbevisas, eller huruvida Gud är eller inte är sannolik. Man brukar säga att det inte finns något sådant 

som “bevis” inom naturvetenskapen, men att detta finns inom matematiken och logiken. Jag anser att den 

saken beror på en felaktig uppfattning av metafysisk verklighet – all kunskap är att betrakta som “a 

posteriori”-kunskap – men det antyder hur som helst att man tillmäter matematiken och logiken större 

sanningsvärde än empirisk vetenskap. Ifall gudshypotesen inte kan slutgiltigt bevisas eller motbevisas 

vetenskapligt – kan logiken appliceras där vetenskapen inte kan det? Ja och nej, det vill säga, Gud kan logiskt 

motbevisas så länge man tar hänsyn till verklighetens beskaffenhet. Om Gud kan kringgå grundläggande 

logiska axiom är Gud helt och hållet skild från verkligheten vilket gör hypotesen arbiträr, meningslös. Om Gud 

måste verka inom verklighetens referensramar är han redan dödsförklarad av identitetslagen. På grund av min 

förkärlek för propositioner skall jag avsluta med att formulera mitt resonemang som en sådan: 

Gudshypotesen är vetenskapligt arbiträr och meningslös ehuru logiskt falsifierad. 

Mamma – med rätt att döda – Mars 29 

Abortfrågan är alltjämt aktuell, och jag har lagt märke till att även somliga som kallar sig “nyliberala” är 

motståndare till abortmöjligheter. Man hänvisar då till principen om icke-aggression, som ju onekligen säger 

att man aldrig får initiera våld eller hot om våld mot andra människor. Det finns ett fundamentalt felslut i 

resonemanget, vilket jag skall påvisa, men låt oss först se över vilka andra argument som finns mot aborten. 

Det vanligaste är naturligtvis det om hur abort är detsamma som mord, och att det är ondskefullt att avbryta 

en utveckling som leder till mänskligt liv (om fostret inte redan anses ha mänskligt liv, det vill säga). Om vi 

utgår ifrån premissen att ett foster är en människa, och således har samma rättigheter som vilken vuxen 

människa som helst måste abort vara mord, inte sant? Nej, det är inte ett konsekvent resonemang – och jag 

skall strax förklara varför. Men låt oss först se över den tvist där själva diskursen oftast stannar upp: vid frågan 

om när ett foster blir människa. 

Vid vilken ålder blir ett foster alltså människa? Enligt den svenska lagstiftningen blir fostret som av ett trollslag 

en människa efter den 28:e veckan. Jag undrar vad för mirakulös utveckling som sker, natten mellan vecka 28 

och 29? Ingen särskild förstås; man har stiftat lagen efter något slags emotionell riktlinje vilket i min mening är 

en krass metod. Vi har inte helt fri abort i Sverige, den är uppenbarligen reglerad, inte sant? Intervention är 

negation av frihet. (Det bör påpekas att jag med “fri abort” inte menar att den skall vara kostnadsfri, men att 

möjligheten till abort skall vara fri – och med fri menar jag självfallet oreglerad.) Det finns inget som gör ett 

foster till en människa, natten mellan vecka 28 och 29; lagen är helt enkelt stiftad “mellan tummen och 

24

pekfingret” så att säga. Man frågar sig då när fostret blir människa. Jag är den förste att erkänna att jag inte 

har ett särskilt bra svar på den frågan, men jag vill samtidigt hävda att frågan självt är irrelevant. 1 Man måste 

se igenom detta irrbloss för att inse vad saken faktiskt gäller: huruvida modern är människa eller ej. Har 

modern rätt till sin egen kropp, till sin frihet? Om så är fallet finns absolut inget moraliskt tillkortakommande 

med aborten. Det bör heller inte finnas något juridiskt sådant. 

Vi kan anta att fostret är en människa med mänskliga rättigheter, och vi kan acceptera principen om ickeaggression. 

Det är fortfarande alldeles plausibelt med rätten till abortmöjligheter (vilken deriveras ur rätten till 

sin egen kropp). Jag talar förstås inte om “rätten till abort” som ju vore en positiv rättighet, vilken kausalt 

skulle innebära skyldigheten av andra att utföra den. Jag talar enbart om rätten till abortmöjligheter – till att 

undergå en sådan process om tjänsten erbjuds (och det gör den ju till viss del på våra sjukhus). Hur kommer 

det sig att aborten inte står i konflikt med några individuella rättigheter? Jag hänvisar gärna till ett citat ur “For 

a New Liberty” (1973) av Murray Rothbard: 

Om vi vore att behandla fostret som om det hade samma rättigheter som människor, låt oss då 

fråga: vilken människa har rätten att stanna kvar, objuden, som en oönskad parasit inuti någon 

annan människas kropp? Det är kärnpunkten: den absoluta rätten för varje person, och därför 

varje kvinna, till sin egen kropp. Vad en mor gör vid en abort är att hon orsakar en oönskad 

entitet i hennes kropp att fördrivas från den: om fostret dör är det irrelevant för poängen att 

ingen har rätt att leva, objuden, som en parasit i eller på någon annan persons kropp. (Min 

översättning.) 

Detta är den konsekventa princip som måste tillämpas på abortfrågan, vilken respekterar rättigheter och 

eliminerar hårklyverier rörande när ett foster blir människa och så vidare. Ingen människa har rätt att 

parasitera på eller i en annans kropp, ergo: aborten är moralisk oavsett om fostret anses ha mänskliga 

rättigheter eller ej. Det är mamman som har rätt att avgöra saken, och den rätten har hon så länge fostret 

lever inom henne. Rätten till sitt eget liv och sin egen kropp upphör inte på något magiskt sätt efter 28 veckors 

graviditet; bara tanken är rent ut sagt absurd. Rent formellt har Sverige haft fri abort sedan 1975, men det är 

onekligen en sanning med modifikation. Aborten är över mången annan sjukvård reglerad, och jag vägrar gå 

med på att en kvinna inte har rätt till sin egen kropp under de två sista månaderna av en graviditet. Varför 

kallar vi det frihet? Är frihet slaveri? Ibland påminner vi sannerligen om folket i Oceanien som blint tar till sig 

Partiets slagord: krig är fred, frihet är slaveri, okunnighet är styrka (en analogi som naturligtvis kommer ifrån 

boken “1984″ [1949] av George Orwell). 

Det görs uppskattningsvis 46 miljoner aborter i världen varje år. Av dessa är närmare 20 miljoner illegala 

abortingrepp. Uppskattningsvis dör 68 000 kvinnor varje år i samband med en illegal abort. Dessa siffror talar 

sitt tydliga språk, och man kan svårligen läsa dem utan att inse vilken stor tragedi statliga och/eller religiösa 

förbud mot abort är. Var “pro-liv”. Var “pro-choice”. 68 000 kvinnors blod stänker årligen på statens negation 

av rätten till liv, och det finns inget som är moraliskt med det. Det är bara vedervärdigt. 2 

Otrohet, monogami och svartsjuka – Mars 31 

Vad är otrohet? Den frågan är så vanlig och svaren så standardiserade att man nästan kan rabbla dem av slö 

vana. Var går gränsen för otrohet – vid kramar? Kanske vid pussar? Vid kyssar? Är det otrohet att fantisera om 

andra än sin partner? Att konsumera pornografiskt material? Och så vidare; frågorna är alltid ungefär 

desamma. Vad gäller svaren är de också desamma: antingen svarar man “för mig är otrohet att…” eller också 

“det beror ju på var man drar gränsen…”. Allt blir en fråga om hårklyverier och svaren erbjuds så att säga 

mellan tummen och pekfingret. Man har helt enkelt ingen bra uppfattning om vad otrohet är, trots att man 

uppenbarligen är väldigt rädd för det och tror sig veta att man blivit bedragen om ens partner delat sexuella 

aktiviteter med någon annan. Man bör se till den rent semantiska betydelsen av “otrohet”: svek eller falskhet. 

Att vara otrogen är att ha svikit en gemensam överenskommelse. Det må röra sexuella ting såväl som andra; 

otrohet är att svika ett förtroende oavsett vad det rör sig om. Det här är viktigt att förstå, och jag märker hur 

1 Tillägg den 10:e december. Svaret är förstås vid födseln. 

2 Tillägg den 10:e december. Ja, den här texten färgades av min ilska över abortmotståndet, så jag uttrycker mig 

spetsigt. Varför skulle jag inte göra det? Inlägget har väckt en del argsint motstånd, och sedan dess har jag skrivit 

fler arga inlägg om abortmotståndet som kan läsas nedan. Outsinlig ondska och oförblommerad sadism, det är 

min huvudsakliga reaktion. 

25

få som faktiskt gör det. Ofta säger man om polyamorösa förhållanden att de “accepterar otrohet” – vilket är 

att fullständigt ha missuppfattat saken. Låt mig förklara närmare. 

Otrohet är alltså att ha svikit en överenskommelse – kan man då tala om något sådant som otrohet i ett 

polyamoröst förhållande? Javisst, men inte på det här sättet. Ifall man kommer överens om att det är 

acceptabelt att ha sex med andra utanför relationen, då är det givetvis inte otrohet att ha det. Ungefär här 

brukar man avbryta mitt resonemang, med invändningen att många förhållanden helt enkelt saknar någon 

uttalad överenskommelse apropå vad som skall och inte skall betraktas som otrohet. Det är mycket sant och 

samtidigt mycket beklagligt. Hur ofta uppstår inte missförstånd, och hur många ekvivalerar inte kärlek med 

sorg? Det må vara en klyscha, men en mycket ackurat sådan: kommunikation är A och O i ett förhållande. Man 

måste kunna tala med varandra, och man måste kunna komma fram till gemensamma avtal om sådant som är 

av vikt för relationen (däribland exempelvis avtal gällande sexuallivet). Låter det för formellt, för stelt och 

byråkratiskt? Avtal och muntliga kontrakt – vad har det med ett förhållande att göra? Termerna är kanske en 

smula stela, men det innebär förstås bara att man pratar igenom saker och ting, och kommer överens om 

något som passar för bägge parter. Kan inte sådant vara underförstått? Jo, förmodligen, men det bäddar för 

missförstånd som ger en fingervisning om hur krass kommunikationen är. Finns inget kontrakt finns heller 

inget kontraktsbrott. Inget avtal, inget svek. Man kan inte bryta mot en överenskommelse som aldrig gjorts, 

således – ingen otrohet. 

Det är också min avsikt att tala lite om monogami kontra polygami här. Monogami är det socialt accepterade, 

och som polyamorös får man jämt och ständigt kritik av olika slag. Oftast består kritiken i en rent känslomässig 

indignation utan att man har ägnat frågan någon större tankeverksamhet (om någon alls). Blir förhållandet 

mindre “seriöst” om det inte förutsätter sexuell exklusivitet? Det råder allmän konsensus om den saken, vilket 

jag faktiskt finner en aning komiskt. Man brukar säga att sex inte är det viktigaste i ett förhållande – plötsligt 

menar man att det är sexet som över huvud taget definierar relationens allvar? Vi förväntas inte älska enbart 

våra föräldrar, eller enbart våra syskon et cetera. Varför anser man generellt sett att romantisk kärlek bör 

reserveras för en enda person? Varför anser man att sexuella aktiviteter bör reserveras för en enda person, 

om man befinner sig i ett förhållande? Religiösa och/eller konservativa talar värmande om kärnfamiljen som 

samhällets rätta struktur med mera (inte minst för att agitera mot sexuella avvikare) men finns några som 

helst rationella skäl att upphöja monogami till moraliskt imperativ? Jag anser snarare att det är en fråga om 

personliga preferenser (men fortfarande är det inte subjektivt; ens preferenser bör kunna motiveras rationellt 

med hänsyn till fakta). Om vi förbiser den sociala edikten, varför väljer man ett monogamt leverne? Man kan 

förstås ha väldigt bra skäl till att göra det, men även dåliga. Det tycks mig som att man oftast åberopar sin 

egen psykiska svaghet som skäl – svartsjukan. 

Vad är svartsjuka? Jag vidhåller att det är en irrationell känsla, och jag skall förklara varför. Många gånger 

säger man att svartsjuka bara är ett sätt att visa att man bryr sig om sin partner osv., inte sällan med 

förbehållet att det ju trots allt finns “överdriven” svartsjuka. Jag menar att all svartsjuka är överdriven sådan. 

Om du inte litar på din partner är du inte mogen för romantisk kärlek; om din partner inte kan lita på dig är 

inte denne mogen för det; om någon av er faktiskt är otrogen mot den andre innebär även det omognad. 

Själva ordet “omognad” är kanske malplacerat många gånger; det verkar faktiskt vara ganska få människor 

som alls blir redo för romantisk kärlek med allt vad det innebär. Svartsjuka är en produkt av mognadsmässigt 

tillkortakommande. Om du inte kan lita på din partner – varför umgås med denne? Antingen har du 

introspektiva problem att ta hand om innan du blir redo för romantisk kärlek, eller också är din partner 

otillförlitlig. I det första fallet bör man arbeta med sig själv tills man klarar av en relation, och i det andra bör 

man göra slut och finna en mer värdig partner. Om din partner är otrogen – har du inte rätt att vara svartsjuk 

då? Nej, det har du inte. Du har rätt att vara arg och sårad, men inte svartsjuk. Varför skulle du vara det? Din 

partner visade sig uppenbarligen ha svårt att visa dig respekt, och då kan man antingen tala igenom saken, 

reda ut den och börja om – eller göra slut (beroende på vilken lösning som verkar vara den rätta). I alla 

händelser finns inga skäl till svartsjuka, denna känsla som säger en att någon kränkt ens äganderätt till ens 

partner. En sådan har man naturligtvis inte, och mången sorg härrör ur det att man tror sig kunna äga sin pojk- 

eller flickvän. 

NOMA – April 02 

Inget försvar för deism/teism irriterar mig fullt så mycket som påståendet att tro och vetenskap inte står i 

konflikt med varandra, att religionen aldrig överlappar vetenskapen och vice versa. Man resonerar helt enkelt 

att allt till slut kommer an på “tron”, för vilken det inte finns eller kan finnas några bevis. Många gånger menar 

26

man till och med: för vilka det inte bör finnas några bevis. Man nöjer sig kort och gott med att “Guds vägar äro 

outgrundliga”, alltjämt dogmatiskt övertygad om hur man (lyckligtvis) är av den rätta tron. I sin bok “Rocks of 

Ages” (1999) skriver paleontologen Stephen Jay Gould om något han kallar “NOMA”; en akronym som står för 

“Non-Overlapping Magisteria”. Jag tänker inte översätta definitionerna till svenska, eftersom det skulle förlora 

mycket av innebörden. “Magisterium” definierar Gould som “a domain where one form of teaching holds the 

appropriate tools for meaningful discourse and resolution”. Religion och vetenskap presenteras av honom 

som två icke överlappande “magisteria”, vilket helt enkelt är detsamma som total separation mellan tro och 

vetande. Apropå NOMA skriver Gould att den är: 

the magisterium of science covers the empirical realm: what the Universe is made of (fact) and 

why does it work in this way (theory). The magisterium of religion extends over questions of 

ultimate meaning and moral value. These two magisteria do not overlap, nor do they encompass 

all inquiry (consider, for example, the magisterium of art and the meaning of beauty). 

Jag hoppas att man kan förlåta mig för att inte ha översatt de engelska citaten, men jag skulle inte kunna göra 

det felfritt. Hur som helst: jag kan omöjligen hålla med Gould om att religion och vetenskap är NOMA – “Non- 

Overlapping Magisteria”. Richard Dawkins har i “The God Delusion” (2006) bemött Goulds idé. Han hävdar där 

att gudshypotesen helt visst är en vetenskaplig sådan, och att den bör bemötas vetenskapligt. Förvisso finns 

inga bevis vare sig för eller mot gudshypotesen, men han menar att sådana trots allt är möjliga, och att Gud är 

”falsifierbar”. Jag håller med Dawkins om att NOMA är trams, men jag håller inte med honom om 

gudshypotesens falsifierbarhet. Den saken har jag redan talat om i mitt inlägg “TAP kontra PAP, eller Dawkins 

rörande agnosticismen“. Gudshypotesen är faktiskt utan bevismöjlighet, och den är helt och hållet en fråga 

om tro. Misstaget är att se den saken som något slags försvar för Gud. Det är sannerligen en ganska självklar 

vederläggning av Gud. NOMA blottar deism/teism som något arbiträrt, men menar att det därför inte finns 

någon konflikt mellan religion och vetenskap – däri består felsteget. Accepterandet av en arbiträr premiss står 

absolut i konflikt med vetenskapen. Gud är “terra incognita”, men accepterandet av terra incognitapåståenden 

står i konflikt med vetenskap (och med verkligheten som sådan). 

Till och med “National Academy of Sciences” skriver under på idén, men kanske mest för att inte väcka alltför 

stor kontrovers: “Scientists, like many others, are touched with awe at the order and complexity of nature. 

Indeed, many scientists are deeply religious. But science and religion occupy two separate realms of human 

experience. Demanding that they be combined detracts from the glory of each.” Jag vill behandla ämnet helt 

enkelt för att det är så vanligt, och för att det är så befängt. Man ser det som ett försvar av gudshypotesen att 

den saknar bevis, som om den inte stod i konflikt med empirisk vetenskap och empirisk epistemologi (all 

epistemologi är empirisk, a posteriori). Något mer förnuftsvidrigt är strikt taget svårt att finna. (Men som den 

här bloggen påvisar har jag letat ordentligt, inte sant?) 

Angående stigmatiseringen av parafilier – April 07 

I en debatt som nyligen pågått över nätet ställdes frågan om huruvida man skulle mörda en pedofil ifall man 

fick chansen. Nästan alla svarade till min förskräckelse jakande. Det är något högst medeltida över att belägga 

en viss sexuell preferens med dödsstraff – även om min läsare förmodligen inte håller med mig. Fram till så 

sent som 1979 betraktades exempelvis homosexualitet som en psykisk sjukdom av Socialstyrelsen. Idag – 

mindre än trettio år senare – tas man för en inskränkt idiot om man kallar homosexualitet för psykisk sjukdom, 

åtminstone av de allra flesta. De som färgstarkast anfäktar homosexualitet är somliga av de religiösa. I 

muslimska stater är det fortfarande förenat med dödsstraff, och i Indien har man en lag “377″ som ger upp till 

livstid för homosexuellt umgänge. Den romersk-katolska kyrkan är inte sen med invändningar mot 

homosexualitet, vilken kallas för “onaturlig”. Hur onaturlig är den, egentligen? Redan Aristoteles beskrev sex 

mellan samkönade hyenor, och boken “Biological Exuberance: Animal Homosexuality and Natural Diversity” 

(1999) av Bruce Bagemihl blev synnerligen uppmärksammad när den kom ut. Man har till dags dato observerat 

homosexuellt beteende hos omkring 1500 djurarter. Hur “onaturligt” är alltså homosexualitet? Det är inte alls 

onaturligt, även om det kanske strider mot Guds vilja enligt Bibeln och/eller Koranen. Det enda som emellertid 

är onaturligt är det omöjliga. 

Idag har vi i västvärlden större tolerans för homosexualitet. Lagen mot “sodomi” är sedan länge avskaffad, 

men inte alla preferenser åtnjuter lika stor tolerans. Pedofili är enligt “Diagnostic and Statistical Manual of 

Mental Disorders” (DSM-IV) just en “mental disorder” – en psykisk störning. Enligt DSM-IV är en person pedofil 

om: 

27

Personen under minst sex månader har återkommande kraftigt sexuellt upphetsande fantasier, 

drifter, eller beteenden, rörande ett eller flera förpubertala barn (Det rör sig här främst om 

barn som är 13 år eller yngre.) 

Personen har utlevt dessa drifter, eller om de sexuella drifterna eller fantasierna hos personen 

märkbart plågat personen eller gett honom eller henne sociala svårigheter. 

Personen är åtminstone 16 år gammal, och minst fem år äldre än det/de barn som åsyftas i det 

första kriteriet. 

Det bör förklaras väldigt tydligt att jag inte talar om våldtäkt eller övergrepp. Saken gäller själva preferensen, 

som kriminaliseras och stigmatiseras. Jag understryker, för att undvika eventuella missförstånd, att jag 

opponerar mig precis lika mycket mot våldtäkt och övergrepp som alla andra (eller till och med mer). Är det 

emellertid rimligt att klassa preferensen pedofili som en psykisk sjukdom? Det håller jag verkligen inte med 

om. Pedofili är inte ens en psykisk sjukdom när den tar sig uttryck i våldtäkt eller övergrepp. De flesta 

våldtäkter begås faktiskt av vuxna män och offren är oftast vuxna kvinnor. Varför utgår ingen (frånsett en 

handfull radikalfeminister) ifrån att jag, i egenskap av heterosexuell man, är en samhällsfara apropå 

sexualbrott? Man utgår ju i allmänhet ifrån att pedofiler är det. Enligt olika oberoende studier har man 

kommit fram till att omkring fyra till fem procent av befolkningen har en pedofil läggning. Det är naturligtvis 

bara en statistisk slutsumma, men man kan utgå ifrån att den stämmer mellan tummen och pekfingret. Är 

närmare 500 000 svenskar pedofiler? Är närmare femhundra tusen svenskar psykiskt sjuka, lidande av en 

pedofil läggning? Kanske, kanske inte – men ifall 5 % av befolkningen är pedofil, då talar vi alltså om en stor 

folkmassa, motsvarande halva Stockholm. Här i Eskilstuna där jag bor skulle varje individ vara pedofil åtta 

gånger om, givet befolkningsantalet på omkring 60 200 individer. Man bör ha statistiken klar för sig; om man 

vill mörda en pedofil behöver man inte leta länge. Chansen är stor att redan den egna släkten rymmer 

åtminstone en pedofil. 

Jag påminner läsaren ännu en gång om att jag inte talar om våldtäkt eller övergrepp. Den som frågar sig hur 

moraliska en pedofils fantasier kan tänkas vara, bör minnas att fantasier om våldtäkt är väldigt vanliga – i 

synnerhet hos kvinnor som fantiserar om att bli våldtagna av män. Att utlevandet av pedofili per definition 

skulle innebära våldtäkt eller övergrepp håller jag inte med om. Man menar oftast att barn och sexualitet inte 

hör ihop, men det är helt enkelt inte sant. Barn har helt visst en sexualitet som yttrar sig före puberteten, i 

form av fantasier och onani. Sexuellt umgänge behöver ej heller, märk väl, omfatta penetration vilket kanske 

är överraskande för många. De flesta är väldigt penetrationscentrerade (vid frågor om var gränsen går för 

“sex” svarar nästan alla antingen vaginal-, anal- eller oralsex). Eftersom man så ofta talar om det negativa i att 

ha “en skev syn på sexualiteten” har jag nu påpekat en sådan skev syn, men det finns flera. Zoofili var 

brottsligt fram till 1944 i Sverige, men många vill återinskaffa lagen mot tidelag. Varför? Ingen hund eller häst 

far illa av vad somliga kvinnor kan tänkas vilja hitta på. Nekrofili är mig veterligen brottsligt i alla samhällen, av 

skäl jag inte kan förstå frånsett den rent känslomässiga indignationen vid tanken. Man kan inte våldta en död, 

för en död är inte längre en människa. En död är bara en kropp, och det bör således inte vara någon juridisk 

skillnad mellan att ha sex med en död, och att ha det med, säg, en skyltdocka. Den enda relevanta frågan 

borde vara vem som äger skyltdockan eller den döda kroppen. Även lagarna mot barnpornografi är absurda. 

Enligt brottsbalken 16 kap. Om brott mot allmän ordning, §10a gör den person sig skyldig till brott om denne: 

1. skildrar barn i pornografisk bild, 

2. sprider, överlåter, upplåter, förevisar eller på annat sätt gör en sådan bild av barn tillgänglig för 

någon annan, 

3. förvärvar eller bjuder ut en sådan bild av barn, 

4. förmedlar kontakter mellan köpare och säljare av sådana bilder av barn eller vidtar någon 

annan liknande åtgärd som syftar till att främja handel med sådana bilder, eller 

5. innehar en sådan bild av barn 

Vad som är och inte är barnpornografi kan alltså betraktas som lite mellan tummen och pekfingret. Dessutom 

är inte bara framställandet av barnpornografi olagligt, utan även själva innehavet i sig. Det betraktar jag som 

fullständigt absurt. Man får emellertid porträttera barnpornografiskt material i en målning eller liknande, 

enligt Lag (2005:90). I den klassiskt dekadenta romanen “De elvatusen spöna” (1907) av Guillaume Apollinaire 

skildras, mot dess slut, hur furst Mony Vibescu våldtar ett spädbarn, och hur han sedan under pistolhot tvingar 

barnets far att göra detsamma. Detta är alltså, får man förmoda, helt inom lagens gränser – och det bör så 

28

vara! En filmatisering av boken skulle emellertid vara olaglig att göra, om man inte klippte bort den scenen. 

Hur ambivalent är inte lagen? Mord anses många gånger mer acceptabelt att porträttera än sexualitet 

(förbehållet att just den här scenen skulle överlappa bägge fenomenen). Även sadomasochism präglas av visst 

socialt stigma, låt vara att det inte längre betraktas som psykisk störning, och att det i allt större grad blir 

tolererat av allmänheten. Själva ordet “avvikelse” (eller parafili) är i ärlighetens namn malplacerat, för de 

flesta av oss är “avvikare” på något område – och ingen parafili är mindre naturlig än någon annan. Den saken 

behöver verkligen sägas. 

Om vapenlagen vore universell – April 08 

I egenskap av klassiskt liberal har jag inte mycket till övers för restriktiva vapenlagar, vare sig det gäller 

totalförbud eller “bara” inskränkning. Det finns ett otal populära argument både för och emot dessa lagar; å 

ena sidan vill man kanske hävda att legalisering leder till ökat våld mot oskyldiga, och å andra sidan kanske 

man säger att vapen fungerar som utjämnare och således blir angreppen färre. Så brukar den polemiska 

dansen te sig, men jag tänker inte tala mer om den. Mina läsare känner den förmodligen redan tillräckligt väl. 

Däremot undrar jag ifall inte jag och mitt “block” kan göra gemensam sak med vapenmotståndarna. Varför 

utverka ett totalförbud mot eldvapen? “Tja”, svarar mina motståndare, “för att innehav av vapen leder till 

ökat våld mot oskyldiga”. Låt säga, bara för resonemangets skull, att jag accepterar den premissen. Faktum är 

att jag helt visst accepterar den, om än inte riktigt på det sätt som kanske förväntas utav mig. Jag frågar min 

meningsmotståndare om vi bör betrakta det som fel, rentav som omoraliskt, att äga dödliga skjutvapen. Man 

svarar mig: “ja, det är absolut fel att vem som helst skall kunna beväpna sig med livsfarliga vapen!” Ponera att 

jag går med på resonemanget, och att jag säger mig förespråka ett totalförbud av dessa hemska vapen. Man 

blir förstås upprymd över att ha lyckats omvända en så inbiten liberal som mig, men glädjen blir inte långvarig. 

Med den sokratiska metoden i bagaget konstaterar jag frankt att vi således måste börja avväpna alla poliser 

och statligt anställda med tjänstevapen. Trots allt – var skulle man annars börja? Det är hos polisen och armén 

man finner de allra flesta vapnen. 

Det där inställsamma leendet hos min motståndare försvinner snabbt. “Men…”, stammar man, “polisen måste 

ju ha vapen!” Jaså? Varför då? Vi enades ju alldeles nyss om att blotta innehavet av skjutvapen var, inte bara 

av ondo men rentav omoraliskt. En morallag måste vara universell, och vi vet vad som händer när man 

missförstår universalier. “It is an orgiastic nightmare of violent horror when people get universals wrong“ 

(Stefan Molyneux). Vad som är omoraliskt för mig som privatperson att göra måste alltså vara omoraliskt även 

för en polisman. När man faktorerar in staten i argumentet om hur innehav av vapen föder våld, då måste 

man medge att resonemanget är sant. Som Murray Rothbard har sagt: “There has been one central, 

dominant, and overriding aggressor upon all of these [individual] rights: the state”. Vilka rättigheter talar han 

om? Ja, naturligtvis om rätten till liv, frihet och egendom. Det våld som enskilda (eller till och med 

organiserade) privatpersoner åstadkommit har ibland varit storskaligt, det är sant, men det har fortfarande 

aldrig överträffat statens våldsutövande. Ingen maffia kan lyckas avväpna en hel nations befolkning, men det 

lyckas en stat förhållandevis bra med. Ingen maffia kan införa något slags procedur som systematiskt rånar alla 

människor i en hel nation, så att de inte själva behöver stå i något mörkt gathörn och hota alla som råkar 

passera. Det har staten lyckats alldeles förträffligt med, via något så etablerat som inkomstskatten. De flesta 

av oss är (hoppas jag) överens om att krig är något förkastligt – men ingen privat individ eller maffia kan 

åstadkomma ett så storskaligt blodbad som krigets. Ett så monstruöst massmord måste ske i statens regi, 

något annat vore helt enkelt inte möjligt. Det vore olagligt och omoraliskt för mig att gå ut på stan och 

drämma en välslipad yxa i huvudet på en förbipasserande, men varför är det både lagligt och berömvärt av en 

soldat att mörda andra soldater? Hur kan något vara omoraliskt för mig, men inte för soldaten? “It is an 

orgiastic nightmare of violent horror when people get universals wrong”. 

Vid det här laget vet min motståndare inte riktigt vad han skall säga. “Men… tänk på all brottslighet, vi 

behöver polisen för att beskydda oss!” Gör vi? Vem skall å andra sidan skydda oss ifrån polisen? Som Juvenalis 

frågade: vem skall vakta över väktarna? En särskild institution ägnad åt uppgiften? Nå, vem skall i så fall vakta 

över den? Det hela utmynnar naturligtvis i ett cirkelresonemang, och den enda vägen ut ur cirkeln är att 

avskaffa våldsmonopolet. 1 Den enda utvägen är att ingen människa eller grupp av människor har rätt att 

1 Jag är inte anarkokapitalist förstås. Jag anser att staten behövs, och att statens enda rättmätiga funktion är att 

skydda människors rättigheter. Jag är minarkist. Resonemanget förs här med glimten i ögat så att säga, och när 

jag talar om ”staten” menar jag vår svenska stat här och nu. Den har ju faktiskt monopoliserat initierandet av 

våld. 

29

initiera våld. En intellektuellt hederlig måste medge att den jämförelsevis småskaliga stöld som begås av 

privatpersoner inte ens spelar i samma liga som statens systematiserade och skrupelfria process av stöld (jag 

skriver process just därför att statlig stöld, oftast till skillnad ifrån privatpersoners, är en pågående process där 

det inte handlar om engångsföreteelser). Medan en enskild individ kanske skjuter ner några människor på ett 

torg, är statens mord processerade. I krig stupar tusentals och åter tusentals människor; att vägra kalla staten 

för en mördarmaskin är oärligt – och ifall man ser något omoraliskt i mord (eller i blotta innehavet av 

skjutvapen) är det väldigt inkonsekvent att inte vilja avväpna staten. Staten bör i sådana fall avväpnas först och 

främst, då den är dess initierande av våld är det största hotet mot freden. Själv är jag som sagt ingen 

motståndare till innehav av skjutvapen, men jag är motståndare till angreppsvåld. Ifall man menar att ingen 

bör ha rätt att äga skjutvapen, tar man då ändå inte ett steg i ”rätt” riktning? Ofriheten att beväpna sig 

återstår naturligtvis, men den totala mängden våld kommer förmodligen att minskas radikalt när staten 

avväpnas. Jag säger givetvis inget ont om rättsväsende och självförsvar, utan talar uteslutande om initierandet 

av våld. Det tycks mig som att klassiska liberaler och vapenmotståndare kan göra gemensam sak, även om det 

bara vore ett steg i ”rätt” riktning. 

Min motståndare lutar sig tillbaka med ett förbluffat minspel. Menar jag allvar? Skall vad som är omoraliskt för 

en privatperson även betraktas som omoraliskt för en polis eller soldat? “Men det kan han väl inte mena!” 

tänker motståndaren högt, men jo, det kan jag absolut. Jag menar det till fullo. Varför har man, mig veterligen, 

aldrig tidigare resonerat exakt såhär? Det vet jag förstås inte, men jag förmodar att det består i paradoxen. 

Om ingen har rätt att inneha vapen – vem skall avväpna dem som har vapen? Som jag redan grundligt 

förklarat är ingen individ eller grupp någon match för statens polisväsende och/eller armé – ens om man 

beväpnade sig. Just därför brukar man tala om vapeninnehav som “balance of power”. Det ger en gammal tant 

möjlighet att försvara sig mot en storväxt buse. Utan denna “utjämnare” skulle tanten inte ha någon chans 

mot den store busen, och det maktförhållandet är till och med undermåligt som liknelse för det mellan individ 

och stat. Inte ens den största grupp busar skulle ha någon chans att försvara sig mot (eller ännu mindre 

besegra) statens krigsmakt. “Men denna krigsmakt är avsedd att försvara…” invänder min motståndare, men 

hejdar sig mitt i meningen. Åtminstone tänker jag mig naivt att han gör det, då han slås av en plötslig insikt. 

Avsedd att försvara vad? Folket? Knappast, eftersom den självt lever på våldets nåd. 

Om hur man blir en effektiv gudamördare – April 09 

Trots att jag tagit upp det här ämnet flera gånger tidigare återstår uppenbarligen många frågetecken. Vilket 

ämne och vilka frågetecken? En sak i taget. Ämnet är identitetslagen och dess tillämpning på gudshypotesen. 

Trots att jag skrivit två inlägg om det arbiträra i denna hypotes har man inte förstått mig, eller somliga som 

konfronterar mig med ämnet har inte gjort det åtminstone. Det kan bero på att jag förklarat saken väldigt 

dåligt, eller också på att personerna ifråga evaderar mina poänger. Jag själv finner det sistnämnda mest 

rimligt, dels eftersom att jag faktiskt har förklarat saken övertydligt, men dels även för att ämnet i sig är väldigt 

kontroversiellt. Det här inlägget förutsätter hur som helst att man redan läst dessa tidigare inlägg, eller att 

man i alla fall redan har en god förståelse för vad jag här tänker skriva om. Två invändningar mot mitt 

resonemang har nämligen framförts, och jag tänkte ta upp dem här och nu. Den första av dessa två går ut på 

att Gud inte alls strider mot identitetslagen; även Gud, menar man, måste lyda under identitetens axiom. 

Stämmer detta? Den klassiska teismen brukar tillskriva Gud följande attribut: 

Gud är fullkomlig, självexistent och oberoende av andra faktorer. 

Gud är Skaparen och upprätthållaren av världen. 

Gud är allsmäktig. Han kan bara göra det logiskt möjliga i överensstämmelse med sin natur. 

Han kan inte skapa en sten som han inte kan lyfta, eftersom det är logiskt omöjligt att skapa en 

sten som ett allsmäktigt väsen inte kan lyfta, för då är han inte allsmäktig. 

Gud är allvetande. 

Gud är fullkomligt god eller är kärleken. 

Vad som kan sägas konstituera Gud, det må man förstås tvista om. Dessa är åtminstone de vanligaste 

attributen. Min avsikt är inte att kritisera dem punkt för punkt, även om det är frestande, utan bara att slå fast 

att samtliga kan summeras med ett enda ord: fullkomlighet. Minns definitionen av identitetslagen: att vara är 

att vara något, och att vara något är att vara kvalitativt och kvantitativt bestämd. Misstaget man gör är att 

betrakta fullkomlighet som något kvalitativt och kvantitativt bestämt, snarare än frånvaron av sådan 

bestämmelse. Det fullkomliga är i sig självt en logisk självmotsägelse, såsom påvisats genom exempelvis 

30

teodicéproblemet. Hur kan man på en och samma gång hävda de följande tre satserna: Gud är allsmäktig; Gud 

är fullkomligt god; det onda finns? Man brukar besvara paradoxen med människans fria vilja, vilket onekligen 

är ett argument utformat just för att täcka ett hål som uppenbarat sig. Det religiösa lapptäcket av argument 

sträcker sig allt vidare, men mig veterligen finns än så länge ingen ruta på detta lapptäcke för att fylla det hål 

som identitetslagen river upp. Vad man gör vid konfrontation är att man ignorerar och evaderar, och likt en 

papegoja upprepar man att det inte finns någon motsägelse. Det är kanske bekvämt att stoppa huvudet i 

sanden, men det är inget skydd som imponerar på någon annan (försåvitt “någon annan” inte är av samma 

slag). 

Varför står fullkomlighet i strid med identitetslagen? För att allsmäktighet denoterar ett identitetsföreträde, 

det vi brukar kalla övernaturlighet och förmågan att uträtta mirakel. Att förvandla vatten till vin och dylika 

exempel är uppenbara brott mot identitetslagen, men man kan förstås invända att sådant bör betraktas som 

metaforiskt. Mitt svar på den invändningen är att ifall allt betraktas som metaforiskt återstår inget av 

religionen utan bara en illa skriven äventyrsroman. Vad menas i sådana fall bokstavligt? Gudstro innebär per 

definition en tro på Guds bokstavliga existens, och oftast tillskrivs denna Gud de attribut som ovan nämnts. En 

sådan Gud måste likaledes per definition vara ett övernaturligt väsen, och övernaturlighet innebär i sin tur att 

ett tings identitet angrips. När man säger att Guds fullkomlighet är en del av hans identitet har man 

uppenbarligen missuppfattat identitetslagen, eller också blankt struntat i den. En identitet kan inte stå i 

konflikt med andra identiteter; det finns inget sådant som en identitet förmögen att angripa en annan 

identitet. Det vore en självmotsägelse (precis som “friheten” att kränka frihet blir en självmotsägelse inom den 

politiska teorin). 

Å andra sidan kan man fråga sig om en gudstroende egentligen har så mycket emot självmotsägelser. Jag 

talade om två invändningar, och den andra rör huruvida något faktiskt kan sägas motbevisas med ren logik. 

Många säger att det är absurt att tro att man kan motbevisa Gud rent teoretiskt, blott med logikens hjälp. Det 

tycker jag är komiskt, inte minst därför att man så ofta vill mena att bevis inte existerar inom vetenskapen 

utan bara i matematikens värld. I så fall har man en besynnerlig syn på vad som konstituerar bevisföring, men 

om man godtar den premissen kan gudshypotesen endast falsifieras genom logiken. Vari ligger det absurda? 

Ifall man kastar en tärning över en plan yta kommer den att landa på en av sina sex sidor, och varje yta har en 

sannolikhet på 1:6 att hamna överst. Detta kan jag fastslå logiskt utan att göra empiriska observationer och 

experiment genom att kasta en tärning halva natten tills jag känner mig nöjd med den vetenskapliga 

bevisföringen. Det är faktiskt så att vetenskapen är underkastad logiken. Logik definierar jag för övrigt som 

konsten att identifiera icke motsägande relationer (av den händelse att någon släpar på den gängse kantianska 

“a-priori”-definitionen i bagaget). Ifall tärningen vore övernaturlig skulle den kunna landa på två sidor 

samtidigt, men det är en omöjlighet. Ett sådant utfall vore helt enkelt ett brott mot tärningens identitet, dess 

beskaffenhet. Man kan inte tala om någon sannolikhet för det utfallet, vilket många debatter apropå 

gudshypotesen brukar utmynna i. Det omöjliga är inte en fråga om osannolikhet, vare sig man tillämpar 

logiken på tärningens oförmåga att landa på två sidor samtidigt, eller på Guds existens. 

Cannabis – don’t critizise, just legalize – April 15 

När Carl von Linné år 1753 döpte den där halvhöga växten med sina karakteristiskt spretiga blad till “cannabis 

sativa” hade han förstås ingen aning om vilken roll växten skulle komma att spela under 1900-talet, för 

hippiekulturen såväl som i den politiska debatten. Naturligtvis kände man till dess berusande egenskaper 

redan då, och långt tidigare. Den första cannabisorienterade kulturen uppstod i Indien för 4000 år sedan. 

Skyterna och antikens greker var förtrogna med cannabis, och i arabvärlden upptäcktes “haschisch” år 1155 av 

Haydar, den persiske grundaren av Sufis-orden. En historisk sekt som förknippas intimt med cannabis är 

förstås assasinerna, vilka rökte mycket haschisch under sina religiösa ceremonier och anses ha utfört en del av 

sina terrordåd under haschischrus. De sagor från 1100- till 1700-talet som samlats under namnet “Tusen och 

en natt” innehåller många uppgifter om haschischberusning. Vissa menar att den klassiska flygande mattan i 

själva verket är en allegorisk beskrivning av haschischrus. I sagorna laboreras ofta med tidsbegreppet på ett 

sätt som har likheter med haschischrusets förändringar av tidsupplevelsen, och en av sagorna i samlingen 

heter för övrigt “Sagan om haschischätaren”. Scheherazade beskriver där hur en fattig man under berusning 

av haschisch kan uppleva de mest fantastiska äventyr, och med haschisch och fantasi blir han rik, och har sex 

med de skönaste av kvinnor. Genom boken skulle många européer komma i kontakt med och intressera sig för 

haschisch. I Etiopien har man funnit haschpipor ifrån 1300-talet, och i Europa har hampan varit känd i 

åtminstone 2500 år. Pappret uppfanns i Kina av Ts’ai Lun år 105 – av hampa. 

31

Först under de senaste decennierna har cannabis sativa (sativa betyder “odlad”) blivit föremål för global 

politisk debatt, och jag förstår ärligen inte varför. Bakgrunden till detta har jag förstås redan beskrivit i min 

essä “Staten säger nej!“ 1 : 

År 1933 kunde miljontals amerikaner för första gången på tretton år lagligen njuta av en drog 

som makten släppt fri (nåja, kongressen överlät åt de olika staterna att själva bestämma över 

saken). På grund av olika omständigheter hade USA förbjudit alkoholen år 1920 – men vilka blev 

följderna? Det kan man förstås tvista om; vissa kommer att peka på saker som blev bättre och 

andra på saker som blev sämre. Det fanns emellertid skäl till att beslutet hävdes 1933. Från och 

med år 1930 tillträdde en man vid namn Harry J. Anslinger posten som chef för FBN, förkortning 

för “Federal Bureau of Narcotics”, till förmån för den post han just lämnat på “United States 

Bureau of Prohibition”. När alkoholen legaliserades behövde staten kanske en ny slagpåse, för en 

sådan fann man i cannabis. 

Som så ofta annars är politiserad vetenskap ett ont. Det må röra nationalekonomi, den globala 

uppvärmningen eller, som i det här fallet, drogförbud och –restriktioner. Vilka är egentligen de vetenskapliga 

grunder på vilka förbudet mot cannabis i begynnelsen vilar? Herr Anslingers påståenden kan betraktas som 

föga mer än propagerande dumheter: 

There are 100 000 total marijuana smokers in the US, and most are negroes, hispanics, filipinos 

and entertainers. Their satanic music, jazz and swing, result from marijuana use. This 

marijuana causes white women to seek sexual relations with negroes, entertainers and many 

others. 

Marijuana is an addictive drug which produces in its users insanity, criminality and death. 

Marijuana is the most violence-causing drug in the history of mankind. 

You smoke a joint and you’re likely to kill your brother. 

Varje läsare inser förstås att sådana här påståenden är rasistiska, vetenskapligt ogrundade och rentav oärligt 

formulerade. Det är ändå på basis av dem som cannabis först blev illegal under 1930-talet, såväl som av 

propagandafilmer i stil med den klassiska “Reefer madness” (1936). För den okunnige, och det är absolut inget 

fel i att vara okunnig, är en reefer detsamma som en joint eller cigarett. Om man inser hur groteskt absurda 

Anslingers påståenden om cannabis är, varför vill man i allmänhet inte förespråka en legalisering av den? Har 

det presenterats nya fakta och nytt forskningsmaterial till stöd för totalförbud? Nej, några synnerligen 

relevanta fakta som kan stödja ett sådant har knappast presenterats. Cannabis är inte fysiskt 

beroendeframkallande, det verkar inte ensamt kunna orsaka psykoser, det leder inte till schizofreni (vilket har 

påståtts), det kan inte betraktas som en “inkörsport” till tyngre droger, det finns ingen direkt koppling mellan 

cannabis och amotivation (vilket är vad forskarna kallar letargi bland cannabisbrukare), det finns inga belägg 

för att cannabis skulle orsaka ångest eller depressioner. Oönskade bieffekter kan däremot vara att närminnet 

tillfälligt försämras, eller den bronkit som kan tänkas uppstå. Man varnar faktiskt mindre bevandrade personer 

för så kallade “spliffs”, dvs. cigaretter som blandar tobak och cannabis, eftersom tobaken är skadlig. Det 

föranleder en undran om hur farliga droger egentligen är, när man frånser den statliga propagandan som 

överlag påvisas vara falsk. Den brittiska regeringsutredningens ranking över de tjugo farligaste drogerna ser ut 

såhär: 

1 http://www.equil.net/staten.doc 

32

1. Heroin 

2. Kokain 

3. Barbituater 

4. Illegalt metadon 

5. Alkohol 

6. Ketamin 

7. Bensodiazepiner 

8. Amfetamin 

9. Tobak 

10. Buprenorfin 

33 

11. Cannabis 

12. Flyktiga lösningsmedel 

13. 4-MTA 

14. LSD 

15. Metylfenidat 

16. Anabola steroider 

17. GHB 

18. Ecstasy 

19. Alkylnitriter 

20. Kat 

Listan är enligt “The Independent” den första i sitt slag och baseras på vetenskapliga fakta kring drogernas 

skadlighet på både individen och samhället. Den beställdes av regeringen – men ignoreras nu av ministrar på 

grund av det kontroversiella innehållet. I vilken mån den kan sägas vara korrekt kan naturligtvis diskuteras, och 

man bör minnas att den faktorerar in sociala aspekter och inte bara preparatens verkningar på kroppen. Att 

alkohol och tobak bör anses som farligare än cannabis är åtminstone ypperligt korrekt. Omkring 7000 svenskar 

dör årligen i tobaksrelaterade sjukdomar, medan ingen någonsin har dött av cannabis. Hur farligt är cannabis 

egentligen? På svenska Wikipedia skriver man: 

Enligt ett LD50-mått, en vedertagen metod för att mäta “giftighet” där man mäter vilken dos som 

krävs för att 50 % av en grupp försöksdjur ska avlida av akut förgiftning, publicerad i Merck- 

Indexet, är den dödliga dosen för THC 42 mg/kg kroppsvikt. För en normalvuxen man på 75 kg 

motsvarar detta att inhalera all THC i 21 vanliga engramscigaretter av högpotent (15 % THC) 

cannabis vid ett och samma tillfälle. I praktiken absorberas dock vanligen långt ifrån all THC, 

varför betydligt fler cigaretter sannolikt skulle behövas för att uppnå dödlig dos. Vid muntligt 

intag är LD50-värdet för han- respektive honråttor 1270 mg/kg respektive 730 mg/kg. Grovt 

räknat motsvarar detta för en genomsnittlig människa ungefär ett halvt kilo cannabis med en 

THC-halt på 15 %. 

En potentiellt dödlig dos cannabis motsvarar alltså, mellan tummen och pekfingret, ett halvt kilo cannabis med 

hög THC-halt. Det motsvarar 500 cigaretter om ett gram styck, att röka vid ett och samma tillfälle. En 

tobaksrökare inser förmodligen hur orimligt det vore att röka fem limpor under en enda kväll. Man kommer 

må dåligt och kräkas långt innan man närmar sig slutet av de femtio cigarettpaketen, och den saken gäller i 

långt högre grad för cannabis. Det enda sättet på vilket man kan dö av cannabis lär vara att injicera hascholja 

direkt i blodet (men man dör förstås också om man injicerar luft i blodet, och något förbud av luft har inte 

omtalats i de politiska debatterna minsann). 1 Tvärtom: cannabisen har faktiskt mycket positiva effekter att 

erbjuda. Den kan lindra illamående hos AIDS-sjuka (såväl som hos åksjuka eller bakfulla), eller kemoterapins 

biverkningar hos cancerpatienter. Den kan stimulera hungern hos anorektiker, eller verka lugnande på 

personer med ADHD. Cannabis lindrar överlag mot stress och smärta. 

Varför vägrar man dogmatiskt (jag skriver “dogmatiskt” därför att man medvetet åsidosätter presenterad 

fakta) att se fördelarna med cannabis? Varför vägrar man närmast kategoriskt att erkänna att både alkohol 

och tobak är långt farligare än cannabis? Av indoktrinering eller av slentrian och slö vana? Man föreställer sig 

“narkomanen” som en desperat, som begår brott för att kunna finansiera sitt missbruk. Det gäller bara ett 

ytterst fåtal, och bland dessa finns förmodligen inte en enda person som enbart missbrukar cannabis. Är det så 

man föreställer sig Michel Foucault, Alexandre Dumas, Gerard de Nerval, Victor Hugo, Ferdinand Boissard, 

Eugene Delacroix eller Charles Baudelaire? Var och varannan har faktiskt testat cannabis åtminstone vid något 

tillfälle. Det är trots allt både trevligare och mindre farligt än tobak eller alkohol – två droger som må vara 

reglerade men fortfarande fullt lagliga i Sverige. Jag kan inte säga annat än vad Peter Tosh sjöng på 1970-talet: 

don’t critizise, just legalize. 

1 Tillägg 13:e december. Det där med att man dör av luftinjektion är förstås en myt, men det hade jag tydligen 

ingen koll på i mitten av april. Den väsentliga sensmoralen återstår ändå: staten förbjuder inte det som folk anser 

sig behöva. Folk anser sig inte behöva cannabis idag, men å andra sidan tobak, snus och alkohol.

Teodicéproblemet – April 16 

I och med min utläggning om hur man blir en effektiv gudamördare nämnde jag det klassiska 

teodicéproblemet i all hast. Problemet är detta: hur kan man på en och samma gång hävda de följande tre 

satserna: Gud är allsmäktig; Gud är fullkomligt god; det onda finns? Det uppstår en paradox i resonemanget, 

och jag kan för allt i världen inte se ett enda skäl till varför man skulle påstå att Gud är fullkomligt god eller 

något mindre än en massmördare. Märk väl hur följande går alldeles utmärkt att säga: Gud är allsmäktig; Gud 

är fullkomligt ond; det onda finns. Teologins standardiserade svar på teodicéproblemet är att Gud försåg 

människan med en egen vilja, och att han inte försöker lägga sig i våra förehavanden. Detta är ett skräddarsytt 

argument som jag har vissa problem med. En invändning jag med glimten i ögat kan framföra, är den om att 

Gud helt visst lade sig i människors förehavanden i Bibeln. Har Gud ändrat sig? Var han efterklok nog att inse 

att syndafloder och dödsänglar kanske var en dålig idé? Teologin svarar naturligtvis (sedan Spinoza) att Bibeln 

skall tolkas symboliskt, och det är exakt denna återvändsgränd jag vill bemöta. Vad är symboliskt? Allt? Då 

återstår ingen religion utan bara en illa skriven äventyrsroman. Är Guds existens menad att tolkas bokstavligt? 

Varför bara Gud självt, och inte de utsagor om Honom som nedtecknats i Gamla såväl som Nya Testamentet? 

Och så vidare – jag skall inte dröja kvar vid den saken, utan vill bara belysa hur resonemanget kan tänkas se ut. 

Åter till teodicéproblemet, och teologins svar på frågan om människans fria vilja. Det kommer an på något jag 

har skrivit åtskilligt om redan, nämligen moral som universell lag. Vad som är moraliskt är moraliskt för alla i 

alla situationer, och vad som är omoraliskt är likaledes omoraliskt för alla i alla situationer. Moralisk 

pragmatism är förödande; det innebär inkonsekvens och yttrar sig i de mest ondskefulla handlingar. Hur väver 

jag in detta i teodicéproblemet? Det finns ondska i världen, men Gud som är fullkomligt god gör inget åt saken 

(trots att han är förmögen). Han ingriper inte i människornas handlingar. Hur är det ett försvar för Gud och en 

vederläggning av teodicéproblemet? Ifall jag ser på när en gammal man trillar ner för en trapp utan att ringa 

en ambulans trots att jag är förmögen – är det moraliskt av mig? Ifall jag med obeskrivlig lättja kan avstyra ett 

folkmord, hur moraliskt av mig vore det att inte ingripa? Man kan inte tilldela Gud en moralkodex medan man 

tilldelar människan en annan – det är inkonsekvent (låt vara att redan konceptet “Gud” är inkonsekvent). Om 

Gud är allsmäktig, hur god kan Han anses vara? Om Gud är fullkomligt god, hur allsmäktig kan Han anses vara? 

Epikuros paradox gör sig påmind: 

Är Gud villig att förhindra ondska, men inte förmögen? Då är han inte allsmäktig. Är Gud 

förmögen, men inte villig? Då är han ondskefull. Är Gud både förmögen och villig? Varifrån 

kommer i så fall ondska? Är han vare sig förmögen eller villig? Varför då kalla Honom Gud? 

Ersätt för all del ordet “Gud” med “människa”; den moraliska implikationen blir – och bör bli – densamma. Jag 

uppmanar varje person att förhålla sig misstänksam mot påståenden om att religiösa utsagor måste sättas i 

deras rätta kontext för att förstås. Den enda rätta kontexten är verklighetens, och ifall godhet hos Gud blir 

ondska för människan, då har man snavat över en paradox. Förhållandet mellan religion och verklighet präglas 

av ett logiskt “non sequitur”, och det har jag här påvisat gällande underkategorin om Gud kontra människan. 

En morallag måste vara universell, annars är den ingen morallag. Teodicéproblemet – som ju bland annat 

uttrycks i Epikuros paradox – låter sig knappast lösas så enkelt som teologin vill mena. Teologin behandlar 

emellertid religion som något strikt “a priori”, som något som inte behöver knytas till fakta och vad vi vet om 

verkligheten. Med den utgångspunkten behöver man ärligt talat inte skräddarsy sådana här argument för att 

vederlägga invändningar. Man behöver enbart titta upp mot himlen och låtsas som att det regnar. Vem vet – 

det kanske verkligen är änglarna som tömmer sina pottor? 

Uppdatering: Via min vän ProjO uppmärksammades jag på ännu ett argument teologerna använder för att 

bemöta teodicéproblemet. Man säger att meningen med våra liv görs gällande först i nästa existens, och att 

den här existensen syftar till att göra människan mer lik Gud. Lidandet och det onda i världen uppges bero på 

människans brister (eftersom hon alltså inte är tillräckligt lik Gud ännu) vilket får oss att återvända till 

moralens universal-imperativ. Vad det onda än sägs bero på – det existerar utan att Gud förhindrar det, och 

hur moraliskt det kan anses vara har jag redan talat om. Man kan säga att naturkatastrofer och dylikt blir svårt 

att förklara eftersom Gud uppenbarligen hade kunnat skapa en mer gästvänlig omgivning för oss. Det är 

alldeles sant, men egentligen en bisak. Poängen återstår även efter att ha filtrerats genom ännu ett 

skräddarsytt argument: en Gud som inte ingriper för att förhindra ondskan i världen kan inte gärna vara god, 

intet mer än den människa är god som handlar likadant. Ifall Gud menar att människans syfte inte uppenbaras 

förrän i nästa existens torde Han, för att vara konsekvent, mena att livet här och nu är totalt meningslöst, 

annat än som att vara ett medel för ett mål. Är det en Gud som är god? Är det en Gud man bör försvara? 

34

Bokslut i pedofildebatten – April 17 

(Det här inlägget skrivs delvis som svar på en i skrivande stund aktuell debatt, så man får ta det för vad det är. 

Viss tidsbundenhet är alltså att räkna med.) 

Det har på sistone uppstått hätska debatter kring pedofili, inte minst på Helgon.net där både debattörer och 

deras inlägg har raderats (samt hela forumskategorin “udda och övrig sexualitet”). Det hör inte riktigt till 

ämnet, men jag vill ändå belysa att en viss person observerade en konversation om pedofili som fördes via 

gästböcker, och att denne anmälde saken till Aftonbladet sedan man på Helgon.net inte ansåg saken vara 

något i behov av ingrepp. Den därpå följande artikeln 1 blåstes upp ordentligt, inte minst på grund av rubriken 

“Attackerad av pedofiler på chatten” samt påståendet om att pedofiler pratar “öppet om hur de vill ha unga 

flickor och pojkar” på Helgon.net. Rubriken är ett rent faktafel och det därpå följande påståendet är en 

halmgubbe. Det finns nämligen inget som helst olagligt med att ha privata konversationer om pedofili, och att 

påstå något annat är helt klart att bespotta yttrandefriheten. Dagstidningen var ute efter att skrämma upp folk 

och på så vis sälja fler lösnummer (även om jag personligen får en aning svårt att se hur det går ihop, men det 

gör det uppenbarligen). Vid det laget uppstod flera debatter om pedofili i Helgons forum, som överlag gick ut 

på personangrepp, påståenden tagna ur luften och allmän fientlighet. Man ansåg det plötsligt rätt att tysta 

ned allt prat om pedofili på hemsidan, vilket man gjorde bland annat genom att låsa trådarna samt att, som 

sagt, ta bort hela kategorin “udda och övrig sexualitet” i vilken jag själv var operatör. Jag kommer på intet sätt 

försvara en sådan reaktion, och jag blir nästan fysiskt illamående över sättet på vilket man valde att hantera 

saken. Detta är hur som helst bakgrunden till varför jag väljer att ta upp ämnet här. Om något gör mig fysiskt 

illamående är det nämligen allra främst den allmänna häxjakten på pedofiler, där man resolut konstaterar att 

det är en god handling att mörda en sådan, och att de är intet bättre än Stalin eller Hitler (för att åberopa 

Godwins lag 2 ). 

Jag har talat en smula om pedofili tidigare, främst i mitt inlägg angående stigmatiseringen av parafilier vilket 

blev väldigt populär läsning under det att debatterna rasade. De flesta reagerar först och främst emotionellt 

när ämnet tas upp, och det är vare sig underligt eller fel. Jag förstår helt och fullt att pedofili är något som 

framkallar starka känslor hos folk, oberoende av ifall man själv råkat ut för övergrepp i barndomen eller ej. 

Vad som däremot gör mig arg är att man så ofta baserar sina åsikter helt och hållet på känslor; att man låter 

sig invaggas i fördomar av rent dogmatisk natur, där man varken försvarar sig med argument eller lyssnar på 

andras. Över allt annat är man ovillig vad gäller att ta till sig fakta, ifall dessa fakta kan tänkas stå i konflikt med 

den mur av dogma man byggt upp. Vad man säger kan se ut ungefär så här: 

Jag anser inte att pedofili är en sexuell läggning oavsett vad en del psykologer säger, jag vet en 

hel del som talar emot det. Det är ett ordkrig som aldrig kommer att komma till ro; folk tycker 

olika om saker. Jaha, så det är bara stört när personen ifråga begår övergrepp, men inte när 

denne onanerar till barn eller fantiserar om att vara med ett barn och så vidare? 

Min första invändning är naturligtvis att en åsikt behöver motiveras och argumenteras för, ifall den skall kunna 

tas på allvar av seriösa människor. Om man hävdar något annat är man själv dogmatisk. Sakpåståenden måste 

per definition härledas ur fakta, men så sker inte. Man säger bara att man vet “en hel del som talar emot”, 

men man specificerar inte vad det kan tänkas röra sig om. När man ber dessa personer att källredovisa sina 

påståenden, eller omtala vetenskapligt bedrivna undersökningar som kan tänkas stödja dem, bemöts man 

som om man inte vore riktigt klok. Man bemöts som om man försökte försvara övergrepp och våldtäkt genom 

vetenskaplig skepsis gentemot ogrundade påståenden. Detsamma händer i debatten kring legaliseringen av 

prostitution bland annat, men inte lika blodtörstigt som gällande pedofilin. (En klimatolog som opponerar sig 

mot teorin om den globala uppvärmningen vet förmodligen mycket väl vad jag talar om, och det på en 

professionell nivå, tyvärr.) Den som anser att pedofili inte är en sexuell läggning får mycket svårt att försvara 

sin ståndpunkt. Det rör sig nämligen i högsta grad om en läggning, men man kan fortfarande med viss legitim 

rätt kalla det för en “störning” med hänvisning till psykiatrin och dess bibel “Diagnostic and Statistical Manual 

of Mental Disorders“. Man bör dock inse att vi inte talar om en störning i någon neurologisk bemärkelse, utan 

att det rör sig om sociala stigman – om rester ifrån medeltiden om man frågar mig. Sedan 1979 är 

1 http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,1045778,00.html 

2 Vilken formuleras såhär: När en onlinediskussions längd går mot oändligheten, närmar sig sannolikheten 1 att 

den inbegriper orden "nazister" eller "Hitler". 

35

homosexualitet inte en “störning”. Vad var det som så radikalt förändrades det året? Inget särskilt, mer än att 

den allmänna attityden gentemot homosexualitet successivt blev mer positiv och tolerant. Pedofili räknas som 

störning, enbart på grund av det allmänna sexualpolitiska klimatet, och inte därför att någon välrenommerad 

neurologisk eller psykologisk undersökning har påvisat att så är fallet. 

Argumentet om att jag utövar sofism återkommer jämt och ständigt i alla ämnen som tänkas kan. Exempelvis 

blev jag närmast hånad när jag sade att ateism inte kan vara något sådant som en “annan-teism”, apropå 

påståendet om att ateister bara hyser en annan form av tro än teister. Påståendet är uppenbart falskt, och det 

rör sig absolut inte om blott sofism. Pedofili är inte detsamma som övergrepp eller våldtäkt, och det ena 

behöver ej heller leda till det andra, vare sig i teorin eller i praktiken. Detta är mycket viktigt att förstå, om 

man alls är intresserad av att göra en rationell och objektiv bedömning av saken. Jag förstår absolut vad sofism 

gör gällande, och jag har inte gjort mig skyldig till något sådant. Det förefaller däremot som att många har 

svårt att greppa abstraktioner på den här nivån, även om vi fortfarande rör oss på en simpel sådan. Det är helt 

visst sant att “folk tycker olika om saker”, men det innebär inte att man aldrig kan nå fram till sanningen. I det 

här fallet är det synnerligen enkelt att göra det, faktiskt. Man kan hävda att jorden är platt och att månen är 

lika stor som solen, och det kan verka helt plausibelt vid första anblick, men när man tar hänsyn till etablerade 

fakta inser man hur fel man har. Detsamma gäller påståendet om att pedofili är en störning snarare än en 

läggning (notera hur man dessutom skapar en falsk dikotomi; det ena utesluter inte det andra) eller att 

utlevandet av pedofili av nödvändighet är liktydigt med övergrepp. Verkligheten är en annan. 

Jag som heterosexuell våldtar inte kvinnor, och bara en handfull radikala feminister skulle påstå något annat. 

De flesta våldtäkter begås ändå av heterosexuella män. Man menar att barn och sex inte går ihop, “låt barn 

vara barn” som den populära devisen lyder. Barn kan naturligtvis inte vara annat än barn, något annat vore en 

självmotsägelse, men vad man vill insinuera är att barn saknar en sexualitet. Det är helt enkelt osant, och ett 

påstående som är falsifierat rent vetenskapligt. Kommer inte folk ihåg sina sexuella tankar och fantasier före 

trettonårsåldern, under de första sju åren av grundskolan? Jag minns åtminstone själv att jag hade fantasier i 

femårsåldern, trots att jag visste mycket lite om sex, och trots att de inte var vad en vuxens fantasier är. På ett 

eller annat sätt var det fortfarande tankar jag tyckte om att tänka, på något sätt som jag inte förstod själv. I 

mellanstadiet minns jag hur någon i min parallellklass hade en skjorta med Pamela Anderson på, och att en 

sådan sak uppmärksammades av oss elever; inte bara för att det var något “förbjudet” – det mesta är 

förbjudet för en mellanstadieelev – men för att det var sexuellt. Jag kan naturligtvis inte mer än tala för mig 

själv, men jag är övertygad om att de flesta av oss fann sexuella ting spännande. Jag för egen del tycker 

fortfarande att de är spännande. Det här är bara ett par exempel, och man har sagt att jag hittat på alltihop 

för att belägga något där inga belägg står att finna. Jag kan enbart säga att jag är fullt ärlig, och man må tro 

mig om man vill, om man finner mig pålitlig. En annan faktisk sanning är att de flesta övergreppen mot barn 

inte alls begås av pedofiler, utan av “mindre kinkiga” som tar för sig av vad som råkar finnas till hands. De 

behöver inte för den skull ha en pedofil läggning. Kanske bör jag kalla mig “heterofil” snarare än 

heterosexuell? 

En poäng är dock fullt legitim, och den skriver jag under på. Det är inte moraliskt att lustfyllt fantisera om 

övergrepp och våldtäkter, dvs. verkliga sådana, till skillnad ifrån de gängse våldtäktsfantasier där bägge parter 

trots allt, om än underförstått, är villiga. Ifall en handling är ond, är även den idé handlingen bygger på ond. 

Däremot bär påståendet ingen som helst juridisk grund, vilket det inte heller bör göra. Saklägen är relevanta, 

men man är fri att tänka vad man vill och värdera vad man vill. I egenskap av klassisk liberal är det något jag 

minutiöst måste förfäkta i den här debatten. 

Jag förstår inte logiken i det ni försöker säga och den “logiken” finns nog inte heller; att 

propagera för en normalisering av pedofil är vad man inte ska göra. Man säger att pedofiler är en 

förtryckt minoritet, men det är dem inte enligt svensk lag. 

Detta må vara kärnpunkten i det emotionalistiska resonemanget. Någon sade ärligt i en av debatterna att 

fakta inte var relevanta, därför att de uppenbarligen inte räckte till för att bedöma situationen. Man 

accepterade alltså att den känslomässiga ryggmärgsreaktionen skulle ha företräde när sanningen ville korsa 

dess väg, eftersom sanningen inte var vad man ville att den skulle vara. Jag tror att de flesta tänker ungefär så 

i väldigt många olika situationer, och i synnerhet kring det här ämnet, men det är inte ofta någon uttrycker det 

så frankt. Att “normalisera” pedofili har inte varit min avsikt, för begreppet är så bristfälligt. Det “normala” 

samlaget finns inte, det är en referensram som konservativa har hittat på för att känna viss trygghet i en 

36

alltmer sexliberal tidsålder (med rester ifrån kyrkans makt, naturligtvis). Begreppet “onaturligt” brukar också 

dyka upp, men det är ett religiöst sådant, vilket är synonymt med “övernaturligt”. Det enda onaturliga är det 

som inte kan existera, och således är inget som existerar onaturligt. Man menar att det är omoraliskt och fel 

med pedofili, men man får svårt att motivera sig utifrån något slags universell moralkodex. Det handlar till 

sidst og syvende om att upphöja personlig preferens och fördom till etiskt imperativ, vilket är ett hugskott vi 

snabbt identifierar och avfärdar. Jag verkar däremot absolut för en ökad tolerans och förståelse för pedofili 

(såväl som för andra läggningar och preferenser) därför att den här häxjakten gör mig arg. I och med den här 

långa utläggningen gör jag bokslut, så att säga. När folk anser det moraliskt att mörda en person för dennes 

sexuella läggning, då ser jag rött, då blir jag arg och får en impuls att slå personen på käften. Till skillnad ifrån 

mina meningsmotståndare agerar jag dock inte på sådana känslomässiga impulser. 

Man hävdar stolt hur man med glädje skulle mörda en pedofil, och det många gånger även om pedofilen inte 

har begått några övergrepp – hur kan det inte röra sig om förtryck mot en sexuell minoritet? Den svenska 

lagboken har monopol på att vara den svenska lagen, men den har inte monopol på att avgöra vad som är 

förtryck eller sexuell minoritet. Varje pedofil som följde (och kanske deltog i) debatten hade rätt att känna sig 

mordhotad, inte av en person, inte av en handfull personer, men utav i stort sett alla deltagare. Sådant gör 

mig väldigt arg, och den som vill mena att detta inte är en häxjakt bör revidera sina premisser. Bakom denna 

pöbel av dödsivrare stod kejsaren Aftonbladet och gav upphov till ett crescendo av hätskheter och våldsonani. 

Det förbluffar mig att man så ivrigt och likgiltigt kan stampa på Prometheus eld, symbolen för förnuft och 

vetenskap, för att ersätta den med känslomässig dogma – dogma som dessutom är av det blodtörstiga slaget. 

Jag önskar bara att min utläggning kanske fått någon ur pöbeln att ändra sin uppfattning. Vem vet? Jag kanske 

har räddat någons liv, bara genom att skriva det här. 

En tanke kring kulturrelativistisk retorik – April 18 

Det händer att jag bara vill skriva ner små tankar som inte riktigt kan sättas i större sammanhang. Idag har jag 

haft en sådan tanke som legat och gnagt i bakhuvudet. Jag finner det väldigt lustigt hur somliga vill mena att 

något dåligt plötsligt blir bra ifall det gjordes dåligt med avsikt. Låt mig ta ett exempel. I olika diskussioner om 

litteratur har jag många gånger sagt att Jonas Hassen Khemiri är en av de mest usla författare jag tagit del av, 

och då tänker jag i synnerhet på “Ett öga rött” (2003) som både grammatiskt och innehållsmässigt är slöseri 

med trycksvärta. Genast är man snabb att invända “men det är ju meningen att det skall vara sådär, det är ju 

hela poängen!” Jag kan inte riktigt se hur detta skulle vara något slags försvar för det dåliga. Det är om något 

en bekräftelse på att vad jag säger är rätt. Man kan argumentera för det sociolektiska skrivsättet och så vidare, 

men jag vidhåller att det är postmodernistiskt trams (även ordet “postmodernism” är för övrigt trams 

såtillvida att det saknar definierad innebörd). Jag talar inte om Khemiris litteratur utan bara om det så kallade 

försvar man ofta kommer med när jag säger att något är dåligt. “Men det är ju meningen att det skall vara så”. 

I estetiska sammanhang tycker man att det är ett helt legitimt resonemang. Varför är då inte ett massmord 

bättre om det skedde avsiktligt av mördarna? Ett extremt exempel, men det skönjer poängen. Intentionen är 

ovidkommande; aktionen är sakens hela. 

En individualist skriver om feminism – April 23 

Det är, lustigt nog, inte alldeles sällan som den här frågan dyker upp: var Ayn Rand feminist? Man motiverar 

frågan med att Rand porträtterade heroiska kvinnor i sina romaner; självständiga och starka kvinnor som 

visste att klara sig själva (varav de främsta exemplen kanske är Kira Argouvna, Dominique Francon och Dagny 

Taggart). Jag vill därför ta tillfället i akt att säga vad så få vågar säga: feminism handlar inte det minsta om 

kvinnors självständighet och styrka. En gång i tiden handlade det om kvinnors juridiska rättigheter, men det är 

inte något som innebär självständighet och styrka. Det innebär bara mänsklighet, med alla egenskaper det kan 

innebära, bra såväl som dåliga. Det är länge sedan Mary Wollstonecraft skrev sin “Till försvar av kvinnans 

rättigheter” (1792) och vi skulle inte ha behov av en sådan skrift i dagens västvärld. Jag sympatiserar onekligen 

med idén att kvinnor bör ha samma rättigheter som män, men jag vill för det första säga att detta inte är vad 

feminismen avser idag, och för det andra att idén i sig är missriktad. Låt mig först av allt svara på frågan om 

huruvida Ayn Rand var feminist eller ej. Hon föraktade begreppet feminism och vad det stod för; hon ville 

verkligen inte låta sig förknippas med det. Hon blev alltid glad när någon sade till henne att hon “tänkte som 

en man”. Ändå svarade hon undantagslöst, på frågan om huruvida hon skulle ha föredragit att ha blivit född 

som man: “Nej, Gud bevare mig! Då skulle jag ju ha blivit tvungen att förälska mig i en kvinna!” I samma anda 

fällde hon åtminstone vid ett tillfälle kommentaren: “I am a male chauvinist”. Faktum är att Susan Brownmiller 

kallar Rand för “sitt eget köns förrädare” i sin bok “Våldtäkt” (1977). Rands åsikt om manlig suveränitet bidrog 

37

säkert också till Brownmillers anklagelse; i ett annat uttalande säger hon att en rationell kvinna aldrig skulle 

vilja bli USA:s president eftersom hon, åtminstone enligt Rand, därigenom skulle inta en maktposition över alla 

män. I artikeln “About a Woman President” skriver hon: “A female president … would become the most 

unfeminine, sexless, metaphysically inappropriate, and rationally revolting figure of all: a matriarch.” Fem år 

tidigare sade hon i en intervju för Playboy Magazine: “Women can choose their own work according to their 

own purposes and premises in the same manner as men do.” 

Vilken ståndpunkt intog då Ayn Rand med avseende på feminismen? I hennes författarskap ges stöd och 

bekräftelse åt kvinnan då hon är som bäst och kan ses som en hjältefigur. Den feminism som däremot 

definierar kvinnan som offer och mannen som hennes förtryckare får Rand som fiende – eftersom Rand ser 

kvinnan, inte som svag, utan som stark, och eftersom hon ser den romantiska kärleken mellan kvinna och man 

som ett uttryck för, och en hyllning av, deras uppskattning av varandra liksom av deras uppskattning inför sig 

själva. Nathaniel Branden har skrivit en utmärkt artikel med titeln “Was Ayn Rand a feminist?” där han 

bemöter feministernas påståenden och når samma slutsatser som jag själv gör. 

Vad jag vill bemöta är föreställningen om att feminismens grundläggande budskap är kvinnans självständighet 

och styrka, vilket helt enkelt inte stämmer. Feminismen har otaliga avarter och saknar någon entydig 

definition, vilket gör att någon alltid kommer kritisera mig oavsett vad jag säger. Min ståndpunkt är dock 

denna: så fort en feministisk idé börjar gå ut på kvinnans självständighet och intellektuella potential upphör 

den i samma stund att vara feministisk. Den feministiska rörelsen uppstod som en reaktion på kvinnans 

underordnade roll i samhället, men juridisk egalitarism har föga att göra med det feminister idag talar om (må 

det vara kvoteringar eller ökad statlig intervention i ekonomin eller vad som helst). Mary Wollstonecraft 

brukar sägas ha varit den “första” feministen, i och med att hon 1792 skrev om kvinnans rättigheter som en 

reaktion på vad Jean-Jacques Rousseau uttryckte i “Émile” (1762). Det som Rousseau talade om har ingen 

större relevans idag, det måste man (lyckligtvis) erkänna, men detsamma gäller för Wollstonecraft. Kvinnor 

kan studera, söka plats och delta i demokratiska val och så vidare; vi har åtminstone i västvärlden en tämligen 

könsneutral juridisk egalitarism. Ifall det uppstår en feministisk rörelse som kämpar för kvinnans rättigheter i 

exempelvis muslimska stater kommer jag i högsta grad sanktionera den, även om jag finner själva konceptet 

“feministisk” malplacerat. Det är nämligen inte en fråga om kvinnans rättigheter så mycket som människans, 

och idén om mänskligt universell lagstiftning skriver jag absolut under på. Det har inte att göra med “män” 

eller “kvinnor” utan om människor; därför ser jag koncept i stil med “feminism” eller “antifeminism” som 

tämligen missriktade. Vad man borde tala om är individualism. Jag är individualist och Ayn Rand var 

individualist; därför är våra etiska övertygelser könsneutrala men av samma skäl anser vi att kvotering och 

värdeegalitarism är trams. 

Jag förmodar att Wollstonecraft aldrig skulle ha sagt att “män är djur” såsom ROKS dåvarande ordförande 

Ireen von Wachenfeldt så pregnant uttryckte saken. (Naturligtvis är män djur i biologisk mening, såsom även 

kvinnor är, men det var knappast vad Wachenfeldt menade med sitt uttalande.) Andra påståenden som liknar 

detta har blivit väldigt uppmärksammade i medierna, såsom när Tiina Rosenberg sade att “kvinnor som ligger 

med män är könsförrädare” eller när Margareta Winberg ville mena att “alla män är potentiella 

våldtäktsmän”. Sådana yttranden befinner sig på en så låg nivå att varje anständig människa måste erkänna 

att de är pinsamma. Jag vill inte implicera att alla av dagens feminister skriver under på sådant strunt, men 

oroväckande många gör det, och feminismen är inget slutet system och måste därför definieras genom hur 

dess representanter betraktar den. Män är inte mindre värda än kvinnor bara för att de är män, och de 

klassiska feministerna skulle ha blivit väldigt upprörda av ett sådant resonemang. Kvinnor som ligger med män 

är inte “könsförrädare”; de är sexuella. Sexualitet är ett könsligt universellt fenomen, och både män och 

kvinnor är potentiellt förmögna att begå våldtäkt. Att ens behöva bemöta sådana påståenden är faktiskt en 

aning pinsamt. Vad vill dagens feminister åstadkomma på den politiska arenan? De är kollektivistiskt inställda 

(själva begreppet “feminism” är kollektivistiskt) och ser två indelningar: “män” och “kvinnor”. Jag får intrycket 

av att feminister talar om män och kvinnor på samma sätt som marxister talar om borgare och proletärer, 

vilket är både inskränkt och felaktigt att göra. Det är inte orättvist att män väljer chefsjobb och att kvinnor 

generellt sett har lägre lön för att de väljer mindre välbetalda arbeten. Ifall man diskriminerar mot kvinnor 

enbart för att de är kvinnor må jag se det som omoraliskt, men jag ser det inte som en juridisk fråga med 

kvoteringar och statlig intervention som lösning. Av någon anledning verkar ingen protestera mot asiatiska 

servitörer på restauranger som serverar kinamat – varför inte skottar? Varför inte afrikaner? Och så vidare; 

det här är verkligen ett resonemang som kan föras in absurdum, och som ofta gör det. 

38

Jag tänker inte fördjupa mig i de politiska konsekvenser som feminismen kan ha; jag vill bemöta idén som allt 

annat vilar på. Det är knappast underligt att jag med andra kritiker mot feminismen har blivit blockerade ifrån 

forumet för genusfrågor och feminism på Helgon.net. Feminism och “jämställdhet” har blivit heliga kor vars 

antagonister sägs vara kvinnoförtryckare och fascister med mera – en attityd som däremot kan få fascistiska 

konsekvenser i den praktiska politiken. Det är den attityden, den idén, jag vill detronisera till individualismens 

och liberalismens fördel. 

Marknad är negation av monopol – April 26 

Man frågar mig med jämna mellanrum huruvida liberal politik av nödvändighet leder till att monopol bildas. 

Det är en smula tragiskt att den här marxistiska idén är så pass seglivad som den faktiskt är. Låt oss i förstone 

göra en distinktion mellan två slags monopol: det som bildas genom tvång och det som bildas på marknaden 

(för marknad är bara marknad i den mån tvång inte förekommer). Ett monopol som skapats och upprätthålls 

med tvångsmetoder är ett statligt sådant, och det kan inte uppstå på marknaden. Det är strikt taget bara i den 

här meningen man kan tala om monopol, eftersom begreppet “monopol” denoterar en kontrollerad så kallad 

marknad. Trots allt borde det för vem som helst vara uppenbart att sådana monopol vore omöjliga i ett 

liberalt samhälle, då ett sådant inte sysslar med interventioner. En nattväktarstat (eller minimalstat) ägnas 

enbart åt polisväsende, domstol och försvarsmakt (på vilka den förvisso kan sägas ha “monopol”). Det här är 

ganska självklart och inget jag behöver lägga ut långa resonemang kring; däremot brukar man formulera kritik 

av ungefär det här slaget: 

Jag har alltid undrat om det i ett nyliberalt samhälle skulle vara okej om till exempel hela Sverige 

ägs av ett stort företag som kräver att man skriver på ett kontrakt så fort man går över gränsen, 

på att man bara får arbeta för det företaget och att man måste betala en avgift varje månad till 

det. Låter inte så fritt i min bok? Nej, jag glömde, man kan ju alltid flytta någon annanstans där 

man bara behöver jobba tolv timmar om dagen. Vi har ju “valfrihet” ju. 

Det här skrev någon till mig i en debatt (och jag har behållit det sista för att påvisa hur spydig ton man brukar 

använda). Oroväckande ofta framför man ett resonemang av det här slaget, som om den fria marknaden 

kunde fungera på ett sätt som ens tillnärmelsevis liknar det man föreställer sig. En grundläggande egenskap 

hos marknaden är konkurrensen, och konkurrensmöjlighet är negation av monopolbildning. Att ett företag 

skulle kunna köpa upp en hel marknad är en av de vanligaste missuppfattningarna kring laissez-fairekapitalism, 

och det är olyckligtvis många som inte har något bra svar att komma med. Egentligen är 

frågan väldigt enkel att besvara, men få låter sig övertygas av ett så enkelt konstaterande som att marknad är 

negation av monopol, eller att marknad och konkurrens är oskiljaktigt förbundna med varandra. I sin essä 

“Common Fallacies about Capitalism” skriver Nathaniel Branden, och jag ber om ursäkt för att jag inte orkat 

översätta stycket till svenska: 

The question is often asked: What if a large, rich company kept buying out its smaller 

competitors or kept forcing them out of business by means of undercutting prices and selling at 

loss – would it not be able to gain control of a given field and then start charging high prices and 

be free to stagnate with no fear of competition? The answer is: No, it could not be done. If a 

company assumed heavy losses in order to drive out competitors, then began to charge high 

prices to regain what it had lost, this would serve as an incentive for new competitors to enter 

the field and take advantage of the high profitability, without any losses to recoup. The new 

competitors would force prices down to the market level. The large company would have to 

abandon its attempt to establish monopoly prices – or go bankrupt, fighting off the competitors 

that its own policies would attract. 

Här finns inget för marxistisk nationalekonomi att skaffa. Det borde vara självklart att ett företag kommer 

utstå enorma förluster när det köper upp andra företag, även om det naturligtvis kan röra sig om investering 

och långsiktig förtjänst (såväl som total förlust förstås). Frånsett den ekonomiska verkligheten är premissen 

om företags natur felaktig. Man måste inse att ett företag inte har intressen eller avsikter, att ett företag inte 

kan agera eller förstå marknaden – men människor. Man talar om företag som om de vore betingade till 

expansion och, lika determinerade och lika destruktiva som en cancersvulst, skulle göra allt som krävs för den 

egna överlevnaden. På den fria marknaden vore det emellertid omöjligt att överleva som parasit; på den 

måste överlevnad ske genom produktion av ekonomiska värden. Parasitering är tvärtemot den gängse 

övertygelsen inte något som rymmer ekonomiskt vinstintresse – förutom i ett samhälle där sådant beteende 

39

elönas genom statliga subventioner av olika slag. Såsom Milton Friedman påpekat har de största 

multinationella företagen vuxit till stor del på grund av subventioner. Påståendet om att ett företag skulle 

kunna köpa upp en hel nation på den fria marknaden, är ungefär lika plausibelt som tron på den rosa men 

osynliga enhörningen på Jupiter. Det är en motsägelse i sig självt; marknad förutsätter konkurrens och 

konkurrens förutsätter marknad, på det sätt Branden skrev om i stycket ovan. En sådan situation vore 

däremot fullt möjlig i ett socialistiskt samhälle, där ett statligt företag genom tvångsmetoder kan ta över en 

hel marknad. Ett sådant monopol är både omoraliskt och ekonomiskt handikappat. Varför oroa sig för 

“monopol” på den fria marknaden om man ändå uppskattar de som upprätthålls genom tvång? 

Man kan föra resonemang om de ekonomiska implikationerna med mera, men här ville jag bara belysa det 

grundläggande faktum att marknad är negation av monopol. 

Kärlek som känsla eller värdering? – April 28 

Delvis apropå min lilla utläggning om kärlekens natur har en viss person (vars intellektuella oärlighet jag 

föraktar) kommit att framföra det här resonemanget: 

Det jag vill komma fram till är att känslor är lika rationella, eller lika lite rationella, som dess 

tankar och grundantaganden. Känslor består ju dels av kroppsliga förnimmelser och tolkningar av 

dessa, och dels av tankar och tolkningar om världen. Dvs. exempelvis när man blir arg kan det 

handla om att man dels känner att man andas snabbare, dels upplever situationen som hotfull, 

och dels tänker att personen man står inför har gjort någonting som denne inte borde ha gjort. 

Så känslor är endast rationella om beståndsdelarna är det, och irrationella annars. I ljuset av 

detta, är det rimligt att säga att känslobaserade resonemang är sämre än resonemang som inte 

är baserade på känslor? Kan man ens skilja på känslor och tankar på det sättet? När någon säger 

”det här känns rätt”, är det inte i stort sett samma sak som att säga ”utifrån mina (möjligtvis 

omedvetna) tolkningar av situationen upplever jag välbehag när jag står inför det här 

alternativet, men inte det andra alternativet”? 

Jag håller absolut med om det första, att känslor är lika rationella eller irrationella som de tankar de grundas i. 

Sedan är känslor helt och hållet kroppsliga förnimmelser, men de kan uppstå ur sinnesintryck av den externa 

världen såväl som den interna. Det är emellertid en petitess, men den slutsats personen drar är verkligen allt 

annat än en petitess: att känsloargument är lika giltiga som förnuftsargument, och att man inte ens kan göra 

distinktion mellan tankar och känslor såtillvida att de är oskiljaktigt förbundna med varandra. Det är alldeles 

sant, såsom Ayn Rand sade: intellektet leder, känslorna följer. Det är en ypperlig dans, men med omvända 

roller blir den kaotisk och irrationell. Tanke föregår känsla; tanke orsakar känsla. Jag själv har ägnat mycket tid 

åt introspektivt arbete, och mina känslor följer ganska logiskt på mina värderingar. Så har det inte alltid varit, 

eftersom jag inte alltid har varit särskilt självmedveten. När man saknar självkänsla och självmedvetenhet 

tycks känslor bara infinna sig slumpmässigt på gott och ont, vilket ibland kan leda till ett irrationellt kaos i form 

av depressioner, apati, ångest och dylikt. Sådana saker måste man arbeta introspektivt med, tills man vet vad 

man känner och varför man känner – och hur känslorna kan kontrolleras (för känslor kan kontrolleras). Att 

mot bättre vetande fatta beslut därför att de “känns” rätt är väldigt vanligt; jag misstänker ärligen att de allra 

flesta föredrar det tillvägagångssättet. Här finns en konflikt mellan känsla och förnuft, och en sådan konflikt 

beror i min ringa mening på en värderingsmässig inkonsekvens. Det finns ingen nödvändig dikotomi mellan 

känsla och förnuft. Vilket av dessa två bör ges företräde som orsak till handlingar? Förnuftet. Varför? Därför 

att känslor bara är rationella i den mån de inte står i konflikt med förnuftet. Ifall en sådan konflikt finns, och 

man väljer känslans företräde, blir ens handlingar och val lika kaotiska som exempelvis Luke Rhineharts i 

boken “Tärningspelaren” (1971). Rhinehart låter alla val avgöras genom ett kast av en tärning, vilket får 

katastrofala följder för honom (även om somliga idioter finner idén intressant och rentav fullt vettig). Känslans 

företräde som orsak till val och handling är intet mindre irrationell än tärningsfilosofin. 

Kan man skilja mellan känsla och tanke? Beror inte tankar på känslor och känslor på tankar, är de inte två sidor 

av samma mynt, omöjliga att separera ifrån varandra? Nej, ett sådant resonemang är rentav befängt. En 

tankeprocess sker kontrollerat, övervägande och medvetet. Den utnyttjar intellektets bibliotek av lagrad 

kunskap såväl som omedelbara sinnesintryck av den externa världen. Att vara medveten är att vara medveten 

om något; att tänka är att tänka på något. Känslan fungerar inte riktigt på det sättet. Det finns förvisso 

plötsliga känslor såsom de man upplever när man ställer sig under en kall dusch eller bränner sig på en varm 

spisplatta, vilka inte beror på värderingar, men även dessa impulser måste förstås färdas genom våra nerver 

40

upp till hjärnan. Jag vidhåller dock att det finns känslor av två slag: de med externa eller interna orsaker. De 

externa beror på den rent fysiska smärtan eller lusten, och de interna på värderingar. Kärlek är ett exempel på 

en intern känsla, som kommer sig av en värdering (om vilken man är mer eller mindre medveten; många 

gånger mindre). Ifall jag älskar någon beror det på att jag i denne finner mycket att värdera, men det beror 

verkligen inte på några hormoner eller på en plötslig men behaglig sinnesförnimmelse. Dessa känslor kan vara 

alltifrån sexuell upphetsning till glädje till njutning – men det är inte kärlek. Som Nathaniel Branden mycket 

riktigt poängterat: “Kärlek är vårt svar på det som representerar våra högsta värderingar”. Uppenbarligen 

håller personen som citerats ovan inte med mig om vad jag skriver, för denne fortsätter istället: 

Sedan kanske man kan säga att känslomässiga argument inte är bra eftersom man inte klargör 

vilka grundläggande antaganden man har gjort och hur man tänkt sen, men det stämmer ju i lika 

hög grad när någon ger ett till synes rent intellektuellt yttrande – i alla fall de gånger man 

diskuterar värderingar eller sådant som är öppet för många möjliga tolkningar och som liksom 

inte är fullt utforskade ännu. Ett exempel är kärlek. Beroende på vilka erfarenheter man har haft 

av kärlek har man gjort antaganden om hur kärlek fungerar mellan en själv och andra, och detta 

antagande behöver inte vara vare sig rimligt eller medvetet. Utifrån det formulerar man sedan 

teorier om hur kärlek fungerar – man väljer och vrakar bland mängder av olika tidigare 

formulerade synsätt, men man kan endast se det vettiga i sådana som stämmer överens med ens 

egna grundantaganden. Sedan håller man fram teorin som någon slags sanning och tror att den, 

och vägen dit, hela tiden vilat på rationalitet. 

Det som sägs “mellan raderna” är att alla tankar och känslor är lika “sanna” eller lika mycket “värda”, och man 

avfärdar alla former av objektiva måttstockar för att mäta sanningshalt såväl som rationalitet. Ett sådant 

resonemang måste jag betrakta som absurt. I grund och botten vill personen som citeras kasta alla abstrakta 

universalier på skräphögen och menar därför att en värdering eller princip bara kan utgå ifrån ens egna snäva 

referensramar av empiri. Med “universalie” menar jag här en allmängällande abstraktion, vilken den än må 

vara. Att kärleken skulle ha en objektivt bestämd natur är exempelvis en universalie (vars utsaga är universellt 

sann eller falsk). Påståendet att kärleken inte har en bestämd natur är däremot ett rent brott mot 

identitetslagen. Det kan knappast vara en komplimang att bli bedyrad evig kärlek av en person som samtidigt 

säger sådana här saker om kärleken (men jag medger beklagande att man apropå det ämnet ofta är ännu mer 

förvirrad). Det är sant att min svårighet att se kärleken som känsla snarare än värdering beror på egna 

erfarenheter utav kärlek, men egna erfarenheter av kärleken ger mig så mycket större insikt i dess natur! Jag 

använder mitt förnuft och mitt omdöme (som beror på förnuftet) för att dra slutsatser om verkligheten, och 

jag önskar ärligen att fler personer gjorde detsamma. Personens reaktion på min utsaga om kärleken är den 

hos den “psykiska vampyrens”, vars enda mission är att få människor att tvivla på deras egen 

omdömesförmåga och förnuftskapacitet. Det finns inga sanna utsagor om kärlekens natur? Då är även 

personens utsaga falsk. Finns det sanna utsagor om kärlekens natur? Då använder man förnuftet och ser till 

verklighetens referensramar för att bedöma vilken utsaga som är sann, om någon. För min egen har jag redan 

argumenterat. 

Den kartesiska demonen – April 29 

De flesta av mina läsare känner säkert till René Descartes och hans välkända preposition “cogito, ergo sum”, 

som fritt översatt blir “jag tänker, alltså finns jag”. Att självmedvetenhet borgar för existens instämmer jag 

absolut med, även om jag i egenskap av objektivist hellre förhåller mig till “sum, ergo cogito” eller “jag finns, 

alltså tänker jag”. Den kartesiska demonen avser den skepticism där man inte kan anse sig vara säker på något 

– vare sig sin egen eller omvärldens existens. Självmedvetandet blev Descartes garant för den egna existensen, 

och i min mening säger det även något om omgivningens existens (för att vara medveten är att vara medveten 

om något). Inte sällan märker jag dock att folk fortfarande kämpar med/mot den kartesiska demonen, och 

somliga har även låtit sig besegras av den. Somliga går med på att man aldrig kan vara säker på att något 

existerar, vare sig jaget eller omgivningen. Dessa personer är generellt sett antingen smått förvirrade 

tonåringar eller storartat förvirrade teologer, åtminstone enligt mina egna observationer. Jag måste säga att 

det hela förvånar mig. Oftast är det förstås ett slags akademisk ödmjukhet man hämtat ifrån ens lärare: “man 

kan aldrig vara säker på något”. Vad man förmodligen menar är snarare att man kan vara säker på många 

saker, men att det är arrogant att hävda att man har rätt när man har det. Själv kallar jag sådan mentalitet för 

epistemologisk korruption – med goda skäl. Några få är dogmatiskt subjektivistiska; de menar i klarspråk att 

man aldrig kan vara helt säker på något, eftersom verkligheten självt kan vara illusion. Det är min erfarenhet 

41

att en sådan inställning är synnerligen populär bland teologistuderande. Ett exempel på det första fallet, på 

den smått förvirrade tonåringen, fann jag i en debatt där en sådan skrev till mig följande: 

Positivt och negativt, rätt och fel, bra och dåligt, är epitet som är applicerbara på det 

man upplever som positivt, negativt, rätt och fel, bra och dåligt. Eftersom verkligheten i sig är 

upplevelsebaserad; människans upplevelser är subjektiva. Begrunda det. Mänskligheten går mot 

sin undergång hela tiden. Samtidigt som död ger liv, dess naturliga antagonist. Utan en motpol 

existerar inte den andra motpolen. Men inget system är evigt, jorden kommer att gå under, 

mänskligheten kommer att gå under. Universum strävar efter entropi hela tiden och går från 

ordning till kaos. I en värld där materien tunnas ut är det omöjligt att leva i till slut. 

Objektiv existens är axiomatisk; redan påståendet “verkligheten är upplevelsebaserad” rymmer därför en 

inneboende självmotsägelse. Det är det första och kanske vanligaste misstaget: redan påståendet “det finns 

ingen objektiv sanning” hävdar en absolut. Att människans upplevelser är subjektiva i meningen att de är 

personliga, det är alldeles sant. De är däremot inte “subjektivistiska”, dvs. utan objektiv orsak. Att uppleva är 

att uppleva något. Nästa rent metafysiska fel finner vi i påståendet att död ger liv. Döden är inte ett “annatslags-vara”, 

en existens av annat slag än den vanliga existensen. Döden är bokstavligt talat icke-existerande; 

det är ett koncept som denoterar frånvaron av liv, och frånvaron av existens. Döden är inte ett tillstånd, man 

kan inte tala om den som livets “naturliga antagonist”. Det är en falsk dikotomi. Något som existerar kan inte 

“hotas” av det icke-existerande; att liv däremot har en bestämd och begränsad natur – det motsäger jag inte. 

Det är en direkt konsekvens av identitetslagen, metafysiskt talat. Ännu mer genant blir det när personen 

menar att allt måste ha en motpol, inte minst därför att denne avskyr religiös dualism. Somliga ting saknar 

emellertid en motpol eller motsats, bland annat livet självt. Döden är som sagt inte livets “motpol” utan bara 

frånvaron av liv. Detsamma gäller existensen; man kan inte med förnuftet i behåll mena att existensens 

motpol är det som inte existerar (för icke-existens är liksom döden ett abstrakt koncept och inte en fysisk 

konkret). Att mänskligheten förr eller senare kommer att gå under, det håller jag för nästan givet. Man kan 

dock inte säga att “universum strävar”. Bara självmedvetna levande varelser kan sträva. Ifall man vill tala om 

ordning eller kaos i universum bör man inte avse den religiösa uppfattningen om att Gud “ordnat” det. Men 

personen fortsätter efter bemötande: 

Så dina upplevelser är en objektiv verklighet plötsligt? Tänk om jag slår dig på käften och du säger 

att jag förtrycker dig, men jag hävdar motsatsen. Vem har rätt och vem har fel? Jag upplever att 

jag har rätt, enligt mig har jag rätt. Du upplever att du har rätt, enligt dig har du rätt. Det finns 

alltså ingen objektiv mall för vad som är förtryck och inte, och alltså kan man aldrig komma 

undan förtrycket. 

Ämnet har här rört sig in på politisk teori, och jag kommer inte att bemöta frågan huruvida frihet kan rymma 

“friheten” att kränka frihet, något som jag förvisso redan yttrat mig om i all korthet. Utgångspunkten att varje 

konflikt saknar objektiva rättesnören är dock ganska tafatt, och personen menar uppenbarligen mer än så: 

man kan aldrig någonsin med rätta påstå att en handling eller idé är bättre eller sämre, godare eller ondare, än 

någon annan. Både metafysisk och epistemologisk inkonsekvens har påvisats, och nu även etisk. I en tidigare 

debatt menade personen att han med glädje misshandlar någon som råkar stöta ihop med hans flickvän på 

gatan, något som för övrigt rimmar illa med hans misantropi och längtan efter världens undergång (åsikter 

som givits utlopp på andra ställen, men som kanske inte representeras i citaten). Själva upplevelsen av att man 

har rätt är inte något som är legitimerande, och det är heller inte en slutpunkt ifrån vilken det är omöjligt att 

komma vidare. Man kan resonera metodiskt och logiskt utifrån situationens parametrar, man kan se till 

konsekvenser och till etiska principer (samt hur väl dessa korresponderar med konkret verklighet med mera). 

Problemet uppstår först när man förnekar den objektiva verklighetens existens, när man låter sig bemäktigas 

av den kartesiska demonen. Det måste sägas: den kartesiska demonen är en paradox. Man kan inte hävda att 

verkligheten inte existerar utan att säga emot sig själv, och alla slutsatser ifrån den falska premissen faller som 

ett korthus. 

Skatt är stöld – April 30 

Jag är den förste att medge att parollen “skatt är stöld” är lite barnslig, men barnsligheten består i påpekandet 

av det uppenbara. “Skatt är stöld” är en pleonasm, en egentligen onödig upprepning. Man kan däremot tjäna 

på att upprepa sig, eftersom upprepade sanningar blir tydligare och för somliga enklare att förstå. Jag har 

använt parollen i någon debatt över nätet, och man svarade mig omsider: 

42

Skatt är inte stöld. Pengarna du betalar i skatt är i inte dina till att börja med och är dem det kan 

du få tillbaka dem (om du betalat för mycket i skatt alltså). Slå upp det i en ordbok! Du gillar inte 

att betala skatt, fine! Det är fel att stjäla, det tycker nästan alla, och det är olagligt dessutom. Att 

få skatt avdragen på sin lön är inte stöld enligt vare sig lagbok eller ordbok. Du kan inte ändra på 

ett ords innebörd och på så vis tro att du vunnit en argumentation. Du kallar det stöld för att det 

ska låta hemskare än vad det är. Låt mig prova på samma sak. ”Idag dödade jag en människa”. 

Egentligen råkade jag trampa på en insekt men om man kallar insekter för människor låter det 

hemskare än vad det är. Smart trick du använder. 

Jag håller med om att “skatt är stöld” är formulerat för att provocera, för att “låta hemskt”, men jag håller inte 

med om att det låter hemskare än vad det faktiskt är. Tvärtom – det är långt mer hemskt än blotta orden visar. 

Redan den första premissen är felaktig: pengarna jag betalar i skatt är mina till att börja med. De är rätteligen 

mina även när man tagit dem ifrån mig. Beskattning är självklart inte stöld enligt lagboken, men det är i min 

mening desto mer hemskt när stöld sätts i system och blir förenligt med lag och ordning. “Skatt är stöld” bör 

begripas som en etisk proposition snarare än en juridisk. Allt staten gör är legitimt i juridisk bemärkelse. Allt 

staten gör är, mer eller mindre, illegitimt i etisk bemärkelse – om man frågar mig. 1 (Därmed inte sagt att 

staten inte åstadkommer många bra saker, men jag vill mena att dessa bra saker bör åstadkommas på 

likaledes bra sätt, frivilligt och utan tvång.) I mina mer cyniska ögonblick kan jag jämställa idiotiska människor 

med kackerlackor i rent poetisk betydelse, men det är förstås stor skillnad mellan kackerlackor och till och 

med de mest idiotiska av människor. Exemplet är högst absurt, det är ett “trick” som man anklagar mig för att 

använda – men som jag aldrig har använt. “Skatt är stöld” är inte ett sofistiskt “trick”, det är inte någon ordlek 

ämnad att förvirra och fördunkla. Det är tvärtom påpekandet av en uppenbar sanning, som jag ju sade ovan, 

utan vare sig metafor eller analogi. Med “skatt” menar jag en statligt institutionaliserad avgift precis på det 

sätt ordet vanligen definieras. “Stöld” definierar jag som att man tar min egendom ifrån mig utan min tillåtelse 

och mot min vilja. Också här är definitionen den konventionella. Det okonventionella består inte i 

definitionerna av skatt eller stöld, utan i sambandet dem emellan: en statligt institutionaliserad avgift ägnas åt 

att ta min egendom ifrån mig utan min tillåtelse och mot min vilja. Invändningen mot mitt resonemang blir 

kanske klarare av att personen fortsätter: 

Skattesystemet är framröstat demokratiskt vilket innebär att det har folkets tillåtelse samt att 

pengarna ska dras på tjänad inkomst och inte är dina till att börja med (omöjlig stöld alltså). I 

innebörden av ordet “stöld” räknar man inte in skatt, men om många tyckte som du, vilket inte 

är fallet, skulle det ju förändras. Jag kan definiera färgen röd som svart. 

Resonemanget för oss in på två idéer jag har stora problem med. Den första rör påståendet om att etik är en 

fråga om demokrati, och det andra rör det så kallade samhällskontraktet. Bägge idéerna är lyckligtvis väldigt 

enkla att bemöta. Jag börjar med det första: är det demokratiskt valda detsamma som det etiskt rätta? Är det 

sant, som man brukar säga, att bajs är gott därför att miljoner flugor inte kan ha fel? Draget till dess extrem 

kan ett sådant resonemang ägnas för att sanktionera både gruppvåldtäkt, sekteristiska mord och annat otyg. 

Om två finner det rätt att våldta och/eller mörda en – är det rätt? Valet är absolut demokratiskt, om än 

mikrodemokratiskt. Det finns ingen konflikt mellan makro- och mikropolitik, även om de flesta vill mena det – 

men att de flesta menar något gör det inte nödvändigtvis vare sig sant eller rätt. Väl medveten om “Godwins 

lag” erinrar jag läsaren om att nazismen valdes demokratiskt i 1930-talets Tyskland. Gör det nazismen 

moralisk? Eller var den moralisk då, men är det inte längre, enbart för att man generellt sett ändrat åsikt i 

frågan? Om något samhälle idag trots allt generellt sett föredrar nazistisk politik – är den rätt i det samhället, 

men fel i andra? Någon morallära tänker jag inte utveckla här, men jag vill belysa att sanning inte är 

demokrati. Jag kan för sakens skull även tillägga att demokrati är totalitär. Om den “heliga” demokratin har jag 

förstås redan skrivit. 

Angående idén om samhällskontraktet är den så löjlig att det är underligt att man så ofta åberopar den. Ett 

kontrakt måste skrivas under medvetet och frivilligt av alla individer som berörs utav det. Jag har inte skrivit 

under på något kontrakt där jag godkänner beskattning, som förresten sker på många fler sätt än bara genom 

inkomstskatt (vilket citatet kan låta påskina). Jag har inte uttryckligen godkänt något staten gör för/mot mig, 

1 Men jag vill naturligtvis inte göra mig skyldig till det ”libertarianska” felet, att se staten som sådan som ett ont. 

Därför förtydligar jag att det är staten såsom den ser ut i Sverige år 2007, som jag kallar huvudsakligen illegetim. 

43

men jag underkastas den alltjämt. Man kan inte rättfärdiga den saken med att andra gjort godkännandet åt 

mig – det är ett närmast uppenbart totalitärt “försvar”. Resonemanget är en farlig produkt av kollektivistiskt 

tänkande som borde vara individualistiskt. Ett kollektiv har inte rätt att domdera skrupelfritt över en individ 

(och vice versa); över allt annat bör man inte kalla detta för något slags försvar av rättvisa och frihet. Man kan 

inte i ett och samma andetag lovprisa både frihet och tvångsmetoder, rättvisa och stöld. För det är i all 

enkelhet så sant som det är sagt: skatt är stöld. 

Tar maskinerna över våra arbeten? – Maj 08 

En av de mest seglivade ekonomiska myterna tycks vara den att ny teknologi gör människor arbetslösa. 

Fabriker och allehanda branscher sägs skaffa datorer och maskiner som skall skära ner på anställningsbehovet; 

de sägs kort och gott kunna ersätta människan på arbetsmarknaden med maskiner. Här finns emellertid både 

det man ser och det man inte ser, för att föra läsarens tankar till Frédéric Bastiat. Man ser hur en maskin 

installeras på en arbetsplats, och hur företaget inte anställer någon för att sköta den uppgift som maskinen nu 

istället utför. Man ser inte hur anställningsbehov å andra sidan skapas i en helt ny bransch: produktionen av 

maskinerna ifråga. Enskilda arbetare kan bli av med sin anställning på grund av bristande behov, vilket förstås 

inte är glädjande för dem, men är det skäl nog att hindra utvecklingen? Jag anser inte det. Det är nämligen vad 

påståendet om maskinerna som tar över marknaden implicerar: att allt bör göras mindre effektivt och med 

mer möda än nödvändigt. Varför transportera varor med tåg när hundratals personer kan anställas för att bära 

dem? Varför över huvud taget sträva efter effektivisering? Effektivisering är vad som håller människor utanför 

arbetsmarknaden, säger man. Varför tror man att det bara gäller mer sentida utveckling såsom med datorer 

och liknande, men inte äldre maskiner som lokomotiv, flygplan, et cetera? Eleanor Roosevelt skrev i en 

dagstidning år 1945: “We have reached a point today where labor-saving devices are good only when they do 

not throw the worker out of his job”. Citatet fann jag (vilket somliga säkert redan gissat) i boken “Economics in 

One Lesson” (1946) av Henry Hazlitt och denne ekonom reagerade på det sålunda: 

If it were indeed true that the introduction of labor-saving machinery is a cause of constantly 

mounting unemployment and misery, the logical conclusions to be drawn would be 

revolutionary, not only in the technical field but for our whole concept of civilization. Not only 

should we have to regard all further technical progress as a calamity; we should have to regard 

all past technical progress with equal horror. Every day each of us in his own capacity is engaged 

in trying to reduce the effort it requires to accomplish a given result. Each of us is trying to save 

his own labor, to economize the means required to achieve his ends. Every employer, small as 

well as large, seeks constantly to gain his results more economically and efficiently – that is, by 

saving labor. Every intelligent workman tries to cut down the effort necessary to accomplish his 

assigned job. The most ambitious of us try tirelessly to increase the results we can achieve in a 

given number of hours. The technophobes, if they were logical and consistent, would have to 

dismiss all this progress and ingenuity as not only useless but vicious. Why should freight be 

carried from New York to Chicago by railroads when we could employ enormously more men, for 

example, to carry it all on their backs? 

Jag ställer mig frågan: om maskiner gör oss arbetslösa, vad är då så hemskt med arbetslöshet? Arbete är 

fullständigt meningslöst om det inte är en fråga om produktion av något som behövs. Frédéric Bastiat påvisar 

detta mästerligt i sin korta text “Något annat” 1 där principen illustreras med Robinson Crusoe som exempel. 

Crusoe befinner sig på en ö och han skall tillverka sig en planka. Till sin hjälp har han en yxa, och arbetet tar 

hela två veckor. Å andra sidan finns där redan en planka som han kan hämta om han vill, men varför skulle han 

göra det? Då behöver han ju inte tillverka någon för egen hand, och då förlorar han två veckors arbete! 

Dessutom blir yxan slö av arbetet vilket ger honom mer arbete för att reparera den, såväl som att han ju gör 

av med förråd som han hela tiden måste fylla på. Är det absurt? Ja, men just på det här viset tänker många, 

om inte de flesta, som om arbetet är vad som räknas och inte produktionen. I verkligheten borde Crusoe ha 

hämtat brädan och sedan ägnat de två veckorna åt andra sysslor – för att på så vis tjäna mer utan att för den 

skull ha arbetat mer. Staten “skapar” jobb där inga egentligen behövs, och vi blir tacksamma för att de 

arbetslösa kan sysselsättas. Varför blir vi det? Staten kan lika gärna ge folk pengarna utan att ge dem arbetet. 

Övertygelsen om att arbete är viktigare än produktion får sina konsekvenser på arbetsmarknaden, både 

statliga och privata, men det rör sig egentligen om en halmgubbe. Vem tjänar på att städa ett rent rum? Vad 

finns för nytta i att bädda en redan bäddad säng, eller i att reparera en redan hel maskin? 

1 http://dvg.furu.kalix.se/digibok/Intek/lager/bastia.html 

44

Varför skall man arbeta, om man inte tjänar något på arbetet? Om maskiner kan ersätta mänsklig arbetskraft 

är jag den förste att applådera. Jag skulle äga en eller flera maskiner som arbetar åt mig, och själv kunde jag 

gladeligen ägna min tid åt vad som helst – vad jag råkar vilja helt enkelt. Medan min maskin arbetar tar jag ut 

sovmorgon varje dag och äter frukost i sängen varpå jag ligger och läser en bok till sent in på dagen. Är det 

inte vad man menar, när man säger att maskinerna tar över våra arbeten? Varför inte? Arbetet i sig är ju 

värdelöst försåvitt det inte ger ekonomisk utdelning. Om arbetet utförs av maskiner borde det väl ge sådan 

utdelning? Om vi bara genom att äga maskiner kan ta del av ekonomisk vinst utan att behöva utföra arbetet – 

underbart! I en sådan situation skulle jag med glädje vara utan arbete, det vill säga, utan anställning. Jag skulle 

verkligen inte gå upp tidigt på morgonen för att gå till en arbetsplats om jag kunde tjäna samma pengar ändå. 

Vem skulle det? Varför skulle man det? Nog för att man kan arbeta med vad man helst vill göra, men de flesta 

av oss har inte den förmånen. Jag själv skulle rimligtvis förkovra mig i litteratur, skriva blogg och umgås med 

min flickvän mest hela tiden. Det är inga ekonomiska önskemål, men de skulle ej heller behöva vara det. Vore 

det inte paradiset, ifall maskinerna tog över våra jobb? Vore inte en betald semester på livstid något vi alla 

skulle kunna se fram emot? 

Uppenbarligen fungerar det dock inte så. Medan ett arbetsbehov kvävs uppstår ett annat, och människor 

behöver producera för att skapa ekonomisk vinst. Maskiner kan tillverka saker och utföra enformiga uppgifter 

som programmeras in, men en maskin kan inte avgöra vad en annan maskin skall tillverka, och en maskin kan 

inte programmera en annan maskin. Maskiner kan inte skapa sig själva, och de behöver mänsklig 

underhållning och så vidare. Att teknologin skulle kunna ersätta mänsklig arbetskraft på marknaden är absurt, 

men som sagt – det vore bara önskvärt ifall det låg någon sanning i befarandet. 

Religion kontra vetenskap – Maj 09 

“Det finns ingen motsättning mellan religion och vetenskap!” utbrister teologer och andra som på ett eller 

annat sätt har, så att säga, “intellektualiserat” sin tro. På sistone finner vi exempelvis hypotesen om “Non- 

Overlapping Magisteria” av Stephen Jay Gould, som jag förstås redan uttalat mig om i inlägget “NOMA“. Jag 

vidhåller emellertid att gudshypotesen, eller andra religiösa utsagor om verklighetens beskaffenhet, överlever 

av två skäl: antingen för att man evaderar fakta, eller också för att man bakar in Gud i varje tomrum där fakta 

ännu saknas. I det ena fallet finns den bokstavstroende fundamentalismen där fakta alltid underordnas “Guds 

ord”, och i det andra en välvillighet som låter religionen existera i vetenskapens marginal, det som man på 

engelska kallar “The God of the Gaps“. Hur som helst vill man i allmänhet påstå att det inte finns någon 

konflikt mellan religion och vetenskap, men jag är inte helt säkert på varför alla gånger. Det är förvisso sant att 

“antingen-eller”-situationer generellt sett betraktas som hotfulla eller bristfälliga, men verkligheten är binär. 

Eller uttryckt på ett mer konventionellt sätt: självmotsägelser kan inte existera, annat än som koncept. Det 

råder en konflikt mellan evolution och kreationism, mellan övernaturlighet och identitetslag, mellan religiös 

och vetenskaplig epistemologi – och så vidare. För att “eliminera” den här konflikten med hjälp av något slags 

NOMA-hypotes krävs i det närmaste att man evaderar den objektiva verkligheten. Detta gör man också i 

många fall, såsom någon nyligen skrev i en debatt apropå ämnet: 

Ditt argument [om konflikten mellan religion och vetenskap] faller på antagandet att det endast 

skulle kunna finnas en sanning om världen, och en objektiv verklighet som det endast kan finnas 

en sanning om. Vetenskapen bygger på att sanning är det som låter oss förutsäga framtida 

resultat av experiment, i princip. Kan du inte tänka dig en annan slags sanning? Exempelvis en 

tolkningssanning istället för en förklaringssanning som vetenskapens oftast är? Människor följer 

inte den principen över huvud taget skulle jag vilja säga. Det är inte ett naturligt mänskligt 

beteende. Om det var det skulle vetenskap ha uppstått långt tidigare och vara långt mer utbredd 

än vad den är. 

Det finns endast en objektiv verklighet, och det finns bara en sanning om denna verklighet. Den absoluta 

nollpunkten uppnås vid -273,15 °C och det finns ingen “alternativ” sanning att tillgå. Självmotsägelser kan inte 

existera, och eftersom verkligheten är objektiv så är den absoluta nollpunkten alltid -273,15 °C, alldeles 

oavsett vad man må ha för åsikter om det, eller vad ens känslor säger. Metafysiska sanningar är alldeles 

oberoende av människor och medvetande varelser över huvud taget, även om temperaturskalan Celsius 

naturligtvis är ett mänskligt påfund. Man må sedan angripa både induktionsprincipen och nollhypotesen, men 

att göra det som ett implicit argument för religiös tro är ganska tafatt. Vetenskapen är givetvis induktiv 

såtillvida att den utgår ifrån empiriska erfarenheter. Vi ser att solen går upp varje dag, så vi utgår ifrån att den 

45

kommer att göra det även imorgon. Vi släpper en sten och märker att den faller till marken, så vi utgår ifrån 

att så kommer ske även nästa gång stenen släpps. Dessa företeelser kan naturligtvis förklaras vetenskapligt, 

men även förklaringarna måste utgå ifrån induktionsprincipen. Alternativet till induktiv kunskap är kunskap 

som inte alls härleds ur erfarenhet, och som kanske även motsäger erfarenhetlig kunskap. Den absoluta 

nollpunkten accepteras som universellt sann därför att den påvisats vara sann om och om igen, men tänk om 

den någon gång förändras? Frågan saknar faktabaserat stöd och är därför irrationell; det finns inget problem 

som “induktionsproblemet”. Nollhypotesen säger att bevisbördan faller på den som hävdar ett positivt, och 

inte på den som hävdar ett negativt. Den som hävdar att Gud existerar, exempelvis, måste bevisa att så är 

fallet – det är inte upp till ateisten eller agnostikern att motbevisa hypotesen. I annat fall skulle vi behöva 

erkänna både tomtar och troll som sanna väsen bara för att vi inte kan motbevisa deras existens. Att kunskap 

är induktiv gör den inte irrationell, och att vetenskap utgår ifrån nollhypotesen gör inte vetenskapen 

irrationell. Tvärtom. 

“Det finns inga fakta, bara tolkningar” sade Friedrich Nietzsche, och det är en devis många adopterat som sann 

(förutom att devisen negerar alla sanningar, förstås). Att över huvud taget dela in sanningar i olika kategorier 

är missvisande. Det finns inget sådant som “tolkningssanningar” och “förklaringssanningar”. Det finns bara 

sanningar; hur dessa sedan upptäcks är irrelevant för deras giltighet. Har den absoluta nollpunkten 

“förklarats” eller “tolkats”? Det skulle inte göra någon skillnad för den, men i just det här fallet åberopas något 

som inte alls är en metod för att upptäcka fysiska sanningar. Begreppet “tolkningssanning” är något av en 

självmotsägelse, men jag förstår vad man vill mena med det. Låt oss ta romanen “Processen” (1925) av Franz 

Kafka som exempel. Är det en bok som bedriver satir med vårt rättsväsende? Är det kanske bara en 

surrealistisk skildring av det känslomässiga främlingskap man ibland kan uppleva? Kanske är Josef K. den sista 

lågan av förnuft och förstånd i en för övrigt mörklagd idiotisk värld? Dessa är tolkningar och de kan alla äga sin 

riktighet, de kan alla vara mer eller mindre rätta eftersom de alla har mer eller mindre stöd i texten. Det finns 

emellertid ingen konflikt mellan dessa påståenden: romanen kan både vara satirisk medan den är surrealistisk 

samt porträtterar Josef K. som ett förnuftets flamma i motsättning till hans omvärld. Stämmer tolkningarna? 

Kanske, kanske inte – det beror alldeles på ifall de har stöd i Kafkas text. Kan man säga att det finns flera 

sanningar om “Processen”? Javisst, men de kan inte stå i konflikt med varandra, och de utgår alla ifrån en 

objektiv källa: textmassan. På samma sätt finns det naturligtvis flera sanningar om mer uppenbart konkreta 

ting; det är sant att en bil färdas med hjälp av hjul, men det är också sant att man styr den med hjälp av en 

ratt. Saken är den att ingen konflikt får uppstå. En bil kan inte samtidigt som den är helt röd också vara helt 

grön, och det är sådana konflikter som uppstår mellan religion och vetenskap när man försöker avgöra 

metafysiska sanningar. Å ena sidan, exempelvis, evolution, och å andra sidan antropogoniska och 

kosmogoniska skapelseberättelser. Hur avgör man vilket påstående som är sant när man väl insett att 

självmotsägelser inte kan existera? Genom att ta hänsyn till fakta. 

Är vetenskapen onaturlig? Jag vet att personen här är väldigt influerad av en viss essä av Robert N. McCauley: 

“The Naturalness of Religion and the Unnaturalness of Science“. Det finns emellertid inget onaturligt alls över 

den vetenskapliga metodologin – själva begreppet “onaturligt” är religiöst. Ifall man i egenskap av religiös vill 

betrakta vetenskapen som onaturlig är det förstås bara konsekvent, men det är inte för den skull ackurat. Hur 

skulle vetenskap ha kunnat uppstå tidigare än den uppstod? Jag är inte väldigt insatt i vetenskapens historia 

men jag förmodar att alla civilisationer som någonsin funnits har begagnat sig av vetenskap, om än i primitiva 

grundläggande former. Även de mest inbitna fundamentalister accepterar implicit gravitationskraften varje 

gång de tar en promenad, men det är även sant att man tillämpat olika former av primitiv matematik och 

andra kunskaper för att bygga hus et cetera. Ifall vetenskap blivit “försenad” beror det över allt annat på 

religiöst tänkande som hållit den tillbaka, inte minst under medeltiden. I annat fall hade vi kanske haft en 

Einstein redan på 1500-talet, eller det spekulerar man åtminstone över i någon dokumentär jag sett (men inte 

minns namnet på). Hur mycket mer utbredd kan vetenskapen bli? Den finns överallt, även om man i vissa 

mindre (religiösa) sammanslutningar försöker stänga den ute. Var har man inte hört talas om Arkimedes, 

Aristoteles, Galilei, Kopernikus, Newton, Einstein, Hubble eller för den skull Hawking? Somliga mindre bildade 

må inte ha hört vissa av namnen, men på det stora hela känner vi alla till dem. På det stora hela känner vi alla 

till relativitetsteorin, kvantmekaniken, Big Bang och det att universum utvidgas – även om vi inte förstår dessa 

ting lika väl som kunniga vetenskapsmän gör. Vetenskapen kunde svårligen ha uppstått tidigare än den gjorde, 

och den kan likaledes svårligen bli mer utbredd än vad den är. Även om så vore fallet – skulle det alls kunna 

sägas vara ett argument för vetenskapens “onaturlighet”? 

46

Vad är skillnaden mellan att våldta och att älska? – Maj 11 

Vad är skillnaden mellan att våldta och att älska? Alla vill kunna rättfärdiga sina handlingar eller åsikter först 

och främst rent moraliskt. En förälder säger åt sitt barn att lyda, men varför skall det lyda? Inte säger föräldern 

att denne är större och starkare, och således kan utöva våld mot barnet om det är olydigt. Nej, en förälder vill 

rättfärdiga sin makt moraliskt; naturligtvis bör barnet lyda därför att det vore rätt av barnet att göra det – rätt 

eftersom att föräldern är så mycket visare och inte har något annat än barnets välfärd för ögonen. En stat 

säger åt dess invånare att lyda, men varför skall de lyda? Inte säger staten att den är större och starkare, och 

således kan utöva våld mot invånarna om de är olydiga. Nej, en stat vill rättfärdiga dess makt moraliskt; 

naturligtvis bör invånarna lyda därför att det vore rätt av dem att göra det – rätt eftersom att staten är så 

mycket visare och inte har något annat än invånarnas välfärd för ögonen. Jag tror att resonemanget framstår 

som ganska tydligt, och man kan föra det vidare med Gud på nästa plats i hierarkin. Varför skall man lyda Gud? 

Inte därför att Gud är allsmäktig och kan se till att du brinner i evighetens flammor, nej, men för att Gud är 

god och att han har en avsikt med ditt liv. Alla slags maktförhållanden behöver rättfärdigas moraliskt. Hur kan 

man skilja moral ifrån omoral, tillbörligt ifrån otillbörligt maktutövande? Vad är skillnaden mellan att våldta 

och att älska? Vi lär alla svara samma sak på den frågan. Skillnaden är att en våldtäkt inte handlar om kärlek. 

Det handlar om hur en person tvingar sig på en annan person. Det handlar ofta inte ens om sexlust och fysisk 

åtrå, utan bara om känslan av att ha makt över en annan. Att bli våldtagen är rimligtvis en traumatisk och 

hemsk erfarenhet, medan att älska är en vacker och känslomässigt berikande erfarenhet (förbehållet att sex 

naturligtvis inte behöver vara ett uttryck för kärlek – men det bör under alla omständigheter ske frivilligt 

mellan alla inblandade parter). Men om våldtäktens maktutövande är omoraliskt, varför anses inte annat 

likartat maktutövande vara det? 

Vi återkommer till moralens nödvändigt universella funktion. Det är omoraliskt för mig att tvinga mig på en 

kvinna i sexuella syften, men varför anses andra maktövergrepp ofta både legitima och önskvärda? Varför bör 

man blint lyda en förälder, eller en stat, eller en gudom? Varför skulle det inte vara frivilligt att betala skatt? 

Den frågan ställer man om och om igen, av någon anledning som jag inte själv riktigt har förstått. Tja, varför 

skulle det inte vara av fri vilja som kvinnor blir våldtagna? (Våldtäkt rör ju generellt sett kvinnor.) Det är en stor 

skillnad mellan brott mot ens person och brott mot ens egendom. Jag är relativt fri när jag betalar skatt 

jämfört med om jag blir våldtagen varje gång jag sätter en fot utanför dörren, inte sant? Brott mot person är 

långt värre än brott mot egendom (låt vara att brott mot person kan ses som en form av egendomsangrepp). 

Man kan därför tycka att analogin med våldtäkt är överdriven, men det rör sig om samma princip, och den är 

relevant just därför att nästan alla delar samma åsikt om den. Nästan alla delar samma åsikt om våldtäkt, men 

vad gäller skatter skiljer sig åsikterna vitt och brett. Kommer man att ändra åsikt om våldtäkt eller om 

skattepolitik? Förmodligen undviker man att vara konsekvent genom att helt enkelt påstå att analogin är 

missvisande eller rentav falsk, men det är den inte. Staten tvingar sig på dig för att stjäla ur din ficka, såväl som 

en våldtäktsman tvingar sig på dig för att stjäla ur din “andra” ficka – principen är densamma även om det 

sistnämnda är långt värre. I det första fallet förlorar du kanske en tusenlapp eller två, men i det andra fallet 

förlorar du din trygghet, din värdighet – kanske din oskuld (för de som värderar oskuldsfullheten). Även om 

det är mycket värre att bli våldtagen måste man gå med på att samma princip gör bägge omoraliska. 

Jag förutser läsarens invändning om att skatter och andra saker som staten driver igenom faktiskt är resultat 

av demokratiska beslut, och att man således inte kan tala om ofrihet – absolut inte någon ofrihet att jämföra 

med våldtäktsoffrets. Men om demokratiska beslut borgar för frihet, vad är då skillnaden mellan att våldta och 

att älska? Det är inte helt utan grund som man har jämfört den demokratiska processen med en gruppvåldtäkt 

– det rör sig faktiskt, formellt, om en majoritet som bestämmer över en minoritet. (I praktiken behöver förstås 

inte ett parti röstas fram av en majoritet av folket, och i praktiken är det, i Sverige, 349 ledamöter som bör 

göras ansvariga för de statliga lagar och förordningar som stiftas.) Är det frihetligt att 349 personer har politisk 

makt över nio miljoner personer? Är det frihetligt att en enda individ har politisk makt över en annan? Om så 

är fallet, vad är skillnaden mellan att våldta och att älska? Jag vill inte påstå att en förälders maktposition är 

omoralisk per se, och jag vill ej heller påstå att alla statliga beslut förvärrar och inskränker friheten. Jag vill 

påvisa att varje maktutövande söker rättfärdiga sig självt moraliskt, och för att komma underfund om det är 

eller inte är moraliskt kan man ställa sig frågan: vad är skillnaden mellan att våldta och att älska? En förälders 

rättmätiga roll är den som förnuftsprotes, för allt annat maktutövande blir våldtäktsprincipens. En stats 

rättmätiga roll är att syssla med rättsväsende (därför att allt annat maktutövande, blir, åter, det hos 

våldtäktsprincipens). Man har ofta svårt att förstå principen om icke-aggression: om initierandet av våld, och 

om vad som är och inte är våld. Det händer ofta att man anklagar liberal frihet för att vara en chimär som 

47

leder till något slags totalitärt samhälle där varje individ reduceras till sitt marknadsvärde. Hur bör sådana 

frågetecken och påståenden bemötas? Ställ bara frågan: vad är skillnaden mellan att våldta och att älska? 

Bokslut gällande gudshypotesen som arbiträr – Maj 12 

Inget jag skrivit om har blivit så ständigt ifrågasatt och så ihärdigt avfärdat som det att gudshypotesen är 

arbiträr, dvs. godtycklig och skild ifrån fakta. Antingen har jag varit väldigt otydlig i min framställning eller 

också vägrar man kategoriskt att ta hänsyn till mitt resonemang. Av alla missnöjda som kontaktat mig har 

nämligen ingen kritiserat idéerna inom verklighetens referensramar. Antingen kastar man identitetslagen och 

därmed logiken i soptunnan (när man menar att Gud helt visst är allsmäktig, men att han inte för den skull kan 

göra en rund triangel) eller också försöker man omintetgöra kopplingen mellan teori och praktik, mellan 

abstraktion och konkret (när man säger att det är absurt att tro sig kunna “motbevisa” något bara med hjälp 

av logik). Jag har redan bemött dessa invändningar, men jag kan göra det igen. “Allsmäktighet” är ett 

självnegerande koncept. Om Gud inte kan göra en rund triangel är han inte allsmäktig. Om Gud inte kan göra 

en sten så tung att han inte själv kan lyfta den, är han inte allsmäktig. Om Gud kunde göra en sådan sten, vore 

han inte allsmäktig. Konceptet tränger in sig självt i ett hörn och det blir meningslöst, utan praktisk 

implikation. Naturligtvis är detta ett logiskt resonemang, och det sätt på vilket man brukar försvara sig är att 

man inte kan bevisa något med bara logikens hjälp. Inget påstående skulle kunna vara enklare att bemöta, och 

jag har förstås redan gjort det. Men jag gör det igen: om jag kastar en tärning kommer den att landa på en av 

sina sex ytor, och sannolikheten för att den skall hamna på en viss yta är en på sex. Har jag kanske fel i det? Jag 

har trots allt resonerat med “bara” logikens hjälp (vilket dock inte är alldeles sant; förvisso bedrev jag inga 

empiriska experiment för att nå fram till sanningen, men logiken existerar inte i vakuum, då den faktiskt 

bygger på empirisk verklighet och dess referensramar). Man kanske invänder att sannolikheten beror på hur 

man kastar tärningen, och att den möjligen skulle kunna landa på ett av sina hörn, men det är verkligen att 

förbise poängen. Det tycks dock rimligt att man måste greppa efter det sista halmstråt när man är på väg att 

drunkna i polemikens stormiga hav. 

Låt mig för tydlighetens skull definiera “logik”, och definitionen hämtar jag ifrån Ayn Rand: “logic is the art of 

non-contradictory identification”. Logik är konsten att identifiera icke-motsägande relationer. Eftersom det 

finns otaliga logiska skolor inom filosofin är det kanske av vikt att presentera just en sådan definition. Jag skall 

också förklara vilka logiska axiom som gudshypotesen kränker. I förstone gäller saken “existensens företräde”. 

Det är ett logiskt axiom som uttrycker det självklart giltiga faktum att verkligheten är objektiv. Universum 

existerar oberoende av medvetna upplevande livsformer, oberoende av trosföreställning, önskemål, tycken 

och smak. Med andra ord: mina åsikter om verkligheten gör ingen som helt skillnad för verkligheten. Jag må 

önska ständigt solsken, evigt liv och att stekta sparvar flyger in i munnen på mig – men det förändrar inte 

verkligheten. Som Ayn Rand uttryckte saken: “wishing won’t make it so”. Gudshypotesen postulerar dock ett 

väsen vars blotta vilja förmår ändra universums och verklighetens natur. Det för oss in på identitetslagen, “A 

är A”, som av goda skäl kan tillämpas på gudshypotesen. 

Identitetslagen, som också uttrycks “A är A”, säger att det som är också måste vara något. Att existera är att 

ha en bestämd (och därför begränsad) natur. Istället för att tala om “natur” talar man om “identitet”; varje 

existerande ting har en identitet. Leonard Peikoff har i “OPAR” (1991) illustrerat detta med hjälp av en 

biljardkula. Det är inte en biljardkulas rörelse över bordet som skapar dess effekter, utan biljardkulan självt 

med dess inneboende “identitet”. Ifall man byter ut biljardkulan mot ett ägg eller en såpbubbla i samma 

rörelse blir effekterna mycket olika. Varför bygger man hellre hus av tegel än av skumgummi? På grund av 

teglets materiella egenskaper, dvs. dess identitet. Varför framställer man en viss medicin av vissa ämnen? På 

grund av ämnenas kemiska egenskaper, dvs. deras identiteter (vilka sedan skall svara mot en viss sjukdoms 

särskilda identitet). Alla invändningar mot identitetslagen verkar utgå ifrån missförstånd, såsom att A ibland 

kan vara B, eller att ett A minsann också kan betraktas som tre pinnar lagda över varandra. Det är ungefär som 

att matematiskt försöka falsifiera 1 + 1 = 2 genom påståendet att en sandhög plus en sandhög minsann bara 

blir en sandhög. Jag har sett tämligen välutbildade personer framföra sandhögsargumentet, så jag vet att vad 

jag försöker säga inte kommer att nå somliga, oavsett hur jag säger det. Den som är intellektuellt ärlig och 

förmår den minsta nyfikenhet lär dock förstå, hoppas jag, identitetslagen och acceptera dess giltighet. Det 

finns inget som existerar som saknar identitet. Man kan aldrig peka på något och säga “det här är inget 

särskilt”. Allt som existerar är något särskilt, vilket i grund och botten är vad identitetslagen ger uttryck för. 

Varför står gudshypotesen i konflikt med identitetslagen? Därför att koncept som “övernaturlighet” och 

“mirakel” denoterar en upphävning av en given entitets identitet. En “entitet” är bara ett annat ord för något 

48

enskilt existerande ting. Kunde Jesus gå på vatten? I sådana fall måste Jesus ha upphävt vattnets identitet eller 

också människans. Kan Tor orsaka åska med sina hammare? I sådana fall måste Tor upphäva (och förändra) 

hammarens identitet. Naturligtvis kan dessa fenomen tolkas symboliskt, men gudshypotesen är allt annat än 

symbolisk. Den är en utsaga om “verkligheten”, försöker man ge sken av, och måste därför samspela med 

verklighetens beskaffenhet. Barnet frågar sina föräldrar hur jultomten hinner åka runt hela jorden och krypa 

ner genom alla skorstenar på en enda natt – med goda skäl. Tvivel är första steget mot ateism, och nästan alla 

är vi ateister apropå jultomten. Nästan alla är vi ateister när det kommer till Tor med sin hammare, till Zeus 

med sina blixtar, till det flygande spagettimonstret, till den rosa men osynliga enhörningen på Jupiter eller 

tekannan i omloppsbana mellan jorden och mars (med reservation för att en tekanna inte är en gudom). Vi är 

även ateister apropå Peikoffs variation på samma tema: kanske finns det en samling gremlins som studerar 

Hegels “Logic” på planeten Venus? Varför, kan man då fråga sig, är vi ateister i den mening att vi inte tror på 

alla dessa väsen? De verkar absurda och orealistiska, de strider mot allt vi vet om verkligheten. Varför, bör 

man då undra, vågar man så sällan påstå detsamma om den kristna eller muslimska guden? Jag har inget 

säkert svar på det, men jag förmodar att det beror dels på kultur och historia, och dels på det implicita 

flertalsargument som många tycks efterleva. Såsom Richard Dawkins har uttryckt saken: “Religion is about 

turning untested belief into unshakeable truth through the power of institutions and the passage of time”. 

Jag hoppas att man ursäktar mig några sidospår, men jag har förklarat varför gudshypotesen strider mot bland 

annat identitetslagen, ett av de mest grundläggande logiska axiomen. Må man förstå mig eller inte – gör man 

det inte nu lär man aldrig göra det. Varför är gudshypotesen arbiträr? Därför att den inte relaterar till 

verkligheten. Ett missförstånd här har varit att det heliocentriska solsystemet en gång var arbiträrt därför att 

man då inte hade medel att bevisa påståendet. Är jorden rund eller platt? Ej heller den saken hade man medel 

att bevisa, en gång i tiden. Är dessa påståenden därför arbiträra? Verkligen inte. Dessa är frågeställningar om 

verkligheten, vilka kan bevisas och har bevisats – solsystemet är onekligen heliocentriskt och jorden är 

onekligen rund (men tillplattad vid polerna). Idag kan frågan röra AIDS-medicin eller strängteori. Är AIDSmedicin 

arbiträr? Är strängteorin arbiträr? Nej, det är att ha missuppfattat saken. Det är antingen möjligt eller 

omöjligt att bota AIDS, och strängteorin är antingen sann eller falsk. En arbiträr idé kan vare sig vara sann eller 

falsk, för den korresponderar inte med verkligheten. Det här är den ömma punkt som man verkar ha svårt att 

förstå. Bara utsagor om verkligheten kan vara sanna eller falska, men gudshypotesen är ingen sådan utsaga. 

Guds existens kan vare sig bevisas eller motbevisas därför att Gud sägs existera bortom all bevisföring. Man 

kan påstå att Gud existerar bortom tid och rum, utanför universum, i en parallell verklighet. Man kan påstå att 

Gud gör sig osynlig för våra teleskop, eller att vi människor inte är kapabla till att se Gud genom annat än 

subjektiva uppenbarelser. Dessa är svepskäl som tillåter gudshypotesen att existera i vetenskapens marginal 

(”The God of the Gaps”), som om vetenskapsmännen bara måste anstränga sig ytterligare för att nå 

sanningen, eller också är det påståenden om att man aldrig kan ha någon sann kunskap om Gud – som om det 

vore ett rättfärdigande av villfarelserna. Det stämmer att man inte kan ha någon sann kunskap om Gud, men 

det beror inte på att människan är kognitivt undermålig. Det beror på att gudshypotesen förläggs utanför 

verkligheten med dess referensramar. 

Några ord bör kanske sägas om agnosticismen också, och för enkelhetens skull citerar jag vad jag redan 

tidigare skrivit: 

Agnostikern resonerar såhär: “Jag kan inte bevisa ditt påstående, men jag kan heller ej motbevisa 

det. Således är det trots allt möjligt att du har rätt, och den möjligheten måste erkännas.” Han 

bemöter det arbiträra som vore det frågan om möjlighet och/eller sannolikhet, men så är inte 

fallet. Det arbiträra är omöjligt per se. Det är inte ett påstående som är öppet för överväganden, 

diskussion, utvärdering. Agnostikern säger att det ju är “möjligt” att det arbiträra är “sant” vilket 

är ett fundamentalt felslut. Man kan inte tillskriva det arbiträra kognitiva egenskaper (”möjligt”, 

“sant”) eftersom det arbiträra redan har förklarat krig mot kognitionen. 

Med dessa ord avslutar jag ämnet om gudshypotesen som arbiträr. Som jag sagt: förstår man inte 

resonemanget nu kommer man aldrig att göra det (och det är det många som inte kommer att göra). Kritik 

välkomnas alltid, men bara i den mån kritiken är verklighetsbaserad och består i mer än tjuvknep som att A 

minsann kan betraktas som tre pinnar lagda över varandra. Ifall man orkat läsa hela den här texten bör man 

redan av det skälet ha lagt ribban högre än så, inte sant? 

49

Socialdemokrati under totalitär paroll – Maj 12 

På sistone har det av någon anledning varit mycket tjafs kring socialdemokraternas slogan “Alla skall med – så 

enkelt är det”. I praktiken har parollen förstås ingen tydlig implikation för partipolitiken, men om man 

verkligen effektuerade den vore det totalitärt. Alla skall med? Vad ger dem rätten att säga “thou shalt”? Vad 

är det som alla skall vara med på? Ingen behöver följa mig. Jag är säker på att de flesta har mycket bättre saker 

för sig, än att vara något slags Sundholm-epigoner. Dessutom önskar jag inte ”allas” sällskap, då jag är 

tämligen selektiv i mitt val av umgängeskrets. Det borde vara klart som dagen att parollen “alla skall med – så 

enkelt är det” bara kan ha totalitära effekter i praktiken, om den verkställs? I sanning påminner 

socialdemokraternas slogan mycket om en viss annan slogan: allmännyttan går före egennyttan. “Gemeinnutz 

geht vor Eigennutz”. Det var en paroll som användes i Nazityskland – med skillnaden att den där faktiskt också 

tillämpades fullt ut. “Alla skall med – så enkelt är det” tänkte kanske SS-soldaterna när de transporterade 

judar på tåget till Auschwitz. 

Rörande kommunismen och UOK:s siffror apropå den – Maj 12 

Kommunismen har varit ett aktuellt ämne de senaste dagarna, sedan “Upplysning om kommunism” (förkortat 

UOK) presenterade resultatet av en statistisk undersökning gällande ungdomars kunskaper om ideologin 

ifråga. Många mer eller mindre korkade invändningar mot undersökningen har gjorts, och det är inte min 

avsikt att bemöta några specifika sådana. Däremot har jag nyfiket och roat observerat det försvar av 

kommunismen som många har framfört i och med den. Bland annat har någon på sin blogg skrivit “att vara 

kommunist innebär att jag inte accepterar det tvång vi lever under idag”. Hur vet man ifall kommunism är en 

frihetlig ideologi eller ej? Tja, vad är skillnaden mellan att våldta och att älska? Att någon utger sig för att vara 

kommunist och frihetlig i samma andetag ter sig bara som ganska komiskt. Någon skriver på en blogg: 

“Kommunismen förmedlade till mig känslan av att vara delaktig, av att vara en del av något stort och kraftigt. 

Detta är det obetvingliga ljuset och glädjen i att vara kommunist!” Med den motiveringen låter det som att 

man har hoppat på första bästa tåg som råkade stå inne på perrongen, och så kanske det ofta är? Många 

känner sig ensamma och vill var delaktiga i något, och det tycks rimligt att man väljer en grupp som talar om 

solidaritet och gemenskap eftersom detta är just vad man söker. Vad är det i en sådan situation som gör att 

man väljer kommunismen snarare än nazismen eller någon religiös kult? Dessa kan också erbjuda 

“delaktighet” i något “stort och kraftigt”. Om jag för egen del känner det här behovet av delaktighet tar jag 

kanske en kurs på komvux eller inbjuder mig själv hos någon bekant när denne har fest – men det behöver 

förmodligen inte sägas att jag mycket sällan upplever den känslan. Det finns inget hålrum i min personlighet 

som jag måste fylla med andra människor. Jag låter andra människor vara en tillvarons guldkant, en bonus, 

men det är inte för dem jag lever när allt kommer omkring. UOK lät intervjua 1004 ungdomar i åldern mellan 

15 och 20 år, och resultatet som presenterades 1 ser ut såhär: 

90% av eleverna kände inte till Gulag (95% kände till Auschwitz). 

Endast en på hundra kände till ordet bolsjevik. 

90% kände inte till vilken huvudstad som ligger närmast Stockholm. 

Bara hälften kände till att Berlin var huvudstad i ett land vid Östersjön. 

Ännu färre visste, att även Warszawa är det. 

82% tror inte att Vitryssland är en diktatur. 

40% anser att kommunismen bidragit till ökat välstånd i världen. 

99% känner inte till begreppet kollektivisering (många tror att det är ett positivt begrepp). 

43% tror att det totala antalet offer för kommunismen är en miljon eller färre. 

18% tror, att det är färre än 10.000, världen över, under hela nittonhundratalet. 

Man kan givetvis ifrågasätta huruvida 1004 personer är representativt, och man bör minnas att den statistiska 

metoden per definition är genomsnittlig. De här siffrorna kan dock ge en vink om var man mellan tummen och 

pekfingret bör lägga ribban. Jag kan själv invända att det egentligen inte har någon större relevans att fråga 

vilken huvudstad som ligger närmast Stockholm, men i och med att jag besökt Tallinn många gånger visste jag 

det rätta svaret (för annars hade jag förmodligen gissat på Helsingfors). Man kan också finna det mystiskt att 

många tror att “kollektivisering” är ett positivt begrepp trots att 99 % uppenbarligen inte ens kände till det. 

Hur kan man rimligtvis ha en åsikt om något man inte ens känner till? I och med att UOK lade till “många tror 

att det är ett positivt begrepp” blandar man rena sakpåståenden med ett värdepåstående, vilket är mindre 

1 http://www.upplysningomkommunismen.se/pdf/Att_tro_men_inte_veta.pdf 

50

pedagogiskt. Naturligtvis kan det dock härledas ur fakta, och naturligtvis kan man inte separera ideologiska 

sakpåståenden ifrån värderingar (något som inte minst ekonomer borde erkänna oftare). Att ha läst de olika 

invändningarna mot UOK:s siffror har varit väldigt roande. Bland annat hävdar förstås var och varannan att 

undersökningen är ett svepskäl för att sprida ”nyliberal propaganda”, vilket inte skulle göra vare sig till eller 

ifrån för siffrornas giltighet. Åter andra vill påstå att kommunismen är “en fin tanke” som “tyvärr inte fungerar 

i praktiken”. Detta är personer som gärna vill fjärma Gulag ifrån kommunismens ideologi, vilket ter sig som 

ganska lustigt. Som Per-Olof Samuelsson mycket riktigt, ironiskt, har inflikat: “Om någon himlar med ögonen 

och vägrar titta på sina egna blodbesudlade händer, är det väl ett bevis så gott som något på att ögon och 

händer inte har med varandra att göra.” Ondska existerar bara i den mån den sanktioneras, av människor vars 

värderingar tillåter den att existera. Är kommunism, egentligen, en frihetlig idé? Tja, vad är skillnaden mellan 

att våldta och att älska? 

Redan ekonomen Friedrich Hayek påvisade likheterna mellan kommunismen och nazismen i “Vägen till 

träldom” (1944), även om jag inte har överväldigande mycket gott att säga om den mannen för övrigt. George 

Reisman har publicerat en utmärkt essä med titeln “Why Nazism Was Socialism and Why Socialism Is 

Totalitarian” 1 som i all korthet förklarar relationen, och som varje intresserad person med femton minuter till 

godo bör läsa. Man går sällan med på att Josef Stalin var en diktator fullt jämförbar med Adolf Hitler (som av 

tveksamma men inte oförtjänade skäl blivit själva sinnebilden av politisk ondska). Överlag är man väldigt 

motvillig till liknelser mellan Sovjet och Nazityskland, och UOK:s undersökning tycks mig väldigt lik “SM i 

Nazireferens” där Filip Hammar roar sig över Emma Anderssons totala okunskaper i historiens mest 

väldokumenterade händelse. Skillnaden är att UOK intervjuat 1004 personer, och inte bara en person. Något 

som alldeles särskilt roar mig, med bitter eftersmak kan tilläggas, är att många som kallar sig för marxister 

eller kommunister har lika dåliga kunskaper om kommunismen som siffrorna ovan låter påskina. Att advocera 

marxistisk nationalekonomi är ungefär som att vara kreationist; utan att ifrågasätta accepterar man idéer som 

med tiden blivit grundligen falsifierade. Det påståendet har jag fått mycket kritik för, men det är fullt sant. 

Arbetsvärdeläran har ersatts med marginalnyttan och så vidare; i grunden vilar allt på falska kollektivistiska 

premisser, såsom “klasskamp” och social holism. Det finns inga “klasser”, lika lite som det finns något 

“samhälle” eller någon “stat”. Det är rent religiöst att tillskriva dessa koncept en fysisk existens när de inte är 

annat än abstraktioner. Det finns ingen “klass”, bara individer man stoppar i olika abstrakta kategorier. Det 

finns ingen “stat”, bara individer som verkar under den abstraktionens fana. På Susning.nu skriver man 

träffande om kommunismen: “Man eftersträvar en total omvandling av hela samhället och därigenom även 

människorna” – som om man kunde göra någon som helst distinktion mellan samhället och människorna. 

När allt kommer omkring går kommunismen – såväl som alla kollektivistiska idéer – ut på att upphöja ett 

koncept till något slags rättfärdigande och slutmål. Kanske skall man leva för “staten”? Kanske skall man leva 

för “samhället”? Problemet består i att det inte finns vare sig en stat eller ett samhälle att leva för, det är bara 

en halmgubbe. Samhället är inte alla individer utav vilka det utgörs plus ett. Kommunismen må vara en 

ateistisk ideologi, men den är i högsta grad mysticistisk precis såsom Ayn Rand också poängterade vid 

åtminstone ett tillfälle. Vad som över allt annat är roande är dock det återkommande påståendet om att 

kommunism är en frihetlig ideologi. Jag förstår att man kan hysa den åsikten när man är mystiskt övertygad 

om att bara kollektivet men inga individer existerar eller är av betydelse. Det är en premiss som knappast kan 

sluta med annat än våld och blodbad; man behöver inte ha en psykotisk önskan att förslava och mörda – men 

det hjälper. Som Leszek Kolakowski har sagt det: “Föreställningen om en icke-totalitär kommunism får mig att 

tänka på rostade snöbollar.” 

Relationsnihilism – Maj 13 

Det händer ganska sällan att jag blir verkligt förvånad över vad för galenskaper människor kan acceptera, om 

galenskaperna presenteras med inbjudande ordalag. Idag kan jag erkänna att jag är uppriktigt förvånad. I 

forumet på Helgon.net skrev man alldeles nyligen: 

Jag läste i en jättebra bok om relationer att det inte är bra att prata om rättvisa i relationer, dvs. i 

varje given situation finns det ingenting ”rättvist” utan endast två eller flera viljor som ibland drar 

åt olika håll. I boken menade man att rättvisa är någonting man tar upp när man vill rättfärdiga 

ilska mot partnern, och att rättvisa definieras olika av partnerna beroende på deras behov och 

önskemål. 

1 http://www.mises.org/story/1937 

51

Om boken ifråga skriver personen: “‘Couple Skills’ heter den och är skriven av två psykologer. Den bygger på 

beckiansk kognitiv psykologi och innehåller parterapi-metoder för diverse situationer och problem. Den har i 

och för sig fått lite kritik för att vara moralrelativistisk, vilket den kanske också är”. 

Det här förtjänar inget utdraget bemötande, men jag vill inte desto mindre i all korthet bemöta det. Utan att 

utveckla en hel rättviseteori här och nu: hur kan man med gott samvete påstå att rättvisa inte existerar inom 

relationer? Hur kan man rimligtvis påstå att frågan om rätt och fel inte har något utrymme mellan man och 

hustru, mellan pojkvän och flickvän, mellan två älskande? En sak är säker: jag skulle inte vilja ha ett 

förhållande med en person som hyser den här åsikten. Jag förstår inte riktigt hur man kommer fram till att 

förhållanden är något slags glaskupa under vilken inte ett uns av moral kan tränga sig in. Jag har sagt det 

många gånger förut, och jag säger det igen: moral är universell. Om något skall kallas för moraliskt eller 

omoraliskt måste det gälla för alla, alltid. Att man gör moraliska undantag för stater och gudomliga väsen sker 

alltjämt, men att göra en relation till ett sådant undantag? Statlig stöld kallas “skatt” och statliga massmord 

kallas “krig” – eufemismer ägnade åt att fördunkla den annars så uppenbara sanningen om vad det faktiskt rör 

sig om. Den idé som här saluförs är att det vare sig är rätt eller fel att mörda sin partner (för att använda det 

mest extrema av exempel). Det är, påstår man, helt enkelt inte en fråga om moral huruvida man mördar sin 

partner. Eller våldtar sin partner; eller stjäl av sin partner; eller är otrogen mot sin partner – eller vilka andra 

exempel ens fantasi tillåter en att tänka ut. Hur kan man ens tänka en sådan tanke utan att i nästa stund 

överge den? Lyckligtvis finns få domstolar i världen som anser att rätt och fel saknar betydelse inom 

förhållanden. Om mord är ett alltför uttjatat exempel kan jag använda ett annat: hustrumisshandel. 

Resonemanget lyder såhär: det är vare sig rätt eller fel att misshandla sin fru, det är bara en fråga om olika 

viljor som drar åt olika håll, där man aldrig kan avgöra om något är mer eller mindre moraliskt än något annat. 

Ifall man talar om relationer i vid bemärkelse, dvs. om all mänsklig interaktion, utmynnar det i absolut nihilism. 

Inget kan någonsin vara moraliskt eller omoraliskt, och inget kan därför någonsin rättfärdigas eller fördömas 

på någon som helst etisk grund. Om man tillämpar den här relationsnihilismen på det nytillkomna begreppet 

“relationsanarki” får man nämligen den totala nihilismen som resultat. Personen skriver vidare: 

Jag tycker över huvud taget att det är synd att folk så ofta frågar huruvida deras partners 

beteenden är moraliska eller omoraliska. Det vittnar ju om någon slags feltänk, istället för att 

fokusera på vad man själv vill och behöver och tar ansvar för så fokuserar man på någon slags 

abstrakt samhällsbestämd norm för ”rätt” beteende och jämför med denna norm. 

Jag frågar mig om min partners beteenden är moraliska. Jag frågar mig om mitt eget beteende är moraliskt. 

Jag hoppas att min partner också gör det – och jag skulle önska att alla människor gjorde det. Frågan handlar i 

grund och botten om huruvida man värderar sin partner eller ej. Om så är fallet, varför gör man det? Om så 

inte är fallet, varför gör man det inte och varför har man alls en relation med personen? I vilket fall som helst 

vilar varje värdering på en åsikt om vad som är och inte är etiskt. Man börjar inte värdera en annan människa 

utan att, medvetet eller omedvetet, avgöra ifall personen ifråga är god eller ond, dvs. moralisk eller omoralisk. 

Det är helt omöjligt att separera värderingar ifrån moral, och det är tillika omöjligt att separera relationer ifrån 

värderingar – vilket inte heller vore önskvärt. Kanske anser min läsare att det här är ett utslag av “feltänk” och 

att moral inte existerar eller bör existera. Kanske anser man att moral bör lämna plats åt “olika viljor i konflikt” 

som om vilja kunde skiljas ifrån moral. Kanske anser man att moral är en “samhällsbestämd norm” och med 

andra ord en kulturell fördom snarare än något som kan deriveras ur faktisk verklighet. Det är otroligt vad för 

strunt folk kan anse. Om detta är vad man faktiskt anser, om man tänkt igenom det och står bakom det, bör 

man åtminstone stå rakryggad inför konsekvenserna. Proklamera med stark röst att hustrumisshandel och 

mord inte är fel, och att kärlek och värderingar inte hör hemma i relationer (varvid jag lämnar det paradoxala i 

sådana proklamationer därhän). Dessa är de faktiska implikationerna av den här relationsnihilismen. 

Några korta reflektioner om äganderätt – Maj 14 

Jag finner skäl att ännu en gång ta upp ämnet äganderätt. Det är roande när folk utropar att egendom per 

definition är stöld, eller att äganderätt i sig självt inte kan eller bör existera – och så vidare. Är det verkligen 

möjligt att mena allvar med sådana påståenden? Som jag redan tidigare gått igenom blir varje negation av 

äganderätt en självmotsägelse. Att säga “egendom är stöld” förutsätter att du har rätt till luften i dina lungor, 

till dina egna åsikter och till möjligheten att yttra dem. Rätten till egendom följer på rätten till frihet och rätten 

till frihet på rätten till liv – är det då inte underbart konsekvent formulerat? Utan liv, frihet och egendom kan 

52

man inte ens uttrycka någon som helst protest mot dessa rättigheter; hela resonemanget blir 

självmotsägande. Den populära invändningen är att man inte kan sägas “äga” luften i ens lungor eller tankarna 

i ens huvud, men varför inte? Jag har mycket svårt att förstå hur man kan resonera annorlunda. Kanske beror 

invändningen på att man inte kan sätta något slags namnskylt på luft eller idéer, eller kanske ser man ägande 

som något som måste registreras och kontraktualiseras. En bilägare har ett ägandebevis allestädes närvarande 

i handskfacket (förutsett att han är bilens rättmätige ägare) men vi behöver inget “bevis” för det mesta vi 

äger. Må det röra sig om så stora saker som möbler till så små saker som, säg, rullar med sytråd och annat 

krimskrams. Vi äger luften i våra lungor – hur kan man rimligtvis protestera mot det? Ifall någon skulle stjäla 

luften ur mina lungor blir denne en mördare. En mördare är en person som kränker rätten till liv (och därmed 

även rätten till frihet och egendom). Man verkar nästan tro att äganderätt är något hokus pokus som liberaler 

har trollat fram. Det är förvisso ett av människan skapat koncept, men det har konkreta motsvarigheter utan 

vilka det vore meningslöst. Om du stjäl luften ur mina lungor så dödar du mig. Det är ingen abstraktion utan 

ett konkret faktum. 

Jag tror att den här saken är ganska uppenbar så jag tänker inte dröja kvar vid den. Att egendom per definition 

vore stöld, eller att ägande inte kan existera som konkret, är ett rent absurt påstående. Lustigt nog finns något 

slags föreställning om att tjuvar är supermänniskor som förmår bryta med äganderättens “förborgande 

galler”. Det är de inte, och det kan de inte. Stöld är i sig en paradoxal handling eftersom man kränker någon 

annans rätt till de.nnes egendom medan man själv önskar behålla det man stjäl. Tjuven vill “komma undan” 

med sitt brott såtillvida att andra skall erkänna hans stöldgods som hans rättmätiga egendom. Kan man utföra 

en mer inkonsekvent handling? Vår förmodade supermänniska bryter inte sönder äganderättsidén, han begår 

bara ett brott mot en idé som fortfarande står lika stark som tidigare. Om alla stjäl kan ingen stjäla – det är 

också en relevant poäng att framföra. Om alla stjäl allt, finns det enbart brott mot äganderätten, utan 

undantag. Slagord i stil med “allt åt alla” är därför helt verklighetsfrånvända. I filmatiseringen av “V for 

Vendetta” (2005) frågar Evie om V har stulit alla sina tillgångar, och denne svarar: “Stealing imples ownership. 

You can’t steal from the censor; I merely reclaimed them”. Jag måste medge att det inte är stöld att ta för sig 

av stöldgods i den här kontexten. Man kan inte “stjäla” det som inte redan ägs eftersom “stealing implies 

ownership”. I fallet “V for Vendetta” är det staten som är tjuven, och av vilka stjäl staten? Den stjäl av alla dess 

invånare. Det är däremot en aning missvisande att tala om att “återta” stöldgodset när det stals, inte ifrån 

honom, men ifrån alla. Ifall A tar något som B stulit av C, är det inte för den skull ett “återtagande” – den 

saken borde vara fullständigt tydlig? 

Om alla stjäl kan ingen, till slut, stjäla – för slutligen återstår enbart stöldgods och ingen är någonsin rättmätig 

ägare till något. Men naturligtvis kan inte alla stjäla allas luft ur alla lungor; det är ett omöjligt scenario att alla 

skulle kunna bli tjuvar. Tjuven är som sagt ingen supermänniska som kan upphäva verklighetens beskaffenhet. 

“Allt åt alla” implicerar att alla människor är tjuvar, men alla människor kan inte i verkligheten vara tjuvar, och 

allt kan inte i verkligheten vara stöldgods. Det är en abstrakt idé och inget mer. Jag har redan förklarat varför: i 

stölden uppstår en självmotsägelse, i det att man använder äganderätten för att negera äganderätten. Man 

kanske stjäl en cykel, men man håller fast vid luften i sina lungor (för att uttrycka det enkelt). Om någon stjäl 

luften i mina lungor, kommer denne någon förutsätta sin egen luft för att göra detta. Implikationerna av det 

jag säger får på makronivå enorma konsekvenser, eftersom principen fullständigt blottlägger all form av 

planekonomi och antiliberal ideologi. Någon frågar säkert hur man alls rättmätigt kan äga något, vilket man 

gör om och om igen, men det har jag redan förklarat – om än inte annat än mellan raderna. Man äger något 

därför att man gör bruk av det, därför att man använder det eller har skapat det. Jag använder luften i mina 

lungor, den är min. Jag sår en skörd på en åker, och alltså är både skörden och åkern min. Självklart kommer 

den vanliga frågan om huruvida man då äger något genom att bara vidröra det och så vidare, men jag avfärdar 

sådana invändningar som sofistiska och oärliga. De kan svårligen tas på allvar. 

Rörande abstraktioner och konkreter – Maj 15 

Många av de mer galna idéerna uppstår och överlever på grund av irrationella epistemologiska premisser. Här 

vill jag ta upp ett särskilt ämne: skillnaden mellan abstraktioner och konkreter. Oavsett hur många gånger jag 

förklarar det här återstår alltid frågetecken. Jag skall därför försöka vara väldigt pedagogisk nu. Så här enkelt 

är det: stolen du sitter på är konkret men din föreställning om, säg, moral är abstrakt. Alla idéer är abstrakta, 

men alla möbler är konkreta. Så långt hoppas jag att varje eventuell läsare är med på noterna. Något konkret 

har en fysisk existens, som man kan vidröra eller se eller höra och så vidare. Något abstrakt saknar fysisk 

existens, såsom tankar eller känslor. Man kan inte väga eller mäta hur mycket jag värderar frihet eller älskar 

min flickvän, därför att värderingar (som är produkter av tankar) helt enkelt inte existerar som konkreter. 

53

Någon kanske protesterar att tankar kan mätas såsom elektrisk aktivitet i hjärnan med mera, vilket förstås är 

alldeles sant. Jag utmanar dock varje person kompetent att hantera ett elektroencefalogram att mäta min 

värdering av frihet. Det låter sig inte göras. Kanske protesterar man vidare att min värdering av frihet kan 

avgöras genom hur jag uttrycker värderingen, och att min kärlek till min flickvän (som också är en värdering) 

kan mätas relativt till hur jag ger uttryck för denna kärlek. Att mäta effekterna av något är dock inte detsamma 

som att mäta detta något i sig. Det må förvisso i mångt och mycket vara på det sättet man studerar svarta hål i 

rymden, eftersom dessa bara är synliga när de slukar materia i dess närhet, men de är å andra sidan konkreta 

fenomen och inte abstrakta. En kosmolog kan upptäcka vetenskapligt ackurata fakta gällande svarta hål, men 

en neurofysiolog kan inte upptäcka vetenskapligt ackurata fakta gällande min värdering av frihet. Har några 

frågetecken uppstått hittills? 

En vanlig missuppfattning är att något abstrakt inte existerar i verkligheten. Stolar och bord är verkliga, vill 

man mena, men matematik och logik är overkligt. Påståendet är förstås uppenbart falskt: om abstraktioner 

som matematik och logik inte existerade i verkligheten – då skulle jag inte kunna sitta här och skriva om dem. 

Det är däremot sant att dessa ämnen är abstrakta idéer konstruerade av människan. Både 

andragradsekvationen och identitetslagen har mänskligt upphov. Någon invänder möjligen att matematik och 

logik är metafysiska och på förhand givna företeelser, men det stämmer inte. Skulle någon matematik existera 

utan människan? Skulle logik existera utan människan? Naturligtvis inte. Det faktum att två stenar plus två 

stenar blir fyra stenar, eller att “A är A”, det skulle givetvis existera oberoende av människan (och gör det 

också). Men människan upptäckte matematiken och formeln “2+2=4″, såväl som Aristoteles upptäckte att “A 

är A”. Vare sig matematiken eller logiken skulle existera utan människan – varför är det så svårt att förstå? Ej 

heller fysiken skulle existera utan människan, trots att naturlagarna fortfarande skulle göra sig gällande. Vi 

talar om akademiska discipliner vilka är skapade av människan. Vi talar om språkliga koncept, skapade av 

människan. Vi talar om epistemologisk filosofi, som utan människan vore intet. Att något är abstrakt är inte 

detsamma som att det skulle sakna existens, även om många gör misstaget att tro det ibland. Vare sig tankar 

eller känslor saknar existens, inte sant? Utan tanke skulle det vara omöjligt för mig att skriva den här texten 

såväl som för dig att läsa den; utan känslor skulle jag inte vara driven att skriva eller du att läsa. 

Alltså: koncept är abstrakta men de existerar naturligtvis; däremot behöver inte alla koncept korrespondera 

med konkreter. Det här är det led i vilket de flesta missuppfattningarna finns. De vanligaste exemplen är 

koncept såsom “samhället” eller “staten”, där vare sig det ena eller det andra existerar som konkret. Alla 

kollektiviserande koncept saknar konkret motsvarighet. Det svårbegripliga ligger kanske i det att många av 

ideologiska skäl absolut vill se “samhället” som en fysisk identitet, som alla de individer det utgörs av plus ett. 

Det här är en falsk premiss, och dess blottläggande slår ganska hårt mot kollektivistiska idéer. Det finns inget 

samhälle, det finns ingen stat, det finns ingen klass. Men det finns individer som bor nära varandra på ett 

organiserat sätt vilket gör konceptet “samhället” relevant. Det finns individer som tilldelas maktpositioner och 

moralisk överhöghet under “samhällets” fana, vilket gör konceptet “stat” relevant. Det finns individer som är 

lönetagare och individer som är lönesättare – därav “klasser”. Är det begripligt? Någon har en gång invänt att 

eftersom det finns individer är det klart att det också finns “många”. Flera individer är förstås inte mindre 

konkret än en enskild individ, men ental föregår flertal. Utan en individ kan man aldrig tala om flera individer. 

Det är när flera individer övergår i “samhälle” som man får problem, om man påstår att även samhället har en 

konkret existens. Som Murray Rothbard uppmanat kritikerna av det här resonemanget: visa upp er “familj” 

utan att visa någon enskild medlem ur gruppen. Det låter sig inte göras, därför att “familj” är en kollektiv 

benämning på alla individer som utgör en särskild grupp. En “familj” existerar inte skilt ifrån de individer den 

utgörs utav, vilket även gäller samhället eller staten eller vilket annat kollektiviserande begrepp som helst. 

Lägg märke till användandet av “kollektiviserande”; man kan inte tala om abstraktioner där varje enskild 

medlem ur gruppen besitter gruppens identitet i fysisk bemärkelse. Således är inte “kvinnor” eller 

“mörkhyade” abstraktioner utan konkreter (även om de rent språkliga koncepten förstås är abstrakta). 

Kan man förstå mitt resonemang? Jag vet att det blir rörigt och att man kanske måste läsa flera olika källor 

innan man greppar idéerna helt och hållet. Eftersom filosofin hemsöks av kollektivism och social holism krävs 

det möjligen en särskild distansering ifrån slentrianmässigt accepterade tankegångar. Det finns till och med de 

som vill mena att allt abstrakt måste vara subjektivt, vilket förstås är lustigt. Man må påstå att 2 + 2 = 5 

“beroende på hur man vill se det”, men man kommer lyckligtvis inte få godkänt på något matteprov med den 

inställningen (och med vilken man inte förtjänar prov över den nivån). Vi säger att 2 + 2 = 4 är sant, vilket 

beror på att det samspelar med fakta som demonstreras i den konkreta verkligheten. Varför vill man inte låta 

samma metodologi gälla för andra abstraktioner – exempelvis moraluppfattning? (Svaret på den frågan faller 

54

emellertid utanför ramen för ämnet.) Somliga vill förstås mena att både det abstrakta och det konkreta är 

subjektivt, men det är så dumt att det inte förtjänar något bemötande här och nu. Jag utgår ifrån att min 

läsare accepterar sådana grundläggande faktum som att 2 + 2 = 4, eller att “A är A” – eller att stolar är 

konkreta medan idéer är abstrakta. Många tankar grundar sig på falska kollektiviserande premisser, och därför 

även många handlingar, vilket i den konkreta verkligheten kan få enorma (och alltifrån negativa till 

ondskefulla) konsekvenser. Därför är en rationell epistemologi av yttersta vikt – för ytterliga individer. 

Ja till livet – och till abortmöjligheter – Maj 17 

Jag har redan sagt det mesta jag vill säga angående abortfrågan, i mitt inlägg “Mamma – med rätt att döda“. 

Några ytterligare kommentarer verkar dock kunna vara på sin plats. Någon skrev till mig: 

Du måste gilla Kina, där man tar ut fostrets huvud och punkterar det. För det är väl först efter att 

det kommer ut som det är en människa? Jävla pajas, typiskt internetfilosofer som inte levt livet 

på riktigt utan tror på en massa teorier. Var med om en abort på riktigt så kan du känna hur det 

känns. 

Sådana här invändningar förbryllar mig. Jag har upprepade gånger skrivit att frågan om när ett foster kan 

betraktas som människa är irrelevant. Man kan betrakta fostret som jämställt en vuxen individ om man så vill 

– men ingen vuxen individ har rätt att leva inuti en annan människa mot dennes vilja. Sådana resonemang är 

vid sidan av poängen, ämnade att spela på känslosträngarna. Vet ni vad som spelar på mina känslosträngar? 

Påståendet att en gravid kvinna skall behöva utstå nio månader med barnet i sin livmoder, födseln av barnet 

och de därpå följande tjugo åren med att ta hand om barnet – trots att det är oönskat. Måste man inte vara 

ganska misantropisk för att med gott samvete saluföra en sådan idé? Vissa menar att man per automatik vill 

ha barn ifall man har sex utan preventivmedel. Vill någon som ramlat av sin cykel ha uppskrapade knän? Vill 

den som gillar att sola få hudcancer? Det är naturligtvis fråga om risktagande, men vi tar varje dag olika risker 

när vi går över en gata eller sätter oss i en bil. Man vill inte för den skull råka ut för en olycka. Det är däremot 

sant att man i den här frågan är herre över sitt eget öde, vilket gör att det är ganska korkat att bli gravid när 

man inte vill bli det. Det är dock den gravida kvinnans ensak och irrelevant för frågan. Behöver man vara med 

om en abort för att ha någon rätt att uttala sig om aborter? Nej, givetvis inte. Man behöver bara ha kunskap 

om vad en abort är för något, och den kunskapen har jag. Om min flickvän skulle bli gravid, och vi inte önskar 

barnet, skulle jag utan tvivel yrka på en abort. Även min flickvän skulle göra det, eftersom hon är rationell nog 

att inte vara motståndare till aborter. Måste jag gilla Kina för att jag gillar abortmöjligheter? Verkligen inte. 

Kina är en socialistisk diktatur medan jag är liberal. Det är knappast så att jag gillar alla länder i vilka man 

sysslar med aborter. Någon annan har sagt följande: 

En successiv straffskärpning vid medhjälp till abort ska bidra till efterlevnad av abortförbud. 

Slutligen måste ett abortförbud ersätta nuvarande abortlagstiftning. Medicinska och sociala skäl 

ska tillåta abort i särskilda fall. En kvinnas rätt till egen kropp ska inte vara överställd en ofödd 

individs rätt till liv. 

Jag står för kursiveringen av den sista meningen. Man talar mycket om att själva antalet aborter som utförs är 

ett problem, även om man inte vill kriminalisera ingreppen. Det är förstås inget problem om miljoner kvinnor 

gör abort, eller vilken siffra men än vill slå till med (jag tänker osökt på “billions and billions” à Carl Sagan). Det 

enda jag har ett problem med är i så fall den förstatligade sjukvården, men det är en annan historia. Varför är 

antalet aborter ett problem, om abortfrågan i sig inte är det? Är det hemskt med miljoner foster som aldrig får 

födas? Den kvinna som inte har sex eller har skyddat sex tillåter ingen graviditet att uppstå i hennes livmoder – 

är det också fel? I en manlig ejakulation förekommer mellan 40 och 250 miljoner spermier i sädesvätskan – är 

det massmord för en man att onanera? Om spermier inte är människor, varför rör det sig om en “människa” 

när spermien befruktas av kvinnans ägg? Och så vidare – resonemanget kan dras ut ad infinitum och in 

absurdum. En sak är säker: de enda som är motståndare till abortmöjligheten är misantroper, må de sedan 

vara katoliker eller allmänna “Ja till livet“-anhängare. Den av mig kursiverade meningen i citatet ovan är 

intressant: skall en ofödd individ ha en rätt till liv, som inte överställs moderns rätt till liv? Någon har en gång 

sagt till mig att “jag tror inte fullt ut på ’marknadens heliga kraft’ då marknaden endast består av de levande”. 

Kanske är det något i den stilen man nu far efter, för en liberal kommer inte att tillskriva ofödda foster några 

rättigheter som inte är direkta konsekvenser av moderns rättigheter. Hur kan en ofödd ha rätt till liv? Hur kan 

det som saknar liv har rätt till liv? När en liberal talar om rätten till liv menar denne sannerligen rätten att 

behålla livet. Kanske vill man attribuera mina barnbarn rättigheter, trots att jag inte har några och kanske 

55

aldrig kommer att få några? Det måste helt enkelt sägas: en kvinnas rätt till sin egen kropp är det enda som 

spelar någon roll för abortfrågan, och den rätten är absolut. 

Misantropi – att hata det goda för att det är gott – Maj 21 

Vad är misantropi i praktiken? Vad innebär det att vara “anti liv”, att verkligen avsky mänskligheten såväl som 

människans prestationer och bedrifter? Det må röra sig om fascistiska övertygelser på den politiska arenan, 

eller om environmentalism, eller om religiös fundamentalism – och så vidare. I praktiken kan misantropin kläs i 

många kostymer, men under dem finns alltid samma premisser som bör igenkännas. Man måste klä av 

kostymen och inse att kejsaren är naken; först då börjar man göra framsteg. Någon har i ett debattforum 

skrivit: 

Människan baserar idag sin livsstil på att göra saker som skadar miljö och djurliv. Bara att tända 

en lampa gör mig indirekt skyldig till kärnkraftsavfall och utrensning av vattenliv med mera. Så 

gott som alla människor bidrar till växthuseffekten genom att antingen själva köra bil på fossilt 

bränsle eller använda varor som transporterats med sådant. Detta gör man för att man vill ha det 

bekvämt i sin vardag, för att man älskar att leva och att man vill att andra skall leva. Dock så är 

det enbart destruktivt mot naturen. Såvitt jag ser det så har inte människan förmågan att skapa 

någonting gott, hon kan inte bidra med någonting som inte naturen kunnat göra självmant. En 

onödig varelse som allra helst bör förintas omgående. 

Jag förbluffas över att man kan skriva på det här viset, försåvitt det inte gäller en förtryckt ilska som sipprar ut 

genom den offentliga ventilen. Kan man verkligen hysa sådana åsikter, är det möjligt? Som läsare tar man inte 

påståendena på allvar. Man tror inte att personen som skrivit detta faktiskt önskar mänsklighetens förintelse – 

men det kanske är så? Att önska ett kollektivs undergång innebär att man önskar att samma öde skall drabba 

alla individer vilka kollektivet utgörs utav. Kan man önska livet av sina föräldrar, av sin pojk- eller flickvän, av 

sina nära och kära – enbart därför att de är människor? Nej, naturligtvis inte. Ifall man hyser en sådan önskan 

har man inga “nära och kära”. Man är inte kapabel till kärlek eller ens till uppriktig ömhet, om det enda man 

har för ögonen är förintelse. Misantropins bärande pelare är denna: människor bör hatas därför att de är 

mänskliga; godhet bör hatas därför att det är gott. Jag kan inte tänka mig något lägre än att hata något som är 

bra därför att det är bra. Det finns bevisligen somliga som gör det, och vad är de mer än levande döda? Vad är 

de mer än vandrande självmotsägelser som säger sig önska undergången hos den grupp de själva tillhör – 

varför tar de inte livet av sig själva? Om man anser att människan bör förintas är det inkonsekvent att inte 

göra slag i saken åtminstone på hemmaplan, inte sant? Hur orkar man ens stå ut med sig själv och med sin 

tillvaro, om man uppriktigt anser att man är ond och borde dö? Ordet “borde” är lite malplacerat eftersom 

man redan kastat etiken i soptunnan; man använder det förstås i rent känslomässig betydelse. Men låt oss se 

över vilka motiveringar man använder. 

Människan är ett ont eftersom hon skadar djuren och naturen. Jag går med på att människor orsakar djur att 

lida i onödan många gånger, såväl som att människor skräpar ner och förorenar naturen. Å andra sidan 

orsakar människor bekväma och smärtfria liv för deras husdjur, och de planterar ny skog där träd har fällts. 

Vad har djur och natur för värde? Apropå värderingar måste man ställa två frågor: av värde för vem, och för 

vad? För vem är djuren av värde, och varför? Vem värderar naturen, och varför gör man det? Vad man gör är 

att man skapar en falsk dikotomi – ”människan kontra naturen” – som om människan själv inte vore en del av 

naturen. En bra natur är en natur som är bra för människor. Vi förstör inte naturen när vi lägger vägar, drar 

vattenledningar och bygger skyskrapor, tvärtom – vi förbättrar den. Människan är inte ond för att hon åtnjuter 

elektriskt ljus eller kör bilar; det är tack vare industrialismens entreprenörer vi idag kan säga oss vara 

civiliserade jämfört med, säg, för tvåhundra år sedan. Vi dör inte av obetydliga barnsjukdomar tack vare 

penicillin och vi svälter inte ifall skörden slår fel. Vi fryser inte ihjäl om vintrarna tack vare modern fjärrvärme. 

Hur kan man över huvud taget attackera dessa ting som om det rörde sig om fullkomlig ondska? Jag blir 

påmind om hur någon argumenterade för att mediciner var dåliga eftersom de räddar liv och således bidrar till 

jordens “överbefolkning” – något jag skrev om i inlägget “malthusiansk misantropi“. Kanske vill den ovan 

citerade misantropen komma på bättre tankar, kanske inser denne när allt kommer omkring de hemskheter 

som präglar resonemanget? Han skriver vidare: 

Ge exempel på godhet och skapande som människan kan göra gentemot den värld hon lever i. 

Nej, jag tänker inte på godhet gentemot andra människor eftersom sådan godhet är lika mycket 

värd som människan själv – inget. 

56

Man önskar exempel på godhet, men man avfärdar goda handlingar gentemot andra människor därför att 

människan självt är värdelös. Det följer konsekvent att alla goda handlingar kommer anses värdelösa, även de 

som ägnas åt rationell och konstruktiv egenvinning. Om jag är värdelös är också alla mina handlingar 

värdelösa; om människan är värdelös är alla mänskliga handlingar detsamma. Hur kan godhet uppstå ifall 

denna värdelösa varelse offrar sin existens för naturens skull? Vilket värde har naturen utan människan? En 

meteorit i rymden har inget värde, därför att värde implicerar värde för någon. Naturen vore utan människan 

lika värdelös som sagda meteorit, inte sant? Djur är inte kapabla till förnuftsmässiga värderingar, men det är 

förvisso vid sidan om poängen. Poängen är att enbart människan har ”egenvärde”, därför att hon är den enda 

livsform som kan tillskriva sig själv ett sådant värde. Alla värderingar måste utgå ifrån den som värderar, och 

således måste människan ha ett värdemässigt företräde framför exempelvis djur och natur. (För övrigt undrar 

jag om man alls beaktar att djur slaktar varandra minst lika hänsynslöst som människan slaktar dem – och 

oftast mer.) Om man någonsin söker en manipulativ kuggfråga finner man paradexemplet här: “ge exempel på 

hur något värdelöst kan åstadkomma något gott”. Det är en omöjlighet; något värdelöst kan bara åstadkomma 

värdelösa ting, och om något av värde uträttas så är uträttaren inte längre värdelös. Jag tror att man 

missuppfattar ordet “värdelös” också, för något som är värdelöst borde väl inte förintas? I sådana fall knyter 

man ju ett värde till detta något, i det här fallet ett negativt sådant. Inför det värdelösa är man likgiltig – vad 

gör det mig om en meteorit i rymden existerar eller ej? Borde den förintas? Nej, det gör mig ingen skillnad 

vare sig till eller från. 

Misantropi är inte värdelös utan negativ värdering – hur kan livet negeras av en mun som andas för varje 

stavelse? Det är en självmotsägelse. Hur kan man så innerligt önska förintelsen av något man påstår saknar 

värde? Det är en självmotsägelse. Misantropi är inte rationellt eller ens möjligt att advocera utan att säga 

emot sig själv. Jag skriver detta med hjälp av en högteknologisk maskin kallad “persondator”, och denna är 

uppkopplad mot ett nätverk som når över hela världen. Till min hjälp har jag för övrigt elektriskt ljus i min med 

fjärrvärme uppvärmda lägenhet. Detta är ett mycket bra exempel på människans förmåga och inneboende 

godhet, om man ärligen söker bevis för det. I kvällsmörkret åtnjuter jag både ljus och värme, och jag anser mig 

inte vara en ond människa för den skull. Jag anser tvärtom att det är ondska att påstå mig vara ond på grund 

av dessa ting. Det är ondska att hata det goda för att det är gott, och kanske är det därför man blir misantrop? 

Därför att man själv är ond och vill projicera sin egen ondska på alla andra. 

Utredning av några vanliga frågor – Maj 22 

Jag har tänkt på att vissa till synes enkla frågor ställs om och om igen, som om man söker något svar skrivet i 

stjärndamm över himlavalvet. Exempel på sådana frågor är: 

Vad är kärlek? 

Vad är otrohet? 

Vad är ondska? 

Vad är meningen med livet? 

Är inte dessa frågor ganska grundläggande och enkla att besvara? Det kan så tyckas, men ändå blir man sällan 

nöjd med de svar som erbjuds. Man söker metafysiska svar på epistemologiska eller etiska frågor vilket leder 

till att inget av dem motsvarar vad man förväntar sig. Ljusets hastighet i vakuum är 299 792 458 m/s, och den 

absoluta nollpunkten är –273,15 °C. På samma sätt söker man svar på frågor såsom de ovan nämnda, som om 

de kunde uttryckas i form av fysikaliska konstanter. Det finns, emellertid, inget matematiskt svar på vad 

ondska är, och man kan inte upptäcka ett fysikaliskt faktum som en gång för alla påvisar kärlekens natur. 

Ondska och kärlek är mänskliga koncept, och svaren står att finna hos människan snarare än i metafysiken 

(och den metod som bör tillämpas på frågorna är filosofins). Vad är kärlek? Det är en värdering med vilken vi 

belönar det som företräder våra högsta värden. Varför är ett sådant svar så otillfredsställande för de flesta? 

Man finner inget svar genom att konsultera det periodiska systemet, eller genom att bevaka rymden med ett 

teleskop. Epistemologiska frågor har inga svar som står skrivna i stjärnorna, det är något man bör vara 

medveten om. Vad är ondska? Ondska är det som negerar eller avser att negera grundläggande rättigheter, 

såsom förslagsvis liv, frihet och egendom. Var är otrohet? Det är att bryta en överenskommelse vilken man 

gjort inom en relation – må det röra sig om sexuella restriktioner eller något annat. Vad är meningen med 

livet? Att leva ett produktivt och lyckligt liv, på vilket sätt man än föredrar att göra det. Det finns ingen 

metafysisk avsikt med livet, även om gudstroende må vara av en annan uppfattning. Dessa frågor är 

57

kunskapsteoretiska eller etiska och söker utsagor om människans natur – men hur kan man finna sådana 

utsagor någon annanstans än hos människan? Det är filosofens – och således mitt – arbete att besvara frågor 

av det slaget. Det är inte vetenskapsmannens yrkesmässiga uppgift (även om han såväl som alla andra har ett 

behov av en rationell filosofisk verktygslåda). 

Jag har observerat att frågor av det här slaget oftast, till slut, avfärdas. “Det finns ingen mening med livet” 

konstaterar man till slut, eftersom man inte hittar det metafysiska svar man söker efter. “Det finns ingen 

ondska” brukar var och varannan slå fast om man frågar vad ondska är för något. “Det finns lika många sorters 

kärlek som det finns människor” inflikar någon förr eller senare, trots att begreppet som sådant därför blir 

meningslöst. Om det inte finns någon mening med livet – varför lever man då vidare? Vi kan alla svara på var 

vi finner meningen med våra liv. Det är vadhelst som avhåller oss ifrån att begå självmord (och Camus hävdade 

ju att det var den viktigaste frågan inom filosofin: varför vi inte tar livet av oss). Om kärleken saknar definition, 

hur kan man då alls tala om något sådant som kärlek? Begreppet kan kanske ha en poetisk användning, men 

det vore en förolämpning om någon sade “jag älskar dig” till mig utan att vare sig kunna eller vilja motivera 

det. Man kan inte tala om kärlek, om kärleken är utan definition. Bara för att epistemologiska frågor saknar 

fysikaliska (eller övernaturliga) svar bör man för den skull inte överge den vetenskapliga metoden, dvs. att 

empiriskt pröva sina kunskapsteoretiska eller etiska övertygelser. Det kan jag inte nog poängtera: en rationell 

filosofi måste korrespondera med empirisk verklighet. Om du, käre eller prekäre läsare, brukar vara en av dem 

som ställer frågor av det här slaget utan att finna något tillfredsställande svar – sök efter svaren introspektivt 

och pröva dem sedan, när du hittar dem, på de erfarenheter du själv haft. Om det finns en koppling är du 

förmodligen på rätt spår. 

Angående prostitution och pornografi – Maj 23 

Är det prostituerande att medverka i pornografisk film? frågar man titt som tätt, men det svar som erbjuds är 

oftast att “det beror på hur man ser på det”. Varför skyr människan definitioner? Kanske för att hon genom 

definitioner begränsas till verkligheten. Ifall prostitution är detsamma som att “erbjuda sexuella tjänster mot 

betalning”, då är det absolut prostituerande att medverka i sexfilm. Det är måhända inte ens sexpartner som 

står för betalningen, och sexakten genomförs måhända mer med avseende på konsumentens njutning än på 

de medverkandes. Fortfarande erbjuder en porrskådis sexuella tjänster mot betalning, inte sant? Jag måste, 

motiverad av det här resonemanget, medge att det är prostituerande att medverka i pornografisk film – men 

det påstår jag inte i fördömande ordalag. Jag ser inget skäl att fördöma (och än mindre att vilja kriminalisera) 

en prostituerad eller en porrskådis enbart på grund av deras valda yrken. Dessa yrkesgrupper är redan 

tillräckligt socialt stigmatiserade; jag skulle inte med gott samvete kunna bidra till den stigmatiseringen. 

Många vill mena att de flesta som arbetar med sex har råkat ut för övergrepp i barndomen, eller att de i sitt 

arbete är offer för sådana övergrepp. Det är emellertid sexnegativ propaganda som spridits, mig veterligen, 

främst av nyfeminister. Kanske har man helt okritiskt slukat biografier av porrstjärnor som Linda Lovelace, 

Traci Lords eller Jenna Jameson, fast förvissad om att ett par kända namn är representativa för en bransch i 

vilken miljontals människor arbetar och har arbetat. Få betänker att kända porrstjärnor kanske har både 

sociala och ekonomiska motiv bakom publikationen av sådana böcker (vilket naturligtvis är helt i sin ordning – 

om motiven inte är att sprida lögner). För vad det är värt känner jag personligen flera som medverkat i sexfilm, 

och som haft enbart gott att säga om erfarenheten. Man kontrollerar åldersuppgifter, man kräver 

friskhetsintyg och man låter aktörerna själva ta kontakt med företagen snarare än tvärtom. Det hela sker 

onekligen enligt föreskrifterna (även om det säkert finns sällsynta undantag som bekräftar regeln). Jag vet 

åtminstone en prostituerad, så kallad, som verkligen uppskattar sitt valda yrke: Isabella Lund. 

Vissa invändningar kommer att framföras, men de är förutsägbara och enkla att avfärda. Exempelvis säger 

många att det finns en skillnad mellan prostitution och sexfilm i graden av tvång. Någon som medverkar i 

sexfilm tycker om att visa upp sig och så vidare, men den som säljer sexuella tjänster tycker inte om det – 

resonerar man. Det är ganska presumtivt (läs: fördomsfullt) att berätta för människor man inte känner att de 

inte tycker om sina arbeten. Ingen tvingas till prostitution, jag repeterar: ingen tvingas till prostitution. Det är 

en falsk premiss. Någon invänder kanske att inspelningen av en pornografisk film sker “under kontrollerade 

former” vilket prostitution inte gör. Man har åtminstone hälften rätt, när man medger att porrfilm produceras 

med krav på friskhetsintyg hos dess medverkande och så vidare. Prostitution sker emellertid på den 

prostituerades villkor, jag repeterar: prostitution sker på den prostituerades villkor. Eftersom de här sakerna 

inte verkar begripas kanske det hjälper att nöta in dem genom upprepningar. Varje prostituerad vid sunda 

vätskor borde kräva friskhetsintyg av sina kunder enligt min ringa mening, men å andra sidan kanske man 

finner att kondomer är tillräckliga skydd (och å en tredje sida: hur många av oss kräver friskhetsintyg av alla vi 

58

har sex med?). Jag ser ingen väsentlig tyngd bakom argument som vilar på sexarbete som resultat av tvång. 

Det är en social fördom och inget mer – och om någon sanning ligger i den beror detta på statliga förbud 

snarare än på något annat. Vem som helst hamnar i svårigheter om dennes yrke råkar vara kriminellt. Somliga 

menar att ingen (kvinna) skulle vilja sälja sex frivilligt, men ändå förnekar de inte att vissa (män) vill köpa det – 

det anses alltså rimligare att vilja ha sex man förlorar pengar på, än att vilja ha sex som man tjänar pengar på? 

Jag finner det vara ett ganska underligt resonemang, ehuru jag förstår att det beror på djupt rotade sociala 

fördomar. Det här är min reaktion mot dessa fördomar. 

Om avundsjuka – 23 maj 

(Den här texten återpubliceras och skrevs av mig i höstas.) 

I föreliggande fragment vill jag, för ovanlighetens skull, behandla en i skrivande stund aktuell nyhet. Under 

början av år 2006 drog Lindex igång en reklamkampanj med den kontroversiella parollen ”I love boobs”. Jag 

minns när jag första gången såg reklamen – det måste ha varit i februari, då jag befann mig på en utflykt till 

Stockholm – och jag kunde inte hjälpa att dra på munnen. Sanningen att säga, lovordade jag den reklamen 

inför min dåvarande flickvän som även hon fann den talande. På affischerna fanns den sedvanliga modellen 

iförd underkläder, men med tillhörande paroll: ”I love boobs”. Jag tänkte för mig själv att ett dylikt påstående 

borde orsaka moralpanik bland folket, som ju i överlag är ett konservativt sådant. Det visade sig att jag hade 

rätt. Samma dag lät SL, Stockholms Lokaltrafik, bojkotta reklamen, inte på grund av modellen eller det 

avklädda, ja, inte ens på grund av texten ”I love boobs” så mycket som just ordet ”boobs”. Att skriva det ordet 

ansågs vid tidpunkten som mycket anstötligt, av en anledning som jag fortfarande riktigt begriper. Den nionde 

februari beslutade Stockholms borgarråd att politikerna skall besluta om vilka annonser som skall uppfattas 

som sexistiska, och som därmed inte skall få annonsplats på stadens stortavlor. Här har vi ett fall som 

kombinerar pryderi med förmynderi; till följd därav ligger frågan mig varmt om hjärtat. Det gör däremot inte 

borgarrådets åtgärd. 

Ett halvår senare är Lindex tillbaka med en ny reklam. Den här gången med parollen ”We love all bottoms”. 

Vilka är först ut med att ansätta denna, om inte Aftonbladet. Uppenbarligen anser man på tidningen att 

reklamens rumpor är stötande, för man kritiserar dem hårt. På Lindex hemsida står deras program som 

formulerats sålunda: ”Vår passion är att inspirera kvinnor att känna sig vackra och se fantastiska ut”. Jag 

tänker inte gå in på huruvida jag anser att deras kollektion motsvarar detta eller ej, men jag bedömer det vara 

ett konstruktivt mål. Det gör inte Aftonbladet, eller åtminstone kritiserar de Lindex för att inte uppnå det. Man 

hävdar att reklamen inte visar upp vanliga rumpor. Den kommentar Linda Sundström ger Aftonbladet slår 

huvudet på spiken: ”Det där är sådana rumpor man vill ha men inte har”. Jag återkommer till detta. På 

tidningen har man låtit äldre modeller posera i trosor för att visa att vanliga människor verkligen inte ser lika 

snygga ut som de i Lindex reklam. I varje fall lyckas de påvisa att deras modeller inte är det. Fallet med Lindex 

och kritiken mot dem måste ses som en del av en större kontext, och denna kontext är skönhetsideal och 

allmänna uppfattningar om detta. Man kritiserar reklamen för att vara sexistisk, såtillvida att den gör kroppen 

till ett objekt. Det stämmer att den objektifierar, emedan det är själva syftet med fotografering: att 

objektifiera omvärlden. Ett fotografi är ett objekt, och det kan man omöjligen komma ifrån. Är objektifiering 

rätt eller fel, moraliskt eller omoraliskt? Som så många gånger tidigare, återvänder jag till ett för mig redan 

klassiskt citat av Ayn Rand: ”The purpose of all art is the objectification of values”. Objektifiering är själva 

kärnan i konstverket. Lindex reklam bör inte uppfattas som konstverk, det är sant, men principen är den att 

objektifiering både är lovligt och oundvikligt. De använder vackra modeller för att objektifiera deras passion 

om ”att inspirera kvinnor att känna sig vackra och se fantastiska ut”. Ni utropar: kommersiellt trick! Jag 

genmäler – det är en passion som säljer. 

Jag vill återgå till Linda Sundströms kommentar som faktiskt utgör själva kärnan i den här frågan: ”Det där är 

sådana rumpor man vill ha men inte har”. Det är mycket sant att exceptionellt vackra kroppar bara är fåtalet 

förunnat. Några få har detta utan att alls behöva arbeta för det, vissa kan uppnå en vacker kropp genom 

träning och medveten kosthållning, medan de flesta inte har några som helst förutsättningar för att bli 

betraktade som konstverk. Det må vara sant att de flesta modeller inte beses som konstverk, men det är att 

missa poängen. Modellerna har estetiskt tilltalande kroppar, vilket gör att vi beundrar dem och gör dem till 

idealet. Det gör också att vi ser dem som sexuellt åtråvärda, vilket ju är det främsta sättet på vilket man 

marknadsför modellfotografering av det här slaget. Varför är det så? Jo, därför att vi betraktar sex som något 

tabu och förbjudet, vilket i sin tur för med sig en sexuell frustration som bland annat tas ut på köp av tidningar 

med avklädda modeller på omslagen. Det är på detta reklamerna anspelar för att få oss att köpa varorna. 

59

Alldeles uppenbarligen fungerar det också, eftersom att reklam fortsätter att spela på sexualitet. Det enda sätt 

på vilket man kan råda bot på detta problem – om man vill se det som ett problem – är genom ytterligare 

lagförda restriktioner. Men av hela mitt väsen anser jag det vara fel – fel! – att införa politiska restriktioner av 

det slaget. Därför vill jag nu gå in på det som är själva kvintessensen i det här ärendet. 

Vad man ogillar först och främst med Lindex reklam är inte det att den är avklädd. Visserligen ogillar man 

detta också. När den nakna eller halvnakna kroppen visas upp som något skönt eller vackert anses detta vara 

objektifierande i en negativ mening. Varför är det så? Jo, för att – och här kommer vi fram till det man 

verkligen avskyr med Lindex reklam – dessa kroppar inte motsvarar det vanliga eller det normala. Snarare kan 

det med rätt sägas att modellernas kroppar representerar det ovanliga eller onormala. Är det dåligt att vara 

ovanlig eller onormal? Inte alls – ifall norm implicerar det mediokra och simpla och fula. Det är just detta som 

Aftonbladet vill göra gällande: att människor generellt sett är fula, och att det därför att omoraliskt att 

framställa dem som sköna. En dylik inställning torde kunna vara själva definitionen av misantropi. Sverige är 

förvisso känt för att ha satt jantelagsnormen i system, och vi hyllar hellre svaghet än styrka. Vi brukar mena att 

de starka ju redan har det bra medan de svaga har större behov – som om behov per automatik implicerar 

rätt. Det är ett slags avart på argumentum ad lazarum som jag inte kan stödja. Många lider av dåligt 

självförtroende eller rentav självförakt, och de hyser ibland stora komplex över sina kroppar. Detta är i och för 

sig beklagligt, men man är till syvende och sist själv ansvarig för sin egen lycka. Det är inte framgångsrika eller 

vackra människors fel att de som inte är det lider, och de bör verkligen inte straffas för att de genom sin blotta 

existens underminerar en annan persons självkänsla. Syndabockar och slagpåsar står alltid att finna om man 

letar, men bara genom introspektion och självkännedom kan man få bättre självförtroende. Ty självförtroende 

måste skapas och förtjänas, det kan inte skänkas som en allmosa. 

För att summera: sättet på vilket man bemöter så kallad sexistisk reklam tycks mig motbjudande. Man vill 

emfasera att människor oftast inte är vackra, och att det därför är fel att framställa dem som vackra – av det 

skäl att personer kan må dåligt av att själva inte ha estetiskt vackra kroppar. (Ifall man inte instämmer i att 

Lindex modeller är vackra är det irrelevant; att Lindex som skapade reklamen anser det, är det enda som är 

relevant. Det är dock tydligt att vi själva också instämmer, eftersom vi annars inte skulle reagera på det här 

sättet). Detta är en princip jag faktiskt bara bemöter med avsky. Vår offermentalitet är rent skrämmande, och 

den är likaså allmänt utbredd. ”Den enes bröd är den andres död” utropar vi, övertygade om satsens giltighet. 

Jag ser däremot inte någon konflikt mellan två rationella individer. Det finns många människor med långt 

vackrare kroppar än mig. Det stör mig inte, och jag har fortfarande en enorm tilltro till min egen förmåga. 

Många är rikare än mig, och det unnar jag dem. Många har uppnått mer i sina liv än jag har i mitt – ej heller 

det stör mig. Tvärtom beundrar jag det. Det mänskliga livet i sig har egenvärde, och jag lever på det sätt jag 

själv finner bäst. Vissa är mig överlägsna, och jag ser upp till dessa individer. Roten till reaktionen mot Lindex 

reklam är avundsjuka, och i förlängning kan sägas att det är roten till mycket ont. Det finns inget rationellt skäl 

till att känna avund, och således är det heller ej en rationell känsla. Den bör bearbetas och övervinnas – inte 

sanktioneras eller belönas. Vi bör ha allt detta i åtanke innan vi kritiserar en reklam som dess skapare anser 

reflektera deras passion att inspirera kvinnor att känna sig vackra och se fantastiska ut. Ty det är alltid vårt val 

att bli påverkade av den, för det bättre eller sämre, på gott och ont. 

Aquinos quinquae viae – Maj 24 

Thomas Aquino (1224-1274) var kanske medeltidens främste teolog, men han var inte enbart teolog utan även 

filosof bortom de religiösa ramarna. Leonard Peikoff påstår i sin essä “Religion vs America” att Aquino var den 

person som orsakade uppbrottet med medeltiden och föranledde renässansen. Detta må vara en något snäv 

tolkning av historien, men jag har ingen allvarlig kritik att komma med. Av alla teologer är Aquino den som 

främst förtjänar min respekt (och respekt är inget jag slösar med – allra minst på teologer). Däremot är jag 

synnerligen ivrig att kritisera människor jag respekterar varför jag nu har tänkt ta upp de fem argument som 

Aquino framförde för Guds existens. 

1. Argumentet om den icke orsakade orsakaren (ex motu) 

Thomas Aquino beaktade den grekiske filosofen Aristoteles verk, och han såg själv hur ett objekt som rör på 

sig är satt i rörelse av ett annat objekt eller en annan kraft. Baserat på detta antog han att det ifrån början 

måste ha funnits en första kraft som på engelska brukar kallas “an unmoved mover” eller “a prime mover”. 

Denna första kraft kallar vi för Gud. Inget kan röra sig av sig självt; om alla objekt i rörelse har en ursprunglig 

kraft bakom sig måste det första objektet i rörelse ha haft en kraftkälla; denna kraftkälla är den icke orsakade 

orsakaren benämnd Gud. Detta var Aquinos argument, och man får medge att det är ett intelligent sådant – 

60

inte minst för att ha framförts redan på 1200-talet. Men som John Stuart Mill långt senare skulle fråga sig: om 

Gud skapat världen, vem har då skapat Gud? Hur kan något sådant som en icke orsakad orsak existera? Det 

står i konflikt med kausalitetslagen vilken säger att allt är orsakat (frånsett existensen självt, i den mening att 

det som existerar inte kan ha orsakats av något som inte existerar). Det enda som argumentet om den förste 

orsakaren åstadkommer, är att lägga till ännu en länk på en kedja som blir oändligt lång. Det logiska felslutet 

består i att man sätter upp en stoppskylt vid den länk man hamnat på, vilken man kallar Gud, som om 

verkligheten och därmed även kausalitetslagen (vilken är en konsekvens av identitetslagen) skulle visa skylten 

samma lydnad. 

2. Argumentet om existensens orsak (ex causa) 

Det här argumentet överlappar det tidigare i mångt och mycket. Aquino ansåg att ett objekt inte kan skapa sig 

självt, och att det alltså måste ha en skapare. Om en kyrka byggs av en människa, vem har då “byggt” 

människan? Han ansåg att det ifrån början måste ha funnits en ursprunglig källa till liv som inledde kedjan av 

olika livsformers existenser. Denna ursprungliga källa till liv kallar vi Gud. Ting och varelser är skapade av andra 

varelser; ingenting kan vara sitt eget ursprung; det kan inte finnas en ändlös kedja av objekt som skapar andra 

objekt; således måste det finnas en icke orsakad första existens benämnd Gud. Också här tillämpar vi Mills 

fråga: om Gud skapat världen, vem har då skapat Gud? Om allt måste skapas av något annat än sig självt – hur 

kommer det sig att Gud inte måste lyda under samma regel? Aquinos premiss är felaktig eftersom något helt 

visst kan “skapa sig självt” även om det är orsakat. Vi kan dock inte klandra Aquino för att han inte kände till 

självreplikerande makromolekyler redan på 1200-talet. Det skulle dröja 600 år innan evolutionsteorin först 

formulerades av Charles Darwin i dennes verk “Om arternas uppkomst” (1859). Numera finns en vetenskapligt 

bevisad förklaringsmodell som bland annat vederlägger påståendet om att liv inte skulle kunna uppstå “av sig 

självt”, dvs. utan en intelligent designer. Skulle Aquino ha accepterat evolutionsteorin, som ju fullständigt 

krossar den antropogoniska skapelsemyten? Därom kan vi inget veta, men jag personligen tror inte att Aquino 

skulle ha varit en kreationist i våra dagar. 

3. Argumentet om betingade och obetingade objekt (ex contingentia) 

Detta argument definierar två objekt i universum: betingade och obetingade. Ett betingat objekt kan inte 

existera utan att ett obetingat objekt skapat det. Betingade objekt är skapade; inte varje objekt kan vara 

betingat; det måste existera en varelse som är obetingad i sin egen existens för att skapa betingade varelser. 

Denna obetingade varelse kallar vi Gud. Vad gäller det att något måste skapas av något annat än sig självt har 

jag ju redan tagit upp saken i föregående stycke. Med “betingat” menar man något som kunde ha varit 

annorlunda och med “obetingat” menar man något som inte kunde ha varit annorlunda. Den analytisksyntetiska 

dikotomin menar exempelvis att det finns “analytiska” sanningar såsom 2+2=4 vilka är obetingade, 

och “syntetiska” sanningar såsom att jorden är den tredje planeten ifrån solen, vilka är betingade. Jag hävdar 

att det är en falsk dikotomi och att bäggedera är obetingade, dvs. att de inte skulle kunna ha varit annorlunda. 

De är metafysiskt givna konsekvenser av kausalitetslagen (vilket såklart innebär att även “analytiska” 

sanningar är empiriska “a posteriori”-sanningar). Om allt metafysiskt är obetingat kan inte Gud vara 

obetingad, för en obetingad varelse kunde som sagt bara skapa betingade objekt. Postulat som frångår 

kosmisk determinism står i konflikt med kausalitetslagen. (Min lösning av det här argumentet är kanske något 

mer kontroversiell än andra eftersom oroväckande få skriver under på objektivistisk metafysik.) 

4. Argumentet om grader av perfektion (ex gradu) 

Det här är ett argument som Aquino skapade helt själv utifrån personliga tankar och erfarenheter. För att 

exemplifiera: man kan säga att av två målningar är den ena vackrare än den andra, så ett av dessa två objekt 

har högre grad av skönhet än det andra. Samma princip kan sedan tillämpas på allt med graderbara 

egenskaper. Av två objekt har det ena en högre grad av en viss egenskap; denna gradering måste ske efter en 

absolut måttstock eller standard vilken vi kallar perfektion. En sådan perfektion kallar vi för Gud. Behöver 

emellertid en tänkt perfektion existera i verkligheten? Som Richard Dawkins frågar sig i “The God Delusion” 

(2006) – kan man finna den mest illaluktande personen? Eller med hans egna ord: “the pre-eminently peerless 

stinker”. Kan man finna det mest sköna eller det mest fula? Även om så vore möjligt: det vore en enorm 

självmotsägelse att Gud skulle kunna vara både det perfekt sköna och det perfekt fula på samma gång (låt vara 

att gudskonceptet som sådant kränker identitetslagen). Jag vill även tillföra debatten en egen idé, även om 

den säkert lär ha formulerats tidigare. Hur skulle “2+2=4″ eller “A är A” kunna bli mer perfekt, kan man alls 

tala om graderbara egenskaper hos dessa exempel? Vad är mer perfekt av 2+2=4 och 5+5=10? Är “A är A” mer 

perfekt än “a + (b+c) = (a+b) + c”? Mitt argument är således att perfektion kan existera i verkligheten och i all 

61

utomgudomlig bemärkelse. Jag förmodar att en sådan perfektion måste definieras genom att ingen möjlig 

ändring kan innebära en förbättring. 

5. Argumentet om intelligent design (ex fine) 

Det sista argumentet handlar om det vi kan observera. Aquino menade att skapelsen är harmonisk (med 

avseende på naturens lagar och verklighetens beskaffenhet) och att det således måste ha varit designat. 

Skapelsen är designad; allt som är designat måste ha en designer. Denna designer kallar vi Gud. Är universum 

ett urverk och Gud dess urmakare? Det argumenterade William Paley för i sitt verk “Natural Theology” (1802). 

Vid tillfället hade inte Darwin klivit in på scenen – han föddes först sju år senare – men vi kan lugnt sluta oss till 

att urmakaren i det här fallet är blind. Med “blind urmakare” menar jag förstås evolutionen och inte Gud. Det 

är väldigt enkelt att se universum som “ordnat”, som om det vore tillverkat efter någon mycket precis ritning. 

Illusionen av ordning beror på kausalitetens obetingade konsekvenser; ett rum kan bli stökigt och man kan 

behöva städa det, men man kan inte tala om liknande stökighet i metafysisk bemärkelse. På senare tid har 

argumentet omformulerats som IC-hypotesen, dvs. idén om “irreducible complexity” eller irreducerbar 

komplexitet. Evolutionen kan inte förklara hur bland annat ett öga bildas, påstår man, eftersom ett halvt öga 

knappast kan vara av någon nytta. Det måste vara helt för att kunna fylla någon som helst funktion, och 

således kan det inte ha utvecklats genom en gradvis evolutionär process – menar man. Det är dock sant att 

sämre syn är bättre än ingen syn, något som alla med synfel är plågsamt medvetna om (och vilket 

evolutionsbiologin grundligen bevisat för övrigt). 

Tre argument för gudstro – Maj 26 

Efter ovanstående inlägg tycks det mig bara följdriktigt att bemöta tre ytterligare argument för gudshypotesen 

som brukar åberopas i olika diskussioner kring ämnet. 

1. Argumentet utifrån moralen 

Var och en som använder förnuftet erkänner att det finns en universell moralisk lag (men det är förstås många 

som inte använder förnuftet, och som således vägrar se moralen som universell). Det anses bra att göra vissa 

ting, t.ex. att ge mat åt fattiga, och dåligt att göra vissa andra ting, t.ex. att döda oskyldiga. Denna moraliska 

lag erkänner vi oftast, men den har inte skapat sig själv. Den pekar på en skapare, påstår man, känd som 

“Laggivaren” – Gud. Vad är fel med det här resonemanget? Om man erkänner att moral implicerar universell 

betydelse har man tagit ett steg i rätt riktning, men det är ett argument mot Gud snarare än för honom. Hur 

kommer det sig annars att Gud inte behöver lyda under samma moralkodex som människan? Det är inte 

moraliskt för människor att orsaka syndafloder och dödsänglar, så varför är det moraliskt när Gud gör det? Det 

är inte moraliskt för människor att “pröva” en annans tro genom att mörda dennes fru och barn med mera, så 

varför är det moraliskt när Gud gjorde det mot Job? Det är inte moraliskt för människor att låta en vansinnig 

pöbel mörda deras söner, så varför är det moraliskt för Gud? Och så vidare – det finns otaliga exempel på fall 

där Gud sägs göra något som anses ondskefullt för människor att göra. Det är uppenbart att någon som påstår 

att Gud är “god” tillskriver Gud en helt annan moral än människan, där bland annat mord anses vara gott. 

Varför skulle Gud krävas för att förklara universella fenomen? Varför räcker inte den kognitivt sanna 

verkligheten som förklaring? Det kan vara omoraliskt att mörda utan någon gudomlig intervention – och är 

det. Eftersom Gud själv inte har så stora problem med mord kan man undra varför denne ens skulle ingripa. 

För övrigt: det är högst moraliskt att ge fattiga mat, även om man inte är moraliskt skyldig till det – men det är 

långt mer konstruktivt att skapa arbeten åt dem. 

2. Argumentet utifrån livets mening 

Livet har inte något tillfredsställande syfte, menar man, utan Gud. Endast med Gud får livet en mening. Det är 

endast i Guds djupa avsikt människan kan finna ett sant och adekvat skäl att leva. Min spontana reaktion mot 

det här är hur otroligt manipulativ man framstår när man uttryckligen förklarar att människans omdöme är 

ogiltigt och att ens egna värderingar är värdelösa, medan Guds avsikter betyder allt. Det är själva grundkravet 

för att kunna indoktrinera andra människor: att få dem att tvivla på det egna omdömet. I egenskap av ateist 

kan jag tala om för min eventuelle läsare att jag har otroligt tillfredsställande skäl att leva, och att jag överlag 

njuter mycket av livet som sådant. Jag accepterar helt och fullt att jag inte kommer att överleva min egen död 

och att jag inte hamnar vare sig i något himmelskt paradis eller underjordiskt helvete (varav helvetet vore min 

bestämda lott ifall den kristna metafysiken vore sann). Har jag inte falsifierat argumentet bara genom att utgå 

ifrån mig själv, eller stämmer det att somliga inte kan ha ett tillfredsställande syfte utan Gud? Vad är 

egentligen meningen med livet? Jag har redan skrivit om hur den frågan bör bemötas i inlägget “Utredning av 

några vanliga frågor“. Att försöka hitta ett metafysiskt svar på en fråga om värderingar är dömt att misslyckas 

62

eftersom det man söker således blir arbiträrt. Vad hindrar dig ifrån att begå självmord? Allt som kan sägas 

svara på den frågan är vad som ger ditt liv mening – och det är den enda mening med livet man kan tala om. 

Om människans liv saknade mening utan Gud, varför skulle då inte Guds existens sakna mening? Om Gud 

behöver ännu en gud över sig eller om meningen härleds ur “skapelsen”, då har vi målat in oss i ett hörn med 

ett cirkelresonemang. Om Gud är ett självändamål, varför kan inte människans existens vara ett självändamål? 

Har man plötsligt övergivit föreställningen om de universella värderingarna? 

3. Pascals vad 

Blaise Pascal (1623-1662) framförde spelarens pragmatiska argument för Gud: om det endast finns två 

lottsedlar kvar i lotteriet, varav den ena är en säker vinstlott och du har möjlighet att köpa en av de två, skulle 

det då inte vara en klok investering att ge ut en dollar för att vinna en miljon med sannolikheten för vinst på 

1:2? Vi måste alla “slå vad” ifråga om Guds existens, och är det då inte ett säkert kort att bedyra sin 

gudfruktighet? Ifall Gud inte existerar har man inte förlorat något, men om Gud existerar vinner man en plats i 

himlen. Det finns otaliga invändningar mot Pascals vad. Varför skulle Gud belöna bedyrad gudfruktighet som 

sådan? Varför skulle Gud belöna en låtsad tro? Tänk om Gud existerar, men om man tror på fel Gud? Kan man 

alls välja huruvida man tror eller inte tror på Gud? Inga av dessa invändningar är särskilt träffande i min ringa 

mening. De frågar nämligen inte hur mycket man förlorar på gudstron, i livet här och nu. En irrationell 

epistemologisk position kommer inte bara att yttra sig i omotiverad tro på Gud men även på annat, vad det än 

kan tänkas vara. Om man accepterar Gud utan några som helst kognitiva empiriska skäl, varför inte acceptera 

tomtar och troll? Eller mer grundläggande: varför då inte acceptera att irrationellt beteende över huvud taget 

är en väg mot paradiset? Med paketet följer naturligtvis även en negativ syn på livets njutningar (inte minst 

gällande sexualitet) och en misstänksamhet mot vetenskap och logik som fäster stolthet vid att inte vara 

irrationellt. Ifall irrationellt beteende belönas i ett avseende kommer det även eftersträvas i andra avseenden, 

och det är exakt vad som sker för överväldigande många människor. Avslutningsvis finner vi “ateistens vad”: 

tänk om det existerar en Gud som belönar ateism och som bestraffar gudstro? Nog för att man framför det 

med glimten i ögat, och nog för att det är absurt, men å andra sidan – varför inte? “Varför inte?” undrar den 

irrationelle. “Credo quia absurdum, jag tror på det därför att det är absurt”. 

Fri vilja kontra determinism – Maj 31 

Jag har under en längre tid tänkt skriva något om fri vilja kontra determinism, men så har inte skett av två skäl: 

dels är ämnet stort och dels är invändningarna mot fri vilja exceptionellt korkade. Det är måhända ett vågat 

påstående, men jag gör det ändå: det finns inget ens tillnärmelsevis vettigt argument för determinism i 

motsättning till mänsklig vilja. Hela konceptet determinism tycks mig artificiellt i den mening att det verkar 

vara en poetisk vitsighet snarare än något annat. Olyckligtvis betraktas determinismen av många som just 

”något annat”. Låt oss i förstone alltså definiera begreppen; av någon anledning utmynnar alla diskussioner i 

hårklyverier rörande vad man menar med det-eller-det ordet. Determinism är idén att människan inte har en 

fri vilja (även om “fri vilja” är en pleonasm eftersom “viljan” per definition måste vara fri – för annars är den ju 

ingen vilja). När är en vilja fri, eller snarare, när kan man alls tala om något sådant som en vilja? Det kan man 

göra när man står inför åtminstone två val och är i beredskap att välja det ena över det andra. Idén om den 

fria viljan säger att man i den situationen har möjlighet att välja vilket som helst av de två (eller flera) 

alternativen, även om det såklart leder till tråkiga konsekvenser att välja, säg, att hoppa framför en bil snarare 

än att stå kvar på trottoaren. I verkligheten kommer man att tycka att det är ganska dumt att gå ut mitt i 

trafiken, men i filosofiska diskussioner blir man snabbt grovt kritiserad om man har mage att påstå något så 

“galet” som att personen ifråga faktiskt hade kunnat välja att stå kvar på trottoaren. Ämnet filosofi skiljs 

nästan alltid ifrån verklighetens origo. Det är min uppgift att återförena dem. 

Det första och i stort sett det enda argument som framförs till determinismens fördel är det om kausaliteten. 

Allting lyder under kausalitetslagen – utom den mänskliga viljan? Det här är att ha missuppfattat saken. Att 

viljan är fri betyder förstås inte att den inte är orsakad – tvärtom! Den är i allra högsta grad orsakad. Min vilja 

är fri, och det finns en orsak till mina val. Låt säga att jag står inne på en restaurang och skall välja en maträtt 

på menyn. För enkelhetens skull kan vi säga att jag är sugen på både laxfilé och entrecôte. Mina förestående 

valmöjligheter är dessa: jag kan strunta i att alls beställa maten; jag kan beställa laxfilén; jag kan beställa 

entrecôten; jag kan beställa bägge rätterna. Jag är tvungen att välja något av de fyra alternativen, inte sant? 

Det kan jag inte undvika; man kan inte både äta kakan och ha den kvar, så att säga. Detta betyder emellertid 

inte att viljan självt är förborgad. Jag har fortfarande möjlighet att välja ett av de fyra alternativen och därmed 

att utesluta tre av dem. Deterministen menar att jag inte har den valmöjligheten. Deterministen menar att 

valfriheten är illusorisk, och att jag egentligen aldrig har något val mellan A eller B (eller C eller D, och så 

63

vidare). När jag väl har beställt in min laxfilé kan jag inte gå tillbaka i tiden för att göra om exakt samma val en 

gång till, för att på så vis se om jag kunde ha ätit entrecôten istället för laxfilén (och naturligtvis vore även 

detta ett nytt val och inte exakt samma val – men min läsare förstår säkert vitsen ändå). Hur i fridens namn 

kan jag då påstå att viljan är fri, när jag inte har några bevis för att den är fri? Precis som med debatten kring 

gudshypotesen är det en arbiträr fråga. Determinismen är en exceptionellt flummig idé som befinner sig 

bortom alla bevismöjligheter, och den är således vare sig sann eller falsk i vetenskaplig bemärkelse. Det är, 

helt enkelt, en “non-issue” – en icke-fråga. 

Alltså: viljan är ofri därför att den är orsakad? Man vägrar hårdnackat att tillämpa alla påståenden i sådana här 

debatter på praktiska situationer. Var det av fri vilja jag valde laxfilén istället för entrecôten? Javisst. Fanns det 

inte någon som helst orsak till mitt val? Jo, det är klart att det fanns en orsak. Kanske fann jag att det tidigare 

smakar bättre än det senare. Kanske var det tidigare billigare än det senare – et cetera. Ingen vid sunda 

vätskor kommer i en praktisk situation säga att jag var en slav under determinismens dekret, när jag valde min 

maträtt, därför att jag hade skäl att välja den. “Jaha?” invänder någon. “Så om det inte är determinerat så är 

det alltså slumpen som avgör?” Jag har inte riktigt förstått den invändningen, men jag förmodar att den har 

släktskap med kreationistens påstående om att evolution är detsamma som slump. Egentligen förhåller det sig 

tvärtom: evolution är motsatsen till slump. Detsamma bör sägas i den här frågan: den fria viljan är motsatsen 

till slump. En tärning har ingen fri vilja, trots att dess utfall alltid är ett av sex möjliga. Den är determinerad och 

dess utslag är slumpmässiga – men kausala. Dikotomin mellan kausalitet och fri vilja är, kort sagt, falsk. Jag har 

själv ytterligt svårt att se hur man ens kunnat få för sig att skapa en sådan dikotomi (för falska dikotomier 

skapas snarare än upptäcks). Min läsare bör även notera att det primära valet i alla situationer, är valet att 

fokusera. För att komma till restaurangen såsom i exemplet ovan måste jag först välja att fokusera på flera 

saker. Är jag hungrig? Är jag sugen? Har jag råd? Var kan jag köpa maten? Jag kan ägna några sekunder åt att 

tänka över sådana frågor, eller så kan jag rycka på axlarna åt dem och välja att inte fokusera. Men det var 

förstås inte jag som upptäckte den primära valmöjligheten. Det var Ayn Rand. Det var också hon som insåg 

självmotsägelsen i att hävda viljans ofrihet, när man bara genom att yttra orden måste välja att fokusera. Vad 

är det som bekräftas med varje negation? – ett axiom. 

Det intressanta är att man inte kan acceptera determinismen utan att i samma andetag negera den. Det finns 

inget sådant som en determinist. Det finns bara individer som kallar sig determinister. Vilka implikationer kan 

determinismen ha i konkreta situationer? Inga alls. När en deterministisk idé konfronteras med verkligheten 

måste den vika undan. Bör determinismen lyda under något slags NOMA-hypotes? Är det en fråga om “Non- 

Overlapping Magisteria”? Ja, om de flera analogierna mellan determinism och religion upprör någon är det 

inte mitt fel – men determinismens. Den etiska konsekvensen av determinism är nihilism, inte sant? Om alla 

människor är vad de är utan att ha kunnat påverka saken, då kan man knappast tala om godhet eller ondska. 

En massmördare vore lika lite ond som en orkan eller tsunami är ond. En affärsman vore i sin tur lika lite god 

som massmördaren. Alla etiska koncept och övertygelser slängs kategoriskt på sophögen, oavsett vilka de är. 

Som en konsekvens av detta blir även alla värderingar värdelösa. Stolthet, integritet, respekt och kärlek – det 

vore ihåliga och meningslösa koncept i en deterministisk värld. “Men nej!” utropar den så kallade 

deterministen. “Vi måste ju fortsätta att leva som om det fanns moral och värderingar, eftersom vi ändå 

upplever det som att valet är fritt.” Man måste ha en synnerligen teflonbelagd hjärna för att inte rodna vid 

blotta uttalandet av en sådan mening. Verkligheten är en illusion, men vi måste fortfarande leva som om 

verkligheten fanns? Hur kommer det sig då att man tror sig veta att den fria viljan är en illusion? Bevisbördan 

faller på deterministen. Om denne klänger sig fast vid idén utan att kunna ge belägg för den, då är det denne 

som är irrationell – inte tvivlaren. Deterministen får ge mig ett bättre skäl till att sluta älska, till att sluta vara 

stolt över mina bedrifter, till att inte fälla moraliska omdömen. Men viktigast av allt: han måste övertyga våra 

domstolar om att rättsväsendet är onödigt och inhumant i det att man straffar dem som ändå inte hade 

kunnat undvika brottets bana. Förutom att människor förstås är determinerade till kärlek och stolthet och 

moral? Då blir begreppet ett helt annat: vi blir determinerade till frihet. Låt mig skriva under på något som 

Jean-Paul Sartre en gång sade: “vi är dömda till frihet”. 

Humes lag – Juni 02 

I flera debatter har man på sistone “ertappat” mig med att härleda ett moraliskt omdöme ur fakta – precis det 

som Humes lag säger att man inte kan göra: “Man kan inte härleda ett böra ur ett vara”. Få invändningar kan 

lika effektivt klippa av en diskussion som just denna. Det känns helt enkelt inte meningsfullt att fortsätta 

debattera med någon som åberopar något så vansinnigt som Humes lag. Kan man inte härleda ett böra ur ett 

vara? Varifrån är det då meningen att detta böra skall härledas? Ifrån ett icke-vara? Om man inte får derivera 

64

moral ur fakta, då slänger man moralen i soptunnan. Den som omfamnar David Humes gamla preposition är 

antingen nihilist eller också hjärntvättad av akademiska studier (vilka i allmänhet tycks uppmuntra till 

separation mellan filosofi och verklighet – men ändå inleder filosofilärare ofta sina kurser med påståendet om 

att det inte är några “flumkurser”). Jo, min käre eller prekäre läsare, det måste sägas: Humes lag är en flummig 

lag. I ärlighetens namn är akademisk filosofi överlag flum, dvs. föga verklighetsförankrade idéer som ej heller 

önskas vara verklighetsförankrade. Naturligtvis kommer de flesta invända att jag har missförstått David Hume, 

men man kommer för den skull inte riktigt kunna förklara exakt vari mitt missförstånd består – i synnerhet inte 

om man utgår ifrån verklighetens origo (vilket man förstås under alla omständigheter bör göra). 

Vilka praktiska implikationer har Humes lag? Ett mycket bra sätt för att validera eller vederlägga en filosofisk 

idé är att tillämpa den vetenskapliga metoden, kort sagt, vad händer i praktiken när man utgår ifrån idén 

ifråga? Om någon lever sitt liv efter devisen att man inte kan härleda ett böra ur ett vara, en värdering ur 

fakta, vad händer då? Effekterna skulle bli så många att jag inte kan redogöra för dem här, men vi börjar med 

det uppenbara: rättsväsendet skulle bli tämligen meningslöst att upprätthålla. Den potentielle brottslingen 

frågar sig själv om han bör stjäla den där bilen på gatan, men så tänker han på vilka straff en biltjuv kan dra på 

sig. Han överväger de olika för- och nackdelarna, men bestämmer sig snart för att det inte är värt det. Han 

kanske vinner en bil, det är sant. Men han förlorar mycket på att bli arresterad och fälld för brottet, om så 

skulle ske. I vilket fall som helst skulle han förlora sin värdighet och integritet. Det är helt enkelt inte värt det, 

så han slår fast att han inte bör stjäla bilen. Han inser förstås inte att han därigenom har trotsat Humes lag, 

genom att härleda ett böra ur ett vara. Jag har således en utmaning att erbjuda alla anhängare av Humes lag. 

När du nästa gång är hungrig, försök att komma fram till varför du bör äta utan att ta hänsyn till fakta gällande 

hungern och suget och födans livsnödvändighet och så vidare. Varför bör man dricka vatten? Varför bör man 

andas? En konsekvent applikation av Humes lag leder till att vi alla dör på studs, för man kan inte härleda ett 

böra ur ett icke-vara. Frågan om varför man bör andas kan endast besvaras med hänsyn till fakta och 

verklighet. Det finns emellertid somliga som väljer att svälta sig själva, vilket för resonemanget till något jag 

brukar kalla för “Sundholms lag”, nämligen “man kan inte alltid härleda ett vara ur ett böra”. 

Demokrati som totalitär princip – Juni 02 

Demokratin var upplysningens ideal, vid sidan om den franska revolutionens slagord: “frihet, jämlikhet och 

broderskap”. Man förespråkade yttrandefrihet, tryckfrihet och religionsfrihet – friheter som vi senare har 

börjat omtala som demokratiska friheter. Själva begreppet “demokrati” har blivit synonymt med frihet, men 

av vilket skäl? Det finns inget särledes frihetligt med demokrati. Man har kallat demokratin för “ett dåligt 

alternativ bland ännu sämre” vilket får mig att undra över vilka dessa andra alternativ kan tänkas vara. Man 

har sagt att demokratin inte syftar till att vara eller skapa något idealt samhälle, men till att utesluta de mest 

hemska samhällena (varvid jag naturligtvis undrar om Nazityskland inte räknas som ett sådant samhälle, 

eftersom Hitler grep makten i och med riksdagsvalet 1932). Över allt annat bör man inse att demokrati inte är 

synonymt med frihet. Jag har redan skrivit lite kort om ämnet i inlägget “Den heliga demokratin“, där jag i all 

enkelhet ville påvisa de totalitära elementen i det demokratiska systemet. Jämt och ständigt vill man nämligen 

påstå att något är frivilligt om det har valts demokratiskt, som om en folkmassa vore ett helt snarare än en 

samling individer. Kollektivism är orsaken till mycket ont, och i det här fallet blir tillämpningen totalitär. På 

vilket sätt är det frihetligt av två personer att rösta om att våldta en tredje? På vilket sätt är det inte ett 

demokratiskt val? Jag vet att man skrattar åt exemplet som om det vore alldeles absurt, men det är inte 

absurt. Den enda skillnaden mellan exemplet och den faktiska verkligheten är att staten räknar rösterna, och 

att vi inte röstar om våldtäkter snarare än om förmynderi, stöld och mord. På vilket sätt borgar staten för det 

moraliska i den demokratiska processen? Det gör den inte, och det kan den inte göra. På vilket sätt röstar vi 

inte om förmynderi, stöld och mord? Staten bestämmer över vad man får och inte får göra i sitt eget sovrum, 

med förbud mot exempelvis våldspornografi och prostitution – hur är det inte förmynderi? Staten tar utan att 

be om lov omkring 30 % av en arbetares inkomst – hur är det inte stöld? Staten initierar krig mot andra stater 

med hjälp av värnpliktens obligatorium – hur är det inte mord? Jag har sagt det förr och jag säger det igen: 

konceptet “stat” är inte en trappa upp mot en himmelsk moralisk överhöghet. 

En annan villfarelse är naturligtvis den om att demokrati är detsamma som majoritetsval, som om över 50 % 

av de röstande av nödvändighet måste stå bakom det fattade beslutet. I ett samhälle med sju miljoner 

röstberättigade invånare och med sju partier att rösta på, kan valet teoretiskt sett avgöras av en enda person 

– om denne är ensam om att rösta. Om samtliga röstade på något av partierna, kan det vinnande partiet ha 

blivit framröstat med ett minimum av en miljon och en röst, dvs. med en sjundedel av folkets stöd. Detta har 

jag förstås gått igenom redan tidigare (och jag undrar personligen hur man skulle agera ifall alla röstade 

65

lankt). Hans-Hermann Hoppe skriver i essän “Störta demokratin!” 1 följande (och jag är medveten om att 

översättningen, vilken jag inte stått för, är bristande): 

Under varje form av statligt styre, inklusive demokrati, är den “styrande klassen” (politiker och 

statsanställda) endast en liten del av den totala befolkningen [i Sverige 349 till antalet]. Medan 

det är möjligt att hundra parasiter kan leva behagliga liv på produkten av tusen värddjur, kan inte 

tusen parasiter leva av hundra värddjur. Med tanke på detta faktum skulle det kunna vara möjligt 

att övertyga en majoritet av väljarna att det gör ont värre att låta dem som lever av andra 

människors skattemedel bestämma skatternas storlek, och att därför besluta, demokratiskt, att 

ta ifrån alla statsanställda och alla som tar emot bidrag (oavsett om de är socialbidragstagare 

eller statskontrakterade entreprenörer) rätten att rösta. 

Det banar vägen för frågan om vad det egentligen är man röstar om i demokratiska val. När det kommer till 

kritan är det andra människors öden man röstar om, inte sant? Man röstar kanske på något man anser att man 

själv skulle kunna dra fördel utav, men man kräver i samma andetag att alla andra skall underkastas detta 

något. I rena sakfrågor röstar vi förstås sällan, utan vi har folkval vart fjärde år där vi röstar om vilka som skall 

få rösta i dessa sakfrågor åt oss. Själva röstandet i sakfrågor är i sig självt en negation av frihet. Hur kan man 

som demokrat påstå det vara omoraliskt med gruppvåldtäkt? Vill man mena att det finns saker man helt 

enkelt inte får rösta om? Är det omoraliskt att rösta bort någons frihet och rättigheter genom 

majoritetsbeslut? Om det är vad man anser är man inte längre demokrat, för då återstår inget att rösta om. 

Man kan inte rösta om sanning eller frihet, dessa är inte produkter av demokratiska beslut (vilka snarare avser 

att negera dem). Att inkvisitionen påstod vissa vara häxor gjorde dem inte till häxor, lika lite som konflikten 

mellan den kristna skapelseberättelsen och evolutionsteorin upphör bara för att påven förkunnar att den inte 

finns. Sanning är inte demokrati, även om många environmentalister, med flera, önskar (och tror) att så vore 

fallet. Frihet är ej heller något man kan rösta fram. Det kan bara röstas bort, i en “majoritetens” diktatur. 

Hoppe skriver vidare, ibidem: 

Å andra sidan, när man inser att idén om demokrati är falsk och ondskefull – och idéer kan, 

teoretiskt, förändras i stort sett ögonblickligen – kan katastrofen undvikas. Den centrala 

uppgiften för de som vill vända utvecklingen och förhindra ett regelrätt haveri framöver är att 

“avlegitimera” demokratin genom att påvisa att den är huvudorsaken till dagens snabbt ökande 

avcivilisering. För detta syfte måste man först påpeka att det är svårt att hitta många 

förespråkare för demokrati genom den politiska teorihistorien. Nästan alla stora tänkare hyste 

ingenting utom förakt för demokrati. Till och med den amerikanska unionens fäder, numera 

ansedda som föredömen för demokratier, var starkt emot det. Utan undantag såg de demokratin 

som endast pöbelvälde. De såg sig själva som medlemmar av en “naturlig aristokrati”, och 

förespråkade en aristokratisk republik snarare än demokrati. Vidare, även bland de få teoretiska 

demokratiförsvararna som till exempel Rousseau, är det i stort sett omöjligt att finna någon som 

förespråkar demokrati inom annat än väldigt små gemenskaper (byar eller städer). 

Vad är demokrati mer än pöbelvälde, när allt kommer till kritan? Få saker tycks mig så verklighetsfrånvända 

som när man använder begreppet “demokratiskt” om ett samhälle för att förklara hur frihetligt det är. Sverige 

utsågs av “The Economist” till det mest demokratiska landet i världen 2 för inte så länge sedan, men är vi det 

mest frihetliga landet i världen? Sverige är extremt i flera bemärkelser; vi är även den mest ateistiska 

nationen 3 samtidigt som vi å andra sidan har några av de högsta skatterna i världen 4 . På listan över världens 

friaste ekonomier hamnar Sverige enligt “Index of Economic Freedom” på tjugoförsta placering – vilket inte är 

helt åt helvete förstås, men det är knappast detsamma som absolut frihet (såväl som att undersökningar av 

det här slaget naturligtvis bör betraktas mellan tummen och pekfingret). Vi har på många sätt jämförelsevis 

1 http://www.hanshoppe.com/publications/democracy-swedish.pdf 

2 http://www.economist.com/media/pdf/DEMOCRACY_INDEX_2007_v3.pdf 

3 http://www.adherents.com/largecom/com_atheist.html 

4 http://www.heritage.org/research/features/index/country.cfm?id=Sweden 

”Sweden's economy is 72.6 percent free, according to our 2007 assessment, which makes it the world's 21st 

freest economy. Its overall score is 1.4 percentage points lower than last year, partially reflecting new 

methodological detail. Sweden is ranked 13th out of 41 countries in the European region, and its overall score is 

higher than the regional average.” 

66

lite att klaga över i Sverige, men hur är det ett argument för att sluta kritisera de ofriheter och 

vanföreställningar om frihet som faktiskt finns? Idén om demokrati som garant för frihet är en produkt av 

radikal social holism, men befolkningen är i verkligheten inte ett helt. Vi är omkring nio miljoner individer, och 

vi röstar vart fjärde år om vilka människor som skall bestämma över hur vi skall leva våra liv. Våra 349 

riksdagsledamöter röstar med jämna mellanrum fram nya motioner vilka sällan syftar till ökad individuell 

frihet (om någon, som av en händelse, trodde att så var fallet). “Men det finns inget alternativ till det 

demokratiska systemet!” utropar man som invändning. “Det återstår bara att hemfalla åt fascism eller 

djungelns lag om demokratin avvecklas!” Är det så? Hoppe skriver i artikeln “The Democratic Leviathan“ 1 , och 

den här gången utan översättning: 

Democracy has transformed the limited wars of kings into total wars. The motive for war has 

become ideological – democracy, liberty, civilization, humanity. The objectives are intangible and 

elusive: the ideological “conversion” of the losers preceded by their “unconditional” surrender 

(which, because one can never be certain about the sincerity of conversion, may require such 

means as the murder of civilians). And the distinction between combatants and noncombatants 

becomes fuzzy and ultimately disappears under democracy, and mass war involvement – the 

draft and popular war rallies – as well as “collateral damage” become part of war strategy. The 

third myth is the belief that there exists no alternative to Western welfare-democracies. Again, 

theory demonstrates otherwise. The modern welfare state is not a “stable” economic system. It 

is bound to collapse under its own parasitic weight, much like Russian-style socialism imploded a 

decade ago. More important, however, an economically stable alternative to democracy exists. 

The term I propose for this alternative is “natural order.” 

Med “natural order” avser Hoppe kort och gott ett fritt samhälle, där var och en bestämmer över sitt eget liv 

utan några som helst restriktioner och förbud i vägen (men där bestämmandet över andra människor är 

brottsligt i all juridisk bemärkelse). Det är en smula irriterande att demokrati och frihet ses som nödvändiga 

för varandra, när de snarare är varandras negationer. Mest irriterande är det att bli kallad “odemokratisk” i 

någon debatt, som om jag därmed vore fascist och ovärdig all vidare argumentation. Jag är inte odemokratisk 

därför att jag är fascist, jag är odemokratisk därför att jag är frihetlig. Hur bör man i egenskap av 

odemokratiskt frihetlig bemöta riksdagsval? Man kan naturligtvis rösta på Klassiskt Liberala Partiet, även om 

det på sätt och vis motverkar syftet i och med att man som odemokratisk deltar i demokratin, och att man 

röstar på ett odemokratiskt parti som ställer upp i demokratiska val. Jag säger inte att det är fel – men det är 

ironiskt. Om man inte uppskattar något av partierna, men ändå vill stötta den demokratiska processen genom 

att visa sitt missnöje – då röstar man blankt. Hur bör man göra om man vill visa sitt missnöje inför den 

demokratiska processen? Att avhålla sig ifrån att rösta tolkas av de flesta som apati eller lathet, vilket det 

naturligtvis också kan röra sig om, men det tycks mig som det mest konsekventa sättet att motarbeta något 

idiotiskt: genom att vända det ryggen. 

Nu har jag gett utlopp för ytterligare en del tankar kring det demokratiska systemet, men jag är säker på att 

jag lär ha mer att säga i framtiden. 

Rörande skönhetsideal – Juni 04 

Är inte debatter kring skönhetsideal väldigt intressanta att både läsa och delta i? Jag tycker det i alla fall. 

Varför? Av flera olika skäl. I förstone är själva begreppet “skönhetsideal” så diffust att man ofta talar förbi 

varandra, och man brukar plädera för sin sak med en synnerligen eldfängd passion (vilken kan tillåta både 

politiska förbud av olika magasin såväl som skadegörelse i form av att riva ner affischer ifrån reklampelare). Till 

slut brukar man paradoxalt mena att det inte finns något sådant som skönhet eller fulhet, men att evadera 

saken är inte detsamma som att ha löst den. I den för övrigt väldigt bra dokumentärserien “The Perfect Home” 

(2006) analyserar filosofen Alain de Botton 2 arkitektur världen över; han frågar sig vilka preferenser som 

härskar nu och vilka som härskade förr, såväl som hur estetiken borde motiveras för att vara rationell. I alla 

1 http://www.mises.org/story/858 

2 Jag har haft en kort brevväxling med honom, vari han den 26:e augusti 2006 skrev om mig: “You seem like 

someone who has very much released himself from the more destructive kinds of status anxiety and I couldn't 

imagine a better approach than yours when you say that you solicit the admiration of those you respect, but are 

indifferent to the dislike of those who you don't. I don't have many very thoughtful readers, but you are clearly 

one of them.” 

67

tider har man haft en övertygelse om att vissa saker är vackra och att vissa andra är fula, säger Botton. I alla 

tider – utom denna – har man talat om “god smak” och “dålig smak” som för att konnotera något slags 

objektiv måttstock. Frågan är förstås huruvida man kan motivera estetiska ideal utifrån en objektiv måttstock, 

men låt oss hålla den frågan svävande ett tag. Först och främst bör man svara på den allra första frågan om 

vad ett skönhetsideal faktiskt är. 

Med “skönhetsideal” kan man förstås mena något som en individ finner estetiskt tilltalande, men det är inte 

vad som brukar avses i dessa debatter. Istället brukar man mena något slags kollektiv (och förmodligen falsk) 

idé om skönhet som uttrycks genom utseendefixerade diskurser och medieproduktion (vilken sägs spä på de 

falska idealen ytterligare, och vilken sägs utnyttja dem för ekonomiska vinstintressen). Jag vet att det här är 

lite rörigt, men jag skall försöka att städa upp en del i oröran. Vi börjar med det mest grundläggande 

antagandet i diskursen, nämligen det om att vi alla är förtryckta av samhällets falska skönhetsideal. Är det ett 

sant eller falskt antagande? Jag hävdar att det är falskt. Vi kan inte förtryckas av andras preferenser eller 

övertygelser – bara av deras handlingar. Åsiktsfrihet eller yttrandefrihet är inte förtryckets katalysator utan 

tvärtom dess negation. Ifall man däremot själv är övertygad om antagandets giltighet upplever man sig som 

förtryckt, och när man gör sig själv till offer blir man förtryckt – av sig själv. Det här är en metadiskurs som 

åstadkommer en hel del introspektiv psykologisk skada, hävdar jag, hos alla som accepterar den. Stefan 

Molyneux brukar tala om “the true self” kontra “the false self” vilket här exemplifieras alldeles utmärkt: man 

skapar ett falskt “jag” som står i konflikt med det sanna “jaget”. Antagandet om förtryckshypotesen är i sig 

självt förtryckande för alla som omfamnar den, eftersom man därigenom finner sig i att vara ett offer. 

Man måste då fråga sig vad som är så lockande i detta omfamnande att man med glädje gör sig själv till offer 

och i debatter nästan stoltserar med sin ställning som offerlamm. Svaret tycks mig tvåfaldigt: å ena sidan 

slipper man som ”ful” bemöta sitt sanna jag då man istället anklagar andra för att ha falska estetiska ideal, och 

å andra sidan vinner man sociala framsteg genom att företräda en i allmänhet accepterad värdering (vilket i sig 

är komiskt eftersom ett allmänt ideal knappast kan stå i allmän konflikt med en allmän värdering). När är man 

då vacker och när är man ful? Det finns många estetiska teorier som försöker svara på frågan, men först och 

främst: finns det någon anledning att tro att skönhet är något mer än enbart subjektiva nycker? Jag vill hävda 

att det finns en sådan anledning, därför att subjektiva nycker som saknar objektiva skäl vore slumpmässiga. Vi 

märker dock att det finns en allmän estetisk övertygelse, “skönhetsidealet”, vilket förvisso inte är universellt 

men fortfarande en dominerande tendens. Kvinnor skall vara smala eller åtminstone inte feta, medan män 

skall ha väldefinierade muskler; det finns otaliga adjektiv som beskriver den “vackra kvinnan” eller den “vackra 

mannen”. Ifall man inte själv känner sig träffad av de beskrivningarna ligger det säkert nära till hands att 

erkänna sig själv som offer för ett ont, snarare än att acceptera sina omständigheter. Jag vill inte för den skull 

ge sken av att sitta på höga hästar, då jag själv inte skulle göra mig väl på en affisch för herrkalsonger eller 

liknande. Jag försöker inte vara elak genom att kalla feta människor fula etc., jag är alldeles oviktig i 

ekvationen. Det tycks mig bara som att ett skönhetsideal inom, säg, arkitekturen, måste lyda under samma 

princip som skönhetsideal rörande människokroppen. I absolut klartspråk: jag avser att objektifiera estetiken. 

Estetik är inte en avdelning inom etiken, men de båda disciplinerna överlappar varandra. Det är därför man 

finner det oetiskt att tala om estetiska preferenser gällande människokroppen men inte arkitektur. Påståendet 

“jag tycker att smala människor är vackra medan jag tycker att feta människor är fula” uppfattas som 

aggressivt och inskränkt (trots att det verkar avspegla den allmänna attityden). Påståendet “jag tycker att hus 

ritade i renässans är vackra medan jag tycker att hus ritade i tudor är fula” sänder inte alls ut samma signaler. 

Varför skulle det anses stötande? Vad gör det väl mig ifall någon uppskattar renässans mer än tudor – 

förutsatt att mitt eget hus inte är ritat i tudor förstås! Då kan det uppfattas som personlig kritik vilket det 

förstås inte är, lika lite som estetiska preferenser behöver vara personlig kritik när de tillämpas på 

människokroppen. Inte desto mindre blir folk förnärmade av dem, och man hittar på olika slagord såsom “det 

är fel att objektifiera kvinnor!” Det rör sig förstås även om män som blir “objektifierade”, men vad är det man 

säger? Hur kan en kropp på ett fotografi vara något mer än ett objekt? Hur kan en modell på en herrtidnings 

omslag vara något annat än ett objekt? Är det plötsligt fel att över huvud taget fotografera människor? “Nej, 

men de framställs som ideal, som om det är sådär alla kvinnor borde se ut!” Jaså? Vem påstår det? Det är bara 

motståndarna till estetiska ideal som påstår att kvinnor “borde” se ut som på dessa tidningsomslag, som om 

de vore moraliskt korrupta ifall de inte gjorde det. Om jag finner dessa kvinnor vackra och “idealiska” – 

betyder det att jag kräver en fotomodells kropp av alla jag umgås med? Av alla jag har sexuella relationer 

med? Av den person eller de personer jag älskar? Absolut inte – inte mer än jag kräver att få bo i “Sagrada 

Familia”-katedralen i Barcelona. 

68

För låt säga att jag är verkligt hänförd av denna katedral ritad av Antoni Gaudi (vilket jag också uppriktigt är – 

även om jag föraktar katolicismen). Skulle det innebära en implicit förolämpning mot våra svenska hyreshus 

och deras estetiska utformningar? Självklart inte. Det är en falsk dikotomi, att förkärleken för A skulle innebära 

avvisandet av B på ett moraliskt plan, som om fysisk skönhet vore en moralisk dygd. Det är just det här som 

man brukar mena att skönhetsidealets representanter gör sig skyldiga till: de anser att vackra människor är 

moraliskt överlägsna andra. Är en vacker tjuv mer moralisk än en mindre vacker affärsman? Man har påstått 

att den vackre Robert Nozick hade självförtroende nog att vara liberal därför att han var vacker, medan hans 

givne motståndare John Rawls var mindre vacker, vilket skulle ha förklarat hans socialliberalism (vilken förstås 

är mer socialistisk än liberal). Det här är naturligtvis menat med glimten i ögat, men är det inte ungefär vad 

man menar – att det estetiskt värdefulla också är det moraliskt överlägsna? Låt det vara sagt: jag finner Aria 

Giovanni långt mer vacker än, säg, Kathy Bates, men vem av dem är mest moralisk? Jag skulle inte kunna svara 

på frågan, därför att jag inte känner dem, och därför att jag inte vet vilka åsikter de företräder. Deras 

utseenden är helt irrelevanta. Jag kan inte bedöma Giovanni överlägsen Bates annat än till utseendet. Vad 

konstituerar en uppfattning om skönhet? Det faller utanför ramarna för den psykologiska analysen, men det 

finns förstås teorier, som exempelvis att en vacker kropp är mer symmetriskt formad. Det är alldeles säkert en 

del av sanningen, men det är också sant att åtminstone jag själv finner det mer vackert som symboliserar eller 

motsvarar mina värderingar. En smal och väldefinierad kvinnokropp finner jag således mer attraktiv bland 

annat därför att den representerar hälsa och livsglädje snarare än onyttig apati. Gör det mig till en ond 

människa? Somliga påstår det, och använder således det moralmynt som man anklagar mig för att använda. 

Jag har skrivit en del om det här i texten “Om avundsjuka”. I det sista stycket når jag själva kärnpunkten: Man 

vill, som motståndare till skönhetsideal, emfasera att människor oftast inte är vackra, och att det därför är fel 

att framställa dem som vackra – av det skäl att personer kan må dåligt av att själva inte ha estetiskt vackra 

kroppar. Är det inte så det faktiskt är? Som jag också skriver: en dylik inställning torde kunna vara själva 

definitionen av misantropi. Det är absurt att avsky skönhet därför att det finns sköna människor, precis som 

att det vore absurt att avsky skönhet därför att det finns sköna byggnader – eller tavlor, eller skulpturer, eller 

möbler, et cetera. Detsamma gäller inom etiken: det är absurt att avsky det goda därför att det är gott, eller 

att tycka om det onda därför att det är ont. Precis så vill jag definiera misantropi, och jag vidhåller att 

skönhetsidealens motståndare är, åtminstone i effekt, misantropiska. 

Vidare om Humes lag – Juni 04 

Efter en debatt kring inlägget om Humes lag känner jag att det finns några saker att tillägga, åtminstone för att 

reda ut vissa vanliga frågetecken. Jag kom att tänka på ett gammalt skämt: 

Jean-Paul Sartre is sitting at a French cafe, revising his draft of Being and Nothingness. He says to 

the waitress, “I’d like a cup of coffee, please, with no cream.” The waitress replies, “I’m sorry, 

monsieur, but we’re out of cream. How about with no milk?” 

Det är förstås inte så att “intet” är ett “annat-slags-vara”, vilket jag redan uttryckt flera gånger på andra 

ställen. Allt som är, är. Det som inte existerar, det existerar verkligen inte. “Intet” är ett koncept som 

denoterar frånvaron av något, men det existerar inget “intet” i verkligheten. Mot bakgrund av detta tecknar vi 

Humes lag: man kan inte härleda ett böra ur ett vara. Ur ett vara? Allt som är, det är. Humes lag kan således 

förkortas till “man kan inte härleda ett böra”. Minns att även ett böra är ett vara, dvs. något som existerar, låt 

vara att moral existerar som abstraktion och inte som konkret. Även abstraktioner “är”. Därmed finner vi en 

inneboende paradox i Humes lag som sådan: man kan inte härleda ett böra ur ett vara – men detta böra är 

självt ett vara. Hume gör en distinktion mellan böra och vara som om de vore helt skilda ifrån varandra, men 

jag hävdar att det är en falsk motsättning. Kan man bara härleda ett böra ur andra böra-satser och inte ur ett 

konkret vara? Det är falskt, men jag vill påvisa att om man deriverar ett böra ur en annan böra-sats har man 

deriverat det ur ett vara. 

Jag vet att språket blir lite rörigt när man använder dessa ord, men jag hoppas att man kan stå ut med mig. De 

flesta av oss – undantaget subjektivister à Hume och existentialister à Sartre – kan förmodligen skriva under 

på existensens företräde snarare än medvetandets. Ibland känns det verkligen som att jag tänder en eld för 

kråkor, men jag tror att det här kan vara intressant för andra (eftersom det givetvis inte är intressant för 

kråkor – vad skall väl de med eld till?). Alltså: en böra-sats härleds ur en annan böra-sats, men ingen sådan 

sats kommer någonsin att kunna härledas ur ett vara – det är vad Humes lag i klarspråk uttrycker, inte sant? 

69

Sådant sällan skådat struntprat! Det är tvärtom så att varje böra-sats härleds ur ett vara, såsom varje böra-sats 

i sig själv är vara. Om jag blir hungrig bör jag äta, och om jag blir sjuk bör jag ta medicin. Någon undrar kanske 

hur det ena kan följa på det andra, men man får om inte annat reda på svaret när man själv blir hungrig eller 

sjuk. Varför bör man inte vara hungrig, och varför bör man inte vara sjuk? Sådana frågor upplevs synnerligen 

oärliga eftersom varje person som ställer dem själv har svar att erbjuda. Det finns ingen klyfta mellan det 

sakliga och det tillbörliga! Vad man vill komma fram till är naturligtvis det fundamentala börat på vilket alla 

andra böra-satser skall bygga, och detta böra måste grundas på ett vara. Jag välkomnar min läsare till det vi 

kallar “livets egenvärde”. 

Livets egenvärde motiveras av objektivismen sålunda: alla värderingar utgår ifrån livet eftersom värderingar är 

beroende av en värderare. Utan denna värderare finns inga värderingar, eller för att uttrycka saken solklart: i 

en tom och karg värld finns inget sådant som moral. Moral är ett mänskligt påfund, och med det menar jag 

inte att moral är godtyckligt eller subjektivt eller overkligt. Jag menar enbart att böra-satser inte står skrivna i 

stjärndamm, att de inte existerar på samma sätt som en fysikalisk konstant vilken man kan mäta empiriskt 

med vetenskapliga instrument. En böra-sats existerar inte oberoende av människan, men varför skulle det göra 

den mindre verklig? Vetenskapen i sig är ett mänskligt påfund. Inom filosofin vill man ofta påstå att det 

abstrakta inte existerar, men det borde vara självklart att det abstrakta existerar som abstraktion. Man är 

sällan lika ivrig att påstå att matematiken inte existerar, men även den är abstrakt, och även den är ett 

mänskligt påfund. Vi finner ingen moral och ingen matematik i den konkreta världen. Det är abstraktioner vi 

skapar för att tolka eller förklara verkligheten (och om jag skall vara riktigt rörig kan jag ju påpeka att även 

språket i sig är abstrakt, men det existerar givetvis – som abstraktion). 

Jag vågar påstå att varje dag i en människas liv syftar till ett implicit underminerande av Humes lag. Just nu 

tänker jag exempelvis att jag bör avrunda det här inlägget så snart som möjligt, så att jag kan hinna med lite 

andra saker. Humes lag säger ju onekligen, med Per-Olof Samuelssons omformulering: “Vi rekommenderar 

starkt att inga rekommendationer någonsin görs utifrån ett faktaunderlag!” Nåja, egentligen är det ju en lag 

och inte en rekommendation (kanske till mycket beroende på att rekommendationer implicerar böra-satser, 

och på att böra-satser avkräver varje rationell människa en faktabaserad motivation). Varför bör jag inte 

mörda? Varför bör jag inte misshandla min flickvän? Varför bör jag inte våldta barn? “Därför att…” kommer 

någon att svara, men icke! Allting som följer efter “därför att…” kommer att härledas ur ett vara, även om det 

rör sig om ännu en böra-sats. Kanske svarar man på den första frågan “därför att mord leder till lidande och 

sorg” vilket åberopar (de faktiska) konsekvenserna av handlingen. Hume-epigonen fortsätter då att undra hur 

denna härledning kan ske. Varför bör man inte mörda, bara för att handlingen leder till lidande och sorg? 

Dessa människor är inte intresserade av en verklighetsbaserad filosofi, och de behöver inte ens göra sig 

besväret att läsa vad jag skriver. David Humes lilla populära preposition står i konflikt med grundläggande 

metafysiska axiom (existensens företräde) och kan resolut slängas i soptunnan tillsammans med en hel del 

annat David Hume påstod. 

Förnuftets röst som garant för mordhot – Juni 06 

Descartes is sitting in a bar, having a drink. The bartender asks him if he would like another. “I 

think not,” he says … and disappears. 

Min första tanke vara att skriva det här inlägget om subjektivism – ståndpunkten att det inte finns något 

sådant som objektiva fakta – men vid närmare eftertanke är det ganska ointressant. Istället vill jag sätta 

begreppet i kontextuell relation till faktiska händelser, inte minst därför att sambandet mellan teori och 

praktik ofta glöms bort (eller rentav bortses ifrån). Man brukar ju göra åtskillnad mellan teoretisk och praktisk 

filosofi, men jag gör ingen sådan åtskillnad, låt vara att indelningen först gjordes av Aristoteles – såvida jag inte 

missminner mig. Låt mig först skriva om hur absurd subjektivismen (eller relativismen, eller idealismen, eller 

nominalismen) ter sig i mina ögon. Jag har alltid uppfattat det som självklart att verkligheten är objektiv, och 

att vi genom våra fem sinnen förnimmer denna objektiva verklighet. Vad mer är: alla andra verkar också i 

praktiken betrakta det här som självklart. Till och med den mest inbitne subjektivist vill ha medicin i händelse 

av sjukdom, trots att dennes övertygelser faktiskt säger att vad som helst hjälper mot sjukdomen, om man vill 

att det skall hjälpa. Precis som i fallet med debatten kring Humes lag kommer man att invända att jag inte har 

förstått vad subjektivismen faktiskt går ut på, vilket är en fullt följdriktig invändning. I alla händelser vill jag 

utgå ifrån verklighetens origo i min bedömning av en idé, snarare än ifrån något annat. När man frångår 

verklighetens origo skapar man en stor förvirring som det tog mig ett bra tag att identifiera och övervinna. Hur 

kan man hålla vissa premisser inom, säg, vetenskapen, och sedan alldeles frångå dessa premisser inom 

70

filosofin? Precis som det finns religiösa vetenskapsmän finns det subjektivistiska vetenskapsmän, och det här 

är en motsättning som jag länge klurade över – inte minst därför att man i allmänhet påstår att motsättningen 

inte existerar. Det finns en sådan motsättning, därför att en universell premiss om verkligheten måste vara 

densamma inom vetenskapen som inom filosofin, som inom alla andra ämnen. 

Fortfarande upplever jag mig ofta som ganska ensam på debatternas slagfält, när jag hävdar att verkligheten 

är objektiv. Man framhåller inte argumenterande resonemang för subjektivismen, men man blir ofta 

känslomässigt upprörd och kallar mig “dogmatisk” när jag inte vill frångå verklighetens universalitet. Vad är en 

dogmatiker? Det är någon som håller fast vid en ståndpunkt oavsett vilka argument och fakta som framförs 

emot den. Att skrupelfritt hålla fast vid fakta är i ärlighetens namn motsatsen till dogmatiskt beteende. För en 

oinvigd (eller för en invigd rationell) ter sig filosofins historia förmodligen som övervägande bisarr. Vi har 

Platon med dennes sinnevärld kontra idévärld, vi har Berkeley med dennes påstående om att världen är Guds 

medvetande, vi har Immanuel Kant med dennes “kritik av det rena förnuftet” som menar att “varat i sig” alltid 

är oåtkomligt för “varat för mig”, vi har Hegel med hans idealism och Schopenhauer med hans värld “som vilja 

och föreställning”. Det här är bara ett axplock ur de dumheter som florerat under historiens gång. “There are 

no facts, only interpretations” skrev Nietzsche. “The subject doesn’t belong to the world, but it is a limit of the 

world” skrev Wittgenstein. Frågan är hur subjektivism kan yttra sig i praktiska situationer, och ett exempel 

gällande den sistnämnde Wittgenstein kan förmodligen illustrera saken gott och väl. Bertrand Russell frågade 

honom en gång huruvida det i rummet de befann sig i kunde finnas en noshörning. Wittgenstein vägrade att 

utesluta möjligheten, trots att Russell lyfte på varenda stol. Kanske var det härifrån som Russell fick sin idé om 

tekannan i rymden, men det kan jag förstås inte mer än spekulera i. Jag vill fråga min läsare: vad får en bildad 

och driven människa att vägra utesluta möjligheten i det grundligen falsifierade? Det är komiskt att man kallar 

mig dogmatisk. 

Det finns otaliga exempel på hur förnuftets röst har motarbetats inom filosofin, vars allmänna måtto skulle 

kunna vara “no good deed goes unpunished”. För tre år sedan gick jag kursen “Textkommunikation A” på 

dåvarande Mobila Gymnasiet (nuvarande Kunskapsskolan) vid Globen. Den första uppgiften i kursen gick ut på 

att skriva en “skönlitterär presentation” vilket jag också gjorde, i form av en dialog som beskrev mig ur 

filosofisk aspekt. Den uppgiften erhöll underkänt betyg, med den enda motivationen att jag inte hade följt 

uppgiftens kriterier. Jag skrev om uppgiften, men även detta andra försök blev underkänt. Varför? Därför att 

jag saluförde åsikter som inte uppskattades. Ämnets andra uppgift var att skriva en kort biografisk artikel om 

valfri författare. Jag sade att jag skulle skriva om Ayn Rand, och att hon var grundare av objektivismen. Min 

lärare replikerade: “Hon menade förstås att verkligheten är subjektiv?” Jag svarade korthugget att Rand ansåg 

att verkligheten är objektiv, och fick ett monotont “det skall bli intressant” som genmäle. Min läsare förstår 

säkert redan att artikeln blev underkänd, inte därför att jag hade skrivit den dåligt, utan därför att jag 

envisades med att saluföra mina åsikter genom uppgifterna. Den här gången fick jag inte ens någon motivation 

och läraren slutade att svara på e-post ifrån mig. Jag minns att jag fick någon tredje uppgift också, men att jag 

aldrig gjorde den. Eftersom jag därför slutade att närvara på lektionerna i den kursen fick jag vissa problem 

med ledningen, och då jag fann hela skolan ganska absurd ville jag inte längre gå där. Det här är den korta 

versionen av en lång historia, men den är ett bra exempel på hur man kan vara väldigt avogt inställd till 

objektivismens (och förnuftets) idéer. Med en lärare som är illvillig subjektivist – vad hade jag för möjlighet till 

rättvisa betyg? Jag minns hur läraren talade gott om Moa Martinsson därför att hon tydligen skall ha inlett sitt 

författarskap genom att plagiera Jack London. Varför det kan anses som något gott vet jag inte, men å andra 

sidan var Moa Martinsson en ”proletär” författarinna. För min lärare var det kanske skäl nog till beundran. 

Det här inlägget har varit en aning mer personligt och en aning mindre formellt än andra, men jag tror det är 

viktigt att klargöra hur en korrupt filosofisk grund leder till korrupta handlingar och beteenden. Jag tror inte 

minst att den saken är viktig att förstå för de som redan implicit följer förnuftets väg, dvs. de många som inte 

har någon explicit förståelse för sådana här situationer. Ifall man påstår sig vara liberal, att verkligheten 

existerar objektivt och att man bör vara rationell – då har man med säkerhet skapat sig fiender. Jag vill 

kursivera “fiender” för jag menar det i ordets fulla bemärkelse. I en debatt rörande legalisering av prostitution 

skrev man till mig: 

Jag säger däremot frejdigt att den kategori människor du representerar, de åsikter du saluför, 

den attityd mot din omvärld du har och den rent ut sagt skrämmande världsbilden – 

representanter för detta skulle jag skrattande åse sänkas i bly, pulvriseras tills inte ett helt ben 

finns kvar i kroppen och utsättas för en förnedring för vidrig för att kunna uttryckas i sin fulla 

71

ondska på något existerande språk. Denna sorts människor är det största hotet mot civilisation, 

mänsklighet och allt vad gott och uppbyggande är, ett hån mot vad människor har kämpat och 

dött för, och ingen vore gladare än jag om ett hjärnvirus slog ut samtliga under plågor som 

saknar motstycke ens i de dystraste av tortyrmanualer. 

Er sort har inget som helst existensberättigande, ord har ännu inte uppfunnits för att fullständigt 

beskriva det förakt jag känner, och den kraft som skulle utplåna er från jordens yta skulle vara 

värd att hyllas i generationer. Det är ert fel att det ser ut som det gör, och jag kommer inte att 

missa en chans att platta till så mycket av dessa tendenser aldrig så lite. Jag skulle frångå mina 

ickevåldsprinciper vilken dag som helst för att få en av dessa jävla mänskliga 

andrahandssorteringar i mina händer och sakta krama livet ur den tills den skrikande och 

gråtande ber om nåd. 

Jag hade erbjudit den nåden för ett pris, och det priset hade varit så högt att det känts i 

generationer (bortsett från att förmågan till att föröka sig hade varit det första jag avlägsnade 

från kräket). Han hade fått betala dyrt för sin frihet. 

Ty det vore det enda språk han hade förstått. 

Förbannade vare ni i tid och evighet, jävla blodsugare. 

Varje person som väljer att bära den prometiska facklan vidare bör vara beredd på att få sådana här mothugg. 

Betrakta det här som mitt försök till att göra er modiga individer bättre förberedda på sådana här situationer – 

för de kommer att äga rum. 

Att vara stolt över sitt land? – Juni 08 

Jag är förstås två dagar försenad med det här inlägget, då nationaldagen redan har passerat. I samband med 

den dagen uppstår alltid vild debatt om huruvida man bör vara stolt över sitt land eller ej. Man inflikar också 

snabbt att nationalism eller patriotism verkligen inte är detsamma som rasism eller nazism, som om man 

känner sig lite skyldig och i behov av att ursäkta sina åsikter. Ja, kanske är en sådan ursäkt på sin plats? Det är 

min uppfattning att ungefär hälften av deltagarna i dessa debatter säger sig vara stolta över sitt land, medan 

den andra halvan säger sig sakna skäl till sådan stolthet. Personligen undrar jag ifall självkänsla över huvud 

taget är en egenskap inom räckhåll för nationalisten. Jag utgår förstås bara ifrån egna introspektiva 

erfarenheter när jag säger detta, men jag har aldrig upplevt stolthet inför något i vilket jag inte ens varit 

delaktig. Jag upplever stolthet när jag har presterat något jag velat prestera. Jag upplever stolthet inför mina 

egna bedrifter, hur småskaliga de än må te sig i andras ögon. Det kan röra sig om att övervinna en psykologisk 

spärr, eller om att skriva ett synnerligen välformulerat inlägg på bloggen, eller om att uträtta mästerverk som 

får Beethoven eller Aristoteles att vända sig i sina gravar (även om jag knappast ens har snuddat vid det 

sistnämnda). Varje sak jag åstadkommer genom mitt intellekt belönas, bland annat, i form av den känsla vi 

kallar stolthet. Kan jag uppleva stolthet i förhållande till andra människor? Ja, det kan jag göra. Jag upplever 

faktiskt nästan lika stark stolthet över min flickväns bedrifter, därför att jag har en intim relation med henne, 

och därför att jag värderar henne superlativt (förlåt mig min språkliga illvilja, men jag tänker fortsätta att 

använda “superlativt” som ett adjektiv). Min stolthet kan också sägas ligga i det faktum att jag personligen har 

hjälpt henne att övervinna olika hinder, vilket ju faktiskt gör saken till även min bedrift. Jag har investerat tid 

och intresse med avsikten att hjälpa henne, och om hon då lyckas är bedriften inte bara hennes men även 

min, låt vara att den är främst hennes. 

Är det här en känsla som en nation kan framkalla i mig? Stolthet kräver en ordentlig portion självkänsla för att 

uppstå. Självkänsla är i grund och botten något man skaffar sig genom att inse sitt värde, inte för andra men 

för sig själv. Det måste sägas: stolthet är en i högsta grad egoistisk känsla. Det är den känslomässiga 

reaktionen på insikten om att man själv är en kapabel individ som har uträttat något värdefullt. På vilket sätt 

kan en sådan känsla infinna sig i relation till en viss nation? Jag vidhåller att en nationalist inte kan ha någon 

självkänsla värd namnet. Har man något skäl att tycka om sitt land? Ja, kanske det. Man kanske till och med 

har skäl att beundra de friheter och möjligheter som landet har att erbjuda. Fortfarande är det inte vad saken 

handlar om. Man undrar huruvida man bör vara stolt över sitt land eller ej. Nej, jag bör inte vara stolt över 

mitt land. Jag skulle inte kunna vara stolt över mitt land, alldeles oavsett hur mycket jag ville vara det. Vad 

menar man att man bör känna stolthet inför? Den geografiska inmutningen? Historian? Kulturen? Språket? 

72

Politiken? Ekonomin? Kanske alla av alternativen, eller inget av dem. Kanske skall man vara stolt över sitt land, 

alldeles oberoende av vilket landet är och vad det inbegriper? Som Carl Svanberg 1 har poängterat: det är 

ganska dumt att vara stolt över Sverige bara för att det inte är Iran. Vi blir inte glada över en förkylning, bara 

för att det inte är en cancersvulst, eller hur? Möjligen är det ens egna minnen och ens personliga historia man 

talar om? I så fall har det faktiskt inte ett skvatt med nationen som sådan att göra. Vi skulle alla ha minnen och 

en personlig historia om vi så hade fötts på en antarktisk glaciär (försåvitt vi hade överlevt, det vill säga). Det 

finns konservativa i stil med Dag Elfström 2 som inte ser något livsvärde utan monarkin och de röda stugorna 

som pryder landsbygden, men hur kan jag möjligtvis känna stolthet inför kungen eller människor som levde 

sekel före min livstid? Jag kan beundra dem och jag kan avsky dem – men vara stolt över dem? Struntprat! 

Hur nära förknippat är nationalism och patriotism med rasism och nazism? Elfströms citat av Arvid Lindman 

kan faktiskt få svara på den frågan åt mig: “Icke kring tyska hakkors, icke kring sovjetiska stjärnor, utan kring 

våra svenska fälttecken samlas vi”. Det gör vi, inte för att dessa fälttecken är bättre än hakkors eller en 

hammare och skära, men för att de är svenska istället för tyska eller sovjetiska. Blod är rött oavsett vem som 

spiller det, och moral är universellt gällande för Sverige såväl som för alla andra länder. Massmord är inte 

moraliskt även om det begås av den svenska staten istället för den tyska eller sovjetiska. För vad är väl krig om 

inte massmord? Och vad präglar svensk historia mer än de krigiska kungarna under den senare delen av 1000talet? 

Vad gör det väl för skillnad om ett massmord utfärdas av en svensk kung eller av en tysk nazist eller av 

en sovjetisk ryss? 

Livet som intrinsikalt värde – Juni 12 

Efter ytterligare några frågetecken i samband med min utläggning om Humes lag bör jag kanske skriva några 

ord om livet som intrinsikalt värde. Man frågar sig hur jag når slutsatsen att livet är värdefullt i sig, dvs. att livet 

har ett egenvärde, och att dess värde inte bara är instrumentellt, m. a. o. värdefullt som ett medel för ett mål. 

Min spontana reaktion är denna: när någon riktar en pistol mot ditt huvud kommer du innerligt önska att få 

leva. Du kommer förmodligen inte tänka att du vill leva för att du inte hunnit se Parthenon, eller för att du 

sparat pengar till en ny dator som du nu inte kommer att kunna köpa. Du kommer helt enkelt att vilja leva, och 

enbart sekundärt kommer du att tänka på de saker som gör livet gott, försåvitt du inte vid tillfället redan 

planerade ditt självmord. Självmordet är något av ett centralt fenomen i debatten kring livets egenvärde. Om 

livet har ett egenvärde, är det inte omoraliskt att ta sitt liv? Om livets värde är intrinsikalt, varför skulle man 

alls vilja begå självmord? Det kan vara omoraliskt att ta sitt liv, men det behöver inte vara det. Ifall man begår 

självmord därför att man vill hämnas på någon som gjort en illa, då betraktar jag det både som ynkligt och 

omoraliskt. Om man begår självmord för att man är en religiös kamikazepilot, då betraktar jag det likaledes 

som ynkligt och omoraliskt. Ponera däremot en fånge i ett koncentrationsläger, vars framtid enbart kan bestå i 

lidande och slavarbete. Det finns inget ljus i slutet av tunneln för denne, om nu inte ljuset kommer ifrån ett 

skenande tåg. Jag skulle inte klandra någon som väljer döden över en ohjälpligt hopplös tillvaro. Detsamma 

gäller förstås för en människa som plågas av smärtor i någon ohjälpligt dödlig sjukdom. Ett liv av enbart smärta 

och sorg är värre än ett bortkastat liv – det är ett liv man bör vilja fly ifrån snarast möjligt. Men om livets värde 

är intrinsikalt, varför skulle man alls vilja begå självmord? Tja, människan är fullt kapabel till irrationalism och 

självdestruktivitet. De allra flesta skäl av vilka människor begår självmord är irrationella. 

Objektivismen motiverar livets egenvärde så här, även om jag har skrivit om saken tidigare: alla värden är i 

behov av den agent som bär värderingarna. Alla värden förutsätter en värderare, och utan liv – ingen sådan 

agent. Livet är den mest grundläggande förutsättningen för allt mänskligt, och vi väljer sedan vad vi vill göra 

med detta liv om vi har turen att få födas. Vi väljer (medvetet eller omedvetet – men helst medvetet) våra 

värden när vi väl har blivit självmedvetna individer, vilket vi förstås aldrig skulle bli utan livets gåva. Exempelvis 

värderar jag min lycka och min frihet exceptionellt mycket, men dessa värden skulle naturligtvis inte existera 

om jag aldrig hade blivit till. Jag förlorar hellre min lycka och min frihet än mitt liv, eftersom jag, så länge jag är 

vid liv, under de flesta förhållanden kan återskapa både lyckan och friheten. Livet är det mest grundläggande 

värdet, och det är därför ett sådant värde som Humes lag påstår att jag inte skall kunna härleda ur fakta – men 

det kan jag givetvis. Det är ju det jag gör här. Vid sidan om detta pågår en förunderlig debatt om huruvida 

värderingar alls kan sägas ”existera” eftersom de är beroende av en värderare och således inte kan finnas till 

oberoende av människan. Sådana påståenden är förstås rent självmotsägande nonsens. En värdering är en 

abstraktion som existerar – som abstraktion. Jag märker att man har svårt att greppa skillnaden och samspelet 

1 http://svanberg.wordpress.com/ 

2 http://elfstrom.wordpress.com/ 

73

mellan abstraktion och konkret, men jag begriper ärligt talat inte riktigt varför. I “The Ethics of Liberty” (1982) 

skriver Murray Rothbard följande: 

It may well be asked why life should be an objective ultimate value, why man should opt for life 

(in duration and quality). In reply, we may note that a proposition rises to the status of an axiom 

when he who denies it may be shown to be using it in the very course of the supposed 

refutation. Now, any person participating in any sort of discussion, including one on values, is, by 

virtue of so participating, alive and affirming life. For if he were really opposed to life, he would 

have no business in such a discussion, indeed he would have no business continuing to be alive. 

Hence, the supposed opponent of life is really affirming it in the very process of his discussion, 

and hence the preservation and furtherance of one’s life takes on the stature of an incontestable 

axiom. 

Jag brukar reagera på att man så ofta ställer frågor som man faktiskt har egna svar på. I det här fallet: är livet 

värt att leva? Om man är vid liv och vid hälsa nog att ställa frågan lär man ju redan genom sitt tillstånd ha 

besvarat frågan, inte sant? Man omfamnar redan en värdering av liv, eller åtminstone av det egna livet. Det är 

kanske något av en petitess i mångt och mycket, men å andra sidan ansåg ju Camus att ingen fråga kunde vara 

så viktig som den huruvida man vill fortsätta att leva eller ej. Eller rättare sagt: varför man inte omedelbart tar 

livet av sig. När någon frågar mig vad som är livets mening svarar jag alltid på samma sätt: vad som avhåller dig 

ifrån att begå självmord, det är livets mening. Varför skulle det vara mer komplicerat än så? Om man är lycklig 

är självmord rimligtvis det sista man överväger. Som det där välkända citatet av Ayn Rand lyder: “My 

philosophy, in essence, is the concept of man as a heroic being, with his own happiness as the moral purpose 

of his life, with productive achievement as his noblest activity, and reason as his only absolute.” Kanske 

framkallar det prestationsångest hos somliga, men det är knappast nödvändigt att prestera lika mycket som 

Rand för att leva ett gott, lyckligt och moraliskt liv. 

Egentligen känner jag bara till två invändningar mot livets intrinsikala värde som är värda att ta upp här och 

nu. Den första går ut på följande: alla (flercelliga) levande organismer är beroende av annat liv för att överleva, 

och att påstå att livet i sig är intrinsikalt blir således en motsägelse eftersom liv inte kan existera utan att 

”förbruka” annat liv. Jag måste svara med en fråga: är alla flercelliga organismer värderare? Vi talar om det 

mänskliga livets egenvärde, och ifall människan äter en kotlett till middag och dödar en massa kvalster när 

hon tvättar håret gör det ingen skillnad. Den andra invändningen går ut på att ifall enbart människan har 

egenvärde så kan hon utnyttja både foster och icke-mänskliga djur precis som hon vill utan hänsyn till 

potentiella intressen. Det är sant, och det gör hon. Människan låter djuren tjäna människans intressen, och 

det är inget fel i det. Detsamma gäller fostret, eftersom mamman har rätt till abort. Fler invändningar lär 

infinna sig – på gott och ont. Fortfarande är jag först och främst road över att man ställer frågor på vilka man 

redan har ett adekvat svar. Kanske inser man helt enkelt inte att det svar man har är adekvat? 

Om sinnenas giltiga vittnesbörd – Juni 13 

Någon sade till mig att mina sinnen är ogiltiga verktyg för att nå sann kunskap om den externa världen. Jag 

svarade med en motfråga: vilken del av det som sades hade jag inte förstått? Man får medge att det är lite 

komiskt att använda sina sinnen för att avfärda dem. I komiken finns förstås ett inneboende allvar, eftersom 

filosofer sedan tidens begynnelse har kritiserat sinnenas vittnesbörd. Alltsedan åtminstone Platon och dennes 

grottliknelse har man mer eller mindre accepterat att sinnena är otillförlitliga som verktyg för kunskap. 

Fortfarande åberopar vi inte argumentet om sinnets falska vittnesbörd när vi blir påkomna med otrohet, eller 

när vi står anklagade inför en domstol. Det är förmodligen enbart på de filosofiska slagfälten som det 

argumentet används – och enbart där anses man ofta vansinnig om man hävdar att människans fem sinnen är 

underbara verktyg som helt visst är förmögna att nå “tinget i sig”, med andra ord: sann kunskap. Man bör 

emellertid uppmärksamma det axiomatiska i sinnenas giltighet, då varje försök att avfärda dem också kräver 

att man använder dem. Det är i ärlighetens namn lite underligt att säga att jag inte kan lita på mina sinnen, 

men i samma stund förutsätta att jag skall kunna förstå vad man menar genom att lyssna på vad som sägs. Ifall 

påståendet skrivs ner förutsätter man min synförmåga för att läsa vad som skrivits – såväl som personens egna 

syn utan vilken han aldrig hade lärt sig att skriva. I korthet: varje bestridande av sinnenas giltighet kräver i 

samma stund ett accepterande av samma giltighet. 

Man replikerar naturligtvis oftast att sinnena bevisligen är bristfälliga, eftersom vi behöver exempelvis 

mikroskåp för att se det mycket lilla, och teleskop för att se det mycket stora. Vi behöver högtalare för att 

74

uppfatta låga frekvenser, och vissa av oss har synfel varför optikerna alls har ett arbete att gå till. Är det då 

inte uppenbart att våra sinnen åtminstone är bristfälliga? När man har druckit alkohol eller har hög feber 

upplevs våra sinnesintryck annorlunda än annars – är då inte det ett solklart bevis för att sinnena egentligen, 

när allt kommer omkring, är opålitliga? Om våra sinnen är opålitliga när de är påverkade av alkohol eller en 

blotter med LSD, varför skulle de egentligen nödvändigtvis vara mer pålitliga när man är nykter? Den här 

frågan är ganska vanligt förekommande, och allt som oftast svarar man väl att man inte kan veta huruvida 

sinnena är pålitliga eller ej. Fortfarande använder man dock sinnena för att negera sinnena. Fortfarande är det 

något rent axiomatiskt man går till kamp mot. Det är helt enkelt inte en fråga som rör verkligheten, utan en 

fråga som bortser ifrån verkligheten. Vi är alla “dömda” att använda våra sinnen, och vi kan omöjligen betrakta 

frågan “utanför” dem. Man kan säga att en alkoholiserad människa har grumlad sinnesförmåga, men även i 

det omdömet använder man sina egna sinnen. Genom att ta hänsyn till fakta kan man slå fast att en 

alkoholpåverkad får sina sinnen grumlade av alkoholen, men man kan inte med hänsyn till samma fakta (eller 

några andra) slå fast att sinnena i sig är opålitliga eller ogiltiga. Det vore en självmotsägelse, eftersom man 

använder sina sinnen utan vilka inga fakta skulle kunna uppfattas. Påståendet om sinnenas ogiltiga vittnesbörd 

är således bortom alla möjliga fakta – och därför är det arbiträrt. 

Att vi behöver sinnesproteser i form av, säg, teleskop, det är faktiskt inget annat än en halmgubbe. Det borde 

vid det här laget stå var och en klart att även data härledda genom ett teleskop också måste härledas genom 

vår synförmåga. Betyder det för den skull att vi uppfattar något som är falskt eller subjektivt när vi ser på 

stjärnorna med blotta ögonen, istället för med ett teleskop? Absolut inte. Det finns en verklighet, och det vi 

vet om denna verklighet är precis lika verkligt trots att en insekt ser världen mycket annorlunda. I alla 

händelser är det förstås fortfarande samma verklighet som betraktas av människan såväl som av insekten, 

även om insekten har en mycket begränsad förmåga att erhålla kunskap om den. Kanske har även människan 

en begränsad förmåga, ja, kanske är människan som en insekt i förhållande till någon annan hypotetisk 

livsform? Ja, det är förstås fullt möjligt. Det hindrar dock inte att det vi ser är samma verklighet som den 

hypotetiska livsformen ser, och att bägge “versionerna” är giltiga – den ena är bara mer begränsad än den 

andra. För att göra en liknelse: ifall jag ser en bok liggandes på biblioteket är min kunskap om den boken 

väldigt begränsad. Jag ser dess omslag, dess färg, jag kan uppskatta sidantalet och vikten med mera. Någon 

som faktiskt har läst boken har förstås en långt större kunskap om den – men det gör inte min kunskap ogiltig 

för den skull. Den är bara rudimentär i jämförelse med läsarens. I bästa fall har jag varit tydlig nog för att 

resonemanget skall förstås – trots att mina meningsmotståndare måste förnedras genom använda ögonen för 

att läsa det. 

Objektivism kontra satanism – Juni 15 

Många paralleller har – främst av satanister – dragits mellan satanism och objektivism. Ifall termen “satanism” 

förvirrar läsaren bör jag kanske förklara att jag syftar på den religion som Anton Szandor LaVey lade 

grunden för år 1966, i och med grundandet av Church of Satan. Jag är måhända mer kvalificerad att ta upp det 

här ämnet än många andra, i och med att jag läst samtliga verk av både Ayn Rand och Anton LaVey – och den 

här analysen bedrivs, till skillnad ifrån många andra, utifrån ett objektivistiskt perspektiv. Varför är jämförelsen 

över huvud taget relevant? Anton LaVey hävdade själv att han var influerad av Ayn Rand, även om intresset 

måste ha varit ganska inskränkt (med tanke på dennes parallella beundran inför Aleister Crowley och gelikar). 

Det är kanske en aning presumtivt av mig, men jag tror inte att en människa som ägnade sitt liv åt magi och 

ockultism kunde ha särskilt mycket till övers för Ayn Rand som person, eller för objektivismen som filosofi. Det 

må ändå vara sant att jag kan uppskatta utvalda delar ur den satanistiska ideologin, men enbart i den mån de 

överensstämmer med den objektivistiska. I grund och botten är skillnaderna emellertid avgörande varför den 

här texten alls har något syfte. Signaturen “Nemo” skriver i sin artikel “Satanism and Objectivism” 1 följande: 

Current philosophical disagreement on this issue [metaphysics] still continues. It is, in fact, an 

unproven assertion by Rand that one’s metaphysical assumptions determine one’s ethics. You 

don’t have to start with metaphysics to create your ethics. Satanism does not assert that the 

fundamental truth of the nature of reality (metaphysics) is known. In fact, Satanists utilize two 

different metaphysical assumptions regarding reality as evidenced in Satanic ritual as opposed to 

the rest of life. In effect, Satanists are pragmatic regarding their beliefs concerning reality. Thus, 

as Satanists do not claim to know the absolute “truth” regarding what is real they are, by 

definition, not “Objectivists” who hold that reality is totally objective. Satanists proclaim that 

1 http://www.churchofsatan.com/Pages/SatObj.html 

75

doubt is vital in the absence of proof. At this fundamental level there is division between the two 

views of reality. 

Stark misstänksamhet bör riktas mot ordvalet “metaphysical assumptions”. Grundläggande axiom är nämligen 

allt annat än några vaga antaganden. Den satanistiska metafysiken (som knappast har formulerats på något 

som helst sammanhängande och avgörande sätt) står i direkt konflikt med objektiv verklighet och 

identitetslagen, exempelvis genom påståendet att magi existerar. Jag håller med om att tvivel är viktigt när 

bevisföring saknas, men det saknas inga bevis för den objektivistiska metafysikens axiom. Pragmatism på det 

metafysiska planet resulterar i sådant trams som tro på ritualers verkan och magiska formlers giltighet. Det är 

ganska tragiskt när man vill mena att det saknas bevis för att vederlägga sådant som magi och ockulta riters 

effektivitet – för det finns det i överflöd. När man säger att det saknas bevis för att metafysiken bestämmer 

etiken, menar man förstås att ett böra inte kan härledas ur ett vara. Det påståendet har jag verkligen tagit itu 

med tidigare, så det orkar jag inte göra ännu en gång – må läsaren kunna förlåta mig för det. Se i händelse av 

intresse mina tidigare inlägg om Humes lag. “Nemo” fortsätter: 

Second, Satanism does not hold that “a life appropriate to a rational being” is the sole standard 

of ethical right as does Objectivism. If anything, Satanism holds that indulgence in life or “fun” as 

perceived by the individual is the highest standard of ethics. Satanists see that Objectivism has 

enthroned reason above the individual as opposed to utilizing this sole means to knowledge as a 

tool to achieve a purpose. Satanism enthrones the individual as a whole, not reason, as the 

supreme standard to determine the value of actions (ethics). 

Den här ståndpunkten förstår jag inte alls, om det nu kan kallas för en ståndpunkt. Objektivismen håller inte 

alls förnuftet högre än individen. Objektivismen ser snarare förnuftet som individens adekvata verktyg i 

dennes strävan mot ett gott och lyckligt liv. Det här citatet av Rand gör sig påmint: “My philosophy, in essence, 

is the concept of man as a heroic being, with his own happiness as the moral purpose of his life, with 

productive achievement as his noblest activity, and reason as his only absolute.” Där förklaras gott och väl 

vilken som är den objektivistiska ståndpunkten – för “Nemo” redogör inte för denna i sin text. Det finns ingen 

konflikt mellan förnuft och lycka, men vad mer är: det finns ingen konflikt mellan att använda sitt förnuft och 

att använda sin kunskap för att uppnå ett uppsatt mål. Den meningen av “Nemo” är rent ut sagt förrädisk: 

“Satanists see that Objectivism has enthroned reason above the individual as opposed to utilizing this sole 

means to knowledge as a tool to achieve a purpose”. Satanismen upphöjer, enligt “Nemo”, individen och inte 

förnuftet till den standard mot vilken moral skall bedömas. Vad betyder det? Jag vet inte, för det betyder inget 

särskilt. Kanske menar man att individens åsikter om moral per automatik blir sanna (etisk subjektivism) eller 

också påstår man att något är etiskt om det väljs individuellt snarare än kollektivt. I alla händelser är hela 

stycket nonsens, och det beror inte på att “Nemo” hittar på saker som inte representeras av satanismen. Det 

beror på att satanismens metafysiska ståndpunkter (eller frånvaron därav) är nonsens. Vår satanistiske 

skribent fortsätter dock: 

Third, Rand’s philosophy rejects as ethical accepting the sacrifice of another to one’s self (to 

paraphrase the end of Galt’s oath from Atlas Shrugged). The Satanic view sees as ethical the 

reality of domination of the weak by the strong. The assertion in Objectivism is that the use of 

force to cause others to submit to the will of the stronger or cleverer individual is “wrong” for 

the individual. This is a second major assertion which Satanism finds unproven by the 

Objectivists. Consequently, the Satanist is far more flexible in the choice of actions available than 

is the Objectivist who cannot simply accept his personal needs as absolutely reliable to 

determine the best course of action in any circumstance. 

I klarspråk hävdar satanisten att våld är både ofrånkomligt och etiskt, och att våld bör brukas av starka (eller 

smarta) för att kuva de svaga (eller mindre smarta). För objektivisten är principen om icke-aggression central 

och avgörande, dvs. idén att initierandet av våld är omoraliskt och ondskefullt. Att vara “moraliskt flexibel” är 

faktiskt detsamma som att vara moraliskt korrupt – oavsett vad satanistisk morallära må ha att invända. 

Objektivistisk etik hävdar till skillnad ifrån satanistisk etik att slaveri är omoraliskt, något som “Nemo” anser 

vara ett obevisat antagande. Vid sidan om Ayn Rand var LaVey mycket influerad av boken “Might is Right” av 

Ragnar Redbeard – vilket märks gott och väl i det här resonemanget. Begreppet “lex talionis” (djungelns lag) 

används flitigt i satanistiska kretsar, men det är något av det fånigaste och mest pubertala inom hela 

ideologin. När vi byter våra hjärnor mot våra knytnävar, våra böcker mot påkar, blir vi föga mer än ännu ett 

76

djur i djungeln – och det kanske är just det som satanister önskar? Det kan så tyckas. Ayn Rand skrev: “Dealing 

with men by force is as impractical as to deal with nature by persuasion.” Kanske förstår inte satanisten 

innebörden av orden? Kanske föredrar satanister de starkas terrorvälde över de svaga? Jag finner inget som 

talar emot det, vare sig i “Nemos” text eller i mitt minne av primärlitteraturen. Men “Nemo” fortsätter 

onekligen: 

Fourth, Objectivism is purely atheistic with a complete rejection of the value of a god in their 

metaphysics. The Satanic view of this is in pure agreement except in two areas. The Satanist 

holds that the meaning of god is useful when one holds it to mean the most important person in 

an individual’s universe and chooses that person to be himself. The Satanist also ascribes magical 

god-like qualities to himself when indulging in the alternate view of reality enjoyed in ritual. In 

both instances, Satanism sees the cultural effect of religion and god as an emotional asset to be 

tapped rather than simply rejected. In other words Satanism is a religion (with the individual as 

God) and Objectivism isn’t. 

Här får “Nemo” in åtminstone en fullträff: satanism är en religion och objektivismen är inte en religion. En 

objektivist har dock svårligen något emot att kalla individen för “sin egen Gud”, om begreppet “Gud” 

implicerar den viktigaste personen i hela världen för en själv. Det är en smula förvirrande att använda “Gud” i 

en helt naturlig betydelse, men i sak finns inget att invända. Mot resonemanget som förs av “Nemo” kan man 

emellertid invända en hel del. Gällande det “magiska” och den alternativa synen på verkligheten har jag 

förstås redan skrivit, men det är däremot alldeles sant att objektivisten inte ser något kulturellt värde i religiös 

tro. Det finns inget emotionellt värde i att acceptera irrationella trossystem, alldeles oavsett vilket det må röra 

sig om. Det finns å andra sidan ett stort emotionellt värde i att avfärda religiös tro. Konflikten består i att 

satanismen sätter känslorna på den piedestal där förnuftet egentligen hör hemma. Ett emotionellt värde anses 

av objektivisten som oväsentligt ifall det grundas på irrationellt nonsens (såsom exempelvis religion). Hur det 

kommer sig har jag redan skrivit mycket om förut, så jag orkar inte upprepa mig just nu. Det är förstås inte 

utan att “Nemo” avslutar sin text med följande ord: 

Let me conclude this brief overview by adding that Satanism has far more in common with 

Objectivism than with any other religion or philosophy. Objectivists endorse reason, selfishness, 

greed and atheism. Objectivism sees Christianity, Islam and Judaism as anti-human and evil. 

*…+ At the same time, Satanism is a “brutal” as well as a selfish philosophy. We do not hold, as do 

the Objectivists that the universe is “benevolent.” Satanists view the world as neutral, beyond 

the concepts of benevolent or treacherous, good or evil. Satanism enables the Satanist to codify 

his life beyond the ethical and metaphysical straightjacket which Objectivism unfortunately 

offers. This is not written to attack Objectivism but merely to clarify the areas of difference. 

Nej, nej, tre gånger nej. Tvenne och åter tvenne gånger nej! Satanismens likheter med objektivismen är främst 

skenbara. Satanismen har långt mer gemensamt med nietzscheansk filosofi, eller med religionen Thelema, 

eller med de många liknande filosofierna och religionerna. Objektivismen upphöjer förnuftet – vilket 

satanismen inte gör. Objektivismen upphöjer rationell egoism – vilket satanismen inte gör. Objektivismen 

upphöjer ateism såväl som den avfärdar magi och övernaturligheter – vilket satanismen inte gör. 

Objektivismen ser kristendom, Islam och judendom som “anti liv” och som ondskefulla – i motsats till 

satanismens syn på dessa religioner (även om satanismen föraktar kristendomens hyllande av svaghet et 

cetera). I “Nemos” stycke finner vi alltså inte en enda gemensam nämnare mellan objektivism och satanism. 

Man har även missuppfattat Rands idé om “the benevolent universe”. Naturligtvis anser inte objektivismen att 

universum är gott eller ont, moraliskt eller omoraliskt, då sådana koncept enbart kan ha någon betydelse för 

människan. I ett universum utan (mänskligt) liv kan man inte tala om något sådant som moral. “Satanism 

enables the Satanist to codify his life beyond the ethical and metaphysical straightjacket which Objectivism 

unfortunately offers” – den meningen kan i klarspråk omskrivas: satanisten accepterar inte att begränsas till 

verklighetens referensramar, vilket objektivisten “tyvärr” gör, och därför hemfaller denne åt sådant som magi 

och ritualer. Att detta sedan inte skulle vara en attack mot objektivismen är förstås diplomatiskt struntprat. 

Det är en attack mot objektivismen, precis som att mitt inlägg är en attack mot satanismen. 

Varför filosofi? – Juni 17 

Idag hade jag tänkt att vi skulle tala om filosofins betydelse. Är filosofi viktigt? Vem behöver filosofi? Vad 

föranleder ett intresse för filosofiska frågor med tillhörande svar? De första två frågorna är enkla: svaret på 

77

den ena är “ja” och på den andra “alla”. Filosofi är viktigt därför att människan behöver en viss kunskap i 

vardagslivet, varje gång hon ställs inför ett val, inför en idé, inför ett hot. För enkelhetens skull kan jag uttrycka 

det så här: filosofi är konsten med vilken vi hanterar livet här och nu, och eftersom vi alla lever har vi också alla 

behov av den. Vad är rätt eller fel? Vad är sant eller falskt? Hur är kunskap om moral och sanningar alls möjlig? 

Sådana frågor har alla ett behov av att kunna svara på, men man får medge att det inte är särskilt många som 

fyllt det behovet. Dessutom är det på många sätt raka motsatsen till vad akademisk filosofi vill åstadkomma. 

Men nog om detta, det är bara en upprepning av vad jag redan skrivit och det är dessutom så grundläggande 

att det borde sakna större intresse för alla som faktiskt brukar läsa vad jag skriver. Jag hade tänkt att jag skulle 

skriva om vad som ifrån första början föranledde mitt eget intresse för ämnet. 

I hela mitt liv har jag varit väldigt introspektivt lagd. Så långt tillbaka som jag kan minnas har jag analyserat 

mina känslor, tankar och handlingar, och det tog många år innan jag över huvud taget började få ett grepp om 

hur jag själv fungerar. Det här är ett grundläggande förarbete som helt enkelt måste göras, och man märker 

väldigt snabbt på människor ifall de inte har tagit itu med sådant. Om man inte har processerat sin egen 

person introspektivt blir man nyckfull och oberäknelig, och rimligtvis får man svårt att kontrollera sina känslor 

och handlingar (eftersom man ifrån början inte ens är medveten om varför man alls har dessa känslor och 

varför man utför dessa handlingar). Det är väldigt viktigt att förstå sig på sig själv, det kan inte nog 

understrykas. Ju mer jag sedan funderade över saker och ting, ju mer blev jag också övertygad om att det 

fanns något slags esoterisk sanning om världen, som ingen ville att jag skulle få veta (eller inför vilken alla i min 

omgivning var okunniga). Det kan låta lite underligt, men jag funderade över ifall det inte på någon nivå fanns 

något slags konspiration – någon process som systematiskt hjärntvättade folk till att tro vad de trodde och 

säga vad de sade. I viss mening får man medge att historian gav mig rätt. Vi blir ”hjärntvättade” av våra 

föräldrar, av vår skola, av media, av människor omkring oss. Någon medvetet överlagd konspiration är det 

förstås inte, utan snarare en produkt av generationer av exponentiell fördumning. Din mor eller far är 

förmodligen inte medvetet elak om/när denne säger att du är oförmögen att veta vad som är bäst för dig. Din 

lärare i skolan är förmodligen inte heller medvetet elak, om/när denne säger att du måste respektera 

auktoriteter (eller om/när de säger att du inte har en fri vilja och att verkligheten är en illusion). Men det var 

sådana beteenden som gjorde mig fundersam ifrån första början, och som fortfarande håller igång mina 

tankar. 

Omsider började jag förstås nå vissa slutsatser av mitt tankearbete. Jag har alltid haft en stark känsla av 

integritet, och jag har alltid avskytt förmynderi och inställningen att människor inte kan hantera sanningen. 

Det har förstås resulterat i att jag själv inte vill förmynda över andra, eller “skydda” dem ifrån sig själva. Hur 

kunde jag motivera min rent känslomässiga ovilja till förmynderi och till de “diplomatiska” kompromisser som 

vi förväntas att acceptera? Sådana mer grundläggande frågor tog längre tid att besvara, men jag märkte att 

man sökte svaren på olika ställen. Vissa hemföll åt religion och mystik snarare än filosofi (förbehållet att 

modern filosofi närmast är detsamma som mystik). Vissa andra kom sig aldrig ens för att ställa frågorna, då de 

inte verkade bry sig om idéer. Jag förstår inte riktigt hur man som människa kan undgå att gripas av en 

emotionell indignation inför vardagens galenskaper, och det är sådan indignation som utgjorde incitament för 

tankearbete, åtminstone för egen del. Som Stefan Molyneux brukar säga: “trust your instincts”. Det har jag 

sannerligen lärt mig att göra, vilket inte alls betyder att jag låter känslorna bestämma mina handlingar snarare 

än förnuftet. Det betyder att jag reagerade känslomässigt på grundval av tankar som ännu ej var processerade 

av mitt medvetande. Arbetet blev att identifiera dessa tankar och att sedan avgöra huruvida de var rationella 

eller ej (vilket de faktiskt oftast var). Jag har sagt det redan men jag säger det igen: sådant arbete är verkligen 

ovärderligt. 

Förutsättningarna kan naturligtvis skilja sig. I vissa länder blir man fördömd eller rentav mördad om man inte 

accepterar “Guds härlighet” eller hur man nu vill formulera sig. I vissa länder blir man mördad om man idkar 

homosexuellt umgänge. Under sådana omständigheter är blotta tankarna farliga som dynamit. Jag vill inte 

påstå att mina egna omständigheter har varit så groteskt vansinniga, för det vore ju alldeles fel. Jag vill 

däremot påstå att jag omkring mig ser en hycklande och småaktig falskhet som alltid har gjort mig arg och 

fundersam. I alla relationer verkar människor finna små ursäkter för att kunna ljuga och mörka sanningen, 

även om det rör småsaker. Varför bli arg över småsaker? Därför att själva inställningen i sig inte är en småsak, 

och det är något som än idag gör mig väldigt irriterad. Man verkar helt enkelt på många sätt sakna stolthet och 

integritet. Man genomsyras helt och hållet av den där kompromissande medelvägsmentaliteten. Ingen vill slå 

näven i bordet och säga “nej, det här är mitt, det här är min stolthet och du har ingen rätt att angripa det”. 

Istället viker man sig och ber om ursäkt för vad som helst – även för det man gör som är bra. Som yngre hade 

78

jag inte läst filosofi och hade ingen kunskap om ämnet. Jag analyserade människor omkring mig, och alldeles 

särskilt analyserade jag mig själv. Det är där man måste börja, och det är i ärlighetens namn långt mer givande 

än att läsa ett filosofiskt verk eller att ta en kurs i idéhistoria. Det är “på fältet” man lär sig det mesta, eller det 

är i alla fall mitt intryck och min egen erfarenhet. De strikta skrivbordsfilosoferna tenderar snarare att hitta på 

de mest verklighetsfrånvända galenskaperna som ytterligare bidrar till den redan befintliga förvirringen. Att 

vara frasradikal är ingen större konst – men om man inte omsätter sina idéer i praktiken, och om dessa idéer 

inte ens kan omsättas i praktiken, då blir det svårt att ens själv tro på dem. Alla har vi val att träffa, och för 

varje val krävs ett gigantiskt bakomliggande tankearbete. Varför filosofi? Det är vad jag ber alla läsare att fråga 

sig själva. Varför filosofi? 

Om den perversa voyeur-staten – Juni 17 

Måhända är jag ganska ensam om det här, men jag tycker att det är ganska hemskt när staten (eller någon 

över huvud taget) vill bestämma över vad som får och inte får ske i människors sovrum. Att sex i allmänhet 

betraktas som nitroglycerin, något att hantera med yttersta varsamhet, det vet jag redan. Att barn betraktas 

som boskap, som saknar all förmåga att veta vad som är bäst för dem själva – det vet jag också. Man använder 

bara inte termen “boskap” eftersom den låter så politiskt inkorrekt. I praktiken gör man dock mycket för att 

slippa elevera barnet över huskatten eller packåsnan. Bland många andra saker – och jag lovar att det finns 

många – har man infört en sexuell myndighetsålder, den så kallade “byxmyndigheten”. Allt kan tyvärr i det 

offentliga rummet rättfärdigas med invändningen att man vidtar mått och steg för att “skydda” barnen. Det är 

alltid lite ironiskt att höra argument om hur man inskränker friheten för individer därför att man vill “skydda” 

dem ifrån sig själva – för vem skall i sin tur “skydda” beskyddarna? Vem vaktar över väktarna? “Men…” 

stammar man. “Men det här handlar ju om barnen!” Det är just vad det gör det. Det handlar om barnen, och 

därför vill jag inte påstå att de är kriminella ifall de har sex, eller att den person de har sex med är en 

våldtäktsman. Huruvida de är barn eller ej gör faktiskt ingen skillnad. De är individer och bör ha den politiska 

rätten att ha vilka frivilliga relationer de vill. 

Notera att jag skrev “den politiska rätten”. Det är helt enkelt inte statens sak att krypa ner under barns täcken 

och spionera på deras förehavanden. Hur perverst är inte det? Vill vi ha en pervers voyeur-stat som kryper till 

sängs med våra barn? Med “barn” avses förstås alla under femton år enligt lagen, och kan man rimligtvis 

hävda att en fjortonåring omöjligen kan vilja ha sex, men att denne på något magiskt vis får valfrihetens 

förmåga till skänks i det ögonblick denne fyller femton? Som privatperson kan man svårligen undvika 

fördomar, men det är illa när lagen är fördomsfull. Hur många som än pläderar för den här lagen, och hur 

högröstat de än gör det, lyckas jag inte se hur något gott kan komma ur den. Ingen vid sunda vätskor bryr sig 

om den, då de anser att kondomer är bättre sexuella skydd än stat och Bibel. Vad gäller kriminella vet vi 

faktiskt redan per definition att de struntar i lagen. Någon som överväger övergrepp eller våldtäkt lär redan 

vara tillräckligt moraliskt korrupt för att nonchalera en lag som få ändå tar på allvar (alldenstund de förstås 

pläderar för den i debatter). Egentligen är det ju faktiskt föräldrarnas ansvar att ta hand om sina barn och att 

lära dem skilja mellan rätt och fel, mellan gott och ont, mellan sant och falskt. Statens rättmätiga roll är att 

upprätthålla individers rättigheter. Förälderns rättmätiga roll är att vara den förnuftsprotes som barnet 

behöver för att utvecklas och bli självständigt. Förmyndande lagar som den här negerar bäggedera. 

Vidare om den fria viljan – Juni 21 

När jag först skrev mitt inlägg om fri vilja kontra determinism var jag beredd på att många skulle bita ifrån. Så 

har skett, och kritiken har varit den vanliga: att den fria viljan är ovetenskaplig mysticism, och att man är en 

komplett idiot ifall man av "ideologisk dogm" hyser en "tro" på valmöjligheternas existens. Exempelvis skrev 

man i en kommentar till mig: 

Ditt första påstående [om att alla är kapabla att tänka och ifrågasätta] handlar ju snarare om en 

ideoloisk dogm än om något som du kan belägga vetenskapligt. Det är ju bevisligen så att vi alla 

har olika mentala förmågor, hur kan du ha en föreställning om att alla dessa kan bli vad de vill 

bli? Men även om man inte vill fokusera så beror väl viljan på drömmar, önskningar och mål som 

inte skapats i ett vakuum utan med utgångspunkt i den biologiska och sociala verklighet man 

fötts in i? [...] Men visst tror jag att mina tankebanor, mitt språk, mina resonemang och åsikter 

inte är något som valts oberoende och fritt ifrån omgivningen, och vi kan absolut se att samtal 

och liknande kan påverka hur framtiden gestaltar sig. Vi gör ju alla val, men de är bevisligen inte 

fria. 

79

Uppenbarligen har man svårt att begripa vad saken handlar om, vilket jag dock inte klandrar någon för, såvida 

man inte ägnat ämnet åtskilligt med tankeverksamhet. Därför säger jag det igen: viljan är fri om man i varje 

given valsituation har möjlighet att välja det ena över det andra. I mitt tidigare exempel stod jag inne på en 

restaurang och skulle välja mellan att äta laxfilé eller entrecôte. Om viljan är fri har jag fyra möjliga val att 

träffa: 

1. Att välja laxfilén 

2. Att välja entrecôten 

3. Att välja bäggedera 

4. Att välja ingetdera 

Dessa är de grundläggande valmöjligheter jag står inför, eftersom det redan är givet att jag träffat det primära 

valet att fokusera på valmöjligheterna. Mina fyra valmöjligheter kan dessutom givetvis inskränkas. Om jag inte 

har råd med laxfilén kan jag ju inte köpa den, och om restaurangen har slut på entrecôte lär jag svårligen 

kunna beställa in det. Min läsare må istället ponera att jag står inför ett vägskäl. Här blir möjligheterna fem: 

1. Att gå rakt fram 

2. Att gå tillbaka 

3. Att gå till vänster 

4. Att gå till höger 

5. Att stanna kvar 

Även dessa grundläggande valmöjligheter är naturligtvis inte absoluta. Ifall exempelvis en helikopter kommer 

och hämtar upp mig blir det sjätte alternativet "att åka uppåt", och om jag liftar med en bil "att åka dit-ellerdit". 

Det finns dessutom situationer som saknar valmöjligheter. Om någon skjuter mig i huvudet kan jag inte 

välja att gå oskadad ifrån händelsen, och så vidare. Vad jag behöver poängtera är att det inte finns någon 

konflikt mellan den fria viljan och situationer utan valmöjligheter. Varför? Jo, av skäl som jag redan nämnt: den 

fria viljan existerar om jag inför en valmöjlighet kan välja det ena över det andra. Deterministen menar 

förmodligen att sådana valmöjligheter är "illusoriska", men i sådana fall är det i ärlighetens namn denne och 

inte jag som behöver påvisa vetenskapliga stöd. Vad man också bör betänka är att nästan varje situation 

rymmer valmöjligheter. Vill jag leva eller dö? Vill jag äta eller hungra? Vill jag betala mina räkningar eller spela 

på hästar? Vill jag producera eller parasitera? Vill jag handla eller stjäla? Vill jag njuta av livet här och nu, eller 

ägna mig åt försakelse? Vill jag tjäna mitt eget liv, eller välja altruismens väg? Att åberopa determinismen får 

sannerligen radikala konsekvenser, vilket somliga skrivbordsfilosofer verkar ha svårt att begripa. Om alla mina 

handlingar är determinerade blir också alla mina värderingar per definition ogiltiga och irrationella. Det är 

irrationellt att älska eller hata en determinerad process. Det är irrationellt att uppleva stolthet över en skenbar 

prestation. Det är irrationellt att ha någon föreställning om gott och ont, då en determinerad process vare sig 

är god eller ond – den bara "är". Om mänskliga handlingar vore metafysiskt givna, då skulle både hennes 

historia och framtid vara orubbligt linjär. Inget skulle någonsin ha kunnat vara annorlunda, och inget i 

framtiden skulle kunna ske på ett annat sätt än det determinerade. Att vara determinist är närmast per 

automatik att vara irrationell, inte bara därför att man accepterar en ogrundad idé, men även därför att man 

knappast kan undvika värderingar och moraliska omdömen. Förespråkandet av ett rättsväsende blir dessutom 

fullkomligt inkonsekvent utifrån ett deterministiskt perspektiv. 

Att viljan är fri betyder självklart inte att man kan bli vad man vill bli, oavsett omständigheter. Det finns många 

valmöjligheter som aldrig har funnits för mig. Jag har aldrig stått inför valet om huruvida jag skall vara 

oförskämt snuskigt rik eller ej (vilket jag dock skulle vilja vara – i en sådan situation). Valmöjligheter uppstår 

dels ur externa förhållanden och dels genom egna tidigare val man träffat. En man med fri vilja är inte någon 

trollkarl vars alla önskningar infrias genom mystiska ramsor. En man med fri vilja är en människa, vilken som 

helst, som kan göras ansvarig för sina handlingar, på gott och ont. Det är emellertid sant som citatet ovan 

säger: den fria viljan existerar inte i ett vakuum, skild ifrån verkligheten. Vi är alla påverkade av biologiska och 

sociala omständigheter. I annat fall skulle varje bevis och varje argument rinna av mig som vatten, jag skulle 

inte kunna skaffa mig någon som helst kunskap, och i slutändan vore jag föga mer än en oförmögen grönsak 

till person. All kunskap är empiriskt skaffad, och alla val träffas utifrån den kunskap man har om de olika 

alternativen (även när man väljer något som man trots allt vet att man inte borde välja). Att man är påverkad 

av externa sinnesintryck utgör emellertid inget argument till determinismens fördel. Det är ju möjligt att jag 

80

sedan tidigare vet att jag finner entrecôte godare än laxfilé, och därför väljer det. Kanske är dessutom 

entrecôte mer socialt ansett än laxfilé? Sådana faktorer spelar givetvis in för huruvida man väljer det ena över 

det andra – men det förändrar inte det faktum att man kan välja den mindre attraktiva möjligheten. När man i 

framtiden vill kritisera den fria viljan bör man åtminstone inte åberopa den som något "religiöst" (med termer 

såsom "tro" eller "dogm") och man bör heller ej framföra snyfthistorier om, säg, lille Jesper som aldrig blev vad 

han ville bli, alldeles oavsett hur mycket han arbetade för att uppnå det. Över allt annat: att advocera 

determinism i samma andetag som man säger ordet "borde" – det är verkligen både inkonsekvent och 

förvirrande. 

Humes gaffel – Juni 23 

Jag har observerat att var och varannan släpar på epistemologiska inkonsekvenser i bagaget. Det är 

exempelvis lite lustigt hur man brukar säga att axiom måste accepteras genom “tro”, medan all annan kunskap 

som bygger på dessa axiom inte framstår som “religiös”. Om man accepterar identitetslagens giltighet 

invänder någon att det ju är ett axiom som inte kan bevisas, och att man således måste acceptera det “on 

faith”. Samtidigt skulle inte samma person hävda att jag är “religiös” när jag säger att fotbollar lämpar sig 

bättre för fotboll än bowlingklot – men ändå är detta ett exempel på identitetslagens giltighet. Det finns dock 

en annan inkonsekvens som jag tänkte skriva lite om, nämligen den där man hävdar att det inte finns något 

sådant som bevis inom vetenskapen. Jag blir ofta förvånad över att vetenskapsmän många gånger saknar en 

vetenskapsteoretisk – epistemologisk – grund. Inom vetenskapen finns inga bevis, säger man, då det är något 

som reserveras matematiken eller logiken. Hur kommer det sig att man resonerar på det här sättet? Man 

medger att en matematisk eller logisk ekvation kan bevisas, men för påståendet “solsystemet är 

heliocentriskt” kan inga bevis någonsin presenteras – menar man. Vad ligger till grund för en sådan korrupt 

epistemologi? Det ligger förstås nära till hands att skylla hela oredan på David Hume och Immanuel Kant. 1 

Den klassiska (och tillika falska) analytisk-syntetiska dikotomin går ut på att det finns två olika sorters kunskap: 

dels sådant som matematik och logik (analytisk kunskap) och dels empiri såsom att gräset är grönt och himlen 

är blå (syntetisk kunskap). På vilket sätt skulle det finnas en motsättning mellan dessa två kategorier, kanske 

min läsare undrar? Det undrar faktiskt jag också. Man brukar tala om den analytiska kunskapen som “a priorikunskap” 

medan den syntetiska kunskapen är en “a posteriori-kunskap”. Det vill säga, man menar att 

matematik är en rent teoretisk disciplin som är giltig och kan förstås “genom förnuftet enbart”, medan 

empirisk kunskap är beroende av våra sinnen, vårt minne etc. och därför kan betraktas som “syntetisk”, som 

skenbar eller opålitlig. Jag förstår att den som inte skott sig filosofiskt kan tycka att det här låter rimligt. Jag 

förstår till och med att den som studerat filosofi på de akademiska läroverket finner det rimligt. Vad jag får 

svårare att begripa, det är att även vetenskapsmän och matematiker verkar instämma med resonemanget. Jag 

vill säga något till er. Lyssnar ni ordentligt? Det finns ingen sann analytisk-syntetisk dikotomi. Det finns inte 

någon motsättning mellan matematisk kunskap och naturvetenskaplig kunskap. Precis som formeln 2+2=4 kan 

bevisas, kan också tesen om det heliocentriska solsystemet bevisas. Någon skillnad i giltighetsgrad kan man 

inte tala om, gällande en matematisk ekvation å ena sidan och en fysikalisk konstant å den andra. Jag vill säga 

att även den så kallade “a priori-kunskapen” förutsätter våra sinnen och erfarenhet om verklighetens 

beskaffenhet. Jag vill, i korthet, säga att all kunskap erhålls a posteriori. 

Människan föds “tabula rasa”, som ett oskrivet blad. Det här borde inte vara ett kontroversiellt påstående, 

men då Hume och Kant dominerar många filosofilektioner har det över huvud taget blivit kontroversiellt att 

hävda saker som inte är självmotsägande och absurda (och det är tyvärr inte någon hyperbol eller cynism ifrån 

min sida – jag menar det). Det här är förstås en gammal tvist mellan rationalister och empiriker, och än idag 

verkar ingen allmän konsensus råda om huruvida människan har medfödd kunskap eller ej. Det har hon inte. 

Kunskap om den externa verkligheten sitter inte i generna utan måste läras in efter födseln, genom 

undersökningar och laborationer. Innebär det att vem som helst eller vad som helst kan få en given plats på 

det oskrivna bladet? Innebär det att människan är en viljelös slav under vadhelst andra får för sig att skriva på 

det? Nej, så är det givetvis inte. Liknelsen är förstås bristfällig i det avseendet: vi är inte lika passivt medgörliga 

som ett pappersark. Vi använder vårt omdöme och vår övriga erfarenhet i avgörandet om huruvida det-ellerdet 

är sant eller falskt, rätt eller fel, bra eller dåligt. Som nyfödda barn har vi inget vidare omdöme att tala om, 

men när databasen av lagrad kunskap växer kan vi söka efter anomalier och självmotsägelser i den. Idén är att 

kunskap börjar med det för sinnena givna – inte att den slutar där. Hur hänger allt det här samman? Jag tog 

upp de olika sakerna ifrån fel håll egentligen, men det var det sätt på vilket jag enklast kunde framföra 

1 Tillägg den 28:e december. Inom den moderna filosofin kan hela röran förstås skyllas på Karl Popper. 

81

esonemangskedjan. Den ser ut såhär: människan föds “tabula rasa”, som ett oskrivet blad. All kunskap 

härleds ur erfarenhet om verkligheten, inklusive så kallad “a priori-kunskap” såsom matematik och logik. Det 

finns således enbart kunskap a posteriori, vilket placerar matematik och vetenskap i samma hörna utan att 

någon konflikt uppstår. All bevisföring förutsätter sann kunskap om verkligheten – även matematik då 

matematiken inte kan existera i något vakuum där verkligheten har tagit semester. Någon giltighetsmässig 

skillnad finns inte mellan matematiska och vetenskapliga bevis, den analytisk-syntetiska dikotomin är falsk, all 

kunskap är beroende av erfarenhet ur verkligheten. Sådant är mitt resonemang. 

Poppers falsifikationsteori – Juni 24 

I samband med aktuella diskussioner rörande vetenskapsteori tänkte jag ta upp Poppers idéer, ehuru jag är 

fullt medveten om det mothugg jag lär få. Idag rotar man väl fram Karl Poppers namn främst i samband med 

hans princip om falsifierbarhet, den så kallade “falsifikationsteorin”. På tal om denna är det inte utan att jag 

själv vill hota honom med eldgaffel på det sätt Wittgenstein en gång gjorde, om än av helt andra skäl (och 

även om Wittgenstein kanske själv hade behövt lite smisk då hans idéer var minst lika verklighetsfrånvända 

som Poppers). Hur som helst: denna Poppers falsifikationsteori säger att en vetenskaplig teori måste, för att 

vara vetenskaplig, vara falsifierbar. Per-Olof Samuelsson har presenterat en enkel beskrivning av idén i sin 

sjunde PDF-nattväktare 1 : “Popper lade fram en teori som brukar kallas ‘falisifikationsteorin’ och som säger att 

en teori, för att vara vetenskaplig, måste kunna ange under vilka betingelser teorin skulle kunna falsifieras; kan 

den inte det, hör den inte hemma i vetenskapen. Så därför kan en vetenskaplig teori aldrig slutgiltigt verifieras 

[enligt Popper], den kan bara undgå att falsifieras, och det enda man kan göra är att sitta och vänta till 

döddagar på falsifierande motexempel”. Det här kan låta ganska plausibelt prima facie, vid första anblick. 

Både inom den akademiska filosofin och vetenskapen blir man matad med Poppers idéer, eller med liknande 

idéer som hävdar samma sak: att inget någonsin kan bevisas eller att man inte kan ha någon sann kunskap. 

Förr brukade jag själv åberopa falsifierbarhetsprincipen då jag trodde att den gick ut på att ett arbiträrt 

påstående är ovetenskapligt. En teori skild ifrån verkligheten kan inte falsifieras, och således är allmänt 

religiösa idéer ovetenskapliga, inte sant? Ja, det stämmer, men det är inte var Popper menade. Vad menade 

han egentligen? Per-Olof återger följande citat av Popper, som utan omsvep svarar på frågan: 

Det finns bara ett moment av rationalitet i våra försök att förstå världen; det är den kritiska 

granskningen av våra teorier. Dessa teorier är i sig själva gissningar. Vi vet inte, vi bara gissar. Om 

du frågar mig, “Hur vet du det?” skulle jag svara, “Det gör jag inte; jag framställer endast en 

gissning. Om du intresserar dig för mitt problem, är jag högst tacksam om du vill kritisera min 

gissning, och bjuder du mig motargument, kommer jag i min tur att kritisera dessa.” 

Så står det alltså på sida 32 i boken “Popper i urval”. Det här är den vetenskapsteoretiska mardröm som 

hemsöker de akademiska läroverken. Jag känner en blivande astrofysiker som förmåddes att acceptera 

Platons definition av kunskap, ni vet, den där gamla prepositionen att “knowledge is justified true belief”. 

Kunskap är berättigad sann tro? Platon menade att sann kunskap förutsätter att man verkligen tror att den är 

sann, och att man dessutom har goda skäl för sin tro. Det är dock subjektivistiskt trams; en cirkel är rund 

alldeles oavsett huruvida jag tror på det eller ej, men jag kan förstås svårligen säga ”jag vet att en cirkel är 

runt, men jag tror inte på det!”. Hos Popper finner vi en subjektivism av ett mer ogenerat slag, eftersom 

Popper i svart på vitt menar att sann kunskap är omöjlig. Man kan inte veta något, man kan bara gissa – och en 

god gissning kan enbart approximera sanningen, den kan aldrig vara sann. Är då falsifierbarhetsprincipen i sig 

självt inget mer än en gissning, i bästa fall en god gissning? Det är vad som är så ironiskt med att utropa “det 

finns ingen sann kunskap!” eftersom utropet i sig självt är en absolut. Förmodligen hade ingen lyssnat på 

Popper om han hade eliminerat den självmotsägelsen: “jag gissar att man bara kan gissa”. Det är dock just den 

principen som verkar härska i de vetenskapsteoretiska debatterna, vilket är ganska skrämmande. Men vet ni 

vad som händer ifall man gissar att man bara kan gissa? Jo, förstår ni – man blir adlad. Karl Popper adlades år 

1965 för sina utsökta idéer om att man bara kan gissa (vilket i sig självt är en gissning). Förmodligen kommer 

någon påstå att jag helt har missuppfattat Popper, precis som man vill påstå det angående Humes lag. I så fall 

får jag väl ta upp ämnet ännu en gång i framtiden, helt enkelt. 

När Popper närmar sig demarkationsproblemet blir det bara en enda röra av alltihop. Vad annat skulle vi dock 

förvänta oss? – det här är en man som anser att det bara finns ett moment av rationalitet i våra försök att 

förstå världen, inte i bildandet av teorier utan i granskningen av dem. Det är inte så vetenskapsmän arbetar. 

1 http://www.nattvakt.com/akrobat/nv7.pdf 

82

Man försöker (i enlighet med nollhypotesen) inte bevisa ett negativt utan ett positivt. När man bygger upp en 

teori försöker man ta reda på vad som kan tala för den snarare än emot den. Man får anta att Popper ansåg 

det onödigt att leta efter bevis när sådana ändå, enligt honom, var omöjliga att finna. Det är väl en rimlig 

ståndpunkt för en man som accepterade marxistisk nationalekonomi, och som avfärdade evolutionsteorin 

som en “pseudovetenskap” då den var för omfattande och, får man förmoda, för svår att falsifiera. Det är 

nämligen helt omöjligt att falsifiera ett sant påstående eftersom det är sant och inte falskt. När jag ifrån 

början, för flera år sedan, hörde talas om falsifikationismen förstod jag det som sagt som att det rörde sig om 

något helt annat. Ett arbiträrt påstående kan inte falsifieras och bör därför inte räknas som vetenskapligt. 

Exempelvis “Gud existerar” är ett arbiträrt påstående som inte kan vare sig bevisas eller motbevisas då det 

hävdar något som sägs vara sant bortom alla bevismöjligheter (med andra ord bortom verkligheten självt). Ett 

arbiträrt påstående är vare sig sant eller falskt, men ett vetenskapligt påstående är antingen sant eller falskt. 

Man kan undersöka huruvida en vetenskaplig hypotes eller teori är falsk genom att ta hänsyn till fakta och 

verklighet. Jag trodde att det var detta Popper menade, men det var inte en föreställning som blev särskilt 

långvarig. Jag förstod snart att Popper menade något helt annat, nämligen det jag skrivit om här. Således 

lägger jag nu pennan åt sidan och inväntar den kritik som väl närmast ofrånkomligen lär infinna sig. 

Hume om jaget som förnimmelseknippen – Juni 25 

“Vem är du?” Jag förmodar att vi alla har fått den frågan, och de flesta av oss har säkert ställt den till 

spegelbilden. “Vem är du?” Det finns en gammal filosof som hävdade att den frågan inte kan besvaras. Ja, jag 

är säker på att ett flertal gamla filosofer kunde skriva under på det påståendet, men här har jag förstås alldeles 

i synnerhet David Hume i tankarna. Denne Hume tänkte sig jaget som en mängd förnimmelser vilka hela tiden 

skiftar. Mina tankar förs inte helt osökt till Herakleitos och hans påstående om att man inte två gånger kan 

kliva ner i samma flod (även om vi måste förlita oss på att Plutarkos förklarade hans idé korrekt 600 år i 

eftehand). Man menar att en flods natur bara är en mängd tillfälliga egenskaper vilka ständigt förändras. “Allt 

flyter” som idén brukar summeras. Inget är beständigt och allt är föränderligt, det är vad man hävdar. Är allt så 

föränderligt och “flytande” att man aldrig två gånger kan kliva ner i samma flod? Är jaget så föränderligt att 

alla försök till en definition är förgäves? Om jag får vara fräck nog att svara på mina egna (högst retoriska) 

frågor: nej, det är naturligtvis bara trams att jaget inte existerar. Det är nämligen vad Humes idé implicerar. 

Ifall man inte ens i teorin kan svara på frågan “vem är du?” är den enda rimliga förklaringen att jaget inte 

existerar. Att jagets natur har förändrats så fort man har kommit fram till en definition, det är nonsens. Hume 

skriver själv på sida 298 i “Om det mänskliga förståndet”: 

För min del råkar jag alltid, då jag söker komma i omedelbar kontakt med vad jag kallar mig själv, 

på en eller annan enstaka förnimmelse, såsom av värme eller köld, ljus eller mörker, kärlek eller 

hat, lust eller olust. Jag kan aldrig få tag i mig själv vid något tillfälle utan en förnimmelse och kan 

aldrig iaktta något annat än förnimmelsen… Jag *är ingenting annat än+ ett knippe eller en 

samling av olika förnimmelser som följa efter varandra med en obegriplig hastighet och befinna 

sig i en ständig ström och rörelse. 

Hume använder gärna ord som “min” och “jag” och “mig själv” trots att det är just sådana termer han försöker 

omintetgöra. Det är ganska ironiskt, inte sant? Å andra sidan – vad har han väl för val? Om jaget inte kan 

definieras så existerar det inte, och om det inte existerar hade han inte gärna kunnat sitta vid sitt skrivbord 

och fästa dessa dumheter på papper. Jag har en barndomsvän som just nu studerar astrofysik i England. 

Tydligen hade han kommit i kontakt med Hume under sina gymnasiala studier på hemort, för han 

presenterade då ivrigt den här idén för mig. Det är ett par år sedan nu, och jag hade inte hört talas om någon 

kunskapsteori som hävdade att man inte kunde svara på frågan om vem man är. Ibland stämmer det kanske, 

att “ignorance is bliss”. Det mesta man “åstadkommit” inom kunskapsteorin har väl syftat till att formulera 

idéer om hur (sann) kunskap är omöjlig att nå. Är inte det egentligen själva motsatsen till kunskapsteori? Hur 

som helst resonerade min vän sålunda: på frågan om vem man är svarar man kanske med sitt namn, sina 

intressen och sin historia – men inget av detta kan kondenseras till att utgöra ens “jag”. Det resonemanget 

håller jag absolut med om, men det betyder inte att jaget inte existerar, eller att det är omöjligt att definiera. 

Det betyder att jaget är en helmängd av många olika delmängder. “Jag” är ju faktiskt alltifrån mina minnen och 

känslor och åsikter, till mina näshår och mitokondrierna i mina celler – och enormt många ting däremellan. 

Summan av alla dessa ting är det vi kallar “jag”. Har jag då inte definierat jaget så säg? Jaget är, i den här 

betydelsen, summan av alla delar det utgörs utav. 

83

Jag vet att vissa vill se icke-vara som “annat-slags-vara” så att säga, som om det icke-existerande trots allt 

existerar på ett annat sätt. Se till exempel existentialisterna och “Varat och intet” som skrevs av Jean-Paul 

Sartre. Om det här har jag dock skrivit massor redan i äldre inlägg. Jag vet också att många invändningar 

kommer att strömma till som helt och hållet undviker poängen. De kommer att snöa in på språkfilosofiska 

trivialiteter och gå i cirklar som katten kring het gröt vad gäller vitsen som är den kunskapsteoretiska. Å andra 

sidan, hur omfattande behöver man formulera sitt försvar för att sann kunskap är möjlig? Påståendet “sann 

kunskap är omöjlig” är ju en självmotsägelse – för då vore påståendet i sig självt omöjligen sant. Ståndpunkten 

att det inte finns någon sanning är en direkt konsekvens av samma princip som tillämpas när Hume menar att 

man inte kan svara på frågan om vem man är. Det är med något cyniskt tonfall jag välkomnar min käre eller 

prekäre läsare till subjektivismens domäner. Känns det hemtrevligt? Svara inte på frågan, den är retorisk. Alla 

svar var ju ändå omöjliga, inte sant? Med glimten i ögat tänker jag mig hur den välkomnade gästen får frågan 

om vem han är, och att han genmäler “jag är en subjektivist”. Något annat kan jag knappast göra, än att slå 

mig för pannan och konstatera att han uppenbarligen har hamnat på rätt plats. David Hume visste inte vem 

han var. Man får förmoda att det finns mycket annat han inte heller visste. 

Kritik av existentialistisk metafysik – Juni 26 

Man har frågat mig varför jag ständigt och jämt går till angrepp mot existentialismens syn på varat. Nej, man 

har egentligen inte frågat mig varför – man har bett mig att dra åt helvete för att jag kritiserar Jean-Paul 

Sartres filosofi (som ju för övrigt har blivit synnerlighen populär). Gemensamt med dem har jag åsikten om att 

Sartre var en god och intressant författare, men det betyder inte att jag delar de metafysiska idéer som 

mannen saluförde. Beväpnad med ett passande citat ger jag mig in i det smutsiga arbetet att rättfärdiga mig 

själv: 

För att fatta vad det innebär att existera, måste människan fatta att hon kan tänkas icke existera, 

att hon i varje ögonblick balanserar på den vassa eggen mellan vara och utplåning och aldrig kan 

undkomma det faktum att döden väntar någon gång i framtiden. Existensen är aldrig självklar. 

Den kan inte bara förkastas och förverkas, utan den hotas faktiskt i varje ögonblick av icke-varat. 

Utan detta medvetande om icke-varat – det vill säga medvetandet om hotet mot vårt vara 

genom död, ångest och de mindre dramatiska men ständiga riskerna för att vi genom 

konformism förlorar våra möjligheter – är existensen fadd, overklig och saknar konkret självmedvetande. 

Så skriver Rollo May på sida 100 i sin bok “Den omätbara människan” ifrån år 1983. Originaltiteln är förstås 

“The Discovery of Being”, och hur det kan översättas till “Den omätbara människan”, det förstår säkert bara 

dess översättare. Här illustreras ganska bra exakt vari min kritik består. Icke-existens behandlas som en annan 

aspekt av existens, som om det rörde sig om två sidor av samma mynt. När jag talar om synen på icke-varat 

som ett “annat-slags-vara” är det just det här jag menar. Icke-existens är inte ett aktivt tillstånd, lika lite som 

döden är ett aktivt tillstånd. Kampen mellan liv och död är en kamp för det existerande att få fortsätta 

existera. Det finns inget sådant som en hotfull agent med egenskapen “icke-existens” bakom varje buske, redo 

att överfalla det som har egenskapen ”existens”. Konceptet icke-existens saknar helt enkelt en motsvarande 

konkret. Vad vi med ordet menar – eller bör mena – är frånvaron av existens. Således kan inte heller några 

egenskaper attribueras det icke-existerande, eftersom icke-vara denoterar frånvaron av egenskaper, av en 

identitet. Att något som inte existerar “i varje ögonblick” hotar det som existerar är falskt. Egenskapen 

“hotfull” kan bara tilldelas en existerande agent – inte en icke-existerande. Existentialismen målar upp en 

dualism mellan varat och icke-varat som helt enkelt inte stämmer. Gör sedan konformism att existensen blir 

“overklig”? Existens är per definition verklig. Icke-existens är per definition overklig. Ett par sidor senare 

skriver Rollo May vidare: 

Men vi behöver inte gå så långt som till den slutgiltiga döden för att upptäcka icke-varats 

problem. Det kanske vanligaste och mest spridda sättet att undvika icke-varats problem i våra 

dagar är konformismen, det vill säga individens tendens att uppgå i de kollektiva responsernas 

och attitydernas hav, att låta sig uppslukas av das Mann, varigenom han förlorar sitt eget 

medvetande, sina egna resurser och vad det nu må vara som kännetecknar honom som en unik 

och originell varelse. Individen undkommer på detta sätt för en tid ångesten för icke-varat, men 

det sker till priset av att han förverkligar sina egna möjligheter och sin upplevelse av existens. 

84

Jag orkar inte avhandla det underliga påståendet om kollektivismen som följd av ångest inför icke-vara här, 

men paralleller till Freud och Nietzsche dras av May. Jag ifrågasätter däremot gärna idén om att konformism 

leder till förlusten av individens medvetande. Om kollektivister, i samma stund som de blev kollektivister, 

förlorade medvetandet – då vore det sällsynt med vakna människor. Man kan förstås tolka orden i mer vid 

bildlig betydelse, såsom att individen ger upp sitt ego och därmed förlorar sitt “medvetande”, men det vore 

fel. Det är inte alls vad som menas, och även om så vore fallet – det är inte plausibelt. Medvetanden existerar 

bara individuellt. Varje individ är medveten, men inget kollektiv är medvetet på ett sätt som inte varje individ 

också är. Den saken har jag förstås redan skrivit om i “Social holism och kollektiva tankar“. Rollo May avslutar 

kapitlet med ett citat av Paul Tillich som han menar talar för sig självt: “En människas självbejakelse blir 

starkare ju mer icke-vara hon kan införliva med sig själv”. Om man läst vad jag skrivit om existensen borde 

man väl åtminstone inse hur absurt ett sådant uttalande är? Det är min förhoppning – och jag hoppas även på 

att inte behöva ta upp ämnet ånyo, i alla fall inte inom den närmsta framtiden. Att “existens existerar” borde 

vara en okontroversiell truism, men det är tydligen inte det. (Med “truism” menar jag förstås att det borde 

vara en självklarhet – inte att det är en meningslös självklarhet.) Man får i alla fall medge att jag drar mitt strå 

till stacken, den stack som symboliserar en rationell metafysik. 

Är Gud intuitivt verklig? – Juni 27 

Inom kognitiv religionsforskning gör man ofta uppdelningen i ”intuitiva” och ”kontraintuitiva” föreställningar 

som till viss del bygger på vad vi observerar runt oss hela tiden: det är exempelvis intuitivt att hundar skäller, 

men inte att de pratar som människor. Länge har man ansett att gudar och övernaturliga väsen av olika slag är 

kontraintuitiva, eftersom de enda agenter vi har empirisk kunskap om är människor och djur och så vidare, 

med andra ord agenter med fysisk kropp. Dock har man tydligen gjort experiment med småbarn, bäbisar 

egentligen, där man upptäckt en intuitiv uppfattning om att agenter ibland saknar kropp, eller att de kan skifta 

mellan att vara synliga och osynliga. Tänk dig till exempel hur barnet ser sin mamma luta sig ner i barnsängen, 

men i nästa stund befinner sig mamma i rummet bredvid. Barnet kan höra hur mamma pratar och så vidare, 

men det kan inte se mamma någonstans. Den här forskningen (som jag först idag blev viss om) hävdar att det 

är intuitivt för barnet att mamma har blivit osynlig. Exakt hur man når den slutsatsen vet jag inte, men den 

låter inte särskilt orimlig, åtminstone inte vid första anblick. Först när man tar nästa steg blir resonemanget 

ganska absurt: antagandet att människor föds med en fallenhet att vänta sig att agenter är kroppslösa, eller i 

vilket fall inte beroende av en fysisk kropp. Steget därifrån till andar och gudar är inte stort – vill man mena. 

Det är emellertid så att barn växer upp, och vartefter de blir mer intellektuellt förmögna kommer de också att 

förkasta konstiga idéer (om något inte förmår dem att behålla idéerna såsom, säg, ett hot om att brinna i evig 

eld). Ett barn tror kanske på jultomten eller påskharen, men knappast någon behåller väl en sådan 

vanföreställning när den påvisats vara irrationell. Barnet kommer väldigt snart förstå att mamma helt enkelt 

bara befinner sig i rummet bredvid, och att hon inte lämnat det fysiska planet. Strax blir det intuitivt att 

mamma faktiskt har en fysisk kropp vilken hon inte kan lämna, och det förmodligen långt innan barnet blir 

medvetet om ett gudskoncept. Ett barn kan knappast utveckla en förståelse för vad gudstro innebär, innan det 

ens skaffat sig en uppfattning om tid och rum. När barnet förr eller senare blir medvetet om gudstro har det 

redan etablerat en intuitiv förståelse om agenters (dvs. varelsers) behov av fysiska kroppar. Jag förstår därför 

inte hur den kognitiva forskningens resultat, vare sig de stämmer eller ej, kan utgöra något som helst 

argument för att gudstro är “rationellt”, eller att den är en del av vår grundläggande förståelse av 

verkligheten. I vanlig ordning försöker de religiösa medelst vetenskapen hitta olika kryphål där Gud kan 

stoppas in, och jag måste säga att det teologiska lapptäcket är löjeväckande. Vetenskapen är näst logiken de 

religiösas främsta fiende. Att använda den vetenskapliga metoden för att belägga religiösa idéer är i 

ärlighetens namn höjden av hyckleri. 

Tännsjö om ”nyliberalism” – Juni 28 

I sin essä “Ideologierna lever!” som ingår i “Filosofi och politik” (2000) skriver Torbjörn Tännsjö följande: 

Alla ideal som är kontroversiella är emellertid inte tänkvärda. Det finns liberala ideal, som 

verkligen kan förkastas som ren galenskap. Jag tänker på den nyliberala tankeströmning, som 

haft inflytande under det tjugonde århundradets två sista decennier *…+ Läran har många 

teoretiska svårigheter, vilka hänger samman med att det är svårt att ange mera precist vad en 

individ rätteligen äger. Men ett ännu allvarligare problem med läran är att den är moraliskt 

oacceptabel. Den medger att en människa, som råkat bli lyckligt lottad i tillvaron, till exempel 

85

genom arv, struntar i den olycka, som slumpen valt ut åt andra (vilka till exempel kastats ut i 

arbetslöshet och social misär). Det moraliskt orimliga i detta förstår varje sunt tänkande och 

kännande varelse. 

Citatet är hämtat ifrån sida 12-13. Samma resonemang upprepas sedan på sida 24-25: 

Enligt den socialistiska moralen finns det inget sådant som en privat moralisk äganderätt. I 

nyliberalismen, som bygger just på tanken om en strikt moralisk äganderätt, framträder den 

socialistiska moralens absoluta motsats. Jag konstaterade i mitt resonemang om liberalismen att 

den nyliberala synen på en moralisk äganderätt är moraliskt oacceptabel. Enligt nyliberalismen 

har vi full äganderätt till oss själva, våra kroppar, talanger och allt det vi kommit i besittning av på 

rätt sätt. Det är förbjudet för oss att förgripa oss på andras motsvarande äganderätt, men några 

andra moraliska förpliktelser har vi inte. Det är till exempel acceptabelt för en lyckligt lottad 

individ att smörja kråset medan andra, mindre lyckligt lottade individer i hans grannskap, svälter 

ihjäl. 

Felsteget Tännsjö gör är att betrakta ”nyliberalismen” som en filosofi snarare än som en politisk ideologi. 

Liberal politik är inte en fråga om vad som är eller inte är moraliskt, utan det är en fråga om rättigheter. Jag är 

i högsta grad liberal, men jag vidhåller att det är omoraliskt att, säg, köpa en sportbil för pengar som hade 

kunnat hjälpa ens fru eller flickvän att övervinna dödlig sjukdom. Varför? Jo, för att det är irrationellt att 

värdera en sportbil mer än sin partners liv. De flesta skulle förmodligen instämma i att kärlek är viktigare än 

materiell lyx, och det är inte avsett att vara ett flertalsargument. Jag menar bara att min etiska ståndpunkt i 

just den här frågan inte är särskilt kontroversiell. Jag menar vidare att ståndpunkten är moralfilosofisk och inte 

politisk; det är inte i egenskap av liberal som jag hyser den åsikten, men i egenskap av objektivist. Eftersom jag 

är liberal anser jag att människan har rätt till liv, frihet och egendom, eller snarare – jag är liberal eftersom jag 

har dessa åsikter. Att liberal politik skulle innebära att vi inte har några moraliska förpliktelser mot andra 

människor, det är ju alldeles non sequitur. Det följer inte logiskt. Vad som däremot följer logiskt är att vi inte 

har någon juridisk paternalism som tvingar oss att handla moraliskt (och hur motsägelsefullt låter inte det, att 

tvinga fram moraliska handlingar?). Det är kort sagt upp till mig huruvida jag vill skänka pengar till Röda Korset 

eller Barncancerfonden, och det kanske är gott att göra det, men jag är inte kriminell ifall jag behåller mina 

egna pengar för mig själv. Tännsjös angrepp på ”nyliberalismen” är en halmgubbe och inget annat. 

Det ligger nära till hands för Tännsjö att acceptera det som en karaktär i Dostojevskijs roman “Bröderna 

Karamazov” säger: “Alla är ansvariga för allt”. Han anser det moraliskt oacceptabelt att njuta av livets goda här 

i västvärlden medan folk svälter och dör i u-länder. För att vara utilitarist är det kanske ett farligt språng att ta? 

Det är nämligen min ringa uppfattning att man knappast bidrar till den totala lyckan genom att försöka 

skuldbelägga människor för att de mår bra och unnar sig något extra ibland. Här sitter jag med min 

bredbandsuppkoppling, med min egna hyresrätt och med frysfacket fullproppat av fiskpinnar och köttfärs. Det 

kanske inte låter som något särskilt, men för en fattig person i ett u-land kan det för all del vara verklig 

rikedom. Bör jag ge upp denna “lyx” kanske, för att kunna bidra mer till välgörenhet? Bör jag kanske bara sitta 

här och må dåligt över att jag har det bättre än somliga andra? Så talar en sann altruist, men jag är inte av det 

slaget. Jag är inte ansvarig för allt, vare sig moraliskt eller juridiskt. Jag är bara ansvarig för mina egna 

handlingar – moraliskt och juridiskt. Det följer även konsekvent att om alla är ansvariga för allt, då är ingen 

ansvarig för något enskilt. Är jag ansvarig för terroristattacker eller för förtrycket av den nordkoreanska 

befolkningen? Man kan inte rimligtvis påstå något sådant, men det är vad Tännsjö skriver under på. 

Förmodligen tänkte han väl inte så här långt vid detta undertecknande, men det är i sig en handling när man 

väljer att inte följa upp på de konsekvenser en ståndpunkt för med sig. 

En guldstjärna i kanten kan jag ge Tännsjö, för att han påpekar två fullt korrekta ting: dels socialismens 

påstående om att all privat äganderätt är omoralisk, och dels att denna syn står i rak motsättning till 

”nyliberalismens”. En aning manipulativ är han dock, när han påstår att människor “råkar” bli lyckligt lottade, 

och att andra “av slumpen” inte blir det. Det är naturligtvis sant att alla som är rika inte har arbetat för sin 

rikedom, och att rena omständigheter kan leda till fattigdom. Tännsjö vinklar dock språket som om dessa 

förhållanden vore kategoriska (trots att Tomas Lappalainen i förordet berömmer honom för att han undviker 

just sådana vinklingar). Tänk ifall någon har arbetet hårt under ett långt liv för att bli rik, medan någon annan 

har sumpat varje chans till välstånd genom att bete sig som en idiot? Är den tidigare fortfarande moraliskt 

skyldig att bistå den senare, eller är situationen en annan? Om idioten bokstavligt talat slänger allmosorna i 

86

sjön, vad gott gör det att fortsätta skänka honom pengar? Det kan givetvis också röra sig om nyrika snorvalpar 

med ankstjärtsfrisyr, och om en stackars man vars rörelse gått i konkurs på grund av oväntade förhållanden i 

företagslivet. Ligger det något moraliskt ansvar på de tidigare att bistå den senare? Det överlåter jag åt var och 

en att begrunda, men dessa frågor har absolut inget med liberal politik att göra! Liberal politik innebär bara att 

man inte skall tvingas till allmosor av staten, och den säger inget om huruvida det sedan är moraliskt att 

skänka pengar eller ej (vilket det naturligtvis är, om man därigenom inte förstör för sig själv, och om 

ändamålet är gott). För att vara professor i praktisk filosofi kan man tycka att Tännsjö skulle kunna skilja 

mellan etik och politik. Kanske är det att begära för mycket? 

Tännsjö om Columbus-komplexet – Juni 29 

Att läsa artikeln “Nyliberalism eller god liberalism?” av Torbjörn Tännsjö lockar till skratt, och om ett gott 

skratt inte förlänger livet så förlänger det åtminstone munnen. Det är med ett ogenerat leende på läpparna 

som jag lägger ifrån mig texten. Jag ler, inte därför att Tännsjö skämtar, men för att han i sig är ett skämt. 

Mannen är sedan fem år tillbaka professor i praktisk filosofi och verksam vid Stockholms universitet, men hans 

försök att nagelfara liberalismen befinner sig på ren och skär sandlådenivå. Ett tydligt exempel är just hans 

åberopande av Columbus-komplexet i ovan nämnda text: 

Det är oklart vad det innebär att först lägga beslag på ett materiellt ting. Hur mycket har man rätt 

att ”tjinga” för, då man först finner ett stycke land? Kan man till exempel lägga beslag på en hel 

kontinent genom att vara den förste som sätter sin fot på den? 

Tännsjö menar att frågan inte har något svar, men jag kan inte tro att han är så okunnig. Är han istället illvillig? 

Det här argumentet, som alltså brukar kallas för “Columbus-komplexet”, används oftast av människor som 

inte har en klar uppfattning om vad äganderättsteori går ut på. Jag vet ingen liberal som påstår att man kan 

muta in en hel kontinent, bara genom att vara “först på plan” så att säga. Det kan ju bara bero på att jag är 

dåligt påläst, men jag kan på förhand konstatera att en sådan liberal drar förhastade slutsatser. (Däremot kan 

det sägas att den socialistiska staten eller den enväldiga despoten lider av det så kallade Columbus-komplexet, 

men det är en annan historia.) Vad som här är relevant, är påståendet om att den liberala ideologin 

sanktionerar eller leder till det som Tännsjö talar om: att man kan “tjinga” för en hel kontinent bara genom att 

först sätta sin fot på den. Argumentet har många avarter, och alla liberala debattörer känner säkert igen var 

och ett. För exemplets skull: 

Tänk ifall jag köper upp all mark runt någon annans egendom och bygger en stor mur runt den. 

Han måste definitivt finna sig i att bli inburad av mig, för om han försöker fly kränker han min 

äganderätt till min mark! 

Ifall jag äger en damm som finns på min mark, får jag då inte öppna dammen även om det 

kanske dränker en hel stad? Eller har andra rätt att bestämma vad jag får och inte får göra, på 

min egen mark? 

Ponera att ett företag köper upp ett helt land och avrättar alla invånarna eftersom de ju 

plötsligt begår intrång – det vore väl okej i ett ”nyliberalt” samhälle? 

Jag har svårt att ta sådana invändningar på fullt allvar, men de lär å andra sidan inte heller vara framförda på 

fullt allvar? Hur som helst vill Tännsjö uppenbarligen ansluta sig till ledet. Den liberala äganderättsteorin står i 

skarp kontrast till det som här påstås. En individ har rätt till frukterna av hans eget arbete. Om han planterar 

ett äppelträd har han rätt till äpplena, och om han sår en åker tillfaller skörden honom och ingen annan. Han 

har också, naturligtvis, rätt att handla med andra människor. Ifall han köper äpplen slipper han ju själv odla 

trädet, men dessa äpplen blir inte desto mindre lika mycket hans egna. Ett tredje alternativ till att skaffa sig 

egendom är att ta emot gåvor. Detta är vad den liberala äganderättsteorin i all korthet säger, men jag skall 

inte gå in på den i detalj nu. Jag vill dock klargöra att för att äga en hel kontinent måste vår “Columbus” inte 

bara vara först på plan – han måste även kunna bruka all mark. Han måste kunna fylla den med åkrar och 

äppelträd, eller med asfalt och shoppingcentrum i mer modern tid. Det säger sig självt att en ensam individ 

inte kan göra allt detta. Jag ser inte riktigt varför dessa analyser av “urtillståndet” är så aktuella i dagens 

debatter. Det finns inga oupptäckta kontinenter kvar. Det finns knappt en enda liten jordplätt som inte bär 

avtrycket av en mänsklig fot. Vad spelar det för roll om den ursprungliga fördelningen av mark och naturens 

resurser skedde på ett orättvist sätt? Det gör knappast min rätt till de äpplen jag köper på ICA mindre, bara för 

att den mark där de odlats kanske erövrades på ett otillbörligt sätt, för många hundra år sedan. 

87

Låt mig också ta tillfället i akt att bemöta de kvasiargument som presenterades i punktlistan. Tänk ifall jag 

köper upp all mark runt någon annans egendom och bygger en stor mur runt den? Ja, tänk! Kanske predikar 

jag stundom inför döva öron, men det är fortfarande inte rätt att kränka rätt, och det är inte frihetligt att 

kränka frihet. Jag har ingen som helst rätt att hålla någon fången genom att köpa upp all mark omkring 

honom. Det är ingalunda intrång på annans egendom, att “fly” ifrån en sådan situation. Sedan bör vi förstås 

minnas att teoretiska exempel av det här slaget måste samspela med verkligheten för att ha någon som helst 

relevans. I verkligheten kommer rimligtvis de båda markägarna överens om någon lösning som passar dem 

bägge. Ifall jag äger en damm som finns på min mark, får jag då öppna dammen även om det kanske dränker 

en hel stad? Nej, det får jag inte. Det är fortfarande inte rätt att kränka rätt, och det är inte frihetligt att kränka 

frihet. Exemplet har inget att göra med att jag inte får göra vad du vill med min egen mark, utan att jag inte får 

dränka andra människor, alldeles oberoende av hur mycket jag äger vattnet med vilket jag gör det. Ponera att 

ett företag köper upp ett helt land och avrättar alla invånarna, eftersom de ju plötsligt begår intrång – det vore 

väl okej i ett ”nyliberalt” samhälle? Nej, det vore det inte. Man kan inte köpa en nation på det sättet (för då 

måste man ju köpa all mark och alla fastigheter och alla företag med mera – vem tusan har råd med det om så 

möjligheten skulle finnas?). Det relevanta är dock att en företagare inte får skjuta folk hur som helst (i ett 

liberalt samhälle, det vill säga) utan måste respektera andras rättigheter, även på företagets mark. Egentligen 

är det lite fånigt av mig att svara på sådant här trams, men det kanske ligger något slags värde i det ändå? 

Lite senare i samma artikel summerar Tännsjö sin syn på liberalismen: 

Om vi ger upp nyliberalismen, måste vi samtidigt ge upp respekten för individens frihet? Jag tror 

inte det. Vi kan bevara respekten för individens fria val i en annan, och mera plausibel form. Det 

finns en god liberalism, som intet har att skaffa med nyliberalismen. *…+ Vi bör ta fram den 

nyliberala rättighetsläran i ljuset. Det är viktigt att se den i dess helhet och förstå vilka 

konsekvenser den har. Blir vi mera klara över dem blir vi nog lite till mans beredda att förkasta 

den. Ser vi också att det går att ge enkla nyttoskäl för en antipaternalistisk hållning i politiken, 

samtidigt som man håller fast vid tanken om människor är ansvariga för varandras väl och ve, ser 

vi också att det finns utrymme för både frihet och välbefinnande i en utvecklad, modern 

välfärdsstat. Vad ska vi då med nyliberalismen till? 

Vi bör också ta fram Tännsjös utilitarism i ljuset. Det finns en god liberalism, som inte är liberal fullt ut? Man 

skall bara ha viss rätt till liv? Man skall bara ha viss rätt till frihet? Mord är bara lite ondskefullt ibland? Herr 

Tännsjö är populär, inte minst för att han i sitt språk kan verka så from, men han är en varg utklädd till ett får – 

“a wolf in sheep’s clothing”. Några principiella problem med mord och stöld har han åtminstone inte, och det 

ensamt är skrämmande. Å andra sidan har han tyvärr förmodligen rätt, när han menar att de flesta inte har 

några sådana principer. Han väljer den diplomatiska medelvägen: rätt till liv förutom när mord är praktiskt och 

rätt till frihet förutom när slaveri verkar passa. När den inställningen härskar – vad skall vi då med 

”nyliberalismen” till? Jag vill mena att det är då vi är i allra störst behov av den. Man kan inte äta upp kakan 

och ha den kvar. Man kan inte plocka in lite frihet här och lite slaveri där, och påstå att det är en liberal 

lösning. Det är tvärtom en socialistisk och/eller fascistisk lösning – om man nu vill kalla det för en “lösning” 

snarare än ännu ett problem. Tännsjös illvilja mot liberalismen för honom till sådana här slutsatser. Vi liberaler 

vill trots allt att de fattiga skall bli utan hus och hem, inte sant? Vi vill att folk skall knarka och skjuta vilt 

omkring sig med handeldvapen. Förmodligen vill vi äta barn också. Så vad skall vi då med liberalismen till? Det 

kan man sannerligen fråga sig. 

Tännsjö om prostitution – Juli 01 

Jag vet att jag skrivit om prostitution flera gånger tidigare, men jag har aldrig direkt haft någon inblick i vad 

Torbjörn Tännsjö anser om sexhandel. När jag läste texten “Om moralismen i svensk politik” av honom fann 

jag emellertid det här stycket, som jag vill citera i dess helhet: 

Prostitutionen är ett reellt problem. Det problematiska med den ligger förstås främst i att 

kvinnor kan lockas in i den i förhoppningen om enkla och snabba pengar, för att på olika sätt ta 

skada av sitt yrke. Samtidigt finns det många som ogillar den av andra, mer bigotta skäl. De ser 

den som ett område där sexualitet på ett skamlöst sätt får levas ut. Därför vill de förbjuda den. 

Det är glädjande att kriminalisering av prostitutionen som sådan ändå inte har skett i vårt land. 

Det skulle ha varit att hemfalla åt den grövsta formen av moralism. Vi vet föga om vilka val dessa 

kvinnor står inför, i det enskilda fallet. Deras beslut att prostituera sig kan säkert i något fall vara 

88

förnuftigt. Och dessa kvinnor bör hur som helst ha rätt att styra över sina egna liv. I princip tycker 

jag att samhället kan kriminalisera köp av sexuella tjänster. Motiveringen är i så fall att de som 

köper sexuella tjänster vållar de prostituerade skada. 

Själva “problemet” illustreras redan i den andra meningen: kvinnor kan hoppas på enkla och snabba pengar 

vilket på något sätt skadar dem. Jag tänker utgå ifrån att Tännsjö inte ser något problem med att vilja ha enkla 

och snabba pengar (vilket ej heller jag gör) så vi koncentrerar oss på premissen att prostitution skadar den 

prostituerade. Jag undrar i förstone varför man skulle välja ett yrke man tar skada av, om inte det positiva 

väger upp det negativa? Jag håller faktiskt med om att prostituerade blir skadade på grund av deras yrkesval, 

men det har inget med sex att göra. De blir skadade därför att de ses som kriminella, som offer, som värdelösa 

– av folk i allmänhet. Det är inte många som kan bära titeln “hora” med stolthet, inte för att man ogillar sitt 

arbete men därför att man kommer bli avskydd av “samhället”. På många sätt är det faktiskt så att vi skadar 

prostituerade när vi skapar oss bilden av dem som viljelösa offer, som desperata knarkmissbrukare och allt 

annat som hör stereotypen “prostituerad” till. Många tycker helt enkelt om sex och pengar, och vill kombinera 

två intressen i ett yrkesval. Är det inte var persons dröm – att få arbeta med det man tycker om? Tännsjö 

köper myten om sexhandel med hull och hår, men han säger i egenskap av utilitarist att man ändå inte bör 

kriminalisera sexsäljarna. Istället bör man, som vi ju i Sverige har gjort, kriminalisera sexköparna. Hur är det 

inte ett förbud mot prostitution? Det är som att låta ICA sälja äpplen, men förbjuda alla att köpa dem. Har 

man då inte de facto förbjudit äppelhandel? Jo, det är precis vad man har gjort. 

Sedan undrar jag även över vilken roll det spelar, om den prostituerade tar skada av sitt yrke eller ej? Den som 

påstår att den prostituerade tar sexuell skada är bara konservativt fördomsfull (försåvitt man inte talar om 

sjukdomar, men det ligger å andra sidan på allas enskilda ansvar att skydda sig mot sådant). Tännsjö låter 

åtminstone inte antyda att den som prostituerar sig blir tvingad in i yrket, vilket annars är en populär 

vänsterorienterad floskel. Man blir givetvis inte mer “tvingad” in i prostitutionen än man blir “tvingad” in i 

något annat yrke. I fallet med prostitution är det förmodligen något man tänkt över länge och väl innan man 

ger sig in i, då något sådant arbete knappast erbjuds på den statliga marknaden (men marknad är förstås bara 

marknad i den mån staten håller sina långa fingrar borta). Tännsjö anser hur som helst inte att man har 

oinskränkt rätt till sitt eget liv och till sin egen kropp, så han förespråkar både mord och annat otyg i den mån 

det kan te sig som “praktiskt” eller “nyttigt”. Om statistiken tyder på att prostituerade skadas av deras yrke, då 

vill han förbjuda all sexhandel. För att vara en man som ogillar ordet “paternalism” är han tämligen 

paternalistisk. Paternalism är ju att vilja “skydda” människor ifrån deras egna val, inte sant? Eller förmynderi, 

eller social ingenjörskonst – kärt barn har många namn. Ifall frihet däremot är något positivt, och ifall frivilliga 

ekonomiska avtal är något positivt, och ifall sex är något positivt – då finns det ingen anledning att förbjuda 

vare sig det ena eller det andra eller det tredje. Att vilja göra det är ett fascistiskt beteende, och Tännsjös 

synvinkel är ju denna: han vill de facto förbjuda prostitution för att “skydda” prostituerade ifrån det lidande 

som deras yrke kan föra med sig. Tänk om det är den inställningen, och inte yrket i sig, som orsakar lidandet? 

Tännsjö om djurrätt – Juli 02 

Jag lovar att det här kommer att bli min sista kritik av Tännsjö på ett bra tag! Men är det inte samtidigt lite 

roligt? Hans text “Utilitarism och vegetarianism” inleds nämligen med det här stycket: 

Peter Singer har gjort en revolutionerande moralisk upptäckt. Djurs och människors intressen är 

moraliskt sett lika viktiga. Han var förstås inte först med upptäckten, då han gjorde den kunde 

han hänvisa till Jeremy Bentham, den klassiske utilitaristen, men det var med Peter Singer 

upptäckten blev mera allmän egendom. Upptäckten är av yttersta betydelse, lika viktig som, ja 

kanske viktigare, än upptäckten att det är moraliskt fel med slaveri. Tar vi den nya insikten till oss 

inser vi att vi inte får plåga djur, inte utnyttja djur för vilka som helst syften o.s.v. Vi får inte heller 

tolerera att djur lider av ”naturliga” orsaker, om vi kan förhindra det. Vi måste ta djur på 

moraliskt allvar. Vi måste behandla dem väl för deras egen skull. 

Det är inte ofta man hör filosofer tala om något sådant som en “moralisk upptäckt”, som om moralen vore 

objektiv! Som om moralen kunde härledas ur fakta, det där som Humes lag å det strängaste förbjuder. Vad 

Peter Singer skrev om var det som brukar kallas för “känsloargumentet”, dvs. att djur har vissa rättigheter 

därför att de liksom människor kan känna lidande och smärta. På just det här har jag faktiskt redan svarat i ett 

tidigare inlägg om djurrättsidén: 

89

Djur har känslor, men det har ingen som helst relevans utom vad gäller att få människor att 

känna sig skyldiga över att de under lunchen åt en kotlett eller två. Människan har egenskapen 

att kunna känna smärta gemensam med djuren (nåja, många djur) och man utgår ifrån att de 

således även bör ha rättigheter. Man kan undra varför vi inte (eller åtminstone sällan) tillskriver 

människan rättigheter med motiveringen att vi har fungerande smärtreceptorer. Jag tror inte att 

man attribuerar mig rättigheter för att jag gör illa mig om jag skrapar upp mina knän… 

Tännsjö skriver att djurs intressen är moraliskt jämviktiga människans – för att de har förmågan att lida? Vilka 

intressen har över huvud taget ett djur? Det vill ibland äta, och det vill ibland sova, och det vill ibland föröka 

sig. Utrymmet för övriga intressen är snävt. Om djur bör tilldelas rättigheter, varför tilldelar de inte sig själva 

dem? Om djurs intressen har moralisk tyngd, varför bryr de sig så lite om moral? Frågorna är retoriska, men de 

kanske behöver besvaras ändå. Djur har förstås ingen aning om vad rättigheter och moral är, för emedan de 

har förmåga att lida av fysisk smärta har de inte förmågan att tänka på en sådan abstrakt nivå. Hur kan en art 

ha rättigheter när den inte ens är kapabel till att förstå vad en rättighet är? Hur kan den art vara moralisk eller 

omoralisk, som inte är kapabel till etiskt tänkande? Det är, kort sagt, vi människor som tilldelar dem 

rättigheter och moral. Det är inget de kräver själva, för det är inget de kan kräva själva. Om det är detta man 

kallar rätt och moral, då har man alldeles missuppfattat vad rätt och moral handlar om. 

Upptäckten av känsloargumentet – viktigare än insikten om hur omoraliskt slaveri är? Det skall Tännsjö till att 

påstå något sådant. Frånsett det där inslaget av misantropi säger han två saker: dels att vi måste ta djuren på 

moraliskt allvar, och dels att vi måste göra det för deras egen skull. Här möter vi ett faktiskt dilemma, för vi 

kan omöjligen ta djur på moraliskt allvar för deras egen skull. Vi kan bara göra det för vår egen skull – djur har 

ingen som helst uppfattning om moral. Att tilldela något en moralkodex är irrationellt, för det är inte så moral 

fungerar. Den kan inte distribueras till höger och vänster som reklamblad, den måste upptäckas introspektivt. 

Människan har möjlighet att göra sådana upptäckter, men djur har det inte. Hela idén om politisk djurrätt och 

filosofisk djurmoral är helt enkelt absurd. Vad man bör fråga sig är istället huruvida det är moraliskt för 

människan att äta djur, att plåga djur, och så vidare. Försåvitt djur inte har rättigheter (och det har de inte) är 

det helt och hållet en fråga om mänsklig äganderätt. Samma princip gäller här som på alla andra områden: om 

jag köper ett djur är det mitt, om jag tillfångatar ett djur i naturen blir det mitt, och om jag föder upp djur blir 

dessas djur mina. Tännsjös resonemang implicerar animaliskt självägande, vilket vore en praktisk omöjlighet. 

Ponera att man gör ett djur ansvarigt för dess egen ekonomi, det måste lyda lagen, ja, bete sig som en 

människa kort och gott. Man inser strax hur absurt det är att vilja tilldela djur (negativa) rättigheter. 

Vad gäller den moraliska aspekten är jag helt och hållet emot djurplågeri och tillfogandet av onödigt lidande. 

Ehuru djur inte har en rättslig eller etisk natur har människan det, och det är i egenskap av människa som jag 

inte vill befatta mig med någon som av illvilja plågar sina husdjur (eller vad för djur det nu kan röra sig om). 

Ännu värre är det förstås att plåga människor av illvilja, för den skull det behöver understrykas. Bör djurplågeri 

vara straffbart enligt brottsbalken? Det, mina kära och prekära läsare, får ni fundera över, för det faller utanför 

ramen för det här inlägget. Jag har inte avsett att formulera ett komplett svar på djurrättsaktivismen, utan 

bara kritisera Tännsjös åsikter om dito. 

Sex är ju som att sälja hamburgare – Juli 03 

I och med ett äldre inlägg om prostitution fick jag följande kommentar ifrån någon: 

Bäste Henrik – om du jämför sex med att sälja hamburgare är jag uppriktigt ledsen för din skull. 

Det måste ha varit uselt sex du haft, om något. 

För övrigt kan du dra åt helvete. 

Är jag ensam om att med jämna mellanrum få förolämpningar av det här slaget? Jag raderade det hur som 

helst omedelbart, eftersom jag inte vill spara personangrepp på min blogg. Å andra sidan är dessa 

reflexbetingade angrepp ganska intressanta, och de formuleras främst i samband med vad jag skrivit om 

liberal sexualpolitik. Vad är det egentligen med sexpositivism som gör människor så känslomässigt upprörda? 

Ja, att man av gammal vana inte håller med mig om min liberala och optimistiska sexualsyn förstår jag, om inte 

annat därför att den helt enkelt är väldigt ovanlig. Men varför framkallar det sådan avsmak? Låt mig först och 

främst analysera förolämpningen. “Bäste Henrik” skriver man förstås ironiskt med avsikt att underminera mig, 

och sedan påstår man att jag jämför sex med att sälja hamburgare. Har jag gjort det? Detta var vad jag skrev: 

90

det är inte omoraliskt att prostituera sig, lika lite som det är omoraliskt att arbeta som städare eller att servera 

hamburgare på McDonald’s. Jag jämförde alltså inte sex med att sälja hamburgare, men jag påstod däremot 

att prostitution inte är mer omoraliskt än det är omoraliskt att arbeta som hamburgerförsäljare. Jag inser att 

exemplet är lite illa valt, men resonemanget talar sitt tydliga språk. Att arbeta med sex är inte nödvändigtvis 

något sensationellt eller särskilt, mer än vilket annat jobb som helst. Många skulle vägra att stå bakom disken 

på McDonald’s, för att de tycker att det är ett skräpjobb. Många skulle också vägra att sälja sexuella tjänster, 

därför att de tycker att det är hemskt. Jag talar för de som vill arbeta på McDonald’s, och för de som vill arbeta 

med sex. Ifall man påstår att ingen skulle vilja jobba med sex är man både pryd och fördomsfull – somliga vill 

det bevisligen. Se exempelvis Isabella Lund eller nätverket SANS: sexsäljares och allierades nätverk i Sverige 1 . 

Man är förstås inte “uppriktigt ledsen” över det att jag skulle jämställa sex med hamburgare. Man är heller 

inte ledsen över att jag inte ser säljandet (eller köpandet) av sexuella tjänster som omoraliskt. Det är ju bara 

ännu en ironism, men påståendet om att jag måste ha haft uselt sex (om något sex alls) är så irrelevant och 

anklagande att det avslöjar en del om min anfäktare. Är hon möjligen en sexkonservativ medlem av 

Kristdemokraterna? Att det är en kvinna kan jag i alla fall avslöja för läsaren, men man antyder knappast med 

gott samvete att prostitutionens förkämpar är oskulder. För sakens skull kan jag anförtro mina bloggläsare att 

jag har haft en hel del sex, och att detta sex till största del har varit mycket bra. Det är förstås alldeles 

ovidkommande för mina åsikter om prostitution, då jag hade haft dem även om jag varit oskuld eller bara haft 

dåligt sex (och nej, jag har aldrig köpt sexuella tjänster – vilket inte heller är relevant). Jag har inte ens, tro det 

eller ej, råkat ut för övergrepp i min barndom. Jag har helt enkelt en okuvlig övertygelse om att sex är något 

bra och positivt, som inte behöver vara uttryck för kärlek eller intellektuell passion. Det kan vara en rent fysisk 

njutning, och det kan vara ett meditativt sätt att göra sig av med spänningar, och det kan vara många andra 

saker. I vilket fall som helst är det något bra att ha sex (även om man kan ha sex av destruktiva skäl). Det är 

först och främst den religiösa idén om att njutning är omoraliskt som jag bestrider. Sedan försvarar jag även 

rätten att sluta fria avtal vuxna människor emellan, såsom är fallet med sexhandel. 

Som jag skrev apropå Tännsjös kritik av prostitution: Ifall frihet är något positivt, och ifall frivilliga ekonomiska 

avtal är något positivt, och ifall sex är något positivt – då finns det ingen anledning att förbjuda vare sig det 

ena eller det andra eller det tredje. Enligt Torbjörn Tännsjö ser många prostitutionen “som ett område där 

sexualitet på ett skamlöst sätt får levas ut” varför de bekämpar den med hästsparkar och rallarsvingar, så att 

säga. Där tror jag att man finner själva kärnpunkten. Jag har nämligen inget problem med skamlös sexuell 

utlevelse. Jag anser tvärtom att man inte bör känna skam över sin sexualitet. Det är i grund och botten denna 

min inställning som agiterar somliga, i synnerhet när den tillämpas på kontroversiella detaljfrågor likt den om 

prostitution (eller om pornografi, eller om byxmyndighet, eller om pedofili, et cetera). På grund av den 

inställningen kan jag “dra åt helvete”, vilket en kristdemokrat skulle kunna anse i rent bokstavlig bemärkelse. 

Jag inser förstås att man i princip aldrig har varit sexpositiv. Exempelvis Hans Peter Duerr kritiserar 

föreställningen om historiens sexpositivism väldigt sakligt i bokserien “Myten om civilisationsprocessen”. På 

ett ställe skriver han om höglandsstammarna på Nya Guinea: “Om en man ser en kvinna som uträttar sina 

behov, är det vanligt att han går fram till henne och frågar om hon vill ligga med honom. Det går hon vanligen 

med på eftersom skammen går över efter samlaget då de ju varit intima med varandra.” Vår föreställning om 

sexuell oblyghet bland infödingar är ogrundad, och samma pryda kulturarv bär vi ju själva på, inte minst ifrån 

kristendomens oerhörda sexnegativism. Jag är alltså allt annat än förvånad, över att man just i sexualfrågor 

möter mig med den mest beska kritiken. 

Vad jag började tänka på är helt enkelt varför sådana här ryggmärgsbefästa invändningar dyker upp i samband 

med mina sexrelaterade resonemang. Jag behövde inte söka svaret med ljus och lykta, men jag lovar att 

frågan plågade mig mycket när jag var yngre. Varför har nästan alla, när det väl kommer kring, en så pass 

negativ syn på sexualitet? Kulturella och religiösa och normbetingade skäl kan uppges, men i slutändan tror jag 

helt enkelt inte att man tycker om sex tillräckligt mycket för att ändra sin uppfattning (och kanske tycker man 

inte om sex så mycket därför att man är på förhand pryd och negativ till könslig njutning). Således alla dessa 

vilseledande påståenden om att prostituerade “säljer sig själva” eller “säljer sina kroppar”, vilket ju inte alls är 

fallet. Man säljer en tjänst, och det finns ingen principiell skillnad på att sälja sex eller hamburgare. Ifall man 

smeker ett lår är man kanske massör, men om man smeker en decimeter längre bort, mot skrevet, är man 

plötsligt en omoralisk prostituerad? Vad är så omoraliskt med att ta betalt för att smeka där det skänker som 

mest njutning? Hela saken bottnar de facto i en aversion mot njutning, men jag är inte säker på varför. Kanske 

1 http://www.sans.nu/ 

91

därför att njutning är Djävulens påfund enligt kristen tro? Många ser sexuell njutning som något väldigt privat 

per se, vilket jag inte betraktar som en rationell ståndpunkt, men man bör förstås tillåtas att ha den. Däremot 

vill dessa personer tvinga andra att dela deras syn, med påståenden om att “ingen” skulle sälja sex frivilligt, 

eller att “ingen” skulle vilja ha sex framför en kamera frivilligt och så vidare. För bövelen – det är otroligt vilka 

sexuella akter människor kan vilja delta i! Sådana påståenden är för övrigt överbevisade prima facie. Den kritik 

och de förolämpningar man riktar mot mig i sexualrelaterade debatter är överbevisade – prima facie. 

Altruistiska angrepp i retoriken – Juli 04 

Vet ni vad jag avskyr? Jag avskyr när man ställer en anklagande fråga. “Slår du fortfarande din fru?” Vare sig 

svaret är jakande eller nekande blir man skyldig till den implicita anklagelse som frågan i sig utgör: du är en 

hustrumisshandlare. Det finns en annan, långt mer subtil anklagande fråga, vilken inte brukar uppfattas som 

en sådan. Den gömmer sig bakom altruismens (skenbara) självrättfärdigande. Frågan är denna: “Hur kan du 

motivera att du lever som du gör när människor dör runt om i världen?” Det skall implicit förstås att ingen 

motivation är tillräcklig. Man ses helt enkelt som omoralisk alldeles oavsett hur man svarar på frågan. Ifall man 

skänker till välgörenhet då och då invänder man att det är som en droppe i havet, och ifall man erbjuder 

fattiga arbete invänder man att de exploateras under kapitalismens ondska. Man kommer inte undan det 

implicit anklagande i frågan. Det man bör göra, när någon ställer en anklagande fråga av det här slaget, är att 

helt enkelt ignorera den. Den ställs inte med ärligt uppsåt, varje möjligt svar är fel svar (alldeles oavsett vad 

Tännsjö med flera må ha att säga om saken). Jag erkänner att magen vänder sig när någon ställer mig frågan 

om hur jag motiverar att själv leva ett gott liv medan andra dör i fattiga länder på andra sidan jorden. Det är 

att påstå att alla mina handlingar och alla mina värderingar är omoraliska därför att människor dör i fattiga 

länder. Man hävdar implicit, mellan raderna, att jag är en förfärlig människa – en dom jag ju inte kan undgå på 

något sätt, då varje svar är fel svar. Det är förstås den utvägen, att säga att man vet med sig att man är en 

hemsk människa, men jag vill inte själv kalla det för en “utväg”. Det är ärligt talat att ge efter för det hot man 

anar bakom retoriken, men som man kanske inte kan greppa helt och hållet. Man bör helt enkelt ignorera 

frågan, precis som man bör ignorera andra personangrepp (för det är de facto ett personangrepp det handlar 

om). Det kan förstås tänkas att man själv replikerar med en presupposition: “Är du dum i huvudet eller spelar 

du bara?”. 

Är BDSM förenligt med liberalism? – Juli 06 

Efter att ha varit ideell pornograf under veckan är jag nu tillbaka, men jag är inte radikal nog att byta det på 

sistone så aktuella ämnet: sexualitet. Man har frågat mig hur BDSM kan vara förenligt med liberalism. Det är 

egentligen en så pass enkel fråga att jag inte borde behöva ta upp den, men rent spontant kan jag inte se att 

någon annan har gjort det. Kanske finns det då viss relevans i göromålet? Först och främst bör man måhända 

förklara exakt vad “BDSM” är för något. Akronymen står för följande: 

1. Bondage and discipline 

2. Domination and submission 

3. Sadism and masochism 

Någon klar och tydlig definition finns inte, och BDSM är ej heller ett erkänt ord i någon som helst ordlista. Det 

verkar inte ens finnas någon konkret information om ordets etymologi. Man kan alltså finna vitt skilda 

tolkningar av begreppet, och ingen tolkning kan sägas vara mer objektivt adekvat än någon annan, försåvitt 

man tar hänsyn till de kriterier som ställs av punktlistan. Vissa par kallar det BDSM när de roar sig med 

sidenband och handbojor med rosa fluff. Andra kanske förutsätter piskbockar och helkroppslatex. Det kan 

vara en aning svårt att redogöra för om något är förenligt med liberalism eller ej, om detta något saknar fast 

form. Emellertid finns det vissa moraliska riktlinjer som scenen brukar definieras genom. Man talar exempelvis 

om “SSC” som är en förkortning för “Safe, sane and consensual” – säkert, vettigt och frivilligt. Vad som är och 

inte är “SSC” kan man sedan tvista om, naturligtvis. En annan riktlinje kallas “RACK”, vilket står för “risk-aware 

consensual kink” – riskmedveten men frivillig utlevelse. Några läsare frågar sig kanske varför man vill syssla 

med sådana här saker, men de allra flesta har nog sina sexuella egenheter (och att analysera dem är inte 

aktuellt här och nu – vi skall ju bara ta reda på huruvida BDSM är förenligt med liberalism eller ej). Vad jag i 

förstone alltså vill poängtera är att i princip alla begrepp inom “BDSM-scenen” är öppna för egna tolkningar, 

och att en del av dem till och med är rena självmotsägelser. Jag överlåter emellertid den röran åt någon annan 

mer språkkunnig person, och försöker mig på att besvara titelfrågan. Syllogismen torde kunna presenteras 

sålunda: 

92

1. BDSM implicerar våld och tvång 

2. Liberalism implicerar frihet ifrån (initierandet av) våld och tvång 

3. BDSM och liberalism är oförenliga motsatser 

Jag vet att många som utövar BDSM inte är det minsta intresserade av filosofi eller politik, och de flesta som 

har något att skriva i ämnet liberalism verkar vara för pryda för ett bemötande. Kanske tar man inte frågan på 

allvar, helt enkelt? Det är möjligt, men till skillnad ifrån många andra frågor är den här faktiskt uppriktigt 

framförd, och den har återkommit flera gånger utan något formellt bemötande. Eftersom BDSM faktiskt är 

förenligt med liberala idéer, måste vi fråga oss på vilka punkter syllogismen fallererar. Det grundläggande 

antagandet är implikationen av våld och tvång, men det rör sig under inga omständigheter om ofrivilligt våld 

och tvång. Är detta en självmotsägelse? Jag lyckas inte se hur det skulle kunna vara det. Samtidigt som BDSM 

implicerar våld och tvång är det en negation av våldtäkt, av ofrivillig utlevelse. Jag har inget bättre sätt att 

uttrycka saken på, men man kan säkert förstå mig, det dåliga språket till trots. Liberalism är ju faktiskt inte en 

negation av våld och tvång i sig, utan av själva initierandet därav. Självförsvar är ju exempelvis fullt förenligt 

med liberalism, och vad som är förenligt med liberalism är också en förutsättning för liberalism (för om man 

inte har laglig rätt till självförsvar är ju inte samhället liberalt). Vad gäller BDSM sker det på grundval av de 

överenskommelser man gjort sedan tidigare. Vad är okej och vad är inte okej? Vilka gränser bör upprättas och 

vilka gränser är överflödiga? Och så vidare – dessa är frågor man måste göra upp om sinsemellan, inte bara 

apropå BDSM utan i relationer över huvud taget. Syllogismen ovan bygger på falska premisser, men jag 

behöver inte ta till något resonemang man skräddarsytt just för ämnet ifråga. I grund och botten handlar det 

om huruvida fria avtal är förenliga med liberalism eller ej (vilka de ju är). Följdfrågan är också huruvida det är 

liberalt eller ej, att kräva att avtalet sedan upprätthålls (vilket det ju är). Kontraktsbrott får sina konsekvenser, 

vare sig det gäller skriftliga kontrakt i affärsvärlden eller muntliga kontrakt inom en sexuell relation. 

Är det moraliskt försvarbart att utöva BDSM? Eftersom även denna fråga uppkommer titt som tätt tar jag 

tillfället i akt att besvara den, till det bästa av mitt omdöme. Vilka skäl man kan ha för att gilla smärta eller 

känslan av hjälplöshet och så vidare tänker jag inte ta upp här, det här är ju faktiskt inte en sexblogg. Vi utgår 

helt enkelt ifrån att det finns skäl, och att dessa skäl inte behöver vara destruktiva eller omoraliska. Frågan är 

huruvida metoderna är moraliska utifrån en liberal måttstock. Man frågar om fysiska bestraffningar är 

förenliga med en frihetlig filosofi, och det är de naturligtvis – så länge inget sker utan alla inblandade parters 

explicita medgivande (och vad gäller BDSM sker det ju faktiskt även med bägges njutning som mål). Själva 

problemet som många fastnar vid är förmodligen det att man ju “tvingas” att utstå något när man väl uttryckt 

sitt medgivande, men den gamla devisen att “den som ger sig in i leken får leken tåla” är absolut förenlig med 

frihet. Om jag accepterar ett arbete måste jag ju uppfylla kraven som ställs på mig, för att kunna behålla 

arbetet. Om jag får en ny vänskap innebär det ju (åtminstone implicit) att jag inte kan svika vänskapen och 

samtidigt behålla den. Jag kan inte se hur det skulle vara annorlunda med BDSM. De flesta har dessutom ett så 

kallat säkerhetsord som kan användas under lekens gång, ifall den måste avslutas i förtid av det-eller-det 

skälet. Man får ju medge att en avbruten sexlek inte lär ha några som helst anmärkningsvärda konsekvenser, 

medan en avbruten anställning eller vänskap kan ha omfattande sådana. Varför det skulle vara något särskilt 

med just BDSM har jag inte begripit. Kanske har man förläst sig på markis de Sade, och tror att det är BDSM 

som skildras i “Justine” eller “De 120 dagarna i Sodom”? I så fall har man naturligtvis bara att ta till sig andra 

källor på området. 

Det tycks mig som att många helt enkelt inte tar frågorna på allvar, men jag tror att de är högst relevanta. 

Många är osäkra över sin sexualitet och undrar om den är moralisk eller konstruktiv eller “normal” – eller om 

den kanske är det rakt motsatta. Inte minst på plattformen Darkside.se uppstår dessa debatter med jämna 

mellanrum, och de enda svar man tillhandahåller är de mystiskt dualistiska svaren, om hur det är otroligt att 

två motsatser kan vara så förenliga. I sanning rör det sig inte om motsatser. Både smärta/njutning och 

BDSM/frihet är falska dikotomier, och det är jag kanske den förste att säga på en blogg av det här slaget. Men 

man har förstås tagit upp saken inom filosofin tidigare – långt tidigare till och med. “Pain is something 

different from pleasure. I mean it is not its opposite”. Det var Nietzsche som skrev det, redan mot slutet av 

1800-talet. För all del: år 1723 ägde en stjärtaga rum, som sedan skulle bli föremål för litteraturens första 

skildring av detta straff som något njutbart. Den som straffades var filosofen Jean-Jacques Rousseau. Han var 

elva år och bodde i Bossey nära Genève, hos en viss pastor Lambercier. En dag kom det sig att pastorns dotter 

gav honom smisk för någon ogärning, och i sin “Bekännelser” skulle han komma att skriva: “I smärtan, ja till 

och med i skammen, fann jag en sinnlig njutning som inom mig skapade ett större begär efter, än fruktan för, 

93

att på nytt straffas av samma hand”. Skillnaden är förstås att föräldrar inte slår sina barn därför att barnen vill 

bli slagna. Det finns väsentliga motsättningar mellan BDSM och misshandel – vilket jag förhoppningsvis påvisat 

i och med den här texten. Den som sedan påstår sig förespråka förbud mot våldspornografi och liknande ting 

kan inte i samma andetag kalla sig själv frihetlig. 

Heinz dilemma – Juli 08 

Jag tror att de flesta av oss känner till Heinz dilemma sedan tidigare, eller åtminstone någon annan variant på 

det. Hur som helst går det ut på följande: en kvinna ligger dödssjuk i cancer. En medicin skulle kunna rädda 

henne, ett slags radium som apotekaren i byn där hon befinner sig nyligen upptäckt. Apotekaren kräver för 

medicinen 2000 dollar, tio gånger så mycket som det kostade honom att tillverka den. Den sjuka kvinnans 

man, Heinz, vänder sig till alla han känner för att låna pengarna men får ihop endast ungefär hälften av vad 

medicinen kostar. Heinz berättar för apotekaren att hans hustru håller på att dö, och frågar om denne vill sälja 

medicinen billigare, eller om han skulle kunna betala senare. Apotekaren svarar att han inte vill sälja billigare, 

och Heinz blir så desperat att han bryter sig in i apoteket och stjäl medicinen. Är handlandet moraliskt 

försvarbart, för Heinz såväl som för apotekaren? 

Jag svarar att Heinz stöld inte är moraliskt försvarlig, även om hans hustru ligger för döden. Jag finner 

åtminstone inget sätt att försvara honom. Exemplet har valts för att vädja till känslomässig sympati, men 

känslor är ingen adekvat grund för etiken. Däremot erkänner jag att jag själv hade agerat precis som Heinz, 

och naturligtvis fått stå till svars för både inbrott och stöld av egendom (vilket i längden blir mycket mer 

kostsamt för mig, men å andra sidan lever min hustru vidare). Kan man försvara apotekarens beslut att inte 

sälja medicinen billigare, eller utarbeta någon slags avbetalningsplan? Javisst, det är ju enkelt. Medicinen är 

hans egen och han har rätt att göra med den vad han vill. Han måste såklart inte vara alla andra till lags, bara 

för att han råkar ha den vara som andra är i så desperat behov av. Jag får dock betrakta det som irrationellt att 

inte försöka hitta en gemensam lösning på problemet. Apotekaren har möjlighet att göra en mycket bra affär 

om han upprättar någon slags avbetalningsplan, inte sant? Det är inte särskilt vettigt att avstå ifrån den 

möjligheten, och om affären sedan kan leda till att rädda livet på någon, desto bättre! Heinz dilemma är 

faktiskt först och främst en fråga om äganderätt, och bara i andra hand blir det en moralfråga. Vi kan nog alla 

ha förståelse för Heinz stöld, men det upphäver däremot inte äganderätten. I verkligheten är det förstås också 

så att någon annan apotekare förmodligen har samma medicin, eller någon motsvarande som också fungerar. 

Situationer som Heinz dilemma existerar sällan i ett skyddat vakuum. Man kan för all del be om välgörenhet 

eller ta ett lån på banken eller liknande, men det gör inte Heinz. Han tycker att stöld ligger närmare till hands 

än andra alternativ. Är det moraliskt försvarbart? 

Uppdatering: Ett moraliskt försvar för Heinz handlande har uppdagats för mig. Man menar att vissa principer 

är mer grundläggande än andra (vilket ju är absolut sant). Per-Olof Samuelsson skriver exempelvis 1 att medan 

det ju är en princip att man bör hålla reda på sin hygien, kommer denna av en mer grundläggande sådan: att 

man bör ta ansvar för sitt eget liv. Idén om hierarkiska principer har jag inget som helst problem med, och jag 

har själv talat om denna hierarki många gånger förut. Vad gäller Heinz är hierarkin uppenbar, inte sant? Rätten 

till liv är mer grundläggande än någon annan rättighet (eller uttryckt annorlunda: det är den rätt på vilken alla 

andra rättigheter bygger). I Heinz dilemma står man inför valet att antingen stjäla eller dö, ett scenario som är 

nog så osannolikt men fortfarande möjligt. Livet är den mer grundläggande rättigheten, och därför är det 

moraliskt av Heinz att stjäla medicinen, försåvitt han omedelbart anger sig själv och accepterar bestraffningen 

för sitt brott. Jag har inte tänkt igenom saken tillräckligt mycket för att säga att jag är säker på att det 

stämmer, men det är inte desto mindre ett välargumenterat försvar. Ayn Rand har för övrigt behandlat saken i 

artikeln ”The Ethics of Emergencies” som finns publicerad i boken ”The Virtue of Selfishness”. 

Principiellt försvar av dödsstraffet – Juli 10 

Jag har noterat att det råder delade meningar om dödsstraffet bland liberaler, ett ämne som blev alldeles 

särskilt aktuellt vid hängningen av Saddam Hussein den 30 december 2006. Ett halvår har gått sedan den 

händelsen och debatterna har ebbat ut, men de fick mig att fundera länge och väl över mina egna åsikter kring 

dödsstraffet. Vissa liberaler menar att staten aldrig har rätt att döma någon till döden, medan vissa andra 

hävdar att en del brott är så hemska att gärningsmannen har förlorat alla rättigheter. En medelväg finns även 

1 Sida 22 i Nattväktaren årgång 8, http://www.nattvakt.com/akrobat/nv8.pdf 

94

epresenterad, exempelvis av Lew Rockwell som på sin blogg 1 har skrivit: “By the way, just because I don’t 

trust the state to execute people, it in no way means that I don’t think that some crimes are so evil that the 

perpetrator has sacrificed his right to life”. När det kommer till abortmöjligheter är liberaler tämligen överens 

om att dessa är moraliskt försvarliga, och vad gäller eutanasi råder väl närmast fullkomlig konsensus: eftersom 

man äger sitt eget liv och sin egen kropp kan det omöjligen vara ett brott. Självmordet kan man förstås ha 

vilka åsikter man vill om, men det kan inte vara ett lagbrott. Om man äger sitt eget liv och sin egen kropp har 

man givetvis rätt att avsluta livet, men lagarna gäller faktiskt av nödvändighet för de som är vid liv. Frågan kan 

på sin höjd omfatta misslyckade självmordsförsök, men det är föga liberalt att vilja kriminalisera dessa. Ur rent 

moralisk aspekt kan man däremot fördöma självmordet, men det tänker jag inte gå in på ytterligare här och 

nu. Jag vill slå fast att medan det bland liberaler råder närmast total konsensus kring dessa frågor, är man i det 

närmaste lika oense om huruvida dödsstraffet är rättsligt och/eller moraliskt motiverat. Efter att ha tänkt över 

saken noggrant kan jag inte finna något sätt att fördöma dödsstraffet. Jag kan bara säga att det i de flesta fall 

är onödigt och improduktivt, men jag lyckas inte se någon kategorisk orätt eller omoral i det. I debatterna har 

man i huvudsak framfört fem argument mot dödsstraffet, vilka jag har tagit mig friheten att bemöta. 

1. Argumentet om paradoxen 

Det här är det absolut vanligaste argumentet som alltid framförs i alla debatter kring dödsstraffets vara eller 

icke-vara. Det går ut på att den som dömer en mördare till döden själv blir mördare, och att det således 

uppstår en paradox. Man kan inte undvika den här paradoxen, har det sagts mig, både av debattörer på 

Internet och av en professor i filosofi (som jag inte orkar namnge). Jag vill dock påvisa det motsatta. Är 

dödsstraff mord? Det är vad man så ofta hävdar, och däri består själva paradoxen. Men det följer logiskt att 

om dödsstraff är mord, då är fängelsestraff detsamma som slaveri. Man fråntar någon frihet genom att låsa in 

personen – är inte det ett solklart fall av slaveri? Om dödsstraff är mord, då måste man också medge att böter 

är detsamma som stöld. Man kräver pengar av den dömde mot dennes vilja, och man tar dem med våld om så 

krävs – är inte det ett solklart fall av stöld? Man märker ganska snabbt hur den så kallade paradoxen 

krackelerar. Det felslut som uppenbarar sig är själva betraktandet av brott och straff som ekvivalenta, som om 

det i sig vore ett brott att straffa brottslighet. Att man tillämpar logiken på enbart dödsstraffet, och inte på 

andra straff, kan förmodligen tillskrivas rent emotionella skäl. Ändock vidhåller jag för egen del att slaveri är 

fullt vedervärdigt, även om döden är definitiv och oåterkallelig. Min lösning av paradoxen säger att vi bör göra 

åtskillnad mellan å ena sidan brottslighet och å andra sidan bestraffningen av brottslighet. Fängelsestraff bör 

inte rubriceras som slaveri, och böter bör ej betraktas som stöld – på samma sätt är det oriktigt att påstå 

dödsstraffet vara mord. Låt oss alltså krossa denna paradox genom att skilja mellan mord och dödsstraff; på 

initierandet av våld som leder till offrets död, och på dömandet av sådan aggression. Dömandet av brott är 

inte ett brott i sig. 

2. Argumentet om oskulden 

Det här argumentet är inte principiellt utan pragmatiskt, men det må för den skull vara det allra mest 

berättigade av dem alla. Fortfarande har det naturligtvis brister. Dödsstraffet är, som sagt, definitivt och 

oåterkalleligt. Tänk om man dömt en oskyldig individ till döden? Man menar att risken är skäl nog för att 

avskaffa (eller avstå ifrån att införa) dödsstraffet. Låt oss redan ifrån början konstatera den princip som bör 

gälla för alla straff och i alla domstolar: oskyldig tills motsatsen bevisats. Det är sant att även de mest entydiga 

juridiska bevis kan vara felaktiga, men om vi låter oskuldsargumentet effektueras konsekvent innebär det att 

vi aldrig kommer att döma någon för något brott, eftersom den misstänkte eller dömde alltid kan vara 

oskyldig. Vittnen kan ljuga och missförstå, fingeravtryck och DNA-bevis kan feltolkas in i sammanhangen, och 

så vidare. Med en hel arsenal av entydiga bevis är det totalt irrationellt att mena att gärningsmannen ändå bör 

gå fri. Ponera att en mördare fälls för mord av dessa skäl: a) man har vittnen som intygar hans skuld, b) man 

har hans fingeravtryck på mordvapnet, c) man har DNA-prover som bevisar att han befunnit sig på 

brottsplatsen, d) man har film ifrån en övervakningskamera som filmat honom begå brottet och e) han har 

själv ingen rimlig förklaring till varför han skulle vara oskyldig. Att denne person är skyldig bortom allt rimligt 

tvivel kan vi nog alla enas om. Men han kan fortfarande teoretiskt sett vara oskyldig, och vi kan alla ha 

missuppfattat situationen – inklusive han själv. Bör vi av det skälet avhålla oss ifrån en dom? Vi märker att 

argumentet är absurt: att avstå ifrån en dom trots överväldigande bevisföring, därför att det kan finnas en 

teoretisk brist i det juridiska resonemanget, det leder till total frånvaro av rättssystem. Här kommer 

pragmatikern in på scenen och menar att argumentet bör gälla för dödsstraffet enkom, eftersom det är ett 

straff som inte kan återtas på samma sätt som man kan frige en internerad eller återbetala en utfärdad bot. 

1 http://blog.lewrockwell.com/lewrw/archives/005687.html 

95

Det är dock inkonsekvent att inte tillämpa samma princip för alla bestraffningar av brott, och dessutom: hur 

kompenserar man egentligen flera bortkastade år i en fängelsecell? 

3. Argumentet om samhällsskulden 

Följande resonemang är det jag avskyr mest av dem alla: samhället bär, om inte hela, så åtminstone en del i 

skulden för brottet, och därför kan inte brottslingen dömas alltför strängt! Låt oss dekonstruera argumentet så 

att vi ser vad man faktiskt implicerar med det. Vilka är “samhället”? Jo, det är folket som utgör samhället, jag 

såväl som du, käre läsare, är delar vilka tillsammans bildar kollektivet “samhället”. Argumentet menar att du 

och jag bär skuld till brott; inte bara bär du och jag – och resten av befolkningen – denna skuld, men alla utom 

brottslingen bär den. Här finner vi skälet till min innerliga avsky: man vill göra mig till en brottsling eftersom 

man överför delinkventens skuld på hela samhället så till den grad att han inte får någon kvar för egen del. Är 

inte detta rent ut sagt ondskefullt? Jag sanktionerar ingen sådan samhällsskuld av något slag – allra minst vad 

gäller faktiska brottslingar. Följden av argumentet om samhällsskulden blir oundvikligen att den anklagade 

brottslingen antingen skall slippa straff eller att han inte skall dömas strängt. Ifall denne mördat en hel 

skolklass skall han inte själv kunna bli dömd till döden, eftersom han ju inte bär skulden för sina egna 

handlingar. Det är vi som bär den skulden, vi är alla mördare – alla utom han själv är mördare. Naturligtvis 

vore det orätt att åberopa dödsstraff när den anklagade är oskyldig, inte sant? Om samhället bär denna skuld, 

varför inte straffa samhället? Varför inte låta varje person få avtjäna en viss tid i fängelset? Ja, varför inte 

avrätta hela befolkningen? De är ju allihopa mördare, barnamördare till och med! Argumentet kan drivas in 

absurdum, men det är absurt ifrån första början. 

4. Argumentet om hämndbegäret 

I det här fallet menar man att man inte vill låta rättvisan sjunka till att vara en apparat för tillfredsställandet av 

hämndbegär. Det är alltså ett argument mot emotionalism, en reaktion mot folk som godtyckligt utverkar 

personlig vedergällning mot andra människor. Man menar att känslor inte skall styra över ett objektivt 

lagsystem, och att känslor – i det här fallet hämndbegäret – inte är ett bra rättvisemått. Jag håller helt och fullt 

med invändningen, men jag ser inte hur den är relevant. Dödsstraffet behöver inte motiveras med att man 

“känner” att gärningsmannen inte förtjänar att leva, lika lite som man “känner” att han inte förtjänar sin frihet 

och således dömer honom till fängelse. Ifall exempelvis fängelsestraffet kan motiveras rationellt och sakligt, 

varför skulle dödsstraffet vara annorlunda? Vilken motivation man sedan väljer må vara en annan sak, men 

den liberala idé jag personligen åberopar är den om hur brott mot rättigheter också förverkar rättigheter. 

Poängen är att dödsstraff inte behöver grunda sig i godtycklig emotionalism, mer än något annat straff skulle 

behöva göra det. I strikt mening är hämnd faktiskt att bestraffa en missgärning, och det är ju vad våra lagar är 

till för: att bestraffa missgärningar (även om lagarna i sig själva många gånger är sådana missgärningar). Man 

kan med rätta hävda att individen delegerar sin rätt att hämnas till staten, när denne gör en anmälan mot 

någon av det-eller-det skälet. Ordet “hämnd” används som en tom floskel på många sätt, men varje 

rättsystem bestraffar (per definition) brottslig verksamhet. Alternativet är att hemfalla åt det som Jesus skall 

ha sagt enligt Matt 5:38: “Ni har hört att det blev sagt: Öga för öga och tand för tand. Men jag säger er: värj er 

inte mot det onda. Nej, om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom”. Principen 

mot hämnd är principen om att inte straffa brottslighet, om ordet skall användas på något som helst 

konsekvent och verklighetsbaserad sätt. Den pacifism som delades av Mahatma Ghandi och Leo Tolstoj delas 

lyckligtvis inte av rättsväsendet. 

5. Argumentet om skrämseltaktiken 

Dödsstraffet skrämmer inte någon! Det hindrar inte folk ifrån att begå brott, och det motverkar således en 

långsiktig prevention av brottslighet! Utgångspunkten är att döden inte är skrämmande. Personligen skulle jag 

förmodligen bli mer tveksam till att begå ett brott om jag visste att jag riskerade dödsstraff snarare än fängelse 

(men jag har aldrig planerat brottslighet så det är högst hypotetiskt). Om man inte använder en taktik som går 

ut på att skrämma folk till lydnad, då finner man andra mer effektiva och konstruktiva metoder. Exempelvis 

kanske man “belönar” laglydiga medborgare med personlig frihet. Att argumentet brister beror på följande: 

det utgår ifrån att laglydnad måste upprätthållas genom skrämseltaktik, och det menar att man bara är 

laglydig i den mån man fruktar staten eller rättvisan (eller vad man väljer att lägga tonvikten på). Jag själv är 

inte rädd för staten eller domstolen, och ändå är jag inte en brottsling. Detta gäller väl för de allra flesta, 

faktiskt. Vad är mer skrämmande än döden? Ett långt fängelsestraff är kanske mer skrämmande för många, 

men om man vill använda det argumentet får man inte ta till de andra som är så vanliga. Det här argumentet 

menar nämligen, till skillnad ifrån de andra, att dödsstraffet faktiskt är för lindrigt för att användas! Döden är 

inte skrämmande, man kan ta den med en klackspark, mer eller mindre. Ej heller är dödsstraffet preventivt, 

96

menar man, då prevention av brott är utmärkande för en högre civilisation, brukar man säga. Ett straff som 

kan tas med en klackspark är inte förebyggande, det kan jag hålla med om, men den enda verkliga prevention 

man kan syssla med är den där man straffar alla som misstänks begå brott, eller som misstänks kunna göra det 

i framtiden. Detta scenario à “Minority Report” är i högsta grad godtyckligt, och sådan godtycklighet 

kritiserade man ju redan i argumentet ovan. Man kan skrämma och manipulera folk till att inte begå brott, 

eller man kan låta dem vara fria nog att inse att de inte har något att tjäna på brottslighet. I vilket fall som 

helst är det inte ett bra argument mot dödsstraffet, att det tas med en klackspark och därför inte är 

preventivt. 

Med allt detta sagt: är jag för dödsstraffet? Ganska nyligen såg jag avsnittet “The Death Penalty” av Penn & 

Teller’s Bullshit, och de vände sig emot detta, huvudsakligen därför att det under alla omständigheter rör sig 

om “att döda en annan människa”. Jag och Penn Jillette brukar dra jämnt, men uppenbarligen gjorde vi inte 

det i det här fallet. Att döda en annan människa är ibland fullt legitimt, såsom exempelvis i självförsvar. Om 

självförsvar är rättvist, varför är inte hämnd det? Jag menar inte den känslomässiga reaktionen, men jag 

menar principen om att straffa brottslighet. Ifall det är legitimt att döda en angripare under självförsvar är det 

också, och kanske än mer så, legitimt efter det att han fullbordat sitt dåd. Principiellt måste jag alltså ta 

ställning för dödsstraffet, men det gör jag av samma skäl som jag tar ställning för fängelsestraff eller andra 

straff över huvud taget. I praktiken anser jag att det bästa straffet är det där offret kompenseras av 

angriparen, försåvitt sådan kompensation är möjlig. Kanske måste angriparen arbeta gratis i offrets fabrik eller 

hem, kanske måste han direkt betala en viss summa pengar till offret, kanske kan en kompensation äga rum 

på annat sätt. Är jag för dödsstraffet? Ja, principiellt. Jag måste bara erkänna att det oftast finns långt mer 

konstruktiva straff att döma ut, där den dömde måste kompensera offret. I samband med det här vill jag också 

understryka att i fallet Saddam Hussein fanns ingen sådan möjlighet till kompensation. 

Fortsatt principiellt försvar av dödsstraffet – Juli 13 

Eftersom ProjO har kommit med viss kritik av mitt principiella försvar av dödsstraffet kan det förmodligen vara 

passande att faktiskt ta upp ämnet igen. Hon skriver rörande argumentet om paradoxen: 

Paradoxen är bara aktuell i samhället där man aldrig ingår något avtal med alla andra människor 

om att hålla sig till av staten stiftade lagar, annat än indirekt genom att fortsätta uppehålla sig i 

landet. *…+ I ett samhälle där man inte kan välja att ingå detta avtal och där majoriteten 

bestämmer över minoriteten och den enskilda individen, där är det mord att utdöma dödsstraff, 

det är kidnappning och slaveri att hålla någon instängd mot dennes vilja (oavsett om det rör sig 

om tvångsvård eller fängelse) och det är stöld att kräva betalning i form av böter för något 

individen gjort. Jag ser personligen gärna att detta system totalt avskaffas. Det tycks mig att i 

stort sett ingen gynnas av fängelse eller böter. 

Var det mord när Josef Stalin “straffade” miljoner och åter miljoner människor med döden? Naturligtvis! 

Frånsett ett fåtal stalinistiska kommunister tror jag att vi alla kan enas om den saken. Men det var förstås 

också vad jag skrev: man bör skilja på brott och på bestraffning av brott, på initierandet av våld och på försvar 

mot våld. Hur kan man skilja dem åt när lagen i sig kräver sådan initiering av våld? Eftersom mitt försvar av 

dödsstraffet är principiellt snarare än praktiskt så utvecklade jag inte saken tillräckligt, måhända. Jag utgår 

givetvis ifrån de negativa rättigheternas origo: rätten till liv, frihet och egendom. Dessa kan också uttryckas 

enklare, som “rätten att bli lämnad ifred”. Utifrån detta origo spelar det ingen roll vad lagboken säger och inte 

säger, eller vilka blodtörstiga nycker som kan komma att tillfredsställa en diktator. Samma princip kan, om än i 

mindre skala, tillämpas på vårt svenska samhälle: beskattning är stöld, även om det är laglig stöld. Vilka straff 

som bör utverkas för det-eller-det brottet kan man sedan tvista om; jag skrev inget alls om den saken 

eftersom mitt försvar har varit helt och hållet principiellt. På princip bör naturligtvis praktik följa, men jag har 

också sagt att dödsstraffet inte är ett särskilt praktiskt straff (vilket jag också kan säga om fängelsestraff). Jag 

har sagt att den som kränker rättigheter också förverkar sina egna, men om gradskillnader och specifika 

situationer har jag inte uttalat mig. Den saken lämnar vi tillsvidare därhän. Det “praktiska” straffet är i min 

mening ett straff där man som brottsling måste kompensera sina offer, varför jag anser exempelvis böter vara 

utmärkta. Det finns emellertid situationer där blott en antydan om kompensation är löjeväckande, som är 

fallet med Stalin, och som även var fallet med Saddam Hussein vid dennes avrättning. Vad gäller ett “avtal 

med alla andra människor”, med andra ord ett samhällskontrakt, kan jag inte se idén som annat än befängd. 

Man kan ingalunda födas in i ett avtal, och det implicerar även att rättvisa är vadhelst staten säger att den är. 

Rörande argumentet om oskulden: 

97

Man kan inte återbetala det man gjort och få det ogjort, med mindre än att den ansvarige som 

utdömt straffet döms för detta. Dvs. det borde vara kriminellt att döma någon som är oskyldig, 

även om denne verkar vara skyldig när denne döms. 

Om jag går ut på stan och drämmer en yxa i någons huvud blir jag en mördare. Om jag själv sedan döms till 

döden för mitt brott kan man inte säga att brottet blir ogjort. Mitt offer kommer knappast att vakna upp igen, 

frisk som en nötkärna, bara för att jag har dött. I strikt mening kan man ej heller tala om en “återbetalan”. 

Ordet “betala” ger en vink om att det har rört sig om något slags lån, och att jag i och med döden har betalat 

av min skuld. Att mörda är inte på något vis att sluta ett avtal med offret, vilket ju ordet ”betala” faktiskt 

antyder. Detta är hur som helst en ganska oviktig detalj – det viktiga är frågan om huruvida det bör vara 

kriminellt att döma en oskyldig individ eller ej. Jag anser givetvis att en oskyldigt dömd skall kompenseras, 

såvida kompensation är möjlig. Å andra sidan har inte juryn eller domaren (beroende på vem som utfärdar 

domen) gjort något fel, så länge det inte funnits någon rationell anledning till varför den anklagade skulle vara 

oskyldig. Det är exempelvis helt absurt att påstå att Saddam Hussein var oskyldig till mord, men det är förstås 

möjligt. Kanske var han inlåst medan hans onde tvillingbror tog över landet? Poängen är att om rättsväsendet 

gör vad det skall göra till det bästa av dess förmåga, då kan man vare sig tala om brottslighet eller omoral. Bör 

vi klandra rätten för att den inte tog hänsyn till teorin om Husseins onde tvillingbror? Den viktigaste kritiken 

rör dock argumentet om hämndbegäret: 

Hämnd är aldrig konstruktivt, eftersom det alltid drabbar oskyldiga. Dödar min mamma din 

mamma så kommer ingen bli lyckligare om du dödar min mamma också. I slutändan har ingen 

mandat att utdöma straff över någon annan människa, bara för att man råkar vara i varandras 

närhet. Jag tror att ett samhälle där “vända andra sidan till” och sedan socialt avståndstagande 

vore långt mer effektivt. Jag kan inte straffa dig, men jag måste inte handla med dig heller, eller 

överhuvudtaget prata med dig. Det måste ingen annan heller och således kan du isoleras så du 

tvingas flytta, om du beter dig illa så folk inte vill förlåta dig. Plötsligt blir det i ditt eget intresse 

att få förlåtelse för det du gjort, istället för att det handlar om hämndbegär från omgivningen. 

Det vore i mina ögon långt mer konstruktivt än något straff. 

Ett universellt påstående kan inte bara tillämpas på dödsstraffet, utan det måste tillämpas på alla straff. Jesus 

talade enligt Bibeln om att “vända andra kinden till”, och om att man inte skall “värja” sig mot ondskan, men 

det är ju precis vad ett rättsväsende är till för. Det slår brottslingar på kinden, det värjer sig mot ondskan. 

Något problem med rättvisa har jag inte, och jag anser det vara fullt rätt att värja sig mot ondskan. Om jag blir 

dömd till döden för att ha drämt den där yxan i någons huvud, då är det givetvis sant att många i min närhet 

blir lidande, om man nu kan säga att jag har “många” i min närhet. Mina föräldrar blir lidande, min flickvän blir 

lidande, och en handfull vänner blir det likaså. Jag hävdar däremot ivrigt att det inte vore statens fel att dessa 

människor blir lidande. Det vore i högsta grad mitt eget fel. Jag bär hela ansvaret för mina handlingar, vilket 

även inbegriper handlingarnas konsekvenser. När jag blir dömd till döden för mitt brott är det bara mig man 

har att anklaga, inte rättsväsendet, försåvitt mitt straff kan anses vara rätt (men det utgår vi ju ifrån – 

resonemanget är strikt principiellt). Det är, i förlängningen, jag själv som svikit mina nära och kära genom den 

avskyvärda handling jag begått. Vilket lidande de än må uppleva så är mina handlingar hela orsaken till att de 

mår dåligt. Det skulle alltså falla på mitt samvete, och på mitt samvete enbart, att mina vänner lider. 

Alternativet är att vända andra kinden till och att inte värja sig mot ondskan, att aldrig ingripa mot orättvisor 

utan bara svära över dem och över sin egen hjälplöshet. Att inte värja sig mot ondskan kan förstås även 

omfatta ens egen ondska, och då blir det väldigt tydligt att man sanktionerar ondska som moraliskt beteende. 

Jag menar inte att ProjO avser en sådan sanktion, men det blir inte desto mindre konsekvenserna av principen 

om att inte värja sig mot ondskan. 

Det sociala avståndstagandet påminner ganska mycket om anarkokapitalismens idé. Man tänker sig olika 

beskyddarorganisationer (så kallade “DRO:s”, dispute resolution organisations) vilka värnar om sina 

medlemmars rättigheter samtidigt som de bestraffar brottslingar. Exempelvis kan en brottsling få ett val att 

träffa: antingen avtjänar han en viss tid i fängelse, eller så gör han det inte. Om han väljer att inte avtjäna tiden 

kommer däremot alla hans konton att frysas, och han blir rubricerad som brottsling i en databas vilket gör att 

ingen kommer att vilja anställa honom och så vidare. Brottslingen tvingas helt enkelt i ekonomisk konkurs utan 

något ljus vid horisonten, om han inte accepterar den dom som offrets DRO har utfärdat. Problemen med 

sådana DRO:s skall jag inte gå in på här och nu, eftersom frågan inte handlar om dessa. Problemen med det 

98

sociala avståndstagandet är däremot faktiskt ganska enkelt att bemöta. Riskerade Stalin att bli utfryst av sin 

omgivning? Nej, han var allmänt älskad av sitt folk, och han dog omsider stilla i sin egen säng. Eftersom 

“mannen av stål” inte blev utfryst så måste hans handlingar alltså vara moraliska eller åtminstone rättsligt 

försvarliga? Om inte – varför vore det orätt att störta honom ifrån sin post som regeringschef och döma 

honom i en domstol? Jag tror egentligen inte att det finns något större värde i att utveckla resonemanget 

ytterligare, för väldigt få skulle nog påstå att Nürnbergrättegångarna var en skymf mot Nazitysklands 

“rättsliga” förehavanden. Huruvida de domar som utmättes var rimliga och rationella kan man säkert tvista 

om (även om jag inte tvistar om den saken) men det rent principiella i att en internationell domstol prövar en 

despotisk regim av legendariska mått – det tror jag att vi alla kan rättfärdiga. Den sista punkten rör 

argumentet om skrämseltaktiken: 

De brott som begås och som ger dödsstraff är i regel inte planerade brott, och är dem det så 

handlar dem om hämnd eller svartsjuka. När man misstänker att man riskerar att dödas, för sent, 

så kan man lika gärna döda mer, för man kan ju inte mer än dö en gång. Om rättigheter är givna 

av naturen så har ingen människa i mandat att ta ifrån någon annan människa dem, mord är alltid 

fel, även när man dödar någon i självförsvar är mordet fel, men jag anser inte att någon ska 

straffas som skyddar sig själv från att mördas. Det är en inkonsekvent kompromiss kan man säga, 

för den som angriper någon har ju redan brutit mot den “regeln” och även om två fel inte gör ett 

rätt så anser jag att man ska ha rätt att försvara sig, även om det innebär döden för den som 

angrep. Men inte att utstuderat döda någon när man inte längre är utsatt för direkt hot. 

Som ProjO själv brukar skriva: “the road to hell is paved with good intentions”. Jag är inte så övertygad om att 

dessa helvetesmänniskor har rena motiv, men det är förstås ovidkommande. Poängen är att motiven inte gör 

någon skillnad för huruvida handlingen och dess konsekvenser är onda. Man är lika mycket mördare om man 

mördar spontant och godtyckligt, som när man mördar planerat och beräknande. Det viktigaste att bemöta är 

dock frågan om huruvida det är försvarligt att någon instans har i mandat att ta ifrån någon människa 

naturgivna rättigheter. Jag hävdar å det bestämdaste att det inte är det, men jag hävdar lika bestämt att det 

inte är vad saken handlar om. Ifall man kränker en rättighet förverkar man den, det är inte rättsväsendet som 

förverkar den. Ifall det vore annorlunda skulle det naturligtvis handla om att försöka göra ett rätt genom ännu 

ett fel, men det är faktiskt det påståendet som är inkonsekvent. Man måste skilja på brott och på bestraffning 

av brott, på initierandet av våld och på försvar mot våld. Rätten att bli lämnad ifred är förverkad när man själv 

bryter mot den, och sedan kan man naturligtvis fråga sig vilka brott som borde leda till vilka straff, men det är, 

återigen, inget jag avser att behandla här och nu. Mitt strikt principiella försvar av dödsstraffet torde ha 

kommit till sin ände, och jag har förmodligen sagt allt jag har att säga i ämnet. Frågan är i mina ögon ganska 

ointressant, eftersom den bara särbehandlas av rent emotiva skäl. Det rör sig om en universell princip som 

rättfärdigar bestraffning av brott, och denna finner vi faktiskt inbakad i de grundläggande rättigheterna att “bli 

lämnad ifred” – rätten till liv, frihet och egendom. 

Frihet är gratis: om kriget som massmord – Juli 13 

Jag har fått intrycket av att de flesta inte alls reagerar när de hör ordet “krig” på nyheterna, eller när man 

skriver om det i dagstidningarna. Det är något som sker långt ifrån Sverige, men därutöver sker det i länder 

som man förmodligen aldrig besökt eller skulle vilja besöka (dvs. ens om det rådde fred). Jag försöker inte 

vädja till era känslor så att ni skänker några slantar till välgörenhet för krigsdrabbade länder, i sådana frågor 

får ni konsultera det egna samvetet. Däremot vill jag, som så ofta annars, påpeka ett närmast självklart 

faktum: att krig är en eufemism för de facto massmord – i vissa fall till och med folkmord. En strid ström av 

frågetecken brukar uppenbara sig när jag gör det påståendet. Som liberal har jag ur rättslig synpunkt inget att 

invända mot duellerande, mot eutanasi, mot dödsstraffet, mot abortmöjligheter… men mot krig? Det tycks 

helt enkelt besynnerligt i somliga människors ögon, och det är kanske förståeligt. I verkligheten är krig en 

produkt av initierat våld, och det är just detta slags våld som jag “våldsamt” opponerar mig mot. I fallet med 

duellen utmanar en person en annan, och den andre får själv avgöra huruvida han/hon vill acceptera. Ur 

moralisk synpunkt anser jag förstås att duellerande är vansinne, men det är emellertid inte någon rättslig 

sådan. Man är fri att utmana andra, och andra är fria att acceptera eller avslå sådana utmaningar. Man har rätt 

att göra beslut angående sitt eget liv och sin egen kropp, men krig är av ett helt annat slag. Krig uppstår när en 

nation attackerar en annan, eller när den på ett eller annat sätt uppträder hotfullt. Även om det inte skulle 

röra sig om en sådan attack vore det massmord, även när två regeringschefer skakar hand på att “duellera” 

mot varandra resulterar det i massmord. Varför? Därför att soldater tvångsrekryteras till krigsapparaten, 

soldater vars arbetsuppgift strax kommer bli att mörda andra tvångsrekryterade soldater. Om alla individer 

99

deltog i detta frivilligt, och om det skedde isolerat ifrån alla människor som inte ville vara med och kriga, då 

skulle jag inte mer än skaka på huvudet. Då skulle jag bara sucka djupt åt vansinnet, men nu rör saken mer än 

så. Nu rör det sig om en systematiserad process till vilken människor tvingas bidra, och i vilken somliga av dem 

kommer att dö. Åter andra kommer att bli invalidiserade, och en tredje grupp kommer att hemsökas av 

mardrömmar för resten av livet. Jag understryker att det inte är känslorna hos läsaren jag försöker vädja till. 

Jag vill illustrera rena fakta: att en sådan process som krigets är en mördarmaskin. Den “liberale” John Stuart 

Mill har förstås haft annat att säga: 

War is an ugly thing, but not the ugliest of things. The decayed and degraded state of moral and 

patriotic feeling which thinks that nothing is worth war is much worse. The person who has 

nothing for which he is willing to fight, nothing which is more important than his own personal 

safety, is a miserable creature and has no chance of being free unless made and kept so by the 

exertions of better men than himself. 

Jag skulle gärna leka “finn fem fel” med läsaren, men tyvärr finner vi fler än fem fel med det Mill skriver. Man 

upplever närmast att han mellan raderna hyllar kriget, inte sant? Krig bygger karaktär, säger han mer eller 

mindre, och jag blir för den delen påmind om Nietzsches lovtal till det riskfyllda levernet: “bygg era hus på 

Vesuvius sluttning!” som han uppmanade sina läsare att göra i “Den glada vetenskapen”. Krig är inte det 

“fulaste” av ting? Jag riktar en retorisk fråga till John Stuart Mill, trots att han varit död i över 130 år – vad är 

mer hemskt än det systematiska mördandet av tusentals eller till och med miljontals människor? Jag tror inte 

riktigt att vi kan greppa hur hemskt sådant är. Som komikern Eddie Izzard säger 1 : om man lyckas mörda så 

många som tjugo personer hamnar man i en isolerad cell och får betrakta världen genom ett litet fönster för 

resten av sitt liv. Om man mördar hundra tusentals människor blir folk snarast imponerade. “Well done! You 

must get up very early in the morning!” Josef Stalin dog som bekant i den egna sängen, och Pol Pot blev dömd 

till ett så “fasansfullt” öde som husarrest. Jag kan dock inte tänka mig en medeltida tortyrmetod som dessa 

män inte skulle ha förtjänat att underkastas. Inställningen att inget är värt att kriga över är rationell och 

förnuftig. Jag menar inte att man inte bör försvara sig i händelse av angrepp, utan att situationen aldrig 

uppstår om även den potentielle angriparen anammar filosofin. Krigets fasor är förstås aldrig heller en produkt 

av självförsvar. Om två regeringschefer spelar ut hela arméer mot varandra är det mot regeringscheferna 

dessa arméer borde vända sina gevärsmynningar och spjutspetsar. Detta vore att tala om självförsvar i 

egentlig mening. Till Mill vill jag säga att jag har mycket som jag skulle slåss för – om det var absolut 

nödvändigt. I fallet med tvångsrekryteringar vore det faktiskt staten som vore värd att slåss mot, eller snarare: 

att försvara sig mot. Inget är viktigare för mig än min personliga säkerhet, även om Mill skulle ha ansett mig 

vara en “miserabel varelse”. Jag håller helt enkelt inte med om det gamla påståendet att frihet inte är gratis, 

“freedom isn’t free”. Frihet är hur gratis som helst – men att behöva försvara sig mot idioter som inte vill ha 

frihet, det är vad som kostar på. Emellertid kostar det mer att inte försvara sig när situationen kräver det. 

Medelvägsmänniskan är förstås också representerad. Ni vet, dessa som säger att de inte stödjer kriget men att 

de stödjer trupperna. “I don’t support the war, but I support the troops”. Stefan Molyneux har ägnat många av 

sina podcasts åt den här frågan, och jag håller med honom när han kritiserar en sådan medelväg. Jag stödjer 

inte kriget – och jag stödjer inte trupperna. Naturligtvis förstår jag om en nation vill försvara sig mot angrepp, 

och jag sympatiserar också med de individer som nödgas lämna hus och hem för att åka till andra länder och 

skjuta ihjäl folk. Däremot anser jag att nationens försvar bör grunda sig på frivilligt deltagande, och jag anser 

vidare att det är omoraliskt av tvångsrekryterade att mörda, oberoende av situation. Om det gäller att befria 

en nation ifrån despoti av Nazitysklands eller Sovjetunionens mått, då är det fullt rimligt att när nödvändigt 

beskjuta SS-soldater eller män av “arbetarnas och böndernas röda armé”. Dessa har bevisligen initierat våld, 

om än kanske bara i rollen som statens marionettdockor. I andra fall är förhållandena mindre självklara, såsom 

exempelvis kriget i Irak under Bushadministrationen. Mellan 67 000 och 73 000 personer har enligt uppgift 2 

dött på grund av det, och vad gäller motiven kan man förstås bara spekulera. Jag är inte konspiratoriskt lagd, 

men som soldat skulle jag inte vara övertygad om motståndarnas ondska, vare sig jag tillhörde Irak eller USA. 

Om någon vill ha min åsikt apropå just detta krig, så har man faktiskt redan fått det. Alltför många har redan 

offrats på altruismens altare, i det här kriget såväl som alla andra. Man bemöter krig som vore det en 

nödvändighet, men det är det inte. Som Ayn Rand har uttryckt saken: “Statism needs war; a free country does 

1 I filmen ”Dress to Kill” ifrån 1999 

2 http://www.iraqbodycount.org/ 

Tillägg den 31:a december. Nu är siffrorna mellan 80 200 och 87 400. 

100

not. Statism survives by looting; a free country survives by producing”. Eller för den delen: “Do not ever say 

that the desire to ‘do good’ by force is a good motive. Neither power-lust nor stupidity are good motives”. 

Rands ord summerar min inställning till krigiskt beteende alldeles utmärkt, och om man skulle vilja läsa en 

cynisk redogörelse för krigets fasor rekommenderar jag faktiskt att man läser om Yossarians öde, i romanen 

“Moment 22″ av Joseph Heller. Kanske är det till slut det enda man orkar med – att behandla det värsta av 

ämnen med en gnutta lättsam galghumor? 

Kritik av Kants noumenella metafysik – Juli 14 

I egenskap av objektivist borde jag förstås skriva någon tillspetsad kritik av Immanuel Kant, och avsluta den 

med att kalla honom för den ondaste mannen i filosofins historia? Riktigt så stereotyp vill jag inte vara, men 

jag har ju faktiskt inte skrivit något utlägg om Kant ännu. Det är kanske på tiden? I olika debatter om sinnenas 

giltiga vittnesbörd åberopar man alltid Kant för att kritisera mig, och det är kanske en auktoritet som ligger 

nära till hands. Sinnenas bristfällighet är uppenbar säger man, för man behöver ju mikroskop för att se det 

mycket lilla, och teleskop för att se det mycket stora. Vi behöver sinnesproteser för väldigt många saker, 

alltifrån att höra ljud under 20 Hz eller över 20 000 Hz, till att beräkna hastigheten med vilken universum 

utvidgas. Är det då inte självklart att människans sinnen är bristfälliga? Jag svarar att det är sant att 

människans sinnen inte är fullkomliga (för vi kan ju inte se universums ände med blotta ögat etc.) men det 

betyder inte att sinnesintrycken är falska. En örn har bättre syn än människan, och en fladdermus har bättre 

hörsel, men vi lever i samma verklighet som dessa djur, och vi upplever samma verklighet. Vi upplever bara 

mer eller mindre av verkligheten (och jag ogillar ordet “bristfällig” eftersom det antyder opålitlighet vilket inte 

alls är fallet – bara för att människan inte är fullkomlig i någon gudomlig betydelse så är inte hennes kunskap 

av den orsaken falsk). På ett fotografi kan vi fokusera både förgrund och bakgrund, men så fungerar inte 

ögat. En elementarpartikel är inte synlig för ögat, eftersom den inte kan reflektera synligt ljus, så vi måste 

använda indirekta metoder för att skaffa oss kunskap om den. Exemplen kan göras fler, men jag tror att 

läsaren förstår principen med den kritik som framförs mot sinnenas giltiga vittnesbörd, och jag tror även att 

man har förstått varför jag inte vill acceptera den. 

Kant vill detronisera metafysiken och placera kunskapsteorin på dess tron. Han ger sig in på att försöka utröna 

hur struktureringen av sinnesintrycken går till, och det första som sker med apriorisk kunskap är att den 

ordnas i “åskådningsformerna” tid och rum – vill han mena. Han presenterar den förunderliga och 

förnuftsvidriga idén att vare sig tid eller rum existerar “där ute”, externt och oberoende av det upplevande 

subjektet. Verkligheten är ett artificiellt program som skapats i den dator som är människan, kan man säga, 

och objektiv kunskap är således omöjlig. All kunskap är enligt Kant subjektiv. Om man exempelvis säger att 

“den här tavlan är vacker” har man inte uttalat sig om tavlan, enligt honom, utan bara om ens egna subjektiva 

tycke. Till och med grundläggande axiom är subjektiva; jag minns specifikt att Kant avfärdade kausalitetslagen 

som subjektiv. Kort sagt: allt vi kan veta om omvärlden, enligt Kant, är hur den ter sig ”för oss”. Människan 

tilldelar föremål olika egenskaper, exempelvis färg och form, men kan vi lita på våra sinnesintryck? Ett 

föremåls färg skiftar ju med belysningen, och formen på ett mynt, så som vi ser det, växlar mellan olika smala 

ellipser. Vad händer om vi tar bort ett föremåls alla egenskaper, ett i taget? Om alla färger försvinner får vi 

svartvita bilder, och tar vi bort skuggor och dagrar återstår helt vita, svarta eller grå former. Sedan tänker vi 

även bort formen i sig – och vad kan tänkas återstå? Bengt Holmberg skriver om just det här i sin bok “Filosofi 

och samhälle” ifrån 2004. Ehuru jag inte kan påstå att det är en särskilt bra bok, vill jag citera ett stycke ifrån 

sida 34: 

Vad återstår då om vi tänker bort alla – verkligen alla – egenskaper från ett föremål, frågar Kant 

och Schopenhauer? Svaret “Ingenting” ligger nära till hands, men i varje fall Kant hävdar att det 

ändå blir någonting kvar, något som ger upphov till våra förnimmelser och som Kant kallar “tinget 

i sig” och till vilket vi per definition inte kan knyta några egenskaper (vi har ju tänkt bort dem) 

och som vi alltså inte kan veta någonting alls om. Detta “ting i sig” finns över huvud taget inte i 

sinnevärlden utan i en bortom-värld, den noumenella världen. 

Ifall man undrar varför Schopenhauer nämns så är det för att denne betraktade sig själv som “Kants sanne 

arvtagare”. Frånsett den ohyggliga meningsuppbyggnaden brukar jag vanligtvis slå dövörat till när man börjar 

tala om sådant som noumenell metafysik, dvs. om en verklighet som bara existerar som tankekonstruktion. 

Sådana idéer är i min bok religiösa, och för religion har jag inte mycket till övers (av skäl jag grundligen 

redogjort för tidigare). Kant talar om tinget i sig, “das Ding an sich”, vars existens han utgick ifrån trots att det 

skall vara omöjligt att ha någon som helst kunskap om detta ting (eftersom det saknar egenskaper). Något mer 

101

nominellt/religiöst får man väl strikt taget leta efter. Är man ännu inte övertygad om det religiösa i Kants 

idéer? Han räknar faktiskt med att världen förutom människans verklighet också rymmer en transcendent sfär. 

Hans teori är en tvåvärldsteori. Tinget i sig, det som ger upphov till våra förnimmelser, representerar en 

bortomliggande eller högre värld. Till denna transcendenta sfär menar Kant att människan faktiskt har visst 

inträde, inte via förnuftet eller empirin, utan via den “inre” vägen, försjunkenhetens och kontemplationens 

väg. När man säger att Kant tillhörde en platonskt-kristen tradition har man ju alldeles rätt. Jag skriver inte 

under på detta Berkeleys “esse est percipi”, ”att vara är att förnimmas”. Jag befinner mig på den rakt motsatta 

planhalvan, på objektivismens sida istället för subjektivismens. Människan är faktiskt inte alltings mått, även 

om Protagoras menade det. Jag tänker därför att jag finns, snarare än tvärtom, må Descartes invända vad han 

vill. Jag vill rikta skarp kritik mot den subjektivism som noumenella idéer om verkligheten faktiskt är, men jag 

kommer inte påstå att Kant var den ondaste människan i filosofins historia. Inte för att jag likt honom är en 

pliktetiker, och inte för att jag inte anser att hans idéer implicerar och sanktionerar ondska, men för att jag 

helt enkelt inte är övertygad om att han var den ondaste mannen. Kanske bör jag någon gång skriva om vad 

Kants idéer de facto implicerar, men här ville jag bara kritisera hans subjektivistiska verklighetsuppfattning. 

Pragmatism är subjektivism – Juli 15 

Det verkar som att pragmatism har börjat ses som det enda alternativet till dogmatism. Åtminstone är det en 

inställning som har börjat representeras av alltfler debattörer, så det är kanske passande att beröra ämnet. 

Och vilket bättre sätt att illustrera saken på, än med ett exempel? Man brukar ju tala om en konstgjord 

blomma: antag att en person för första gången kommer in i ett rum, och att det på fönsterbrädan står en 

plastblomma. Personen lägger märke till blomman, åtminstone undermedvetet, men han har kommit dit för 

att göra andra saker och skänker inte krukväxten någon särskild uppmärksamhet. Han vet inte om den är 

konstgjord eller ej, och han kommer sig inte för att undersöka saken. Efter ett tag lämnar han så rummet, med 

en vag uppfattning om att det fanns något slags blomma där i fönstret. Man ställer honom nu i efterhand 

frågan om det fanns en levande blomma där inne. Jag själv och mina läsare svarar naturligtvis att den var 

konstgjord, för det vet vi ju redan. Men för personen som befann sig i rummet, som inte har en aning om det 

korrekta svaret på frågan, är det ju inte lika enkelt. Förmodligen kommer han spontant att svara jakande, han 

kommer utan vidare säga att där fanns en levande blomma. Vem har rätt? Blomman uppfyllde onekligen dess 

funktion gott och väl, så en pragmatiker kommer att ge honom en uppmuntrande klapp på axeln. Enligt 

pragmatikern var svaret korrekt, eftersom ”en utsagas mening är dess funktion”. Om det inte gör någon 

skillnad, så finns det ingen skillnad. Vad som är praktiskt funktionellt blir också det rätta eller sanna. 

Pragmatikern kan också se det hela ur en rent fysikalisk vinkel. Det enda sinnesintrycket personen på tillfälligt 

besök mottog ifrån blomman, var en syn förmedlad via vågrörelse i utrymmet mellan blomman och honom 

själv. Vad är det då för skillnad på vågrörelser utsända ifrån en konstgjord blomma, och en levande blomma, 

om bägge uppfattas som likadana? Den som tar sanningen “för givet” anses ha lika mycket rätt som den som 

vet hur det står till. Vare sig man säger att blomman är konstgjord eller levande har man lika mycket rätt. 

Pragmatism (eller instrumentalism) implicerar subjektivism, kort och gott. 

Ironiskt nog finns det såklart flera “praktiska” problem med pragmatismen. Hur står det till inom vetenskapen 

exempelvis? Varför uppehålla sig vid det gamla sökandet efter objektiva sanningar, när sådana ändå inte står 

att finna, enligt pragmatikern? Det räcker ju med att forskarna konstaterar att något “fungerar”, och på den 

grunden anser att detta något också är sant. Det största problemet är förstås att alla objektiva sanningar 

ogiltigförklaras, och inte bara de naturvetenskapliga. Bertrand Russell skrev en kritik mot pragmatismen, och 

då i synnerhet såsom den uttryckts av John Dewey, i följande stycke hämtat ifrån sida 828 ur “Västerlandets 

filosofi”: 

Uppfattningen av sanningen såsom beroende av fakta, som till stor del undandrar sig människans 

kontroll, har varit en av de vägar på vilka filosofin hittills inplantat hos människan ett element av 

tillbörlig ödmjukhet. Avskaffar man denna hämsko på den mänskliga högfärden har man tagit 

ytterligare ett steg mot ett visst slags vanvett – den maktberusning, som fick insteg i filosofin med 

Fichte, och för vilken den moderna människan, hon må vara filosof eller ej, har så stor 

benägenhet. Jag är övertygad om att denna berusning är vår tids största fara, och att varje 

filosofi som – låt vara oavsiktligt – ger näring åt den ökar faran för stora sociala katastrofer. 

Om läsaren undrar varför Johann Gottlieb Fichte nämns, så är det för att denne hävdade att “jaget sätter 

världen”, dvs. att omvärlden är en produkt av subjektets verksamhet. Hur som helst finner jag Russells kritik 

intressant. Hans infallsvinkel skulle jag själv aldrig ha tänkt på att använda: subjektivism som uttryck för 

102

filosofisk maktberusning. Jag är dock villig att ge honom rätt, åtminstone i det andra ledet. I det första ledet 

vill jag angripa (pragmatismens) subjektivism därför att den är subjektivistisk. Den är irrationell, den är 

ogrundad, den är med Russells ord “vanvettig”, och först därefter kan jag konstatera att den i effekt kan 

innebära ett maktmissbruk. I ett annat sammanhang tar Russell upp satsen “en tro är sann om den har goda 

verkningar”, vilket ju är en pragmatisk sats. Han hävdar att en sådan sats är intetsägande, eftersom man först 

måste veta vad som är gott, och “det beror ju på”, anser såväl pragmatikern som han själv. Och om man ändå 

kunde enas om vad som är goda verkningar, måste vi då inte acceptera tro på vilka läror, personer eller väsen 

som helst? I praktiken har vi nog alla en uppfattning om vad som är goda verkningar, och vad händer om dessa 

uppfattningar accepteras som sanna, alldeles oberoende av vilka de är? Jag försäkrar att mina egna 

uppfattningar skiljer sig vitt och brett ifrån en psykotisk massmördares, men enligt “en tro är sann om den har 

goda verkningar” finns ingen moralisk åtskillnad (förbehållet att satsen ges universell mening, men den är ju 

faktiskt uttryckt som om den skulle vara allmängiltig). Personligen hoppas jag främst att våra domstolar aldrig 

kommer fundera över huruvida mord är “funktionellt” eller ej. Den pragmatiska kappvändarmentaliteten ter 

sig både underlig och makaber i mina ögon, men tydligen verkar den vettig i många andras. Det är i synnerhet 

för de där andra som jag skriver det här. 

Praktiskt försvar av rättsliga påföljder – Juli 17 

Jag har nyligen skrivit om det principiella försvaret av dödsstraffet, men det resonemang jag förde där kan 

naturligtvis tillämpas på alla former av straff. Här har jag tänkt formulera ett praktiskt försvar av rättsliga 

påföljder (inklusive dödsstraffet såklart) och inte minst klargöra min syn på gradskillnader och de syften som 

en sådan påföljd bör ha. Som jag tidigare förklarat har människor av natur vissa rättigheter, så kallade 

“negativa” rättigheter efter Isaiah Berlin. Dessa kan uttryckas som rätten till liv, frihet och egendom efter John 

Locke, men i all enkelhet räcker det ju att säga “rätten att bli lämnad ifred”. Dessa skiljer sig ifrån “positiva” 

rättigheter, vilka avser rätten att få någonting, må det röra sig om en bostad, om mat, om sjukvård, om 

utbildning – och så vidare. Vi når strax en självmotsägelse med dessa rättigheter, eftersom rätten att få något 

ipso facto utmynnar i skyldigheten att ge något. När person A tvingas att arbeta för person B på dekret av 

myndighet C, då har det uppenbarligen skett ett kränkande av rättigheter. Det här är relevant, för somliga har 

menat att staten kränker rätten till frihet när den dömer en brottsling till en viss påföljd. Är själva 

rättssystemet malum in se – fel i sig? Nej, det kan jag omöjligen gå med på, och exakt varför, det skall jag tala 

om nu. 

Ganska ofta händer det att någon tanklöst konstaterar följande: ifall jag snattar en godisbit ur en affär skall ju 

ägaren till affären ha rätt att skjuta ihjäl mig – i ett liberalt samhälle. Det här ses som ett exempel på hur 

barbarisk liberalismen är, och man brukar komma undan med det! Väldigt få liberaler tycks ha något stadigt 

motargument att erbjuda, annat än att väldigt få butiksägare skulle agera på rätten att skjuta ihjäl en snattare 

(vilket ju är ett pragmatiskt argument och därför ingalunda ett liberalt). Som jag tidigare förklarat är 

brottslighet ett kränkande av rättigheter, och ifall man genom brottslig aktivitet negerar en annans rätt 

förverkar man samtidigt sin egen. Således framför man exemplet med snattaren: denne begår ett brott mot 

äganderätten och förverkar därmed sina egna rättigheter, inklusive rätten till liv. Det är naturligtvis inget annat 

än absurt! Inte bara är det en inkonsekvens i rättsteorin, men det leder också till en fruktansvärd eskalerande 

brottslighet. Felet består i att man åsidosätter proportionaliteten, försåvitt man alls känner till den. Principen 

om proportionalitet är det som löser konflikten, och de “barbariska” konsekvenser som följer på den. När 

snattaren stjäl, eller försöker att stjäla, godisbiten i affären förlorar han sina rättigheter i samma mån som han 

kränker dem. En viss gråzon kan förstås uppstå apropå vad som de facto är proportionerligt, men det ter sig 

självklart – och vi kan nog alla enas om – att snatteri är ett långt lindrigare brott än mord. Det är alltså 

brottsligt att skjuta ihjäl en snattare, även om denne stoppar fickorna fulla av saffran eller vad som nu kan 

tänkas kosta mest i butiken. Emedan snattaren onekligen är en brottsling, blir butiksägaren en ännu större 

brottsling i sitt handlande – en mördare till och med. 

Någon invänder alldeles säkert att resonemanget är “orättvist”. Med ena handen på Bibeln avfärdar man 

denna “öga för öga”-idé som avskyvärd. Den känslomässiga indignationen utgör dock i sig inget argument alls, 

och det är inte utan ett leende på läpparna jag förklarar att det faktiskt rör sig om flera “ögon” för ett öga. En 

rättslig påföljd bör åtminstone i förstone syfta till att kompensera offret. Om vi säger att snattaren stjäl en 

godisbit för tio kronor så måste han inte bara lämna tillbaka godisbiten – han måste därutöver också betala 

butiksägaren tio kronor. Han har ju faktiskt kränkt både ägarens rätt till godisbiten och förlorat sin egen 

proportionerliga rätt. Det följer logiskt att en brottslings värsta scenario inte är nollsummespelet. En 

bankrånare har ju inget att förlora på sitt dåd, om det värsta som kan hända är att han måste återlämna 

103

pengarna han stulit. Han började på noll, och han slutade på noll; det finns alltså ingen risk för honom att i alla 

fall försöka råna banken. Det är det här som är “öga för öga”, och vi märker att det fortfarande innebär en stor 

orättvisa mot eventuella brottsoffer. Att blott försöka råna en bank skulle ju inte leda till något straff över 

huvud taget. Det rättsteoretiskt konsekventa är att brottslingen måste återbetala sin skuld minst dubbelt upp. 

Varför detta “minst”? I fallet med snattaren kan ju saken göras upp på plats i butiken, det vore inte nödvändigt 

att anmäla händelsen till rätten. I andra situationer är sådana anmälningar ofta oundvikliga, och då ankommer 

det på brottslingen att betala, inte bara dubbelt av det värde han förgripit sig på, men dessutom den kostnad 

som själva rättsprocessen uppgår till. 

Dödsstraffet kan alltså, om jag skall ta upp det igen, enbart förtjänas om man själv mördat. Principen om 

proportionalitet anger för övrigt faktiskt bara vilket maximum av rättsliga påföljder som är försvarliga. Om 

butiksägaren vill låta snattaren löpa är det helt hans ensak, och om han bara kräver att denne återlämnar 

godisbiten så är det ju frid och fröjd. Vad principen gör är att den avgränsar vilket maximum av påföljd som är 

försvarligt, innan straffet i sig blir ett brott. Offret bör rimligtvis vara i position att yrka på detta maximum av 

bestraffning, eller ett mindre – eller inget alls. Så här fungerar naturligtvis inte rättssystemet idag. Där ställs 

brottslingen inför rätta, och han blir dömd (om så sker) till ett godtyckligt straff, vilket inte på något sätt 

ersätter offret. I egentlig mening blir offret ytterligare straffad genom processen, i och med att denne i 

egenskap av skattebetalare måste bidra till kostnaden för kalaset. Som brottsoffer kan man alltså enbart 

förlora på ett angrepp, och som brottsling kan man inte på förhand veta hur stor- eller småskaliga 

konsekvenserna kan bli av en eventuell rättegång, eftersom påföljderna bestäms mellan tummen och 

pekfingret av juryn eller domaren (beroende på vem som har bestämmanderätten). 

Det återstår att bemöta två invändningar om själva syftet med rättsliga påföljder. I förstone har vi åsikten att 

ett straff bör förebygga ytterligare brott. Nå, är inte straffen i ett liberalt rättssystem förebyggande? Jag har 

tidigare sagt att rättslig prevention av brott egentligen bara kan åstadkommas i ett “Minority Report”samhälle, 

dvs. ett samhälle där man kan straffas bara genom misstankarna om att man i framtiden kanske 

kommer att begå brott (även om man i nämnda futuristiska film kan se in i framtiden genom tre orakel som 

avslöjar brottsligheten innan den äger rum). Snatteri är ett ganska vanligt brott, medan mord är ganska 

ovanligt. Många har inget större problem med att snatta en godisbit, medan de allra flesta är ytterst ovilliga till 

att begå mord. Den preventiva lösningen vore rimligtvis att belägga snatteri och andra små men vanliga 

brott med dödsstraff, och kanske kan man ur denna pragmatiska synvinkel till och med sänka straffen för 

mord, eftersom de sker så sällan. Jag försäkrar att brottsligheten skulle sjunka drastiskt i och med en sådan 

reform, men att den gör rättsystemet i sig till en mördarmaskin – det är förstås inget att bekymra sig om! 

Tvärtom: ifall staten beslutar att offentligen “avrätta” oskyldiga människor kommer det att ha en i högsta grad 

preventiv effekt, så länge som allmänheten är övertygad om att de som avrättades faktiskt också var skyldiga 

till brottslighet. 

Den andra invändningen rör vård som påföljd för brottslighet, och den har jag inget problem med alls vid 

konstaterad psykisk sjukdom. Det råder något slags uppfattning om att en psykiskt frisk människa inte är 

kapabel till mord och andra hemskheter, men det är fel. En grundläggande moralisk korruption krävs, och 

därtill ett visst mått av psykopati, men man kan för den skull vara psykiskt frisk i medicinsk mening (och det är 

ju vad vård är till för: att bota sjuka människor – inte blott omoraliska människor). Vård av friska människor är 

en groteskt godtycklig påföljd, för hur kan man förväntas bota den redan friske? Brottslingen måste stanna 

internerad tills han samarbetar, och tills man råkar tycka att denne har anpassat sig till samhället igen. Det kan 

ske samma dag, och det behöver inte ske alls. Samtidigt är det brottslingens offer som faktiskt bekostar den 

här påföljden. Hur är det rättvisa? I kapitlet ”Punishment and proportionality” 1 ur ”The Ethics of Liberty” 

skriver Murray Rothbard om just det här: 

The “humanitarian” rehabilitation principle not only leads to arbitrary and gross injustice, it also 

places enormous and arbitrary power to decide men’s fates in the hands of the dispensers of 

punishment. Thus, suppose that Smith is a mass murderer, while Jones stole some fruit from a 

stand. Instead of being sentenced in proportion to their crimes, their sentences are now 

indeterminate, with confinement ending upon their supposedly successful “rehabilitation.” But 

this gives the power to determine the prisoners’ lives into the hands of an arbitrary group of 

supposed rehabilitators. It would mean that instead of equality under the law – an elementary 

1 http://www.mises.org/rothbard/ethics/thirteen.asp 

104

criterion of justice – with equal crimes being punished equally, one man may go to prison for a 

few weeks, if he is quickly “rehabilitated,” while another may remain in prison indefinitely. Thus, 

in our case of Smith and Jones, suppose that the mass murderer Smith is, according to our board 

of “experts,” rapidly rehabilitated. He is released in three weeks, to the plaudits of the 

supposedly successful reformers. In the meanwhile, Jones, the fruit-stealer, persists in being 

incorrigible and clearly un-rehabilitated, at least in the eyes of the expert board. According to the 

logic of the principle, he must stay incarcerated indefinitely, perhaps for the rest of his life, for 

while the crime was negligible, he continued to remain outside the influence of his 

“humanitarian” mentors. 

Jag tror att jag härmed har rett ut vissa knutar ifråga om vilket straff som bör följa på vilket brott, och om vad 

ett straff egentligen bör ha för syfte. 

Till den lekamliga skönhetens försvar – Juli 20 

René Descartes talade om ett problem mellan kropp och tanke, det som på engelska kallas “the mind-body 

dichotomy”, vilket går ut på att tankarna inte är helt och hållet fysiska fenomen. Idag tänker jag dock skriva 

om något mer lättsamt än filosofi och politik, nämligen om ett helt annat slags (falsk) dikotomi mellan kropp 

och tanke än Descartes. Det finns en modern psykologisk variant som säger att ju snyggare kropp en person 

har, desto mindre intelligent är denne (och därför även tvärtom såklart: ju mer intelligent, desto mindre 

snygg). Sådana här idéer fascinerar mig faktiskt. I stort sett tror jag att de beror på dåligt självförtroende. Om 

man inte har de fysiska förutsättningarna för ett vackert utseende vill man hävda att man i alla fall är 

intelligent, något som de där vackra människorna verkligen inte är! Alla har vi förmågan att genom studier och 

tankeverksamhet bli intelligenta (vare sig det är i betydelsen “bildad” eller “kompetent” eller “rationell” etc.) 

men ett vackert utseende är något man till stor del föds in i. Det är när man vänder på ekvationen som det blir 

väldigt underligt, nämligen: om man föds med ett vackert utseende har man inte förmågan att genom studier 

och tankeverksamhet bli intelligent. Således kanske man ur avundsjukans djup kallar en fotomodell för 

“uppblåst bimbo” och en kroppsbyggare för “korkat muskelberg”, trots att man egentligen inte har den minsta 

aning om hur dessa människor är personligen. Det paradoxala är naturligtvis att man bekräftar avundsjukan 

genom sådana hetska attacker mot de kroppsligt förunnade. Ifall någon föds med en oerhörd talang för musik, 

eller med ett fotografiskt minne som gör alla studier simpla, säger man kanske att det är orättvist (vilket det 

inte är). Man känner sig kanske till och med lite deprimerad över att inte själv ha samma fördelar – men man 

angriper dem inte personligen på det sätt man gör med kroppsligt vackra människor. Av något skäl vill man 

hellre ha en vacker kropp än musikalisk genialitet (eller vilken begåvning det nu kan röra sig om). Hellre vill 

man vara en Brad Pitt eller en Angelina Jolie 1 , än en Beethoven, vilket framgår klart och tydligt mellan raderna, 

och det finner jag vara en väldigt intressant iakttagelse. 

Många debatter förs på det här ämnet, och det är således ständigt aktuellt för mig, eftersom jag ofta deltar i 

dem – och eftersom jag lika ofta blir avfärdad som en “mansgris” eller en representant för skeva 

skönhetsideal. Allt man behöver göra för att förtjäna en sådan kritik är att säga att man tycker om 

kvinnokroppen som smal. Ifall man sedan säger något positivt om stora bröst tar det hus i helvete – men 

varför? Det rör sig trots allt om en personlig preferens, och vad gör det någon annan om jag föredrar 

jordgubbar över hallon och blåbär? Jag ser verkligen inte ut som en fotomodell, och jag skulle mycket gärna 

vara lika snygg som redan nämnda Brad Pitt, men nu är det helt enkelt inte så. Att jag inte själv är en 

manifestation av lekamlig skönhet leder ju inte till slutsatsen att det därför måste vara fel att ha sådan 

skönhet, eller att det är fel att uppskatta den. Det följer inte logiskt, det är non sequitur. Jag fascineras av hur 

man fixerar den fysiska skönheten i samhället, men inte i det att medier har omslag med halvnakna vackra 

kvinnor på, eller att filmer innehåller alltmer explicita sexakter. Sådan tilltagande “sexliberalism” ter sig i mina 

ögon som väldigt förståelig. Medier vill sälja lösnummer, och de åstadkommer detta enbart genom att erbjuda 

läsarna något de är villiga att betala för. Rimligtvis har medierna kommit till samma insikt som jag själv – 

nämligen att människor bakom den där masken av sexnegativt hycklande faktiskt attraheras av sköna kroppar 

och vill kunna njuta av dem (om så endast bakom lyckta dörrar). Det är ju över huvud taget ingen principiell 

skillnad mellan njutningen i att se en vacker kropp, och i att se något annat som är vackert, frånsett den 

individuella gradskillnaden i vilken skönhet man uppskattar mest. En solnedgång kan vara mycket vacker. En 

tavla, en skulptur, en byggnad – dessa kan precis som kroppen bjuda det visuella sinnet på en godbit. Varför är 

1 Vilka kändisar som idag räknas som de främsta ”sexobjekten” vet jag inte riktigt, men Brad Pitt och Angelina 

Jolie är i alla fall namn som var aktuella för inte så länge sedan. 

105

det mindre omoraliskt eller “sexistiskt” att förundras över statyn Venus de Milo, än att göra detsamma inför 

en levande naken fotomodell? Man kan förstås invända följande: 

Men jag tror inte att tjejer vill se ut så därför att de tycker att de är sexiga. Jag tror att de känner 

att de inte kan leva upp till ett ideal, och de känner väl att dem inte duger som de är: att det inte 

ser naturligt ut med pinnsmala tjejer med stora fasta bröst. Det ser inte naturligt ut eftersom det 

inte finns någon som är född med den formen. Hur skulle du känna om alla tjejer ville ha killar 

med silikon i könsorganen? Det skulle väl kännas som att de var förvridna? 

Först och främst är begreppet “onaturligt” religiöst. I egenskap av naturalist är det förstås min svurna plikt att 

påpeka att allt som existerar är naturligt – annars hade det inte kunnat existera. Vad man förmodligen menar 

är att bröst med implantat ser malplacerade och konstgjorda ut. Det första är dock värt ett bemötande: “jag 

tror inte att tjejer vill se ut så därför att dom tycker att de är sexiga”. Man skall vara försiktig med att avgöra 

och döma de motiv som en abstrakt grupp, “tjejer”, kan tänkas ha. Om det nu är så att “tjejer” vill ha ett visst 

utseende därför att de vill vara andra till lags – vad är så fundamentalt fel med det? Politiker och affärsmän 

klär sig i kostym, för det är vad som förväntas av dem. Personligen kanske de föredrar t-shirt och jeans, men 

de väljer att rätta sig efter konventionen på grund av det som finns att vinna på den. Fortfarande råder det 

ingen direkt tvekan om att människor i allmänhet tycker att kostym ser propert och ordentligt ut, även om de 

kanske känns stela, och även om de inte passar för alla situationer. En kvinna kanske vill ha en smal midja och 

fyllning i behån för att dra till sig blickar och för att berika sexlivet. Ja, motiven kan vi bara spekulera i, men 

poängen är att dessa motiv är individuella och för frågan tämligen irrelevanta. Om någon vill ha ett visst 

utseende av dåliga skäl är det ju faktiskt på dennes ansvar och skuld, och inte på det utseende som saken 

gäller. Det finns många som gör åtskilligt bara för att bli accepterade av omgivningen, och visst är det ett 

utslag av svag självkänsla när man lever genom andra människor, men det är också ett utslag av svag 

självkänsla när man gör lekamlig skönhet till boven. Ifall man känner att man inte “duger som man är” kan det 

såklart bero på dålig självbild, men det kan också bero på att man har tillräckligt med sunt förnuft för att inse 

att man faktiskt inte duger som man är. Människor arbetar ständigt på att förändra och förbättra sig själva. 

Om man mår bättre av en smärt och vältränad kropp, av att leva ett aktivt liv och faktiskt även har bra 

förutsättningar för detta – varför skulle man avfärda tanken med att man “duger som man är”? 

Man invänder att “pinnsmala tjejer med stora fasta bröst” inte ser naturliga ut, för att ingen föds med den 

formen. Nej, det är naturligtvis sant att ingen föds med stora fasta bröst – eller med bröst över huvud taget. 

Om ingen av oss påverkade det egna utseendet på något sätt skulle vi alla gå omkring nakna, och ehuru jag 

själv inte har något problem med nakna kvinnor så är det förmodligen inte den slutsats man vill att jag skall 

dra. Men vi föds ju nakna, så varför är det inte “onaturligt” att gå omkring med kläder hela dagarna? Med 

smink? Med örhängen och piercingar? Med tatueringar? Om möjligt skulle jag inte ha något att invända mot 

en transhumanistisk lösning, där man manipulerar människans gener för att göra henne mer perfekt. Var och 

en skulle utan någon större anstängning kunna vara smal och ha stora fasta bröst utan implantat (och vi män 

skulle förstås kunna få perfekta förutsättningar för muskeltillväxt etc.) men nu fungerar det inte riktigt så 

tyvärr. En kvinna som vill ha “stora och fasta” bröst måste förmodligen lägga sig under kniven, med den 

kostnad, de komplikationer och de risker som följer på det. Vad jag absolut inte förstår är varför en sådan sak, 

oberoende av motiv, skulle vara omoralisk eller spä på ett skevt ideal. Om bröstimplantat gör det – varför inte 

smink eller örhängen eller piercingar eller tatueringar? Varför gäller inte samma princip för andra metoder 

genom vilka man modifierar kroppens utseende? Hela idén är är fördomsfull. Genom historien har människor 

ägnat sig åt kroppsmodifiering av olika slag, men bara under de senaste åren har bröstimplantat varit ett 

möjligt alternativ (såväl som hudtransplantationer, ansiktslyftningar och så vidare). Kanske menar man, 

åtminstone mellan raderna, att det som inte varit ett skönhetsideal tidigare ej heller kan eller bör vara det 

idag? Titta extra noga på statyn Venus de Milo nästa gång du ser henne på bild, eller i verkligheten, om du 

besöker Louvren i Paris. Den har daterats till omkring år 130 f.K.r men visst är det en smal kvinna med stora 

fasta bröst? 

Några avslutande ord bör jag väl ägna åt exemplet med silikon i det manliga könsorganet. Hur skulle jag känna 

mig om kvinnor förväntade en sådan sak av mig? Bara att man kommer på att ställa mig den frågan vittnar om 

hur den här saken bottnar i dåligt självförtroende. Det skulle ju faktiskt inte göra mig det minsta ifall kvinnor 

ville ha en sådan sak. De får väl söka sig någon annanstans än till mig, i så fall. Jag placerar knappast min lycka 

eller självkänsla i deras händer. Precis som att ifall en tjej vill ha en kille med rippade muskler och tvättbräda, 

ja, då får hon väl söka någon annanstans också. För jag ser ju inte ut så. Och det är inte mitt problem – för jag 

106

vill inte själv ha någon tjej som stannar med mig trots att jag inte motsvarar vad hon vill ha. Sant är däremot 

att jag har en viss uppfattning om skönhet, och att jag försöker motsvara den uppfattningen försåvitt det är 

möjligt. Någon Adonis huggen ur marmor är jag inte, men det innebär inte att jag hyser agg mot denne Adonis 

– tvärtom. Det här är ju faktiskt ett försvar av den lekamliga skönheten. 

Tankar om fostran och föräldraskap – Juli 22 

Mycket har på sistone handlat om föräldraskap och uppfostran, så det är måhända av någon vikt att skriva lite 

om saken. Vilken betydelse har förälderns roll i samhället? Jag ansluter mig till poeten William Ross Wallace: 

“the hand that rocks the cradle rules the world”. Det är ingalunda en tjusig floskel utan ett högst realistiskt 

påstående, vilket jag förstås också tänker motivera. Vi vill alla kunna motivera våra handlingar rent moraliskt, 

inte sant? I slutändan vill vi kunna säga om en handling att det var rätt av oss att utföra den, vare sig dess 

konsekvenser sedan blev bra eller dåliga. Somliga kanske kallar sig nihilister eller motsvarande, men jag vet 

ingen som faktiskt också är nihilist (dvs. som inte tänker i banor av rätt och fel eller gott och ont). Jag betvivlar 

att det ens är praktiskt möjligt att bortse ifrån moralen, men det vore förstås ej heller önskvärt. Vilken är den 

första källa varur en människa hämtar moraliska föreställningar? Jo, hos föräldern, eller hos motsvarande 

vuxna som sörjer för ens fostran. Ett av de första “böran” vi blir matade med är väl att vi bör se oss för innan vi 

går över en gata, eller kanske till och med att vi på grund av faran inte alls bör gå över gator. Vi bör äta upp 

maten på tallriken, och kanske i synnerhet grönsakerna på den. Vi bör göra det-och-det dagarna i ända, även 

om föräldrar många gånger säger att vi skall eller måste göra saker och ting snarare än “bör”. Vi inte bara bör 

se oss för när vi skall gå över en väg, utan vi är till och med tvungna att göra det. De mest grundläggande 

böran vi kommer i kontakt med är de som betonar konsekvenser. “Om du inte ser dig för när du går över 

gatan blir du påkörd” lyder kanske en förmaning, även om just denna torde komma lite högre upp i åldern. 

“Om du stoppar saker i munnen kan de fastna i halsen” är måhända ett mer adekvat exempel på 

grundläggande konsekvensetik. Några år senare introducerar föräldern (eller den som står för fostrandet) ett 

helt nytt tankesätt. “Du bör inte slå dina kamrater, för det är fel att göra så”. Man säger inte att det är fel 

eftersom det gör ont att bli slagen, utan konstaterar bara att det är fel oavsett konsekvenser. Barnet kan 

sedan acceptera eller avfärda en auktoritets moraliska omdömen, men å ena sidan är barnet lättpåverkat och 

har å andra sidan förmodligen inte den empiriska erfarenhet (eller intelligens) som krävs för att bepröva en 

etisk premiss. Barnet lär i de flesta fall helt enkelt, åtminstone tillsvidare, förlita sig på vad föräldern säger. 

”The hand that rocks the cradle rules the world.” 

Exemplen med att se sig för innan man går över vägen eller att inte stoppa småsaker i munnen är vanliga och 

okontroversiella. Ej alla föräldrar svänger sig med dem, och somliga kommer till och med anse att det är helt 

okej att slå sina kamrater (må man sedan motivera det hur man vill). Stefan Molyneux har ägnat åtskilligt med 

tankeverksamhet åt ämnet, och i en viss podcast 1 ger han uttryck för en idé om att Adolf Hitler i alla fall delvis 

blev den han blev, på grund av sin fars misshandel. Man bör förstås inte påstå att människan är determinerad 

att följa den riktning som hennes föräldrar stakat ut (vem determinerade i så fall den ursprunglige föräldern?) 

men snarare att de har större möjligheter att påverka barnet än någon annan kan ha. Alla barn med 

våldsamma fäder blir naturligtvis inte nazistiska despoter. Vissa blir istället kompositörer som Mozart eller 

författare som Kafka. Det är inte min avsikt att försöka få individen att framstå som en sociologiskt 

determinerad varelse, men vi är alla influerade av vår omgivning, och jag vill mena att föräldern har långt 

större möjlighet att influera individens uppfattningar än någon annan. Därmed inte sagt att en förälder gör fel 

i att lära sina barn att skilja mellan rätt och fel, verkligen inte! Det hör i allra högsta grad till dennes uppgift, 

men med stor makt följer stort ansvar. Tänk om föräldern lär barnet fel moral? (Jag tänkte nästan formulera 

ett scenario där föräldern ersätter Bamse med David Humes “Om moralen”, men insåg i samma stund att det 

inte förelåg någon väsentlig skillnad i bytet.) Ingen förälder lär ut emotiv moral: “vad du än gör så är det rätt, 

så länge det känns rätt”. Det kan ju mycket väl kännas rätt att panga skyltfönster, snatta godis och klå upp 

mindre ungar på skolgården. Nej, en förälder advocerar (men förmodligen enbart i rollen som förälder) 

absolut moral. Denne säger troligtvis att “det där är fel för att jag säger att det är fel“. Hur är det skillnad när 

en despot säger detsamma till sitt förtryckta folk? Jag har ännu att träffa en förälder som använder samma 

“argument” mot sin chef på arbetet: du har fel för att jag säger att du har fel! 

Att göra ett barn moraliskt korrupt är hur enkelt som helst för en förälder. Om man behöver belägg för den 

saken är det faktiskt bara att se sig omkring, det räcker förmodligen med att observera den närmaste kretsen 

(försåvitt man inte själv hör till skaran, för då kommer man ju givetvis att protestera högljutt). Jag menar inte 

1 http://www.freedomainradio.com/Traffic_Jams/FDR_406_Who_Is_To_Blame_Parenting.mp3 

107

att föräldrar är per definition onda människor som inte gör annat än konspirerar om hur de kan utöva 

maktmissbruk härnäst. Tvärtom har de oftast bara goda intentioner, men “the road to hell is paved with good 

intentions”. De allra flesta föräldrar uppfostrar sina barn till det bästa av deras egna omdömen, och helt i 

överensstämmelse med rådande konvention – men det skulle behövas en större klyfta mellan omdömet och 

konventionen. En mor eller far har troligen ingen avsikt att göra sitt barn moraliskt korrupt när han eller hon 

säger att något är fel “därför att jag säger att det är fel”. Man vill bara undvika en lång och förmodligen 

fruktlös diskussion om varför något är fel och inte rätt, trots att den frågan är oerhört viktig att ställa sig, 

Humes lag till trots. Vid närmare beaktande visar det sig kanske till och med att föräldern själv inte har något 

genomtänkt svar på barnets eventuella “varför?”, utan kan inte mer än hänvisa till sin auktoritet eller till 

allmän sed. Man kommer sig inte för att undra över hur man då kan vara säker på sin sak, om man inte ens 

kan motivera sitt påstående med motsägelsefria argument. Om man av en händelse ändå skulle börja undra 

över det, viftar man snart bort det hela med att det ändå inte spelar någon roll, och med att moral inte är en 

vetenskap. Moralen är godtycklig, påminner man sig. Den är relativ, och “i mitt hem är moralen relativ till vad 

jag säger” intalar man sig förnöjt. Och i Nazityskland var moralen relativ till vad nationens Führer und 

Reichskanzler sade att den var – om jag skall fortsätta att dra paralleller till Molyneuxs resonemang. 

Det mest uppenbara problemet i det här är att en utsaga om moral måste vara universellt giltig (eller 

universellt ogiltig). Om en viss utsaga är moralisk så är den alltid moralisk för alla. Således kan inget vara 

moraliskt bara för att man säger att det är det. Om det är rätt att, säg, tala sanning, för att ”jag säger att det är 

rätt” – var det då inte rätt även innan jag kom med mitt påstående? Något som är moraliskt är ju alltid 

moraliskt. (Vi möter samma återvändsgränd hos despoten såväl som i religiösa texter – ifall exempelvis Guds 

ord är den moraliska måttstocken innebär det ju att alla som är okunniga om Gud lever i omoral.) “Det är rätt 

för att jag säger att det är rätt” blir inte ett giltigt argument, vare sig för Gud, despoten eller föräldern. 

Dessutom kan man ju notera hur föräldern ofta inte bara bryter mot moralens “alltid-gällande” utan även mot 

dess “för alla-gällande”. Det är mitt intryck att de flesta föräldrar etablerar en moralisk standard för barnet 

och en helt annan för sig själv. Nu menar jag givetvis inte att barnet på 3 år bör få dricka alkohol bara för att 

föräldern unnar sig en liten cognac från stund till stund. Det finns en väsentlig naturgiven skillnad mellan ett 3årigt 

barn och en vuxen som gör att den ene kan dricka måttliga mängder alkohol utan att ta skada, medan 

den andre inte kan göra det. Jag tar upp exemplet bara för att jag känner på mig att man skulle åberopa det 

som en kritik annars. Svaret på varför barnet inte bör dricka alkohol är ju konsekventiellt: “annars tar det 

skada”. Den mer grundläggande moralprincipen blir att man inte bör vålla människor sådan skada, vilket gäller 

för barnet såväl som för den vuxne föräldern. Adekvata exempel på förälderns så vanliga skenhelighet kan 

vara att den könsmogne sonen eller dottern inte tillåts ha sex, medan mor och far roar sig kungligt i 

sänghalmen, eller att barnet inte får se skräckfilm trots att mor och far stannar uppe med popcorn sent om 

kvällarna (oberoende av vilka intryck “barnet” får – det kan ju för all del röra sig om ett 17-årigt “barn” eller till 

och med ännu äldre). Det förefaller ganska uppenbart att föräldrar inte tror på deras egen medicin, om de gör 

på det här sättet. Man kan undra varför de inte frågar sig själva huruvida det kanske är fundamentalt oansvar 

att mata barn med idéer som de inte ens själva tror på. 

Något som gör mig arg är den allmänna normaliseringen av barnmisshandel. Ifall det “bara” är fråga om smisk 

eller psykisk tortyr så är det ju inte så hemskt! Jag har sagt det förut och jag säger det igen: få saker kan 

möjligen vara värre än att misshandla ett barn, även om det inte är en fråga om knytnävar och brutna ben. 

“Spare the rod, spoil the child” som det heter. Ja, som det heter i Bibeln faktiskt. “He who spareth the rod 

hateth his son: but he that loveth him correcteth him betimes” (Proverb 13:24) och “Withhold not correction 

from a child: for if thou strike him with the rod, he shall not die. Thou shalt beat him with the rod, and deliver 

his soul from hell” (Proverb 23:13-14). Jag valde att citera det på engelska eftersom det är på engelska man 

brukar använda devisen, och dessutom är det lite mer effektfullt så, inte sant? Det må vara sagt att Bibeln 

säger att man hatar sina barn om man inte misshandlar dem, men vi lever inte längre i medeltiden och få är 

bokstavstroende kristna, åtminstone i Sverige. Förespråkandet av barnaga blir alltmer sällsynt sedan vi 

lagstiftade mot det år 1979 (men inte förrän dess!) men det förekommer ju också annat slags våld än 

mattpiskans eller knogarnas. Det är min erfarenhet att människor inte blir nämnvärt upprörda över att en 

förälder underminerar ett barns självkänsla och psykiska välmående, exempelvis, även om det inte är något 

jag själv drabbats av. Med tanke på den vaga självkänsla som gemene man verkar ha kan man tänka sig att 

sådan psykisk tortyr är tämligen vanlig (om inte ifrån föräldrar så ifrån skolkamrater, lärare eller andra). “The 

hand that rocks the cradle rules the world” – och sedan påstår man att samhället är mansdominerat. 

Problemet med sådana genusperspektiv är att de isolerar ett visst mönster för att sedan ge det en betydelse 

det inte alls har. Stefan Molyneux har i ett flertal podcasts berättat om hur absurt det lät när han först fick 

108

höra att samhället var mansdominerat. Under hela hans uppväxt bestämde modern allt, och hon tillämpade 

en beräknande psykologisk tortyr på honom, på ett sätt en vuxen människa får svårt att föreställa sig. En 

stereotyp föreställning säger att männen dominerar arbetsmarknaden och ekonomin, men en annan stereotyp 

menar att kvinnan dominerar i hus och hem. Jag vill inte påstå att sådana här simplifierade perspektiv är 

adekvata, men om så vore fallet – vem är det som egentligen dominerar? Jag försäkrar att även de mäktigaste 

och rikaste männen på jorden en gång hade en mor med större inflytande över dem än någon annan har haft 

eller kommer att ha. 

Jag anser att förälderns rättmätiga uppgift är att vara en förnuftsprotes åt sitt barn. Det förutsätter naturligtvis 

att föräldern gör bruk av sitt förnuft, för i den mån så inte sker blir också föräldraskapet ett misslyckande. Ett 

nyfött barn är helt och fullt utlämnat åt omgivningens nåder, men omsider förändras den saken. Omsider blir 

barnet (förhoppningsvis) förnuftigt och självständigt, och behöver inte längre förälderns tjänster. När så sker 

är förstås individuellt, och kan inte rätteligen tolkas utifrån någon statlig åldersgräns. Man kan inte säga att ett 

barn är sexuellt förmögen när det fyller 15, självständigt vid 18 och moraliskt berättigad att dricka alkohol vid 

20. Inget magiskt händer natten till dessa födelsedagar som så radikalt förändrar barnets moraliska natur. 

Uniforma åldersgränser är kollektivistiska fördomar. Vad man däremot kan säga är att en enskild individ är 

mogen för ansvar när han eller hon visar sig kunna hantera det, oavsett (men förstås inte helt oberoende av) 

ålder. Det är förstås implicit att en förnuftsprotes är något som främst skall skapa möjligheter snarare än att 

sätta gränser, för förnuftet är något som berikar snarare än begränsar människan. Därmed inte sagt att regler 

och restriktioner är omoraliska eller tveksamma: en regel mot att kasta sig ut i gatan utan att se sig för är i 

högsta grad påkallad, för exemplets skull. Den förnuftige föräldern vet att den kan behövas, och det vet ju 

även barnet när det väl utvecklar förmågan att förstå det (och såvida den förmågan också används). När så 

sker behövs inte regeln längre. Den har spelat ut sin roll. På det sättet lär sig barnet att gå utan förnuftsprotes 

en bit i taget, tills det inte längre behöver någon protes alls. (Jag måste emellertid inflika att det inte är så här 

föräldrar i allmänhet verkar se på saken, eller ens människor i allmänhet: de tror på våldsutövande och 

blessyrer ifrån föräldrarnas sida – vilket för all del kan förklaras av deras egen uppfostran, må den 

ha skett genom föräldrar eller andra). 

Avslutningsvis vill jag understryka att jag använt fler generaliseringar än vanligtvis, eftersom jag ju faktiskt talat 

om “föräldrar” och “barn”, och så vidare. Jag menar verkligen inte att alla föräldrar eller barn fungerar eller 

måste fungera på det här sättet. Vad jag säger är att jag observerat en generell tendens som åtminstone 

tangerar det ovan sagda, och jag tror att de flesta känner igen antingen sig själva eller många andra i det. 

Kort om yttrandefriheten – Juli 30 

Många debatter har på sistone förts angående yttrandefriheten, först i relation till de danska karikatyrerna av 

Muhammad, och nu senast till pedofilin som blev aktuell i och med hemsidan Pedofil.se. Jag förmodar att 

invändningarna egentligen kan summeras sålunda: “visst är yttrandefriheten en demokratisk rättighet, men 

bör man verkligen ha rätt att säga vad man vill även när det sårar och skadar andra?”. Det ena lägret tycker 

inte att yttrandefrihet bör råda för pedofiler eller nazister (eller valfri annan grupp som upplevs som 

provokativ), medan det andra lägret anser att man alltid bör ha rätt att yttra vad man vill. Men vet ni vad? Jag 

ansluter mig inte till något av dessa läger. Det kan förstås tyckas konstigt att en liberal av min “kaliber” 

avfärdar idén om att man skall få säga vad man vill när man vill, men det kommer sig faktiskt av principer som 

jag redan skrivit om tidigare. Apropå abortfrågan har jag exempelvis skrivit att man inte har “rätt till abort” 

utan snarare “rätt till abortmöjligheter”, dvs. man har rätt att anlita någon för tjänsten om den erbjuds, på 

villkor som bägge parter kommer överens om sinsemellan. Samma princip kan (och bör) tillämpas på 

yttrandefriheten. Jag har exempelvis rätt att skriva den här texten på min egen dator, och att publicera den på 

min egen blogg, men jag har inte rätt att gå in till grannen och högläsa den mot dennes vilja. Jag har rätten att 

koppla in en mikrofon till min förstärkare och börja sjunga, men jag har inte rätt att göra det mitt i natten så 

att ingen annan kan sova. Ja, läsaren förstår säkert principen, och naturligtvis försvarar jag pedofilers eller 

nazisters rätt att yttra sig – men med egna medel och utan att kränka andras rättigheter. Några av mina mer 

illvilliga läsare har kallat mig fascist därför att jag raderar deras kommentarer som innehåller (eller utgörs 

utav) personangrepp, med argumentet att jag ju uppenbarligen vill inskränka yttrandefriheten. Mitt svar 

brukar vara att man gladeligen får angripa mig på andra ställen, om det nu är något man känner ett behov av 

att göra, men att jag inte vill spara sådana angrepp på min egen blogg. Detta är ju faktiskt min domän, hur 

blygsam den än må vara, och här är det jag som på gott och ont råder över vilka kommentarer jag vill spara 

respektive radera. Är min blogg därför ett mikrosamhälle präglat av despoti? Nej, inte alls. Det är min 

109

“skapelse” om man så vill, präglad av min äganderätt till vad som publiceras och inte publiceras på den. Den 

här poängen verkar tyvärr passera många över huvudet. 

Låt mig för resonemangets skull ta upp ett klassiskt exempel av Oliver Wendell Holmes Jr, nämligen 

påståendet om att man inte har rätt att falskeligen utropa “det brinner!” i en fullsatt teater. Holmes menade 

att detta uppenbarligen satte yttrandefriheten i koppel, men så är inte fallet. Sant är att man inte har rätt att 

falskeligen utropa en sådan sak på en sådan plats, men det har inget med yttrandefriheten att göra. Det spelar 

ingen större roll exakt vad man skriker i en fullsatt teater, för man kommer ju att bli utkastad oavsett. Man kan 

till och med nöja sig med att börja gå runt i teatern, och man kommer omsider att bli utkastad. Det finns saker 

man får och inte får göra på en sådan plats vid ett sådant tillfälle, vilket på intet sätt står i konflikt med 

yttrandefriheten (eller med “promenadfriheten” för den delen). Snarare ställer ägaren till teatern vissa krav på 

sina besökare, och när man köper en biljett accepterar man ju implicit dessa krav. När jag betalar för att gå på 

bio förbinder jag mig att inte, säg, ställa mig framför duken och skrika i en megafon. Det är en annans 

egendom, och min vistelse där är bara berättigad försåvitt jag accepterar ägarens krav på mig. Att skrika i en 

megafon framför en bioduk är jag naturligtvis fortfarande berättigad till, om jag köper en egen biograf eller 

motsvarande. 

Varför man sedan brukar påstå att yttrandefriheten är en demokratisk rättighet begriper jag inte riktigt, men 

jag antar att det beror på att man under den franska revolutionen höll både demokratin och yttrandefriheten 

(samt tryck- och religionsfriheten) som eftersträvansvärda mål. I sanning existerar inget sådant som en 

“demokratisk rättighet”. För det första kan man inte “skapa” en rättighet bara genom att rösta fram den i ett 

folkval, och för det andra verkar ju yttrandefriheten vara något man skulle rösta bort om den skulle bli föremål 

för val. Kännetecknande för en rättighet är att den är universell: den gäller alltid för alla. Om inte pedofiler 

eller nazister, eller någon annan valfri grupp, tillåts att skapa möjligheter för att sprida det fria ordet, då är det 

inkonsekvent att låta någon göra det (och om man då menar att ingen borde tillåtas sådana möjligheter 

uppstår ett problem i och med att förbudsmakarna förutsätter dem). Ett citat gör sig påmint: “Jag håller inte 

med om vad du säger, men jag är beredd att gå i döden för din rätt att säga det”. Ofta attribueras det, 

felaktigt, Voltaire. Det var faktiskt författarinnan Evelyn Beatrice Hall (under pseudonymen Stephen G. 

Tallentyre) som i sin bok “The Friends of Voltaire” (1906) skrev sentensen för att beskriva Voltaires attityd till 

yttrandefriheten. Det är förstås just så här som (universella) rättigheter måste begripas. Om man har rätt till 

yttrandefrihet, eller snarare: till att skapa möjligheter för att göra sig hörd – då har alla det, och vice versa har 

ingen rätten att tysta en annans röst. Vad som faktiskt sägs är ju alldeles irrelevant för principen; ifall någon 

tar illa vid sig kan denne givetvis framföra en motreaktion men på hemmaplan. Den som anklagar mig för 

fascism när jag raderar illvilliga kommentarer eller liknande, och som inte vill förstå vad frågan egentligen 

handlar om, bör uppmärksamma ett citat av Sören Kierkegaard: “Folk kräver yttrandefrihet som en 

kompensation för tankefriheten de aldrig använder”. Det stämmer ju alldeles utmärkt i den här kontexten. 

Är alla människor lika mycket värda? – Augusti 01 

Ämnet för dagen är, som rubriken gör gällande, moralisk egalitarism. Jag har många gånger tidigare berört 

frågan, eftersom påståendet om att “alla är lika mycket värda” är så vanligt förekommande – men på den här 

bloggen har jag dock inte skrivit något som saken. I allt väsentligt betraktar jag moralisk egalitarism som en 

retorisk floskel, som något som “låter bra” men som saknar substans. Det första man bör förstå om 

värderingar är att de är “subjektiva”, eller individuella som jag hellre skriver, för att undvika missförstånd. De 

är på filosofiskt fikonspråk ”agent-relativa”. En värdering förutsätter en värderare, på samma sätt som en 

skriven text förutsätter en författare (i det här fallet undertecknad). Eller uttryckt på ett så förenklat sätt som 

möjligt: i den tomma rymden finns inga värderingar, eftersom sådana är produkter av tänkande medvetanden. 

Redan den här insikten är faktiskt tillräcklig för att avfärda idén om alla människors lika värde. Prepositionen 

ställs som en allmängiltig kategorisk regel: alla är lika mycket värda. Bara individer är potentiella och/eller 

faktiska värderare, så jag behöver inte gå längre än till mig själv för att hitta grunden i min kritik. Värderar jag 

alla människor lika mycket? Nej, det gör jag sannerligen inte. Jag värderar mig själv långt mer än i princip alla 

andra människor, måhända förbehållet min flickvän. Jag värderar nära och kära mer än främlingar, och vet ni 

vad? Det är omöjligt att värdera människor om vilka man inte har någon som helst kunskap. Man kan värdera 

den mänskliga potential som dessa främlingar förmodas representera, och så vidare, men man kan inte 

värdera dem personligen. Därutöver får moralisk egalitarism groteska konsekvenser, eftersom den menar att 

en mördare är lika mycket “värd” som en hjälte, eller att varje förälder är irrationell när denne värderar sina 

barn högre än någon annan, vem det än må vara. Egentligen befinner sig resonemanget på en så barnsligt låg 

110

nivå att jag inte borde behöva bemöta det, men på grund av dess frekventa bruk i retoriken har det väl viss 

relevans ändå. 

Det grundläggande problemet är hur man förstår (eller snarare inte förstår) vad värderingar är. Den moraliska 

egalitarismen verkar förutsätta något slags kosmisk måttstock enligt vilken alla värderingar bör korrespondera, 

men någon sådan existerar förstås inte. Ifall man skriver under på noumenella verkligheter eller på religiös 

gudstro blir tankegången något mer begriplig, om än inte mer rationell – men också utifrån en sådan 

ståndpunkt finner vi problem. Det är ju exempelvis ganska uppenbart att Gud inte anser att alla människor är 

lika mycket värda, försåvitt denne Gud skiljer mellan trogna och syndare, mellan de som förtjänar himmel och 

paradis, och de som förtjänar helvetets eviga lågor. Av konsekvens är moralisk egalitarism en negation av 

moral. Prepositionen “alla är lika mycket värda” innebär i praktiken detsamma som “alla är värdelösa”. Jag 

vägrar att skriva under på en sådan nihilism och rentav misantropi, för även om jag skulle vilja göra det (vilket 

jag inte vill) så vore det bortom min förmåga. Jag är “dömd” till frihet som Sartre skulle ha sagt det: så länge 

som jag besitter ett friskt medvetande är jag också, ipso facto, dömd till rollen som värderare. Däremot kan 

man mena att människan qua människa har ett egenvärde, vilket inte alls är vad moralisk egalitarism går ut på, 

men som är en betydelse många tillskriver den. Idén om livets intrinsikala värde går jag med på – inte i någon 

bemärkelse där en extern entitet sätter upp en måttstock vilken vi måste motsvara, utan i den bemärkelse att 

livet är grunden för alla andra värderingar (om man värderar något måste man i förstone värdera sitt liv som 

möjliggör dessa värderingar). Vissa har för all del även tolkat den moraliska egalitarismen (”alla är lika mycket 

värda”) som att alla bör vara lika inför lagen, men det är något helt annat. Juridisk egalitarism kan jag enbart 

lovprisa, men som jag förklarat många gånger tidigare handlar politik inte om moral utan om rättigheter. Att 

man har rätt att göra det-eller-det innebär inte nödvändigtvis att man bör göra det-eller-det, om den 

förklaringen kan räcka tillsvidare. Hela ämnet blev aktuellt när ProjO skrev om det i sitt inlägg “Alla är inte lika 

mycket värda“ 1 , varur jag citerar huvudpoängen: 

I själva verket vill jag påstå att floskeln “alla är lika mycket värda” är ett sätt att indoktrinera oss i 

utilitarism. Alla är lika mycket värda, men individen är inte mer värd än någon annan. Du som 

individ får offra dig, för du är inte viktigare än andra. Värderandet görs istället av staten och där 

offras individen för samhällets bästa. Det är ett värderande som går igenom all vår lagstiftning. 

Jag föreslår att vi slutar använda floskeln “alla är lika mycket värda”. Faktum är att rent objektivt 

så är vi alla värdelösa. Värderandet görs alltid av någon och är därmed subjektivt. Grunden för 

demokrati borde istället vara principer. Jag föreslår principen om självägande som en god grund 

för demokrati. I den stund du bryter mot denna princip avsäger du dig densamma. 

Att den moraliska egalitarismen är en floskel borde vi kunna konstatera. På vilket sätt den skulle innebära 

utilitarism får jag svårare att se. Naturligtvis menar denna egalitarism att individen inte är mer värd än 

kollektivet, men det gäller ju faktiskt även omvänt, att kollektivet inte är mer värt än individen. (Att man över 

huvud taget inte kan använda ordet “värdering” på det här sättet bör vid det här laget vara underförstått.) 

Utilitarismen hävdar dock inte att alla människor är lika mycket värda. Den hävdar att man bör maximera det 

goda för flest antal människor, vilket kan innebära lite olika saker. Vissa utilitarister vill maximera antalet 

uppfyllda önskningar (preferentialism) och andra fokuserar på uppfyllandet av vissa allmänna önskningar 

(perfektionism). Det allra vanligaste är måhända fokus på maximerandet av lycka och vällust (hedonistisk 

utilitarism). Faktum kvarstår dock att man som utilitarist inte anser att alla är lika mycket värda. Snarare anser 

man att somliga är “försumbara” för det allmännas bästa. Kanske är villebråd en mer adekvat term? Vår käre 

Torbjörn Tännsjö talar ju exempelvis om att det ibland kan vara rätt att offra enskilda individer för kollektivets 

bästa (jag finner det förstås omåttligt ondskefullt) vilket alldeles utmärkt illustrerar hur oförenlig utilitarism är 

med moralisk egalitarism. Pest eller kolera? Bäggedera är radikala kollektivismer, men så många fler likheter 

delar de inte. Alternativet till idén om allas lika värde är dock inte allas lika värdelöshet. Det må vara en rent 

semantisk invändning, för ProjO menar knappast att alla människor är värdelösa, men att värderingar bara kan 

existera beroende av värderare. Subjektet kan vara en sådan värderare, men objektet kan det ej. Jag vill bara 

klargöra att jag inte betraktar värderingar som subjektivistiska utan som objektiva. Huruvida vi värderar något 

eller någon beror på de egenskaper som hålls av detta något eller denne någon, och huruvida vi i sin tur 

värderar en egenskap som något gott eller ont beror på i vilken utsträckning vi använder vårt förnuft – även 

om inte alla egenskaper har med godhet eller ondska att göra. Att värdera alla lika mycket är att sudda ut 

kriterierna för en sådan etisk distinktion mellan gott och ont, mellan rätt och fel, varför jag menar att det i 

1 http://projo.se/2007/07/31/alla-ar-inte-lika-mycket-varda/ 

111

praktiken utmynnar i negation av etiken som sådan. Det är dessutom praktiskt omöjligt för ett medvetet 

förnuft att sakna någon som helst föreställning om moral, så den här egalitarismen (samt nihilismen som dess 

följd) är ju inget mer än en tom floskel. 

Apropå värnplikten – Augusti 04 

Egentligen har jag skrivit om ämnet tidigare, i inlägget om kriget som massmord. Till viss del blir det här en 

upprepning, men det kan inte hjälpas. Frågan som här ställs är huruvida obligatorisk värnplikt är förenlig med 

frihet och liberalism. Mitt svar blir nu som tidigare ett rungande “nej”, men i en bloggkommentar har någon 

sagt följande till mig: 

Värnplikten finns ju till just för att vi skall kunna skydda och försvara friheten. Det som bekymrar 

mig mer än att ett antal tjugoåringar berövas delar av sin handlingsfrihet under något år är att en 

yrkesarmé inte alls har samma förankring i den demokratiska traditionen som en värnplikts dito. 

Inte ens tanken på initiering av krig mot Sverige bekymrar mig lika mycket som utsikten av någots års slaveri 

för alla tonåringar i landet. Jag själv har förstås inte ens mönstrat, och ännu mindre har jag deltagit i 

värnplikten, eftersom jag lyckades komma undan den. Om jag inte hade kunnat undkomma värnplikten skulle 

jag förmodligen hellre ha valt fängelsevistelse (nåja, inte “valt” – valet hade gjorts åt mig) för att på så sätt 

både erhålla en bekvämligare livsstandard såväl som stoltheten i upprätthållandet av de egna principerna. 

Som en liten guldstjärna i kanten har jag också vidtagit åtgärder för att inte stödja den mördarmaskin som 

värnplikten de facto lägger grunden för. (Att jag genom skatter betalar för militären är förstås sant, men det är 

ej heller något val ifrån min sida – även det valdes åt mig.) Ifall det uppstår frågetecken angående det där med 

mördarmaskin så kan man läsa min tidigare text om kriget; vad jag tänker beröra här är just värnplikten som 

sådan. Att “värnplikten finns till just för att vi skall kunna skydda och försvara friheten” är en uppenbar 

paradox, inte sant? Såvida läsaren inte advocerar ett samhälle där “frihet” innebär frihet för vissa och slaveri 

för andra, bör det inte uppstå några invändningar på den punkten. Jag kan inte nog poängtera att ett fritt 

samhälle implicerar frihet för samtliga individer vilka det utgörs utav. Den “demokratiska traditionen” är inte 

bara värdelös utan moraliskt ondskefull om den innebär att hota alla, eller åtminstone alla manliga, ungdomar 

med repressalier om de inte vill göra värnplikt. Har jag rätt att gå in i familjers hus och hem, och under 

pistolhot säga till föräldrarna att jag tänker ta med mig deras söner för “något år”, så att de kan tränas inför 

eventuellt krig? Verkligen inte. Det vore ondskefullt av mig att göra det. Moral innebär universalitet, så vad 

som är ont för mig att göra är likaledes ont för staten att göra. Jag har helt enkelt svårt att i ord uttrycka den 

avsky jag känner inför den här konservativa “slaveri är tradition, så vi måste ju fortsätta att förslava”-attityden. 

Mitt resonemang om vapenlagen som moraliskt universell kan förstås läsas i samband med det här, i inlägget 

”Om vapenlagen vore universell”. 

Det är inkonsekvent att säga att “vi måste tvinga människor till att försvara friheten”, och ifall man går med på 

att det är inkonsekvent, då får jag väl känna mig nöjd. Om man därutöver går med på att inkonsekvens är 

något som inte bör uppmuntras i handling – då är jag ännu mer nöjd. I samma stund som man accepterar 

inskränkningar i den personliga friheten, i samma stund ställer man också fascismens dörr på glänt. Historiens 

despoter har alltid sagt att “vi måste tvinga människor till att försvara friheten”, må de sedan ha formulerat 

den idén som de själva funnit bäst. Rimligtvis har de bara menat den egna friheten, och med den egna friheten 

har de förmodligen bara menat somliga av de egna. När man ställer dörren på glänt kan ju en hel del passera 

in igenom öppningen. Det är en felaktig uppfattning att frihet inte är gratis. Frihet är i allra högsta grad gratis – 

så länge någon inte tar upp en pistol och sätter ett pris på den. Detta är just vad man gör när man förespråkar 

värnplikt, eller något annat som inskränker eller omintetgör den personliga friheten. Man tar upp en pistol och 

förser frihetsidén med en prislapp, och på intet sätt är det fråga om en frivillig affärsuppgörelse på 

marknaden. Ibland står det bara ett belopp på den där prislappen, men andra gånger är det värre än så. Andra 

gånger kräver man att människor skall offra både sin frihet och sina liv för den där frihetsidén – och vilken 

frihet det sedan är! Vilken frihet det är att få (läs: tvingas) dö för sitt land. Vilken frihet det är att vara så fri att 

man måste göra värnplikt. Vilken frihet det är att vara så fri att man får hålla i en sådan pistol och förse 

frihetsidén med en sådan prislapp. Vet ni vad? Den frihetsidén är inte värd det minsta i mina ögon. Den 

frihetsidén är en självnegation, och den är konsekventiellt mordisk. Ekonomen Ludwig von Mises har i dennes 

magnum opus “Human Action”, på sida 282 i den fjärde utgåvan, sagt följande: 

From this point of view one has to deal with the often-raised problem of whether conscription 

and the levy of taxes mean a restriction of freedom. If the principles of the market economy were 

112

acknowledged by all people all over the world, there would not be any reason to wage war and 

the individual states could live in undisturbed peace. But as conditions are in our age, a free 

nation is continually threatened by the aggressive schemes of totalitarian autocracies. If it wants 

to preserve its freedom, it must be prepared to defend its independence. If the government of a 

free country forces every citizen to cooperate fully in its designs to repel the aggressors and 

every able-bodied man to join the armed forces, it does not impose upon the individual a duty 

that would step beyond the tasks the praxeological law dictates. In a world full of unswerving 

aggressors and enslavers, integral unconditional pacifism is tantamount to unconditional 

surrender to the most ruthless oppressors. He who wants to remain free, must fight unto death 

those who are intent upon depriving him of his freedom. As isolated attempts on the part of each 

individual to resist are doomed to failure, the only workable way is to organize resistance by the 

government. The essential task of government is defense of the social system not only against 

domestic gangsters but also against external foes. He who in our age opposes armaments and 

conscription is, perhaps unbeknown to himself, an abettor of those aiming at the enslavement of 

all. 

Det här stycket var inte med i den första upplagan, utan det kom till först i den tredje, så man kan väl med gott 

fog hävda att Mises var påverkad av situationen i 1930-talets Europa, med Nazityskland och antågandet av 

andra världskriget. En ursäkt är det förstås inte, men åtminstone en förklaring (och mer om det här kan man ju 

läsa i artikeln “Mises on Conscription and Taxes” 1 av Per-Olof Samuelsson). Försvar mot totalitära autokratier 

har jag inget emot, tvärtom – jag menar bara att man inte bör försvara despoti med despoti. Hur nu det skulle 

låta sig göras. Jag har länge burit med mig ett måtto, som lyder: “all we can do is guard against our own 

corruption”. Kanske är det inte det enda vi kan göra, men det är åtminstone det första vi kan göra. Om vi 

accepterar och/eller tolererar tvång och våld på hemmaplan, hur kan vi då kritisera andra som också gör det? 

Tvärtom öppnar vi ju dörren på glänt för ytterligare korruption. Att jag skulle vara “an abettor of those aiming 

at the enslavement of all” för att jag inte vill tvinga människor att slåss för frihet, det är inget mindre än 

absurt. Om jag däremot blir en dålig patriot, en dålig konservativ, en dålig nationalist, en dålig socialist – då tar 

jag det faktiskt bara som en komplimang. Om jag är dålig på att vara dessa saker, då är jag väl desto bättre på 

att vara liberal och frihetlig. Det eventuella epitetet ”femtekolonnare” får jag väl bära med stolthet, helt 

enkelt. 

Böcker är farliga! – Augusti 14 

(Den här texten är återpublicerad och skrevs för omkring ett år sedan, den gången publicerad på en annan 

blogg med datumet den tolfte augusti 2006.) 

Det här pappersarket [om man läser texten i utskrift] väger bara några få gram och tycks vara en tämligen 

stabil blandning av cellulosafibrer och tryckfärg. Men om färgen och pappersfibrerna kunde förvandlas till ren 

energi skulle det uppstå en explosion som är mäktigare än om ett stort kraftverk exploderade. 

Förhandenvarande text är i och för sig inte någon avhandling i kärnfysik, men jag vill på ett leksamt sätt 

konstatera följande: det finns en enorm inneboende kraft i litteraturen, och mitt intresse för denna har alltid 

grundat sig i ett sökande av den kraften. Låter det hela kanske märkligt? I så fall klandrar jag er inte. Böcker 

har aldrig betraktats som riktigt så oskyldiga, som i vår samtid. Vi ägnar oss inte längre åt bokbål eller åt att 

förbjuda viss litteratur ifrån att publiceras. Trots att censuren sticker upp sin fula nuna i många avseenden är 

just litteraturen i detta förskonad. Det kommer sig av de upplysningsvärderingar som spreds på 1700-talet av 

män som Denis Diderot och François-Marie Arouet – mer känd under pseudonymen Voltaire – och i det här 

explicita fallet gäller saken tryckfrihet. Vår svenska tryckfrihetsförordning har varit en del av grundlagen sedan 

år 1949. Förr såg man inte på den gutenbergska konsten med blida ögon. Böcker kunde kritisera och fördöma 

– skulle man tåla ateism och religionsförakt när kyrkans makt var rådande? Skulle en despot tåla att man i 

böcker bedrev satir över hans person och hans politik? Skulle det konservativa samhället tåla erotisk och 

pornografiskt sedeslös lektyr? Visst inte, och lösningen hette bokbål. Heinrich Heine skrev att “där man 

bränner böcker bränner man till slut även människor”. I detta hade han mycket rätt. År 1938 skriver Sigmund 

Freud: “Tänk vad utvecklingen går framåt; på medeltiden skulle de bränt upp mig också; nu nöjer de sig med 

att tända eld på mina böcker”. Så skrev han om nazistregimen som redan den tionde maj 1933 höll ett stort 

bokbål utanför operan i Berlin, där bland annat böcker av Heinrich Mann, Erich Maria Remarque, Karl Marx, 

Ernst Bloch och Erich Kästner fick brinna. Med dem i elden befann sig Heinrich Heines och Sigmund Freuds 

1 http://www.nattvakt.com/onlineenglish/misesconscription.htm 

113

öcker. Det tragikomiska är att år 1943 skulle fyra av Freuds systrar möta ödet i brännugnarna. Således 

validerades den tes som Heinrich Heine framhöll, åtminstone i det fallet. 

Det ligger något i vad den engelske baronen Edward Bulwer-Lytton yttrade redan på 1800-talet: “The pen is 

mightier than the sword”. En dispyt kan förvisso lösas genom en fysisk kamp med svärd, men det är inte ett 

sätt att försvara sig intellektuellt. Två vetenskapsmän av olika åsikter kan inte lösa en konflikt genom 

svärdskonst, där den som går segrande ur striden också befinns vara av den rätta åsikten. Att bränna böcker 

må hindra människor ifrån att läsa dem, och att bränna människor må hindra dem ifrån att skriva. Idéer kan 

dock aldrig brännas, och så länge det finns människor kommer det finnas idéer – sådan är åtminstone min 

optimistiska förhoppning. Den sedermera klassiska dystopin “Fahrenheit 451″ av Ray Bradbury, utgiven 1953, 

skildrar ett samhälle med institutionaliserade bokbål (titeln avser den värme vid vilken papper fattar eld) och 

den har kommit att inspirera bland annat filmen “Equilibrium” ifrån år 2002. I denna blir Errol Partridge tagen 

på bar gärning, läsandes en frisinnad bok. För detta brott blir han naturligtvis avrättad, men först hinner han 

recitera en del av en känd och tillika vacker dikt, av William Butler Yeats, som mycket bra illustrerar vad dessa 

böcker representerade för honom: “But I, being poor, have only my dreams. I have spread my dreams under 

your feet. Tread softly because you tread on my dreams”. Dikten heter “He Wishes for the Cloths of Heaven”; 

jag misstänker att det var just så här man kände det, när man kunde bli avrättad för att ha läst ett av staten 

eller kyrkan förbjudet verk. 

Är bokbålen passé? Frågan är berättigad, med tanke på hur somliga kommunistiska stater fortsätter att 

tillämpa sträng censur och till och med historieförfalskning. För den delen uppmanade amerikanska kristna till 

bokbål i januari år 2002, av J. K. Rowlings “Harry Potter”-serie. Tydligen förespråkar bokserien häxkonster som 

underminerar kristna värderingar. Å andra sidan hyllar vissa religiösa grupper böckerna för deras skildringar av 

kampen mellan gott och ont. Är Rowlings serie en orgie i ockultism och satanism, som hyllar våld och kritiserar 

kärnfamiljen? Jag finner det hela löjligt. Johannes Paulus II kanske instämde, för han sägs ha gillat böckerna, 

bland annat för att de fördömer rasism och folkmord. (J. K. Rowling själv är emellertid medlem i 

presbyterianska skotska kyrkan, men vill inte att hennes böcker skall reflektera religiös tro). Jag finner med 

anledning av allt detta inget starkt skäl att tro, att bokbålens tid definitivt är förbi. En annan författare av 

fantasygenren, Terry Goodkind, har formulerat “Wizard’s First Rule” på detta vis: “People are stupid; given 

proper motivation, almost anyone will believe almost anything. Because people are stupid, they will believe a 

lie because they want to believe it’s true, or because they are afraid it might be true”. Jag instämmer med 

Goodkind, som för övrigt är objektivist – folk är generellt sett idioter. Och det är idioter som regisserar bokbål. 

I ett brev till sin bror skriver den unge Fjodor Dostojevskij: “Människan – det är själva gåtan. Den må tydas, och 

ägnar du ditt liv med att tyda den, då kan det inte sägas att du förspillt tiden. Med denna gåta vill jag 

sysselsätta mig, för jag vill själv vara en människa”. Han gjorde som han ville: han skrev för att tyda den gåta 

som är människan. Sådana är de böcker jag föredrar att läsa, och det är dem som ifrån början sporrade mitt 

intresse för litteraturen. Böcker som tyder människans gåta är farliga och alls inte oskuldsfulla, det har jag 

påvisat. Om Dostojevskij skrev den tyske filosofen Friedrich Nietzsche i engelsk översättning: “Dostoevsky was 

the only psychologist from whom I had anything to learn: he belongs to the happiest windfalls of my life, 

happier even than the discovery of Stendhal”. Ehuru jag inte började läsa Dostojevskij förrän slutet av år 2003, 

kom jag i kontakt med Nietzsche två år tidigare. Han skrev om Guds död, om övermänniskan, och han gjorde 

det på ett språk som än idag är det vackraste jag läst. I skolan lärde man ut att kristendomen var sann, att 

auktoriteter inte skulle ifrågasättas, att konform var sättet att leva, att erotik var omoraliskt, att droger var en 

automatisk port till fördärv och att socialdemokratisk politik var det enda rätta. Man kan säga att jag fann den 

statliga skolan propagerande, och började lite smått misstänka att det fanns esoterisk kunskap jag inte hade 

tillgång till. Det skulle visa sig att jag hade rätt. Det var först hos Nietzsche jag fann den kraft som utmanade 

norm och konvenans, men allt som gick stick i stäv med självutplånande och altruistisk medelvägsmentalitet 

slukade jag, för det var sådant jag var svältfödd på. 

I maj år 2003 bekantade jag mig med Donatien Alphonse François de Sade, mer känd som markis de Sade. 

Halva sitt liv spenderade han i fängelse, men ändå skrev han i sitt testamente: “Imperious, choleric, irascible, 

extreme in everything, with a dissolute imagination the like of which has never been seen, atheistic to the 

point of fanaticism, there you have me in a nutshell, and kill me again or take me as I am, for I shall not 

change”. Fängelsedirektören på Bastiljen, Bernard Jordan de Launay, sade år 1789 att de Sade var “cet être 

que rien ne peut réduire”, det vill säga: “denna varelse som ingenting kan tvinga till underkastelse”. Det var 

den attityd jag saknat, och som jag nu funnit hos de mer kontroversiella litteratörerna. Har ni någonsin känt 

114

det som att allt ni lär er verkar inlindat och censurerat? Känner ni någonsin att man verkar undvika vissa 

tankar, vissa idéer, som inte stämmer överens med den allmänna mentaliteten? Ty det var just så jag kände – 

och jag känner det fortfarande. De Sade skrev våldsam pornografi med vilken han försökte utmana just den 

känslan. Immanuel Kant skrev redan år 1784 att upplysningen var “människans utträde ur hennes 

självförvållade omyndighet”. Ändå är det just så jag upplever det: man håller hårt på ett slags självförvållad 

omyndighet och anfäktar det egensinniga tänkandet till förmån för tradition och god sed. En sådan atmosfär 

rent ut sagt äcklar mig, och i den kan jag vare sig tänka eller utvecklas. Det var alltså därför som jag ifrån 

början sökte mig till det slags litteratur som inte var ansatt av måttlighetens så kallade dygder. “Humani nihil a 

me alienum puto” eller uttryckt på svenska: “Intet mänskligt är mig främmande”. Terentius ger uttryck för den 

attityd jag söker i ett litterärt verk. Intet mänskligt bör vara litteraturen främmande. Låt den kalla idioten för 

en idiot och låt den upplysa människan om den idioti för vilken de brinner – för vilken de bränner böcker. 

Om tillit inom relationer – Augusti 16 

Det var ett tag sedan jag skrev något om relationer, men nu är det dags igen. Jag har nämligen för inte så länge 

sedan deltagit en diskussion om otrohet (och sådana finns det sannerligen många av) som fick mig att fundera 

en hel del. Scenariot är detta: flickvännen i en relation får anonym information om att hennes pojkvän har 

varit otrogen. Han skall ha hånglat med någon tjej på en fest, vilket han naturligtvis nekar till. Ord står således 

mot ord, och flickvännen sade i den här diskussionen att hon funderade på att göra slut. Tidigare erfarenheter 

sade henne helt enkelt att killar är otrogna av natur. Det hela kommer ner till en fråga om tillit förstås, men 

vad jag reagerade på var detta: hon bedömde en anonym källa som mer pålitlig än hennes pojkvän. Är då inte 

relationen ganska ostadig, oavsett otrohet? I en sådan situation hade jag själv litat helt och hållet på min 

flickvän, för jag har ju inget skäl att tillmäta ett anonymt “tips” högre sanningsvärde än hennes ord. Det är 

faktiskt ganska illa att inte ta ens relation på större allvar, för den är något som betyder – eller bör betyda – 

oerhört mycket för en själv. Varför blir man ihop med någon man inte kan eller vill lita på, ifrån första början? 

Om man känner sig ha svårt att lita på människor överlag, beroende på tidigare erfarenheter, då har man ju en 

hel del introspektivt arbete att ta itu med innan man blir redo för en relation. Därutöver betraktar jag det som 

illvilligt att skicka anonyma påståenden om otrohet, för det är dels inget man har att göra med, och det är 

dessutom något som kommer att innebära smärta och villrådighet för mottagaren. Ja, om denna mottagare nu 

inte hyser någon tillit till sin partner, det vill säga. Vill man vända upp och ned på en annan människas relation, 

då bör man åtminstone vara rakryggad nog att stå för det. 

Min andra fundering rör varför man skulle göra slut med sin partner på grund av blotta misstankarna om 

otrohet. Är inte det väldigt orättvist? Det kan kanske tyckas lite uppstyltat att säga att man bör vara oskyldig 

till motsatsen bevisas, men visst är det ett oförsvarligt beteende, att bryta upp en relation baserat på lösryckta 

indicier? Varje människa är ju faktiskt hypotetiskt kapabel till otrohet, så det är knappast främmande för 

någon att man kan bli bedragen (eller att man ipso facto själv kan bedra). Frågan är helt enkelt om man kan 

lita på sin partner, och om man sedan själv kan erbjuda den tillit som denne visat sig förtjäna. Hur avgörande 

betydelse man tillmäter sexuell otrohet är naturligtvis individuellt, och personligen ser jag det inte som “värre” 

än vilken annan otrohet som helst. Minns att otrohet definieras som ett brott mot en gemensam 

överenskommelse – det kan gälla vad som helst. Vad jag vill påpeka är att det ju ingalunda är självklart att man 

i alla relationer och under alla omständigheter bör göra slut på grund av otrohet. Alla par gör upp, eller bör 

göra upp, om dessa saker sinsemellan. Jag förstår dem som bryter upp efter otrohet men jag förstår också de 

som väljer att arbeta med det för att kunna gå vidare i relationen (och själv tillhör jag förmodligen oftast den 

senare kategorin). Det är inte grundmurat att varje förhållande upphör när otrohet kommer in i bilden. Hur 

självklart är det att man bör göra slut till följd av mer eller mindre ogrundade farhågor om otrohet? Det säger 

faktiskt mer om en själv eller om den förmodat otrogne partnern. Om man inte värderar relationen mer än att 

man låter irrationella misstankar om svek spela en avgörande roll, och om man inte värderar sin egen och sin 

partners lycka mer – då faller verkligen hela skulden på en själv. 

Kristendomen – en god tro? – Augusti 17 

Blaise Pascal ansåg att jansenisterna hade rätt. Han ansåg att vi är ensamma i ett ogästvänligt universum, och 

att vi förtjänar att gripas av skräck inför vår ensamhet om vi inte blint underkastar oss Gud. På detta hade vår 

käre virtuos Voltaire ett i högsta grad vettigt svar att erbjuda. I sin “Filosofiska brev” skrev han nämligen detta, 

med Pascal i åtanke: “Varför vara så förfärad av vår tillvaro? Att betrakta universum som ett fängelse och alla 

människor som dödsdömda fångar som strax skall avrättas, det är en fanatikers föreställning. Varför sjunka 

ner i förtvivlan därför att vi inte kan se Gud direkt? Det vore som att förtvivla över att inte ha fyra ben och två 

115

vingar. Vi kan helt enkelt vara så lyckliga som den mänskliga naturen tillåter.” Vad jag vill beröra är den 

allmänna övertygelsen om att kristendomen är en god religion. Vi ser generellt sett inte denna tro som 

mordisk eller djupt misantropisk idag, men det beror bara på att religionen förändrats parallellt med det att 

tidens anda (”zeitgeist”) har gjort det. Nya ideal har uppstått, nya kunskaper har förvärvats och ny teknologi 

har skapats. Är det då underligt att vi inte längre skär ut hjärtat på en person varje dag, för att likt aztekerna 

blidka gudarna? Nu var förstås inte aztekerna kristna. Kristendomen har sysslat med andra metoder – såsom 

brännande och stenande – och det har knappast rört sig om “bara” ett offer om dagen. Jag måste säga att det 

är synnerligen passande hur den “fromma” kristendomen har ett tortyrredskap som sin främsta symbol. På 

korset led Jesus för våra synder har det sagts, och ett crucifix hör väl hemma i vart kristet hem. Avbilder 

föreställande den lidande, döende, frälsaren – är det inte våldsonani? Är det inte ett närmast patologiskt 

intresse för, och upphöjande utav, smärta och sorg? Om Voltaires rader skriver författaren David Bodanis, på 

sida 88 i sin bok “Émilie och Voltaire” ifrån förra året: 

Detta [med lyckan] tar vi för givet idag, men det var radikalt på den tiden. I århundraden hade 

kyrkan lärt ut att människan inte hade rätt att vara lycklig efter syndafallet. Det var inte vår 

uppgift på jorden. Meningen med oss var att vi skulle lida, så som Frälsaren hade lidit för vår 

skull. 

Man kan säga att det inte var av from godhet som kyrkan utvecklade de mest barbariska av tortyrredskap 

under medeltiden – redskap så legendariska att man ju fortfarande talar om “medeltida” tortyr. Voltaire levde 

förstås på 1700-talet och inte på medeltiden, men det tjänar bara till att påvisa hur lång tid det tog för 

ränderna att gå ur, och dessa ränder existerar fortfarande även om de är blekta. Någon invänder måhända att 

kyrkans makt inte var motiverad av de facto kristen tro, och att kristendomen först på sistone har blivit sådär 

from och kärleksfull som den ifrån början var avsedd att vara. När man läser Bibeln märker man dock strax att 

den har mer till övers för medeltidens kristendom än för dagens – och hur kristet är det egentligen att avvika 

ifrån Bibelns läror? I Gamla Testamentet är Gud en närmast psykotisk massmördare, men i och med Nya 

Testamentet har vi förlänats en mer snäll och barmhärtig Gud – menar man ofta. Stämmer det? Jag får i alla 

fall svårt att hålla med om det. Den äldre guden begränsade åtminstone eländet till vår värld här och nu, 

medan den nyare talar om ett helvete där lidandet pågår i all evighet. Är det snällt eller barmhärtigt? I Nya 

Testamentet hotar Jesus de trolösa med evig tortyr, och man kan undra över hur läran om Helvetet är förenlig 

med åsikten om en gränslöst godhjärtad och kärleksfull Gud. Varför skall religion visas sådan förståelse och 

respekt, medan vi å andra sidan inte drar oss för att kritisera politiska ideologier, etiska övertygelser såväl som 

den personliga smaken? Är religionen så from och bidrar den med sådan livsglädje att vi helt enkelt inte har 

något att tjäna på en kritik därav? I sin uppsats “Har religionen gett nyttiga bidrag till civilisationen?” skrev 

Bertrand Russell år 1930: 

Men det [att tron anses from] beror inte på kristendomen utan på generationer av fritänkare, 

som från renässansen till idag har gjort kristna skamsna över många traditionella 

trosföreställningar. Det är roande att höra moderna kristna tala om hur mild och rationell 

kristendomen i verkligheten är, och bortse ifrån att all dess mildhet och rationalism beror på vad 

sådana personer lärde som under sin livstid förföljdes av alla ortodoxa kristna. 

Den tes som dagas upp är att religionen i grund och botten är både våldsam och irrationell, men att vår 

civilisation utvecklats trots detta, och att religionen således tvingats till viss samhällelig konform. Att 

kristendomen så att säga inte begränsas till en bokstavlig tolkning av Bibeln beror, tycks Russell mena, på att 

samhället utvecklats. När Spinoza först föreslog att Bibeln borde tolkas allegoriskt var det allt annat än en 

välkommen idé, som dock idag är mer eller mindre accepterad bland religiösa och akademiker. Idén om den 

allegoriska tolkningen är en enorm ruta på religionens lapptäcke, det lapptäcke som hela tiden måste växa i 

samband med att vetenskap och förnuft avancerar. Problemet med lapptäcket, om man nu kan tala om det 

här som något “problem”, är att varje ruta innebär en ny inkonsekvens. Skall Guds ord tolkas allegoriskt? 

Menade han inte vad han skrev (även om han i varje ny mening sade emot varje föregående)? Blasfemi och 

kätteri! Det var så man reagerade först på den här idén, och det ter sig som ganska förståeligt om än inte 

försvarligt. I alla tider hade man ju tagit böckernas bok på bokstavligt allvar, och varför skulle man inte ha gjort 

det? Om det står att Jesus gick på vattnet eller helade de sjuka, då var det ju naturligtvis just det han gjorde. 

Skulle Gud ljuga? – Gud är ofelbar! Till saken hör att världen förnyats trots religionens tunga ok på axlarna. Vi 

vet att världen är avsevärt mycket äldre än omkring 6000 år, vilket kreationister fortfarande påstår. Vi vet att 

människan evolverats fram genom det naturliga urvalet, även om den kristna skapelsemyten talar om Adam 

116

och Eva i Lustgården. Vi värderar inte längre det kristna budskapet om självspäkelse och evigt lidande såsom 

förr. Tiden har förändrats, och i denna nya “zeitgeist” kan religionen bara existera i vetenskapens marginal 

som “The God of the Gaps”. Vad gäller etik är den religiösa moralen i huvudsak krossad här i västvärlden. Jag 

är plågsamt medveten om att många talar om altruism, asketism, människooffer et cetera, men man gör det 

sällan i kristendomens eller religionens namn. Etiken har funnit nya gudar i socialismen eller, nu på sistone, 

environmentalismen. I dessa gudars namn anses människooffer nobla och goda, men det var – och är 

fortfarande på många ställen i världen – den syn som igår företräddes av religionen. Kristendomen – en god 

tro? Christopher Hitchens skriver träffande om den saken i sin bok “God is not Great” (2007) och detta redan 

på sida 7-8: 

How much effort it takes to affirm the incredible! The Aztecs had to tear open a human chest 

cavity every day just to make sure that the sun would rise. Monotheists are supposed to pester 

their deity more times than that, perhaps, lest he be deaf. How much vanity must be concealed – 

not too effectively at that – in order to pretend that one is the personal object of a divine plan? 

How much self-respect must be sacrificed in order that one may squirm continually in an 

awareness of one’s own sin? How many needless assumptions must be made, and how much 

contortion is required, to receive every new insight of science and manipulate it so as to “fit” 

with the revealed words of ancient man-made deities? How many saints and miracles and 

councils and conclaves are required in order first to be able to establish a dogma and then – after 

infinite pain and loss and absurdity and cruelty – to be forced to rescind one of those dogmas? 

God did not create man in his own image. Evidently, it was the other way about, which is the 

painless explanation for the profusion of gods and religions, and the fratricide both between and 

among faiths, that we see all about us and that has so retarded the development of civilization. 

Jag förmodar att Hitchens ord summerar mitt inlägg ganska bra. Men biologen Richard Dawkins får faktiskt 

äran att avsluta det, med ett citat ifrån “The God Delusion” (2006) på sida 31: 

The God of the Old Testament is arguably the most unpleasant character in all fiction: jealous and 

proud of it; a petty unjust, unforgiving control-freak; a vindictive, bloodthirsty ethnic cleanser; a 

misogynistic, homophobic, racist, infanticidal, genocidal, filicidal, pestilential, megalomaniacal, 

sadomasochistic, capriciously malevolent bully. 

Att i en mening samla över tjugo invektiv för att smäda Gud, det är en mästerlig konst i sig. Hårda ord? Javisst, 

men det rör sig bara om ord. Den människa som uppriktigt beundrar kristendomens Gud, och jag menar 

uppriktigt, kommer strax att begå så hemska brott att han inte själv förtjänar annat än en plågsam död. 

Om värdet av idéer – Augusti 18 

För något år sedan såg jag dokumentären “Ayn Rand: A Sense of Life” ifrån 1997 och blev förundrad över en 

poäng som framfördes av Leonard Peikoff. Beträffande just Ayn Rand säger Peikoff sålunda, med reservation 

för att jag själv överfört hans tal till text: 

I asked her once, when I was younger, why she got emotionally upset at the theories of 

philosophers like Immanuel Kant, and she said to me – “because when I hear a philosopher say 

that there is no reality and your mind is totally invalid, that means all of your values are nullified: 

your husband, your love, your work, the music you like, your freedom”. It was truly a life and 

death matter to her. She thought philosophy moved the world, and if anybody has confusion 

about a philosophical issue – that could be a parallel to their soul or cognition, their clarity. She 

hears the total destruction in the abstract statement; most people hear abstractions as simply 

floating abstractions, but for her, she translated it into the actual concrete things that it meant 

and what it would mean in her own life, and she was able to react emotionally to broad 

abstractions which very few people can do. 

Det är ett långt citat, men jag anser att det förtjänar att presenteras i dess helhet. Påståendet att de flesta 

människor inte kan reagera känslomässigt på abstrakta idéer slog mig, när jag såg filmen, som en blixt ifrån 

klar himmel, och jag funderade på saken i flera dagar efteråt. Jag vet inte med säkerhet om det stämmer, men 

jag finner mot min vilja att det är rimligt. I regel verkar man inte ha det personliga och till och med intima 

förhållandet till idéer som man, i min mening, borde ha. Ibland är jag helt och fast övertygad om att 

117

människan oftast saknar idéer och är inkapabel att förstå en idés faktiska beskaffenhet, ehuru hon alltid har 

det nödvändiga fundamentet för abstrakt tänkande. När någon säger till mig att det inte finns en verklighet 

och att intellektet således är ett subjektivt självbedrägeri, då reagerar jag just på samma sätt som Leonard 

Peikoff säger att Ayn Rand gjorde: med känslomässig indignation. Påståendet betyder följdenligt att alla mina 

värderingar egentligen är icke-värderingar – att min kärlek och min strävan som grundas på dessa värderingar 

därför också är rationellt ogiltiga. I det resonemanget ser även jag total förödelse. Själva kärnan i det som slog 

mig var huruvida jag faktiskt hade överskattat mänskligheten och ifall min optimism antagit en rent enfaldig 

karaktär. Under det att Ludwig Wittgenstein deltog i första världskriget skrev han: “När vi hör en kines är vi 

benägna att anse hans tal för ett oartikulerat gurglande. En som förstår kinesiska kommer att igenkänna 

språket däri. Så kan jag ofta inte igenkänna människan i en människa”. Just på det viset förmås jag att betrakta 

många människor: som gurglande, det vill säga som oförstående och oförståeliga. Så mycket till övers för 

Wittgensteins idéer har jag inte, tvärtom, men citatet är passande. 1 Eller som jag själv tidigare sagt i något 

sammanhang: “det finns blott ett som förenar mig med andra människor: ett ömsesidigt oförstånd inför den 

andre”. Nu är kanske cynismen oombedd, men detta ömsesidiga oförstånd är mer regel än undantag får man 

medge (och därmed inte sagt att det gör mig bättre än andra, det är jag ju “oförstående” inför). Intellektet är 

till dess ringa natur ett först och främst autodidakt fenomen som förutsätter rationellt och självständigt 

tänkande. Att bilda sig, att memorera fakta, dessa är förvisso goda kvaliteter men de är inte grundläggande. 

Vilka sysslor man väljer att utföra och hur man väljer att använda sin kunskap är det däremot, och vad som 

avgör detta är filosofin. Hur vill du leva ditt liv? Det är en filosofisk fråga, och om man alls inte hyser ett 

personligt intimt förhållande till filosofiska idéer innebär det i förlängningen att man heller ej hyser ett 

personligt intimt förhållande till sig själv. Detta är tyngdpunkten i vad Peikoff fick mig att tänka över, och om 

hans påstående är sant finner jag det ytterligt tragiskt. 

Utilitarismen: en väg till helvetet – Augusti 22 

Det är kanske på tiden att jag skriver ner min kritik av utilitarismen, eller “utilismen” som den ibland också 

kallas. Med jämna mellanrum hamnar jag i debatter kring denna lära, och oftare än inte blir de även hätska. 

Det är helt enkelt impopulärt att avfärda utilitaristiskt tänkande – och det är synnerligen impopulärt att säga 

att utilitarismen ställer dörren på glänt för alla möjliga hemskheter som kan tänkas vilja komma in över 

tröskeln. Men å andra sidan, vilken intellektuell stolthet kan man tänkas ha om man inte vågar vada 

uppströms? Det är trots allt min erfarenhet att intellektuellt arbete huvudsakligen består i anfäktandet av det 

socialt accepterade. Nu undrar kanske mina eventuella läsare över vad det där som kallas “utilitarism” kan 

tänkas vara. Den saken är inte ens utilitarister överens om alla gånger, men huvudtesen är denna: “man bör 

handla så att man maximerar x för flest antal människor”. Vad är det som skall maximeras? Tja, 

preferentialister talar om att maximera “det goda”, och utilitaristiska perfektionister insisterar på att vissa 

antagna allmänna önskningar bör maximeras. Vanligtvis talar man väl numera främst om maximering av 

lyckan, om den så kallade hedonistiska utilitarismen. Tidiga förespråkare av denna lära är Jeremy Bentham och 

John Stuart Mill, och nu i vår tid har den representerats av kända namn såsom Peter Singer och Torbjörn 

Tännsjö (apropå den sistnämnde har jag minsann redan skrivit åtskilligt om honom – så en hel del indirekt 

kritik mot utilitarismen har jag ju redan framfört). Frågan är vad som kan tänkas vara så fel med att vilja 

maximera lyckan för människor? Att vara lycklig är ju givetvis bra. Maximering av godhet eller allmänna 

önskningar verkar inte heller vara ett särskilt ondskefullt mål, inte sant? Men en väg cementerad med enbart 

goda intentioner kommer bara att kunna leda till en enda destination – helvetet. Jag använder ordet i all 

utomreligiös betydelse, för ett i sanning utilitaristiskt samhälle skulle, om filosofin tillämpades konsekvent, 

sluta upp i ett kaos av godtyckligt barbari. Hur kan jag nu försvara ett så framfusigt påstående? Jag skall ge det 

ett försök. 

Det effektivaste sättet att angripa en lära är förstås att ta itu med dess fundament. Det fundamentala felet 

med utilitarismen är att den är en konsekventialistisk lära, med andra ord en pragmatisk sådan. Jag har om 

och om igen, på åtskilliga ställen, förklarat att en moralidé måste vara universellt giltig (eller universellt 

ogiltig). Om något är moraliskt måste det alltid vara moraliskt, och det måste även vara moraliskt för alla. Man 

kan inte gärna påstå att moralen skall vara godtycklig. Hur kan det vara moraliskt för mig att skänka pengar till 

bättre behövande, men omoraliskt för dig? Hur kan det vara omoraliskt för mig att våldta kvinnor, men 

moraliskt för dig? Exemplen är okontroversiella, javisst, men det är ju enbart för att belysa poängen så att alla 

kan förstå den. En morallag är per definition inte godtycklig (vilket det känns som att jag måste förklara, lika 

ofta som jag måste rätta kreationister när de säger att evolutionen är slumpmässig – och finns där inte en 

1 Som filosofen Seneca har skrivit: ”I shall never be ashamed of citing a bad author if the line is good.” 

118

parallell att dra?). Vi måste, för att vara konsekventa, acceptera att varje morallära också måste vara en 

principiell lära. Vi måste, i nästa steg, acceptera att en principiell lära är motsatsen till en konsekventiell lära. 

Exempelvis kanske utilitaristen (måhända en utilitarist såsom Tännsjö) säger att det ibland, under vissa 

omständigheter, kan vara försvarligt att mörda någon. Om handlingen leder till, eller antas leda till, 

maximering av lycka eller godhet så är det ju inte bara försvarligt utan till och med påkallat att göra detta. 

Oavsett intentioner innebär det resonemanget dock att mord stryks ifrån listan med rubriken “omoraliska 

handlingar”. Det kan nämligen inte vara moraliskt att göra något ibland, under vissa omständigheter. Antingen 

är det alltid moraliskt för alla, eller också är det aldrig moraliskt för någon. Menar utilitaristen att mord bör 

upphöjas till moralimperativ? Gruppvåldtäkter borde rimligtvis kunna försvaras på samma sätt: de borde 

ibland, under vissa omständigheter, kunna sägas maximera lyckan för flest antal människor. När jag skrev att 

utilitarismen ställer dörren på glänt för allehanda ondska – då var det just det här jag menade. Och jag 

förvränger på intet sätt den utilitaristiska läran. Torbjörn Tännsjö skriver, i sin bok “Du skall understundom 

dräpa!” (2001), på sida 40: 

… rätten till liv fördömer däremot direkt allt godtyckligt dödande av medlemmar i den egna 

gruppen. Enligt dessa läror är allt sådant dödande undantagslöst moraliskt förkastligt. Det är fel 

att mörda, helt enkelt. Här är lärorna i konflikt med hur människor i gemen tänker i vårt land. Och 

här tycks människor i gemen ha en förståndig och realistisk syn på saken. 

Med andra ord: rätten till liv innebär att mord är omoraliskt, men det står i konflikt med den allmänna synen 

på mord – och den allmänna synen är mer “förståndig och realistisk”. Det skall Tännsjö till att skriva en sådan 

sak. På nästa sida kallar han det “mjäkigt” att motsätta sig mördande ifall mord råkar vara “praktiskt”, med 

hans egna ord: mord “som så uppenbart står i livets tjänst”. Nog om den saken – men jag blir arg över att 

sådan uppenbar offermentalitet blir allmänt uppskattad och belönad med en professur i praktisk filosofi. Jag 

tröstar mig med att utövandet av hans filosofi i handling fortfarande räknas som grov brottslighet. Naturligtvis 

har man garderat sig mot sådana här argument i de allra flesta fall, även om Tännsjö uppenbarligen väljer att 

vara mer öppen med implikationerna av utilitarismen. Man säger kanske att det finns mänskliga rättigheter 

som inte får kränkas. Det argumentet innebär dock ett avsteg ifrån konsekventialismen till principiellt 

tänkande. Imperativet “man bör handla så att man maximerar x för flest antal människor” beläggs alltså med 

ett undantag: “så länge man inte kränker mänskliga rättigheter”. Jag vet att det här är en attraktiv lösning, 

men den är inkonsekvent, och den snabbtänkte inser strax att den till och med negerar utilitarismens 

pragmatism. Det finns kort sagt en motsättning mellan principiellt och konsekventiellt tänkande. Det är fel att 

mörda – även om det skulle resultera i maximering av den allmänna lyckan att göra det? Utilitaristen kan 

knappast bara svara jakande och sedan låtsas som att det inte låg något underligt i det påståendet. Ett avsteg 

ifrån en etisk lära är ju faktiskt också en negation av densamma. Man kan svårligen komma undan med 

argumentet att mänskliga rättigheter också är utilitaristiska, eftersom den maximala lyckan infinner sig när 

dessa respekteras. Frånsett det motsägelsefulla i att hemfalla åt både principiellt och konsekventiellt tänkande 

angående moralen (och i ärlighetens namn är konsekventiella moralidéer som sådana paradoxala) ställer man 

ju fortfarande dörren på glänt till ondskan. Tänk om det någon gång visar sig maximera lyckan, att mörda? 

Vore det inte förenligt med lyckoprincipen att, om man kunde, åka tillbaka till år 1890 för att mörda Adolf 

Hitler i vaggan? Kanske kan samma förbehåll tillämpas på mikrosociala fenomen, på, säg, våldtäkt? Man 

bestrider mig gärna, men i den mån man gör det, i samma mån tar man också avstånd ifrån principen att “man 

bör handla så att man maximerar x för flest antal människor” (och med detta x menar jag ju godhet, allmänna 

önskningar eller lycka – ifall man vill maximera ondska och vansinne vore saken att hamna i ett helt annat 

läge). 

Den moderne socialliberale filosofen John Rawls har jag inte för avsikt att hylla, men han kritiserar med rätta 

utilitarismen på framför allt två punkter: dels sätts “det goda” framför “det rätta”, vilket jag ju skrivit om här, 

och dels respekteras inte individen som blir underordnad kollektivet. ProjO har nått samma slutsats 1 och 

dragit paralleller till demokratin som ju vilar på samma princip – att man bör gagna majoriteten även om det 

kan komma att ske på individens bekostan. Jag har inget emot mikrodemokratiska beslut där alla deltagare är 

frivilliga, och där besluten bara berör dem själva. Det kan ju hända att man i en grupp röstar om vilken 

restaurang man skall besöka, vilken biofilm man skall se, och så vidare. Problemet uppstår när A och B röstar 

om hur C skall spendera sina pengar, och om vad denne får och inte får göra på sin fritid med sin egna kropp i 

sitt eget hem. Sådant beteende kallas för mobbing i skolan och slaveri när man blivit vuxen – frånsett när 

1 http://projo.se/2007/08/16/demokrati-ar-inte-lika-med-frihet/ 

119

eteendet är politiskt motiverat. Då är det okej. Må man förlåta mig min lilla avstickare ifrån utilitarismen, 

men poängen är denna: kan det inte hända att utilitaristiskt tänkande är accepterat vansinne på samma sätt 

som demokrati är det (om man röstar om andras rättigheter, det vill säga)? Vill utilitaristen kanske till och med 

upphöja sin etiska lära till juridisk lag? Invändningen som knappast låter vänta på sig menar att det ju trots allt 

är väldigt svårt att i praktiken avgöra vilken handling som kommer att maximera x för flest antal människor. 

Tänk på alla möjliga utfall och på alla kända och okända faktorer som kan tänkas avgöra konsekvenserna av ett 

beslut – det är alldeles överväldigande! Det förvånar mig att det här används som ett argument av utilitarister 

för utilitarismen. Om något är det ju faktiskt en kritik mot densamma, för en etisk lära som inte låter sig 

omsättas i praktiken är värdelös. Hur vet man att ett mord kan maximera x för flest antal människor – ens om 

det nu rör sig om Adolf Hitler i vaggan? Sådan kunskap är omöjlig att sitta inne med prima facie, och därför är 

det inte utilitaristiskt försvarligt att mörda! – utbrister man. Jaså, inte det? Då kan man på samma sätt inte 

avgöra hur man bör handla i någon situation som helst, och den utilitaristiska etiken blir omöjlig att praktisera. 

Att skjuta sig själv i foten när man argumenterar är lätt hänt, men det här är ju ett närmast självmordsbenäget 

“headshot” på en gång! 

Borde vi kanske ge bort så mycket som möjligt av vad vi har, tills vi, om vi skulle ge bort mer, vore att hamna i 

en sämre position än våra medmänniskor? Mot detta kan en utilitarist invända att kraven är höga men inte 

oriktiga. Som moralisk riktlinje stödjer den “Robin Hood”-filosofin altruism. Som juridisk lag stödjer den stöld 

och vore en negation av rätten till egendom (och, ipso facto, av rätten till liv och frihet). Antag att det kommer 

in tre trafikskadade till ett sjukhus. En av patienterna är svårt skadad, och de två andra har lindrigare skador. 

Resurserna är knappa. Tillgängliga vårdresurser kan antingen användas på ett sätt som gör att samtliga blir 

rullstolsbundna, eller också så att den svårt sjuke blir permanent sängbunden medan de två andra blir helt 

friska. Kanske maximeras lyckan om de två blir helt friska, men är detta något vi är beredda att acceptera? 

Fråga utilitaristen – som anser att den tredje patienten är försumbar. En invändning är, måhända, om inte den 

kalkylerande hållningen är ett hot mot kärlek och vänskap. Vill vi inte att våra vänner skall vara våra vänner, 

även om det goda i världen skulle öka om de tog avstånd från oss? En utilitarist skulle kanske säga att vi under 

vissa omständigheter inte skall inta en kalkylerande hållning, men kanske också att det är egoistiskt att se till 

sina egna intressen när alternativet är att öka det goda i världen (för utilitarismen, som är altruistisk, innebär 

att de egna intressena är omoraliska medan enbart de allmänna är moraliska – som om det skulle finnas något 

allmänt intresse som inte också hålls av enskilda individer, måhända). Filosofen Derek Parfit har talat om något 

som han kallar “den motbjudande slutsatsen”. För att praktisera utilitarism kan vi enligt honom gå tillväga på 

två sätt: antingen gör vi de redan befintliga individerna lyckligare eller också skapar vi nya individer som blir 

minst lika lyckliga. Om vi väljer det andra alternativet så bör vi fylla världen med individer tills de som 

tillkommer inte längre lever ett liv som är värt att leva. Sådan är åtminstone Parfits kritik, som om inte annat 

erbjuder ett intressant sätt att se på saken. 

Summa summarum skulle man kanske, även om jag inte själv skulle använda epitetet, kunna kalla mig för en 

negativ utilitarist. Negativ utilitarism innebär åsikten att det etiskt rätta valet är det som minimerar lidandet 

för flest antal människor – men man kommer ju inte ifrån konsekventialismen. Jag försvarar ju negativa 

rättigheter, även om de inte minimerar lidandet i samhället (vilket jag dock är övertygad om att de gör). 

Dessutom är teleologiska idéer skrämmande i sig, dvs. inställningen att målen helgar medlen. Jag hävdar, 

tvärtemot utilitarismen och andra teleologiska läror, att ingen individ någonsin får vara ett medel för en 

annans mål. Ett epitet som passar mig bättre är således ”individualist”, eftersom jag anser att ingen, oavsett 

syfte, får kränka en individs rättigheter, oavsett konsekvenser. Fröken Ayn Rand sade en gång att “Den minsta 

minoriteten på jorden är individen. De som förnekar individuella rättigheter kan inte påstå sig vara beskyddare 

av minoriteter” 1 . Att utilitarister inte är “beskyddare av minoriteter” tycks väl alldeles solklart, men jag vill 

punktbelysa motsättningen mellan dem och mig själv, mellan kollektivister och individualister. En kortspelare 

vet att varje spelkort räknas. En smed vet att en kedja är så stark som dess svagaste länk. Varför vet inte vi, i 

egenskap av individer, att vi som individer räknas? Varför betraktar vi oss själva som offerlamm, eller tänker vi 

oss att bara andra kommer att offras? I ett samhälle som tillåter att individen offras för kollektivet, där 

kommer alla individer att offras, trots att detta ofrånkomligen offrar även kollektivet (vilket utgörs av 

individerna). Sådan är altruismens och kollektivismens paradox, och sådant är det helvete jag talade om – det 

helvete dit utilitarismens ”goda intentioner” leder. 

1 Min översättning 

120

Är inte ilska konstruktivt? – Augusti 23 

Det händer ganska ofta att man i olika debatter anser att jag är lite väl aggressiv och oresonlig. Jag har all 

förståelse för den åsikten, för det kan nog hända att jag faktiskt är lite väl aggressiv och oresonlig ibland. 

Skillnaden mellan mig själv och många andra debattörer är dock att jag inte tar saklig kritik personligt. Jag 

attackerar aldrig en person när jag debatterar – jag attackerar dennes argument (om jag finner skäl att göra 

det). Det är förstås sant att jag anklagar Torbjörn Tännsjö för att vara mordisk, men när jag fäller sådana 

omdömen ser jag ju faktiskt till att ha sakligt stöd först. Om man av något skäl använder personangrepp mot 

mig, eller om man vägrar att argumentera för sina påståenden – då kan det också hända att jag fäller 

personliga omdömen (men det görs ju heller ej där utan sakligt stöd). Ibland är jag måhända lite väl snar att 

kritisera debattörers åsikter, snarare än att fråga dem hur de kommit till de-eller-de slutsatserna och så vidare, 

och det beklagar jag. Till saken hör att man ibland uppfattar mig som arg – vilket jag med jämna mellanrum 

också blir – och då säger man resolut att argsinthet inte är konstruktivt (ett resonemang som också ofta förs 

kring förakt). Det finns inget skäl att bli arg, man har ingen anledning att känna förakt inför något man avkyr – 

och kanske har man ingen rätt att ens känna avsky? Dessa känslor betraktas som negativa och irrationella i sig. 

Det är, oberoende av situation, nedbrytande att bli arg eller föraktfull – menar man. Jag har funderat en del 

över varför man kommer med sådana påståenden i debatter som inte ens berör ämnet, och jag har nått vissa 

slutsatser. 

Till del beror saken på gammal vana, förstås. Vi lär oss ifrån ruta ett att det är fel att vara arg, och jag har en 

genomtänkt förklaring till hur det kommer sig, må den sedan vara korrekt eller inte. Jag har nämligen märkt 

att många som blir arga låter ilskan gå ut över helt andra personer än de som gjort dem upprörda ifrån första 

början. Man intalar sig att man inte har rätt att bli arg, och därför konserverar man känslan. Förr eller senare 

växer trycket och man ventilerar till slut ilskan i situationer som inte påkallar den, över individer som inte gjort 

något fel. Aha! – utbrister man. Se vilken orättvisa det var att bli arg, trots allt! Problemet är naturligtvis att 

man låter argsintheten brisera över någon plattityd om ens det, istället för det som faktiskt är orsaken till att 

man är arg. Många människor har inte ens självkännedom nog för att kunna peka ut vad som de facto gör dem 

upprörda, vilket såklart bara förstärker mysticismen. En annan del av sanningen torde vara en önskan att 

kontrollera andra människor, må den sedan vara medveten eller ej. Det tycks mig många gånger som att mina 

motdebattörer säger detta, mellan raderna: “jag kan påstå vad som helst, hur absurt det än må vara – och du 

har ingen som helst rätt att uppröras över det”. Det är ibland, kort sagt, en implicit uppmaning till passivitet 

och undergivenhet. I själva verket är ilska en i högsta grad sund känsla, så länge man har förståndet att 

hantera den på rätt sätt, och så länge den faktiskt har ett rationellt upphov (eller kanske snarare ett irrationellt 

upphov, för det är väl över irrationella åsikter man bör förargas?). Något längre inlägg har jag inte tänkt att det 

här skulle bli. Jag ville bara belysa frågan och förmedla min åsikt om att man inte bör ta det på allvar, när 

någon säger att man inte har rätt att bli arg, eller att det är en destruktiv känsla per se. Det är det inte – och 

den som säger det är förmodligen bara ute efter att sätta bromsklossar framför dina hjul. 

Skolväsendets auktoritetsimperativ – Augusti 23 

(Den här texten är återpublicerad och skrevs för omkring ett år sedan, den gången publicerad på en annan 

blogg med datumet den sjätte november 2006.) 

Ett skolväsendes maktvara förutsätter minst två parter: part A som begär något och part B som uppfyller 

denna begäran. Premissen för att A skall ha makt är att B i implicit eller explicit betydelse är beroende av A, 

eller att A genom fysiskt våld eller hot om våld bemäktigar sig B. Vad som i föreliggande text kommer avses är 

den statligt institutionaliserade maktapparat som skolväsendet utgör – hur denna makt utverkas såväl som hur 

den appliceras. Det rör sig om en form av makt som bygger på våld; den förutsätter att B känner rädsla och 

förväntar sig negativa konsekvenser om inte de krav som A ställer infrias. Oavsett hur mycket man må 

uppskatta de möjligheter till utbildning vi har i Sverige bör man inse att det inte bara är en fråga om möjlighet 

men också skyldighet – en skyldighet som av nödvändighet måste utverkas medelst statligt våld eller hot om 

våld. En sexårig skolplikt fastställdes i Sverige år 1882, och en sjuårig ifrån år 1936. Vårt nioåriga 

grundskolesystem har varit obligatoriskt sedan år 1972. Ifall man själv sätter värde på de nyttobetonade 

aspekterna av skolplikten kommer jag inte att bestrida dessa. Det är alldeles sant att det svenska folket 

generellt sett studerar mer om det tvingas till studier (försåvitt man personligen vill ta del av 

skolundervisningen förändras inte det faktum att man enligt svensk lag måste ta del av den – vare sig man vill 

det eller ej). Mina etiska ståndpunkter gällande sådant tvång tänker jag inte avhandla här. Jag vill blott belysa 

det uttryckliga maktförhållande som finns mellan eleven och skolväsendets olika instanser, ifrån läraren ända 

121

upp till skolministern. Hur präglar auktoritetsimperativet relationen mellan en lärare och dennes elev? Vilken 

syn på skolväsendet förväntas av eleven? Är de krav och förväntningar som auktoriteten ställer rimliga? 

Sådana är de frågeställningar jag vill koncentrera mig på här, men de måste begripas utifrån vetskapen om att 

de utverkas genom explicita obligatorium, och att skolan, dvs. i förlängningen staten, dömer ut de påföljder 

som anses rimliga för brott mot dessa obligatorium. Således blir den mest grundläggande frågan vad 

skolväsendets syfte bör vara, och vad ett sådant syfte får för effekter i realiteten. 

Jag ser en direkt konflikt mellan vilja till kunskap och krav till kunskap. Inte bara betänker jag hur ytligt man 

lagrar kunskap om något som man tvingas att ta till sig trots ointresse, men även hur detta tvång i sig många 

gånger kväver lusten att lära. Varför skall jag lära mig om alla de skeenden som präglade, säg, den franska 

revolutionen? Att ifrågasätta varför man bör lära sig något betraktas ofta av läraren som upprorsmakeri. 

Kanske gör man det för lärarens skull, kanske för betygets, eller kanske för den odefinierade pliktens? Ve den 

lärare som utbrister: “men det hör ju till allmänbildningen!” Det är ett argumentationsfel kallat “argumentum 

ad populi”: att om allmän konvention hävdar något så måste detta något vara sant. Vad jag vill få sagt är helt 

enkelt detta: en lärare förväntas inte svara på varför man bör ta till sig den kunskap han förmedlar – för man 

är ju förpliktigad att studera enligt lagen! Läraren kan alltid vifta bort de så kallade upprorsmakarna med 

explikationen att det är läroplanen som avgör vad eleverna skall kunna. Är det då inte en lärares uppgift att 

kunna förklara varför läroplanen bör följas? Han är ändå den instans som representerar och effektuerar 

läroplanen. Eller skall läraren identifieras som ett institutionens verktyg som likt eleverna inte ifrågasätter 

utan bara förväntas upprätthålla en slentrianmässig informationsprocess? Ifall man inte kan motivera 

läroplanens tillämplighet i egenskap av lärare eller elev – varför följa den? På grund av hot ifrån 

auktoritetsinstanser? En lärare som bortser ifrån läroplanen kan riskera att bli avskedad, och en elev som inte 

studerar efter den blir belastad med auktoritetssamtal som implicit faktiskt avser att skrämma eleven till 

konform, åtminstone många gånger. Om eleven inte närvarar på lektionerna kommer han i förlängningen att 

bli kriminell då han struntar i skolpliktens obligatorium. Den upproriska frågan måste infinna sig: varför skall 

man lära sig saker? För betygen? Betyg är i sig inte något mål men medel för mål, såsom för högre studier eller 

för arbetsmöjligheter. Om jag inte har någon önskan att studera vidare, eller anstränga mig för att få ett 

särskilt arbete för vilket dessa betyg krävs, nollifieras argumentet. Det är heller inte min plikt att lära mig om 

“alla skeenden som präglade den franska revolutionen” enbart för att det förväntas av mig. Vad konstituerar 

en plikt? Man bör rimligen vara förpliktigad inför ansvar man själv valt att ta på sig – men grundskolestudier är 

som sagt inte frivilliga utan obligatoriska (oavsett ifall man vill ta del av dem eller ej). Kunskap och vetande är 

både praktiskt och fundamentalt för allt arbete som kräver tankeverksamhet, det förnekar jag inte – tvärtom! 

Men vilken kunskap och vilket vetande är viktigt för mig? Varför skall jag lära mig något som inte är viktigt för 

mig? Varför skall jag tvingas att studera det som är mig både ointressant och oviktigt? Jag hävdar att betyg och 

utbildning inte är intrinsikala värden, utan att de snarare är instrumentella sådana. De är inte självändamål 

utan medel för andra mål såsom högre studier och bättre yrkesmöjligheter (vilka i sin tur är instrumentella 

värden). Om jag av en eller annan orsak inte aspirerar på något sådant mål är det således onödigt att arbeta 

för de medel som ändå inte kommer utnyttjas. 

Med detta sagt återgår jag till frågan: hur präglar auktoritetsimperativet relationen mellan en lärare och 

dennes elev? Att det alls existerar beror på att en majoritet av folket vill att det skall existera, och hur det 

sedan tillämpas skiljer sig ifrån fall till fall – men jag vidhåller att det är en övergripande negation av viljan till 

kunskap. En institution som avser att ta vara på dess medlemmars intressen måste vara frivillig, men vårt 

grundskoleinstitut är inte frivilligt och avser heller inte att ta vara på sina elevers intressen. Auktoritetsorganet 

syftar till krav på kunskap och bryr sig inte om huruvida kunskapen är av eleverna önskad eller för eleverna 

relevant (även om läroplanens yrkanden i bästa fall är valda med hänsyn till allmän relevans). I en frivillig 

relation mellan lärare och elev vore läraren den instans som delade med sig av sin kunskap efter bästa 

pedagogiska förmåga, medan eleven vore den instans som önskade kunskapen, av allmänt intresse eller för att 

kunna avancera i yrkeslivet. Det enda auktoritetsprivilegie som läraren vore att ha, skulle vara det att 

betygsätta och döma sina elevers prestationer – vilket kapsylerar den makt som rättmätigt tillfaller honom. 

Ifall hans auktoritet skall utökas måste också hans befattningar göra det. I själva verket är en grundskolelärare 

inte blott och bart lärare – han är också en förmyndare och övervakare. Som sådan inskränks inte hans 

åligganden till att undervisa och betygsätta, utan han skall också se till att eleverna äter upp all mat på 

tallriken, han skall genom idrottsaktiviteter se till att de rör tillräckligt på sig, han skall straffa försenade 

ankomster och tvinga av eleverna mössor och jackor utan hänsyn till klassrummets temperatur. Kort sagt: 

grundskoleläraren är inte bara den instans som undervisar elever i olika ämnen, utan han skall även fungera 

som ett slags surrogatförälder. I skolan är hans makt nästan lika stor som föräldrarnas i hemmet – och 

122

lågskolan i sig är något utav ett ersättningshem. Att en sådan sak kommer att sätta prägel på varje relation 

lärare och elev emellan är oundvikligt. Istället för ömsesidig respekt införs unilateral auktoritet och istället för 

ömsesidigt utbyte införs informationsförbehåll som gäller för såväl lärare som elev. Jag vill mena att det här 

maktförhållandet påverkar eleven på ett sätt som säkert är avsiktligt ifrån myndighetens sida: föreställningen 

om att varje relation inbegriper ett explicit auktoritetsberättigande internaliseras i hans tänkande; han blir 

mindre benägen att ifrågasätta den allmänna konventionen och istället mer villig att acceptera ett slags 

artificiellt pliktsimperativ. Han blir, kort sagt, en god samhällsvarelse istället för den ifrågasättande 

upprorsmakare han kanske ifrån början var. I grund och botten kan skolväsendet eventuellt betraktas som en 

industri där man i viss bemärkelse fabricerar samhällsmoral och andra sociologiska beteenden (ehuru skolans 

propagerande inte alltid bemöts av samma apologetiska medhåll hos eleverna som hos dess 

auktoritetsinstanser). Jag frågade: vilken syn på skolväsendet förväntas av eleven? Svaret är att eleven skall se 

skolsystemet som ett privilegie och vara tacksam därför. Han skall emfasera vikten av det gedigna 

kunskapsfundament som grundskolan utgör, och ivra för skolplikt såväl som för de förmyndarelement skolan 

omfattas utav. (Minns att han är elementärt övertygad om auktoritetsberättigandet, och misstänksam mot 

relationer som byggs på frivillighet där samtliga inblandade parter enbart har med varandra att göra i den mån 

det gagnar dem, utan att samvaron präglas av auktoritetshierarki eller förpliktande påbud). 

Är de krav och förväntningar som auktoriteten ställer rimliga? Frågan formulerades i textens början, och jag 

avser nu att svara på den. Själva rimligheten kan ges två perspektiv: de är å ena sidan rimliga såtillvida att 

kraven och förväntningarna generellt sett infrias, åtminstone till en del, men å andra sidan är det inte rimligt 

av auktoriteten att ställa sådana fordringar. Jag påstår något så radikalt som detta: skolans syfte bör vara att 

agera som informationsinstrument och som instans för betygsunderlag, men den bör inte vara ett förpliktigat 

obligatorium och heller ej fungera som uppfostringsanstalt. Den bör uppmuntra viljan till kunskap och vetande 

istället inte kräva och kväva den. Jag anser det till sidst og syvende vara elevens sak att kräva detta av sig själv 

– om han väljer att studera. Det må vara sant att betygskriterier bör vara uniforma, men hur dessa kriterier 

uppfylls bör vara elevens ensak: ifall han kan prestera utan att besöka schemalagda lektionstillfällen har han 

inget att förlora på att disponera sin tid på annat sätt. Närvaroplikten är blott en auktoritetskonstruktion som 

hämmar viljan till kunskap snarare än något annat. Den indoktrinerade allmänna övertygelsen om att vi har ett 

ovillkorligt behov av statliga auktoritetsimperativ förefaller mig närmast skrämmande, för det är också den 

övertygelsen som i sin tur upprätthåller dessa institutioner. Minns vad jag skrev i textens början: premissen för 

att A skall ha makt är att B i implicit eller explicit betydelse är beroende av A. A må för all del värna om sitt 

maktvara genom lagenligt våld eller hot om våld mot minoriteter, såsom den demokratiska principen 

föreskriver, men mot en majoritet krävs just den indoktrinering som bland annat skolväsendet avser att bistå 

med. (Jag menar förstås inte att det är en medveten konspiration som alla lärare och högre auktoriteter i 

grundskolan är med på. De olika maktimplikationernas polymorfa strukturer är ofta svåra att igenkänna, 

såsom Foucault påvisat, och det rör sig också om att sprida en uppfattning som redan är normaliserad, vilket i 

sig inte är ett särskilt kontroversiellt eller pressande företag). Kort sagt: en demokratisk maktapparat kan 

bevara sig själv genom att effektuera lagen medelst våld eller hot om våld mot minoriteter, men den måste 

samtidigt övertyga den stora allmänheten om att det finns ett ovillkorligt behov av den. De flesta skulle 

alldeles säkert berättiga auktoritetsimperativets existens oberoende av särskilt riktad påverkan ifrån olika 

institutioner och instanser, men som en garant låter man propaganda smyga in i olika sammanhang. 

Skolväsendet är ett sådant sammanhang, och hur många av oss kan ärligen påstå att grundskolelärare inte 

många gånger apologetiskt försvarar normaliserade värderingar, vilka de också försöker övertyga oss elever 

om? Vi bör inse att skolan inte bara är ett informations- och kunskapsinstrument men också ett fostrande och 

för normativa värderingar propagerande sådant. I skuggan av detta vill jag uppmuntra varje läsare att revidera 

sina perspektiv och åsikter, att tänka över ifall ni verkligen anser dem vara rimliga och/eller rationella, att 

“omvärdera alla värden” om ni så finner krävs, för att uttrycka mig nietzscheanskt. 

Välj aldrig mellan två onda handlingar! – Augusti 31 

Jag ogillar skarpt dessa verklighetsfrånvända ehuru populära frågor som ställer människan mot väggen: om du 

tvingades att välja mellan x och x, vilket skulle du välja? I det verkliga livet finns inga sådana situationer, om 

inte någon är i besittning av dels en korrupt moralkodex, och dels ett ordentligt fysiskt övertag. Om någon 

håller en pistol mot mitt huvud och säger åt mig att mörda min familj för att själv slippa dö – vad väljer jag? Jag 

väljer ingetdera. Jag kan välja att mörda min familj, men det skulle jag inte göra, för jag är inte en ondskefull 

människa. Att välja döden, det vore inte mitt val att träffa däremot, utan pistolmannens. Mitt val, om jag 

kunde välja det, vore snarare att bekämpa den galning som mordhotar både mig själv och mina nära och kära. 

På honom faller hela skulden, oavsett utgång. Robert Nozick förde fram det här dilemmat på 1970-talet i sin 

123

ok “Anarki, stat och utopi”. Ponera att det råder krig, och att jag befinner mig som soldat mitt på slagfältet. 

En av fiendens pansarvagnar kommer emot mig, och min enda chans att överleva vore att öppna eld mot den. 

Men på denna stridsvagn sitter en vän och allierad fastbunden; jag kan inte oskadliggöra vagnen utan att i 

samma stund döda denne. Hur bör man i denna osannolika situation handla? Subjektivistiska anhängare av 

David Hume menar kanske att frågan är irrelevant eftersom man ändå aldrig kan härleda ett “böra” ur ett 

“vara”, moral ur empiri. Dessa anhängare lämnar vi dock därhän, för det finns ett rationellt och alldeles 

korrekt bemötande av dilemmat. Man bör öppna eld mot stridsvagnen och därigenom, förhoppningsvis, rädda 

sitt eget skinn. Denne fiende bär all skuld för mitt liv, ifall denne skjuter ner mig, men också för den vän som 

han har bundit fast över sin stridsvagn. I varje situation är det individen med pistolen som bär den moraliska 

skulden för vad som sker. Stefan Molyneux identifierar tvång och våld just på det sättet: “there’s a gun in the 

room”. Sker något omoraliskt? Hur vet man det? För att det finns en pistolman i rummet, må pistolen vara 

reell eller representerad av staten. “Put down your guns, and then we’ll talk”. Det är det måtto som frågan bör 

bemötas med. And if you don’t put your guns down, there won’t be – nor can it be – any discussion. 

Den misogyna nyfeminismen – September 02 

Jag har vidrört ämnet många gånger förut, men nu är det dags att ta itu med det på allvar. Vilket ämne? 

Feminismen av idag. Jag tillägger detta “av idag” därför att det knappast finns många likheter mellan 

Wollstonecrafts feminism och Dworkins feminism (bara för att välja ett par utstickande namn ur högen). Själva 

begreppet “feminism” användes först för att beskriva kvinnor som inte anpassat sitt beteende till rådande 

könsnormer, men det togs över av kvinnorörelsen vid den internationella kvinnokonferensen i Paris 1892. Som 

den första “feministen” brukar man dock räkna Mary Wollstonecraft, mor till Mary Shelley, som år 1792 lät 

publicera “Till försvar av kvinnans rättigheter”. Jag vill inte göra det hela till något så stelt som en 

historielektion; poängen är att den feministiska kvinnokampen var något helt annat då än den är nu. 

Feminismens rötter började gro i en tid då kvinnan inte hade rösträtt, i en tid då kvinnan vare sig hade rätt att 

studera eller arbeta. Hon var en prydnad i mannens värld, kan man kanske säga, och det var ju en roll som de 

flesta kvinnor dessutom hade lärt sig att tycka om eller åtminstone leva med. Allt detta förändrades omsider i 

och med upplysningens värderingar eller motsvarande, åtminstone successivt. Numera har kvinnan rätt att 

studera, arbeta och rösta. Ingen (nåja, ytterst få) förväntar sig längre att kvinnan skall ta hand om hemmet och 

barnen medan mannen arbetar. Och om det nu är vad man förväntar sig, vad är så fel med det? Varje par 

ordnar saker efter hur de själva finner bäst, och om de klassiska könsrollerna önskas är det givetvis inte ett 

brott att införliva dem. Om handsken passar – bär den. Den gamla feminismen (även om den först senare fick 

det namnet) gick ut på en önskan om erkännandet av kvinnans rättigheter. Man försökte inte ge kvinnan 

rättigheter på mannens bekostan, såsom dagens nyfeministiska strömningar tenderar att göra. Ibland tycks 

det mig till och med som att begreppet “feminazism” bättre beskriver vad det rör sig om. 

Många feminister säger att individualismen är deras mål, dvs. ett samhälle där man inte behöver göra någon 

skillnad mellan män och kvinnor. Jag har undrat om de skämtar, men uppenbarligen tror de fullt seriöst på 

sina egna ord. Feminismen är utan tvivel en kollektivism och står därför också i direkt konflikt med den 

individualism som man säger sig ha som mål. Ifall man inte vill göra samhällelig skillnad på män och kvinnor, 

då är man ju ingalunda feminist, inte sant? Och ifall man har individualismen som rättesnöre, då hemfaller 

man ju inte åt kollektivism, inte sant? Det är det här jag menar när jag brukar säga att feminismens 

ursprungliga kamp var berättigad men samtidigt missriktad. Det är ju inte kvinnans rättigheter man borde tala 

om, utan om människans eller individens. Alla kollektivismers problem – inte minst feminismens – är att 

missta samband för orsak. Det må vara en statistisk sanning att män tjänar mer än kvinnor, vilket är ett 

samband, men vilken är orsaken? Idén om en manlig konspiration mot alla kvinnor bevisas knappast bara 

genom att man har fastställt sambandet – för att dra till med ett exempel bland otaliga andra. I verkligheten 

tjänar män mer därför att de tar på sig högre avlönade arbeten, och vad är det för fel med den saken? 

Individers personliga yrkesval är inte min eller din sak att kritisera, och det är inget fel i att välja det mindre 

prestigefyllda arbetet. Mindre ansvar på jobbet innebär mer tid över till annat; det hela beror ju faktiskt på hur 

man själv vill leva sitt liv. Det är ett felsteg att bunta ihop ett helt samhälle i kategorierna “män” och “kvinnor” 

för att sedan bedöma varje individ utifrån någon könslig stereotyp. I andra sammanhang tyder ett sådant 

beteende på fördomsfullhet till gränsen på paranoia, men man gör ett undantag för feminismen som åtnjuter 

en särskild “politisk korrekthet”. Den som kritiserar feminismen är trots allt alla kvinnors fiende – låter man 

påskina. Antingen är du feminist och med kvinnorna, eller också är du inte feminist och förtrycker kvinnor. 

Punkt. Så fungerar det dock inte i verkligheten – långt ifrån till och med – eftersom motsättningen mellan män 

och kvinnor är falsk. Det finns ingen konflikt mellan rationella individer. Feminister vill hetsa fram en sådan 

124

konflikt, för att vara kvinna utan att vara feminist är ju som att “skita sig själv i ansiktet”. Så har någon uttryckt 

saken i alla fall. 

Uttalanden har fällts om att “män är djur”, om att “kvinnor som ligger med män är könsförrädare”, om att 

“alla män är potentiella våldtäktsmän” och så vidare. Byt ut kategorin “män” mot, säg, kategorin “judar” eller 

“negrer” och budskapet får en förstärkt men välförtjänad beska. Alla dessa uttalanden och åsikter har lett till 

föreställningen om att nyfeminismen är en misandrisk idé, dvs. en manshatande. Även om jag förstår varför 

den föreställningen har blivit populär så förhåller det sig faktiskt helt tvärtom: feminismen av idag är en 

misogyn kvinnohatande strömning. Det är möjligt att nyfeminismen är misantropisk, dvs. både misandrisk och 

misogyn, men den är först och främst det senare. Männen råkar bara utgöra den kategori på vilken man som 

nyfeminist projicerar sitt självhat (och jag använder begreppet “nyfeminism” för att göra distinktion mellan 

Wollstonecrafts och upplysningens idéer, och de av idag). Medan man förr betonade kvinnans styrka och 

kapacitet betonar man idag, inom feminismen, kvinnans svaghet och uselhet. Kvinnan är svag för att mannen 

har gjort henne svag. Kvinnan är objektifierad för att mannen har objektifierat henne. Kvinnan är usel för att 

mannen inte låter henne vara något annat än usel. Det tycks mig uppenbart att “mannen” bara är någon 

otydlig abstraktion som man projicerar skulden på, för det man säger, i klartext eller mellan raderna, är ju att 

kvinnan som kvinna är svag och usel. Är inte det själva definitionen av misogyni? I boken “The War Against 

Women” skriver Marilyn French: “He can beat or kill the woman he claims to love; he can rape women, 

whether mate, acquaintance, or stranger; he can rape or sexually molest his daughters, nieces, stepchildren, 

or the children of a woman he claims to love. The vast majority of men in the world do one or more of the 

above”. Bortse gärna ifrån de spetsiga anklagelserna, om ni kan, och reflektera över vad French faktiskt säger 

med det här. Hon säger att kvinnan inte vare sig kan, vill eller kommer att hindra mannen ifrån att begår dessa 

dåd (som “mannen” för övrigt generellt sett inte har förtjänat att anklagas för). Valerie Solanas skriver i det 

beryktade “SCUM-manifestet” 1 : “Retaining the male has not even the dubious purpose of reproduction. The 

male is a biological accident: the y(male) gene is an incomplete x(female) gene, that is, has an incomplete set 

of chromosomes. In other words, the male is an incomplete female, a walking abortion, aborted at the gene 

stage. To be male is to be deficient, emotionally limited; maleness is a deficiency disease and males are 

emotional cripples”. Om mannen är så ond och värdelös därför att han är en “ofärdig” kvinna, då blir han 

givetvis mer ond och mer värdelös som färdig kvinna. Men dessa påståenden är naturligtvis grundlösa på 

gränsen till det religiösa. 

“Att kalla en man ett djur är att smickra honom. Han är en maskin, en vandrande dildo, en emotionell parasit” 

är ett annat klassiskt citat. Mannen är förstås ett djur i rent biologisk betydelse, precis som kvinnan, men det 

är ju inte vad Ireen von Wachenfeldt avsåg när hon sade detta. Mannen som man är ingalunda en maskin, en 

vandrande dildo eller en emotionell parasit. Sådana påståenden säger mer om henne själv än det gör om män, 

för hur illa måste hon inte ha behandlat de män hon mött, för att få den här bilden av dem? Identifieringen av 

nyfeminismen som misogyn snarare än misandrisk har jag åstadkommit själv, och nu skall jag framföra en 

annan idé som också är min egen (även om jag kanske inte må vara först eller ensam om den). Det är 

förmodligen ytterst kontroversiellt att säga detta, men Ireen von Wachenfeldt och Andrea Dworkin är, 

exempelvis, inga skönheter. De saknar allt vad sex-appeal heter. Jag är inte ute efter att kritisera dem för 

deras utseende, det är inte vad saken handlar om. När jag för inte så länge sedan tog upp min tankegång i en 

debatt blev jag starkt kritiserad, men jag tror ändå att det kan ligga en smula sanning i vad jag har att säga. Är 

det inte så att en mindre attraktiv människa har lätt att känna avund inför de som är mer attraktiva? Är det 

inte så, att somliga till och med utvecklar ett hat inför människor som utan problem kan vinna lustfyllda 

blickar, eller självhat därför att man inte själv når framgång i det spelet? Jag tror att det är en rimlig 

psykologisk hypotes, även om jag inte säger att det nödvändigtvis måste vara fallet angående Wachenfeldt 

eller Dworkin. Jag ser ett möjligt samband, men jag ser ingen självklar orsak. Det här är alltså helt och hållet en 

hypotes som jag själv hyser en viss tro på. Vi kan nog alla känna igen oss i avundsjukan inför människor som är 

eller anses vara snyggare än oss själva. Om man tillhör den grupp som aldrig har blivit flörtad med, som ingen 

har bjudit på en drink och som aldrig har haft ett värde att nämna på “köttmarknaden”, då lurar kanske både 

avundsjukan och hatet i dörrspringan. Vissa öppnar dörren och låter den komma in, medan andra inte gör det. 

Ifall nämnda feminister har gjort detta, eller om de alls har tillhört den här kategorin, det vet jag inte. Det är 

och förblir min hypotes som ehuru inte är bevisad fortfarande vilar på sakliga sammanhang. Jag försöker, 

återigen, inte kritisera feminismen för hur somliga av dess förespråkare ser ut. Det vore en halmgubbe av 

enorma mått. 

1 SCUM är en akronym för ”Society for Cutting Up Men” och boken publicerades 1968. 

125

Feministiska genusperspektiv är inskränkta och i slutändan ogiltiga. När man letar efter vissa statistiska 

samband, då kommer man kanske också att finna dem. Man utgår ifrån en stereotyp bild av “mannen” och 

“kvinnan” i “samhället”, och bortser frankt ifrån andra vitala egenskaper och detaljer. Studier har visat att 

människor med krulligt hår uppfattas som mindre seriösa, men jag ser inga korståg till förmån för de 

krullhårigas rättigheter? På intet sätt vore “krullismen” mer löjeväckande eller ointressant än feminismen. På 

intet sätt vore den heller mindre verklighetsförankrad. Om sextiotalister tjänar mer pengar än åttiotalister, 

betyder det att de förra förtrycker och konspirerar mot de senare (till vilka jag själv tillhör)? Eller betyder det 

kanske helt enkelt att de har varit i arbetslivet längre och hunnit klättra på karriärstegen? Återigen detta med 

samband och orsak, med “correlation” och “causation”. Vi finner att kostymerade män tjänar mer pengar än 

män som är nakna – är det kanske ett förtryckande av nakenheten? Å andra sidan är det fullt möjligt att nakna 

kvinnor tjänar mer än kostymerade män, men när kvinnan dominerar sexualitetens marknad, då är det inte 

längre något bra. Att kvinnor tjänar mycket pengar på, säg, pornografi och prostitution, det är bara ett resultat 

av mannens förtryck och objektifiering av henne – säger man. Här finner jag skäl att återvända till min hypotes 

om avundet och den sexuella frustrationen, för nog är ett sådant påstående grundligt sexnegativt? Feminister 

har i regel stora problem med sexualitetens ämne och talar gärna om regleringar och totalförbud hit och dit, 

rörande det mesta. Det kan för all del ses som ytterligare ett samband i min egna hypotes, men fortfarande 

bevisar naturligtvis inte samband någon orsak. Om sexualitetens bransch är det område där kvinnan 

dominerar, och där kvinnan dyrkas och beundras av mannen – då är det banne mig också det området som en 

verklig “kvinnosakskvinna” bör glorifiera. Istället sker tvärtom, för nyfeministen är som sagt inte misandrisk 

utan misogyn. Nyfeministen ser kvinnan som likvärdig en kackerlacka, och vad har väl en självutnämnd 

kackerlacka att klaga över mäns trampande fötter? Hon vinner ingen sympati hos mig. Om hon väljer att se sig 

själv som en kackerlacka – då kan hon knappast klaga på att även andra gör det. 

Universalieproblemet – September 06 

Det har kommit på min lott att skriva lite om universalieproblemet, vilket inte på långa vägar är det enklaste 

av företag. Många debatter har förts på temat “abstrakt kontra konkret” eller “subjektivt kontra objektivt” och 

oftast verkar det som att den subjektivistiska – i det här fallet nominalistiska – planhalvan dominerar. Till slut 

ger man upp debatten, man suckar, och man säger något i stil med att allting ändå ligger i betraktarens öga. 

Jag ogillar starkt en sådan attityd i debatter – “låt oss enas om att vara oense” – för det implicerar ju att man 

aldrig kan nå en sann lösning på det problem man diskuterar om. Det händer sällan att någon ställer en 

filosofisk fråga för att denne förväntar sig ett faktiskt svar, utan man vill snarare polemisera och klyva 

hårtoppar tills debattlusten falnar. Själv har jag inte adopterat den attityden till de filosofiska domänerna, men 

det kan vara bra att känna till den bakgrund mot vilken människor i allmänhet, oftast, ägnar sig åt filosofi. 

Universaliestriden har nämligen pågått sedan medeltiden, och det finns huvudsakligen bara två lag som tävlar 

mot varandra i, till synes, all evighet: realisterna och nominalisterna. Men först borde jag kanske förklara vad 

själva problemet går ut på? 

En universalie är, enkelt uttryckt, en egenskap hos ett objekt som, om den existerar, kan existera på flera 

ställen samtidigt (dvs. som är “universell”). Vanligtvis förklaras problemet med färger som exempel. Två bilar 

kan ha egenskapen “röd” samtidigt, och två olika bananer kan onekligen vara gula på samma gång. Det är 

elementära självklarheter som vi alla tar för givna. Dilemmat uppstår, eller sägs uppstå, när vi funderar över 

hur en egenskap kan existera på flera ställen samtidigt – är det en fysisk möjlighet eller kanske bara någon 

fantasi i våra huvuden? Medan bilarna svarar mot egenskapen “rödhet” och bananerna mot egenskapen 

“gulhet” finns inget sådant som rödhet eller gulhet i sig självt. Utan objekt som har dessa färger existerar inte 

färgerna. Man kan inte tala om rödhet eller gulhet utan att tala om något som är rött eller gult. När man 

tänker ännu mer över problemet ramlar man kanske snart över ännu en fråga: finns det någon “bilhet” 

oberoende av bilar, eller någon “bananhet” oberoende av bananer? Vi har ingen mall att mäta universalierna 

utifrån, det finns inte någon “idébil” eller “idébanan” för att uttrycka det hela platonistiskt. Är dessa 

egenskaper bara godtyckliga påhitt som vi människor har lagt oss till med, och som egentligen inte existerar 

objektivt? Trots allt, olika bilar är väldigt olika varandra, så hur kan man påstå att de allihopa kan samlas under 

rubriken ”bilar”? Bananer är måhända mer lika varandra, men somliga är gröna istället för gula, och medan 

somliga är omogna har andra för länge sedan ruttnat. Hur kan en grön omogen banan dela “bananheten” med 

en rutten svartprickig banan? Man kan avlägsna skalet och fortfarande har man att göra med en banan. Var 

går gränsen för vad som är och inte är en bil respektive en banan? Och var går gränsen för vad som är visavi 

inte är rött eller gult? Jag tror nu att läsaren har kunnat skapa sig en rimligt god uppfattning om ungefär vad 

det så kallade universalieproblemet innebär. För den filosofiskt okunnige eller ointresserade tycks kanske 

126

problemet ganska dumt. Försöker man inte skapa ett problem där inget egentligen finns? Vi vet ju alla vad 

som är och inte är en bil respektive en banan, och ehuru vi ibland tjafsar om färger så har det ju ingen större 

betydelse om något är lila eller blått. Så varför pågår det ständigt hätska debatter om universalieproblemet, 

direkt eller, oftast, indirekt? 

Medan färger är enkla exempel på universella egenskaper berör problemet även andra och mer avgörande 

sådana. Moral? Hur kan jag ha egenskapen “moralisk” samtidigt som någon annan, och kan man tala om en 

moral som är skild ifrån det som är moraliskt? Finns det någon moral i sig? Rättigheter? Hur kan jag ha en 

rättighet samtidigt som också någon annan har den, och kan man tala om rättigheter oberoende av det som är 

berättigat? Plötsligt får universalieproblemet en ny relevans, inte sant? Finns det inte gråzoner dessutom, där 

man inte riktigt kan veta vad som är och inte är moraliskt respektive berättigat? Om sådana gråzoner finns – 

hur kan man över huvud taget påstå att något är moraliskt eller berättigat? Läsaren inser förmodligen vilka 

drastiska implikationer som universalieproblemet kan få. Som den förste “realisten” räknar man Platon, även 

om problemet som sådant uppstod först på medeltiden. Platon talade som bekant om en idévärld och en 

sinnevärld. Vi lever i sinnevärlden – den värld som är tillgänglig för våra sinnen – men det existerar också en 

högre dimension: idévärlden. Det är en värld där alla perfekta original hör hemma, medan allt som finns i vår 

värld bara är bleka kopior av dessa perfekta original. Tillämpat på universalieproblemet innebär det 

naturligtvis att “rödheten” existerar i sig självt i en högre dimension, och att alla röda objekt i vår värld är 

bleka avspeglingar av detta perfekta original. Därför räknas Platon som realist: han skulle ha sagt att 

universalier existerar självständigt och oberoende av det upplevande eller tänkande subjektet. Som den förste 

nominalisten kan man däremot med god vilja räkna Herakleitos, filosofen som sade att man inte två gånger 

kan stiga ned i samma flod. När man lyft foten och tagit ett steg har vattnet hunnit forsa förbi, så det är inte 

samma vatten man stiger ned i. Hur kan man då tala om en och samma flod, i dagar och månader och år? 

Uppenbarligen är det här en godtycklig och naiv villfarelse som bara existerar i våra egna huvuden, anser 

nominalisterna och konceptualisterna. Medan realisterna à Platon påstår att universalierna existerar som 

konkreta objekt oberoende av subjektet, påstår nominalisterna att de enbart existerar som abstrakta fantasier 

utan någon objektiv motsvarighet. Att dessa två spjutspetsar är dömda till att slå gnistor mot varandra i all 

evighet, det tycks i det närmaste ofrånkomligt, för ingen av dem är vassare än den andra. Det rör sig om en 

falsk dikotomi. 

I egenskap av objektivist hävdar jag att frågan inte är metafysisk utan epistemologisk. Universalieproblemet är 

inte en grundläggande existentiell fråga, utan en fråga som rör kunskapsteoretisk konceptbildning. Vem kom 

att erbjuda ett alternativ till begreppsrealism och nominalism, om inte Ayn Rand? Hon ansåg det tidigare vara 

intrinsikalism och det senare subjektivism – något jag sannerligen instämmer med. Universalier existerar inte 

oberoende av det som är universellt, men det är minst lika fel att påstå att de existerar enbart som fantasier i 

våra huvuden, utan någon koppling till den externa verkligheten. Någon “rödhet” existerar inte oberoende av 

det som är rött, och någon “gulhet” existerar ej heller oberoende av det som är gult – må det vara fråga om 

bilar eller bananer eller något annat – men för den skull bör man ju inte dra slutsatsen att det inte finns något 

sådant som röda bilar eller gula bananer (eller bilar och bananer som sådana). Ayn Rand hävdade istället att 

universalier (och koncept över huvud taget) vare sig är oberoende av existensen eller av medvetandet. Istället 

är de mänskliga konstruktioner, ämnade att vara verktyg för att hjälpa oss att förstå verklighetens 

beskaffenhet. De är integrerade fakta såsom människan uppfattar och integrerar dem. Man kan kort och gott 

säga att universalier är koncept beroende av människan, men som, för att ha någon mening över huvud taget, 

måste peka på det objektiva och externa. Det är kanske lite lustigt att man inte nådde den slutsatsen förrän så 

sent som på 1900-talet, eftersom universalieproblemet är medeltida i all bokstavlig bemärkelse – inte minst 

för att den verkar så elementär och självklar (åtminstone i mina egna ögon). När vi tillämpar Ayn Rands lösning 

på universalier når vi häpnadsveckande resultat. Färger? Människan har döpt den-eller-den färgen till deteller-det 

namnet, men konceptet “röd” pekar ofrånkomligen på externa fakta. Bilar? Människan har döpt deneller-den 

bilen till det-eller-det namnet, men konceptet “bil” pekar ofrånkomligen på externa fakta. Moral och 

rättigheter? Koncepten som sådana är naturligtvis skapade av människan, men de har skapats för att peka på 

fakta, dvs. något som existerar objektivt. Utan människan existerar inte moral och rätt, men det betyder inte 

att den nominalistiska/subjektivistiska uppfattningen måste råda – tvärtom. Moral och rätt är fakta som rör 

människans natur. Det må vara ett kontroversiellt påstående, men som Rand själv har skrivit: 

Reality confronts man with a great many “musts”, but all of them are conditional; the formula of 

realistic necessity is: “You must, if–” and the “if” stands for man’s choice: “–if you want to 

achieve a certain goal”. You must eat, if you want to survive. You must work, if you want to eat. 

127

You must think, if you want to work. You must look at reality, if you want to think – if you want to 

know what to do – if you want to know what goals to choose – if you want to know how to 

achieve them. 

Moral och rättigheter är fakta som rör människans natur, för allt som rör människan är ju ingalunda subjektivt 

och godtyckligt. Människan är en del av den objektiva verkligheten, oavsett hur mycket hon än ogillar att vara 

det (vilket religion och allmän mysticism låter påskina). Rands idéer om (universella) koncept får alltså 

oerhörda implikationer om och när de tillämpas. För egen del betraktar jag striden som avgjord, och vare sig 

realisterna eller nominalisterna går segrande ur den. Istället står nykomlingen Rand ensam kvar på slagfältet, 

men å andra sidan är det inte många som lyssnar på vad hon har haft att säga apropå ämnet. Därför 

misstänker jag tyvärr att kampen mellan realister och nominalister lär fortsätta i framtiden såsom den hållit på 

tidigare, utan att någon lösning skymtar vid horisonten. 

Kärlekens metodologi – September 13 

Under början av 1800-talet upptäckte en av Immanuel Kant inspirerad fysiker elektromagnetismen. Hans 

namn var Hans Christian Ørsted. Att denne Ørsted var kantian nämner jag mest i förbigående som en 

intressant anekdot, för det jag tänkte skriva om är uttrycket “opposites attract” eller “motsatser dras till 

varandra” som myntades i ungefär samma veva. Varje läsare känner ju till att en negativt laddad magnet dras 

till en positivt laddad sådan, så principen stämmer ju åtminstone för just elektromagnetismen. Måhända 

stämmer den mycket bättre än somliga är införstådda med, då elektromagnetismen är den kraft som har 

störst inverkan på inte bara mänskligt liv utan existensen som sådan. Naturligtvis är det ju gravitationen som 

håller hela solsystem i sina banor, men elektromagnetismen håller samman materien på subatomär nivå. Det 

blir inte svårt att förstå varför uttrycket “opposites attract” blev så populärt, men å andra sidan är det ju inte 

många av oss som tänker på fysik när vi hör det. Vi tänker snarare på kärlek och relationer människor emellan, 

inte sant? Psykologin var inte sen att kidnappa devisen, men i kärlekens kontext blir den grundligt falsk på 

gränsen till det motbjudande. Ändå är det något som var och varannan människa yttrar ibland, nästan som i 

förbigående, som vore det en självklar sanning. Gräset är grönt och himlen är blå; två plus två är fyra och 

motsatser dras till varandra. Lyckligtvis lyder inte mänskliga relationer under samma princip som 

elektromagnetismen. Vi attraheras verkligen inte av människor som är våra motsatser, och att betrakta 

känsloliv såväl som värderingar som determinerade processer finner jag rent ut sagt vansinnigt. Enligt den just 

nu populära men religiösa idén om “attraktionslagen” rör det sig förstås om en de facto fysisk kraft som 

vetenskapen ännu har att upptäcka. Här talar man istället om en kraft där lika poler attraherar varandra, 

snarare än motsatta. Filmen “The Secret” har ju vunnit en stor och lättlurad skara beundrare. 1 

Gång på gång kommer ämnet kärlek upp på dagordningen i filosofiska debatter. Till slut nöjer man sig med 

förklaringar om att kärlek antingen bara är en biologisk signal för att bejaka fortplantning, eller också är den 

ett godtyckligt knippe känslor med ursprung i hormoner och sinnesstämning. Det är ju inte så att man väljer 

vem man blir kär i? Det är ju inte så att kärleken är rationell? Det är ju inte så att man kan styra över sina 

känslor? Jovisst, man väljer vem man blir kär i, men inte på samma sätt som när man står och velar mellan två 

filmer i hyrbutiken. Man väljer sina värderingar, och känslorna kommer sedan automatiskt när man möter 

någon som motsvarar dem. Därför följer också att kärleken är rationell, och att man kan styra över sina 

känslor. Om man å andra sidan inte har uträttat detta ibland väldigt krävande förarbete, då kan det förstås 

tyckas omöjligt att kontrollera sitt inre känsloliv. Man står som sagt inte på plats och överväger huruvida man 

skall bli förälskad i någon eller ej, för så fungerar det ju inte. Känslor är inte en dörr som man kan öppna och 

stänga vind för våg, men det betyder ju knappast att de för den skull är godtyckliga och omöjliga att behärska. 

Tvärtom: tanke föregår känsla. De är produkter av grundläggande värderingar (såvida vi nu talar om kärlek och 

inte känslan av smärta när man slår sig på tummen med en hammare). När allt kommer kring är faktiskt kärlek 

en värdering i sig självt, snarare än en känsla. Känslan av att vara kär är en av flera effekter denna värdering 

skänker oss, när vi möter någon som motsvarar den. Jag inser att det ligger nära till hands att identifiera 

kärleken som den känslan, eftersom den kan vara överväldigande och gripa oss med ett närmast euforiskt rus. 

Därav idén om hormonerna, förstås, och under detta rus är man kanske i ärlighetens namn inte så motiverad 

att ifrågasätta eller analysera det. Ur intet tycks denna deus ex machina av lycka framträda, och då är det 

förmodligen inte ens första impuls att börja rationalisera och kontemplera. Man vill bara ägna sig åt 

njutningen, och man tackar ödets försyn som kommit med den. Tyvärr – eller kanske i längden lyckligtvis – är 

det inte ett konstruktivt sätt att tackla frågan. 

1 En kortfattad recension av filmen kan man läsa i det här dokumentets appendix. 

128

Att kärlek är en värdering har jag konstaterat, så nu återgår jag till detta med att motsatser sägs dras till 

varandra. Det innebär ipso facto att motsatta värderingar känner ömsesidig attraktion, men så är det ju inte. 

Jag som värderar mitt liv och min lycka kommer aldrig att bli kär i någon som uppenbarligen inte värderar 

detsamma, vare sig det gäller mitt eller hennes eget liv, min eller hennes egen lycka. Minns att värderingar är 

elementära; när man värderar en god måltid eller ett gott sällskap är det ju följder av andra och mer 

grundläggande värderingar. Man kan alltså inte tala om motsatsers attraktion inom kärleken, bara för att ens 

partner tycker mer om Brahms än om Bruckner. (Och frågan “Lieben sie Brahms?” implicerade ju en ren 

krigsförklaring mot slutet av 1800-talet, då man ställdes mot väggen ifråga om vilket läger man tillhörde: 

Brahms beundrares eller Bruckners). För egen del ställer jag mig på Brahms sida, men det gör det ju inte 

omöjligt för mig att älska någon som uppskattar Bruckners musik mer. Det är en falsk dikotomi, och det rör sig 

om en förskräckligt ytlig värdering. I grund och botten är det förmodligen så att vi bägge värderar den själviska 

njutning vi erfar när vi lyssnar på vår respektive musik, så vi är inte alls varandras motsatser när allt kommer 

omkring – tvärtom till och med. Men jag kunde inte älska någon som föraktar njutningen i sig. Varför? Därför 

att jag har rannsakat mina värderingar introspektivt. Jag har valt dem noga, till det bästa av mitt omdöme, och 

känslan av kärlek är en direkt följd av dem. Jag blir inte förälskad “vid första ögonkastet”, vilket också är en 

omöjlighet i sig självt. Man kan förstås erfara känslorna av kärleken vid första ögonkastet, men det händer inte 

om man gjort det introspektiva förarbetet med värderingarna. Det kan kanske tyckas som att man förlorar en 

underbar känsla på kuppen, men det är faktiskt ett ganska inskränkt och i slutändan felaktigt sätt att se på 

saken. För hur många misstar inte känslan för kärleken självt, och hur många blir inte tillsammans med den 

där personen som föraktar livet och lyckan snarare än älskar dem? Det banar vägen för sorg och brustna 

hjärtan, för ett kantstött självförtroende och kanske till och med psykiska besvär såsom ångest och liknande. 

Minns att det inte finns några externa lösningar på interna problem. Dilemman av det här slaget måste lösas 

inifrån, och det här är den metodologi jag rekommenderar för sådana lösningar – i bästa fall är det ju möjligt 

att lösa problemen innan de uppstår. 

Objektivistisk metafysik för dummies – September 21 

(Den här texten skrevs för ett halvår sedan, och var tänkt att bli första delen i en större text med titeln 

“Objektivism för dummies”. Så blev det inte, på grund av bristande intresse. Här följer i alla fall den del jag 

faktiskt skrev, som behandlar objektivismens mest grunläggande avdelning – metafysiken. Jag vill klargöra att 

jag med “dummies” naturligtvis inte talar nedsättande om de som är okunniga i ämnet. Titeln valde jag 

snarare därför att jag här velat vara så grundläggande och enkel i min framställning som möjligt. Man skall 

kunna förstå texten utan att ha läst in sig på en massa fikonspråk och så vidare. För övrigt har jag själv 

översatt alla citaten ifrån engelskan till svenska, och angivit källa så gott jag kunnat. Ett tack till POS som 

kommit med språkliga råd vilka jag dessutom hörsammat. Texten summeras bäst med meningen “det finns 

något som jag är medveten om”, vilken också hade kunnat tjäna som dess överskrift.) 

1. Metafysik 

Var vore lämpligare att börja denna text, än ifrån början? – med metafysiken. Vad är metafysik? Leonard 

Peikoff har svarat: ”Metafysik är den filosofiska gren som studerar universums natur som en helhet” 1 . På 

svenska Wikipedia tillägger man att metafysiken ”söker göra rationella utsagor om fundamentala drag hos allt 

varande (ontologi)” vilket det helt visst inte finns något skäl att bestrida. Den objektivistiska metafysiken 

erkänner tre elementära grundsatser kallade axiom, och hela den objektivistiska filosofin vilar på dessa. Det är 

alltså där filosofin tar sin början, och där måste även den här texten börja. 

1.2. Axiom 

Ett axiom är en oreducerbar sanning, uttryckt som en sats, dvs. som ett påstående. Axiom är självklara 

begrepp som inte kan bevisas eftersom det är på dem all bevisbörda bygger. Varje angrepp mot ett axiom 

måste anta att axiomet är sant, och därför blir sådana angrepp per automatik självmotsägande. Ayn Rand 

förklarade själv axiomens natur: 

Ett axiomatiskt begrepp är identifieringen av ett grundläggande faktum vilket inte kan analyseras, 

dvs. reduceras till andra fakta eller delas in i mindre beståndsdelar. Det existerar implicit i alla 

1 Leonard Peikoff, Objectivism: The Philosophy of Ayn Rand, Meridian, 1993, sid. 3 

129

fakta och i all kunskap. Det är det fundamentalt givna och det direkt förstådda eller upplevda, 

vilket vare sig kräver bevis eller förklaring, men på vilket alla bevis och förklaringar vilar. 1 

Man kan alltså inte bevisa ett axiom, eftersom beviset i sig självt bygger på att axiomet är sant. Objektivismens 

tre grundläggande axiom är: 

Existens 

Identitet 

Medvetande 

Vi skall strax se över vad dessa innebär, men först är det viktigt att förstå varför ett axiom vare sig kan eller 

behöver bevisas. Betyder det att filosofins själva grundpelare har något mystiskt över sig, något närmast 

religiöst? Absolut inte, och just därför är det särskilt viktigt att man förstår vad ett axiom är. All högre kunskap 

vilar på det faktum att existens är identitet. Vi har alltså kombinerat axiomet om existens med identitetslagen; 

mer korrekt vore dock att säga att identitetslagen självt inbegriper existensen (men vi skall återkomma till 

det). Om vi inte var säkra på att existens är identitet skulle vi inte veta huruvida självmotsägelser kunde 

existera (vilket de inte kan) eller om ett faktum som är sant idag också skulle vara sant imorgon (detta 

beroende på att det som saknar identitet inte skulle behöva lyda verklighetens referensramar – men lyckligtvis 

har allt som existerar en identitet). ”Existens är identitet” är obestridligt därför att varje försök att evadera 

axiomet måste anta att det är sant. Ett enkelt exempel är påståendet om att faktum kan vara både sanna och 

falska på samma gång, vilket ju förutsätter att påståendet självt är sant och inte falskt. 

1.2.1. Existens 

Det mest grundläggande axiomet har uttryckts på flera sätt: ”det som är, det är” eller med Ayn Rands ord: 

”existens existerar”. Detta låter också implicera att existens har ett ”företräde”: allt föregås av existensen, allt 

som existerar finner en gemensam nämnare i just existensen självt. Viktigt att poängtera är att existensen 

även föregår medvetandet och att verkligheten (dvs. det som existerar) inte skapas utan uppfattas av det. 

(Existensens företräde är alltså att betrakta som en axiomatisk konsekvens av att existens existerar.) 

Objektivismens metafysiska ståndpunkt är således att verkligheten existerar objektivt, med andra ord, 

oberoende av ett upplevande medvetande. För att uttrycka saken riktigt tydligt: jorden kretsar i sin bana runt 

solen alldeles oavsett hur vi uppfattar saken, vilka åsikter vi har om den, och även om vi inte skulle finnas till. 

Exempel på filosofiska skolor som förnekar detta, objektivismens mest grundläggande axiom, är 

subjektivismen och idealismen (som de facto är en form av subjektivism). Det råder dock en allmän konsensus 

bland filosofer om att verkligheten är subjektiv (i den mån man alls vill tala om något sådant som verklighet) 

och den saken är enligt de flesta objektivister en produkt av det kantianska arvet. Axiomet om existensens 

existens (och företräde) kunde Ayn Rand uttrycka förenklat: ”önsketankar gör det inte till sanning”. 

1.2.2. Identitetslagen 

Identitetslagen kan formuleras på många sätt. Vanligtvis skrivs den ”A är A”. Satsen kan tyckas intetsägande 

och tautologisk, varför den egentligen enklast förklaras med ”att vara är att vara något”. Tidigare sade vi att 

existens är identitet, och det får vi nu anledning att återkomma till. Detta ”A är A” förutsätter att man först 

kan säga ”A är”, och i fall man kan säga det, måste man också kunna säga ”A är A”. Det som är, måste också 

vara vad det är. Det den aristoteliska lagen ger uttryck för är att allt (som existerar) har en bestämd och 

begränsad natur, och att inget kan fungera på ett sätt som strider mot denna natur. A är A, och kan enbart 

vara A. Detta faktum används också för att motivera naturrätten inom objektivismens politiska teori, men det 

faller utanför den här textens ramar. 

Varje entitet har en natur; den är specifik, ickemotsägande, begränsad; den har somliga attribut 

men inga andra än dessa. En sådan entitet måste fungera i enlighet med sin natur. De enda 

alternativen vore för en entitet att fungera oberoende av sin natur eller i strid med den; bägge är 

omöjliga. 2 

Identitetslagen uttrycker alltså även det faktum att självmotsägelser inte kan existera. Något kan inte vara helt 

grönt samtidigt som det är helt blått, det kan inte på samma gång ha och inte ha ett visst attribut och så 

1 Ayn Rand, Introduction to Objectivist Epistemology, Meridian, 1990, sid. 55 

2 Leonard Peikoff, Objectivism: The Philosophy of Ayn Rand, Meridian, 1993 

130

vidare. Jag brukar finna att detta bäst illustreras med hjälp av gudspostulatet. Vi förutsätter här att Gud har 

övernaturliga förmågor, dvs. att Gud inte behöver lyda naturlagarna och verklighetens referensramar såsom vi 

människor måste göra (med andra ord, att Gud är kapabel till mirakel). Trots allt, vad skulle utmärka en gudom 

om inte detta? En sådan entitet står i direkt konflikt med identitetslagen, eftersom övernaturlighet låter 

denotera något utöver det metafysiskt givna. Som Peikoff sade i citatet ovan: det är omöjligt ”för en entitet att 

fungera oberoende av sin natur eller i strid med den”. Identitetslagen uttrycker att varje entitet är begränsad; 

den entitet som skulle kunna fungera bortom sin egen natur vore obegränsad. Det är emellertid självklart sant 

att A är A, att det som är måste vara något, såväl som att detta något, detta A, inte kan stå i konflikt med sin 

egen natur. Det kan inte samtidigt som det är A, också vara B. 

1.2.3. Medvetandets axiom 

Medvetandet är vad som gör det möjligt för oss att uppfatta det som existerar. Det är genom medvetandet vi 

erhåller sinnesintryck, vilka i sin tur beror på den externa världen, dvs. av det som existerar oberoende av 

medvetandet självt. I egenskap av att vara ett axiom kan medvetandet inte bevisas (då varje bevis måste 

processeras via det). Med andra ord: all kunskap förutsätter medvetandet. Ayn Rand sade att ”medvetandet 

är medvetet”, och hon slår därmed fast att vad det innebär att vara medveten är att vara medveten om något 

(externt). 

Om inget existerar, kan det inte finnas något medvetande: ett medvetande utan något att vara 

medvetet om är en självmotsägelse. 1 

René Descartes formulerade det kända påståendet ”cogito, ergo sum”, dvs. fritt översatt ”jag tänker, alltså 

finns jag”. Det första man bör lägga märke till är hur Descartes verkar påstå att tanken föregår existensen, som 

om medvetandet skulle möjliggöra existens snarare än tvärtom. Objektivisten skulle helt enkelt vända på 

satsen: ”Sum, ergo cogito” eller ”Jag finns, alltså tänker jag”. Mer precist: mitt medvetande är, alltså är det 

medvetet. Det andra vi bör uppmärksamma är att Descartes tes är en ”a priori”-princip, dvs. något som skall 

förstås genom förnuftet enbart. Objektivismen förkastar ”a priori”-konceptet, och menar att vi alla föds tabula 

rasa, som ”tomma griffeltavlor”. All kunskap erhålles ”a posteriori”, dvs. genom interaktion medvetandet och 

erfarenheten emellan (och de är ofrånkomligt förbundna med varandra). Medvetandets axiom är således 

uppenbart och implicit allestädes närvarande, inbegripet våra allra första sinnesförnimmelser. 

1.3. Kausalitetslagen 

Även kausalitetslagen är ett axiom, men det är inte grundläggande utan en konsekvens av identitetslagen. Ayn 

Rand ger oss definitionen: ”kausalitetslagen är identitetslagen tillämpad på verkan” 2 . Identitetslagen uttrycker, 

vilket vi ju redan talat om, att allt måste fungera i enlighet med sin specifika natur. Av kausalitetslagen följer 

att beteendet hos ett objekt vid interaktion med ett annat beror på vilken identitet dessa båda objekt har (för 

de har ju någon identitet). Resonemanget kan verka lite svårt att greppa, men Peikoff presenterar det väldigt 

enkelt: 

Det är inte en biljardkulas rörelse som skapar dess effekter; det är biljardkulan, den entitet som 

gör det på ett särskilt sätt. Om man betvivlar detta behöver man bara byta ut biljardkulan mot ett 

ägg eller en såpbubbla i samma rörelse; effekterna kommer bli tämligen olika. 3 

”Allt har en orsak” brukar man säga mer eller mindre vanemässigt, men är det sant på det rent metafysiska 

planet? Kausalitetslagen menar att så inte är fallet. Existensen självt kan inte ha en orsak, eftersom det skulle 

innebära att det existerande har skapats ”utifrån”, dvs. av något icke-existerande. Det är en självmotsägelse, 

då det som inte existerar ej heller kan åstadkomma något slags orsak över huvud taget (somliga filosofiska 

skolor presenterar icke-varat som ett ”annat-slags-vara” vilket är uppenbart falskt). Objektivismen bestrider 

den gängse nutida tolkningen av kausalitet, som menar att alla händelser är orsakade av tidigare händelser. En 

sådan tolkning skulle leda till självmotsägelser bland annat rörande den fria viljans axiom (vilket dock hör 

hemma under epistemologins rubrik). Den objektivistiska metafysiken skiljer mellan händelser och entiteter – 

en händelse är inte en entitet, men entiteter orsakar händelser. Med andra ord: en händelse kan inte vara 

orsakad av en annan händelse, snarare än av de entiteter som skapar dem. Tänk bara tillbaka på Peikoffs 

1 Ayn Rand, Atlas Shrugged, sid 1015 

2 Ayn Rand, Atlas Shrugged, Signet Book; 35th Anniv edition, 1996, appendix 

3 Leonard Peikoff, Objectivism: The Philosophy of Ayn Rand, Meridian, 1993, sid 11 

131

iljardkula; det är inte själva dess rörelse (händelsen) som orsakar dess effekter, utan biljadkulan (entiteten) 

självt. Händelser är händelser orsakade av entiteter. 

1.4. Det metafysiskt givna som absolut 

Givet existensens axiom kan man logiskt härleda det metafysiskt givna som absolut. Vi tar resonemanget i små 

successiva steg. När ett faktum är fastslaget vet man per definition att faktumet är sig självt och inget annat 

faktum (identitetslagen). Man vet också att faktumet är orsaksbundet och inte slumpmässigt 

(kausalitetslagen). Man vet yttermera att faktumet inte lyder under någons ombytliga infall (existensens 

företräde). Således följer att det metafysiskt givna måste vara absolut. 

Ett sådant faktum måste vara; inget alternativ till det är möjligt. Om ett sådant faktum är, då är 

det, givet de relevanta omständigheterna, oföränderligt, ofrånkomligt, absolut. ”Absolut” innebär 

i den här kontexten nödvändiggjord av existensens beskaffenhet, och, således, omöjligt att 

förändra av människans (eller någon annans) myndighet. 1 

Exakt vad är då detta som kallas för det ”metafysiskt givna”? Det är allt undantaget det som skapats av 

människan. En sådan åtskillnad måste göras eftersom allt orsakat av människors val kunde ha varit 

annorlunda. Det faktum att den här texten är skriven när du som läsare tar del av den, hade kunnat vara 

annorlunda – den hade inte behövt bli skriven såväl som att du inte hade behövt läsa den. Gravitationskraften 

är däremot metafysiskt given (dvs. den är inte orsakad av människan) och därför också absolut, utan något 

alternativ. Detta står i skarp kontrast till andra filosofiska skolor, som oftast skiljer mellan nödvändiga och 

tillfälliga metafysiska sanningar. Exempelvis brukar ”2+2=4” ses som en nödvändig sanning, medan det ses 

som en ren tillfällighet att ”solsystemet är heliocentriskt” är sant. Objektivismen menar att bägge påståendena 

är sanna av nödvändighet. Peikoff förklarar: 

Ståndpunkten att fakta är tillfällig – att hur saker och ting faktiskt är bara är en av många 

alternativa möjligheter, att saker och ting kunde ha varit metafysiskt annorlunda – beror på en 

oförmåga att förstå identitetslagen. Eftersom saker och ting är vad de är, eftersom allt som 

existerar äger en specifik identitet, kan faktiskt inget ske utan orsak eller av tillfällighet. En 

entitets natur avgör vad den kan göra och, i alla möjliga omständigheter, vad den kommer göra. 2 

Att betrakta människors val och handlingar som absoluta, som metafysiskt givna, leder till att man passivt 

accepterar det som kunde ha förändrats. Att betrakta det metafysiskt givna som tillfälligheter leder till 

meningslösa protester, böner och orosmoln inför det som inte kan förändras. I det första fallet blir 

konsekvenserna katastrofala på det etiska och politiska planet, i det andra skapas olycka och konflikter mellan 

önsketankar och verkligheten. Man måste inse att det metafysiskt givna är givet av nödvändighet, och att det 

av människan givna är givet av möjlighet. 

1.5. Summering 

Den objektivistiska metafysikens mest grundläggande axiom är: existens, identitet, medvetande. Dessa kan 

kapsyleras i frasen ”det finns något jag är medveten om”: 

Existens – det finns… 

Identitet – något… 

Medvetande – jag är medveten om. 

Kausalitetslagen och existensens företräde är axiomatiska konsekvenser av de grundläggande axiomen: 

kausalitetslagen av identitetslagen, och existensens företräde av ”existens existerar”. Axiom är självklara 

satser utan några bevismöjligheter eftersom det är på dem alla bevis vilar; varje kritik av ett axiom utmynnar i 

en självmotsägelse då kritiken måste anta att axiomet är sant. Till dessa metafysiska sanningar finns inga 

alternativ, de är uppenbart absoluta. Den som vill bestrida existensens axiom måste antingen säga ”det finns 

inget som existerar” eller ”det finns något som inte existerar” – bägge är uppenbart falska påståenden. Den 

som vill bestrida identitetslagen måste säga ”något är något annat än vad det är” eller ”något behöver inte 

1 Leonard Peikoff, Objectivism: The Philosophy of Ayn Rand, Meridian, 1993, sid 24 

2 Ayn Rand, Introduction to Objectivist Epistemology, Meridian, 1990, sid 108-109; Leonard Peikoff, The 

analytic-synthetic dichotomy 

132

vara något särskilt”, vilket också är uppenbart falskt. Den som vill bestrida medvetandets axiom måste säga 

”det-eller-det är jag inte medveten om” vilket naturligtvis också är falskt. Lägg märke till hur dessa påståenden 

är logiskt falsifierade i sig själva, lika mycket som i dess utsagor. De är på förhand givna självmotsägelser. 

Tankar kring prestationsångest – September 22 

Att döma av somliga debatter ter det sig angeläget att skriva något om prestationsångest. Närmare bestämt: 

prestationsångest utifrån den objektivistiska filosofin. Låt mig först och främst säga att jag känner ett flertal 

personer jag bedömer som vettiga – även om de inte är eller kallar sig för objektivister – som tycks lida av 

prestationsångest. De har ingen sinnesro och är totalt oförmögna att njuta av ögonblicket för stunden. Varje 

avklarad uppgift blir för dem ungefär vad en dos heroin är för heroinisten, det vill säga, en tillfällig men ack så 

beroendeframkallande lättnad. Snart infinner sig dock ångesten åter, och så upptar jäktandet efter nästa 

uppgift att ta itu med. Nu är det ju inte så att jag kritiserar produktivitet, för att ta itu med livets uppgifter är 

naturligtvis både nödvändigt och berömvärt. Prestationsångest handlar inte om produktivitet. Man kan klara 

av hur många göromål som helst och fortfarande hemsökas av den känslan. Snarare handlar den om “listans 

diktatur”. Hela tiden tänker man att man måste göra det-eller-det, som för att bocka av punkter på en lista, 

och om man struntar i någon punkt eller inte hinner med den, då upplever man sig själv som värdelös eller 

åtminstone som misslyckad. Till saken hör att listan inte har något slut. För varje sak man bockar av kan en ny 

läggas till, eller varför inte flera nya? Förr eller senare kommer man också må ännu sämre, när man väl 

genomskådar sitt slavande under denna mentala lista, och märker att man ju faktiskt jäktar genom livet utan 

att njuta av det. Tyvärr verkar många resonera sig fram till att lösningen består i att göra ännu fler saker än 

tidigare. Man vill studera fler ämnen, få ännu bättre betyg, avancera snabbare i karriären… för att till sist, 

många gånger, bemöta alla sina egna mål och värden med apati. Jag skulle säga att man börjar förakta den 

påhittade lista under vilken man så länge slavat. Vid det laget går man in i väggen, bokstavligt eller figurativt 

talat. Jag har svårt att tro att prestationsångestens hets leder till någon som helst vinst i slutändan. 

Vare sig den här listan är ambitiös eller blygsam så är den onödig och till och med förkastlig. Det är en poäng 

jag verkligen vill förmedla. Det är som om vi inte litar på oss själva att göra vad vi behöver göra, så vi gör upp 

den här listan med punkter som vi i det närmaste slavar under, som om listan vore en autokratisk övermakt. 

Kanske skriver vi bara upp “tvätta golven” och “damma hyllorna” på den, men även dessa enkla och vardagliga 

göromål blir under listans inflytande en akt av tvångstankar. Det är ju inte så att vi skriver “äta choklad” och 

“ha sex med min partner” på en sådan lista. Varför? Därför att vi tycker om att göra dessa saker. Vi vet att vi 

gör dem frivilligt, utan att någon behöver säga det till oss. Hur kommer det sig då att vi inte gör dessa andra 

mer nyttobetonade ting av samma skäl? Tycker vi inte om att göra dem? Om inte – varför gör vi dem? Och om 

vi finner att vi borde tycka om dem, då är det ju detta vi behöver arbeta på, utan att överlåta det hela åt den 

mentala listan, som faktiskt blir ett substitut för föräldern eller staten – eller Gud. Föräldern säger “städa upp 

på ditt rum!” åt barnet. När barnet blir äldre övertar staten rollen som förmyndare, såväl som Gud ifall man 

utvecklar (eller föds in i) en böjelse för det religiösa. Andra maktstrukturer existerar givetvis, så listans 

auktoritet kan ju även vara en ersättning för den traditionellt stereotypa hustrun som klagar på en för att man 

inte städat tillräckligt, eller för all del ett komplement till detta. Oavsett vilken auktoritet det är tal om förblir 

principen densamma: att man inte vill vara nyttig frivilligt och således upprättar en fiktiv makt som beordrar 

en till nytta. Är det inte en psykologisk masochism så säg? Såsom i så många andra situationer består inte 

lösningen i att utöka auktoritetens makt, utan i att bejaka sin individuella frihet. På samma sätt som man äter 

choklad frivilligt, och har sex med sin partner frivilligt, på samma sätt behöver man, för att må bra och 

övervinna de här tvångstankarna, vara nyttig frivilligt. Man är trots allt inte omständigheternas offer när man 

själv väljer dessa omständigheter, så om man nu de facto vill vara nyttig – då är lösningen att vara detta med 

samma glädje och njutning som man även gör de där andra sakerna. 

Nu till objektivismen, för som objektivist kan prestationsångesten säkerligen bli ordentligt amplifierad. Man 

läser om heroiska förebilder såsom Howard Roark, ur Ayn Rands “The Fountainhead”, eller om Dagny Taggart 

och John Galt ur “Atlas Shrugged” av samma författarinna (som ju också skapade objektivismen som sådan). 

Är vi själva lika heroiska som dem? Är vi själva lika geniala och åstadkommer vi lika mycket som dem? Nej, det 

gör vi förmodligen inte i de flesta fall, och detta trots att vi gärna skulle vilja det. En person med anlag för 

prestationsångest kan uppfatta det här som väldigt påfrestande, och det vet jag därför att jag har bekanta som 

är eller har varit i den sitsen. Men har vi någon rätt att förebrå Eddie Willer, en rationell men mer perifer 

karaktär ur “Atlas Shrugged”, för att han inte var en genialisk gigant av John Galts mått? Nej, det kan jag inte 

påstå att vi har. Det finns mästerlika arkitektker och det finns dem som köper deras tjänster. Det finns 

begåvade musiker och dem som lyssnar på deras musik. Det finns bländande författare och dem som läser 

133

deras verk. Få av oss är en Frank Lloyd Wright, eller en Beethoven, eller en Dostojevskij, även om vi kan 

uppskatta deras livsverk. En viktig poäng är att alla vet mer om nästan allting än oss själva. Det är en så viktig 

och elementär insikt att jag upprepar den: alla vet mer om nästan allting än oss själva. Den tid vi spenderar på 

att lära oss något är också tid vi spenderar på att inte lära oss allt annat. Själv lägger jag ner mycket tid på 

filosofi och politisk teori, vilket ju också är tid jag alltså inte lägger ner på, säg, konsthistoria eller astronomi 

eller något annat. Albert Einstein var genialisk inom sitt eget område, så när jag jämför mig själv med honom 

kan jag lätt känna mig väldigt obetydlig. Fortfarande vet jag säkerligen mer om metaetik eller rättighetsteori 

än Einstein, för det var ju ämnen han, så att säga, lade ner tid på att inte studera närmare. (Därmed vill jag 

förstås inte jämföra min kapacitet med Einsteins.) Det är så tidens ekonomi fungerar, men det verkar som att 

vi ofta glömmer bort, eller inte ens når insikten, om det. Vi har skilda talanger och förmågor, och en karaktär 

som Howard Roark spenderade huvudsakligen all sin tid med arkitekturen. Om du som läser detta inte har 

gjort det, då gör du dig ingen rättvisa genom att känna ångest inför att du inte är ett geni av dennes mått. Få 

människor är så drivna, så medvetna, så kapabla och så tidsekonomiskt medvetna – men det är inget att må 

dåligt över. Det fungerar ju så med oss människor, att det vi inte tjänar in på gungorna, det tar vi igen på 

karusellerna. 

Det var två huvudsakliga poänger jag ville förmedla i den här texten. Den första poängen handlade om “listans 

auktoritet”. För att bli kvitt prestationsångest och känslan av otillräcklighet måste vi göra oss av med den här 

listan (som alltså inte är något man använder för minnets skull, utan för pliktkänslans). Den andra poängen var 

detta med tidsekonomin. Alla vet mer om nästan allting än oss själva, för varje individ kan bara sätta sig in i 

ett snävt begränsat antal ämnen. Jag hoppas att jag har framställt idéerna så att de kunnat förstås, och så att 

de – i bästa fall – har inspirerat någon eller till och med hjälpt till att underlätta prestationsångesten för någon. 

Två gäckande dialoger – September 23 

Jag har en känsla av att mina två korta dialoger som avslöjar agnosticismens (och teismens) irrationella 

kunskapsteoretiska premisser kan bli uppskattade. Därför presenterar jag dem åtskilt, och något mer 

överskådligt. 

Promenad med hunden 

Ponera att jag tar mig en promenad med min hund. Någon kommer fram till mig och undrar frankt varför jag 

släpar ett koppel bakom mig, och jag måste förklara att jag ju är ute med min hund. 

Vilken hund?” undrar främlingen. “Jag kan inte se någon hund?” 

Jag ler en smula åt den fråga jag naturligtvis fått så många gånger tidigare, och svarar: 

“Nej, det förstås. Ni kan inte se min hund, men det beror ju på att den är osynlig!” 

Främlingens ansikte röjer tvivel, men han vill tydligen inte avfärda mig på förhand. 

“Jaså, osynlig säger du? Kan man kanske klappa den då?” 

När personen försöker klappa min hund märker han dock att det inte går så bra. Hans hand lyckas inte 

fånga något annat än tom luft. Vid det här laget kan jag inte dölja mitt leende eftersom situationen är mig så 

bekant. 

“Min gode herre”, säger jag, “ni kan inte klappa min hund för den har ingen materiell existens. Den 

existerar i en annan dimension”. 

Han tittar storögt på mig. 

“Kan jag då kanske få höra den skälla?” 

Jag svarar att det inte går. 

“Kan jag möjligen lukta på den?” 

Jag svarar att han inte kan lukta på den. 

“Kan man måhända smaka på den?” 

Nej, det går inte heller för sig – och varför han nu skulle vilja smaka på min hund förstår jag inte. 

Främlingen står där ett bra tag med en konfunderad min, men till slut skiner han upp. 

“Min gode man, ni har bestämt gjort narr av mig. Ni har ju ingen hund!” 

Och med lätt rosade kinder erkänner jag min skuld och medger att han har rätt. Jag har ingen hund. 

Varje läsare kan väl hålla med om att främlingen knappast är kvicktänkt, eftersom han inte med en gång inser 

att jag driver med honom. Han måste tvärtom fundera ett bra tag och överväga många olika möjligheter innan 

sanningen går upp för honom. Jag har ingen hund! Ändå finns det ett annat område, där det mest förnuftiga 

svaret av främlingen ofta anses vara att man ju inte kan veta om hunden nu existerade i en annan dimension 

eller ej. Kanske gjorde den det, och kanske gjorde den inte det – man kan ju inte så noga veta! Det finns ingen 

134

vetenskaplig metod för att verifiera eller falsifiera påståendet om hunden, så den säkraste positionen borde ju 

vara att åtminstone erkänna möjligheten av hundens existens? Ingen rationell läsare kommer påstå något 

annat än att min hund är bluff och båg, men om saken hade gällt Gud – och kanske var min hund Gud? – skulle 

allt hamna i ett annat läge. 

Affärsidén “iPods för religiösa” 

Ponera nu att jag återvänt hem med hunden vid min sida. Jag sätter mig framför datorn och auktionerar ut 

massvis av iPods. Strax rullar stora summor pengar in på mitt konto och jag börjar skicka iväg varorna, paket 

efter paket, med posten. Några dagar senare ringer telefonen. 

“Jag har öppnat mitt paket” säger någon i den andra änden, “men det var alldeles tomt”. 

Jag reagerar med förvåning. 

“Verkligen? Är ni säker på att det inte låg en iPod där?” 

Uppgivet svarar man förstås att det inte fanns annat än frigolit och plast i paketet. 

“Aha!” utbrister jag då. “Ni förstår, den iPod jag skickade iväg var osynlig”. 

Det blir tyst en stund, men sedan kommer till slut en reaktion. 

“Osynlig? Man kan alltså inte se den?” 

Nej, det är ju det som det innebär att vara osynlig, förstås, men jag försöker vara tålmodig. 

“Nej, man kan inte se den. Det är en iPod för religiösa. Ni är väl religiös eller åtminstone inte arrogant nog 

att vara ateist?” 

Jag ställer frågan eftertryckligt så att man inte skall svara förhastat. 

“Ja, det förstås, jag är ju kristen. Men jag kan i alla fall lyssna på musik med min nya iPod?” 

Jag lyckas inte hålla ett litet skratt åter. 

“Nej, naturligtvis kan man inte det! Det går inte att lyssna på en osynlig iPod. Den existerar i en annan 

dimension, förstår ni”. 

“Jaha” svarar kunden tveksamt, “men vad skall jag då med den till?” 

Jag suckar tyst. 

“Det är ju inte min sak vad ni gör med er iPod. Jag har inte någonsin påstått att man skulle kunna lyssna på 

musik genom den”. 

Efter en stunds tystnad svarar man trots allt: 

“Jaha… ja, okej. Då får jag ursäkta mina dumma frågor och tacka så mycket”. 

Kunden lägger på, och jag tjänar grova pengar på att sälja mina “iPods för religiösa”. 

Apropå smisk – September 28 

Kanske förväntade sig några att finna snusk här, med tanke på rubriken, men då måste jag tyvärr göra dem 

besvikna. Det här handlar inte om smisk som del av en sexuell lek (eller som lekens hela) mellan samtyckande 

individer. Sexualitet och relationer grundade på frivillighet är inget jag fördömer – snarare tvärtom – men vad 

gäller smisk som “uppfostran” behöver jag, känner jag, säga ett par ord. Det har jag i och för sig redan gjort, 

men det tycks mig som att ämnet inte brukar tas upp tillräckligt ofta i debatterna. Jag anser att det är viktigt, 

för aldrig är vi lika sårbara och okritiska som när vi är barn. Ju yngre, desto mer sårbara och okritiska. När en 

förälder eller någon annan misshandlar ett barn – för smisk är misshandel – får det fruktansvärda effekter. Vi 

blir alla stötta när man inte bemöter oss med den respekt vi förtjänar, och detta gäller alldeles i synnerhet för 

barn, just därför att de är så sårbara. Integriteten och självrespekten flyr sin kos omedelbart, om man nu inte 

råkar ha en närmast titaniskt stark karaktär. Om det är svårt att vara så stark när man är vuxen – hur svårt är 

det då inte för ett barn? En annan konsekvens av barnmisshandel är viljan att normalisera misshandlande 

beteenden. Få saker lyckas göra mig så arg som när man normaliserar och till och med ursäktar 

barnmisshandel, och låt oss erkänna att det är norm att göra det. Vanligtvis ursäktar man föräldrar som slår 

sina barn, även om man kanske levererar något slags kritik mellan ursäkterna. På det hela taget har man inte 

ett stort problem med att far tar till livremmen när son eller dotter har varit olydig. Kanske tycker man till och 

med att det är en kärleksfull tillrättavisning, även om man snabbt erkänner att den måhända är onödigt 

sträng. Kärleksfullt att slå sina barn? Om man hävdar det behöver man betrakta vad det innebär att älska 

någon. Tillrättavisande? En rättning kan inte bygga på något som är orätt, för då blir det hela meningslöst och 

förvirrande för barnet. Barnet lär sig snabbt att despoters godtyckliga maktutövanden är naturliga och 

nödvändiga. Filosofen Stefan Molyneux har sagt att det är korruption inom familjen som möjliggör statens 

existens och tron på Gud. Om det kan man ha skilda meningar – men att effekterna blir enorma och enormt 

negativa, det får vi inte sticka under stolen med. 

135

Ännu ser vi lämningarna ifrån dessa “tillrättavisningar” som lyckligtvis har varit olagliga sedan år 1979 i 

Sverige. I skrivande stund har man alltså inte fått slå sina barn de senaste 28 åren, men ändå existerar 

normaliseringen fortfarande, och ännu är den i stort sett norm. Dagens föräldrar slår inte sina barn, och de 

brukar inte ens vilja slå dem. Detta är sannerligen någon att glädjas över, men de vill fortfarande ursäkta 

beteendet. Hur många gånger har ni inte hört någon säga att det var rätt då, men är fel nu? Inget har 

förändrats frånsett lagen, för vad som är omoraliskt idag var det också före år 1979, och misshandel är 

misshandel oberoende av land och tid. Naturligtvis har attityden till barnaga förändrats, men inte helt och 

hållet. Varför? Därför att de som blivit agade i sin barndom inte vill stå nakna inför insikten om att deras 

föräldrar misshandlade dem. De vill säga att deras föräldrar var enbart goda och enbart kärleksfulla, och inte 

att de vattnade ur kärleken med lite misshandel mellan varven. Av den anledningen kommer man med ett så 

absurt påstående som att något var rätt då men är fel nu. Före 1979 var det rätt att slå sina barn, men efter 

det att lagen trätt i kraft blev det fel? Ingalunda. Faktum är att familjens diktatur var så stark att man i och 

med den här lagen blev arga. Man påstod att man inte längre fick uppfostra sina barn, varför många föräldrar 

frankt började att strunta i sina barns alla förehavanden. Trots allt, om man inte kan slå människor, vad har 

man då med dem att skaffa? Finns det någon kunskap som inte behöver slås in med en rotting? Nej, förr ansåg 

många att uppfostran var synonymt med aga, och att man inte accepterade sitt ansvar som förälder om man 

inte slog sina barn. Den attityden tjänar förstås inte till att legitimera misshandel, utan målar bara upp den i 

värre dager. Hustruaga är förstås också något som inte anses legitimt idag, även om jag betraktar det som en 

mildare omständighet än barnaga (ehuru jag inte vill ursäkta misshandel i någon form, förstås). En hustru kan i 

alla fall lämna sin man, men ett barn kan inte gärna lämna sina föräldrar på samma sätt. För barnet 

representerar föräldrarna världen. Att ha en förälder emot säg är att ha hela världen emot sig, om man är 

liten. Hur mår en människa av att ha hela världen emot sig? Fundera över det en stund. 

Idag är vare sig hustru- eller barnmisshandel lagligt, vilket vi som sagt har all anledning att vara tacksamma för, 

och smisk förekommer i bästa fall enbart inom de där sexuella relationerna jag talade om i början. Smisk hör, 

om någonstans, hemma mellan samtyckande individer som har behållning av det. I alla andra situationer är 

det illegitimt våldsutövande. Även när vi ursäktar agan så förespråkar vi den åtminstone inte, vilket är det 

absolut viktigaste. För att vara konsekventa, och för att det hela skall få någon som helst stringens, måste vi 

dock sluta upp med att ursäkta barnmisshandel. Såsom det inte är rätt idag, var det inte rätt då. En agande 

förälder är en misslyckad förälder, om inte på alla sätt så åtminstone i detta. Man instruerar någon med hjälp 

av fakta och argumentation – inte med hjälp av en pekpinne eller risbastu. Tyvärr har oroväckande många 

föräldrar inte lagt av sig despotens mantel helt och hållet, utan bara vänt på den. Istället för fysisk aga, som 

blir allt ovanligare, tillämpar man psykisk misshandel, som väl är så vanlig den kan bli, mer eller mindre. 

Utomstående ser inga brutna ben eller blåmärken, så det är ju en mycket mer subtil och effektiv form av 

misshandel. En bruten arm läker och blåmärken försvinner, men ett skadat ego har inte samma möjligheter att 

läka. Somliga blir förstörda för resten av livet på grund av psykisk tortyr inom familjen, även om det kanske 

yttrar sig på ett sätt som allmänt anses obetydligt (och kanske anses det obetydligt för att man vill normalisera 

sin egen barndom?). Kanske leder det till att man stödjer en paternalistisk stat, kanske förlorar man 

självförtroendet, och kanske blir man etiskt korrupt genom att man normaliserar sin barndom. De flesta 

stödjer förstås en förmyndarstat, de flesta har ett åtminstone kantstött självförtroende, och de flesta 

normaliserar barnaga – så effekterna ter sig kanske osynliga för många. Möjligen är mina induktioner en smula 

svävande, men det finns, tyvärr, anledning att finna dem rimliga. Den psykiska misshandel som många barn 

idag måste utstå är lika hemsk, om inte mer hemsk, än den aga de tidigare hade fått genomlida. 

Dessa observationer får mig ofta att undra över varför människor alls väljer att reproducera. Vill man ha något 

slags slagpåse, vill man bara föra sina gener vidare, eller har man någon bättre motivering? Förmodligen 

underlättar dagens liberalare abortpolitik en hel del när det kommer till familjetragedier, men den så kallade 

“mänskliga faktorn” finns ju alltid – uppenbarligen. Hur “mänskligt” det kan anses att misshandla barn kan 

man sedan dividera om. Härom dagen gick en mamma med sin dotter strax framför mig på stan. Dottern var 

kanske i femårsåldern. Mamman frågade lugnt och sansat vad dottern ville spendera morgondagen med. 

Kanske träffa mormor? Kanske åka och bada? Kanske något annat? Dottern ville bada, och mamman gick med 

på det, om inte annat så därför att hon hade lagt alternativet på bordet. Jag blev glad av att höra den lilla 

konversationen, för jag vet väldigt få familjer som fungerar så. Jag vet få föräldrar som tar hänsyn till vad deras 

barn vill göra, som lyssnar på dem, och som betraktar dem med sådan respekt. Snarare brukar föräldrar sätta 

upp regler för det allra mesta, oavsett om de behövs eller inte. Barnet måste kanske städa sitt rum, som om 

det vore ett nödvändigt krav. Ett barn vuxet nog att städa är också vuxet nog att själv välja hur stökigt eller 

ordnat han eller hon vill bo. Om det blir alltför illa kan man ju diskutera saken med barnet, och argumentera 

136

för att det är bra med ordning. Om det mot förmodan blir ohygieniskt – då får faktiskt föräldern ta på sig 

städrocken. Måhända kommer barnet inte vilja att föräldern rotar igenom alla saker och därmed städa själv, 

eller också kan ju föräldern erbjuda en slant som belöning för avverkad uppgift (själv fick jag tjugo kronor för 

att städa mitt rum, om jag minns rätt). Alla metoder är bättre än tvångsmetoder. När barnet blivit lite äldre 

säger föräldern kanske att så länge man lever under dennes tak och äter dennes mat, då är det denne som 

bestämmer reglerna. Absurt! Ett barn är inte någon objuden gäst, det är inte en hyresgäst som valfritt stannat 

med familjen på basis av en i förväg uttalad överenskommelse. Snarare riktar man pekpinnen mot barnet och 

säger att barnet måste lyda eftersom nu pekpinnen råkar finnas där. Argument utifrån ursprunglig makt är 

knappast något man bör använda mot barn, och det är inte heller ett uttryck för kärlek. Det är ett uttryck som 

tar vid där rationella argument upphör. 

I grund och botten gäller saken huruvida våld är rätt eller fel, gott eller ont, och om det sedan är en rationell 

metod för att uppfostra människor. Att det skulle handla om en “kärleksfull tillrättavisning” är väl ett av de 

mer vanliga men samtidigt mer absurda påståendena. Testa att gå fram till en främmande person på stan och 

ge denne en smäll på rumpan. På vilket sätt lär personen reagera, om inte med indignation och ilska? Det är i 

alla fall den reaktion som är att förvänta, när man slår någon (och barnet får naturligtvis inte bara en smäll av 

handen på en byxbeklädd bakdel). Den främmande personen kommer knappast att tacka för det hela och 

känna sig väl med att ha fått sitt beteende (vilket det än är) “korrigerat”. Blotta tanken vore absurd, men vari 

består skillnaden mellan den vuxne och barnet? Om det är misshandel att slå vuxna människor, hur kan det 

vara kärleksfullt att begå samma handling mot barn? Om något är det mycket värre. Allra viktigast är förstås 

att vi inte själva slår barn, men tätt därpå följer att vi inte ursäktar det beteendet även hos andra – inklusive 

våra egna föräldrar. Man har aldrig slagit mig i min barndom, och kanske är det en grundläggande 

förutsättning för att jag just nu skall kunna skriva så frankt om ämnet? Åtminstone är det en del av sanningen. 

Jag hoppas att attityden fortsätter att förändras, tills den dag kommer då det inte längre hör till vanligheterna 

att normalisera barnaga. Ja, tills den dag kommer då man till och med vågar se det för vad det faktiskt är – 

misshandel och allt annat än ett uttryck för kärlek. Det är inte kärleksfullt att misshandla. Våld innebär 

frånvaro av kärlek. Våld är en metod som används av föräldrar som inte är kapabla att hysa sådana 

värderingar. Först när dessa ord hör till vanligheterna kommer jag att vara nöjd och sluta skriva om ämnet, 

men det här får räcka för närvarande. Vad jag hittills sagt kanske innebär en ny insikt för någon, eller kanske 

inte. Kanske får någon sina redan befintliga åsikter bekräftade. I vilket fall som helst är det här något som är 

viktigt för mig att skriva ner. 

Bokslut gällande naturrätten – Oktober 04 

Naturrättsidén har blivit så uppmärksammad och omtvistad på sistone att jag känner mig manad att skriva om 

den igen. Jag har redan skrivit kort om dess historia och bakgrund, så det tänker jag inte ta upp igen (och om 

man är intresserad av ämnet finns ju faktiskt massvis av information att läsa på andra ställen). Här vill jag 

istället svara på två grundläggande frågor som tycks upprepas i alla debatter av rättighetsmotståndare: vad är 

en rättighet och hur kan rättigheter motiveras? Jeremy Bentham påstod att naturrättsidén var “nonsens på 

styltor”, och i det verkar han få allmänt medhåll. Den senaste månaden har jag hört de mest besynnerliga 

påståenden, som gör att ämnet ter sig högst angeläget. Exempelvis sade någon i förra veckan att människan 

inte alls har rätt till liv, men att det fortfarande är fel att mörda. Samma person hävdade strax efter det att 

rättigheter definieras av lagboken och inte av verklighetens beskaffenhet som sådan. Har man inte en 

barnsligt naiv övertro på riksdagens 349 ledamöter, om man anser att deras lagstiftningar och lagändringar 

bär högre auktoritet än naturlagar och det metafysiskt givna? Staten har naturligtvis en hel del makt, men den 

kan inte tillverka en bil som är helt röd och samtidigt helt blå. Staten kan inte förändra eller påverka 

verklighetens beskaffenhet, och det kan såklart ej heller vi andra. Man öppnar ärligt talat dörren för fascism 

när man påstår att vadhelst staten anser vara rätt också per automatik blir rätt. (Ja, den här personen hävdade 

i samma andetag att det inte var ett rättighetsbrott, när man i Nazityskland gasade ihjäl judar på löpande 

band.) Vad gäller det tidigare påståendet är det en uppenbar självmotsägelse, inte sant? Om man inte har rätt 

till liv, då är det inte fel att mörda. Om det är fel att mörda, då har man också rätt till liv. En så elementär 

sanning kan nog de flesta begripa, så jag tänker inte skriva en lång utläggning om varför det är så (mer om 

självmotsägelsens omöjlighet senare). 

Däremot bör jag göra upp med det språkrelativistiska argumentet. Jag är inte säker på varför det dyker upp i 

de här debatterna mer än i många andra, men det brukar vara svaret på min invändning att man inte har 

förstått vad en rättighet faktiskt är. Man säger att en rättighet är vadhelst man definierar det som, och att mitt 

resonemang är falskt eftersom jag kanske definierar begreppet “rättighet” på ett annat sätt än min 

137

meningsmotståndare. Kanske på ett annat sätt än de allra flesta gör, till och med. Strax anklagar man mig för 

att kräva “ensamrätt” på rättighetsbegreppet, som om just min definition vore den sanna medan alla andra 

möjliga definitioner vore falska. Av någon anledning brukar man inte resonera likadant när jag påstår andra 

saker. Ifall jag påstår att “A är A” är logiskt sant, är det så att jag kräver “ensamrätt” på begrepp som logik och 

sanning? När jag påstår att skillnaden mellan dur och moll är en sänkt ters, försöker jag då kidnappa 

musikteorin och skaffa mig ensamrätt till den? Nej, i dessa fall anser man vanligtvis inte att jag försöker 

kidnappa ett redan givet system, så varför gör man det med rättigheter? Språket är naturligtvis skapat av 

människan, men det innebär inte att det blir eller bör vara hur godtyckligt som helst (må sedan Fredrik 

Lindström säga vad han vill om den saken). Begreppet “rättighet” blir meningslöst om dess definition innebär 

en självmotsägelse. Vi utgår ju ifrån att rättigheter är något som faktiskt existerar, och då självmotsägelser inte 

kan existera, då kan ej heller en definition av rättigheter göra det (annat än på konceptuell nivå). Exempelvis 

påståendet att rättigheter är “vad lagboken säger att de är” implicerar ju en enorm självmotsägelse. Vad som 

står där idag behöver inte stå där imorgon, och vad händer sedan om lagboken förklarar att man inte har rätt 

till liv men att det samtidigt är brottsligt att mörda? Med det här argumentet kommer man inte ens i närheten 

av rättighetsdefinitioner. En intellektuell konflikt kan inte lösas med knogarna – den måste lösas medelst 

förnuftet. Låt oss alltså försöka göra bruk av det för ett slag, och fråga oss vad en rättighet faktiskt är. 

Vad är en rättighet? 

Ayn Rand har definierat rättigheter som “conditions of existence required by man’s nature for his proper 

survival”. Jag vågar påstå att Rand träffar mitt i prick. Man invänder snabbt att det här skulle vara ett 

pragmatiskt rättfärdigande av rättigheter snarare än något annat, men det är ju helt fel. Bortse ifrån det 

sistnämnda, och kvar återstår: rättigheter är existentiella villkor som människan, för att vara människa, av 

natur måste uppfylla. Varför människan sedan är i behov av rättigheter är en förklaring och inte ett 

rättfärdigande, för man behöver rättfärdiga rättigheternas existens lika lite som gravitationskraftens eller 

evolutionsteorins. De existerar oberoende av vad vi anser om dem. Vi har fakta och logik att göra bruk av, och 

aldrig behöver vi urskulda oss därför att atomer inte är atomära, eller för att Fermats gåta inte längre är någon 

gåta. Vi har bevisat att atomer är delbara, och matematikern Andrew Wiles löste Fermats gåta definitivt år 

1995. På samma sätt behöver vi inte rättfärdiga rättigheternas existens – att de existerar kan vi tycka vad vi vill 

om, men det kommer inte att förändra något. Jämförandet mellan negativa rättigheter och naturlagar kan 

förstås vara lite olycklig, men ändå är det inte helt åt skogen. Precis som att gravitationskraften existerade före 

Newton, existerade rättigheter före Locke eller Aristoteles eller Rand. Det är inte något man skapar utan något 

man upptäcker. Däremot existerar gravitationen oberoende av människan, vilket inte rättigheter gör. 

Rättigheter förutsätter rättsliga subjekt, och ett rättsligt subjekt är man ifall man har förnuftsegenskaper, med 

andra ord: om man är kapabel att tänka på rättigheter omfattas man i samma stund av dem. (Man kan förstås 

säga att gravitationen inte existerar oberoende av materien, eftersom materien av natur graviterar – precis 

som att rättigheter är beroende av förnuftsvarelser, eftersom dessa av natur är rättsliga subjekt.) Jag vet att 

det här är en ganska komplex idé så jag skall försöka förklara den lite närmare. 

Varje pjäs i ett schackspel har särskilda regler att följa. Tornet kan gå hur långt det vill men bara lodrätt eller 

vågrätt, och hästen kan gå två steg framåt och ett åt sidan respektive ett steg framåt och två åt sidan. Ponera 

att pjäserna sedan representerar människan och själva brädet universum – regelboken är en analogi för de 

naturgivna lagarna. Ifall det inte existerar något bräde, och ifall ej heller några pjäser existerar, då kan man 

inte tala om något sådant som ett schackspel. Om det inte finns ett schackspel så finns det naturligtvis ej heller 

några regler som gäller för spelet. Men med skapandet av spelet följer skapandet av reglerna hand i hand 

(även om spelets regler har skapats av människan, till skillnad ifrån universums lagar). Varje pjäs på brädet har 

en bestämd och begränsad natur, som definieras av regelboken. Ett torn kan förflyttas si och så, en häst si och 

så, och så vidare. Även människan har en bestämd och begränsad natur, för såsom en spelpjäs måste lyda 

under givna regler måste människan lyda under hennes givna natur. Utan pjäser inga regler, och utan 

människan inga rättigheter. Släng bort pjäserna i ett schackparti och reglerna för spelet upphör i samma 

stund, givet att vi nu talar i mån av universalier där dessa pjäser och partin representerar alla pjäser och 

partin. Utplåna mänskligheten och de mänskliga rättigheterna upphör på samma sätt, men bara för det är de 

naturligtvis inte godtyckliga eller subjektiva, mer än reglerna för ett schackspel skulle vara det. (Med min 

analogi vill jag bara visa att rättigheter inte är subjektiva bara för att de är beroende av människan. Jag menar 

absolut inte att människan likt en spelpjäs skulle vara determinerad att agera på det sätt “spelaren”, dvs. 

förmodligen Gud, väljer. Så är naturligtvis inte fallet. Människans vilja är fri, trots att hon är bunden av 

verklighetens beskaffenhet.) Vid det här laget hoppas jag i alla fall att vi kunnat konstatera följande: 

rättigheter är visserligen beroende av rättsliga subjekt (människor) för att existera, men det betyder inte att 

138

de är godtyckligt subjektiva eller kort och gott samhälleliga “överenskommelser”. De är naturgivna, och 

människan är själv en del av naturen – men mer om detta strax. 

Ytterligare en sak är viktig att förstå när det gäller rättigheter: de är per definition universella och uniforma. 

När jag nämner det här i olika debatter ber man mig vanligtvis om källhänvisning, men det är ju faktiskt inte 

nödvändigt. Dessa är inneboende förutsättningar som inte kan kringgås. En rättighet är ofrånkomligen 

universell och uniform. Vad som är rätt är alltid rätt för alla. Om man har rätt till liv, då är det alltid fel att 

mörda, vem som än begår brottet. Det är fel även om brottslingen är Nazitysklands reichstag och även om den 

staten legaliserar mördande (vilket Nürnbergrättegångarna tjänade till att poängtera tretton gånger om). Om 

man har rätt till frihet, då gäller förstås samma princip där. Då har ingen rätt till “friheten” att kränka frihet, 

vare sig man heter Mahmoud Ahmadinejad, George W. Bush eller Fredrik Reinfeldt (och nej, jag påstår 

knappast att dessa tre män är jämbördiga – deras grad av ondska presenteras i fallande ordning). Att be om 

källhänvisning när det gäller det här, det visar ju att man faktiskt inte har förstått riktigt vad en rättighet är för 

något. Man har inte lyckats identifiera inneboende egenskaper som begreppet “rättighet” omfattar. “Aha!” 

utbrister man då. “Du försöker minsann skaffa dig ‘ensamrätt’ på en definition av rättigheter!” invänder man. 

Men så är det naturligtvis inte, även om en rättighetsdefinition som inte innebär universalitet och uniformism 

är falsk. Självmotsägelser kan inte existera, och om något är rätt för mig men inte rätt för dig, och om något är 

rätt nu men fel imorgon – då uppstår självmotsägelser. (Eller behöver jag visa källa på det?) En 

rättighetsdefinition som innebär eller leder till självnegationer blir direkt ogiltigförklarad, och det har ju inte 

jag hittat på. Det är inte en utsaga om mina egna önskemål och fantasier, men en utsaga om hur verkligheten 

fungerar. Om något kan man ju säga att det är verkligheten som kräver ensamrätt på vad en rättighet är och 

inte är, vilket ju är helt i sin ordning. Låt oss inte frångå verklighetens origo när vi härleder och motiverar 

rättigheternas existens. Det för oss till den andra punkten på dagordningen. 

Hur kan rättigheter motiveras? 

Man har frågat mig om varför jag är liberal. Är jag liberal av pragmatiska skäl, eller av etiska? Är det främst för 

att frihet är praktiskt och leder till goda resultat, eller för att frihet är det enda moraliska alternativet, som jag 

är liberal? Jag måste medge att jag i grund och botten inte skriver under på något av dessa två skäl. Det är helt 

enkelt en falsk dikotomi – det finns fler möjligheter. Mest elementärt är jag ju faktiskt liberal av metafysiska 

skäl. Det är inom metafysiken vi finner den aristoteliska identitetslagen, det är ur detta axiom som jag i 

egenskap av objektivist härleder rättigheter – och det är ju på grund av rättigheter som jag är liberal. Politik 

har ju faktiskt att göra med rättigheter, på vilka moral kan följa (men gör det inte nödvändigtvis). Det är ju 

exempelvis en rättighet att slänga alla sina pengar i sjön, tända eld på sitt hus och injicera en överdos heroin i 

blodomloppet, men vi kan förmodligen alla komma överens om att det inte är moraliskt beteende. Moralen 

tänker jag dock inte gå in på närmare här och nu, för nu handlar det om rättigheter. Jag vill bara dra en skarp 

gräns mellan rättigheter och moral, då många – till och med många liberaler – har fått för sig att liberalism 

handlar om etik och pragmatism snarare än rättigheter. Så är förstås inte fallet. En annan poäng som 

inledningsvis bör göras explicit är att jag inte brukar skriva “naturrättigheter” utan kort och gott rättigheter. 

Det beror på att det bara finns ett slags rättigheter, och det är de naturliga. Andra slags rättigheter skulle 

minsann vara “onaturliga”, inte sant? Eller “övernaturliga” om man har religiösa böjelser. De vore med andra 

ord självmotsägande, så låt oss inte slösa tid på dem. Naturrättigheter är rättigheter som sådana. Men hur 

härleds de, och hur kan man bevisa dem? 

John Locke härledde rättigheterna ifrån Gud, men här skall vi inte begå samma misstag. Istället bör vi 

naturligtvis härleda dem ur verkligheten självt. Identitetslagen (A är A) implicerar att allt som existerar är både 

kvantitativt och kvalitativt bestämt, och därmed även begränsat. Människan, liksom allt annat, har en viss 

natur hon måste verka i enlighet med. Man kan inte vara eller göra något som ens natur inte tillåter. Nu talar 

jag såklart inte i mån av drifter och normativt beteende, utan i mån av hennes beskaffenhet. Såsom en apelsin 

är en apelsin, och inte kan vara något som är omöjligt för en apelsin att vara, är människan människa. Hon är 

vad hon är, och just därför kommer hon förr eller senare att börja fundera över rättigheter. Om det ligger i ens 

natur att vara förnuftig (”människan är det rationella djuret” som Aristoteles sade) till den grad att man kan 

förstå vad en rättighet är – då är man ju också själv ett rättsligt subjekt (till skillnad ifrån exempelvis djur). Det 

är en inneboende egenskap i människans natur, att ha rättigheter, precis som det är en inneboende egenskap i 

rättigheterna att vara universella och uniforma. Kan detta bevisas? Många svarar att resonemanget är 

godtyckligt, men jag lyckas inte riktigt se varför. På grund av att det rör sig om abstraktioner? Ekvationen 

2+2=4 är också en abstraktion, men vi går nog alla med på att det är en bevisad sanning att två plus två är fyra. 

Är det sant, bara så länge det lyder under matematikens lagar? Javisst – bevis hör hemma i verkligheten och 

139

utanför denna, en plats som bara existerar som fantasi, blir allt godtyckligt. Varför är negativa och 

motsägelsefria rättigheter mer kontroversiella än ren matematik och/eller logik? Bägge är abstraktioner och 

system skapade av människan, men det ena sägs kunna bevisas medan det andra sägs inte kunna bevisas. 

Varför det är så vet jag inte riktigt, men jag förmodar att decennier av akademisk filosofi, i kombination med 

politisk ovilja, utgör en fruktsam jordgrund för rättighetsmotståndarnas rötter att växa i. Som tänkaren Stefan 

Molyneux har sagt: “Modern philosophy is not a problem to be solved, but rather a disease to be cured”. Det 

ligger något i det. 

Vi har bevisat att rättigheter existerar, när vi påvisar dels att naturrätten är motsägelsefri, och dels att alla 

alternativ till naturrätten är självmotsägande. Så länge det existerar mer än en enda människa finns det något 

sådant som mänskliga rättigheter; huruvida de alls existerar eller ej har jag redan talat om. Rätten till liv är av 

nödvändighet den mest elementära rättigheten (utan liv, inga rättigheter) och om man vill förneka detta – då 

måste man, för att vara konsekvent, gå med på att mord är okej. Det kan inte vara moraliskt fel att mörda om 

människan saknar rätt till liv. Det kan inte vara moraliskt fel att våldta om människan saknar rätt till frihet. Det 

kan inte vara moraliskt fel att stjäla om människan saknar rätt till egendom. Så har vi summerat John Lockes 

naturrätt: rätten till liv, frihet och egendom. Saken är den att de flesta av oss har problem med mord, våldtäkt 

och stöld. Vi har problem med dessa saker därför att vi är förnuftsvarelser. (Med det menar jag inte att vi alla 

är kategoriskt rationella, utan att vi innehar de nödvändiga kognitiva verktygen för att skilja mellan rationellt 

och irrationellt.) Det faktum att vi, generellt sett, har problem med mord och våldtäkt indikerar faktiskt att 

rättigheter existerar. Vore det annorlunda skulle vi inte ha några som helst invändningar mot dessa ting, för 

det skulle ligga i mänsklig natur att vilja umgås med mord och våldtäkt som en del av vardagen. Sedan påstår 

naturligtvis någon att Einstein skulle ha mer eller fler rättigheter än de flesta andra, därför att han var mer 

förnuftig än de flesta. Utan att rannsaka påståendet om Einsteins förnuftsgrad: det är inte på graden av 

förnuft det hela ankommer, utan på den naturgivna förmågan till förnuftigt tänkande. (Förnuft är sedan inte 

samma sak som intelligens, vilket det tycks råda vitt spridda missuppfattningar om.) Ärligt talat behöver 

rättigheternas blotta existens inte försvaras mer än så här, om ens det. Vad som återstår att konstatera är att 

naturrätten är motsägelsefri, och att alla alternativ blir motsägelsefulla. 

Vi talar om negativa rättigheter som kan sammanfattas med “rätten att slippa yttre våld eller hot om våld”. 

Positiva så kallade rättigheter innebär istället att man har rätt att få något av någon annan, som, säg, gratis 

sjukvård eller skolgång. Det implicerar naturligtvis att man alltid måste tjäna andras intressen, och “måste” 

innebär förstås att man tvingas till det. En rättighet är universell och uniform – har man alltid rätt att tvinga 

alla att tjäna ens egna intressen? Det är inte vare sig allmänt önskat eller praktiskt möjligt, så det faller platt. 

Har alla alltid rätt till sjukvård och skolgång? Oberoende av hälsotillstånd och ålder och kunskaper? Ja, det är 

helt enkelt verklighetsfrånvänt, och ingen som talar om positiva rättigheter tänker ens tanken att tillämpa 

dem konsekvent. Om alla har rätt till allas sjukvård, exempelvis, är varje individ kriminell på förhand. Dels 

därför att de flesta av oss inte arbetar inom sjukvården, och dels därför att ingen av oss kan erbjuda sjukvård 

till alla, alltid. Man märker strax hur de positiva rättigheterna faller samman. De är inte förenliga med 

verkligheten (för att kalla det positiva rättigheter när staten godtyckligt bestämmer si och så, är vare sig 

korrekt eller positivt). Reella rättigheter är inte bara motsägelsefria, utan de är också elementära. Man har 

sammanfattningsvis rätt till sitt liv, till sin frihet (ifrån yttre våld eller hot om våld) och genom, som Locke sade, 

att blanda sitt arbete med jorden har man även rätt till egendom. Varje försök att förneka en sann rättighet 

kommer att utmynna i en självmotsägelse, det har vi konstaterat, men hur yttrar det sig i praktiken? För att, 

exempelvis, säga “det finns inga rättigheter!” förutsätter man en hel radda av dem. Man förutsätter rätten till 

sitt liv, till sin kropp, till luften i sina lungor, till sina tankar och till möjligheten att formulera dem – med mera. 

Den som säger “man har inte rätt till liv” har redan sagt emot sig själv: uppenbarligen anser man sig ha rätt till 

liv, eftersom man lever. Den som säger “man har inte rätt till frihet” tar sig friheten att uttrycka sina åsikter. 

Den som säger “egendom är stöld” kräver i samma stund äganderätt till sin kropp och luften i sina lungor. Kort 

sagt: varje försök att förneka en sann rättighet blir självmotsägande. Varje försök att upprätthålla en falsk 

rättighet är på förhand dömt att misslyckas. De flesta ideologier använder sig dock av rättigheter i form av 

“stulna begrepp” och det är ju kanske mer praktiskt för dem, tror de – men hur praktiskt är egentligen det som 

är dömt att misslyckas? Per-Olof Samuelsson har skrivit i en kommentar till mig, apropå detta med stulna 

begrepp: 

Utilitarismen är ett typexempel på detta. Utilitarister är emot idén om rättigheter och avfärdar 

den med Benthams herostratiskt ryktbara fras, “nonsens på styltor”. Men de använder “lycka” 

som kriterium och pratar vitt och brett om att “maximera lyckan”. Men detta vilar på att vi har 

140

ätt att sträva efter lycka, och detta i sin tur vilar på att vi har rätt till liv. Om utilitaristerna såg 

detta enkla samband, skulle de förstås aldrig angripa begreppet “rättigheter” eller försöka 

ogiltigförklara det. Men nu gör det alltså det. 

Därmed har jag sagt allt jag egentligen har att säga på ämnet. Jag har förklarat vad en rättighet är och inte är, 

hur de härleds logiskt och hur de sedan kan ledas i bevis. Det är ju faktiskt det allra viktigaste, vilket tyvärr var 

tvunget att ta upp en hel del plats – texten blev längre än jag hade tänkt mig. Men det var kanske nödvändigt 

att behandla ämnet in extenso, för debatterna har rasat och man får ingen rätsida på något. Naturligtvis 

kommer en del fortfarande att fortsätta gurgla samma saker som tidigare, även om de blivit grundligt 

överbevisade. Och så kallar man mig dogmatisk! Per-Olof Samuelsson gjorde även, i en tidigare kommentar, 

en övergripande analys av rättighetsdiskursen. Jag tror att jag kan instämma i den analysen, när han säger: 

Rättighetsmotståndare är rättighetsmotståndare därför att de inte vill att vi ska ha några 

rättigheter. Deras argument är bara rationaliseringar. 

De vill inte att vi ska ha rätt att sträva efter egen lycka – de vill att vi ska tillbringa våra liv med att 

göra dem lyckliga, något som de inte klarar av på egen hand. 

De vill inte att vi ska ha rätt till vår egendom – de vill kunna beröva oss den, närhelst det dem så 

behagar. Att skaffa sig någon egen egendom – på egen hand – är mer än de klarar av. 

De vill inte att vi ska ha rätt till frihet – de vill förslava oss. De behöver oss som slavar. Att förslava 

oss är den enda frihet de begär. 

Och de vill inte att vi ska ha rätt till våra liv – de vill ostraffat ta oss av daga. Att leva ett eget liv – 

på eget ansvar – är dem främmande. 

Detta är hela den sjabbiga hemligheten bakom motståndet mot begreppet “rättigheter”. 

Med de orden tror jag mig ha sagt allt jag ville ha sagt. 

Att spela tärning om världen – Oktober 07 

Jag har noterat en generell tendens till sanningsrelativism bland människor. Det har säkert många av mina 

läsare också gjort. Och det är ju inte heller något nytt fenomen, utan en kvarleva ifrån postmodernismen och 

1800-talets tänkare (såsom David Hume med flera). Vi objektivister blir av förståeliga skäl mer exponerade än 

många andra av relativister och subjektivister. Jag har läst en hel del kritik av objektivismen, men den är sällan 

saklig. Istället attackerar man filosofin med halmgubbar av titaniska mått, såsom man gör med även annan 

filosofi som hävdar att sann kunskap är möjlig och så vidare. Man brukar säga att jag är “dogmatisk” därför att 

jag hävdar att det finns sådant som är sant och sådant som är falskt, och för att jag därutöver menar att 

människan är kapabel till att, objektivt, urskilja en sådan avgränsning. Att jag förstås många gånger själv säger 

mig ha objektivt rätt i debatter betraktas som ett fult knep. “Man kan ju inte diskutera med någon som tror sig 

ha objektivt rätt!” skriker de i öronen på varandra, och i mina, utan att det egentligen betyder något. Anser de 

inte själva att de har rätt? Man kan ju faktiskt inte ha rätt, utan att ha objektivt rätt. Det är inte något problem 

alls om någon anser sig ha rätt, så länge åsikten bygger på rationell grund. En sådan åsikt måste försvaras såväl 

som kritiseras med objektivt grundade argument, det är hela saken. Vad som istället är ett problem, det är 

åsikten att inga åsikter är rationella, och att objektivitet som sådan är omöjlig. Sådant är på förhand 

självmotsägande: man kan inte säga “det finns inga sanningar” utan att hävda något som vore det en sanning, 

och till och med påståendet att verkligheten är en dröm måste ju innebära att drömmen existerar objektivt. 

De flesta som är intresserade av filosofi verkar föredra någon eklektisk blandning av dittan och dattan, men 

filosofi är inte som en påse lösgodis. Man kan inte blanda ihop det ena med det andra helt godtyckligt och få 

det till något vettigt. Utan konsekvens och motsägelsefrihet blir filosofi meningslöst. Ett fullgott exempel på 

detta är de många människor som försöker förena Ayn Rands idéer med David Humes, trots att deras 

respektive filosofier skiljer sig diametralt i grunden. Ayn Rand var objektivist och David Hume var subjektivist. 

En kombination av deras filosofier blir bara en stor intetsägande röra. Hur många anarkokapitalister försöker 

141

inte förena Ayn Rand med Murray Rothbard? 1 Man kan uppskatta dem bägge i den mån deras åsikter inte står 

i konflikt med varandras, men i grund och botten skiljer sig dessa tänkare fundamentalt åt. Man kan inte både 

ha Rands objektivism och Rothbards anarkokapitalism. Man kan inte både äta kakan och ha den kvar, kort 

sagt. Ett annat exempel på en grotesk hybrid är förstås socialliberalismen, som också försöker förena två 

polariteter. Men att försöka förena objektivism med subjektivism och liberalism med socialism, det är inte 

bara förvirrande – det är dömt att misslyckas prima facie. Filosofi är verkligen inte lösgodis, så när någon säger 

att de filosofiska “hjältarna” är Rand och Hume, då blir jag förvirrad. (Av någon anledning verkar beundrare av 

Rand ganska ofta också kunna beundra just Hume.) På slika vis blir jag förvirrad när samma personer fördömer 

Immanuel Kant som ond. Man kan ha Rand och Hume på sin sida, men inte Kant? I sanning är Hume och Kant 

långt mer kompatibla än Hume och Rand. Det var ju faktiskt Hume som väckte Kant ur hans “dogmatiska 

slummer”. 

När vi behöver en operation uppsöker vi en kirurg. Det tycks i alla fall självklart att kirurger vet mer om kirurgi 

än andra, och jag tror inte någon av oss skulle upplåta våra liv åt händer som aldrig tidigare hållit i en skalpell. 

Men när det är fråga om filosofi och ekonomi har alla en åsikt – och ingen får anses mer kvalificerad än någon 

annan. Visst medger man att en professur ger trovärdighet och auktoritet, men fortfarande finns ju inget rätt 

eller fel när det gäller sådant som filosofi! Om det inte är vad man uttryckligen säger, så gör man det 

åtminstone mellan raderna. Människor verkar generellt sett föredra det där eklektiska lösgodiset, men det är 

ju lite som att låta ens kirurg konsultera stjärnorna eller tarotkort då och då ifråga om hur han skall lägga 

snitten och så vidare. En sådan kirurg vill vi inte ha, och vi ser nog helst att han förlorar sin licens. Men sådana 

filosofer vill vi ha och själva vara, trots att det får lika katastrofala verkningar. I metafysiska frågor kanske man 

accepterar noumenella verkligheter. I kunskapsteoretiska frågor kanske man adopterar den ack så populära 

relativismen. I etiska frågor är väl förebilden en Luke Rhinehart som spelar tärning om huruvida han skall vara 

god eller ond. Inom politiken – samhällsfilosofin – blir sedan det eklektiska lösgodiset riktigt farligt, för nu är vi 

inte bara korrupta själva – nu får vi makt att utöva vår korruption på andras bekostan. “Makt korrumperar och 

absolut makt korrumperar absolut” som det där gamla citatet av Lord Acton lyder. Den relativistiska idén 

tillåter inte konsekvens och motsägelsefrihet, den snarare påbjuder det. Och hur yttrar det sig i praktiken 

egentligen? Tja, vi har väl alla fönster så att vi kan se ut. På andra sidan glasen finns ju svaret, åtminstone till 

del. 

Försvar av abortmöjligheter – igen – Oktober 12 

Jag trodde inte att jag skulle återvända till abortfrågan så snart, men nu har jag stött på ett argument så 

vansinnigt dumt att jag måste skriva om det. Innan jag presenterar detta så kallade “argument” tänker jag 

dock skriva ett sanningens ord om den rådande abortdiskursen. Att liberaler över huvud taget är oeniga i 

abortfrågan är oerhört i sig, men det här är ju faktiskt inte ett ämne som rör sig inom strikta ideologiska ramar. 

Om få politiska saker kan liberaler och socialister enas, men i det här fallet är en sådan förening möjlig. 

Skillnaden består förstås i att socialister inte står på en stadig rättsteoretisk grund, så för dem är det känslor 

och infall som avgör, snarare än fakta och rationella argument. Liberaler anser tvärtom att människan har 

okuvlig rätt till sitt liv och till sin egen kropp. Eller gör de verkligen det? Många argument passerar förstås vid 

sidan om själva kärnfrågan. Är det exempelvis så att man har uppsåt till reproduktion, när man idkar sexuellt 

umgänge? Mitt i det närmaste reflexiva gensvar blir att jag inte är katolik, och att jag därför bestämmer själv 

huruvida jag vill använda preventivmedel eller ej. I sanningens namn vet vare sig du eller jag varför människor 

har sex. Vissa gör det för kärleken, vissa för blotta njutningen, vissa för sinnesron, och åter andra för att skaffa 

sig erfarenheter. Inte alla har sex för att reproducera, och även de som önskar barn har nog inte sex endast av 

det skälet. Vart är det nu meningen att det här resonemanget skall leda? Jo, svarar man mig, för eftersom sex 

är uppsåt till graviditet blir abortering mord. Det kan liknas, påstår man, vid att skjuta rakt ut i en folkmassa. 

Om man råkar döda någon blir man ju en mördare, vare sig man nu ville träffa någon eller ej. Det enda svar jag 

bevärdigas erbjuda är att attityden är förståelig. Om man jämför sexuellt umgänge med att skjuta rakt ut i en 

folkmassa, då lär man vara negativt inställd till aborter. I alla händelser är det väldigt elakt mot de kvinnor som 

genomgått oönskad graviditet och abort. De har lidit tillräckligt utan att bli jämförda med vansinniga mördare 

(för om man skjuter rakt ut i en folkmassa, då är man tämligen vansinnig i min mening). 

Sedan, förstås, argumentet om att väga moderns respektive fostrets rätt till liv mot varandra. Vem har mest 

rätt till liv? Alla debatter kring abortfrågan brukar förr eller senare utmynna i hårklyverier om när ett foster 

börjar “leva” och därmed får “rätt” till liv. I alla fall förutsätter man då att bara levande varelser kan ha rätt till 

1 http://folk.uio.no/thomas/po/rational-anarchism.html 

142

liv. Det är ju åtminstone en bra utgångspunkt. Saken är förstås den att ett foster inte har rättigheter och att 

man således inte behöver väga några rättigheter mot varandra. Det är helt och hållet en fråga om huruvida 

kvinnan har rätt till sin egen kropp eller ej. Liberaler borde faktiskt hävda att den rätten är absolut, men tyvärr 

verkar de inte göra det alla gånger. Låt oss därför anta att ett några månader gammalt foster har rätt till liv – 

gör det någon skillnad för resonemanget? Nej, faktiskt inte. Ingen människa har rätt att bosätta sig inuti en 

annan människa mot dennes vilja, även om denne har rätt till liv. En sådan objuden och oönskad gäst får 

faktiskt avhysas med alla medel som är nödvändiga. Nu återkommer argumentet om uppsåtet förstås. Kvinnan 

kan inte påstå att graviditeten är oönskad, för såvitt hon inte blev våldtagen hade hon ju faktiskt uppsåt till 

den. Det enda jag undrar över är varför vi inte menar att offer för bilolyckor blir uppsåtligt drabbade. Man kan 

ju inte påstå att bilolyckan var oönskad, inte sant, för man sätter sig ju frivilligt i bilen väl medveten om de 

risker som finns. Det där argumentet om uppsåt blir uppenbart absurt när det används i andra sammanhang. 

Om man bor i Kalifornien är det med uppsåt att få sitt hus förstört av jordbävningar, och om man äter mat är 

det med uppsåt att kvävas och dö – för vi vet ju alla att det existerar jordbävningar i Kalifornien, och att man 

kan kvävas ifall en matbit fastnar i luftstrupen. Idén om att abort är mord därför att graviditeten var uppsåtlig 

är… vansinnig. Jag hittar inget ord tillräckligt starkt för att beskriva den. 

Så till det “nya” argument jag inte tidigare hade hört. Jag hade inte heller förväntat mig det – aldrig hade jag 

tänkt mig att en självutnämnd liberal skulle kunna komma med ett så oerhört påstående. Den här personen, 

vars åsikter överlag kan betraktas som ganska vettiga, hävdade att självägandeprincipen är motsägelsefull. 

Man kan omöjligen ha rätt till sin egen kropp, då den idén slutar i en självmotsägelse. Så sade han i alla fall, 

och med vilket argument försvarade han sitt påstående? Jo, hör och häpna – för att det finns siamesiska 

tvillingar. Jag har alltså inte rätt till min egen kropp, för att det existerar siamesiska tvillingar. Men dessa 

sällsynta företeelser är förstås inget som upphäver självägandeprincipen. De äger en och samma kropp 

gemensamt, och om det kommer till att den ena får leva medan den andra måste dö, då är det ju en medicinsk 

fråga snarare än något annat. Den som har bäst chanser till överlevnad bör försöka räddas, och det upphäver 

absolut inte den andres rätt till liv. Om man håller på att dö, och genom sin blotta existens drar med sig någon 

annan i ohälsan, då är en separation till den friskares förmån berättigad. Här sker ingen kompromiss med 

rätten till liv. Allra minst är dessa exempel något som upphäver rätten till sin egen kropp. Ifall man inte har rätt 

till sin egen kropp, hur kan för övrigt abort vara mord? Jo, svarade personen mig, det beror på att liberalism 

handlar om icke-våld och inte om självägande. Fel! Liberalism handlar om upprätthållandet av negativa 

rättigheter. Principen om icke-aggression (inte “icke-våld” för liberalismen är inte en pacifism) bygger på 

rätten till liv, frihet och egendom. Aggression är att kränka rättigheter, och om inga rättigheter funnes skulle ju 

aggression vara helt okej. Rätten till liv, frihet och egendom presenteras i hierarkisk ordning. Rätten till frihet 

ifrån våld är bara ett annat sätt att uttrycka rätt till liv, frihet och egendom på. Detta tycks behöva bankas in, 

faktiskt. Utan rätt till liv är mord okej. Utan rätt till frihet är slaveri okej. Utan rätt till egendom är stöld okej. 

Man kan inte tala om hur fel mord är, men påstå att människan inte har rätt till sin egen kropp. Man kan inte 

både äta kakan och ha den kvar. 

Med detta sagt: naturligtvis bör inte abort ses som ett preventivmedel. Det är säkerligen påfrestande att 

genomgå ingreppet ur många olika aspekter, både för kvinnan och för den man som gjort henne gravid. 

Fortfarande är abort inte mord, och om man nu har en tät plånbok så är det ju faktiskt bara upp till en själv 

hur man gör. Jag vet dock ingen som ser alltför lättvindligt på aborter, så i praktiken finns nog inga problem av 

det slaget. Det må vara slarvigt att bli gravid när man inte vill bli det, men människor är slarviga ibland. Bör 

man ta ansvar för sina handlingar? Ja, det bör man – och det är just vad man gör när man uppsöker en 

abortklinik. Ett sådant uppsökande är nog inte ett helt enkelt och smärtfritt val för någon kvinna (eller någon 

annars blivande fader). Fortfarande tar hon sitt ansvar när hon genomgår aborten, snarare än föder ett 

oönskat barn till världen. Hon tar sitt ansvar mot sig själv, vilket är det enda slags ansvar man bör tala om. Ifall 

man fortfarande tänker sig att kvinnan kanske även har andra slags ansvar gentemot fostret, då är det blott 

och bart rationalisering för ren sadism (som en viss herre har skrivit) 1 . 

1 Denne herre är Per-Olof Samuelsson. I sin text ”Oschysst!” skriver han mot slutet följande: “Låt mig tillägga 

att jag betraktar abortmotståndare som de absolut vidrigaste människor som tänkas kan. Deras bevekelsegrund 

kan inte vara annat än ren sadism – en önskan att göra livet till ett helvete på jorden för de kvinnor som ska 

tvingas föda fram oönskade barn. Deras prat om att embryon och foster skulle vara mänskliga varelser med 

mänskliga rättigheter är blott och bart en rationalisering för denna sadism.” 

http://www.nattvakt.com/online/finrum/40oschysst.htm 

143

Ayn Rand och övermänniskan – Oktober 14 

Begreppet “övermänniska” har blivit så populärt att vi alla använder det emellanåt, och ofta är det menat att 

vara en förolämpning. Kanske för ordets konnotationer tankarna främst till Nazityskland och dess rasbiologi, 

men det var i alla fall inte antisemitism Friedrich Nietzsche avsåg när han på 1880-talet myntade det. Någon 

elaborerad förklaring av vad övermänniskan skulle vara fick vi inte. Vi fick bara romansviten “Så talade 

Zarathustra” (1883-1885) där denne porträtteras, genom en språklig kanonad av knastrande fyrverkeriprosa 

(den som läst boken vet vad jag menar; Carl-Göran Ekerwald har exempelvis, i sin biografi över Nietzsche, sagt 

om den att den är mer eller mindre oläslig). Enligt svenska Wikipedia kan vi beskriva Nietzsches övermänniska 

som följer: “Övermänniskan är enligt Nietzsche den människa som når utöver sitt öde, som övervinner sitt 

öde, som ensam är ansvarig för sitt öde, utan några gudar. Hon erkänner inga andra värden än det hon själv 

funnit värdefullt, och inga andra lagar, än de hon själv skapat åt sig. Hennes sanning är hennes egen sanning, 

och kan inte vara någon annans sanning. De omständigheter som skapat henne, och det öde hon skapat åt sig, 

kommer ständigt att skapa henne åter; ‘Den eviga återkomsten’.” Beskrivningen är förmodligen åtminstone 

ganska ackurat, och idén om den eviga återkomsten är förstås en annan av Nietzsches mer kända idéer. 

Utifrån den här lagom svävande tanken på en övermänniska har sedan andra mer eller mindre suspekta läror 

vuxit fram. Ett övertydligt exempel är satanismen med dess “might is right”-fundament. Ett annat exempel är 

Aleister Crowleys filosofisk-religiösa lära Thelema, som i högsta grad är influerad av dessa Nietzsches tankar. 

Men man behöver förstås inte använda så extrema särfall som de ovan nämnda. August Strindberg var väldigt 

påverkad av Nietzsche, och erbjöd sig dessutom att översätta honom (vilket inte skedde eftersom Nietzsche 

var avogt inställd till översättningar). Sigmund Freud slutade att läsa Nietzsche, av rädsla för att allt redan 

skulle vara sagt. Otaliga exempel finns att tillgå, och dessa är ett par av dem. 

Jag har inte tänkt att göra det här till någon lektion i filosofihistoria, en uppgift jag kanske inte heller är mogen 

för, men jag borde berätta lite kort om varför Nietzsches övermänniskotanke har kommit att intimt förknippas 

med nazismen. I själva verket avskydde han antisemitismen, vilket svårligen kan undgå någon läsare av 

primärlitteraturen. Att han drabbades av sinnessjukdom år 1889 känner nog de flesta till, såväl som att han 

aldrig tillfrisknade igen. Under tiden 1889-1900 var det systern Elizabeth Förster-Nietzsche som tog hand om 

honom, och om någon inte redan listat ut koppling så var hon antisemit. I och med broderns tilltagande 

popularitet ville hon använda hans idéer för hennes egna syften, vilket måste ha varit ett komplicerat företag. 

Åtminstone ifrån år 1880 är det ganska påtagligt att Nietzsche inte var antisemit. Inte desto mindre lyckades 

systern samla ihop en massa av Nietzsches fragment vilka hon “korrigerade” och till slut publicerade under 

namnet “Viljan till makt” efter hans död. Vad som behövdes var en systematisk sammanställning av en filosofi 

som skulle falla det alltmer antisemitiska Tyskland i smaken. Ett magnum opus helt enkelt – och det påstod sig 

systern leverera i och med den här oerhörda förvanskningen av Nietzsches idéer. (I verkligheten var han allt 

annat än systematisk och något “magnum opus” skrev han aldrig.) Mot bakgrund av detta blev han i alla fall 

omtyckt i Nazityskland, och systern kom att få skaka hand med Adolf Hitler själv. Hitler besökte även hennes 

begravning när hon dog år 1935. Att jag nu skriver lite kortfattat om det här beror på att jag vill klargöra en del 

av den historia som präglar övermänniskotanken. Varför den medför associationer till nazismen bör vi nu alla 

vara på det klara med, såväl som att dessa skulle ses som perversa av Nietzsche, hade han levat längre och 

varit vid sina sinnens fulla bruk. (Därmed inte sagt att jag ogenerat beundrar Nietzsche, inte alls, hans 

filosofiska idéer var röriga i bästa fall och vansinniga i värsta – men jag kan uppskatta honom som 

språkkonstnär och psykolog.) 

Mer om dessa ting kan man läsa på andra ställen. Vad jag vill göra är att reda ut påståendet att Ayn Rand 

skulle ha varit en övermänniskofilosof och till och med en fascistisk sådan. Det enkla svaret är att Rand 

porträtterade huvudsakligen realistiska hjältar i sina romaner. Dessa hjältar kräver inte en viss genuppsättning, 

behöver inte vara av en särskild “ras”, och de behöver inte heller några övernaturliga superkrafter. Allt en 

människa behöver för att kunna vara en hjälte i Rands ögon är ett förnuft och en vilja att använda förnuftet. 

Naturligtvis är de mer storstilade karaktärerna i hennes böcker oerhört kapabla, och vi har inte alla den där 

talangen och okuvliga målmedvetenheten och så vidare. Varför valde då Rand att porträttera hjältarna på det 

sättet? För att hon kunde. Det var hennes fantasi, och hon fantiserade om människan när hon var som absolut 

bäst. Jag lyckas inte se något övermänskligt eller fascistiskt i detta, och det gör nog ingen annan med rent mjöl 

i påsen heller. Saken är förstås den att hjältar som Howard Roark och John Galt är möjliga. De är inte 

superhjältar med röntgensyn och hud av pansar, utan människor som vilka som helst. Ja, som vilka som helst – 

med en rent filosofisk skillnad: de har ett förnuft och de vet hur man använder det. Vi är förstås inte alla 

genialiska begåvningar med bländande förmågor i hur man ritar hus eller driver företag, men det behöver vi 

heller ej vara. Många verkar behöva en försäkran om att Ayn Rand inte skulle ha fördömt dem, bara därför att 

144

de inte är framgångsrika företagare eller liknande. Själv undrar jag mest varför man nu är så bekymrad över 

det. Uppenbarligen är det ett utfall av att man inte lever som man vet med sig att man borde leva, och det är 

ju faktiskt det viktiga: att man inte själv fördömer sina egna val och handlingar. Vad Ayn Rand sedan skulle ha 

ansett, hade hon levat, borde vara fullkomligt ointressant. Om man värderar sig själv efter hur Ayn Rand skulle 

ha värderat en, då är man ju en sådan “andra-hands-människa” som hon föraktade. Jag tror helt enkelt att 

dessa anklagelser om Ayn Rand som en övermänniskofilosof bottnar i den egna osäkerheten och dåliga 

självkänslan. Många talar ju om hur de “tillfrisknat” ifrån den sjukdom som är objektivismen, och om hur 

mycket bättre de mår när de lyckats kasta av sig filosofins bördor 1 . 

I artikeln “Who is John Galt? And Does Anyone Care Anymore?” 2 av Brian Murray, skriven den 11 oktober 

2007, kan man läsa en hel del strunt som jag inte orkar bemöta. Vad jag dock tänker ta itu med är det som 

förknippar Ayn Rand med övermänniskoidén. Murray skriver: 

Rand’s Ideal Man could never be a schoolteacher, say, or a physical therapist, or a claims clerk in 

the Social Security Administration. He must not be short-winded or fat. He must be perfection in 

action – gifted and brave, uniquely talented, and utterly free of irrationality and fear. He must, 

like Roark, defend the premise that no man should ever compromise his individual will or submit 

to pathetic notions of “sacrifice”; he must recognize that men of genius like himself will forever 

fight the lazy, inferior parasites who seek to take what superior minds have made. He must, in 

short, look like Gary Cooper and think exactly like Ayn Rand. 

Stycket kammar inte hem en enda fullträff. Eftersom sådana här vantolkningar nästan är vanligare än ärliga 

presentationer av objektivismen borde det vara av vikt att ta itu med dem. En väsentlig skillnad mellan 

Nietzsches övermänniska och Rands hjälte är måhända att den senare kan vara just en lärare eller terapeut – 

eller varför inte en expedit på kommunens enhet för ekonomiskt bistånd? Varför inte en hundägande 

bibliotekarie? 3 Jag begriper inte riktigt sådana här påståenden, försåvitt de som fäller dem alls har läst den 

primärlitteratur de kritiserar. De flesta av hjältarna i “Och världen skälvde” arbetar inom industrin, även om de 

ofta, men inte alltid, håller något slags chefsposition. Jag tänker specifikt på hur karaktären Fransisco 

d’Anconia med oförblommerad optimism började arbeta i Hank Reardens stålverk som ett bra exempel. 

Många andra exempel av samma natur finns att hämta i litteraturen. Sedan är det ju faktiskt så att Ayn Rand 

inte var någon stor industripamp. Hon var en självsäker kvinna med originella idéer och en vässad penna. Hon 

arbetade bland annat ett tag som servitris i New York. Om man kan arbeta som servitris, varför inte som lärare 

eller terapeut och så vidare? Man har helt enkelt missuppfattat Rand å det grövsta. Vad Ayn Rand glorifierar i 

sina romaner är produktiviteten. Hennes hjältar hör ofta till de allra mest produktiva människorna, men vi kan 

inte alla äga järnvägar på vilka landets överlevnad vilar. De flesta av oss blir istället servitriser eller lärare eller 

bibliotekarier, men vad kan rimligen vara omoraliskt med det? Det är också produktivt arbete, och produktivt 

arbete var inget Rand avfärdade som meningslöst eller omoraliskt, oavsett hur småskaligt det må vara. 

Vad innebär “the pathetic notions of sacrifice”? Förmodligen innebär det att man offrar sådant som är 

värdefullt för en själv, till förmån för andras önskemål. Men det är knappast patetiskt att inte vara 

självdestruktiv. Murray skriver att en hjälte som Howard Roark måste “slåss mot de lata underlägsna 

parasiterna”. Återigen denna övermänniskoidé man tillskriver Rand, men vilken hon aldrig hade. Roark slåss 

inte mot några underlägsna parasiter. Han försvarar sig när det blir nödvändigt, mot människor som är 

moraliskt underlägsna, för att de valt att vara det. Rand påstod knappast att det finns två slags människor – de 

överlägsna och de underlägsna – som ständigt måste slåss mot varandra tills den ena sidan vinner över den 

andra. Tvärtom sade hon att det inte finns någon konflikt mellan rationella människor. Det vill säga: vare sig 

människorna är industripampar med decennier av innestående semestertid, eller servitriser på restaurangen 

om hörnet. Om man därutöver påstår att de där överlägsna människorna skulle behöva se ut på ett särskilt 

sätt – då kommer man farligt nära den nazism som objektivismen inte med något fog kan förknippas med. 

Rands hjältar behöver verkligen inte se ut på ett särskilt sätt. Ja, de sköter förstås om sig själva (objektivismen 

är väl halvkänd som den där filosofin enligt vilken det är omoraliskt att bajsa på sig 4 ), men utöver sådant finns 

inget man kan anmärka på. Om någon undrar över varför just skådespelaren Gary Cooper nämns, så är det för 

1 http://michaelprescott.net/shrugging.htm 

2 http://www.firstthings.com/onthesquare/?p=871 

3 Referens till Per-Olof Samuelsson 

4 http://www.nattvakt.com/nnv/040729induktion.htm 

145

att han spelade just Howard Roark i filmatiseringen av “The Fountainhead” (1949) med samma namn. (På 

svenska brukar filmen heta “Pionjären” trots att “Urkällan” snarare vore på sin plats.) Att utifrån detta dra 

slutsatsen att en objektivismens hjälte måste se ut som Gary Cooper är både långsökt och felaktigt. Han 

råkade bara mer eller mindre, även om han var för gammal, motsvara det utseende som Ayn Rand hade tänkt 

att Roark skulle ha. 

Under början av förra året kunde vi förstås läsa en liknande artikel som Brian Murrays, men denna gång av 

Pernilla Ståhl, och denna gång i Svenska Dagbladet. I artikeln “Ayn Rand tog övermänniskan i försvar” 1 skriver 

hon bland annat: 

Rand levde inte som hon lärde. I världen enligt Rand skall en person som lämnas av sin älskade 

acceptera dennas rationella beslut och förbli vän med honom eller henne och dennas nya 

partner. I “Och världen skälvde” godtar givetvis Dagnys älskare, den oerhört framgångsrike 

stålproducenten Hank Rearden, hennes förhållande med den största av dem alla, John Galt. Må 

bästa övermänniska vinna! Rands egna rationella kärleksaffär med Nathaniel Branden slutade 

emellertid i känslomässigt kaos. 

Må bästa övermänniska vinna! utropar Pernilla Ståhl, men det kunde inte Ayn Rand hålla med om. Dessa minst 

sagt stupida analyser av relationen mellan Rand och Branden, som ju är så vanliga, har förstås dessutom föga 

med objektivistisk filosofi som sådan att göra (men åtminstone påstår inte Ståhl, såsom Britta Svensson gör 1½ 

år senare, att Rand skulle ha våldtagit Branden 2 ). Att falskeligen och utan fog anklaga någon för att vara 

våldtäktsman (eller -kvinna) i en rikstäckande dagstidning är nog vad begreppet “uselhet” är till för. Att göra 

en felaktig analys av Rands relationsidéer är inte lika illa, men det är fortfarande illa nog när man far med 

osanningar i en respekterad dagstidning. Det är sant att Rand inte hade något emot sexuell polygami. Hennes 

fiktiva hjältar var ibland polygama, och hon hade själv en relation med Nathaniel Branden samtidigt som hon 

också var gift med Frank O’Connor. Vad man sedan måste betänka, när man tar ställning till vad Ståhl skriver, 

är tudelat: dels om relationen ifråga är rationell, och dels om uppbrottet sker på rationella grunder. Man har 

givetvis inga som helst skäl att förbli vän med någon som gör slut med en, om han eller hon gör det av tokiga 

anledningar. Om anledningarna är bra har man ändå ingen skyldighet att förbli vän med personen, ifall det nu 

inte är vad man vill vara. Dock: om bägge parter fortfarande respekterar varandra och vill ha en aktiv 

vänskaplig relation – desto bättre om ett sådant utfall är möjligt. Vad gäller Rands relation till Branden tog den 

slut därför att han svek ett förtroende genom att ha sex med en annan kvinna. Jag anser själv att bägge parter 

reagerade överdrivet på saken, och att intrigen blåsts upp till abnorma proportioner av objektivismens kritiker 

pekar ju bara på det faktum att halmgubbar är enklare att framföra, än saklig argumentation. (En parentetisk 

kommentar är att John Galt inte var “den största av dem alla”, och att en “kärleksaffär” brukar innebära något 

per definition irrationellt, men det är väl egentligen petitesser.) 

Summa summarum är det absurt att förknippa Ayn Rand med övermänniskoidén. Hon var tidig med att 

avfärda Nietzsches tankar, och ej heller sen med att kritisera just sådan elitism som mediekåta journalister så 

ofta försöker tillskriva henne. Det känns faktiskt lite genant att jag skall behöva sitta här och ta Rand i försvar 

på grund av så uppenbart falska anklagelser, men det verkar inte vara så många andra som har lust att göra 

det i mitt ställe. För vad det kan vara värt har jag åtminstone kommit med ett bemötande, och är man sedan 

mer intresserad av halmgubbar och sidospår och rent förtal, då må det väl vara hänt. 

Relationspsykologisk skåpmat – Oktober 15 

Jag kan inte hjälpa att finna relationspsykologi väldigt intressant. Många vanliga frågor kretsar kring detta 

ämne. Vad är kärlek? Vad är otrohet? Hur vet jag om den jag är intresserad av, också är intresserad av mig? Ja, 

det är nu inte åt dessa frågor jag tänker ägna uppmärksamhet här och nu, utan jag vill poängtera att alla 

relationer vi har med andra människor, oavsett relationens natur, måste utgå ifrån oss själva. Det kan ju tyckas 

smått självklart, men jag tror ändå att det är en princip de flesta av oss har svårt för att tillämpa. Ett tydligt 

exempel är hur vanligt det är att kalla sin partner eller vän för, säg, “idiot” eller något motsvarande. Alla 

negativa värdeomdömen vi skickar ut mot dem kommer ju i samma mån även skickas ut mot oss själva. Om 

jag kallar min flickvän för en idiot, hur stor idiot är jag inte själv som är ihop med en? Om jag istället säger att 

min flickvän är intelligent, då säger detta även något om mig: att jag har valt att bli ihop med en i mitt tycke 

1 http://www.svd.se/dynamiskt/kultur/did_11760637.asp 

2 http://www.expressen.se/kronikorer/brittasvensson/1.713204 

146

intelligent person (vilket bör ses som ett i sin tur intelligent val). Jag och min flickvän har i skrivande stund varit 

tillsammans i strax över tio månader, och vi har aldrig skrikit åt varandra. Vi har måhända haft våra små saker 

att reda ut, såsom alla relationer får ibland, men vi har inte grälat. Vi har aldrig i ren ilska kallat varandra för 

saker man egentligen inte menar att säga. Ingen har varit otrogen mot den andre, och ingen av oss har 

medvetet handlat orätt inom relationen. Varför berättar jag nu detta? Tja, därför att det verkar vara 

påträngande. Därför att de flesta relationer verkar präglas av gräl och gap och skrik. Därför att man stänger 

inne sina tankar och känslor, och vägrar sin partner en öppen dialog. En bit in i relationen går man kanske ut 

på olika nätforum och ventilerar sina tankar, hellre än inför sin partner. “Kan vi rädda förhållandet trots alla 

gräl? Kan man förlåta otrohet? Min partner är en idiot och jag vågar inte göra slut!” Ja, jag är säker på att 

sådana här frågor och attityder inte är läsaren obekanta. De är tyvärr snarare kutym än undantag. 

Ett elementärt problem är ju att förhållanden vanligtvis inte inleds på grundval av medvetna värderingar, 

vilket de behöver göra. Om man spelar tärning med sina relationer – och det gör de allra flesta i någon mån – 

kommer man snart att hamna i sådana situationer som beskrivits ovan. “Kärlek är vårt svar på det som 

representerar våra högsta värderingar” skriver Nathaniel Branden någonstans. Om man inte har några 

medvetna värderingar att eftersträva, och som ens partner måste infria, då är det att sätta kärleken på spel i 

all bokstavlig bemärkelse. Utan medvetna värderingar är man oförmögen att helt och fullt älska en annan 

människa (för kärleken är i ärlighetens namn en värdering mer än blott en känsla). “För att kunna säga ‘jag 

älskar dig’ måste man först kunna säga ‘jag’” som Ayn Rand skrev. Och för att även citera den objektivistiske 

psykologen Michael Hurd i sammanhanget: “Om du bryr dig om vad andra tänker förlorar du dig själv. Och om 

du förlorar dig själv kommer inte andra att bry sig om dig – för de kommer inte ha någon anledning att göra 

det”. Vad detta vill säga är att många utgår (ehuru förmodligen omedvetet) ifrån felaktiga premisser när de 

väljer att ingå i en ny relation. Kanske omfamnar man första tillfälle som erbjuds. Kanske låter man sig 

charmas av ytliga detaljer och struntar i att blicka djupare. Kanske är man till och med övertygad om att det 

som finns på ytan är tillräckligt, och att man kan acceptera eventuella djupare olikheter. “Motsatser dras ju 

tillvarandra” säger man och rycker på axlarna. Ett lyckligt förhållande måste tvärtom vara grundat på i förväg 

valda värderingar. Annars kommer det snart att bildas friktion. Man kommer att störa sig på till synes små 

detaljer som med tiden växer. Snart börjar man gräla om de mest obetydliga saker. Till slut kan man kanske 

inte ens se på sin partner med annat än förakt, och det är ju ett omdöme som slår lika hårt mot en själv: förakt 

för ens partner innebär i samma mån självförakt. Alla halvt om halvt godtyckliga relationer slutar förstås inte 

så här dramatiskt, för det är ju tyvärr sant att godtyckligt inledda förhållanden tenderar att upplösas lika 

godtyckligt som de blev till. Hur bekant låter inte det här: “Allt var frid och fröjd, men min partner gjorde 

plötsligt slut med mig, för h*n sade att h*n inte hade några känslor kvar”? Närmast plågsamt bekant, inte 

sant? Bara godtyckligt baserade känslor kan upphöra lika godtyckligt som de blev till. 

Jag har varit vän med en viss person i 3½ år nu. Under den tiden har jag sett honom driva fyra relationer i 

botten. (Man är naturligtvis två om ett förhållande, men det är min uppfattning att han själv har begått de 

huvudsakliga och avgörande felstegen.) Hans senaste relation inleddes över spelet World of Warcraft, och 

varade väl i omkring ett halvår. I förstone är han alltid stolt som en tupp och skroderar vitt och brett om vilken 

underbar fantastisk flickvän han skaffat. På grund av hans knappa tålamod och bristande sociala egenskaper 

bildas snart den där friktionen jag talade om. Gräl börjar uppstå utan att något direkt finns att gräla om, och 

han använder hårda ord som får honom att verka iskall. På det följer ett väldigt kontrollerande beteende som 

inbegriper både svartsjuka och förhör. Han kan förvissa sig om att hans flickvän talar sanning efter att ha 

utsatts för dessa förhör, genom att läsa igenom hennes e-post och chattloggar över nätet. Härifrån går det 

snabbt utför och relationen upphör av att bägge parter mår dåligt och avskyr den andre (men han vill förstås 

inte verka så svedd, varför han påstår att de skiljdes som vänner). På ungefär samma sätt slutade även hans 

tidigare förhållande, och jag är säker på att alla som läser det här känner igen åtminstone andra människor i 

det. Är det inte i princip normativt beteende? Så långt som för honom behöver det naturligtvis, som sagt, inte 

gå, men något lyckligt förhållande kan inte grundas på luftslott. En enda felaktig handling kan komma att 

förändra en relation fundamentalt och för all framtid. Om jag gick fram till min flickvän och slog henne över 

ansiktet med knuten näve, då skulle vårt förhållande aldrig mer bli detsamma. Faktum är ju att det skulle ta 

slut i samma stund. Om jag var otrogen mot henne skulle det svårligen kunna återhämta sig helt och hållet, för 

det skulle innebära något mer än blott fysisk samvaro med en annan. Det skulle bevisa att jag vore moraliskt 

kapabel att medvetet svika hennes förtroende för mig. Betänk sedan hur många – alltför många – relationer 

faktiskt bygger på sådant som vore döden för min relation med min flickvän. Dessa saker verkade som sagt 

påträngande att skriva om, och jag lär återkomma till ämnet många gånger i framtiden. 

147

Drogpolitik och desinformationens makt – Oktober 21 

Min mor påstår att droger enbart är av ondo, och att de allesamman ger upphov till okontrollerat vansinne. 

Detta medan hon håller en cigarett mellan fingrarna. När jag konfronterar henne med detta säger hon att 

tobak, till skillnad ifrån andra droger, inte påverkar sinnet (vilket det gör, om än minimalt). Detta medan det 

står en vinflaska i skåpet bredvid. Sedan kommer hon med påståendet att LSD bryter ner hjärnan, och hon 

buntar ihop alla droger i kategorin “livsfarligt att förtära”, trots att det är enorm skillnad på LSD och, säg, 

heroin. Jag försöker då förklara att mycket av det man tror sig veta om narkotikaklassade preparat är statlig 

propaganda, och att denna många gånger inte vilar på särskilt stadig grund. Vid det laget kommer två vanliga 

exempel upp. Först har vi Bob Marley som dog i cannabis-relaterad cancer. Fel! Bob Marley dog av en tumör i 

hjärnan, lungorna och magen. (Man får dessutom inte cancer av cannabis, och ingen har någonsin dött av 

cannabis.) Sedan kommer exemplet med Pink Floyds tidigare medlem Syd Barrett. Enligt mina föräldrar blev 

han “sönderbränd” i hjärnan av LSD. Fel! Syd Barrett var en extrem missbrukare av ämnet så hans 

hälsotillstånd var ju knappast gott, men man blir inte sönderbränd i hjärnan av syra. Det har spekulerats 

mycket i Barretts eventuella psykiska sjukdomar, och det är sant att LSD kan utlösa latenta mentalsjukdomar 

om man har anlag för dem. En dödlig dos beräknas vara på omkring 12 000 mikrogram per kilo man väger. Ifall 

man intar LSD med något som helst ansvar är det dock en av de minst farliga drogerna bland de illegala. Till 

sist kommer förstås exemplet med min mosters före detta sambo, som sägs ha utvecklat schizofreni efter att 

ha slutat med anabola steroider. Fel! Att sluta med steroider ger inte upphov till schizofreni, men däremot kan 

en steroidpsykos ha effekter som liknar schizofreni. 

Nu vill jag inte lovprisa droger som vore det tal om gudagiven ambrosia. Somliga säger att jag gör just detta, 

men det är inte sant. Tumregeln är att varje drogs fördel också har en motsvarande nackdel, och det är upp till 

brukaren eller missbrukaren av en drog att avgöra om den är värd att bruka eller missbruka (enligt en rationell 

standard är dock missbruk irrationellt per definition). Att förlita sig på bevisligen falsk information gör 

däremot varken preparaten eller andra människor som använder droger rättvisa. Skillnaden mellan sporadiskt 

bruk av cannabis och ihärdigt missbruk av heroin eller metamfetamin är i stort sett total, både vad gäller 

kognitiva effekter och hälsovådlighet. Jag säger inte att det är nyttigt att röka marijuana, det är det naturligtvis 

inte, men det är heller inte farligt. Sju tusen svenskar beräknas dö årligen i tobaksrelaterade sjukdomar. Ingen 

har någonsin dött av cannabis ensamt. Att påstå att cannabis är av ondo, medan man suger i sig röken av en 

cigarett, framstår helt enkelt som ett utslag av desinformationens makt. Mellan 40-60 milligram nikotin är nog 

för att döda en människa. För att cannabis skall vara dödligt krävs över 40 milligram per kilo kroppsvikt. Hur 

ofta dör någon i en överdos av cigarettrökande? Inte ofta alls, inte sant? Betänk då att det krävs minst samma 

mängd cannabis multiplicerat med varje kilo i kroppsvikt för att drogen skall ha potentiellt dödlig utång. 

Betänk sedan att tobaksrökande kan leda till lungcancer, medan cannabisrökande inte gör det (men väl till 

bronkit och liknande problem, om man har otur). Betänk till sist att nikotin är väldigt beroendeframkallande, 

medan cannabisbruk inte medför något egentligt fysiskt beroende alls. Att påstå att cannabis är av ondo, 

medan man suger i sig röken av en cigarett, framstår nu ännu mer som ett utslag av desinformationens makt. 

Till tobakens försvar kan dock sägas att den kan brukas eller missbrukas när som helst, utan att det inverkar på 

ens övriga tillvaro (men till dess nackdel kan sägas att frånvaron av bruket, när man blivit beroende, kan göra 

detta). 

En vanlig invändning mot det här är att jag inte själv har erfarenhet av alla de substanser jag skriver om. Ifall 

jag inte har det – hur kan jag uttala mig om dem? Men det är ju så att vi alla, ständigt, uttalar oss om saker vi 

inte själva har erfarenhet av. Jag kan påstå att hjärnkirurgi är en synnerligen svår konst, trots att jag inte är 

hjärnkirurg eller har hamnat under kniven själv. Jag kan säga att man inte bör slänga sig utför en brant klippa 

om livet är en kärt, trots att jag ju inte har någon som helst erfarenhet av detta själv. Däremot har människan 

genom erfarenhet samlat kunskap om farorna med branta klippor, och om hjärnkirurgins komplexa metod. På 

samma sätt har hon också samlat kunskap om olika substansers verkan på kroppen. Det är sant att människor 

reagerar olika på droger, men det har mer med upplevelsen att göra än med de potentiella hälsoskador som 

kan uppstå. Det är också sant att de olika undersökningarna många gånger är otillräckliga, och i frånvaron av 

tillförlitlig empiri måste vi tvivla, vare sig det gäller en drogs förträfflighet eller skadlighet. Vad jag skrivit här 

bör dock kunna anses som vetenskaplig sanning, åtminstone mellan tummen och pekfingret. Att det sedan är 

obehagliga sanningar för somliga, och att de motsäger en hel del av det man fått lära sig i skolan, det är jag 

den förste att medge. Olika drogpolitiska debatter har fått mig att inse hur stor kraft det skrivna eller sagda 

ordet kan rymma. Med hjälp av systematisk propaganda kan man faktiskt få en större allmänhet att acceptera, 

säg, påståendet om att det inte finns “lätta” droger. Den större allmänheten tycks bunta ihop cannabis, den 

lättaste drogen, med heroin, en av de tyngsta drogerna – trots att saklig information finns bara några musklick 

148

ort, såvida man har en dator uppkopplad mot Internet. Med en närmast dogmatiskt drogrestriktiv allmänhet 

i ryggen kommer staten nu att spendera 260 miljoner kronor på det så kallade “kriget mot drogerna”. Är det 

inte att spendera summan på organiserad brottslighet så säg? Spendera den istället på mig, men inte med 

mindre än att jag lovar att hålla mig borta ifrån narkotikaklassade preparat! Då skulle dessa pengar åtminstone 

bidra till att en person höll sig fri ifrån dem. Nu lägger man istället ner en enorm summa av skattebetalarnas 

pengar på att slåss mot väderkvarnar. Sådan är desinformationens makt. 

Vilja kontra identitetslag – Oktober 22 

Debatterna kring fri vilja kontra determinism är ett utmärkt exempel på filosofers förmåga att göra en höna av 

en fjäder. Jag känner inte till en enda människa som är praktiserande determinist. Jag vet inte någon som 

anser att rättsväsenden är onödiga och att moraliska omdömen är illusoriska. Det är ju faktiskt några av 

determinismens konsekvenser: om vi inte har någon fri vilja, då ansvarar vi heller ej för hur vi är och vad vi gör. 

“Aha!” utbrister en självutnämnd determinist, “men vi upplever det som om vi hade fri vilja, så därför måste vi 

ändå ha rättsväsenden och moral”. Det är lite som idén om en Gud som aldrig lägger sig i vare sig världens 

gång eller människans förehavanden, inte sant? Vi kan inte skaffa några bevis för determinismen, och vi 

upplever till och med intuitivt att den är falsk – men vi måste ju ändå erkänna att den är sann. Sedan är det 

förstås en smula missvisande att på grund av determinismen säga att man bör avskaffa eller upprätthålla 

sådant som rättsväsende och moral. Vad som sker, det sker, såsom det är determinerat att ske. Man kan inte 

använda ordet “bör” om determinismen är sann, för ett böra implicerar valmöjligheter. Notera för all del även 

att begreppet “fri vilja” är tautologiskt. Viljan är per definition fri. Om determinismen är sann, då är inte bara 

den “fria” viljan falsk – all vilja är falsk. Det här har jag i ärlighetens namn skrivit tillräckligt om tidigare, så jag 

skall inte upprepa mig. Vad jag dock har tänkt bemöta, om jag nu inte redan gjort det, är påståendet om 

konflikten mellan vilja och kausalitet. Det är ett så vanligt förekommande påstående att det verkar behöva 

redas ut ordentligt. Objektivismen menar nämligen att allt utom existensen självt har en orsak eller flera 

orsaker. Samtidigt menar den också att människan har en fri vilja. Två citat av Leonard Peikoff fungerar 

utmärkt för att illustrera de båda idéerna. På sida 14 i OPAR skriver han om kausalitetslagen följande: 

Varje entitet har en natur; den är specifik, ickemotsägande, begränsad; den har somliga attribut 

men inga andra än dessa. En sådan entitet måste fungera i enlighet med sin natur. De enda 

alternativen vore för en entitet att fungera oberoende av sin natur eller i strid med den; bägge är 

omöjliga. *…+ Under alla omständigheter kan en entitet bara fungera på ett sätt, det sätt som 

följer på dess identitet. [Min översättning.] 

Innebär det här att människan alltså bara kan fungera på ett sätt, därför att hon är bunden till sin egen 

naturgivna identitet? Ja, det stämmer alldeles utmärkt. Och hur skulle det här inte stå i konflikt med idén om 

viljans existens? Om viljan skriver Peikoff på sida 55, ibidem: 

En tanke eller handling är “fri”, om den är vald utifrån två eller fler valmöjligheter. I ett sådant fall 

har skillnaden upphov i individens fria val, vilket inte hade behövt vara vad det är, dvs. vilket hade 

kunnat vara annorlunda. [Min översättning.] 

Som för att lägga grädden på moset skriver Peikoff dessutom i sin uppsats “The analytic-synthetic dichotomy” 

följande, enligt min översättning: “Eftersom saker och ting är vad de är, eftersom allt som existerar äger en 

specifik identitet, kan faktiskt inget ske utan orsak eller av tillfällighet. En entitets natur avgör vad den kan 

göra och, i alla möjliga omständigheter, vad den kommer göra.” Man har sagt att det här är determinism, men 

då är man ouppmärksam på en detalj av avgörande betydelse: det ligger i människans specifika identitet att ha 

en (fri) vilja. För att uttrycka det hela enkelt så handlar jag i enlighet med min natur när jag på en restaurang 

beställer in en maträtt över en annan (att handla oberoende av min natur, eller i konflikt med den, vore som 

sagt omöjligt). Det är inte så att mitt val av maträtt upphäver kausaliteten, och det är inte så att kausaliteten 

gör det omöjligt för mig att träffa mitt val av maträtt. Viljans existens är ju faktiskt axiomatisk: man kan inte 

säga “det finns ingen fri vilja” utan att först välja att säga det. Mer har jag dock inte att skriva om ämnet, för 

jag har redan skrivit åtskilligt om det, försåvitt det alls är meningsfullt att lägga ned tid på kritik av idén om 

determinism. Den här enskilda poängen verkade dock viktig att framföra klart och tydligt. Det finns ingen 

konflikt mellan kausalitet och vilja, eller mellan identitet och vilja, eftersom det ligger i människans specifika 

identitet att kunna träffa (fria) val av olika slag. 

149

Egoism kontra altruism – Oktober 25 

Jag borde måhända skriva en mer fullödig text om objektivistisk etik någon gång, men så kommer inte ske just 

nu. Här vill jag bara ta itu med ett litet men likväl akut problem: de tyvärr ständigt aktuella debatterna kring 

egoism kontra altruism. I princip alla som läser det här kan nog av personlig erfarenhet säga att de vet vad jag 

talar om. Bör människan vara egoistisk eller altruistisk? Bör hon vara självisk eller osjälvisk? Det finns ett par 

stereotypa svar som mer eller mindre kan ge en övergripande illustration av de rådande diskurserna. Någon 

säger: “alla handlingar är själviska, för allt man gör kommer man att tjäna på, även vad gäller att vara snäll mot 

andra”. Någon annan säger: “vetenskapliga studier har visat att altruism ligger i våra gener, för schimpanser 

‘groomar’ varandra och så vidare”. En tredje person inflikar kanske att allt ändå är subjektivt godtyckligt, och 

en fjärde att moral i sig bara är ett galet påhitt. Nu tänker jag som sagt inte gå till botten med ämnet, utan 

bara klart och tydligt redogöra för den objektivistiska filosofins ståndpunkter när det kommer till själva 

grundfrågan: bör människan handla på ett egoistiskt eller altruistiskt sätt? 

Jag undviker oftast att kalla mig “egoist” eftersom det för med sig oönskade associationer. Jag brukar inte 

heller säga att jag är “självisk” av samma skäl. Om jag i informella sammanhang skall förklara min moralkodex, 

då säger jag något i stil med att jag försöker eftersträva att må bra och vara lycklig. Med det svaret brukar man 

nöja sig, och det komplicerar bara situationer att tillfoga adjektiv som “egoist” eller “självisk”. Till saken hör att 

objektivistisk filosofi menar att egoism är det med moral förenliga alternativet. Till saken hör också att det jag 

beskrev – strävandet efter välmående och lycka – huvudsakligen kapsylerar vad det innebär att vara en egoist. 

I vardagstal används begreppet “egoist” som ett invektiv, men själva den grundläggande definitionen är 

densamma hos objektivismen som i allmänt språkbruk. Det här är en poäng som kommit på skam, och som 

faktiskt behöver göras. Till och med många objektivister, eller i objektivismen insatta, tycks ofta begå ett fel av 

avgörande betydelse när de skall försvara egoismen i olika debatter. Ifall jag skall säga något till deras försvar, 

så beror felet kanske i bästa fall på att man helt enkelt är benägen att tro gott om människor. 

Hur många har inte försvarat Rands etiska filosofi genom att göra en terminologisk distinktion? Man menar att 

Ayn Rand fäste en originell betydelse vid ordet “egoism” som ofta missuppfattas. Till skillnad ifrån det där 

vardagsbruket där “egoisten” är en skitstövel som behandlar andra människor som lort, är Rands egoist en 

person som handlar i sitt rationella egenintresse utan att för den skull vara en skitstövel. Så avrundar man 

med tillägget att Rand ju talade om specifikt rationell egoism. Men det här är faktiskt inget mindre än 

förrädiskt, av flera olika skäl. För det första finns inget skäl att tala om just “rationell” egoism eftersom det blir 

tautologiskt. Egoism är per definition rationellt enligt objektivistisk etik. Ayn Rand skulle alltså inte behöva 

lägga kaka på kaka, och det behöver inte vi heller göra. Men mest viktigt är det faktum att etiken inte får 

förminskas till att handla om blott och bart semantik. Rands bok “The Virtue of Selfishness” bär visserligen 

undertiteln “a new concept of egoism” men låt inte det lura er. Det är i själva verket inte definitionen som är 

ny, utan idén om egoism som något gott. En definition av egoism som absolut är förenlig med objektivistisk 

etik kan vara så enkel som en tillsyn av ens egna intressen (eller värderingar, kanske bättre uttryckt). 

Det ligger i själva verket inget nytt alls bakom definitionen av ordet egoism. Ayn Rand definierar det på samma 

sätt som de flesta ordlistor skulle göra, men hon fäster en ny värdering till det. Istället för att idiosynkratiskt 

anfäkta egoismen upphöjer hon den till grund för all moral. En moralisk ståndpunkt måste per definition ägnas 

åt att värna om ens värderingar och intressen – inte åt att offra dem (för vad eller vem offret än skulle ske). 

Jag skall inte lägga fram något utvecklande resonemang om varför egoism är det enda moraliska alternativet 

just nu, men jag kan ju åtminstone motivera mig i all korthet. Enligt objektivistisk filosofi är livet alltings 

värdemätare, därför att värden existerar avhängiga av människor som håller dem, och för att människors 

möjligheter till värderingar ytterst beror på ifall de lever eller ej. Det följer logiskt att alla värden som i 

hierarkisk ordning bygger på detta fundament måste tjäna, istället för att offra, fundamentet självt. Med 

andra ord: rationella värden måste av nödvändighet vara egoistiska, och omvänt, egoistiska värden är av 

nödvändighet rationella. Vad är värden? Värden är det som man strävar efter att förvärva och/eller att behålla 

– ytterst är livet vad man måste behålla, och alla goda handlingar måste därför tjäna livets uppehållande och 

kvalitet. (Det hör till Ayn Rands större bedrifter att identifiera värderingar som etikens korrekta utgångspunkt, 

istället för att på tronen placera social kutym, religiösa budord eller kantiansk plikt.) 

Ovan skrev jag: “Till och med många objektivister, eller i objektivismen insatta, tycks ofta begå ett fel av 

avgörande betydelse när de skall försvara egoismen i olika debatter. Ifall jag skall säga något till deras försvar, 

så beror felet kanske i bästa fall på att man helt enkelt är benägen att tro gott om människor”. Vad menade 

jag nu med det? Jo, jag menade att även vardagsbruket av ordet “egoist” följer samma definition som 

150

objektivismen. Skillnaden ligger i värderingen av definitionen. Man påstår att en skitstövel som behandlar alla i 

sin närhet bara “tänker på sig själv”, och det är vad en objektivistisk egoist gör: han (eller hon) tänker på sig 

själv. Den där skitstöveln gör inget “som han inte tror sig tjäna något på”. Så också den objektivistiske 

egoisten. Som ni märker existerar inte en definitionsmässig skillnad. Det är först i nästa led det uppstår 

olikheter, för objektivisten ser det inte som egoistiskt att, säg, misshandla sin hustru, eller svika förtroenden, 

eller bete sig allmänt ohyfsat. Det är snarare ett altruistiskt beteende, eftersom man är destruktiv och därmed 

offrar det som man egentligen skulle tjäna på. En godtrogen objektivist vill kanske inte tro att människor 

försvarar självspäkande offermentalitet, och eftersom moral implicerar universell giltighet (eller universell 

ogiltighet) ser man det som rimligt att offra även andra människor, för vad skäl man nu råkar ha. Därför vill 

man se en definitionsskillnad som inte finns där. Man vill inte tro att andra människor öppet och ogenerat 

predikar ondskans budskap. Men det gör de. Och det här felet är avgörande, just därför att det ger ondskan 

ett moraliskt kryphål. 

Bilaga om objektivismens etiska mål 

Eftersom jag nu har talat om livet som alltings värdemätare skall jag bemöta ett gammalt argument som då 

och då brukar framföras av en viss nätdebattör, vanligen känd som Fredrik “Lucas” Olsson. Denne brukar påstå 

att objektivismens etik innebär att människan skall bli så gammal som möjligt. Jag är inte ute efter att övertyga 

denne debattör – alla argument rinner av honom som vatten – men ett allmänt bemötande skall jag väl kunna 

åstadkomma. Det är ju nämligen så att moral förutsätter (fri) vilja; utan handlingsalternativ kan man inte tala 

om något sådant som moral. Därför är det inte moraliskt respektive omoraliskt att vara lång eller kort, att ha 

en brun eller blond naturlig hårfärg, att ha eller inte ha synfel – och så vidare. Vi väljer inte vår längd, vår 

naturliga hårfärg eller eventuella synfel, så dessa ting kan inte vara föremål för moraliska omdömen. Åter 

andra saker rör smakfrågor, och de gustibus non est disputandum: om smak skall man ej diskutera. (Ifall det 

alls behövs tilläggas är det naturligtvis ett moraliskt val huruvida man i händelse av synfel vill använda 

glasögon eller linser, men det ursprungliga felet rår man ju inte för, och det är det som inte kan vara föremål 

för moraliska omdömen.) 

Att bli så gammal som möjligt, det är något som till störst del avgörs av gener och andra faktorer man inte kan 

påverka. Den objektivistiska etiken avser inte att, och kan inte, förlänga livet. Det bedrivs utmärkt vetenskaplig 

forskning på området, och vem vet vad genmanipulation och transhumanism kan åstadkomma i framtiden? 

Men ett är säkert: etiken har inte, och kan inte ha, något med saken att göra. Den objektivistiska etiken 

handlar liksom all annan etik om hur man bör leva. Den slår fast att livet är det yttersta värdet, men den kan 

inte säga något om att man bör bli så gammal som möjligt (eftersom det inte är ett val man träffar). Istället 

säger objektivistisk etik något om hur man bör uppehålla livet, och hur man bör handla för att maximera dess 

kvalitet. Fortfarande kan den mest raffinerade etikern råka ut för en trafikolycka redan imorgon. På vilket sätt 

skulle han eller hon därmed vara oetisk? Inte på något sätt alls. Och om personen sedan dör på sjukhuset av 

inre blödningar, utan att ens ha uppnått medelålder, vore det oetiskt? Nej, verkligen inte. Det vore tragiskt, 

såsom alla olyckor är tragiska, men det vore inte oetiskt. Verklighetens omständigheter är ibland olyckliga, 

men då de inte betingas av individers fria val kan man omöjligen tala om omoral – något som Fredrik “Lucas” 

Olsson har misslyckats att begripa, i och med att han inte gör viljemässig skillnad mellan människor och 

meteoriter. 

Tankar kring hustrumisshandel – Oktober 27 

Jag har fått intrycket av att de flesta inte har ett så passionerat förhållande till idéer som jag själv har. Jag kan 

bli väldigt upprörd över idéer som är diametralt motsatta mina egna, medan andra ofta verkar ha svårt att 

integrera abstraktioner med faktisk konkret verklighet. Det är förstås inte ett försvar för att mina egna idéer 

skulle vara mer rationella än andras, bara för att jag, generellt sett, tror mig förhålla mig mer passionerad till 

dem. Trots allt är det inte känslorna som avgör sanningshalten i ett påstående, men förnuftet och hur väl det 

samspelar med observerbar objektiv verklighet. Det här är dock inte en text i ämnet kunskapsteori. Det här är 

en text om först och främst moral – men det kan tyckas relevant att i förstone redogöra för min passion för 

filosofi. När jag skall skriva om sådana här saker kan jag bli väldigt upprörd och uttrycka mig i spetsiga ordalag, 

vilket enligt vissa (men inte enligt mig själv) är opassande. Det här är också ett ämne som kan tänkas beröra 

somliga läsare väldigt personligt, och om jag lyckas uppröra någon annan lika mycket som jag själv har 

upprörts, då får det väl tolkas som ett tecken på mental hälsa. (Jag kan bara, inom parentes sagt, önska att jag 

och mina läsare i så fall kan finna gemensam grund även bortom dessa känslor.) 

151

För några timmar sedan befann jag mig i en diskussion kring hustrumisshandel. Man var orolig för en kvinnlig 

bekant som på grund av sin muslimska tro hävdade mannens rätt att bära hand på sin hustru. Nu vill jag inte 

föra en debatt om Islam och om hur ondskefull religion är – och inte heller om huruvida Koranen förordar 

misshandel eller ej. Det relevanta är att just den här kvinnan ansåg att Koranen rättfärdigar mannens rätt att 

slå sin kvinna. Jag förstår gott och väl att man i den här situationen blir orolig för sin vän, men bara till en viss 

gräns. Kvinnan ifråga ansåg nämligen att hon förtjänade stryk när hon, säg, inte hade gjort turkiskt te åt sin 

man, eller undlåtit att tvätta hans skor. Läsaren har kanske (men förhoppningsvis inte) erfarenhet av 

våldsamma relationer, eller också någon bekant med sådana erfarenheter. I så fall vet man troligtvis med sig, 

såsom man säkert gör annars också, att en relation av det här slaget kan vara svår att upplösa. Man är rädd för 

sin partner, man känner sig möjligtvis beroende av denne, och man fruktar måhända något slags hämndaktion 

ifall man går sin egen väg. Många kommer även vilja inkludera kärlek i ekvationen, men en kärleksfull relation 

är något som förutsätter ömsesidig respekt och ömsesidig beundran. Jag går alltså inte med på att en våldsam 

relation inbegriper eller grundar sig på de facto kärlek, vilket säkert kommer att röna idiosynkratiskt motstånd, 

men det är en poäng jag vidhåller trots ihärdig kritik. 

I just det här fallet är situationen kanske ännu mer komplicerad på grund av den religiösa bakgrunden. Alla 

kvinnans vänner anser precis som hon själv att mannen har absolut rätt att aga sin hustru, och om hon skulle 

sätta sig emot detta skulle hon överges av både familj och vänner. (Det har inte varit tal om hedersmord, men 

logiken föreslår att det är en hypotetisk fara som bör beaktas.) Nästan alla anser att hustrumisshandel är 

avskyvärt och, för att göra bruk av de där spetiga orden jag varnade för, ondskefullt. Jag har tidigare 

argumenterat för att hustrumisshandel inte är fullt lika hemskt som barnmisshandel – på vilka grunder? Ett 

barn är inte lika självständigt som en vuxen. Ett barn kan inte rymma, för ett barn har ingenstans att rymma 

till. För ett barn representerar föräldrarna hela världen, och att ha sina föräldrar emot sig är att bära hela 

världen på sina axlar. En vuxen kan emellertid resa bort, en vuxen kan upplösa destruktiva eller meningslösa 

relationer. En vuxen kan begära skilsmässa och om nödvändigt blanda in polisen. Ett barn på fem år har 

praktiskt taget inga möjligheter att befria sig ifrån en våldsam familj, men det har en vuxen människa (även 

om det naturligtvis, som med det mesta, är lättare sagt än gjort). Filosofen Stefan Molyneux har ägnat 

åtskilligt med tid åt sådana här frågor, och vad han har att säga apropå dem är kategoriskt vettigt. Han har 

myntat begreppet “de-foo-ing”, som innebär att man separerar med sin “family of origin”, sin “foo”. Ifall man 

har en våldsam bakgrund i hemmet blir “de-foo-ing” förr eller senare aktuellt, försåvitt man nu ogillar våld och 

har något emot barnmisshandlare. Det kan vara en svår och plågsam procedur, men inte desto mindre 

nödvändig för det fortsatta välmåendet. 

Om ens vänner vänder en ryggen i samma stund man vägrar vara en slagpåse, då är de inte några vänner. Om 

ens familj gör detsamma, då är det inte en familj man bör ha någon som helst kontakt med. Jag förutser en 

kaskad av invändningar mot det här, och jag förstår att det är ett ämne som är känsligt för väldigt många 

människor. Man anklagar Molyneux för att vara en familjernas fiende, men det är han naturligtvis inte. Jag är 

inte heller en familjernas fiende – men jag är alla våldsamma relationers fiende (om ordet “fiende” kan 

tillämpas på det här). Hittills har jag bara konstaterat att hustrumisshandel existerar, och att det är en verkligt 

hemsk företeelse. Vad jag verkligen vill komma åt här och nu är de tredje parter som försvarar misshandeln. 

Angående barnmisshandel och smisk (smisk är enligt mig en form av barnmisshandel) har jag redan talat om 

det här. Jag har sagt att människor tenderar att normalisera och bagatellisera barnmisshandel om de själva 

råkat ut för detta när de var små, därför att de inte vill mötas av insikten att deras föräldrar gjorde något 

ondskefullt. Istället kanske man säger att misshandel är hemskt idag men att det vara rimligt då, och så vidare. 

Man greppar varje halmstrå för att, egentligen, försvara sina egna föräldrar. På ett liknande sätt tenderar 

människor att normalisera hustrumisshandel, och sådant gör mig alldeles rosenrasande! Varför en allmän vilja 

att släta över och “ursäkta” sådant beteende? Det har jag inte riktigt kommit underfund med ännu. Jag tror 

det har att göra med att man vill förskona offret – som aktivt väljer att vara ett offer – hennes beskurna del av 

skulden, men då gör man (förhoppningsvis utan att inse det) frågan moraliskt irrelevant. (Jag ber om ursäkt 

ifall jag utgår ifrån den könsstereotypa idén om att bara kvinnor kan vara offer för misshandel inom relationer, 

men i just det här fallet rörde det sig trots allt om en kvinna.) 

Hur ser de här ursäktande argumenten ut? Kvinnan ifråga anser alltså frankt att mannen har rätt att slå sin 

hustru, varje gång hon av ett eller annat skäl underlåter att lyda honom. Fortfarande är hon ledsen och gråter 

varenda dag på grund av situationen, som hon ju trots allt både accepterar och anser vara rätt. Man kan 

givetvis kritisera den man som slår sin kvinna, och det gör jag, men att han gör fel betyder inte per automatik 

att hans kvinna (som ju egentligen inte är “hans”) är en oskyldig lammunge. Hon träffar ett aktivt val med 

152

varje smäll, att stanna kvar i den destruktiva relationen. Att lämna sin man när man är en muslimsk kvinna, 

och under dessa omständigheter, det är väl sannerligen ett “tour de force”. Ett sådant val skulle kräva en 

minst sagt oerhörd kraftansträngning, men att förneka valmöjligheten är att ursäkta beteendet. Trots allt är 

alla moraliska dilemman avhängiga av mänskligt fri vilja. Om hustrumisshandel bara är ett olyckligt inslag i 

vardagen som de inblandade parterna inte rår för, då finns ju inget att diskutera. Varför betänker man, i så fall, 

inte också mannens roll och förmodade determinism? I en sådan här relation måste det vara lika förväntat av 

mannen att slå sin kvinna, som det är förväntat av kvinnan att bli slagen. På vilket sätt kan mannen bära skuld 

för sitt beteende, när kvinnan förnekas skuld på samma grunder som mannen måste bära dem? Mannen 

kanske också drabbas av Allahs vrede, figurativt talat, om han inte agerar som han gör. Kanske avskyr han att 

slå en svagare livspartner, bara för att hon missat att tvätta hans skor, på samma sätt som hon avskyr att bli 

slagen? Men hon accepterar det, och hon rättfärdigar det. Kanske gör mannen det också? 

Den moraliska korruptionen går alldeles för långt när också tredje parter börjar acceptera och rättfärdiga 

hustrumisshandel. De säger att kvinnan inte har några valmöjligheter, men det har hon. Hon har inga enkla 

valmöjligheter, men svåra situationer är svåra, just på grund av att valmöjligheter existerar. Skulle hon, som 

den enda människa i hela världen, sakna en fri vilja, då vore det som att tala om en långdragen förkylning, där 

man helt enkelt får vänta och se när det blir bättre (förbehållet att hustrumisshandel naturligtvis är mycket 

värre än förkylningar). Sanningen är att våldsamma relationer inte blir bättre bara genom att man “väntar och 

ser”. De blir bättre, eller sämre, beroende på de inblandade parternas aktiva val. För att rättfärdiga dessa 

situationer måste man nog vara bokstavstroende religiös eller psykologiskt självdestruktiv, eller en 

kombination av bägge. När jag nu säger detta i diskussionen bemöts jag av invändningen: “allt är inte svart 

eller vitt”. Jag blir arg när man säger så, för då påstår man att man inte kan avgöra ifall misshandel är rätt eller 

fel, bra eller dåligt, utifrån någon objektiv måttstock. Man säger snarare att misshandel “ibland” kan vara 

“okej”. Man säger att kvinnan saknar fri vilja, enbart i den här situationen och inte i någon annan. Det är att 

ursäkta vad som pågår, att släta över det för att man inte vill konfronteras med hela hotbilden, och det är, för 

att använda de där spetsiga orden, närmast höjden av uselhet. När jag inflikar att det visst är “svart eller vitt” 

huruvida misshandel är rätt eller fel, och om huruvida kvinnan har fri vilja eller ej, då anklagar man mig för att 

vara fascist. Jag har ännu inte listat ut kopplingen, men jag förmodar att personangrepp närmast per definition 

innebär frånvaron av saklig koppling. 

Jag vill inte bli alltför långrandig – jag har redan skrivit alltför generöst med textmassa – så det har blivit dags 

att summera vad jag har haft att säga. Misshandel är hemskt, oavsett vem som misshandlar och vem som är 

offret. Det är hemskt, även när offret på grund av det-eller-det skälet anser stryk vara legitimt. Särskilt hemskt 

är det att säga att offer för hustrumisshandel saknar valmöjligheter; man säger inte att valmöjligheterna är 

väldigt svåra utan att de faktiskt inte ens existerar. Sådana resonemang gör kvinnan till en viljelös slagpåse, de 

klär av henne all hennes mänsklighet. Inte minst är det en förolämpning mot alla kvinnor (eller män) som tagit 

mod till sig att lämna våldsamma relationer. Sanningen är att alla människor bär eget ansvar för sin egen lycka 

och sitt eget välmående, och för att de egna relationerna skall bära så mycket frukt som möjligt. Även, och 

kanske i synnerhet, i en våldsam relation är detta sant, för en kvinna som stannar hos en våldsam man träffar 

ett val genom vilket hon godkänner hans auktoritet. För varje smäll hon accepterar, godkänner hon ipso facto 

“might is right”-idén och att hon själv inte förtjänar bättre. Det här tangerar den relationsnihilism som jag 

skrivit om tidigare. Nu är ämnet som sagt känsligt och flera som läser det här kommer säkert att känna obehag 

eller spontan ovilja. Jag avrundar därför med en vädjan: jag slipper gärna påhopp om att jag skulle uttala mig 

om något jag inte vet något om, om att jag inte förstår hur dessa kvinnor mår och om hur svårt de har det. Jag 

svarar redan nu att dessa uttalanden stämmer. Men det förändrar inte de poänger jag framfört i den här 

texten, som jag hoppas att man åtminstone överväger ifall det känns personligen relevant. Och det gör det väl, 

om man orkat läsa ändå hit ner. 

Induktionsproblemet – November 02 

När jag var liten tyckte jag att bankomater var väldigt snälla maskiner. Allt man behövde göra var att ta med 

sitt kort, knappa in en personlig kod på fyra siffror, och välja hur mycket pengar man ville ha. Maskiner som 

visar sig ge bort en massa pengar, om och om igen, måste man ju hålla sig väl med! Nu tangerar det här 

exemplet ämnen som ekonomi och fiatvaluta, men vad jag vill koncentrera mig på är inte pengarna utan de 

induktiva erfarenheter som ledde mig till de här slutsatserna. När man är ett litet barn har man ingen större 

uppfattning om pengar. Allt jag visste var att man behövde pengar för att kunna köpa saker – exempelvis godis 

– och här fanns maskiner som bara gav bort det! Säkerligen känner en del igen sig själva i det här. Man hade 

kanske tjugo kronor i veckopeng, men så kunde man tydligen gå till de här maskinerna som bara spottade ur 

153

sig hundralappar! (Eventuella kopplingar till "fractional reserve banking" är sedan valfria.) Det är ju lätt hänt 

att man föreställer sig livet i ett Schlaraffenland där de stekta sparvarna flyger in i munnen på en, men nu 

visade sig snart mina tankar om bankomater felaktiga. I själva verket kunde dessa maskiner bara spotta ur sig 

pengar man redan hade, och dessa behövde man i sin tur arbeta ihop. (Långt senare inser man också att 

pengar representerar ett värde, och att värden måste skapas genom produktion.) Mitt exempel är förstås bara 

ett av otaligt många, för erfarenheter har vi ju alla en del av, och felaktiga slutsatser har vi alla dragit. Det är 

just det som är det så kallade induktionsproblemet. 

Med induktiv kunskap menar man kunskap som man inducerat sig fram till, dvs. som erhållits genom 

upprepade iakttagelser av omgivningen. Själva metoden i sig kallas kort och gott för induktion, eller induktiv 

logik. Människan föds "tabula rasa", som en tom griffeltavla, och all kunskap hon skaffar sig är faktiskt 

induktiv. Kunskap är kontextuell, den existerar inte i ett vakuum oberoende av verklighet och sammanhang. 

Därför är induktionsproblemet en i högsta grad grundläggande fråga som kan tillämpas på allt vetande över 

huvud taget. Det är ett problem av meta-epistemologisk karaktär: "hur är ens sann kunskap möjlig?" Det kan 

man fråga sig. Vi har ju sett att mina erfarenheter av bankomater ledde mig till att dra helt tokiga slutsatser. 

Även i vuxen ålder visar man sig ibland dra felaktiga slutsatser, trots att man använder det största mått av 

intellektuell hederlighet. Tänk sedan ifall alla slutsatser som vanligen betraktas som sanna visar sig vara 

felaktiga? Ett gammalt exempel är detta: vi ser om och om igen hur solen går ned på kvällen och upp på 

morgonen, men kan vi med rätta förvänta oss att det skall ske även i framtiden? Kan man med rationellt fog 

hävda att solen kommer gå upp imorgon bitti, bara för att den alltid har gjort det tidigare? Såsom redan 

illustrerats kan ihärdiga erfarenheter leda till falska slutsatser. Vad skiljer egentligen mina slutsatser om 

bankomaterna, ifrån mina slutsatser om solen? (För jag utgår ju faktiskt ifrån att solen kommer att gå upp 

imorgon bitti, såsom den alltid gjort förut.) Det är något man kan fråga sig. Och det var något David Hume 

frågade sig. Efter denne man brukar induktionsproblemet även kallas för "Humes problem". 

Tack vare modern astrofysik vet vi förstås en hel del om solen. Vi kan förklara hur stjärnor fungerar och 

förutspå deras determinerade annalkande död. Om en handfull miljarder år kommer vår sol att expandera för 

att till slut transformeras till en så kallad vit dvärg. Att solen skulle gå detta (eller något annat) öde till mötes 

redan nu, så att den inte skulle komma upp imorgon bitti, det är en idé som strider mot allt vetenskapligt 

vetande. Fortfarande är det ju så att allt vetenskapligt vetande också är induktivt vetande. Har det då kanske 

att göra med sannolikhet? Blir det mer korrekt att säga att solen med största sannolikhet kommer att gå upp 

imorgon bitti, såsom den alltid gjort hittills? Nej, svarar Hume. Han menar att vi inte ens kan tala om någon 

sannolikhet för solens fortsatta uppstigning. Vi har dels erfarenheten av att solen alltid har gått upp, och dels 

slutsatsen om att det därför är sannolikt att den kommer fortsätta med det. Men hur, undrar Hume, leder en 

erfarenhet till nämnda slutsats? Hur kan det att ett visst faktum inträffar, påverka det eventuella inträffandet 

av ett annat faktum? Det kan det inte, enligt Hume. Det är ju en slutsats som inducerats fram! Och som vi 

redan märkt kan man inte alltid lita på induktiva slutsatser (vilket förstås måste inbegripa även Humes egna). 

Hade David Hume en lösning på sitt eget problem? Nej, det hade han inte, men han ville upplösa det genom 

att peka på psykologiska instinkter. Det ligger i människans natur att dra vissa slutsatser utifrån erfarenheten. 

Om man har observerat solens uppgående så länge man kan minnas, då kan man inte låta bli att tro att solen 

kommer att fortsätta med denna vana även i fortsättningen. Man kan alltså inte genom förnuftet rättfärdiga 

"tron" på att solen kommer att gå upp imorgon, enligt Hume. Han ansåg att det bara var fråga om en 

psykologisk betingelse – en irrationell fördom kort och gott. 

När man skriver om induktionsproblemet (eller "Humes problem") är det närmast ofrånkomligt att inte också 

nämna vetenskapsfilosofen Karl Popper. I sin bok "Objective knowledge" skriver han följande: "From a rational 

point of view, we should not rely on any theory, for no theory has been shown to be true or can be shown to 

be true". Till denna radikala skepticism infliker han dock även att "...we should prefer as basis for action, the 

best-tested theory". Om jag förstår Popper rätt så vill han, till skillnad ifrån Hume, mena att kunskap kan vara 

sannolik, även om den inte kan bevisas vara sann. Han föredrar dock ordet "träffsäkerhet" – verisimilitude på 

engelska – framför "sanning", av förståeliga skäl. (Det råder ju en allmän akademisk uppfattning om att 

naturvetenskaper inte kan tillhandahålla sanningar, och det är Popper och hans falsifikationsteori som är 

boven i det dramat.) Enligt Popper skall goda vetenskapliga teorier göra prognoser som måste vara testbara, 

och eventuella bekräftelser av dem påvisar deras så kallade träffsäkerhet. Man kan inte tala om en "ökning" av 

sanning enligt honom, utan bara en ökning av träffsäkerheten. Vi kan alltså aldrig med säkerhet veta om vi 

faktiskt har nått själva sanningen, såvitt Popper får säga sitt, då en teori inte kan vara sann – den kan bara vara 

antingen relativt träffsäker eller också falsk. Nu skall jag inte gå in utförligare på just falsifikationsteorin här, 

154

men den bör ju nämnas åtminstone i korthet. Poppers vetenskapsteorier har på gott och ont (i princip bara 

ont enligt mig) påverkat akademisk kunskapsteori i grunden, och de verkar tyvärr, så långt min kunskap 

sträcker sig, vara allmänt omfamnade. 

Bertrand Russell har även haft sitt att säga om induktionsproblemet, och de flesta av oss känner säkert redan 

till det som brukar kallas för "Russells kalkon". Scenariot handlar om en kalkon som under första morgonen på 

farmen märker att den får mat klockan nio. Samma rutin upprepas dag efter dag, vecka efter vecka, och till 

slut känner sig kalkonen trygg i vetskapen om att maten kommer fortsätta att serveras samma tid varje 

morgon. Omsider visar det sig att kalkonen hade haft helt fel i denna betryggade slutsats, då den på 

julaftonsmorgonen istället för att få mat blir halshuggen. Den induktiva erfarenheten ledde alltså kalkonen till 

att dra en felaktig slutsats, och skillnaden mellan att få frukost och att bli dödad är ju faktiskt ganska stor. 

Betyder det att induktiva resonemang blir på förhand ogiltiga ur logisk synpunkt? Låt mig först bemöta 

Russells exempel, vilket jag för enkelhetens skull gör genom att citera vad Carl Svanberg skrivit på sin blogg 1 : 

"Människor har fri vilja, så det fanns därför ingenting som gjorde det nödvändigt för bonden att slakta 

kalkonen just den där dagen. Han kunde, om han ville, struntat i att slakta kalkonen, eller att slakta något djur 

överhuvudtaget. Eller så kunde han, om han av någon anledning föredrog det, slaktat ett annat djur i 

kalkonens ställe." Man måste göra åtskillnad mellan det som är och inte är determinerat, mellan det 

metafysiskt givna och det som är orsakat av människan. En annan poäng är att kalkonen inte begriper hela 

kontexten utifrån vilken den drar slutsatserna. Den vet inget om kalkonfarmer och människans seder och bruk. 

Kunskap är, som redan sagts, kontextuell. För att dra en korrekt slutsats bör man vara införstådd med hela 

situationen, och det kan inte en kalkon vara. Därför är det inte särskilt vettigt att använda kalkoner för att 

illustrera ett problem som faktiskt först och främst rör det mänskliga intellektet. 

Om man läst hit ner lär man vid det här laget ha ett bra hum om vad induktionsproblemet går ut på, om man 

inte redan hade det. Kan jag lösa det? Frågan är vad som förväntas av en eventuell lösning. Människan är inte, 

och kan inte vara, ofelbar. Hennes kunskap, och de slutsatser hon drar utifrån den, kommer aldrig att bli 

absolut och i alla lägen felfri. Även när man gör bruk av sitt intellekts fulla kapacitet kommer man förr eller 

senare att nå slutsatser som visar sig felaktiga, för människan är trots allt ingen gudom. Hon har av natur 

förnuftet på sin sida, men hon har inte något facit där alla absoluta sanningar finns nedtecknade. Om en 

lösning på induktionsproblemet måste innehålla en metod genom vilken induktiv kunskap alltid skall kunna 

vara absolut sann, då är den inte ens möjlig i teorin. Men det är också att göra ofrånkomlig verklighet till ett 

problem. Att induktiva slutsatser är felbara är inte särskilt problematiskt egentligen, och betraktas väl aldrig 

som det utanför de akademiska salarna. Jag sitter inte här och oroar mig över att solen inte skall gå upp 

imorgon, för det vet jag ju att den kommer göra. Enligt induktionsproblemet har jag kanske inte rätt att veta 

det, men då har människan aldrig rätt att veta något. Om kunskap måste vara ofelbar för att vara rationell, då 

är den aldrig rationell, och då hamnar vi i subjektivismens träsk där David Hume sedan länge redan bor. Hur 

kan potentiellt felbar kunskap vara rationell? Genom bruk av förnuftet, medelst vilket vi bland annat begriper 

situationers kontextuella sammanhang. (Vi begriper också induktivt att induktion är felbar, så även själva 

induktionsproblemet rymmer ju faktiskt ett inneboende påstående om att det i sig självt kan vara falsk.) 

Avslutningsvis några ord om varför det i skrivbordsfilosofiska sammanhang är så populärt att vara anhängare 

av Hume och Popper, och om varför induktionsproblemet och andra av Humes idéer (såsom Humes lag) så 

ofta åberopas i debatter och diskussioner av olika slag. Per-Olof Samuelsson har sagt att det (åtminstone 

delvis) beror på att man därigenom kan komma undan med vilka absurda påståenden som helst 2 . Det finns ju 

ändå inga objektiva sanningar, inte sant? Till och med det mest nyktra och välgenomtänkta påståendet kan ju 

visa sig vara falskt, inte sant? Enligt Hume kan man inte ens tala om sannolikheter, så påståendet "Stockholm 

är Sveriges huvudstad" anses lika irrationellt som "Människan är en bevingad demonuggla med av Gud 

inprogrammerad artificiell intelligens". Enligt Popper är inget av påståendena sant, men han skulle väl 

åtminstone, hoppas jag, medge att det tidigare är mer "träffsäkert" än det senare. När man kritiserar en 

Hume-anhängares hypotetiska påstående om demonugglan, då kan ju denne bara kontra med att ingen 

kunskap är mer rationell än någon annan, och att allt ändå bara handlar om "tro". Någon har i en kommentar 

på den här bloggen påpekat att "hela vetenskapen blir t. ex. i samma klass som skrock och paranoida 

vansinnesillusioner och dylikt". Ja, sådana konsekvenser får induktionsproblemet enligt Hume, och då kan man 

ju lika gärna, som Per-Olof Samuelsson skrivit, spå i kaffesump eller gässens inälvor istället. Varför ens bemöda 

1 http://svanberg.wordpress.com/2006/04/20/en-kort-kommentar-om-induktionsproblemet/ 

2 http://www.nattvakt.com/nnv/utskrift/040729induktion.htm 

155

sig om att använda metoder som på induktiva grunder visat sig vara tillförlitliga? Och varför alls skaffa sig 

(induktiv) kunskap som ändå aldrig kan vara sann? Eftersom Hume utgick ifrån induktion när han formulerade 

sitt induktionsproblem, vore ett svar på dessa frågor väldigt intressant. När allt kommer omkring förmodar jag 

att det är här det måste sluta, utan någon självklar lösning på ett lika lite självklart problem. 

Den avklädde John Rawls – November 05 

Debatterna om huruvida socialliberalismen är en socialism eller en liberalism, de är tyvärr ständigt aktuella. 

Det är inte riktigt ämnet för dagen, men för att parafrasera på den gamla tanten: “För att säga 

’socialliberalism’ måste man först kunna säga ’social’”. Liberalism definierar jag som upprätthållandet av de 

individuella rättigheterna, och det är ju ganska uppenbart att socialliberalismen inte ämnar att göra detta. Jag 

skall inte gå in ytterligare på det här just nu. Däremot vill jag ta upp de så kallade ursprungspositionerna som 

den moderne socialliberalen John Rawls presenterade i sitt magnum opus “A Theory of Justice” ifrån år 1971. 

1. Varje människa har rätt till den största uppsättning grundläggande friheter som är förenlig 

med att alla har samma friheter. 

2. Sociala och ekonomiska ojämlikheter ska vara anordnade så att de gynnar de sämst ställda 

människorna. 

3. Alla yrken och ställningar skall vara öppna för alla människor att söka och diskriminering är ej 

tillåtet. 

Såvitt jag vet har dessa positioner främst kritiserats för att de inte inkluderar djur i beräkningarna, eller för att 

det snarare skulle vara en formel för utilitarism än för socialliberalism. Själv vill jag faktiskt hålla med om den 

första positionen. Grundläggande friheter (eller rättigheter) måste vara universella och uniforma. Med andra 

ord: de måste vara motsägelsefria. En rättighet som är motsägelsefull blir ju genast nollifierad vid praktisk 

tillämpning, så den kan inte existera på annat än begreppslig nivå. Men sedan vill jag faktiskt hävda att punkt 

två säger emot punkt ett, och att punkt tre säger emot både punkt ett och punkt två. Ifall “sociala och 

ekonomiska ojämlikheter” skall gynna “de sämst ställda”, då utgår vi ifrån positiva rättigheter snarare än 

negativa, och det mest elementära felet med positiva rättigheter är just att de är motsägelsefulla. Jag har 

redan förklarat det i min lite längre utläggning om rättigheter, så för enkelhetens skull citerar jag vad jag skrivit 

där: 

Positiva så kallade rättigheter innebär att man har rätt att få något av någon annan, som, säg, 

gratis sjukvård eller skolgång. Det implicerar naturligtvis att man alltid måste tjäna andras 

intressen, och “måste” innebär förstås att man tvingas till det. En rättighet är universell och 

uniform – har man alltid rätt att tvinga alla att tjäna ens egna intressen? Det är inte vare sig 

allmänt önskat eller praktiskt möjligt, så det faller platt. Har alla alltid rätt till sjukvård och 

skolgång? Oberoende av hälsotillstånd och ålder och kunskaper? Ja, det är helt enkelt 

verklighetsfrånvänt, och ingen som talar om positiva rättigheter tänker ens tanken att tillämpa 

dem konsekvent. Om alla har rätt till allas sjukvård, exempelvis, är varje individ kriminell på 

förhand. Dels därför att de flesta av oss inte arbetar inom sjukvården, och dels därför att ingen av 

oss kan erbjuda sjukvård till alla, alltid. Man märker strax hur de positiva rättigheterna faller 

samman. 

Sedan har vi den tredje punkten, som jag menar strider både mot punkt ett och punkt två. Den går ut på att 

“alla yrken och ställningar” skall kunna sökas av alla, utan att de skall behöva utsättas för diskriminering. (Jag 

utgår ifrån att Rawls inte menar att alla lediga arbeten måste kunna sökas av alla, för då skulle civilisationen 

minsann gå under innan någon hann bli tillsatt.) Att vi alla skall ha rätten att söka vilka jobb vi vill, vare sig de 

annonseras eller ej, har jag förstås inget problem med. Men sedan säger Rawls att diskriminering ej får tillåtas. 

Nu analyserar jag förstås positionerna ryckta ur dess litterära kontext, men själva poängen med sådana här 

satser är ju att de skall kunna begripas utan att man läser hela verket ifråga. Ordet “diskriminering” används 

ofta vagt, och jag vill inte göra mig skyldig till ekvivokation, men varje valsituation förutsätter ju faktiskt 

diskriminering. Varje valsituation innebär att man väljer ett alternativ över ett annat, eller över flera andra. 

Om man anställer någon på sin arbetsplats, innebär det att man diskriminerar övriga sökanden. Vad är det att 

gynna “de sämst ställda människorna”, om det inte är att diskriminera övriga människor? Och sist men inte 

minst: eftersom varje valsituation innebär diskriminering är det något man inte kan komma ifrån. Redan 

påståendet “du skall ej diskriminera” diskriminerar ju faktiskt mot människor som diskriminerar. Man kommer 

156

inte undan diskriminering, eftersom människan är “dömd” till att ständigt hamna i valsituationer. Således blir 

påståendet även, faktiskt, självmotsägande. 

Nu är jag medveten om att jag tar itu med Rawls ursprungspositioner helt oberoende av vad han för övrigt 

skriver i sitt magnum opus (varur jag bara läst lite korta stycken här och där, än så länge). Men som sagt skall 

man inte heller behöva läsa in någon särskild kontext i de här positionerna som ju uttryckligen skall fungera 

“ursprungligen”, dvs. “före” samhällets bildande. Och före samhällets bildande kan man minsann inte läsa 

rättsteoretiska verk av moderna socialliberaler. Ifall Rawls menar något helt annat med sina positioner än vad 

jag utgått ifrån här, då använder han dessutom radikalt skilda definitioner än de vardagliga och allmänna. Det 

är ju inte definitionerna jag förändrat, utan bara de slutsatser som dras utifrån dem. Ibland känner jag mig 

som det där barnet i H. C. Andersens saga, som pekar ut den nakne kejsaren inför hela folket. “Men kejsaren 

har ju inga kläder på sig! Han är ju alldeles naken!” Och just nu verkar John Rawls ha en hel del gemensamt 

med den där nakne kejsaren. 

Förruttnelseprocessen – November 08 

Den 30:e september skrev jag en liten dementi, kan man kanske säga, angående min roll som debattör. Där 

skrev jag följande: 

Under det senaste halvåret har jag skrivit närmare 300 inlägg på den här bloggen 1 , motsvarande 

närmare tvåhundra tusen ord. Samtidigt har jag deltagit i många debatter på olika forum, över 

filosofiska och politiska frågor. Mitt namn har väl blivit ganska känt bland liberala nätdebattörer, 

och kanske även bland andra. Vad vill jag nu ha sagt med detta? Ibland – ganska ofta till och med 

– anklagar man mig för att inte “vilja ha” debatt. Man påstår att jag hänger på olika forum bara 

för att slänga ur mig åsikter vilka jag inte skulle vilja eller kunna motivera. Det är naturligtvis rent 

nonsens. Om det är något man borde ha klart för sig, är det ju att jag inte gärna påstår saker utan 

att argumentera för dem (må jag sedan ha rätt eller fel i mina resonemang). Det senaste halvåret 

har jag alltså skrivit hundratals inlägg, och de flesta utgörs av argumenterande resonemang. 

Detsamma gäller för de flesta debattinlägg jag skriver. Att man sedan påstår att jag vägrar 

debattera är sinnesfrånvänt. 

En annan sak rör detta med “ryggdunkar”. Man påstår ideligen att jag bara är ute efter 

ryggdunkar i debatter, och att jag vägrar tala med någon som inte delar mina åsikter. Om det 

tidigare påståendet var sinnesfrånvänt så är detta blommande vansinne. Om jag bara vore 

intresserad av att få min rygg dunkad, då hade jag inte ifrån första början blivit objektivist och 

liberal. Jag hade blivit socialdemokrat eller ännu hellre pragmatisk kappvändare (i den mån de 

inte är synonyma). Mina åsikter generar väldigt få ryggdunkar men väldigt många personangrepp 

och till och med mordhot. Därför vägrar jag att diskutera med människor som levererar, eller som 

tidigare har levererat, personangrepp och mordhot åt mitt håll. När argumenten tar slut tar 

sådant tjafs vid, och det händer tillräckligt ofta för att jag inte skall vilja slösa min tid på det. Att 

jag ibland vägrar debattera med meningsmotståndare beror oftast på det här snarare än något 

annat, eller också på att man bara är ute efter sofism. Om det gör att jag verkar otrevlig är det 

beklagligt, för det vill jag inte vara. 

Jag har sett hela debatter som går ut på att jag vägrar att debattera. Det sägs att jag inte 

“uppskattar” diskussioner, om jag betackar mig för att tala med en angripare, och andra blir strax 

angelägna om att haka på (vilket förstås gör att jag ej heller har lust att debattera med dem). Nu 

är det naturligtvis fritt fram för vem som helst att säga vad som helst om mig, det invänder jag 

inte emot. Men jag vill påpeka att sådana fasoner är irrationella och att anklagelserna är falska. 

Det här inlägget skriver jag för att sedan ha som svar om och när någon pajas (det är inte 

personangrepp om det inte riktas mot någon särskild person) låter grodorna hoppa ur munnen. 

Skall mina resonemang kritiseras – låt det ske sakligt med rationella motiveringar. Minns att jag 

är ovidkommande i ekvationen. Mina argument stödjer sig på objektiva fakta eller på luft 

(förhoppningsvis det tidigare) men i alla händelser är det i så fall inte mig ni har anledning att 

kritisera, utan argumenten. Om ni nu inte uppfattar mig som en oärlig debattör. Men det är ju för 

er jag skrivit det här inlägget. 

1 För att vara exakt hade jag skrivit 317 inlägg den 30:e september. 

157

Nu behöver jag förstås inte urskulda mig (vilket jag i sådana fall redan har gjort). Det här skall inte handla om 

mig, men om gemenlig debattetik på det stora hela. Jag brukade nämligen tänka att man bara sade det här om 

mig. För något år sedan kom jag till insikten om att huliganerna inte bara ville sätta just mig på plats – de ville 

sätta alla på plats. Ja, det vill säga, alla icke-huliganer. Det vill säga, alla människor som vägrar delta i nämnda 

pajkastning. Det vill säga, alla människor som inte redan accepterat att altruistiskt offra sin tid och sitt intellekt 

till förmån för oförtjänta illvilliga huliganer. Detta accepterande är vad som inleder förruttnelseprocessen, ett 

ord jag lånat av Per-Olof Samuelsson 1 . 

Man kan ju kanske tycka att jag använder väl spetsiga ord. Det har jag full förståelse för, så länge man nu inte 

är eller har varit en aktiv debattör själv. Om man aldrig diskuterat filosofi och politik på ett nätforum, eller 

ansikte mot ansikte, då är det väldigt svårt att sätta sig in i klimatet jag talar om. Ifall man däremot är eller har 

varit debattör, då kan man väl knappast ha undgått att lägga märke till vad jag pratar om. Jag använder hårda 

ord, men det är verkligen ingenting mot vad man använt mot mig. Jag använder hårda ord därför att det är 

vad som krävs för att beskriva fenomenet i någon som helst rättvis dager. Om jag svarar eller bemöter något i 

ett forum, då förväntas jag svara på alla hugskott som kan tänkas dyka upp. Om jag skriver att jag inte har 

något problem med legalisering av prostitution, då förväntas jag försvara mig när näste person anklagar mig 

för att vara slavhandlare. Om jag skriver att jag förespråkar legalisering av handeldvapen, då anklagar man mig 

snart för att försvara mördare. Inte nog med ogrundade anklagelser – man kräver att jag skall försvara mig 

mot dem också. Ifall jag inte vill hålla god min i elakt spel – för det här är ju ett spel – då regnar 

personangreppen snart ner över mig. Då påpekar man att jag minsann måste vara både slavhandlare och 

mördare, och att jag naturligtvis är dogmatisk i min religiösa tro på objektivismen, för att jag inte skriver långa 

utläggningar om varför dessa påståenden inte skulle vara sanna. Jag vet att det kan låta otroligt för en tredje 

part, och att det kan låta lite megalomaniskt när jag säger att dessa kräk inte har rätt till en enda sekund av 

mitt liv. Men en sekund här och en sekund där blir snart väldans många sekunder, och snart slösar jag timtal 

på att försvara mig ifrån ogrundade och elaka anklagelser. Om tio sådana anklagelser presenteras dagligen – 

hur mycket tid skulle det inte krävas för mig att svara på dem? För att inte tala om alla anklagelser som sedan 

följer på svaret. 

Det här är verkligen en förruttnelseprocess. Det är inte min plikt att besvara personangrepp, och det ligger 

inte i mitt intresse att umgås med människor som vill mig illa (även om det bara rör sig om diskussion på ett 

nätforum). För den skull är jag inte “anti diskussion”, jag är bara ovillig till diskussion med människor som 

angriper mig, eller som till det bästa av mitt omdöme är ohederliga. På samma sätt är det inte din plikt att 

bemöta allt strunt man slänger i din riktning. Ifall man påstår det är man inget mindre än en huligan, dvs. en 

person som är ute efter att förstöra. I debatterna är det många som bara har förstörelsen för ögonen, och vad 

har du eller jag för plikt att hjälpa till? Skulle jag tala om plikt vore den snarare att inte hjälpa till (men i 

egenskap av objektivist är jag ju inte pliktetiker, så låt säga att det är det moraliska alternativet, att ignorera 

destruktivitetens näthuliganer). Ibland är det förstås svårt att hålla fingrarna i styr. När ilskan bubblar upp vill 

man skriva ett rekorderligt svar på angreppen, och det händer ju att man ger efter för den impulsen. Tyvärr 

kan åtminstone jag själv inducera mig fram till vad som då sker: det ploppar upp tio nya inlägg med angrepp 

som man förväntas lägga ner en eftermiddag på att besvara. Till vilken nytta? En gammal nätetikett säger att 

man “inte skall mata trollen”. Det är sannerligen en bra etikett, för när man matar trollen så växer dem, och till 

slut förökar de sig. Man har inte tjänat något på vägen, men förlorat åtskilligt. Och det är ju trollens avsikt. Då 

har man gjort dem till viljes. På ens egen bekostan. 

Öppet brev till Torbjörn Tännsjö – November 10 

Jag kommer ihåg min första lektion i Filosofi A på komvux. Det hela inleddes med att läraren, Hans Artberg, 

förklarade att filosofi minsann inte är något “flumämne”. Det är tvärtom ett seriöst sådant, fyllt av “gamla 

gubbar”. Han menade till och med att man bör bemöta filosofin “närmast vetenskapligt”. Hans specialitet var 

sanningsrelativism. Den första uppgiften innebar att han ritade ett träd på tavlan och sedan en katt som gick 

runt trädet. Samtidigt klättrade en ekorre runt på trädets stam, men alltid i en riktning motsatt kattens, och 

alltid i exakt samma hastighet. Det innebär ju att katten och ekorren aldrig kommer att se varandra, för de har 

alltid trädet mellan sig. Kan man nu säga att katten går runt ekorren? Hela klassen började vilt diskutera det 

här, och man kom fram till väldigt olika slutsatser. Vissa påpekade att katten ju faktiskt går i en cirkel runt 

trädet, och att detta ringar in även ekorren. Andra var inte fullt så övertygade. Någon menade, av skäl jag inte 

1 http://www.nattvakt.com/nnv/utskrift/060618ld.htm 

158

minns, att katten inte ens kan sägas gå runt trädet. “Det är ju det jag menar” replikerar läraren förnöjt. “Man 

har olika sätt att se på saker och ting, men det ena gör inte det andra fel”. Poängen var alltså att alla 

slutsatserna kunde sägas vara sanna (om han alls medgav att sanning finns, för hans favoritfilosof var 

nämligen Karl Popper). 

Det här är bara en liten kort illustration av vad man kan tänkas få lära sig på en lektion i Filosofi A. Men det 

kommer mer! Efter en liten paus fick vi titta på en intervju – jag minns inte vilken – med Torbjörn Tännsjö. 

Artberg sade inledningsvis att många riktat skarp kritik mot denne Tännsjö. Somliga trodde till och med att 

han var ondskefull, att han pläderade för godtyckligt mördande, och så vidare. Dessa anklagelser var förstås 

avgjort falska, förklarade han, och övergick till att tala sig varm för utilitaristisk etik. Det är ganska enkelt att 

övertyga andra om att maximering av lycka är något gott, eftersom alla redan uppskattar lycka. Att det vore fel 

att maximera sin egen eller andras lycka vill jag heller inte påstå. Det är inte där min kritik av utilitarismen tar 

vid. (Lycka är tvärtom något man sannerligen bör sträva efter.) Ja, och sedan fick vi alltså se intervjun. Vi kunde 

klarlägga att Tännsjö inte såg särskilt ond ut. Han såg tvärtom beskedlig och trevlig ut. Därför höll vi också med 

Artberg, vid filmens slut, om att den här filosofen nog inte alls var ond eller dum. Nåja, detta “vi” inkluderar 

inte mig själv. Vid tillfället hade jag ingen klar uppfattning om Uppsala-filosofen, för jag hade inte läst något av 

honom. Jag hade bara hört talas om hans åsikter via andra källor, och nu upprepades ju dessa i intervjun. Nej, 

Tännsjö såg inte ond ut. Han såg ut som en trevlig och helt vanlig man, och uppförde sig därefter. Men det är 

ju inte hans beteende saken gällde, utan hans idéer. Och dessa idéer är många gånger både oärliga och 

genomonda. Jag hoppas att den här bloggens läsare är införstådda med det. 

För en tid sedan skrev jag ett öppet brev till Torbjörn Tännsjö, där jag kort och koncist hade samlat en del kritk 

mot hans idéer. Något svar har jag förstås inte fått ännu, och förmodligen får jag inget heller. Men jag tänkte 

att brevet skulle få sin plats på bloggen, trots allt. 

Brevet. Hejsan, Torbjörn. Mitt namn är Henrik Sundholm. Du har förmodligen aldrig hört talas om mig, men 

mitt namn har ändå blivit smått känt på Internet, dels genom mitt ihärdiga deltagande i politiska och 

filosofiska debatter, och dels genom min blogg . Jag skriver det här brevet med anledning av några frågetecken 

som behöver rätas ut. Till saken hör att jag både är objektivist och liberal (det senare följer på det tidigare, inte 

sant?) och att jag, med detta som bakgrund, har några saker att ta upp med dig. 

1. Låt oss utan omsvep gå in på första punkten på dagordningen, eftersom tiden säkert är dyrbar för oss 

bägge: ett uttalande du gjort angående objektivismen i ”Grundbok i normativ etik” ifrån år 2000. På sida 47 

skriver du följande: 

En av efterkrigstidens mest uppmärksammade författare av filosofisk populärlitteratur, Ayn Rand, 

har genom ett engagerat försvar för den etiska egoismen, bidragit till att intresset för denna lära 

varit betydande. Den har ju också kunnat tjäna som filosofiskt försvar för vissa varianter av s.k. 

nyliberal politisk ideologi. Några vägande argument för den etiska egoismen kan man dock inte 

säga att Rand framställt. 

1.1. Här finns några saker som man faktiskt behöver ta med i beräkningarna. För det första: Ayn Rand skrev 

inte bara populärlitteratur. Det skriver du förstås inte heller, men det antyds ju. Faktum är att Ayn Rand skrev 

fler facklitterära essäsamlingar än romaner, men det vet du förstås redan. Trots allt – om man innehar en 

professur i praktisk filosofi är det här svårligen något man kunnat undgå. Jag får därför intrycket av att du 

faktiskt försöker framställa Ayn Rand som oseriös? Att avfärda en tänkare som blott och bart författare av 

”populärlitteratur” är alltför enkelt. 

1.2. Min andra invändning mot det här är att Ayn Rand inte bidrog till intresset för en redan befintlig lära, hon 

skapade läran. Rand försvarade inte etisk egoism såsom kanske Nietzsche eller Steiner hade gjort före henne, 

utan hon försvarade en etisk egoism hon själv skapat. Undertiteln till ”The Virtues of Selfishness” är som 

bekant ”a new concept of egoism”. Det betyder inte att hon definierar ordet egoism annorlunda än 

konvention. Hon definierar egoism, kort och gott, som att handla på så vis att man tjänar sina egna intressen. 

Det är hennes slutsatser som är originella för objektivismen – att egoismen är det enda moraliska alternativet. 

159

Hur hon härleder den slutsatsen vet du säkert redan, men jag har i alla händelser behandlat ämnet på min 

blogg, i all korthet 1 . 

1.3. Den tredje invändningen rör kanske en petitess, men jag vill ändå ta upp den. Här rör det din formulering 

”vissa varianter av så kallad nyliberalism”. Jag får intrycket av att detta ”så kallad” implicerar ett outtalat 

underminerande, som om ”nyliberalismen” inte vore värdig att hänga med de stora grabbarna bland de 

politiska ideologierna. Det här kan förstås vara en undermedveten småsak, eller också inte. Jag vill även 

redogöra för Rands åsikter om ”nyliberalismen” eller ”libertarianismen”, ifall de undflytt ditt minne. Hon 

avskydde libertarianismen. Varför? Därför att det är en kategori som inbegriper, eller kan inbegripa, många 

saker hon vägrade att stödja: exempelvis allmän statsfientlighet, anarkokapitalism och förakt för moral. 

Därutöver brukar termen ”nyliberalism” främst användas av ideologins kritiker som ett skällsord. Det räcker ju 

i ärlighetens namn att säga kort och gott ”liberal”. (Men jag förstår att det är en vid term som lämnar fältet 

öppet för mången spekulation, och att du vill uttrycka dig precist. Fortfarande är det viktigt att använda en 

korrekt terminologi, och man kan ju faktiskt förklara vad man menar med ett ord, om så bara i en fotnot.) 

1.4. Det här för oss till min fjärde och sista invändning: att Ayn Rand inte presenterade några ”vägande 

argument” för den etiska egoismen. Jag undrar hur man skapar ett ”engagerat försvar” av något, utan att ha 

några ”vägande argument” att ställa sig bakom? Man får ju medge att Rand inte försvarade sina idéer med 

knytnävarna. Om hon hade gjort det skulle nog inte intresset för objektivismen idag vara ”betydande” heller. 

För att en filosofi skall kunna försvaras och uppnå betydelse måste den faktiskt innehålla vägande argument, 

även om dessa kan vara irrationella och falska. Till och med nazismen vilar på vägande argument. Dessa har 

bara befunnits vara irrationella och falska av efterkrigstidens samhällen (nåja, de flesta av dem om inte annat). 

I verket ”The Virtue of Selfishness” presenteras också ganska många sådana där vägande argument för 

egoismen. Det är ju både möjligt och troligt att du finner dessa argument befängda, om du tagit del av dem, 

men det förändrar inte det att de existerar. Att framställa objektivismen som om den saknade argumentation 

är inte särskilt professionellt, håller du inte med? 

2. Härnäst vill jag diskutera ett citat som kommer ifrån ”Ideologierna lever!” ur ”Filosofi och politik” ifrån 

samma år. På sida 12-13 skriver du: 

Alla ideal som är kontroversiella är emellertid inte tänkvärda. Det finns liberala ideal, som 

verkligen kan förkastas som ren galenskap. Jag tänker på den nyliberala tankeströmning, som 

haft inflytande under det tjugonde århundradets två sista decennier *…+ Läran har många 

teoretiska svårigheter, vilka hänger samman med att det är svårt att ange mera precist vad en 

individ rätteligen äger. Men ett ännu allvarligare problem med läran är att den är moraliskt 

oacceptabel. Den medger att en människa, som råkat bli lyckligt lottad i tillvaron, till exempel 

genom arv, struntar i den olycka, som slumpen valt ut åt andra (vilka till exempel kastats ut i 

arbetslöshet och social misär). Det moraliskt orimliga i detta förstår varje sunt tänkande och 

kännande varelse. 

2.1. Att liberalismen (låt oss hädanefter strunta i det där prefixet ”ny-”) är kontroversiell har du absolut rätt i. 

Att den inte skulle vara tankvärd är dock ett ännu mer kontroversiellt uttalande, och att den skulle vara ”ren 

galenskap” är att göra det hela lite väl enkelt för sig. Naturligtvis har du rätt till dina åsikter, det ifrågasätter jag 

inte. Men frågan är väl om åsikterna som sådana är sanna? Att avfärda liberalismen som galenskap är enkelt, 

för man behöver ju inte argumentera mot vansinne – bara ignorera det. På samma sätt brukar man omtala 

objektivismen som vore den dogmatisk, om så bara därför att det förenklar läget. Det enda gensvar som 

efterlyses mot dogma är uppmaningen ”sluta ha så grundmurade åsikter!”. Och det gensvar en galen ideologi 

förtjänar är naturligtvis ”det här är för absurt för att ens påkalla ett bemötande!”. Fortfarande tycks det mig 

väldigt oprofessionellt att kalla det konsekventa upprätthållandet av negativa rättigheter (vilket kapsylerar 

liberalismen) för galet. Det kan ju vara befängt nonsens, men det kan svårligen vara ett utslag av mental 

ohälsa. 

2.2. Är det ”svårt att ange mera precist vad en individ rätteligen äger” enligt liberal rättighetsteori? Ja, kanske 

det. Här råder det skilda meningar, men främst i detaljfrågor. Vad en individ rätteligen äger preciserades ju 

faktiskt redan av John Locke år 1689: liv, frihet och egendom. Vad sedan detta innebär förklaras ju i Lockes 

1 Hänvisning till ”Egoism kontra altruism” ifrån 25:e oktober. 

160

kontext, men för all del på ett kanske mer koncist sätt av moderna liberaler. Exempelvis i essän ”Man’s Rights” 

ur ”Capitalism: The Unknown Ideal” av Ayn Rand. Jag har faktiskt till och med själv i all korthet förklarat och 

motiverat liberal rättighetsteori på min blogg. Jag skall inte haka upp mig på petitesser i onödan, men det 

tycks mig som att en professor i filosofi trots allt borde ha kunskap om det idésystem han skriver om. Det har 

du säkert, för rättighetsteori är inte ett ämne du lär ha försummat. (Och det är ju rättighetsteorin som 

definierar den liberalism du uttalar dig om.) Det lämnar åter den där slutsatsen man bara måste dra i sista 

hand: att du mot bättre vetande smädar liberalismen därför att du helt enkelt inte själv är liberal. 

2.3. Så till detta om att liberalismen är, eller skulle vara, moraliskt oacceptabel. Politisk frihet är naturligtvis ett 

i högsta grad kontroversiellt ideal, och du är ingalunda ensam i din moraliska uppfattning om dito. Kanske 

delar du till och med majoritetens syn i den här frågan. Det kan vi dock lämna därhän. Jag känner mig 

emellertid manad att påpeka något du naturligtvis redan vet: att liberalismen handlar om rättigheter och inte 

om moral. Dessa två ting har förstås uppenbara gemensamma nämnare, men de är inte desamma. För den 

skull menar jag verkligen inte att man bör avstå ifrån alla värdeomdömen vid politiskt tänkande. Jag menar 

bara att individuella rättigheter (eller friheter) är något helt annat än moraliska utsagor. Vari skillnaden består 

vet du alldeles säkert redan själv, så jag skall inte förolämpa ditt intellekt genom att förklara det. Men om du 

vet med dig att rättighetsteori och etik är två skilda discipliner – varför gör du detta uttalande? I mycket av det 

du skriver verkar du bedriva ett personligt korståg mot liberalismen, genom sådana här påståenden för vilka 

du inte argumenterar (de förekommer snarare främst som i förbigående, som vore de helt neutrala och 

gemenliga sakpåståenden). 

3. Det här fortsätter på samma sätt, genom många av dina texter, in extenso. I den korta texten ”Nyliberalism 

eller god liberalism?” skriver du: 

Det är oklart vad det innebär att först lägga beslag på ett materiellt ting. Hur mycket har man rätt 

att ”tjinga” för, då man först finner ett stycke land? Kan man till exempel lägga beslag på en hel 

kontinent genom att vara den förste som sätter sin fot på den? 

3.1. Innebörden av att ”tjinga” för något är inte särskilt oklar enligt liberal rättighetsteori. Redan John Locke 

talade ju 1689 om att blanda arbetet med jorden. Sedan har rättighetsteorin över åren utvecklats och uppnått 

huvudsaklig, om inte fullständig, koherens. Detta behöver jag inte ta upp igen, tror jag, eftersom det bara blir 

upprepning. Annat är det med frågan om ifall (och det implicita påståendet att) man kan ”lägga beslag på en 

hel kontinent genom att vara den förste som sätter sin fot på den”. Det här brukar kallas för ”Columbuskomplexet” 

vilket du kanske vet eller inte vet. Varför ett komplex? Jo, därför att ingen liberal någonsin har 

kommit med ett sådant påstående, så långt min kunskap sträcker sig. Det är bara något som liberalismens 

kritiker påstår, men som inte har, och som aldrig har haft, stöd i ideologins rättighetsteori. Det påminner mig 

bara om den där roliga monologen som komikern Eddie Izzard håller, i filmen ”Dress to Kill” ifrån 1999 1 : 

“We stole countries with the cunning use of flags! Yeah, just sail around the world and stick a flag 

in. 

– I claim India for Britain! 

They go, 

– You can’t claim us, we live here! 500 million of us! 

– Do you have a flag? 

– We don’t need a bloody flag! It’s our country, you bastards! 

– No flag, no country, you can’t have one!” 

Så fungerar det naturligtvis inte. Att man enligt liberal teori har rätt till frukten av ens eget arbete är något de 

allra flesta är bekanta med. Att det inte räknas som ”arbete”, att sticka ner en flagga i marken och därigenom 

muta in en hel kontinent, det är inte lika allmänt känt. Dels därför att somliga politiker och filosofer far med 

dessa osanningar, och dels därför att den stora massan inte läser avhandlingar i liberal rättighetsteori. Jag 

måste bara förmoda att någon som är filosof till yrket har gedigna kunskaper om allt det jag skriver här. Det 

förmodandet lämnar ännu en gång rum för den där ”obekväma sanningen” så att säga. 

1 http://www.youtube.com/watch?v=V3Mt8n3pC5c 

161

4. Till sidst og syvende vill jag framföra poängen att inte bara liberalismen möter idiosynkratiskt motstånd i 

dina skrifter – ett motstånd som dessutom lämnas utan argumentation så långt jag läst. I boken ”Du skall 

understundom dräpa!” ifrån år 2001 skriver du på sida 41: 

… rätten till liv fördömer däremot direkt allt godtyckligt dödande av medlemmar i den egna 

gruppen. Enligt dessa läror är allt sådant dödande undantagslöst moraliskt förkastligt. Det är fel 

att mörda, helt enkelt. Här är lärorna i konflikt med hur människor i gemen tänker i vårt land. Och 

här tycks människor i gemen ha en förståndig och realistisk syn på saken. 

4.1. Boken har en synnerligen passande titel, inte sant? Med andra ord: rätten till liv innebär att mord är orätt, 

men det står i konflikt med den allmänna synen på mord, och den allmänna synen är mer “förståndig och 

realistisk”. På nästa sida kallar du det ”mjäkigt” att motsätta sig mördande ifall det råkar vara “praktiskt”, med 

dina egna ord: mord “som så uppenbart står i livets tjänst”. Jag har redan påtalat att inga sådana här 

uttalanden kan avfärdas som utslag av okunnighet. Ifall man är professor i filosofi, då har man rimligtvis 

kunskap om det allra mesta inom ämnet. Den enda slutsats jag kan dra blir därför denna: du avskyr 

liberalismen därför att den vilar på en elementär rättighet, med vilken den står eller faller – rätten till liv. 

Liberalismen har förstås inga problem med att man själv avslutar sitt liv (rätten till sitt liv implicerar ju också 

rätten att avsluta det). Liberalismen har heller inget problem med eutanasi. Abortfrågan är förvisso omstridd, 

men jag vill påstå att legala abortmöjligheter är det enda liberala alternativet. Det enda liberalismen har 

problem med, vad gäller just rätten till liv, är faktiska mord. Och det är där du skiljer dig ifrån den. 

4.2. Jag har diskuterat länge och väl med många olika utilitarister genom åren, och det är utan undantag just 

rätten till liv som gör dem avoga. Bara alldeles nyligen ville en utilitarist i en debatt jämställa bondgårdar med 

Nazitysklands koncentrationsläger, och bönderna drevs naturligtvis av samma ogenerade ondska som denna 

nations SS-officérare drevs av. Jag påstår inte att du skulle hålla med om det här. Det vet jag ju inget om. Men 

det är en övergripande tendens bland utilitarister, och du är ju själv utilitarist. Om det omoraliska i att låta djur 

lida har du skrivit, men det är inte vad jag vill beröra. Citatet ifrån din bok har inte med djur att göra, utan med 

människor. Jag menar att hela den boken kan kapsyleras med en enkel sats: ”det är ibland, under vissa 

omständigheter, begärligt att mörda”. Utifrån det perspektivet avfärdar man naturligtvis liberalismen, 

eftersom denna ideologi inte tillåter mord. Jag anser det förstås ondskefullt att plädera för mord, men det är 

inte min sak att vifta med pekpinnar. Jag undrar om du är personligen övertygad av det du skriver? Det bör 

man ju utgå ifrån, inte sant? Jag skulle säkert kunna samla ihop ett flertal människor, som är övertygade om 

att den allmänna lyckan maximeras av en Tännsjö mindre i världen. I händelse av att det här hypotetiska 

mordet låter rimligt, är det bara att meddela intresse så kan vi diskutera detaljerna 1 . 

Om filosofins betydelse – November 11 

“Människan är för människan något heligt” sade den romerske filosofen Seneca. Jag gillar det citatet, om så 

bara för att det anknyter till en antropocentrisk värdegrund. Med det menar jag givetvis inte en subjektivistisk 

värdegrund, utan en sådan som först och främst rör människan. Inte naturen, eller samhället, eller nationen, 

eller kulturen, eller djuren. Inte en värdegrund som förutsätter en påhittad parallell verklighet, såsom hos 

Platon eller Hegel eller Berkeley eller Kant. Nej, en sådan som kan tillämpas här och nu, på människan, i den 

verklighet hon lever i. Det är förstås både möjligt och troligt att jag fyller citatet med ett helt annat innehåll än 

Seneca tänkte sig, men vad gör det? Inget alls får man medge. Vad jag försöker förklara är den sprudlande 

optimism och livsglädje jag erfar inför sådana här tankar: att värderingar är värderingar för någon och för 

något. Att värderingar är mänskliga värderingar, och att de, för att vara rationella, skall tjäna hennes 

livskvalitet och lycka. Jag vill göra gällande att filosofi inte bara handlar om svåra ord och flytande 

abstraktioner utan koppling till varje människas vardagsliv. Det är ju faktiskt alldeles tvärtom: filosofi handlar 

helt och hållet om varje människas vardagsliv. Hur ser verkligheten ut? Vad kan vi veta? Hur bör vi handla? Vad 

är sant och vad är falskt, vad är rätt och vad är fel? Vi behöver svara på dessa frågor varje dag av våra liv, även 

om det sker undermedvetet och implicit. De svar vi väljer, implicit eller explicit, har oerhörd betydelse för våra 

handlingar och val, och inte minst för den själsliga hälsan. Stefan Molyneux har sagt att han är lycklig därför att 

han omfamnat en filosofi som är verklighetsbaserad, frihetlig och rationell 2 . Jag säger detsamma, och det är en 

1 Nej, det här är förstås inte ett seriöst erbjudande. Jag är vare sig mördare eller utilitarist. Och sedan vore det 

naturligtvis ej heller mord, om du skulle ge ditt medgivande. Min enda poäng är att du använder dig av rätten till 

liv för att negera den, vilket förstås är en tämligen uppenbar inkonsekvens. 

2 Johan Norberg talar för övrigt väldigt varmt för det här, i sin utmärkta podcast om lycka. 

162

poäng jag inte uttryckt tillräckligt på den här bloggen. Jag skriver inte en massa kritik av flytande abstraktioner 

dagarna i ända, för att jag är fylld av hat och avsky. Nej, jag skriver en massa kritik av abstraktioner som 

anknyter (eller som bör anknyta) till verkligheten, därför att jag mår bra – och för att det finns idéer som 

utmynnar i allt annat än välmående. Det finns idéer som förslavar människan, som gör henne apatisk och 

nyckfull, som oundvikligen leder mot hennes undergång. Det finns idéer som är så ondskefulla att de inte 

åstadkommer annat än det mänskliga intellektets upplösning, och som till på köpet är allmänt respekterade. 

Om människan är för människan något heligt, då är dessa idéer något man bör bekämpa med rallarsvingar och 

hästsparkar. 

“Människan är människans varg” sade den engelske tänkaren Thomas Hobbes, och han menade det också. 

Hobbes påstod att alla människor är “egoistiska”, därför att de alltid vill tjäna sina egna intressen på bekostan 

av andra människors intressen. Samhällelig frihet skulle därför enligt honom leda till bellum omnium contra 

omnes – ett allas krig mot alla. För att undvika ett sådant tillstånd är det alltså nödvändigt att utse en suverän, 

en envåldshärskare vars funktion är att “skydda” människorna mot varandra, en Leviathan “som i utbyte mot 

makt kan skänka trygghet åt folket, åtminstone inom staten“. Stämmer det att homo homini lupus, att 

människan är människans varg? Devisen står uppenbarligen i skarp kontrast till den där andra devisen av 

Seneca. Tyvärr är det mitt intryck att man gemenligen omfamnar den hobbska rovdjursidén. Jag ser mig 

omkring i olika filosofiforum på nätet, och den vanligaste frågan verkar faktiskt vara denna: för hur stor 

summa pengar skulle jag gå med på att mörda x antal människor? Skulle jag mörda tio stycken för en miljon 

kronor, kanske? Om inte det, så kanske ändå för tio miljoner? Svarar jag sedan att jag inte vill mörda 

människor för någon summa, och att alla som ärligt svarar jakande spelar ondskan i händerna – då blir jag 

anklagad för att vara en verklighetsfrånvänd idealist eller ännu värre: en person som inte förstår att handla i 

sitt egenintresse! Mord motiveras av särskilda idéer, och även om handlingen skall vara olaglig enligt de allra 

flesta, roar man sig friskt med att underhålla idéerna om det 1 . Nu menar jag naturligtvis inte att det borde vara 

olagligt att ställa sådana här frågor, eller att svara på dem. Jag menar inte ens att det per automatik är 

omoraliskt att fantisera om mord för att tillfredsställa sin ilska över, säg, människor med hobbska resonemang. 

Men detta är något helt annat än att acceptera idén om att mord är en god handling, om så bara under 

särskilda omständigheter. Ifall man accepterar att det är rimligt att mörda för x antal kronor, då medger man 

ju att mördandet som sådant är rimligt. Man ställer etikens portar på glänt så att ondskan kan göra entré – och 

den stiger sannerligen in över tröskeln i dessa debatter. Såväl som i Hobbes texter, eller i andra texter av 

samma slag. 

Filosofer har förklarat krig mot människans kognitiva förmågor, alltsedan Platon. (Med reservation för att det 

finns undantag ifrån regeln, förstås.) Platon kan med fog betraktas som kollektivismens fader. Han såg staten 

som en levande organism (organicism) och han såg folket som en sammansatt enhet (social holism). Den 

sammansatta enhetens mening var att existera för den levande organismens skull, eller utan eufemismer: 

individen skulle leva för staten. Ja, och denna stat skulle naturligtvis upprätthållas av filosofer, som var så 

mycket mer kloka och förståndiga än den stora massan. De var klokare därför att de hade erhållit något slags 

esoterisk insikt, genom vad som bara kan beskrivas som en uppenbarelse. Insikten kunde dock inte förmedlas 

hur som helst, för förnuftet räckte minsann inte till. Man måste helt enkelt acceptera Platons resonemang “on 

faith”, eftersom man enligt honom inte kan resonera sig fram till sanningen om det. Nu skall inte det här bli en 

lång utläggning om Platon eller filosofins historia, men jag vill ge en kort beskrivning av det sköte ur vilket 

filosofernas krig mot förnuftet föddes. Jag önskar att somliga av Platons idéer hade gått förlorade i en tocken 

där oförklarlig spädbarnsdöd, men så skedde inte. I modernare tid kom David Hume med påståendet att moral 

inte kan härledas ur fakta (Humes lag) såväl som det om att människans förnuft inte kan nå sanningar, eller 

ens sannolikheter (Humes problem). Immanuel Kant väcktes ur sitt “dogmatiska slummer” på grund av Hume, 

och menade att “tinget i sig” är evigt åtskilt ifrån “tinget för mig”. Hans metafysik bygger alltså, såsom i fallet 

med Platon, på en påhittad noumenell verklighet. Därtill fogade han en pliktetik vilken påkallar offrandet av 

den egna lyckan till förmån för det “förpliktigade”. Han hade “funnit det nödvändigt att förneka kunskap, för 

att skapa rum för tron” som han skriver i “Kritik av det rena förnuftet”. Därefter följer Schopenhauer och 

Nietzsche, och senare Wittgenstein och Popper, med flera. Det här är bara tänkt att ge en vink om vad jag 

menar, när jag säger att filosofin, på det stora hela, beväpnar sig i en kamp mot förnuftet. 

http://www.timbro.se/poddradio/?broadcast=30 

1 Roar man sig tillräckligt mycket kan det ju hända att man tilldelas en professur i praktisk filosofi. (Ja, det här är 

ett referat till Torbjörn Tännsjö. 

163

Till skillnad ifrån Hobbes och devisen om att människan är människans varg, ställer jag mig positiv till frihet 

och strävandet efter den personliga lyckan. All lycka är, förstås, personlig. Jag talar om homo economicus, om 

den rationella människan som strävar efter att skaffa och/eller behålla värden, utan att för den skull göra det 

på bekostan av andras strävan efter samma sak. Välmående bör faktiskt vara varje persons egendom, i den 

mån man inte själv avvisar välmåendet. Huruvida man mår väl eller inte beror till stor del på vilka idéer man 

omfamnar. Om man omfamnar idén om att människan är en värdelös parasit som bara bringar kaos och oreda 

i sin väg, då kommer man att må därefter – och man kommer att agera därefter. Ingen människa säger “jag är 

lycklig i vetskapen om att jag är en värdelös parasit”. Om man omfamnar idén om att sanning är omöjlig att nå, 

ifall den alls finns, och att moraliska omdömen per automatik saknar sakligt faktabaserat underlag, då kommer 

man må därefter och agera därefter. Ingen människan säger “jag är lycklig i okunnigheten om att inget jag 

säger är sant, och om att alla mina värderingar är rationellt ogiltiga”. (Ifall det där påståendet verkar underligt, 

är det för att det är underligt – kan ingen sanning nås, då kan man minsann inte säga “jag vet att jag inget vet” 

eftersom det innebär en självmotsägelse.) Om man omfamnar idén om att människan är ond och behöver en 

stor stat för att tygla henne, då kommer man på samma sätt må och agera i enlighet med den övertygelsen. 

Ingen säger “jag är lycklig i vetskapen om att jag är ond, och om att jag endast uppför mig civiliserat när jag 

fjättrats med slaveriets bojor”. Ingen säger “jag är lycklig i vetskapen om jag mot x antal kronor går med på att 

mörda oskyldiga människor”. Nu är förstås misantroper, subjektivister och socialister tre kategorier som 

tillsammans utan tvivel bildar en majoritet av världens befolkning. Påstår jag att de flesta människor gräver en 

grav åt sitt eget välmående? Ja och nej. En misantrop kan inte vara helt och hållet misantrop. Han avslutar ju 

inte sitt eget liv, eller hur? En subjektivist kan inte vara helt och hållet subjektivist. Han nödgas leva i enlighet 

med den objektiva verkligheten. En anhängare av det hobbska resonemanget måste utgå ifrån sin egen 

“godhet”, i det att han identifierar den påstådda inneboende ondskan i människan. Vill människan föra ett 

allas krig mot alla, då gäller det naturligtvis även för de människor som skulle driva staten “Leviathan”. 

Jag hoppas att jag någonstans lyckas förmedla vad jag verkligen vill ha sagt. Att onda idéer föder onda 

handlingar. Att goda idéer på samma sätt föder goda handlingar. Goda idéer är idéer som tjänar människans 

rationella tillvaro, i den verklighet hon faktiskt huserar. Goda idéer förnekar inte människan hennes personliga 

lycka och välmående, och de vill inte se henne som ett medel för andras mål. Goda idéer är intimt förbundna 

med verkligheten, och med de fakta som människan känner till (inbegripet moralidéer). Alla idéer är inget mer 

än verktyg för människan, men verktyg för vad? Gott eller ont? Produktivitet eller destruktivitet? Lycka eller 

olycka? För att ens kunna svara på vad som är gott eller produktivt eller lyckligt måste vi använda det verktyg 

som är filosofin, och när dessa begrepp väl blivit identifierade och definierade, då når vi i bästa fall även 

slutsatsen om att man bör eftersträva dem. Det vill säga, det som begreppen pekar på i den externa, konkreta, 

verkligheten. Hur uppnår man sedan sådant som godhet och lycka? Ja, det är förstås inte enbart en filosofisk 

fråga, men det är en filosofisk fråga först och främst. Poängen är att en människas handlingar föregås av 

hennes idéer (om än inte enbart av dem). Även många av hennes känslor föregås av hennes idéer. Inte känslan 

av smärta när hon slår sig på tummen med en hammare, förstås, men de känslor som är konsekvenser av 

hennes värderingar: lycka, stolthet, integritet, kärlek 1 . Jag påstår inte att filosofin är det verktyg eller 

instrument som behandlar och besvarar alla människans frågor. Jag påstår än mindre att filosofin är en 

mirakelmedicin som automatiskt ger henne rätt svar på de frågor hon ställer. (Den här texten är ju faktiskt ett 

bevis för att så inte är fallet.) Men filosofin är ett grundläggande basverktyg. En snickare klarar sig inte enbart 

med en hammare eller en såg, men ett är säkert: han klarar sig heller inte utan dem. Ni har kanske sett 

teveserien ”House M.D.” som sänds av Fox? Diagnostikern Gregory House är en av världens skickligaste inom 

sitt yrke, och bland flera resonemang för han alltid detta: ifall en ponerad diagnos innebär att patienten 

kommer att dö, oberoende av vård, är den värdelös. Varför? Därför att den i alla händelser inte skulle kunna 

hjälpa patienten 2 . På samma sätt är en filosofiskt ponerad idé värdelös, om den ger upp om verklighet och 

kognition – om den inte hjälper människan. 

Inlägg mot sexuell altruism –November 14 

Jag var länge väldigt oförstående inför den allmänna sexnegativism som råder bland folk. Jag kunde inte 

begripa varför så många (det vill säga, nästan alla) värjde sig mot något som är en stor källa till njutning, 

1 Det kan ju också tjäna som en figurativ poäng. Om man ”slår sig på tummen” med den ”hammare” som är det 

filosofiska verktyget, då blir följderna snarlika. (Det var förstås inte detta Nietzsche skrev om 1889 i sin 

”Avgudaskymning – eller hur man filosoferar med hammaren”, om nu någon drog den parallellen.) 

2 Gregory House primat är dock inte att hjälpa patienten, utan han drivs främst av en nyfikenhet som i sin tur 

leder till att han hjälper patienterna bättre än alla andra. 

164

välmående och hälsa. Vad jag visste var att man värjde sig, och att man har gjort det i alla tider, i alla 

samhällen, på olika sätt och av olika skäl. I ärlighetens namn har jag fortfarande svårt att begripa varför 

människan anno 2007 inte har övergivit den repressiva sexualsynen. Jag har dock identifierat somliga av de 

skäl som ligger till grund för gemenlig sexnegativism, om än inte alla (vilket torde vara en mer eller mindre 

omöjlig uppgift). Ett sådant skäl är Platon. Nu vill jag inte mena att de flesta människor av idag är platonister – 

de flesta har ju inte ens läst Platon – och jag vill heller ej göra filosofen ansvarig för årtusenden av sexuellt 

förtryck. Men Platon är och har varit en av tidernas mest inflytelserika tänkare, vars idéer genomsyrat kulturer 

och tidsandar, även bland folk som väl knappast ens hört hans namn. Platon talade sig varm för kollektivet 

över individen, och för allmännyttan över egennyttan. Sexuell njutning har ganska genomgående betraktats 

som något väldigt individualistiskt och egoistiskt, som om den egna njutningen skulle vara värd att lägga ned 

tid och energi på! (Allra mest egoistiskt är det förstås att onanera. 1 ) Andra slår följe bakom dessa idéer, må de 

vara influerade av Platon eller ej. Kristendomen har färgat samhällets sexualsyn i två tusen år, och 

västerländsk filosofi har generellt sett utgått ifrån individuell lycka och njutning som något försumbart eller 

ännu värre. Idag har de flesta av oss förmodligen en viss distans till religiösa texter och flera hundra år gammal 

filosofi. Däremot har vi sällan någon nämnvärd distans till omgivningens normer och värderingar. Vi bryter oss 

sällan loss ur föreställningen om att det egna värdet mäts i hur andra uppfattar oss, och att det är vår plikt att 

följa de vedertagna seder och bruk som gäller – på gott och ont. Dessa normer och värderingar, seder och 

bruk, har i sin tur haft upphov i något annat, såsom kristendom eller altruistisk filosofi, eller något 

motsvarande. 

Den invändning som brukar framföras nästan direkt, är den om hur dagens (åtminstone dagens svenska) 

samhälle är mycket mer sexuellt frigjort än det var förr. Onani är allmänt befriat ifrån synd. Homosexualitet 

betraktas, generellt sett, inte längre som omoral. Man kan ha sexuella relationer på i princip vilka villkor som 

helst, så länge det råder ömsesidigt samtycke. Vi har lättklädda modeller på reklamaffischerna, och 

musikvideos som innehåller mer naken hud än faktisk musik. Hur kan jag möjligen påstå att det idag råder 

gemenligt sexuellt förtryck? När jag säger “sexuellt förtryck” menar jag dock först och främst självålagd 

repression. Jag menar att vi som individer tänker oss sex som något tabu, syndigt, på vissa grunder omoraliskt, 

et cetera. Det här är faktiskt ett enormt ämne att behandla, så jag kan inte erbjuda någon djupgående analys 

av de psykologiska och sociologiska mekanismerna. Men fortfarande talar vi om oskulden som något 

värdefullt. Fortfarande är det många som säger sig vänta på “den rätte”, som om det skulle finnas någon 

endaste predestinerad partner för var och en. Fortfarande tackar många nej till sexuell samvaro, bara därför 

att de inte vill verka lätta på foten i andras ögon. Fortfarande ser många det som något negativt att aktivt söka 

efter sex, och att inte rädas sexuell uppriktighet. Fortfarande klagar vi över hur samhället har “sexualiserats”. 

Fortfarande vill vi generellt sett ha lagar som reglerar eller förbjuder prostitution (och det har vi ju också). 

Fortfarande vill vi ofta se lagar som reglerar eller förbjuder pornografiskt material (blotta innehavet av 

våldspornografi och barnpornografi är olagligt, och för övrigt råder ju åldersgränser). Vi stigmatiserar många 

sexuella handlingar och böjelser, såsom sexhandel eller pedofili (och med pedofili menar jag blotta 

preferensen – inte övergrepp). Vi tillskriver kapitalismen skulden för allt detta, helt eller delvis, och beklagar 

över det tragiska i att sex säljer. Men varför är så många villiga att betala för sexuella tjänster och varor? Kan 

det, måhända, ha något att göra med den allmänna negativa inställningen till sex? 

Sådana här exempel skulle kunna radas upp ad nauseam, och med det som bakgrund anser jag mig stå på fast 

mark, när jag säger att människor generellt sett är mer eller mindre sexnegativa (och att lagar sedan följer på 

detta). Det finns förstås också en annan sida av det sexnegativa myntet: människor som är promiskuösa, som 

accepterar vem som helst och vad som helst, som kallar sig själva för “relationsanarkister”, et cetera. Såsom 

man med visst flit bör välja sina vänner och relationer väl, bör man göra det även med sexuella förbindelser. 

Man bör inte ha sex med människor man föraktar, eller som man inte känner sexuell attraktion till. Det skall 

väl inte behöva sägas egentligen, men det rör ju faktiskt en högst egoistisk samvaro, vilken bägge parter skall 

tjäna på. Om man inget tjänar, och om man rentav förlorar på den – då kan man med gott samvete låta saken 

bero. Ja, ärligt talat är det faktiskt det enda moraliska alternativet. (De människor som vänder på 

sexnegativitetens mynt kommer nu att kalla mig för en torr moralist, i övertygelsen om att moral inte hör 

hemma i sängkammaren – vilket den gör.) Hur många gånger har inte följande scenario ägt rum: en tjej (för 

1 Ordet “onani” kommer ifrån Gamla Testamentet, 1 Mos 38:8-9, där Onan ombeds äkta och skaffa avkomma åt 

sin döde bror. När han var med broderns hustru spillde han sin säd i jorden istället för i henne, för att inte ge 

avkomma åt sin broder. Gud straffade Onan med döden för hans agerande. Redan ordets etymologi vittnar alltså 

om hur hemsk själva handlingen ansågs vara. 

165

det är ju vanligtvis en tjej) avvisar många beundrare med motiveringen att hon minsann inte har sex med vem 

som helst, och sedan hamnar hon på någon fest i sängen med just “vem som helst”, till skillnad ifrån de där 

andra mer seriösa beundrarna. Det är också ett utslag av sexnegativism, dvs. att offra ett större värde till 

förmån för ett mindre värde. Sexuell altruism är väldigt vanligt, och det är något som i alla fall gör mig 

personligen illamående, bara av att tänka på. Låt oss medge att all interaktion med andra människor påverkar 

oss, på gott och ont. Alltifrån den romantiska kärleken till ytligare nätkontakter. Hur vi väljer våra relationer till 

andra människor säger en hel del om oss själva. Jag är övertygad om att en människa som hittar nya vänner 

runt varje hörn inte lär ha något anmärkningsvärt att erbjuda dem. Den människan lär också sakna intimitet i 

sina relationer, i nio fall av tio (figurativt talat). Den som, omvänt, väljer sina vänner och relationer med största 

omsorg, den personen lär också vara medveten om sitt eget värde, och om att man bör undvika 

relationsmässig promiskuitet. För att inte tala om sexuell altruism. 

Den tidigare människan är mycket vanligare än den senare, inte sant? Själv tillhör jag den senare kategorin, 

och nästan alla jag någonsin fäst mig vid har tillhört den (med kursivering, eftersom det rör sig om 

generaliteter). Jag vill vara genuint uppskattad av mina vänner, och jag vill kunna genuint uppskatta dem på 

samma sätt. Det är en universell princip som även gäller de sexuella relationer jag haft, har, eller kommer att 

ha. Och inte för att ge sken av att vara en kantiansk pliktetiker, men idén om att sexuella umgängen skall 

erbjuda alla inblandade parter självisk lycka och njutning, den kan, och bör, faktiskt upphöjas till allmän lag 

(eller till “kategoriskt imperativ” om man så föredrar). Inte därför att det är vår “plikt” gentemot något annat 

än oss själva, men därför att det är vår moraliska skyldighet att sträva efter det som berikar våra liv snarare än 

det som förstör för dem. Av något skäl har egoism oftast betraktats som civilisationens undantag eller regress. 

Av något – och förmodligen samma – skäl har sexualitetens utlevelser setts därefter. Men är det omoraliskt att 

kasta en lustfylld blick upp mot de underklädesmodeller som pryder pelarna på stan, vare sig de är manliga 

eller kvinnliga? Är det omoraliskt att köpa en porrtidning i kiosken om hörnet, för ens egen själviska njutnings 

skull? Och är jag en hemsk människa som tycker att det är fasligt praktiskt när min flickvän använder kort kjol 

men inga trosor? Sexuellt beteende är allmänmänskligt och över huvud taget positivt (positivt, så länge man 

använder förnuftet, det vill säga). Sexnegativism är verkligen inget annat än altruistisk självspäkande 

offermentalitet – man offrar den egna njutningen och det egna välmåendet på pliktens eller normens redan 

alltför nerblodade altare. (För sexualitet handlar minsann inte bara om friktion och fysisk njutning, utan även 

om inre lugn och harmoni.) Vill man sitt eget bästa får man sluta upp med att skämmas över det som är bland 

de naturligaste saker i världen. Vill man sitt eget bästa måste man strunta i att försöka motsvara andras 

förväntningar (när dessa inte sammanfaller med ens eget bästa, förstås, men hur ofta gör dem det?). Det är 

vad den här texten handlar om: att man bör bygga sina sexuella umgängen på en rationellt självisk grund, med 

allt vad det innebär. 

Objektivism – när, hur, var och varför? – November 15 

Eftersom frågan är så vanlig tänkte jag att jag skulle besvara den i ett eget blogginlägg. Men det är inte helt 

lätt för mig att säga när jag “blev” objektivist. Första gången jag läste Ayn Rand var sommaren 2002. Jag 

befann mig på en ö i skärgården utanför Norrtälje (Yxlan, närmare bestämt) och hade tagit med mig “Lovsång” 

som lektyr. Denna hade jag köpt därför att den verkade ha en intressant handling, och därför att den faktiskt 

var väldigt billig (19 kr om jag inte minns alldeles fel). Det är som bekant Per-Olof Samuelssons översättning av 

“Anthem”, och tyvärr blev mitt exemplar ironiskt nog stulet ett par år senare, men det är en annan historia. 

Det lilla verket på 107 sidor gav förstås mersmak, och snart hittade jag “Urkällan” på ett antikvariat i Gamla 

Stan, här i Eskilstuna. Numera är den förstås tillgänglig här och var i pocketform, men för fem år sedan var 

Rand på svenska svåröverkomligt. För den skull var min uppfattning om objektivismen som sådan inte särskilt 

god, för man begriper sig faktiskt inte på systemet bara genom att läsa två skönlitterära verk. Jag vill alltså inte 

mena att jag “blev objektivist” ifrån första stund jag öppnade pärmarna till en bok av Ayn Rand. När jag läste 

Lovsång den där sommaren kände jag väl inte ens till begreppet “objektivism”, och om jag gjorde det, visste 

jag inte vad det innebar. 

Jag började kalla mig för objektivist runt två år senare, om jag inte minns fel. I skrivande stund har jag alltså 

varit en självutnämnd objektivist i runt tre år. Vid den tiden hade jag fortfarande inte tillnärmelsevis så bra 

kunskap om filosofin som jag har idag, men vad gjorde väl det? Tre år in i framtiden lär jag på samma sätt veta 

mycket mer än jag gör idag, men det hindrar mig ju inte ifrån att tala och tänka redan nu. Jag hade enligt eget 

omdöme tillräcklig kontextuell information för att omfamna objektivismens alla grundpelare (och det har jag 

ju gjort sedan dess). Det svarar på när och hur jag blev objektivist, även om jag tyvärr inte kan vara mer precis 

än så här. Tankearbete är en ganska dynamisk process, att likna vid en backe mer än en trappa. Jag kan inte 

166

säga vilket trappsteg jag befann mig på vid den-eller-den tidpunkten, men jag kan ju alltid göra en 

övergripande bedömning, sådär mellan tummen och pekfingret. Frågan om varför jag blev objektivist är desto 

mer uttömmande och substantiell. Jag har redan tidigare skrivit om de bakomliggande faktorer som gjorde 

mig intresserad av filosofin som sådan, i texten ”Varför filosofi?”. Men varför just objektivismen? 

Ja, det kan man fråga sig! Egentligen har jag inget djupgående svar på det. Jag har helt enkelt använt mitt 

förnuft för att eftersöka idéer som helt eller delvis överensstämmer med det jag vet om den objektiva 

verkligheten. Att objektivismen var den filosofi som bäst nådde upp till detta kunde jag ju sluta mig till någon 

gång 2004. Jag har alltså inte kommit i kontakt med objektivismen via politiskt engagemang som så många 

andra. Jag har aldrig ens varit politiskt aktiv. Mitt intresse för politisk teori följde som en konsekvens av mitt 

intresse för filosofi, och jag tror att det är en faktor som hjälpt mig att forma en mer nykter uppfattning om 

objektivismen, än många andra har gjort. Filosofin kan ju liknas vid en karta, och som Per-Olof Samuelsson har 

sagt: när kartan inte stämmer överens med terrängen, då är det terrängen som gäller. Objektivismen blev min 

slutgiltiga “destination” på resan, därför att den beskrev terrängen långt bättre än någon annan filosofi jag 

kände till, eller känner till idag. Om jag befinner mig utomlands vill jag ha en karta som klart och tydligt 

överblickar den plats jag faktiskt befinner mig på. Jag vill inte ha en karta över någon hypotetisk parallell 

verklighet. Jag vill inte ha en karta som säger att mitt resmål ändå bara är en subjektiv illusion – och så vidare. 

Det hjälper mig inte. Objektivismen utgår ifrån människan i hennes naturliga miljö: verkligheten. Det är det 

främsta skälet till att jag är just objektivist snarare än något annat. 

Det här är förstås inte en spännande berättelse om ett unikt levnadsöde. (Men det är förstås ganska unikt att i 

en filosofisk sökan både finna och omfamna objektivismen.) Är det vad man väntar sig, när man ställer frågan? 

Jag får nästan intrycket av det, för varför skulle det annars vara så intressant? Mer intressant än så här blir det 

faktiskt inte. Ingen kamp på liv eller död, ingen jakt på övermänniskan, och inga eder svurna i blod. Bara ett 

stillsamt introspektivt sökande efter förnuftiga idéer. Det är ju inte för intet, som jag länge identifierat mig 

mer med kategorin “dammig filosof” än “hårdnackad paladin, redo att ta upp kampen för förnuftets eldar”. 

Jag är bara en introspektivt orienterad tänkare, som tycker om rationella idéer, och som driver en blogg. Inga 

fyrverkerier och inga stridsrop – bara stilla kontemplation. Är det något annat som förväntas av mig? 

Kort om reciprok relationsetik – November 18 

Ekonomi är ett intressant ämne, för de som ännu inte har gjort den upptäckten. En del av det intressanta är 

att ekonomins principer inte endast har att göra med monetära transaktioner. De har faktiskt främst att göra 

med mänskliga handlingar och val 1 . På marknaden är det medel och den vara vi handlar med pengar, men den 

bakomliggande principen för sådana transaktioner är bytet av värde mot värde. Eller annorlunda uttryckt: 

ömsesidigt utbyte till ömsesidig förtjänst. Som liberal förespråkar jag förstås en reciprok ekonomi, det vill 

säga, en ekonomi baserad på frivillighet. I en fri ekonomi är principen för all handel “något för något” – quid 

pro quo. Den här texten handlar dock inte om nationalekonomi, även om det är ett nog så fascinerande ämne, 

utan om grundsatsen på vilken all frivillig interaktion bygger. I våra personliga relationer handlar vi förstås inte 

med pengar. Vi handlar med andra varor, såsom våra egenskaper, och med andra tjänster, såsom visandet av 

respekt och ömhet. Vi måste ha något att erbjuda våra vänner och vice versa, något som värderas ifrån bägge 

sidor. Ja, det här kan förstås låta stelt, och jag vet av erfarenhet hur många som känner spontan motvillighet 

inför ett profitmässigt perspektiv på vänskap. Men när sanningen skall fram så umgås vi med människor för att 

deras sällskap är av värde för oss, och omvänt umgås de med oss av samma skäl. Exakt vad som är av värde 

kan sedan vara vitt skilda ting, och värderingar kan förstås också vara rationella eller irrationella. De flesta 

analyserar inte deras olika umgängen på det här sättet, och är kanske rentav motsträviga till att göra det, men 

det hindrar ju inte att principen verkar implicit “i skuggan”. På samma sätt tar vi alla del av marknaden utan att 

för den skull fundera över de olika nationalekonomiska teorier som beskriver den. Fortfarande existerar det 

som dessa teorier talar om. Och fortfarande existerar den mer personliga relationsekonomin trots att vi inte 

tänker på den (eller till och med håller för öronen för att slippa göra det). 

För omkring ett och ett halvt år sedan hade jag en kortvarig sexuell relation med en viss tjej. Efter vår samvaro 

sade jag en gång till henne, att sex per definition är prostitution (och det var förstås också menat halvt om 

halvt på skoj). Hon undrade då hur jag kom fram till en sådan bisarr slutsats. Jo, förklarade jag, en prostituerad 

är ju en person som erbjuder sexuella tjänster i utbyte mot pengar. Principen är som alltid annars att man 

byter värde för värde: mannen får något han vill ha, sexet, och kvinnan får något hon vill ha, pengarna. (Om 

1 Därav titeln på Ludwig von Mises magnum opus: “Human Action”. 

167

jag nu skall vara stereotyp nog att utgå ifrån mannen som konsument och kvinnan som arbetare.) Min sexuella 

relation till den här tjejen innebar förstås inte att jag betalade henne, men bara för att vårt utbyte var ickemonetärt, 

betyder det ju inte att premisserna för utbytet var andra än “värde för värde”. Det var helt enkelt så 

att vi bägge såg samvaron som tillräckligt utbyte. Att synonymisera sex och prostitution är inte min avsikt; man 

skall inte ta jämförelsen på för stort allvar. Prostitution definieras genom erbjudandet av sexuella tjänster mot 

pengar, och det var inte vad vi ägnade oss åt, så det rörde sig inte om prostitution. Till min stora förvåning 

lyckades tjejen ifråga inte identifiera detta, utan bestred mitt påstående baserat på känsla. Det “kändes” fel 

att jämställa all sex med prostitution. Nu kan ju den känslan ha haft sin grund i många saker, allifrån horstigma 

till en glimt av sunt förnuft, men exemplet kan om inte annat illustrera den närmast instinktiva oviljan till att 

tala om vänskap (och/eller sex) som utbyte. Denna ovilja kan i sin tur bero på fördomar om kapitalismen, på 

den kyliga analysmetoden, eller på något annat. Ytterst tror jag att det har att göra med en rent etisk insikt: 

om relationer bygger på ett utbyte av värde för värde, då betyder det att de är egoistiska. Och så kan vi förstås 

inte ha det! I slutändan utmynnar alltså det här till ännu en spekulation i relationsetik. Det vill säga, i ett 

resonemang om att både vänskapliga och sexuella relationer bör grundas på ett ömsesidigt utbyte av värden. 

Preliminär kritik av Mises värdeteori – November 20 

(Texten borde också, kanske, ha undertiteln “Om varför vetenskap och värderingar vare sig kan eller bör skiljas 

ifrån varandra”.) 

Låt mig först säga att jag har väldigt begränsade kunskaper om Ludwig von Mises, eller om ekonomi över 

huvud taget. Just därför har jag inte heller skrivit särskilt mycket om sådant, men inom det närmsta året lär 

det kunna bli ändring på den saken. Att döma av vad jag idag vet om Mises, bottnar min kritik av honom i hans 

utilitarism, och i hans syn på ekonomin som en "värdefri" vetenskap. Det här med att vetenskap skall vara fri 

ifrån värderingar går väl tillbaka till David Humes subjektivism, och det är tragiskt att Mises hemfaller åt 

sådant när han för övrigt är förträfflig, så långt som min kunskap sträcker sig. John Nyzell 1 har sagt att 

objektivister inte gillar Hume därför att han var alldeles för bra på att peka ut skitsnack. Det måste jag helt och 

fullt instämma i. Faktum är, att Hume var så bra på att peka ut skitsnack, att han samlade boksida efter 

boksida med det. Ja, han var så skicklig i utpekarkonsten att han byggde sitt filosofiska livsverk på den. 

Objektivister, som är mycket mindre skickliga på skitsnackande (nåja, lite väl generaliserande kanske?), får 

hålla sig nöjda med förnuft och reson istället. Nu var förstås inte Ludwig von Mises objektivist, och på några få 

betydande punkter ställer han sig i direkt konflikt med objektivismen. Men jag är objektivist, och jag kritiserar 

Mises utifrån objektivistiska premisser. Såvitt jag vet finns det inga som helst skäl att avfärda Mises som ond 

eller dum, därför att han höll ett par besynnerliga kunskapsteoretiska ståndpunkter. Jag poängterar gärna 

ännu en gång att jag inte är så bevandrad i Mises praxeologi – jag håller på att råda bot på det problemet! – 

och att han således kan ha fel som jag inte känner till. Men detta är vad jag känner till: han var utilitarist, han 

motsatte sig naturliga rättigheter, och han förespråkade separation mellan vetenskap och värderingar, med 

andra ord: mellan fakta och moral. (Dessutom har han fällt lustiga yttranden som att "staten är motsatsen till 

frihet", även om han var minarkist, men det kan vi ju lämna därhän.) 

Min lilla kritik mot Ludwig von Mises kunskapsteoretiska ståndpunkt blir först och främst en kritik av David 

Humes dito. Det här med att vetenskap skall vara fri ifrån värderingar är i princip gemenligt omfamnat, eller 

det är åtminstone mitt intryck. David Hume menade, som bekant, att fakta och moral är evigt åtskilda: "man 

kan inte härleda ett böra ur ett vara" som Humes lag brukar formuleras. Enligt honom kan man inte grunda 

böra-satser på vara-satser, men såvitt jag hittills förstått Mises, säger denne att man inte bör göra det (och 

eftersom bör implicerar kan, får man förmoda att Mises inte har sådär värst mycket gemensamt med Hume 

trots allt). Då måste man fråga sig varför värderingar bör skiljas ifrån vetenskapen? Jag vill mena att 

värderingar är helt oumbärliga för vetenskaplig forskning. Hur skall vi annars avgöra de områden som skall 

prioriteras att forska inom? Medicinsk forskning mot cancer och AIDS sker just därför att människan värderar 

livet, och möjligheten att upprätthålla/förlänga det. Vi hade ju kunnat lägga ner all den forskningen till förmån 

för något annat relativt betydelselöst område – och varför inte? Vill man skilja moral ifrån fakta, då kan man 

lika gärna spela tärning om vilka områden det skall forskas inom. Ja, vad är då ens motivationen för 

vetenskaplig forskning över huvud taget? Naturligtvis inflikar någon betänksam läsare nu att det här är ett 

resonemang på "metanivå". Det är ju själva forskningen som sådan man bör hålla objektiv och skild ifrån 

värderingar! Den invändningen brukar komma förr eller senare, och svaret på den är tudelat. Å ena sidan kan 

inte en människas arbete skiljas ifrån hennes värderingar av arbetet. Och å andra sidan: det finns ingen 

1 http://johnnyzell.se/ 

168

motsättning mellan det objektiva och det värderade. Vad jag menar med att värderingar är omöjliga att skilja 

ifrån mänskligt handlande, är förstås inte att det därför blir subjektivt godtyckligt. Om något så tvärtom: det 

blir en saklig måttstock mot vilken handlingars värden mäts. (På det påståendet måste nästan följa ett 

utvecklande resonemang om grunden för moral och värdeteori, men det faller utanför ramarna för den här 

texten.) På sida 153-154 i sitt magnum opus "Human Action" skriver Mises: 

The champions of liberal doctrines are fully aware of the fact that their teachings are valid only 

for people who are committed to their valuational principles. While praxeology, and therefore 

economics too, uses the terms happiness and removal of uneasiness in a purely formal sense, 

liberalism attaches to them a concrete meaning. It presupposes that people prefer life to death, 

health to sickness... abundance to poverty. It teaches men how to act in accordance with these 

valuations. 

Nu skall jag inte göra förhastade uttalanden om vad andra liberaler är medvetna om, men själv är jag inte 

medveten om att liberalismen bara skulle vara giltig för de människor som omfamnar dess grundidéer. Om 

varje ideologi är giltig, bara i den mån man accepterar den, då spelar det ju faktiskt ingen roll vilken man 

väljer. Är kommunismen ogiltig, bara i den mån man inte är kommunist själv? Är liberalismen å andra sidan 

ogiltig för den som kallar sig själv nationalsocialist samtidigt som den är giltig för alla liberaler? Åsikten att 

något är sant, bara för den som accepterar att det är sant, är faktiskt subjektivistisk. Jag vet inte riktigt hur 

stora problem Mises hade med subjektivismen överlag, men här visar han ingen större motvilja till den. Det 

hela bottnar i Mises åsikt om att det inte existerar något sådant som objektiv moral. Om moralen är subjektiv, 

varför då ens vara liberal? Varför vara liberal om man inte menar att politisk frihet är ett – det – moraliska 

alternativet? Varför vara liberal om man menar att politisk frihet inte är en objektiv rättighet? Där kommer 

förstås Mises utilitarism in i bilden. Frihet har konsekventiellt värde: det leder till bra saker. Kapitalismen leder 

till välstånd och bättre levnadsstandard i samhället, varför den bör eftersträvas och uppmuntras, et cetera. 

(Man får medge att många paralleller till vår svenske Johan Norberg kan dras, även om jag beundrar Ludwig 

von Mises långt mer.) Det här ställer mig inför ett flertal frågor som jag inte vet hur Mises besvarade, om han 

gjorde det. Är det objektivt sant att frihet och kapitalism har bra konsekvenser? Hur kan man tala om något 

sådant som "bra" konsekvenser, om man vill skilja ekonomin ifrån värderingar? Om ens liberala idéer bara är 

giltiga för någon som instämmer med dem, hur kommer det sig egentligen att du [Mises] förespråkar dessa 

och inte några andra? 

Jag vill mena att ingen människa – inte ens Mises – kan använda termer som "lycka" och "glädje", som om de 

vore värdeneutrala. Varför? Därför att de inte är värdeneutrala. Lycka är inte bara ett tillstånd som observeras, 

det är en produkt av (bland annat) värderingar, och observatören kommer ofrånkomligen att bemöta 

tillståndet av lycka, med en värdering eller en annan. Det var verklighetens beskaffenhet som lade grunden för 

Mises värderingar. Det var mot bakgrund av sina värderingar som Mises började studera ekonomi. Det var mot 

bakgrund av sina värderingar som Mises blev liberal i den klassiska och egentliga betydelsen av ordet. Han 

kunde inte skapa någon klyfta mellan sina värderingar och sitt ekonomiska arbete, för övrigt lika lite som 

Hume skulle ha kunnat det i förhållande till sitt. Det var bland annat mot bakgrund av specifika värderingar 

som Mises ägnade den-eller-den frågan uppmärksamhet, eller skrev den-eller-den avhandlingen i 

nationalekonomisk teori. På elementär nivå är det faktiskt värderingar som skiljer en Ludwig von Mises ifrån 

en John Maynard Keynes. Den objektiva verkligheten har förstås inget som helst värde oberoende av 

människan, och det menar jag absolut inte heller. Jag menar att människan inte kan begripa objektiva fakta 

utan att i samma stund integrera kunskapen med värderingar om den. Hon vet exempelvis att huggormens 

bett är giftigt, men det är bara giftigt i relation till levande varelser som far illa av det. Giftet "i sig" är bara en 

substans bland andra – giftigt blir det först i relation till det subjekt som drabbas. Man märker att giftigheten i 

dessa huggormens enzymer inte existerar enbart i substansen, men inte heller enbart i subjektets kunskap om 

det. Själva giftigheten existerar först när objekt och subjekt skapar en viss kontakt med varandra. Och om 

själva giftigheten kan man minsann inte tala, utan att också inkorporera värderingar om den. 

Objektiva fakta kan användas för gott och ont. Man kan genmanipulera säd för att utrota hungern, eller bygga 

en atombomb. Man kan använda fakta för att skriva ett verk som "Human Action", som Mises gjorde, eller för 

att skriva ett verk som "The General Theory", som Keynes gjorde. Nu vill jag inte mena att värderingar är den 

enda skillnaden mellan Mises och Keynes, för det finns minsann gott om faktafel i Keynes ekonomiska teorier 

(även om jag inte är mer än ytligt insatt i dem). Men utifrån ett objektivt sant faktum kan många slutsatser 

dras, beroende på värderingar. Att eld är varmt är ett välkänt faktum. Sedan kan man ju använda elden till att 

169

värma mat över, eller till att bränna "häxor" på – det är ett val som värderingar styr, helt eller delvis. I år 

(2007) tilldelades Al Gore och IPCC Nobels fredspris för deras respektive klimatforskning, trots att deras 

resultat på intet sätt är okontroversiella, och trots att de har visat sig vara ytterligt civilisationsfientliga. (Vill 

man sedan ha fler exempel på verkligt miljöfanatiska misantroper kan man kolla upp Hans-Georg Gadamer 

och Arne Naess, varav bägge är allmänt respekterade filosofer, tyvärr på grund av lika allmänt respekterade 

värderingar.) Man gav priset till Al Gore och IPCC på grund av värderingar. Deras respektive forskning – om 

man vill kalla Al Gores presentation för försakning – har absolut grund i fakta, men de vill förstås inte ta med 

all fakta i beräkningarna, och det finns en hel del rena faktafel i den. Varför inriktar sig IPCC och Al Gore på 

klimatalarmism? På grund av värderingar. Antingen vill de rädda mänskligheten ifrån en nalkande domedag, 

eller också vill de föra henne tillbaka till ett materiellt välstånd som motsvarar medeltiden. Med tanke på hur 

de agerat är det nog tyvärr det senare alternativet som är mest troligt. Om någon forskning inom något 

område verkar irrelevant eller skev eller onödig, då beror det på likaledes irrelevanta eller skeva eller onödiga 

värderingar hos de som bär ansvaret för soppan. 

Summan av kardemumman är att man inte kan skilja vetenskaplig forskning ifrån värderingar, och det vore 

heller ej önskat, ens om man kunde göra det. Ingen mänsklig aktivitet kan ske oberoende av värderingar, och 

det följer a fortiori att all slags forskning är ofrånkomligt sammanbunden med forskarnas egna värderingar. 

Mot bakgrund av det resonemanget vill jag vederlägga Ludwig von Mises idé om en värdeneutral ekonomisk 

praxeologi. 

Onerösa kontra benefika avtal inom relationer – November 23 

I samband med mitt inlägg med relationspsykologisk skåpmat följde en längre konversation med en viss Isabel. 

Jag har tänkt på den till och från, men har inte riktigt fått någon rätsida på det hela. Därför tänkte jag 

åtminstone skriva ett bemötande här, för det är om inte annat ett ganska intressant ämne. Isabel skrev på i en 

kommentar på min blogg: 

Min kille förbjuder mig att ens prata med andra killar IRL *slang för “in real life”+, bortsett från 

formellt snack med butiksbiträden, arbetskamrater med mera. Och de flesta tjejer jag känner har 

det mer eller mindre likadant. Det existerar inte i vår värld att ta en fika med en kille på tu man 

hand som vi pratat lite med på en kurs eller på en arbetsplats. Varför? Därför att de män vi är 

med är väldigt tydliga med att detta beteende inte ligger i deras intresse att sanktionera. 

Det är ju möjligt att jag är trångsynt, men min erfarenhet säger mig att sådana här relationer brukar kvävas 

och sluta med tårar och brustna hjärtan. Jag skall inte försöka analysera ett specifikt förhållande som jag i 

princip inte vet något om, utan bemöter det som skrivs mer generellt – eller varför inte personligt? Först och 

främst måste man skilja mellan onerösa och benefika avtal. Det är förstås juridiska termer, men varför inte 

tillämpa dem på relationer? Ett oneröst avtal är ömsesidigt förpliktigande. Om jag och min flickvän sluter ett 

oneröst avtal om att inte vara otrogna mot varandra gäller det för oss bägge: hon skall inte vara otrogen mot 

mig, och jag skall inte vara otrogen mot henne. (Sedan kan man förstås vara ännu mer precis, och identifiera 

det som ett konsensusavtal byggt på reciprok viljeförklaring.) Ett benefikt avtal är å andra sidan ensidigt 

förpliktigande. Om jag och min flickvän sluter ett benefikt avtal mot otrohet, gäller det antingen för henne 

eller för mig, men inte för oss bägge. Exemplet med otrohet är kanske inte det bästa, eftersom det närmast 

per definition måste vara oneröst. Istället kan vi ju ta upp det synnerligen benefika avtal som beskrivs i citatet: 

förbud mot att prata med andra killar. Precis som att otrohetsavtalet är närmast per definition oneröst, är 

interaktionsavtalet närmast per definition benefikt. Nu anser jag förstås inte att benefika avtal är omoraliska 

av nödvändighet, men jag lyckas inte se hur ensidiga krav med ensidiga förpliktelser är något som berikar en 

intim kärleksrelation. De inbitna BDSM-entusiaster som kanske (eller kanske inte) läser det här har måhända 

något att invända, så jag understryker att mitt resonemang inte kretsar kring sexuallivet. Att gå igång på 

maktspel mellan lakanen säger jag inget ont om, men är sådana maktspel vettiga att ägna sig åt, utöver 

sexuella sammanhang? Jag lyckas inte se några övervägande likheter mellan att använda handbojor i sexakten, 

och att förbjuda ens partner att umgås med andra människor. På vilket sätt är ett sådant benefikt avtal 

konstruktivt? På vilket sätt är det rationellt? På vilket sätt berikar det bägges tillvaro? På vilket sätt är det inte 

ett utslag av dålig självkänsla? 

Det finns naturligtvis beteenden som det inte ligger i mitt intresse att sanktionera, när det kommer till min 

egen flickvän. Det ligger inte i mitt intresse att sanktionera, säg, självdestruktivitet, lögnaktighet, otrohet, et 

cetera. Något explicit förbud har jag dock inte ålagt henne. Jag har aldrig någonsin sagt till henne att hon får 

170

eller inte får göra det-eller-det, vilket delvis bottnar i att jag aldrig behövt göra det. Hon har såvitt jag vet aldrig 

varit självdestruktiv, lögnaktig eller otrogen under den tid vi varit tillsammans (vilket i skrivande stund är snart 

ett år jämnt). Om jag nu skulle påpeka för henne att jag inte tillåter lögner, då skulle det mest te sig 

omotiverat och lite underligt. En annan del av kontexten är könsrollen: varför faller det på min lott att göra 

upp regler för min flickvän? Varför skulle det i så fall inte lika gärna kunna falla på hennes lott att göra upp 

regler för mig? Men över allt annat: varför faller det på någons lott att göra upp regler för den andre? 

Relationer fungerar bäst, så långt mitt omdöme sträcker sig, om man kommer överens om avtal och 

förpliktelser gemensamt. Naturligtvis menar jag inte att relationer skall vara kravlösa, men det finns 

ömsesidiga och ensidiga krav, och det är krav av det senare slaget jag har svårt att se poängen med. Det är på 

grund av benefika avtal som relationer tenderar att kvävas och upplösas, eller det är min erfarenhet i alla fall. 

Och jag skulle själv inte vilja ha en relation där det görs upp regler av den ene för den andre. (I förbigående 

sagt har jag heller inget problem med att min flickvän träffar andra killar, eller tjejer eftersom hon är bisexuell. 

Det är inte min sak att bevaka och kontrollera hennes vänskapskrets, precis som att det inte är hennes sak att 

göra det med min. Att hindra henne ifrån att skapa nya bekantskaper skulle jag betrakta som väldigt 

inskränkande.) Isabel skriver vidare: 

Alla killar är likadana: man upptäcker rätt snart att all vänlighet, allt intresse för diskussion, all 

omsorg i grunden bara är medel för att få ökad tillgång till en på ett sexuellt plan. De bästa 

männen är de som öppet erkänner detta och i handling bevisar att de värdesätter denna 

exklusiva tillgång, bland annat genom att tydligt säga “nej” till andra mäns möjlighet till 

inflytande över mig. Dessa andra män är faktiskt konkurrenter. 

Jag hyser spontan motvilja till att bemöta generaliseringar, om det inte framgår att de är just det. Mitt svar 

brukar bli ett lakoniskt “jag vet inte hur alla killar är”. Jag har inte träffat alla killar, och är inte i position att 

avgöra hur alla killar är. En hel del killar har jag förstås träffat, men är det rättvist att döma alla killar utifrån 

dem? Nåja, det kan vi lämna därhän. Men låt mig åtminstone säga att jag inte är en sådan kille som beskrivs i 

citatet. Jag ser inte interaktion med tjejer som medel för att få ökad tillgång till dem på ett sexuellt plan, vare 

sig jag är singel eller upptagen, och vare sig de är attraktiva eller ej. Universella påståenden är sårbara på det 

viset att ett enda undantag vederlägger dem, och i det här fallet är jag det undantaget. Men är jag verkligen 

ett faktiskt undantag ifrån en generell regel? Jag känner ingen som bemöter tjejer på det vis som beskrivs här. 

Att de finns ifrågasätter jag ingalunda, men är de så många att de utgör majoritet? Måhända är jag inte 

kapabel att avgöra den saken, eller ens göra en kvalificerad gissning. En psykologisk insikt kan jag dock bidra 

med: om man bemöter kvinnor på ett sådant vis att all interaktion med dem bara ses som ett medel för 

sexuell tillgång – då lär man vara en väldigt ointressant människa med väldigt svag självkänsla. Det där citatet 

av den objektivistiske psykologen Michael Hurd gör sig påmint: “If you care about what others think, you lose 

who you are. If you lose who you are, others won’t think of you – because they’ll have no reason to do so.” 

Ifall man bemöter andra människor som medel för ens egna mål tycks det mig vara en rimlig förklaring, att 

man helt enkelt inte har något att erbjuda dem i mån av särskilda egenskaper etc. Citatet av Isabel gör faktiskt 

gällande att jag inte är en riktig kille, eftersom jag inte beter mig på det sätt som tillskrivs en sådan. Jag tillhör 

definitivt inte “de bästa männen” eftersom jag inte öppet erkänner något som jag inte gjort mig skyldig till. 

Det mest intressanta med citatet är förstås det allra sista, om att män konkurrerar om kvinnor. På många sätt 

kan romantiska relationer liknas vid den monetära marknaden. Jag skall inte gå in närmare på jämförelsen än 

att nämna den moraliska principen för all interaktion mellan människor, inom relationer såväl som andra 

sammanhang: utbytet av värde för värde. Något för något; quid pro quo. Jag skrev om det här för inte så länge 

sedan, i mitt inlägg om reciprok relationsetik. Därför skall jag inte gå in mer på saken, just nu. Å andra sidan 

måste jag ifrågasätta ståndpunkten att varje man implicerar ett hot mot varje given relation mellan man och 

kvinna (eller mellan man och man, kan tänkas?), bara genom att finnas till. Man kan naturligtvis påpeka, att 

medan jag idag kanske köper mina äpplen ifrån en viss butik, kommer jag imorgon göra det ifrån en annan, om 

deras priser är lägre och/eller om kvaliteten på äpplena är bättre. Om man vill tillämpa den här principen på 

förhållanden, för att motivera ett interaktionsförbud, missar man dock en avgörande poäng. Vad händer om 

den butik där jag handlar börjar ställa orimliga krav på mig? Vad händer om dess butikschef säger att jag helt 

enkelt inte får handla någon annanstans? I valet mellan att gå med på det här ensidiga kravet, eller att upplösa 

interaktionen helt och hållet, kommer jag förmodligen välja det senare. Samma sak sker dagligen i 

förhållanden: i och med benefika avtal tenderar relationers värden att minska för den som underställs 

förpliktelserna. Ligger det i mitt rationella egenintresse att reducera vår relations värde för min flickvän? Nej, 

absolut inte – tvärtom! Ligger det i mitt rationella egenintresse att kontrollera min flickväns val av umgänge? 

171

Nej, absolut inte – tvärtom! Med dessa saker gör hon helt och hållet som hon själv vill. Om ens partners 

umgängen på något vis påverkar relationen negativt måste man ju tänka över möjligheten att man helt enkelt 

valt fel partner. (Men först och främst måste man förstås tänka över vad som är fel, och om felet kan 

repareras.) Men nu till själva kärnfrågan! 

Det är min uppfattning att en relation måste vara tämligen skral, om alla män som kommer i närheten av den 

betraktas som potentiella eller reella konkurrenter om kvinnans gunst. Och varför kan det inte också fungera 

omvänt i sådana fall: att varje ny kvinna ses som en konkurrent om mannens gunst? Jag ser inte varför 

mannen skulle vara i naturgiven position att förse sin kvinnliga partner med benefika förpliktelser (eller 

omvänt). Inom de flesta relationer är det här ett oneröst, det vill säga ömsesidigt förpliktigande, krav – inte att 

man inte får träffa andra människor, men att man inte får vara otrogen, eller flörta, och så vidare. Var sedan 

gränsen går för vad som är otrohet och för vad som är flört, det får man såklart göra upp om sinsemellan. Det 

här resonemanget färgas naturligtvis av vissa av mina personliga egenskaper. Jag är inte för fem öre svartsjuk 

av mig, och jag har inget som helst principiellt problem med polygami (och har därtill erfarenhet av polygama 

relationer). Medan många andra gör rädslan för otrohet till något centralt, är det inget jag någonsin oroar mig 

för. Jag kommer inte vara otrogen, och jag är fullt övertygad om att min flickvän inte kommer vara det. Och 

om en sådan sak skulle hända så får jag helt enkelt hantera det då, snarare än att oroa mig för det redan nu, 

vilket inte heller vore att göra min flickvän rättvisa. Jag har med andra ord en väldigt “liberal” syn på sådana 

här ting, även på ett personligt känslomässigt plan. Det gör mig inget alls om andra män har inflytande över 

min flickvän, så länge det är ett positivt inflytande som berikar snarare än skadar. Dessa hypotetiska män vore 

inte några konkurrenter om min flickväns gunst. Måste man inte ha en väldigt nyckfull syn på kärlek och 

romantik, om man utgår ifrån den här konkurrensprincipen? Det är nämligen en annan sak som är fel med att 

jämföra romantisk kärlek med några varor eller tjänster på den monetära marknaden: man kan med enkelhet 

köpa sina äpplen i en annan affär än den vanliga, men i en romantisk relation har man investerat tid och 

energi, känslor och värden. Man tjänar inte på att byta partner titt som tätt, bara för att man hittar något nytt 

intressant runt varje hörn. Och som jag skrivit i min text mot sexuell altruism: “Hur vi väljer våra relationer till 

andra människor säger en hel del om oss själva. Jag är övertygad om att en människa som hittar nya vänner 

runt varje hörn inte lär ha något anmärkningsvärt att erbjuda dem. Den människan lär också sakna intimitet i 

sina relationer, i nio fall av tio (figurativt talat). Den som, omvänt, väljer sina vänner och relationer med största 

omsorg, den personen lär också vara medveten om sitt eget värde, och om hur man bör undvika 

relationsmässig promiskuitet.” Isabel skriver vidare: 

Läste en tidigare text av dig på detta område, där du pratar om det fina i att ägna tid åt andra 

“underbara personer”. Denna text är hittills det mest naiva jag läst av dig, och det låter mest som 

en ursäkt för att kunna se sig omkring efter något bättre. Skulle jag välja att träffa och ägna tid åt 

“underbara personer” som var av motsatta könet så skulle min partner definitivt lämna mig för 

någon mer lojal kvinna. Med all rätt. 

Jag lyckas nu inte hitta den text som Isabel menar, men om jag rotar lite i min mentala databas tror jag att jag 

vet vilket resonemang hon åsyftar. Vad går det ut på? Jo, på att belysa en aspekt som förklarar (och försvarar, 

om man så vill) polygama och -amorösa relationer. Det finns inte någon endaste person för var och en som är 

“den rätte”, som man är predestinerad att förr eller senare bli tillsammans med. Det finns i ärlighetens namn 

många människor i världen som vi skulle kunna tänkas oss att dela intima relationer med, känslomässigt såväl 

som sexuellt såväl som intellektuellt. De allra flesta av de här människorna har vi aldrig träffat, och kommer 

aldrig att träffa. Ett par få har vi träffat, och några stycken av dem har vi kanske till och med inlett en sådan 

relation med. Den som föredrar “öppna förhållanden” eller “kravlöst sex” eller “relationsanarki” resonerar 

måhända just så: varför begränsa sig till en partner, när de finns flera som motsvarar det jag vill ha? Varför en 

sådan tankegång skulle vara naiv ser jag inte. Varför det skulle vara en “ursäkt” för att “se sig om efter något 

bättre” ser jag än mindre. Det finns faktiskt goda argument både för och emot polygami, och i slutändan 

kommer det an på ens egna värderingar och preferenser. Det är inte omoraliskt eller onaturligt att vilja ha 

flera partners, om det tjänar ens liv bättre än monogami. Och omvänt: det är inte omoraliskt eller onaturligt 

att vilja hålla sig till en enda partner, om det tjänar ens liv bättre än polygami. För egen del är jag 

huvudsakligen monogam, om det nu kan rentvå mig ifrån anklagelsen om “ursäkten”. Jag ser mig absolut inte 

om efter “något bättre” än min flickvän, vilket jag motiverar med citatet i slutet på stycket ovan. Det tar lång 

tid för mig att hitta någon jag kan odla intimitet med (senast tog det dock “bara” sju månader) och när jag väl 

hittar en sådan person, vilket jag ju gjort, investerar jag helhjärtat i henne. Det är vad som fungerar bäst för 

mig, men jag vågar inte påstå att det är vad som fungerar bäst för alla – uppenbarligen är det ju inte så. När 

172

det kommer till det rent sexuella har jag måhända en friare syn på det hela, men det är i så fall en annan 

femma. (Inom parentes sagt gillar jag inte ordet “lojal” i det här sammanhanget eftersom det konnoterar, eller 

till och med denoterar, ett pliktetiskt engagemang. Min flickvän är inte ihop med mig därför att det är hennes 

plikt, utan därför att hon vill vara det. I förbigående tillägger jag också att jag betraktar pliktetik som 

synnerligen människofientligt och därmed också ondskefullt.) Isabel skriver vidare: 

Du är inte i någon position att ge henne order eller bestämma över henne på något sätt alls? Och 

ändå kallar du dig “dominant”? Jag tror nog att du behöver träffa några dominanta män och få 

lite perspektiv. Varför Rand ville ha en “relation” med Branden tänker jag inte spekulera i. 

Däremot tycker jag att Branden verkar vara en riktig skitstövel. Ingen sann gentleman hänger ut 

sina kvinnor på det sättet som den här “mannen” gör i åtminstone en av sina böcker. 

Nej, jag är inte i position att ge min flickvän order eller “bestämma över henne på något sätt alls” som 

implicerar ensidiga förpliktelser. Jag brukar inte heller kalla mig för “dominant”, men visst är jag dominant på 

ett flertal sätt: exempelvis över mitt eget personliga liv, eller som en preferens i sexuallivet. Ifall dominans 

innebär att man bestämmer över sin partner och ger henne order, då är det däremot något jag inte är. Men 

hur i all sin dar drar man den slutsatsen, att det beror på bristande perspektiv att jag inte vill bestämma över 

min flickvän som om jag “ägde” henne? Nåja, det kan vi lämna därhän. Det mesta jag skulle kunna svara på det 

här vore väl att bli huvudsakligen upprepning, så det skall inte idisslas vidare. Gällande schismen mellan Ayn 

Rand och Nathaniel Branden ägde den rum 1968 och berodde på att Branden hemlighållit en sexuell relation i 

flera år. Frågan är förstås om vi skall fortsätta att avsky mannen för ett felsteg som begicks för fyrtio år sedan? 

Och utan att beakta själva sanningshalten i det han skrivit om Ayn Rand och objektivismen efter Rands död 

1982: vad är problemet med att “hänga ut” en person mot bakgrund av saklig argumentation? Det är kanske 

inte så “gentlemannamässigt” att kritisera en kvinnlig person offentligt, men det är å andra sidan en social 

könsroll vi, med rätta, gjort oss av med sedan ett par sekel tillbaka. Resten av den här konversationen med 

Isabel har mest att göra med manlig suveränitet, och hans rätt att bestämma därför att han är mer “rationell” 

än kvinnan. Med hennes egna ord: “Kvinnor är inte lika rationella som män, generellt sett. Det finns väsentliga 

skillnader mellan mäns och kvinnors hjärnor, vilket modern hjärnforskning visar. Visst finns det några enstaka 

undantag, men i stort sett alla andra feminina kvinnor jag pratat med om saken håller med om att de vill 

känna att mannen de åtrår är starkare, förnuftigare, mer intelligent, framgångsrikare, driftigare, mer dominant 

osv. Till och med fysiska attribut som kroppslängd spelar in (och ja, även storlek på könsorgan) i den samlade 

bedömningen.” Jag har inte så mycket att svara på det där. Om män generellt sett är mer rationella än 

kvinnor, vad skall gälla i relationer med omvänd förnuftsgrad? Men det är förstås inte så att män är mer 

rationella än kvinnor, om nu inte kvinnor väljer att inte tillämpa det förnuft de har. Den kvinna som väljer sin 

man efter storleken på hans könsorgan låter åtminstone inte som en kvinna värd ens den minsta 

uppmärksamhet. 

Till slut några snabba repliker. Isabel gör den här förhastade och inte helt ärliga analysen av mitt förhållande 

till min flickvän, som hon inte heller vet särskilt mycket om alls: 

Jag vet inte hur din flickvän är, men hon verkar rätt ung (och utifrån dina beskrivningar rätt 

barnslig). Mycket kan hända bara på några år och risken finns ju alltid att hon börjar se sig 

omkring, när andra börjar ligga på och trycket från andra killar ökar. Vad gör du då? Säger 

“nämen vad trevligt med lite konkurrens! det friskar upp, jag ska allt ge dem en match för jag är 

bäst” eller erkänner du då att konkurrens på relationsmarknaden inte alltid är önskvärd, trots att 

konkurrenterna är “underbara människor” som flickvännen säkert har stort utbyte av? Vad skulle 

du göra om Jenny gjorde som Rand och ville skaffa sig en älskare? Jag antar att det är okej för dig 

med din polyamorösa inställning i nuläget. 

Min flickvän är 20 år och jag är 22 år. Det skiljer nära tre år mellan oss, vad nu det har med något att göra. Hon 

är alltså rätt ung, men det är även jag, av den händelse att ålder är relevanta faktorer i resonemangskedjan. 

Att hon är rätt barnslig stämmer också fint, i betydelsen att hon har humor, är glad på livet, och kan njuta av 

små detaljer i tillvaron. Är det ett problem? Jag är själv likadan, om än inte fullt så mycket. Resten av det där är 

bara illvilligt trams som jag inte behöver svara på, eller som jag redan svarat på. Jag tyckte ändå att det kunde 

stå kvar för sakens skull. Det sätter tonen för hennes relationsetik antar jag. Och jag är förstås inte tillräckligt 

mycket av en gentleman som kritiserar det hon skrivit offentligt, men nå, det är inte vad jag är! I bästa fall gör 

det mig intellektuellt hederlig, antar jag. Ett par fler snabba repliker: 

173

Tycker att den värderingen han [jag, alltså] ger uttryck för enbart borde vara förbehållen 

ansvarslösa och svaga män. Därför blir jag så upprörd över att se att även Henrik, som jag tycker 

verkar vara väldigt vettig och stark i övrigt, tycks ansluta sig till detta destruktiva förhållningssätt. 

Ja, se där ja. Nu kryper katten fram ur säcken. Vad det innebär att vara stark i den här kontexten vet jag inte 

riktigt, så det låter jag vara osagt. Att min syn på relationer inte är destruktiv, det vill jag försvara med 

rallarsvingar och hästsparkar! 

Jag är ingen slav eftersom jag väljer att vara feminin, fullt ut. Det är snarare frihet att överlåta sig 

åt en rationell och ansvarstagande man och vara honom hängiven i livets alla skeenden. Som tur 

är delar inte många objektivistiska män dina relationspsykologiska slutsatser. 

Det råder ingen större tvekan om att Isabel adopterat Ayn Rands syn på femininitet. I sin lilla text om kvinnliga 

presidenter skriver Rand: “For a woman qua woman, the essence of femininity is hero-worship – the desire to 

look up to man.” Jag finner det besynnerligt att kvinnan som kvinna måste drivas av sådan här undergivenhet 

för att vara feminin, men det är kanske en bisak. Huruvida många objektivistiska män delar mina 

relationspsykologiska slutsatser eller ej, det har jag ingen aning om. Jag känner nämligen inte så många 

sådana! Men oavsett om påståendet stämmer eller ej, så är det ju irrelevant. Av alla retoriska fulknep är jag 

nog minst känslig för argumentum ad populum. 

Nej, en kille som är pojkväns-ämne måste visa lite mer ruter och värna sina intressen. Efter det 

att jag dumpat mitt ex (och han bara sa “ja, du gör ju som du vill…”!) så betedde jag mig 

visserligen också lite oschysst mot honom kan jag tycka i efterhand (jag och en kompis filmade 

när vi tillsammans gav oralsex åt hennes master, och sen skickade jag filmen till honom) och jag 

har fortfarande skuldkänslor då han tydligen blev helt knäckt av det och började gå hos en 

psykolog. Förstår än idag inte hur vissa killar funkar – han brydde sig inte ett dugg om andra killar 

flirtade med mig, men så fort vi gjort slut och han får se mig i ett sexuellt sammanhang så rasar 

han ihop. Mycket märkligt. 

Det är inte alls märkligt att han blev ledsen. Huruvida han blev ledsen över videons faktiska innehåll vet jag ju 

inte, men den implicerade fortfarande att du ville honom illa, och när människor vill oss illa blir vi ledsna. Ja, i 

alla fall blir vi det om de som vill oss illa en gång betytt mycket för oss – eller som kanske rentav fortfarande 

gör det. Nåja, att låta det sista citatet avsluta texten var förstås ett litet “fulknep” av mig också. Men jag tror 

att det är rättvist. Det finns många objektivister eller ”objektivister nära nog”, som gapar om styrka och 

dominans på ett sätt som nästan för tankarna till Nietzsches övermänniskoidé. Så långt min erfarenhet 

sträcker sig, brukar sådana personer vara ganska elaka och i själva verket ha ganska lite att erbjuda andra 

människor i mån av värderingar och egenskaper och engagemang. Ifall Isabel är en sådan person eller ej, det 

vet jag inte. Men det här med videon kan ju inte annat än ge mig det intrycket åtminstone. Att vilja någon illa 

därför att den varit för snäll mot oss, och velat oss väl, det är väl närmast själva definitionen av elakhet? Det 

här var hur som helst en intressant konversation. I och med det här inlägget skall jag väl kunna lägga den åt 

sidan mentalt i alla fall, och sluta tänka på den. Förhoppningsvis kunde jag även konkretisera fler av mina 

tankar kring relationer och romantisk kärlek. 

Kort pilotförsvar för immaterialrätten – November 24 

Hittills har jag inte skrivit ens det minsta om intellektuell egendom, eller immaterialrätt, eftersom ämnet 

känns så ytterligt urvattnat efter de många och långa debatterna kring fildelning. Själva fildelningsdebatten 

kommer jag frankt att utelämna ur den här texten. Min position i förhållande till immaterialrätten borde hur 

som helst vara ganska självklar? Nej, kanske inte. Det råder av någon anledning stor oenighet bland liberaler, 

över huruvida man kan (eller bör kunna) äga något immateriellt. Eftersom jag också är objektivist blir det 

kanske tydligare att se var jag står i frågan, eftersom objektivismen konsekvent försvarar immaterialrätten. 

Många kondenserar hela ämnet till att handla om endast fildelning, vilket är ganska besynnerligt i mina ögon. 

Men vad värre är: det är ett helt felaktigt sätt att bemöta de problem som immaterialrätten ställs inför. Det 

lustiga är väl att varje anfäktare av immaterialrätten använder sig utav den på ett sett eller ett annat. Vad mig 

anbelangar finns det bara två alternativ. “Copyright – all rights reserved”, eller också “Copyleft – all rights 

reversed”. Är jag inte fyndig, så säg? 

174

Vad är det nu för slags immaterialrätt man använder sig av, trots att man kanske håller en officiell position 

mot sådan egendom? George Reisman skrev exempelvis nyligen ett blogginlägg om att varje individs identitet 

försvaras av immaterialrätten 1 . Här menas förstås inte det slags identitet som Aristoteles identitetslag handlar 

om. Här menas våra personuppgifter: namn, personnummer, telefonnummer, et cetera. Ni känner måhända 

till Alan Conway som under början av 1990-talet utgav sig för att vara den kände regissören Stanley Kubrick, 

trots att han inte var lik denne för fem öre, och trots att han inte ens hade någon bra koll på de filmer som 

Kubrick gjort. Fortfarande kom Conway undan med sin stulna identitet ganska länge, och han lyckades skaffa 

sig en hel del ekonomiska förmåner genom sitt bedrägeri. De flesta håller nog med om att det Conway gjorde 

var brottsligt, även om det samtidigt är en tragikomisk historia. Exemplet med telefonnumret är för övrigt lätt 

att begripa, för vi har väl alla ett sådant som allra minst. Man har ett specifikt nummer som man har 

ensamrätt på; ingen annan får ha ett nummer som är exakt likadant. Ett ännu mer målande exempel är 

måhända våra bankkonton. Bara vi själva har uttagsrätt på våra egna bankkonton, försåvitt vi inte givit någon 

annan formell tillgång till dem. Ett bankkonto är i högsta grad immateriellt, och det gäller faktiskt även 

pengarna på det! Banken har inte några pengar i något skåp som ligger reserverade och väntar på varje 

respektive ägare. De pengar som finns på våra bankkonton är inget annat än ettor och nollor i en elektronisk 

databas, men lik förbaskat anser i princip alla att det är oerhört viktigt att skydda dessa ettor och nollor ifrån 

tjuvar! Jag är säker på att varje läsare kan klura ut många fler exempel på immateriell egendom som vi alla 

använder oss utav, så jag skall inte fortsätta på samma spår. Poängen har nog nått fram ändå, hoppas jag. Men 

sedan bör jag förstås också beröra kritiken som riktas mot immaterialrätten. 

Åtminstone ifrån den liberala flanken är det väl huvudsakligen den här invändningen som framförs: om jag har 

rätt till ett visst telefonnummer, då hindrar jag ju andra, direkt eller indirekt, ifrån att skaffa samma nummer. 

Om jag komponerar en symfoni tvingar jag andra att inte komponera samma symfoni. Om jag författar en 

bok, förbjuds någon annan att författa samma bok. Ja, ni förstår väl poängen i alla fall. Är det legitimt att jag 

skaffar mig ensamrätt på något immateriellt, på det här sättet, och därmed förbjuder andra att göra 

detsamma, med samma sak? Ja, utan tvivel! Ingen får ha ett kontokort med exakt samma information som 

mitt eget, och använda det för att ta ut mina pengar ifrån mitt konto, utan mitt explicita tillstånd. (Notera att 

även informationen på kontokortet består av binära ettor och nollor, alltså av något i den här betydelsen 

immateriellt.) Det här gäller förstås sedan för intellektuell egendom såsom en symfoni eller en roman. 

Rachmaninov komponerade sin prelud i g-dur, opus 23, nummer 5, så jag har inte rätt att själv göra anspråk på 

stycket, även om jag av en astronomiskt osannolik händelse skulle ha komponerat det oberoende av att ha 

lyssnat på Rachmaninov 2 . Finns här egentligen mycket mer som behöver bemötas? Ett annat argument är 

förstås det om att man inte kan göra anspråk på ensamrätt till något så flyktigt som en idé. Det har man 

alldeles rätt i, men det är inte vad saken handlar om heller. Min identitet eller mitt kontonummer är inte 

idéer. Symfonier och romaner är inte idéer. Ritningar och patenterade uppfinningar är inte idéer. Samtliga 

dessa företeelser är faktiskt manifesterade produkter av idéer, även om de klassas som immateriella. Med 

anledning av detta har jag inte riktigt begripit vad det här argumentet skulle gå ut på, om man nu inte helt och 

hållet har missuppfattat det man vill kritisera. En annan paradoxal innebörd av immaterialrättens motstånd 

skriver Per-Olof Samuelsson om, i sin lilla uppsats i ämnet 3 : 

Bland de sofismer man ofta hör finns idén att upphovsrätt skulle inskränka friheten för alla dem 

som inte har lov att stjäla ens uppsats eller ens patent. Vad är den sofismen evaderar? Det 

faktum att utan den uppsats eller det patent som plankas skulle det inte finnas något för 

libertarianerna att stjäla! Så ett effektivare sätt att beskära deras frihet är att aldrig någonsin 

skriva något eller uppfinna något, så att det aldrig finns någon libertariansk frihet att kränka, 

eftersom stöldobjektet inte ens skulle existera! 

Det här blev ett kort och väldigt elementärt försvar av immaterialrätten, men jag förmodar att längre 

resonemang är att vänta i framtiden. Förhoppningsvis har jag ändå kunnat belysa vissa aspekter av frågan som 

inte har att göra med detaljfrågan kring fildelning. Jag betraktar immateriellt ägande som en självklar 

konsekvens av den mer allmänna äganderätt som liberalismen försvarar, eller bör försvara (eller måste 

1 http://georgereisman.com/blog/2007/11/in-support-of-concept-of-intellectual.html 

2 Det är väl kutym bland objektivister att lyssna på Rachmaninov, bara därför att Ayn Rand gjorde det. En sådan 

sak låter jag inte färga mitt omdöme, men jag uppskattar ett flertal av dennes verk. Bland annat en mängd 

preludier såsom den jag nämner i texten, och hans pianokonserter, i synnerhet nummer två och tre. 

3 http://www.nattvakt.com/nnv/061126immaterialratt.htm 

175

försvara, för att det skall röra sig om liberalism). Man kan sedan dividera vidare om detaljer kring upphovsrätt, 

pantent, och så vidare, vilket jag inte gjort här. De nuvarande lagarna som upprätthåller, eller försöker att 

upprätthålla, immaterialrätten är inte heller de bästa alla gånger – men här utgår jag i all korthet utifrån 

förstaprinciper. Alla detaljfrågor måste naturligtvis sedan rätta sig efter de grundläggande premisserna, 

försåvitt de är korrekta. (Och det anser jag förstås också att de är.) Inför “Copyright – all rights reserved” eller 

“Copyleft – all rights reversed” står många i valet och kvalet. Jag väljer det tidigare, mot bakgrund av de 

kortfattade resonemang jag fört här. Som sagt – det blir förmodligen fler och längre utläggning om 

immaterialrätten i framtiden. 

Vidare om skönhetsideal – November 29 

När vi handlar mat väljer vi måhända vissa butiker över andra, inte bara på grund av kort avstånd men även på 

grund av prisvärda varor. När vi handlar kläder ser vi måhända till att välja något märke som vi av erfarenhet 

förknippar med bra kvalitet. När vi blir sjuka vill vi förmodligen bli diagnostiserade och vårdade av kompetent 

sjukhuspersonal. Jag skall inte gå som katten kring het gröt, men principen är alltså den om kompetens. Vi vill 

att producenter skall ha kompetensen att skapa bra varor och/eller erbjuda bra tjänster, för annars väljer vi 

snart att investera våra pengar annorstädes. Och omvänt: när vi resonerar kritiskt och ställer sådana krav på 

marknaden är vi kompetenta konsumenter. Jag tror att det här är ett resonemang som i alla fall stämmer för 

de allra flesta, men det finns naturligtvis undantag, både vad gäller personer och vad gäller branscher. 

Exempelvis kan sådana undantag bero på någon “politiskt korrekt” idé om antikapitalism och antikonsumism, 

för vad spelar ett stort företags kompetens för roll, om man anser att stora företag per automatik är 

omoraliska att handla med? Det är mot den här bakgrunden man bör teckna dagens “politiska korrekthet” när 

det kommer till ett annat vanligt förekommande undantag: modellvärlden och de aspekter av 

reklambranschen som har med den att göra. Om man får problem med blindtarmen eller något motsvarande 

kommer man att behöva en operation, och man ser väl helst att en sådan utförs av en legitimerad och erfaren 

kirurg (även om just blindtarmsoperationer är bland de enklaste). Kirurger vill nog för egen del vara 

kompetenta och erfarna, både för att kunna utföra ett gott arbete och för att kunna tjäna pengar, vilket ju 

egentligen bara är två sidor av samma mynt. På samma sätt är det med modellbranschen. Såsom alla 

arbetsgivare vill anställa individer som klarar av den uppgift de skall befattas med, vill även modellagenturer 

det (och i förlängningen alla de som anlitar modellagenturerna). En modells uppgift är bland annat att vara 

attraktiv. Hur han eller hon skall se ut beror förstås en hel del på vad arbetet gäller – i en katalog ifrån Ellos vill 

man ha modeller med ett särskilt utseende, och på omslagen av Playboy Magazine satsar man på ett annat – 

men själva grundkravet är förstås rent fysiskt. Man skall kort och gott göra sig bra framför kameran, och det är 

en stor del i vad som avgör ens kompetens inom modellyrket. 

Det här inlägget handlar om skönhetsideal, eller skall jag säga “Skönhetsidealet”? Folk verkar i allmänhet vara 

fast övertygade om att det finns ett enda estetiskt ideal, att det idealet är “skevt”, och att samhället varje dag 

blir tvångsmatat med det här falska idealet av massmedia. I princip alla argument som framförs mot det 

förmodade skönhetsidealet ter sig tämligen stupida i min ringa mening. Kanske säger man att “normala 

människor ser ju inte ut sådär”, men vari finns problemet? Vi ber inte den skicklige konstnären att måla sämre 

tavlor, och vi ber inte den skicklige kompositören att skapa sämre symfonier, trots att “normala människor” 

förmodligen vare sig målar vackra tavlor eller skriver mästerlig musik. Varför ber vi då fotografer att välja 

“normala” modeller, och varför riktas sådana krav mot reklambranschen? Om en vacker modell representerar 

ett skevt ideal, eftersom de flesta inte ser ut som en sådan, på vilket sätt kan man då inte också säga 

detsamma om konstnären eller kompositören? Är det ett problem, att Johannes Vermeer eller Ludwig van 

Beethoven hade långt större förmågor inom sina respektive yrken, än du eller jag har inom samma? 1 När man 

använder de här argumenten i olika debatter kring skönhetsideal får man mest något omotiverat “det är ju 

inte samma sak” till svar. Nej, för all del, det är inte samma sak. Att vara en skicklig konstnär eller en skicklig 

kompositör är något helt annat än att vara en kompetent modell. I det tidigare fallet har man övat och övat 

under en lång tid, för att till slut ha bemästrat sin konstart och kanske rentav presterat det tour de force det 

innebär att skapa ett mästerverk. I det senare fallet kommer det an på medfödda kvaliteter i långt större grad 

än i det tidigare. Kanske behöver man inte göra mer än att gymma tre gånger i veckan och tänka på vad man 

äter för att lyckas inom modellbranschen (och kanske kommer man inte att lyckas oavsett hur hårt man 

arbetar, för att man inte har de rätta förutsättningarna). Det brukar man använda som ett argument mot 

1 Jag nämner Johannes Vermeer bara för att Ayn Rand ansåg honom vara den bästa konstnären någonsin, men å 

andra sidan nämner jag också Ludwig van Beethoven som fröken Rand inte alls gillade – men det gör däremot 

jag själv. 

176

“skönhetsidealet”: dessa modeller utnyttjar ju bara fördelar som de råkar ha fötts med – det är inte en fråga 

om skicklighet! För all del, det är huvudsakligen sant. Men just därför finns det också långt fler människor med 

vackra kroppar, än det finns mästerliga konstnärer och kompositörer. Om det är fel av dessa modeller att 

utnyttja sina vackra kroppar, för att “normala” människor inte har sådana och inte kan göra det, då är det 

verkligen fel av konstnärer och kompositörer att vara skickliga. 

Vid det här laget sitter säkert någon läsare och kokar av ilska, därför att jag utgått ifrån att modeller har vackra 

kroppar. Jag har inte förklarat vad jag menar med skönhet, och ej heller varför modeller måste besitta den 

gåvan. Än mindre har jag erbjudit en filosofisk konstlära med ett regelsystem för estetik. Låt mig då själv 

medge att modeller inte måste ha vackra kroppar för att modellera. Alla kan ställa sig framför kameran, och en 

mer “normal” kropp är visst ingen garanti för ekonomisk förlust inom modellyrket. Varje dag säljs någon 

hemskt målad tavla för miljonbelopp, och varje dag tjänar mediokra musiker massor av pengar på att deras 

låtar spelas i radio (men jag skall väl inte nämna några namn…). Varje dag läser många hellre någon slätstruken 

deckare istället för en polyfon idéroman av Dostojevskij – eller varför inte av Ayn Rand? Även “normala” 

människor kan tjäna en hel del pengar på sina “normala” förmågor, om de har beslutsamhet och en redig 

portion viljestyrka. Det verkar som att människan nästan av instinkt gärna tyr sig till falska 

motsatsförhållanden. “Om du anser att onaturliga opererade kroppar är vackra, anser du också att ‘normala’ 

kroppar är fula”. Vad är felet med den här logiken? Jo, det sanna motsatsförhållandet är det vackra kontra det 

fula – inte det vackra kontra det normala. Snart vädjar man förstås till mina känslor i de här debatterna, för 

hur synd är det inte om barn som känner sig osäkra och får komplex, på grund av att de inte ser ut som 

modellerna i reklamerna? Ja, det är förstås synd, men det är inte ett argument mot dessa modeller eller 

reklamer. Jag kan se en muskulös man med rutor på magen och känna ett stygn av otillräcklighet för att jag 

inte ser ut på det sättet (trots att jag aktivt styrketränat och så vidare), men är det den mannens fel att jag 

känner så? Nej, självklart inte. Är det kanske mitt fel? Ja, det är mitt fel om jag mår dåligt på grund av något jag 

inte är och inte heller kan bli, även om en sådan psykologisk “fix idé” kan vara svår att bli av med. Om en yngre 

tonåring känner det på samma sätt och kanske än värre, då ligger förstås felet även hos den eller de som 

ställer irrationella krav på henne eller honom. Men en sak är säker: det är inte tidningar som Slitz eller 

motsvarande, som ställer sådana krav – de hittar vi på alldeles själva. Man “måste” inte vara född med ett 

utseende som motsvarar en framgångsrik fotomodells, och man “måste” inte heller visa upp sin skönhet om 

man har den. Det här är sociologiska fördomar som ett stort antal människor bär ansvar för. Att försöka 

överföra hela skulden på särskilda individer eller företag är vare sig möjligt eller önskvärt – eller moraliskt. 

Nej, ett helt välargumenterat estetiskt system kommer jag inte att presentera här. Jag har ärligt talat ingen 

sådan att erbjuda heller, men för all del ett par idéer. Det finns många olika teorier om vad som gör något 

vackert och något annat fult. En sådan teori är den om symmetrin: en vacker kropp är en symmetrisk kropp, 

medan en mindre vacker domineras av asymmetri. Man har också gjort olika mätningar som faktiskt påvisar 

att vackra modeller och skådespelare har ett mer symmetriskt utseende än den “normala” människan. 

(Symmetri eftersträvas naturligtvis också inom design, inredning, arkitektur, konst, et cetera.) Våra kroppar är 

också väldigt symmetriskt skapade: vi har två öron, två ögon, två axlar, två armar och så vidare; naturen tycks 

eftersträva symmetri inom det mesta, och det gör även människan i hennes skapande. Men symmetri kan å 

andra sidan inte utgöra det enda kriteriet för skönhet. Fetma är såvitt jag kan se inte något nödvändigt hot 

mot symmetrin, och inte blir man mer vacker om man har en massa, om än regelbundet placerade, vårtor i 

ansiktet. Faktum är att människor många gånger väljer att skapa asymmetriska element i deras utseenden, 

med hjälp av kläder och tatueringar och piercingar med mera, som överlag betraktas som vackra, eller 

åtminstone som stilrena. Den förklaring av kroppslig skönhet som jag själv brukar använda består i något som 

jag kallar “det juvenaliska idealet”. Vad Juvenalis ansåg om det här har jag ingen aning om, men han står som 

upphovsman för det klassiska citatet mens sana in corpore sano, eller “en sund själ i en sund kropp” 1 . Det hela 

är en fråga om proportion. En medioker musiker är bättre än en musiker som är tondöv, så vi föredrar 

rimligtvis den tidigare. En bra musiker är bättre än en medioker musiker, och ett musikaliskt geni är än bättre. 

På samma sätt är somliga människor hälsan själv, trots att de är missgynnade såtillvida att hälsan inte 

nämnvärt reflekteras i deras utseende, och omvänt: somliga kan ligga på sofflocket och äta pizza hela dagarna, 

utan att den ohälsosamma livsstilen lyser igenom nämnvärt i hur de ser ut. Den generella tumregeln är dock 

att människor ser slanka och spänstiga ut i den mån de äter sunt och lever aktivt – och i den mån sundhet 

reflekteras i kroppens utseende, i samma mån upphöjer jag gärna det hela till ett estetiskt ideal. Att ett ideal 

1 Det fulla citatet är Orandum est ut sit mens sana in corpore sano, och det kommer ifrån hans Satirer X. Det 

betyder fritt översatt “du skall bedja för att få en sund själ i en sund kropp”. 

177

inte kan uppnås av alla gör det inte irrationellt eller skevt. Att det kan uppnås av somliga räcker gott och väl, 

och är inte det själva definitionen av något idealiskt – att det är det bästa möjliga? 

Alla debatter kring skönhetsideal (som alltså brukar förbehållas just kroppslig skönhet) tenderar att utmynna i 

ett påstående som gör all vidare diskussion omöjlig. “När allt kommer kring finns det inget som är vackert eller 

fult, det sitter ju i betraktarens öga”. Med den slutklämmen åberopar man ett de gustibus non est 

disputandum: om smak skall man ej diskutera. Men visst lyder även smak särskilda referensramar! De allra 

flesta av oss skulle säga att choklad är godare än avföring. De allra flesta av oss skulle säga att en av Bachs 

fugor låter mycket trevligare, än gnisslet ifrån en gaffel som skrapas mot en porslinstallrik. Detta skulle vi säga, 

även om vi inte vore så särskilt förtjusta i vare sig choklad eller Bachs musik (vilket jag personligen är). Den 

individuella smaken är inte något som innebär eller orsakar subjektivism. Smak är egenskaper vi har som vi 

inte medvetet har valt och som vi inte medvetet kan förändra. (Hur jag än försöker kan jag inte njuta lika 

mycket av ett lyxigt vin som av en massproducerad läskdryck, etc.) Estetiken är dock inte en subjektivistisk 

gren inom filosofin, och man kan inte utan vidare avfärda den som en “smaksak” heller. Att skönhet skulle 

sitta helt och hållet i betraktarens öga är nominalism (dvs. ett slags subjektivism) och någon nominalist är 

åtminstone inte jag själv. Vi kan klart och tydligt lägga märke till objektiva referensramar för skönhet, även om 

vi inte har så mycket att tillägga inom dessa ramar. De allra flesta skulle säga att en modell på omslaget av 

Playboy Magazine är långt vackrare, än samma modells raka motsats, vem nu det skulle vara. Om estetiska 

ideal skulle sitta enbart i betraktarens öga, då skulle uppfattningarna om skönhet rimligtvis te sig tämligen 

slumpartade. Att det alls finns en generell tendens till något sådant som ett estetiskt ideal är en 

subjektivismens antites. Påståendet om betraktarens öga måste dessutom kunna tillämpas universellt för att 

ha någon som helst trovärdighet. Ligger skönhet enbart i betraktarens öga, även när det gäller en målning? 

Även när det gäller en symfoni? Även när det gäller ett litterärt verk? Även när det gäller arkitektur? Även när 

det gäller inredning? Och så vidare. Den som har sysslat med dessa saker vet fullt väl att man har tydliga 

riktlinjer att följa. Alla konstnärer är nog väl förtrogna med det gyllene snittet, och alla musiker förstår sig nog 

på skalor och intervaller… Argumentet utifrån nominalismen faller helt enkelt ganska platt, även om vi inte har 

någon djupare förståelse för den objektiva estetik som uppenbarligen finns (och att jag inte har det så 

välbeställt på den fronten, innebär ju inte att alla lider av samma problem). 

Jag har inte riktigt förstått varför så många ser rött när jag börjar tala om skönhetsideal, bara för att jag inte 

går med på påståendet om betraktarens öga. Man ser mig som en fiende av naturen, som vill att kvinnan skall 

undergå operationer och må psykiskt dåligt för att blidka mannen. Men så är det naturligtvis inte! Jag vill inte 

att folk skall behöva må dåligt bara för att de ser ut på ett visst sätt, men det är å andra sidan inget jag kan 

göra något åt, och jag vägrar påstå att det är modellers eller medias fel att sådana problem finns 1 . Det har 

snarare sin rot hos de människor som säger att man måste se ut på ett visst sätt, och hos de människor som 

säger att man inte får eller inte kan göra det. Jag tänker inte heller påstå att bara kvinnor drabbas av något 

kollektivt ideal, som sätter press på enbart dem och inga andra. Även män upplever sådan press, och vilket 

genus som sedan generellt sett upplever den mest kan ju diskuteras, men det är inte så relevant här. Vilken 

man vill inte vara vacker för att attrahera kvinnor, eller andra människor över huvud taget? Någon 

motståndare till skönhetsoperationer är jag inte, men de kan ju undergås av vettiga eller mindre vettiga 

anledningar, och det är verkligen inget man måste undergå. Ja, jag kan tycka att ett par opererade kvinnobröst 

är väldigt vackra, vilket man närmast blir lynchad om man säger i debatter kring skönhetsideal. De får en 

storlek som förstärker den kvinnliga formen, och de blir mer symmetriska. Apropå det här med smak så är det 

ju en preferens jag inte kan göra mig av med hur som helst, även om jag nu skulle vilja det, vilket jag inte gör. 

Om man redan har argumenterat utifrån smaken ter det sig underligt att man blir arg på mig, för att jag gillar 

smala midjor och fasta bröst. Premissen var att man inte skall må dåligt över något man inte kan förändra, och 

att det hela ändå är en smaksak. Nå, jag har i sådana fall min smak som jag inte kan förändra hur som helst, så 

varför bli arg över en sådan sak? Man skapar en helt egen moralisk kategori med rubriken “Skönhetsidealet”, 

som sedan placeras i ett vakuum skild ifrån övrig estetik. Det är det grundläggande problemet, och det är vad 

som får människor att gömma sig bakom indignerade utrop som “låt barn vara barn!”. Ja, låt barn vara barn, 

för de kan ju inte gärna vara något annat. Och behandla frågan om skönhet som en estetisk fråga, snarare än 

en sociologisk fråga vilket den inte först och främst är. 

1 Tron på att synd kan överföras är rent ut sagt ondskefull, även om den är vanligt förekommande. Den är 

sannerligen välrepresenterad bland världsreligionerna exempelvis. Bland annat har vi ju Jesus som dog för våra 

synder, och vi har den judiska traditionen där en get fick “överta” alla synder innan man skickade ut den i 

vildmarken – därav det engelska ordet “scapegoat”. 

178

En kortfattad dementi – November 30 

En del personer har länge ifrågasatt mitt val att identifiera mig som en objektivist. De påpekar unisont att 

objektivismen är ett slutet system som ägs av Ayn Rand, och därför måste man, för att vara objektivist, hålla 

med om allt vad Rand sade eller skrev. Såsom observerats håller jag inte med miss Rand om allt. Jag ser inget 

problem med kvinnliga presidenter, och ej heller med homosexualitet. Hon ogillade Ludwig van Beethoven, 

men det gör inte jag. Jag vågar inte påstå att Johannes Vermeer är den bäste konstnären någonsin, och ser 

inte riktigt varför fotografering inte skulle kunna vara en konstart. Ja, för att nu ta några exempel ur högen 

alltså. Somliga verkar närmast mena att jag inte är objektivist därför att jag inte helt och hållet är som Ayn 

Rand. Att jag inte är född år 1905 i St. Petersburg diskvalificerar mig direkt, om den positionen dras till dess 

spets. Låt bara säga att jag skiljer mig ifrån Rand på vissa punkter. Frågan är sedan om dessa punkter är 

bärande stöttepelare eller ej. En kritiker hävdar kanske att objektivismen är ett integrerat helt, där minsta 

avvikelse trotsar ett grundläggande axiom. Poängen är absolut viktig, och Rand hävdade den ju själv ihärdigt. 

Det är dock ett spjut med två spetsar, för det öppnar för frågan om mina avvikelser har med objektivismen att 

göra, snarare än med Ayn Rands personliga preferenser. Ingen har lyckats övertyga mig om att Rands utsagor 

om kvinnliga presidenter och homosexualitet är integrerade komponenter i objektivistisk filosofi. Fallet med 

Ludwig van Beethoven är väl närmast uppenbart en fråga om tycke och smak, även om premisser för en 

objektivt rationell estetik kan skisseras. Detsamma måste till del sägas om Johannes Vermeer, låt vara att 

objektiva argument mycket enklare kan ges för bild och text, än för ton. (I fallet med bild och text kan man 

skildra manifesterade värderingar på ett annat sätt än med musik, om det alls är möjligt.) Bara min åsikt om 

att fotografering kan vara en konstart, dvs. en metod genom vilken man skapar och skildrar manifesterade 

värden, står i konflikt med objektivismen. Närmare bestämt: med objektivistisk estetik. Frågan är sedan om 

den här lilla dispyten är så bärande att den direkt diskvalificerar mig som objektivist. Frågan är också huruvida 

Ayn Rand eller jag själv har rätt. 

Varje avsteg ifrån Ayn Rands åsikter bygger enligt många upp en mur mellan mig och det idésystem jag säger 

mig omfamna. Inte bara det – man måste dessutom hålla med om allt som Leonard Peikoff har sagt eller 

skrivit, eftersom han är Rands juridiske och “intellektuelle” arvinge. Det här påståendet är faktiskt falskt. 

Leonard Peikoff är inte Ayn Rands “intellektuelle” arvinge. Det var en titel som Nathaniel Branden skulle ha 

fått om det inte varit för schismen mellan dem år 1968, men det finns inga källor som säger att Peikoff har fått 

den, utöver hans egna uttalanden. Man kan naturligtvis inte heller vara någons “intellektuelle arvinge”, må 

Ayn Rand säga vad hon vill om den saken. Många ägodelar kan man ärva av andra, men intellektet är inte en 

sådan. Hur som helst, ifall man för att vara en “äkta” objektivist måste hålla med både Rand och Peikoff om 

allt, hur skall man förhålla sig där deras åsikter går isär? Inte för att det finns många ställen där det sker, men i 

alla fall några (såsom att Peikoff efter Rands död 1982 gick ut med åsikten att homosexualitet inte alls var 

något omoraliskt). På den frågan brukar jag inte få mycket till svar. Nu vill jag inte göra det här till en miniföreläsning 

om objektivismens historia, så jag hävdar utan omsvep att objektivismen inte är en form ur vilken 

man stöper kopior av Ayn Rand. Det är ett filosofiskt system – vare sig mer eller mindre. Det finns inget hos 

objektivismen som säger att det är omoraliskt eller “icke-objektivistiskt” att föredra Beethoven över 

Rachmaninov (Rand gillade själv Rachmaninov, se), eller som säger att kvinnliga presidenter är “the most 

unfeminine, sexless, metaphysically inappropriate, and rationally revolting figure of all…” (Ayn Rand). 

Ingenstans i objektivistisk etik finns något stöd för påståendet att homosexualitet är omoraliskt, trots att Ayn 

Rand skrev att det “involves psychological flaws, corruptions, errors, or unfortunate premises *…] is immoral, 

and more than that; if you want my really sincere opinion, it’s disgusting”. Man måste skilja mellan 

objektivismen och Ayn Rands personliga preferenser, eller åsikter som inte motiverades av det regelverk hon 

presenterade. 

Kanske är jag en objektivismens enfant terrible snarare än en comme il faut. Vissa skulle kanske kalla mig “neoobjektivist” 

för det jag skrivit här, till skillnad ifrån “ortodoxa” objektivister, eller “rank-and-file”-objektivister. 

Personligen har jag inte någon lust att göra sådana indelningar, och ser dem i mångt och mycket som 

missvisande. Som jag redan skrivit i mitt korta inlägg om hur jag kom att bli objektivist: filosofin kan ju liknas 

vid en karta, och när kartan inte stämmer överens med terrängen, då är det terrängen som gäller. Jag har inte 

svurit Ayn Rand någon blind trohet eller lojalitet. Om jag är henne trogen, beror det helt och hållet på att jag 

finner hennes åsikter och argument rationella. Att jag föredrar att tänka själv, är det inte just det som mina 

kritiker ogillar? Man har ännu att påvisa en enda nödvändig konflikt mellan mina åsikter, och objektivismens 

faktiska grundpelare. 

179

Kritik av Ron Pauls abortmotstånd – December 04 

Inledningsvis skriver Per-Olof Samuelsson på sin hemsida följande: 

Låt mig tillägga att jag betraktar abortmotståndare som de absolut vidrigaste människor som 

tänkas kan. Deras bevekelsegrund kan inte vara annat än ren sadism – en önskan att göra livet till 

ett helvete på jorden för de kvinnor som ska tvingas föda fram oönskade barn. Deras prat om att 

embryon och foster skulle vara mänskliga varelser med mänskliga rättigheter är blott och bart en 

rationalisering för denna sadism. 

De raderna får sätta tonen för vad jag skall skriva här. På grund av sjukdom skall det inte bli onödigt långt, men 

jag har ändå en del jag vill ha sagt. Ron Paul behöver förmodligen inte någon närmare presentation i 

dagsläget. Ifall han vinner nästa presidentval i USA lär han aldrig behöva det. Och låt dessutom säga att jag 

överlag respekterar hans åsikter, även om det finns ett par undantag. Ett sådant undantag är hans syn på 

abortfrågan. Han anser nämligen att abort är mord: “If you can’t protect life then how can you protect 

liberty?”. Det kan man absolut fråga sig, men är inte det här ganska billig retorik? Ett uppenbart fall av petitio 

principii eller “question begging”, för frihet är ju inte en fråga som kan tillämpas på allt levande. Det följer inte 

logiskt, att man inte skulle kunna skydda friheten, bara för att man inte kan skydda allt levande. Ron Paul har 

exempelvis inget som helst problem med att äta en köttbit till middag, om inte för annat, så åtminstone för att 

han inte anser att djur har eller kan ha negativa rättigheter. Resonemanget kan förstås dras till dess absurda 

spets, där politisk frihet blir omöjlig för att någon plockar en bukett blommor (för blommor lever ju), eller för 

att människan dödar massvis av bakterier varje gång hon äter något – må det röra sig om en köttbit eller om 

växter. Kanske var det hela bara en oförsiktig formulering av Ron Paul, som ju inte har problem med vare sig 

köttätande eller blomplockande? Ja, kanske det. Men det är ändå en oförsiktighet som i sådana fall behöver 

diskuteras. Vi kan inte skydda allt liv. Vi kan inte ens skydda alla med rättigheter begåvade individer. Vad vi 

kan göra är att skapa ett rättsväsende som har sin grund i att upprätthålla negativa rättigheter, och det är ju 

Ron Pauls ambition att skapa ett sådant, inte sant? Det vill säga, om han blir vald till president i USA. Därför 

blir det synnerligen viktigt att se över hans rättighetsteori en aning. 

Vad konstituerar rättigheter? Jag är inte tillräckligt beläst på Ron Paul för att veta hur han skulle svara på den 

frågan, men ett är säkert: han anser att abort är mord. Således anser han att ett befruktat ägg i kvinnans 

livmoder har rättigheter som modern in spe inte får kränka. Flera gånger tidigare har jag påpekat att det inte 

spelar någon roll, huruvida det ofödda och outvecklade fostret har rättigheter eller ej. Vi kan gott och väl 

ponera att det faktiskt har rättigheter, och abort blir fortfarande inte mord. Ingen individ har rätt att befinna 

sig inuti en annan individs kropp mot dennes vilja, oberoende av om inkräktaren hade ett tillstånd ifrån början 

som upphörde, eller om det var oförsiktigt av kvinnan att bli gravid när hon egentligen inte ville bli det, och så 

vidare. Frågan om fostrets rättigheter är helt enkelt inte tillämplig, försåvitt man inte vill tillskriva det positiva 

så kallade rättigheter – och sådana har jag minsann kritiserat ordentligt redan tidigare. Den här delen av 

abortfrågan har jag skrivit om så många gånger förut, så den lämnar jag därhän. Däremot vill jag rikta skarp 

kritik mot Ron Paul för hans motstånd mot fria abortmöjligheter, och det Per-Olof Samuelsson skriver i citatet 

ovan är absolut en del av den kritiken. 

Så till själva kärnpunkten i just min kritik av Ron Pauls abortmotstånd. Han anser att abort är mord, men han 

vill ändå inte genomföra något federalt förbud mot ingreppet. Istället menar han att frågan bör överlåtas åt 

varje delstat att bestämma över. Vad har jag nu för problem med det här, frånsett mitt mest grundläggande 

problem med Ron Pauls abortmotstånd? Jo, mitt problem är detta: varför vill inte Ron Paul skapa ett federalt 

förbud mot abort, om abort är mord? Vår kandidat skulle i klarspråk kunna säga att han vill överlåta åt varje 

delstat, att bestämma om huruvida de vill tillåta ett visst slags mord eller ej. Jag anser att abortmotstånd är 

ondskefullt i sig, men utifrån premissen att abort är mord – hur är inte Ron Pauls försvar för denna premiss 

likaledes ondskefull? Inte bara anser mannen att något är mord som inte är mord, men han vill inte ens skapa 

ett totalförbud för det som han nu anser vara mord. Ja, missförstå mig inte, att det inte blir tal om något 

federalt förbud mot abort under hans hypotetiska styre är förstås glädjande. Det här är helt och hållet en kritik 

av hans premisser och intentioner apropå just abortfrågan, och om konsekvenserna sedan råkar bli goda ändå 

är det förstås fina fisken (men sådana goda konsekvenser skulle man ju inte kunna tacka Ron Paul för, tyvärr). 

Till detta vill jag även tillägga något som George Reisman skrev på sin blogg för inte så länge sedan 1 . En kvinna 

som skaffar abort begår uppenbarligen, utifrån Pauls premiss, ett så grovt brott som överlagt mord. Om man 

1 http://georgereisman.com/blog/2007/11/if-abortion-really-were-murder.html 

180

har planerat och iscensatt ett mord får man strängare straff, än den får som man betalat för att utföra brottet. 

Det är på samma sätt inte rimligt att den som utför en abort skulle straffas strängare, än den kvinna som söker 

tjänsten. Faktum är ju att överlagt mord på många håll kan leda till dödsstraff i USA. Det tycks i sådana fall 

rimligt att kvinnor som skaffat abort borde straffas med döden även dem, inte sant? 

George Reismans resonemang är fullt rimligt och något som kan behöva tänkas på. Särskilt skulle Ron Paul 

behöva tänka på det. Det tycks mig ofta som att de som behöver liberalismen mest är liberalerna själva. 

Post skriptum: Efter att abortfrågan debatterats en hel del idag måste jag ställa en fråga till bloggens läsare. 

Den rör det här med att abort är okej, men bara om den uppstått på grund av en våldtäkt. Utifrån den 

felaktiga premissen att abort är mord ter sig ett sådant påstående väldigt ondskefullt i mina ögon. Varför 

anser man att det är okej att mörda, om man blivit våldtagen? Inte för att abort är mord alltså, men det är den 

premiss utifrån vilken man kommer med påståendet. Är det inte mord om graviditeten skett på grund av sex 

som man inte frivilligt accepterade? Jag undrar ärligt talat om man har ett genomtänkt svar på frågan, eller om 

man bara upprepar den som något slentrianmässigt mantra. Om inte annat belyser det ännu en härva som 

rättighetskränkande abortmotståndare hamnar i. Ja, dvs. ännu en ondskefull rämna. Frågan fick tyvärr bara ett 

enda svar. 

Kommentator: Motivet som brukar ges är att om man blivit våldtagen är man inte ansvarig för 

att fostret blivit till och därför har man ingen skyldighet att låta det leva, medan man däremot 

har ett ansvar om man gått med på den sexualakt som skapade fostret. 

Mitt svar: Ja, det är ju ett snyggt motiv det. Men dessa principer måste tillämpas universellt och 

uniformt. Att tycka att det är okej att döda folk, om man inte varit gravid med dem själv, är 

alldeles groteskt ondskefullt. Och kommer man då på att det där med att man skall få döda (dvs. 

mörda) i princip vem som helst, då är det tillbaka till ritbordet som gäller. 

Jag tror att ytterligare anmärkningar blir överflödiga. 

Till den objektiva moralens försvar – December 07 

Ännu en gång skall jag försöka bestiga Djävulens högsta hora (det var så Martin Luther kallade förnuftet) och 

till min hjälp har jag ett argumenterande försvar för objektiv moral. Jag tror att betydelsen av ett rationellt 

sakligt försvar för etiken knappast kan underskattas. Inte just mitt lilla försvar här på bloggen förstås, utan 

försvaret som sådant. Hur mycket avgörs inte av den moralkodex som människor accepterar? Människans val 

och handlingar följer faktiskt först och främst på vad hon anser vara rätt respektive fel. Stefan Molyneux 

brukar säga att argumentet utifrån moralen är det mest kraftfulla argument man kan använda för att motivera 

ett resonemang. Varför? Därför att moral, för att vara moral, måste vara både universell och uniform. Den 

måste gälla för alla, alltid. Så fort man säger “det här är moraliskt” eller “det här är omoraliskt” uttalar man ett 

påstående som alldeles saknar undantag, och som gäller lika mycket för ens åhörare, som för människor på 

andra sidan klotet, som för en själv. (Det gäller förstås lika mycket för Gud, av den händelse att någon läsare 

anser att massmord är omoraliskt när människan utför det, men okej när Gud tar på sig arbetshandskarna. Här 

måste jag dock säga som Laplace, att jag inte har något behov av den hypotesen.) 

Primo Levi uthärdade elva månader i koncentrationslägret Auschwitz, mellan februari 1944 och januari 1945. 

Förmodligen är många redan bekanta med historien, men är den inte synnerligen passande apropå ämnet? 

Driven av törst tänkte Levi en dag använda en istapp för att få lite vatten i sig, men en tysk soldat hindrade 

honom. “Warum?” frågade Levi. Varför? “Hier ist kein warum” svarade soldaten lakoniskt. “Här finns inget 

varför”. Det råder väl idag allmän konsensus inom filosofin, om att en objektiv moral vore omöjlig att nå. 

Moralens stora skilsmässa ifrån det sakliga undertecknades av David Hume, redan år 1740. Det året utkom 

“Om moralen” som är den tredje (och sista) delen i serien “om den mänskliga naturen”. I verket formuleras 

det som brukar kallas för Humes lag, och den menar att man inte kan härleda ett böra ur ett vara. Eller 

annorlunda uttryckt: att man inte kan härleda moral ur fakta, eller förnuft – “moralreglerna är inte vårt 

förnufts slutsatser”. Jag har redan tidigare kritiserat det påståendet in extenso, så jag skall inte göra det här, 

utöver min ståndpunkt att det inte existerar någon sådan lucka mellan fakta/förnuft och moral. Den här texten 

skall förhoppningsvis svara på varför luckan inte existerar, om än i all korthet. Sedan finns förstås också fler 

filosofer än David Hume, som förordar eller har förordat etisk subjektivism, och det finns åter andra som 

181

förordar eller har förordat objektiv etik på totalitära och ofta religiösa grunder. Här skall jag försöka mig på 

något helt annat. 

Inte alla är överens om att moralens korrekta utgångspunkt är värden. Som ett enkelt exempel kan ju anföras 

Immanuel Kant, som ansåg att det moraliska är det som sammanfaller med “plikten”, och det som är ens plikt 

kan man enligt honom inte värdera. Ifall man alltså börjar värdera – eller till och med njuta av – det man gör, 

då blir detta per automatik omoraliskt. Bara det självdestruktiva kan vara moraliskt enligt Kant! Om inte den 

idén är ondskefull, då vet jag inte vad som skulle vara det. Jag vill istället argumentera för att värden är 

moralens korrekta fundament. Den första och mest elementära insikten är att bara individer kan hysa 

värderingar. Det finns inte ett kollektivt medvetande och ingen kollektiv hjärna. Varje människa har bara direkt 

och omedelbar erfarenhet av ett enda medvetande, nämligen hennes eget. Moralen är alltså enligt min 

uppfattning, till dess natur, individualistisk. Man brukar invända att alla människor minsann påverkas av andra, 

och så vidare, men jag förstår inte riktigt hur det skulle vara en kritik av det här resonemanget. Jag har inte 

förnekat att individer påverkas av andra människor – jag har inte ens berört frågan! – men eftersom jag nu 

känner till den här invändningen är det väl lika bra att ta upp den. Människor påverkas helt visst av andra 

människor, men det innebär ju inte att hon tänker kollektivt. Tankeprocessen sker individuellt, den kan inte 

ske kollektivt. 

Att värderingar är beroende av den person som hyser dem tror jag att vi kan enas om, åtminstone generellt 

sett. Det finns förstås begreppsrealister som menar att värderingar existerar i fysisk form, i någon parallell 

verklighet eller motsvarande, men jag får ännu en gång säga att jag inte har något behov av den hypotesen 1 . 

Eftersom mitt försvar för den objektiva moralen skall vara rationellt bör jag ju direkt avfärda ogrundade idéer 

om påhittade verkligheter, må de vara kristna eller platonistiska eller kantianska, eller av annat slag. Mot 

bakgrund av detta måste man identifiera den mest grundläggande värderingen, som möjliggör alla andra 

värderingar. Albert Camus var något på spåret, när han i “Myten om Sisyfos” menar att filosofins viktigaste 

fråga är huruvida livet är värt att levas eller ej. Skall jag leva, eller skall jag ta livet av mig? Enligt objektivismen 

är det här det mest elementära “förmoraliska” valet, på vilket moral sedan bygger (för bara de levande kan ju 

vara moraliska eller omoraliska). De flesta av oss har väl inte träffat valet att leva i direkt mening, eftersom vi 

inte på allvar övervägt självmord, men varje stund av fortsatt liv implicerar ju att man väljer livet. Att försvara 

moralen på sakliga grunder är sannerligen ett sisyfosarbete, men jag tror i alla fall att jag redan nu har “halva 

inne”, när det kommer till att bestiga den “Djävulens högsta hora” som är förnuftet. Den fundamentala 

referenspunkten har åtminstone blivit igenkänd. 

När man insett att livet självt är det enda som kan sägas ha ett egenvärde, måste vissa logiska implikationer 

dras av detta. Det moraliska måste av nödvändighet vara det som tjänar livet, det vill säga, som tjänar det på 

vilket all moral bygger. Moraliska val är val som både upprätthåller och berikar våra liv. Eller annorlunda 

uttryckt: moraliska val är val som tjänar ens rationella egenintressen. Och för att spetsa till det hela: moralen 

är alltså av natur egoistisk. Mot detta kan man säkert ha mycket att invända, och jag besvarar gärna sådana 

invändningar, för metaetiken är ett omfattande ämne som inte riktigt kan “avhandlas” i ett enda blogginlägg. 

Om jag är så fräck att jag påstår att moralen är både individualistisk och egoistisk, då låter väl inte kritiken 

vänta på sig! För översiktens skull tänker jag hur som helst presentera resonemanget i en numrerad lista: 

1 Kanske borde jag förklara bakgrunden till uttalandet av Pierre Simon de Laplace. Apropå hans senaste 

astronomiska arbete, som hade att göra med Saturnus och Jupiters banor runt solen, hade kejsare Napoleon hört 

att Gud utelämnats. När Laplace erbjöd, eller snarare bönföll, kejsaren att ta emot ett exemplar av arbetet var han 

naturligtvis manad att ställa en för Laplace pinsam fråga, såsom han i allmänhet gillade att ställa pinsamma 

frågor. “Herr Laplace, de säger mig att du har skrivit en bok om universum, men att du inte någonstans har 

nämnt dess Skapare.” Vår matematiker och astronom svarade med den sedermera berömda sentensen “Je n’avais 

pas besoin de cette hypothèse-là”. Eller på svenska: “Jag hade inget behov av att förutsätta den hypotesen”. 

Napoleon berättade sedan historien för Joseph Louis Lagrange, en annan matematiker och astronom, vars 

reaktion var: “Ah, vilken vacker hypotes, den förklarar så mycket!”. Som svar på det sade Laplace sedan i sin 

tur, till kejsaren: “Den här hypotesen, sire, förklarar allting, men den tillåter inga förutsägelser. I egenskap av 

akademiker måste jag erbjuda er verk som tillåter sådana”. Således definierade Laplace vetenskapen som en 

förutsägande disciplin. Nu har ni fått er en liten historielektion vid sidan om också, är jag inte snäll ändå? Jag vill 

dock tillägga att jag inte anser att gudshypotesen förklarar något alls. Den reser snarare fler frågor än den 

försöker besvara. Som John Stuart Mill senare skulle fråga: om Gud skapat universum, vem har då skapat Gud? 

182

1. Bara individer kan värdera något. 

2. Varje individ måste träffa ett “förmoraliskt” val mellan liv och död. 

3. Värderingen av livet är moralens nödvändiga utgångspunkt. 

4. Det moraliska är således att upprätthålla och berika livet. 

Minns vad jag skrev i textens början, om att moralen är universell och uniform. Det innebär att man inte med 

moralisk rätt kan upprätthålla och/eller berika ens eget liv på bekostan av andras möjligheter till samma sak. 

Men som Ayn Rand också har skrivit: det finns ingen nödvändig konflikt mellan rationella människor. Alla har 

möjlighet att handla moraliskt, och kränkandet av rättigheter är vare sig nödvändigt eller önskvärt för att 

uppnå mål som främjar våra liv. Idén om att moral behöver eller alls kan innebära negation av moral är en 

självmotsägelse, och därtill en ganska uppenbar sådan. Någon har säkert en hel del kritik att komma med även 

här, såsom det klassiska scenariot där en arbetsgivare sparkar en anställd för att spara pengar, men där den 

anställde kanske kommer att förlora pengar på det. Bäggedera kan ju gott och väl antas vara rationella 

individer, så finns inte här en sådan där konflikt ändå? Jag svarar nej. Varför? Därför att den anställde inte 

skulle ha blivit anställd ifrån första början, om det inte hade varit för arbetsgivaren ifråga. Att få sparken kan ju 

vara olyckligt, men det innebär inte att slutsumman av interaktionen mellan anställd och arbetsgivare blir 

negativ. Över allt annat innebär det inte att man förlorar sina möjligheter att upprätthålla och/eller berika ens 

eget liv, och i synnerhet förlorar man inte några sådana möjligheter till förmån för den där arbetsgivaren! Den 

som anser att den enes bröd är den enes död bör helt enkelt se sig omkring. Samhällets materiella välstånd 

har avancerat en hel del sedan, säg, medeltiden – inte sant? Dagens lyx är morgondagens behov, som Ludwig 

von Mises skriver i “Liberalismus”, och ekonomin är inget nollsummespel. Inte heller är moralen något 

nollsummespel, där det skulle finnas någon fixerad mängd moral som bara kan fördelas jämnt eller ojämnt. 

För den moraliska kakan är varje individ sin egen bakugn. 

Det här är förvisso ett mycket kortfattat försvar för den objektiva moralen. Jag har inte mer än ritat upp 

konturerna av det skelett som bygger upp den, och om vilka val och handlingar som sedan de facto står i livets 

tjänst har jag inte sagt något alls. Betrakta alltså inte det här som någon fullständig utläggning (hur man nu 

skulle kunna avhandla metaetiken på 1500 ord, för den delen) då jag inte heller aspirerat på att skriva någon 

sådan här och nu. Men låt säga att jag i alla fall tagit mig en “snabbis” med Djävulens högsta hora, och det 

offentligt för allas er njutning naturligtvis! 

Tillägg: Jag har skrivit ett försvar för objektiv moral på ett annat ställe, den 15:e september. Till del blir det 

förstås en upprepning, men om inte annat tjänar tillägget sitt syfte genom att banka in argumenten en extra 

gång. I den här andra texten skrev jag följande: 

Vad är moral? Friedrich Nietzsche menade att moralen är ett påklistrat och av religion präglat 

beteende som man gör bäst i att överge, och det är en tankegång som lever vidare, inte minst i 

det vardagliga bruket av ordet ”moraltant” som åsyftar ett överdrivet prytt och strängt beteende. 

Ayn Rand var emellertid inte av den åsikten. Hennes filosofi – objektivismen – håller att moral är 

den uppsättning värderingar man valt, och värden definieras i sin tur som det man strävar efter 

att förvärva och/eller att behålla. Kan det bli mycket enklare? Vad man behöver fråga sig är 

huruvida ens värderingar är rationella eller ej, eller annorlunda uttryckt, om ens moralkodex är 

att betrakta som gångbar. Det är ju inte så att Rand ansåg att slaveri är moraliskt, bara för att det 

finns människor som uppenbarligen värderar slaveri. Man måste börja med att fråga sig om det 

är så att människan över huvud taget behöver värderingar. 

Först och främst når Rand slutsatsen att bara levande varelser kan värdera något. Detta kan ju 

tyckas överdrivet elementärt och snudd på självklart, men insikten om att värderingar är 

beroende av någon som värderar är angelägen. Att värden förutsätter en självmedveten individ 

med möjlighet att besitta dem, det utesluter ju tanken på värden som oberoende existenser. 

Man undrar exempelvis ibland om vilken livets mening är, som om det skulle finnas en sådan 

mening oberoende av den vi själva skapar. Som om frågan om livets mening skulle ha ett svar, 

även om ingen var vid liv och kapabel att ställa den. Varför behöver människan värderingar (och 

varför behöver hon filosofin som sådan)? Det mest huvudsakliga svaret är att hon har något att 

förlora. Ytterst har hon sitt liv att förlora. Eftersom livet är den mest primära förutsättningen för 

alla värden, är det högsta värdet ipso facto livet självt. Objektivismens metaetik säger inget om 

huruvida man bör värdera livet eller ej. Det betraktas, kan man kanske säga, som ett 

183

”förmoraliskt” val på vilket moral sedan kommer bygga (eller inte bygga – för om man inte väljer 

livet kan man ju inte vara vare sig moralisk eller omoralisk: inget liv, ingen etik). Det följer logiskt, 

insåg Rand, att livet är det enda som har ett egenvärde. 

Vi har nu konstaterat att värderingar kräver en ”värderare”, och att det yttersta valet man 

behöver träffa är ifall man alls värderar livet självt. Låt oss utgå ifrån att man väljer livet, för det 

har vi trots allt gjort, både du, käre eller prekäre läsare, och jag själv. Vad är nu moralen bra för? 

På vilket sätt tjänar det oss att ha en åsikt om vad som är rätt och fel? Frågan röjer svaret: vi 

behöver moralen därför att den tjänar oss. Eftersom livet är det yttersta värdet syftar alla andra 

värden till att gagna det. Just därför är det mycket svårt, om inte omöjligt, att må bra och vara 

lycklig, samtidigt som man gör något omoraliskt. Det omoraliska är ju det som står i konflikt med 

ens värderingar, och en rationell värdering är en sådan som främjar ens livskvalitet. I förnuftets 

tjänst härledde alltså Rand de moralprinciper som ligger till grund för människans möjlighet att 

vinna eller bevara livet och lyckan. Istället för att konsultera en religion, eller söka svar i en 

noumenell sfär i stil med Platons idévärld, vände hon sig direkt till den påtagliga och objektiva 

verkligheten. Man kan illustrera processen med en syllogism om fyra punkter: 

1. Livet är ett självändamål 

2. Individer är självändamål 

3. Därför bör man leva för sin egen skull 

4. Därför behöver moralen främja den egna lyckan 

Jag bör kanske understryka att Rand inte var hedonist eller egoist enligt allmän definition. Hon 

ansåg inte att man har rätt att göra vad som helst för att uppnå lyckan, men vid grunden av 

hennes filosofi vilar också insikten om att man inte behöver göra vad som helst. Det finns ingen 

konflikt mellan rationella människor. Att söka efter sina egna värden genom att kränka andras 

rättigheter (dvs. andras möjlighet till samma sökande) är en självnegation, och motsägelser kan 

inte existera annat än som koncept. Ayn Rand kallade sig dock gärna för ”rationell hedonist” 

eftersom hon ansåg att lyckan är människans normala tillstånd, eller för ”rationell egoist” 

eftersom moral först och främst är ett redskap för att uppnå ens egna syften. Bland 

objektivismens dygder, dvs. rationella värden, finner vi därför: integritet, stolthet, produktivitet, 

självständighet och rättvishet. Inte minst finner vi en moralisk grund för den liberala idén om 

frihet. Det är omoraliskt för en människa att begränsa en annans frihet, och det är ej heller 

nödvändigt eller behövligt. Det är, tvärtom, av ondo för alla inblandade parter. 

Argumentet utifrån moralen har en enorm kraft, därför att det implicerar universell gångbarhet. 

Vad som är moraliskt är alltid moraliskt för alla. Annars handlar det bara om tycken och smak, 

och vad gör det mig om någon annan tycker att det jag gör är fel? Istället för godtyckliga 

ingivelser kräver vi en objektiv och välmotiverad bas för ett sådant påstående. ”Om jag gör något 

som är omoraliskt” svarar man, ”motivera då varför det är så”. Ayn Rand gav en sådan 

motivering, grundad i verkligheten, och det är utan tvivel ett av hennes viktigaste bidrag till 

filosofin. Det är också utan tvivel ett av de viktigaste bidragen till liberalismen. Vår samtide 

tänkare Stefan Molyneux har sagt att ”det blir en orgiastisk mardröm av våldsam terror när 

människan förgriper sig på moralen som universell”. Jag är böjd att instämma, eftersom sådant 

ställer dörren på glänt för allsköns ondska. Om det är moraliskt för Gud att skicka ut dödsänglar 

för att döda förstfödda, varför är det inte moraliskt för människan att mörda? Om det är 

moraliskt för staten att lägga vantarna på minst en tredjedel av en människas inkomst, varför är 

det inte moraliskt för enskilda individer att råna och stjäla? När en förälder eller diktator säger att 

något är fel ”för att jag säger att det är fel”, då lämnar vi ju faktiskt förnuftets domän och därmed 

även moralens. 

Det tillägget gjorde måhända resonemanget tydligare? 

Inlägg om fiatvaluta och inflation – December 09 

Har ni någon gång hört någon säga att pengar minsann inte växer på träd? Det är just vad de gör. (Fråga bara 

närmaste centralbank.) Sedlar är som bekant gjorda av bomull (ordet “bomull” kommer av det tyska 

baumwolle, som betyder just “trädull”) men bomullen som sådan är ju inte särskilt dyrbar. Faktum är att 

184

omull är en billig vara, som man enkelt kan odla mer av i enorm utsträckning. Det är just på grund av att 

tillgången till bomull är så stor som den också är billig att köpa. Det här är förstås väldigt elementär ekonomi, 

men har ni någonsin undrat över varför en liten diamant är dyrare än, säg, ett glas vatten? Det här exemplet 

på en “värdeparadox” är i det närmaste standardiserat, och poängen är förstås att vatten är livsnödvändigt 

medan diamanter inte fyller några avgörande behov alls. 1 Svaret på frågan är att diamanter är dyrare därför 

att de är mycket mer sällsynta än några deciliter vatten. Att vi behöver vatten för att överleva är givet, men de 

allra flesta människor har tillgång till långt mer av den varan än de har användning för. Det här kallas inom 

ekonomin för marginalnytteteorin, och den upptäcktes självständigt av flera ekonomer under andra halvan av 

1800-talet. Av personlig preferens nöjer jag mig med att nämna Carl Menger som en av dem, en man som 

också kom att lägga grunden för den så kallade österrikiska skolan inom nationalekonomin. Enligt 

marginalnytteteorin bestäms varupriset av kundens marginalnytta, vilket är den upplevda extra nytta som en 

ytterligare enhet av samma vara ger. Varan måste alltså upplevas som nyttig för att vara värdefull. Men ifall 

bomull alltså är en väldigt billig vara, hur kommer det sig att sedlar är så dyra? Hur kan blotta skillnaden i 

trycket på sedeln höja dess ekonomiska värde? En hundralapps marknadsvärde är hundra kronor, och en 

tusenlapps marknadsvärde är tusen kronor, men själva pappret som sådant är ju snudd på värdelöst. Hur 

hänger det här ihop egentligen? Svaret är att det där med “marknadsvärde” var en sanning med modifikation. 

Jag inledde min tidigare text om induktionsproblemet med en iakttagelse ifrån min barndom. “När jag var liten 

tyckte jag att bankomater var väldigt snälla maskiner. Allt man behövde göra var att ta med sitt kort, knappa in 

en personlig kod på fyra siffror, och välja hur mycket pengar man ville ha. Maskiner som visar sig ge bort en 

massa pengar, om och om igen, måste man ju hålla sig väl med!” Den gången var poängen inte av ekonomiskt 

slag, utan den hade att göra med att (induktiv) kunskap är beroende av kontext: ifall man inte har någon 

egentlig uppfattning om en situation, då lär man inte heller kunna dra korrekta slutsatser om dess helhet 

utifrån en enda erfarenhet, även om den repeteras. Låt oss betrakta samma scenario igen, men utifrån ett 

nationalekonomiskt perspektiv. Som vuxen vet man förstås att man redan måste ha pengar på sitt konto för 

att kunna ta ut några genom en bankomat, eller hur? Nåja, det var ännu en sådan där sanning med 

modifikation. Man har inte “pengar” på sitt konto. Man har några digitala siffror i bankens databaser, som 

symboliserar en viss mängd pengar. (Immaterialrättens motståndare bör betänka att deras livsbesparingar 

förmodligen är “immateriella”, men det är förstås bara inom parentes sagt.) Mer målande uttryckt: våra 

livsbesparingar är bara några krumelurer i en databas, och de kan i slutändan bara lösas ut i form av bomull! 

Det här låter måhända tillspetsat, för det gäller ju inte vilket bomull som helst. Det gäller bara bomull som 

förädlats till formen av tryckta gångbara sedlar. Man kan gå in i en affär och försöka använda ett helt kilo 

obehandlat bomull som betalningsmedel, men det kommer ju inte att accepteras. Varför? Om inte för annat, 

så åtminstone därför att bomullen i det närmaste är värdelös. Ur det här kan vi dra minst två viktiga slutsatser. 

Dels drar vi slutsatsen att betalningsmedel är varor bland alla andra. En hundralapp kan vara ett medel för att 

köpa runt ett gram marijuana, men ett gram marijuana kan också vara ett medel för att köpa en hundralapp, 

så att säga. Den andra slutsatsen är dock mycket viktigare: att de tryckta sedlarnas värde beror på statens 

valutamonopol. 

Att säga att “en hundralapps marknadsvärde är hundra kronor” var som sagt en sanning med modifikation. På 

den faktiska marknaden är en hundralapp inte mycket mer värd än en ruta dasspapper (för “marknad” 

denoterar i ärlighetens namn frånvaron av statlig inblandning i ekonomin). Skälet till det låga värdet är alltså 

den närmast oändliga tillgången. Man kan odla enorma mängder bomull, och därför kan man också trycka upp 

enorma mängder sedlar. Att den svenska valutan alls har ett ekonomiskt värde beror på att staten 

monopoliserat den. Det är i stort sett bara den svenska kronan som får användas som betalningsmedel, och 

det är därför den har ett värde. Exemplet med marijuanan valdes med det här i åtanke, för dess höga 

marknadspris beror ju på att den är totalförbjuden. Cannabisen är annars en tålig och snabbväxande planta, 

som på den fria marknaden inte skulle kosta mycket mer än ogräs. Jag förmodar att den skulle vara billigare än 

bomullen till och med. (Naturligtvis med förbehållet att marijuana kan odlas på bättre eller sämre sätt, och 

vara av högre eller lägre kvalitet, och så vidare.) Om staten legaliserade cannabis skulle vi alltså kunna köpa 

marijuana av bättre kvalitet, billigare! Och på samma sätt: ifall staten upplöste valutamonopolet skulle våra 

sedlar direkt drivas på flykt, eftersom ingen skulle vilja använda dem, av samma skäl som att ingen skulle 

acceptera det där kilot obehandlad bomull som betalningsmedel idag. Istället skulle man söka sig till någon 

annan vara som bättre lämpar sig att användas i monetära syften. Historiskt sett har guld varit marknadens 

1 Industriella diamanter är förstås väldigt praktiska till många saker, men de är å andra sidan tillverkade av 

människan, och därför billigare. 

185

favorit. 1 Dels finns guld i en tillräckligt begränsad mängd för att vara praktisk, och dels upptäcks nytt guld i så 

små kvantiteter, att valutakursen blir tämligen stabil. Dessutom kan guld svårligen förfalskas och ännu mindre 

nyskapas. Många fler fördelar finns naturligtvis, men det här är ett par av dem. De som förespråkar 

valutamonopolets avskaffande (jag är förstås själv en av dem) brukar tala om en återgång till guldstandarden. 

Jag är lite skeptisk till sådana formuleringar, eftersom jag inte nödvändigtvis förespråkar guldstandard. Jag 

förespråkar marknadens möjlighet att själv välja valutor. Guld brukar förstås vinna konkurrensen om att bli 

dess huvudsakliga valuta, men om något annat visar sig ännu mer konkurrenskraftigt, då är det ju bara bra. Må 

bästa betalningsmedel vinna, helt enkelt. 

Eftersom staten har ett valutamonopol, har den också oerhörd makt över landets ekonomi. “På gott och ont” 

tänkte jag nästan lägga till där, men sådan makt är faktiskt bara av ondo. Det är ju inte endast så att staten 

bestämmer vilken valuta som skall få användas, utan den som skall få användas måste också vara dess egna. 

Man kan – för all del med rätta – fråga sig vad det spelar för roll att den svenska valutan vore värdelös om 

monopolet upphävdes, nu när det ändå finns ett monopol. Först och främst är monopolisering något negativt i 

sig, därför att det eliminerar en hel marknad till förmån för en vara eller tjänst som förmodligen är allt annat 

än optimal. (Om det som staten monopoliserar ändå skulle vinna konkurrensen på marknaden, då funnes ju 

inte heller något skäl för monopolet ifrån första början.) 2 Den svenska valutan kan sannerligen sägas vara “allt 

annat än optimal”, av skäl som redogjorts för ovan. En valuta som saknar intrinsikalt värde, och vars värde 

måste framtvingas genom statlig intervention, brukar kallas för “fiatvaluta”. I den tredje versen av Bibelns 

första mosebok, säger Gud “fiat lux”, eller “låt det vara ljus”, och plötsligt uppstår ljuset ur intet. På samma 

sätt är det med fiatvalutan. Staten säger “låt dessa pengar ha köpkraft” och plötsligt uppstår köpkraften ex 

nihilo. Fiatvalutans värde behöver emellertid inga övernaturliga mytologiska förklaringar. Det kommer sig, som 

med så mycket annat, av statens heliga treenighet: förbud, förbud, förbud. Bara staten får trycka pengar 

nämligen, och den kan trycka upp i princip hur mycket som helst. Efter det jag skrivit om marginalnyttan och 

så vidare, vet vi att något blir värdefullt delvis på grund av att tillgången är knapp och vice versa. När staten 

trycker upp mer pengar sjunker valutan i värde. Det är just det här som kallas för inflation. När kronan 

inflaterar betyder det helt enkelt att staten har ökat pengatillgången. Ja, “helt enkelt” är det förstås inte. Som 

den objektivistiske filosofen Andrew Bernstein skriver på sida 372 i den för övrigt utmärkta boken “The 

Capitalist Manifesto”: 

The modern inflationary method is slightly more sophisticated than to simply require the treasury 

to print more money – though it leads to the same consequence. Generally what occurs is 

governments ’sell’ their interest-bearing securities to the central bank. The central bank then 

creates a ‘deposit’ for the face value of the government securities, and the government draws 

checks against the ‘deposit’. Credit has thereby been created and increased buying can occur. 

How does the government pay the debts it thereby incurs? By printing more money. So the net 

result is the same. The government ultimately puts more money into circulation by the simple 

expedient of printing more. This is what is meant by inflating or expanding the money supply. 

Att förstå sig på inflation och alla de komplexa mekanismer som utlöser den är förstås svårt. Men som 

ekonomen Henry Hazlitt skrivit: “Inflation, always and everywhere, is caused by an increase in the supply of 

money and credit. In fact, inflation is the increase in the supply of money and credit.” Därför brukar man kalla 

inflationen för en “dold skatt”. I korthet är det ju ett fenomen som staten bär ansvar för, och det innebär att 

alla våra pengar förlorar köpkraft. Å andra sidan gynnar inflation, till en början, de som först får tag i de nya 

pengarna (eller mer precist de som först spenderar dem). 3 Tänk dig att du en dag får ett oväntat tillskott i 

kassan. Vad just du gör i en sådan situation vet jag såklart inte, men folk tenderar att öka sin konsumtion när 

de blir rikare. Man springer ner till butikerna på stan och köper en massa saker för tillskottet, och känner sig 

förstås glad i hågen över att privatekonomin strålar. Snart kommer dock en massa annat folk in på marknaden 

med sina respektive tillskott, och det dröjer inte länge förrän marknadspriserna går upp för att motsvara den 

1 Det finns förstås inget inneboende värde i guld, oberoende av sammanhang. Guld är värdefullt därför att det är 

en mycket knapp resurs. På det viset blir den mytologiske kung Midas en olycklig karaktär även ur ekonomisk 

synpunkt: att kunna förvandla saker till guld, bara genom att vidröra dem, skulle snabbt inflatera guldets värde. 

Samma princip gäller naturligtvis även för alkemin. Kunde man producera guld, skulle det snabbt sjunka i värde, 

eller till och med förlora all köpkraft, beroende på hur mycket som skulle produceras. 

2 Den som förespråkar statligt monopol på exempelvis sjukvård behöver verkligen ta den poängen till sig. 

3 Jag bör kanske tillägga att det är staten som bestämmer vem som först skall få de nya pengarna! 

186

ökade efterfrågan som uppstått. De som nu inte varit först att få tag på de nya pengarna (det vill säga de 

flesta) kommer att mötas av en tråkig sanning: medan privatekonomin förblivit densamma har priserna på 

marknaden gått upp. De finner att de har förlorat köpkraft. Situationen beror förstås en hel del på hur mycket 

nya pengar som tillkommit och så vidare, men i värsta fall kan ju folk få gå ifrån både hus och hem. I värsta fall, 

förresten? Det var en delsanning. I värsta fall försöker staten lösa den ökade fattigdomen genom att trycka 

upp ännu mer pengar (om än kanske på långa omvägar) och det kan resultera i så kallad hyperinflation. Tänk 

exempelvis på 1920-talets Tyskland. Efter Första världskriget gick Tyskland ut som förlorare och avkrävdes 

enorma krigsskadestånd till de segrande makterna. För att försöka lösa detta tryckte Tyskland ständigt nya 

sedlar, vilket resulterade i… ja ni gissade det: hyperinflation. En limpa som förut kostat 0,63 mark kostade till 

slut 201 000 000 000 mark. Under varje dag tillverkades 400 000 000 000 000 000 tyska mark. Valutan blev 

totalt värdelös. Folk fick elda i sina spisar med den istället. 

Man kan nog knappast överdriva hur hemskt ett sådant scenario är. Inte bara blir ens alla tillgångar i stort sett 

värdelösa, men detsamma gäller för alla människor som annars skulle kunna hjälpa en. Alla former av bidrag 

blir omöjliga, statliga såväl som frivilligt baserade. Arbetssökande blir i stort sett meningslöst. Och det är 

förstås statens intervention i ekonomin, med dess fiatvaluta, som är boven i dramat. Fiatvalutan är närmast av 

natur inflaterande. Ökad tillgång på pengar leder till höjda priser, höjda priser leder till ökad fattigdom, och 

ökad fattigdom leder till ökad tillgång på pengar. Nu resonerar jag förstås väldigt elementärt utan att ta 

hänsyn till otaliga andra faktorer som kan spela in, men ceteris paribus, allt annat lika, stämmer det. 

Hemligheten bakom en stabil valuta är förstås att helt enkelt inte öka tillgången på pengar ifrån första början. 

Men med makten att lagligen trycka upp hur mycket pengar man vill – hur ansvarig skulle du själv vara? Det 

vore ganska lockande att bara trycka upp lite mer pengar vid varje ny utgift, inte sant? Några läsare kanske 

resonerar sig fram till att pengar som sådana är ett ont, och att man därför borde avskaffa dem helt och hållet. 

Det är lika idiotiskt som idén om att förstatliga alla produktionsmedel. Våra egna händer är produktionsmedel 

i sig själva, och nästan vad som helst kan fungera som pengar, om tvunget. Förbjud kronan och vi kommer 

handla med något annat, förmodligen guld. Förbjud guld, och vi övergår till silver och platina eller något annat. 

Att förbjuda handeln som sådan vore väl i princip omöjligt, men skulle det lyckas så vore folket i det samhället 

strax ordentligt decimerat. Inspirerade av Karl Marx anser somliga att pengar bara är ett överklassens medel 

för att suga ut underklassen. Faktum är att Lenin förutsatte detta när han med flit inflaterade den ryska 

valutan i början av 1900-talet, så att folket skulle bli utfattigt. Om inte det är både ondskefullt och vansinnigt, 

då vet jag inte vad som är det. (Men det förstås, de flesta av dagens ekonomer har väl inte heller så mycket 

emot vare sig fiatvaluta eller inflation, men det gör ju bara saken än värre.) Pengar är sannerligen nödvändiga, 

och pengar behöver också ha ett reellt och stabilt marknadsvärde. 

En konsekvens av fiatvalutan som väl också bör nämnas i all korthet, är det som på engelska brukar kallas för 

“fractional reserve banking”. Det är en verksamhet som går ut på att banken lånar ut pengar som den 

egentligen inte har. Under guldstandarden behövde alla papperspengar motsvara sin mängd i guld ur bankens 

reserver, men så är det ju inte idag. Nu är mina uppgifter ifrån Riksbanken lite gamla, men för att det här 

enklare skall begripas, kan vi ju ställa upp några siffror. Vid nyåret mellan 1995 och 1996 fanns 68 548 miljoner 

svenska kronor i omlopp, i form av sedlar och mynt. Den totala penningmängden i landet låg dock på 731 814 

miljoner kronor! Bara strax under en tiondel av folks ekonomiska tillgångar kunde alltså lösas in mot faktiska 

pengar, och hur det står till idag vet jag inte, men jag förmodar att siffrorna vore fullt jämförbara. Var och 

varannan har tagit stora banklån för att kunna betala av hus och bilar, och hur det i längden fungerar om fler 

och fler människor ges möjligheten att leva över sina tillgångar behöver jag säkert inte gå in på. Vad borde 

man egentligen kalla det, när en bank lånar ut pengar som den egentligen inte äger? Eller: vad borde man kalla 

det, när banken indirekt lånar ut andra människors pengar? Det kan ju kallas för “fractional reserve banking” 

eftersom det låter snyggt, men annars går “stöld” och “bedrägeri” lika bra det. Vad händer när folk märker att 

kronan börjar devalveras i händelse av påtaglig inflation? Jo, de vill ta ut sina pengar ifrån sina konton, och vad 

måste då bankerna göra för att tillmötesgå sina kunder? Jo, om den inte har tillräckligt med pengar i valven får 

den skicka efter mer, och det innebär ju att mer pengar måste sättas i omlopp. Vart det här med ökad 

penningmängd i omlopp leder, det tror jag att alla har snappat upp, som orkat läsa ända hit ner… För att 

summera resonemanget skall jag citera vad en bekant till mig – Robin Ekman – skrivit på sin egen blogg: 1 

1 http://sp3tt.wordpress.com/2007/06/19/kort-om-frb/ 

187

Förespråkare för fractional-reserve banking hävdar att så länge alla är med på noterna så 

förekommer inget bedrägeri. Det finns ett problem i det argument, nämligen att man inte tar 

hänsyn till hela sammanhanget. 

Det finns två sorters bankavtal, “credit banking” och “deposit banking”. I det förra fallet lånar en 

kund ut pengar till en bank under en viss tidsperiod och får ränta; i det senare fallet betalar 

kunden för att banken skall vakta hans pengar och kan hämta ut dem när som helst. 

I fractional-reserve banking (FRB) lånar banken ut pengar som den egentligen är skyldig att vakta. 

Det är åtminstone stöld mot kunden och bedrägeri mot låntagaren. Fractional-reserve banking 

som begrepp är dock bara tillämpbart på “deposit banking”, det är ju bara i det fallet banken 

behöver reserver. 

Argumentet om att det är OK om alla är med på noterna missar att det skulle vara ett 

självmotsägande avtal. Hypotesen är att kunden förstår att han eller hon kanske inte kan hämta 

ut sina pengar, eftersom banken tillämpar FRB. Ett “deposit banking”-avtal kräver att kunden ska 

kunna hämta ut sina pengar när som helst. Om så inte är fallet är det inte ett “deposit banking”avtal 

och begreppet FRB kan inte tillämpas. 

Den här texten är naturligtvis färgad av mina personliga värderingar, men å andra sidan vare sig bör eller kan 

man skilja vetenskapen ifrån värderingar. Nationalekonomin är nämligen en vetenskap, även om det inte är en 

exakt sådan, till skillnad ifrån exempelvis naturvetenskapen. Jag är inte en utbildad ekonom, eller ens en 

ekonom in spe, men jag har studerat ämnet privat (vilket ändå borde lysa igenom i den här texten). Någon 

auktoritet kan jag kanske inte hävda, och jag vet att de allra flesta auktoriteter inom nationalekonomin 

bestrider minst hälften av vad jag skrivit. Men för all del, vad jag brukar skriva på den här bloggen bestrids väl 

generellt sett av de flesta auktoriteter inom respektive ämne. Till slut trängde sig i alla fall behovet av en 

ekonomisk text upp till ytan, så nu har jag skrivit den här piloten om fiatvalutan och några av dess 

implikationer. Jag hoppas att det var intressant läsning, må ni hålla med mig om mina “österrikiska” åsikter 

eller ej. 

Den ondskefulla ekocentrismen – December 15 

Jag har inte skrivit många rader om miljöfanatismen, eller environmentalismen, här på bloggen. Dels beror det 

på att jag inte är någon klimatolog och att jag därför inte är i position att utvärdera de många 

forskningsresultat som publicerats apropå växthuseffekten och den globala uppvärmningen. Dels beror det 

också på att så många redan skrivit så mycket vettigt, att det egentligen inte har funnits så mycket för mig att 

tillägga. Här tänker jag inte föra någon polemik om huruvida det stämmer att människan orsakar en global 

uppvärmning eller ej, men jag vill påpeka att det inte råder någon allmän konsensus mellan forskare om den 

saken. Efter att Al Gore och IPCC vann Nobels fredspris 2007 är det en poäng som är viktigare än någonsin att 

framföra. En annan viktig poäng är att radikal global uppvärmning inte bara skulle föra med sig negativa 

konsekvenser, men även positiva. Ökad växtlighet och större möjligheter till matproduktion är två exempel, 

och läsaren kan säkert komma på fler. Jag vill bara erbjuda en lite nyanserad bild av den klimatförändring som 

vi kanske eller kanske inte står inför. I sanningens namn är klimatet något i högsta grad föränderligt, med eller 

utan människan, så det är naturligtvis så att vi står inför klimatförändringar på gott och ont, vare sig vi orsakat 

dem eller ej (och därom tvista de lärde, men inte jag, för jag är inte en av dem). Vilka dessa förändringar sedan 

kommer att bli, det återstår att se. Men jag vill bönfalla läsaren att inte göra det misstaget, att acceptera de 

slutsatser som är mest iögonfallande, bara därför att de är iögonfallande. Berättelser om världens undergång 

har alltid injagat en särskild fascination i människor, vare sig det är tal om den nordiska mytologins ragnarök, 

eller om den bibliska platsen harmageddon där den sista striden mellan gott och ont skulle utkämpas. Om 

sanningen inte är lika spektakulär som myten händer det ofta att den kommer i skymundan, även om den är 

långt mer positiv. Dessutom finns ekonomiska motiv med i bilden, eftersom många tusentals arbeten hänger 

på att den globala uppvärmningens domedagsprofeter har rätt i vad de säger. Det är en del av faran med 

politiserad vetenskap. Om någon finansierar en internationell klimatpanel, då vill denne kanske se vissa 

resultat utan vilka han eller hon måhända drar sig ur projektet. Som arbetstagare är man tämligen mån om att 

leverera vad ens arbetsgivare önskar sig. “Bit inte den hand som föder dig”, som devisen lyder. 

De som är halvt om halvt insatta i debatterna kring den globala uppvärmningen vet redan allt det här, 

förmodar jag. Vad jag därför vill rikta uppmärksamheten mot är de filosofiska problem som den moderna 

188

environmentalismen skapar. För det första – vad är denna environmentalism för något? Man kan förstås 

definiera den som allmän miljömedvetenhet, där man vill motverka nedskräpning och förorening i största 

möjliga mån, men det är inte riktigt hur begreppet brukar användas. I dagens debatter tenderar det att 

beskriva ekocentrisk environmentalism snarare än antropocentrisk sådan. Skillnaden mellan dessa typer borde 

väl vara uppenbar, men för att vara övertydlig: den ekocentriska idén menar att “naturen” är viktigare än 

människan. Den menar, vidare, att människan kan offras om det leder till att naturen gagnas. Den 

antropocentriskt miljöinriktade anser att miljön är viktig därför att ren miljö gagnar människan, och det är för 

övrigt en åsikt jag helt och fullt skriver under på själv. Som ekocentriker anser man dock att miljön är viktig för 

dess egen skull. Många gånger menar man till och med att människan som sådan är ett virus, som bara förstör 

planeten, som om planeten skulle ha ett egenvärde. Jag har resonerat kring värdeteori vitt och brett på den 

här bloggen förut, men för att summera: värden är värden för någon och för något. Värden är abstrakta 

begrepp som skapas av det subjekt som värderar, såsom exempelvis människan (och såvitt vi känner till, 

enbart människan). Åtminstone på den här planeten är det bara människan som förmår abstrakt 

(begreppsligt) tänkande, och det är väl rimligt att inte spekulera om hypotetiska utomjordingar? Den som 

redan läst mina andra utläggningar om det här förstår säkert vilka slutsatser som följer på dem. Eftersom 

värden är värden för någon, har planeten eller naturen inget som helst värde förutom det som människan ger 

den. Om planeten eller naturen är något värdefullt som bör tas hand om, då är det för människans skull, inte 

oberoende av henne – och absolut inte på bekostan av henne. En bra natur är en natur som är bra för 

människan. En bra planet är en bra planet av samma skäl. Utan människan finns inget som är vare sig “bra” 

eller “dåligt”, och vad detta innebär för ekocentriska idéer skall jag komma till. Men först vill jag driva hem 

poängen kring värdeteorin ordentligt. 

Det finns i universum miljontals och åter miljontals stjärnor i miljontals och åter miljontals galaxer. 1 Vi har till 

dags dato bara identifierat några hundra planeter, men det finns naturligtvis många fler än så. Har då dessa 

planeter ett inneboende värde, precis som jorden anses ha enligt våra ekocentriker? Även om de inte har 

några som helst förutsättningar för liv? Nej, skulle väl de flesta svara. Att planeterna måste ha liv är troligtvis 

ett avgörande kriterium för nästan alla. Själva ordet “ekocentriker” denoterar, rent semantiskt, att det är just 

ekosystemet som har ett egenvärde. 2 En planet måste ha ett sådant för att vara värdefull – men värdefull för 

vem och för vad? Inte för någon, och inte för något särskilt, måste ekocentrikern svara. Planeten eller naturen 

är inte ett värderande subjekt, till skillnad ifrån människan. Den existerar oberoende av mening, den bara är. 

Värderealister kommer såklart att protestera högljutt, och jag måste medge att det är tröttsamma protester 

de kommer med. En värderealist menar, exempelvis, att solens ljus är av värde för blomman, eftersom 

blomman använder och inte kan leva utan det. (I förlängningen kan han också mena att blomman och 

människan är jämlikt värdefulla, och att människan alltså inte förtjänar att leva om hon på något sätt förstör 

naturen, i alla fall inte om hon gör det vid sidan om rent livsuppehållande arbeten.) Att tala om värden i den 

här värderealistiska betydelsen är meningslöst. För att reda ut det ekvivokativa missförståndet måste man 

skilja mellan värde och funktion. Solens ljus har en funktion för blomman, som i sin tur har en funktion för 

något annat (den faktiska blomman är ju ett stort könsorgan, så ni kan väl själva räkna ut vad den används till). 

Däremot kan man inte tala om ett värde i den här meningen, eftersom ett sådant bara existerar i den mån 

någon är förmögen att värdera. Ayn Rand definierade “värde” som “det som man strävar efter att förvärva 

och/eller att behålla”. Möjligen kan den definitionen skingra dimman något. Objektivismen är vare sig 

realistisk eller nominalistisk – den menar inte att universalier (såsom värden) skulle existera enbart i det 

konkreta, och ej heller enbart i fantasin. Värden uppstår när konkret verklighet integreras med abstrakt tanke. 

Därmed tror jag mig ha drivit in den spiken ordentligt, försåvitt jag nu inte spikar i teflon istället för i trä? 

Något som utmärker totalitära samhällen är idén om att det finns något som är “större” än den enskilde 

individen – kanske till och med något som är större än hela mänskligheten! I Nazityskland var det “nationen” 

och “rasen” som gällde, och där ansågs det plausibelt att offra den enskilde för dessa abstraktioner. I 

Sovjetunionen och andra kommunistiska diktaturer var det “arbetarklassen” och “samhället” eller något 

liknande. Åter andra har sett staten, familjen och Gud som det högsta målet, inför vilka inga metoder är 

otillbörliga, om de gagnar det. De filosofer som direkt eller indirekt försvarat och möjliggjort totalitära 

samhällen, är de som menat att den enskilde bör offras av samhället, för samhället eller för något annat. Vilka 

1 Det här är förstås en subtil referens till Carl Sagans “billions and billions”, även om vår astronom aldrig yttrade 

exakt dessa ord i teveserien “Kosmos” ifrån år 1980. 

2 Ordet “eko” betyder också, rent semantiskt, “att hushålla”. Det är dock inte den definition som är aktuell här, 

men som blir aktuell längre ner, apropå ekosofin. 

189

dessa är kan ni säkert räkna ut själva, men som exempel kan jag citera Leonard Peikoff ur hans “The Ominous 

Parallels” ifrån år 1982: “Hegel would not have been possible but for Kant, who would not have been possible 

but for Plato. These three, more than any others, are the intellectual builders of Auschwitz.” Citatet är förvisso 

tillspetsat, men jag hoppas att man förstår själva poängen ändå. Den totalitära grundpremissen är att 

människor är medel för andras – och kanske ens egna – mål. När vi objektivister talar så illa om kollektivism, 

då är det just det här vi menar: ett åsidosättande av individuella rättigheter till förmån för något abstrakt 

kollektiv. Det totalitära samhället står eller faller med den kollektivistiska idégrunden. Varför skriver jag nu det 

här? Jo, därför att den ekocentriska environmentalismen förespråkar samma kollektivistiska princip som alla 

dessa totalitära samhällen, dvs. den om att individen är försumbar och kan offras för någon abstraktion. I det 

här fallet är abstraktionen inte “nationen” eller “rasen”, utan istället “naturen”. De allra flesta anser nog att 

man bör lagstifta för att begränsa sådant som (av någon) anses vara skadligt för “naturen”, men att de flesta 

anser något gör det ju inte rätt. På samma sätt, förstås, som det inte var rätt att lagstifta kring judeutrotningen 

för att det skulle gagna “nationen” eller “rasen”. Detta “för att” är egentligen negligerbart. Att offra en individs 

rättigheter är alltid fel och brottsligt, alldeles oavsett vilka skäl man nu må anse sig ha för att göra det (och skäl 

kan man ju alltid hitta på ex post facto, såsom man också ofta gör). 

Många läsare vill förmodligen mena att jag överdriver på gränsen till det fåniga, när jag jämför ekocentrikerns 

“naturen” med nazistens “nationen” och “rasen”. Jag vill understryka att jag inte överdriver ens det minsta, 

och därför presenterar jag den här numrerade listan som i klartext förmedlar vad det är ekocentriker 

förespråkar: 

1. Allt har ett inneboende värde, som är oberoende av människan. 

2. Allt har rätt att förverkliga dessa värden. 

3. Människan måste sänka sin levnadsstandard radikalt för att kunna uppfylla punkt ett och två. 

4. Hon måste ändra politiken och dess strukturer i grunden för att lyckas med det. 

5. Livskvalitet är viktigare än materiell standard. 

Är det någon som inte ser dessa fem punkter som ett recept för människans undergång? Som jag redan 

resonerat mig fram till, i den här texten och i andra texter, finns inget sådant som ett värde oberoende av 

människan. Det raserar den första punkten, och med den faller de andra fyra, men jag borde kanske ta itu med 

dem i alla fall? Enligt punkt två har alla “rätt” att förverkliga sina inneboende värden. Det är paradoxalt, för ett 

inneboende värde är ju redan per definition förverkligat. Ett sådant vare sig skaffas eller skapas, utan är 

inkorporerat i själva existensen som sådan. Man kan förstås säga att det som har ett inneboende värde har 

“rätt” till fortsatt existens av det skälet. (Det är om något ett i sådana fall utmärkt exempel på ex post factoskäl, 

dvs. skäl man hittat på i efterhand.) Påståendet blir ohållbart, när man betänker vad rättigheter är för 

något. För en längre utläggning får man läsa mitt “bokslut” i ämnet, men i all korthet: rättigheter är 

abstraktioner och kan bara innehas av varelser med förmåga att begripa sådana. Såsom redan nämnts har 

bara människan sådan förmåga, åtminstone på den här planeten, och hon är därför ensam om att vara ett 

rättsligt subjekt. Djur har inte rättigheter, och växter har det än mindre – abstraktionen “naturen” är inte ens 

ett subjekt i någon betydelse. Att hävda att allt har rätt till självförverkligande eller fortsatt existens är bara 

tramsigt. Om allt har rätt att förverkliga sina värden, då har allt också skyldighet att se till att detta händer. 

Den logiska implikationen av resonemanget är att en blomma blir brottslig om den inte till det bästa av dess 

förmåga hjälper en gran att förverkliga sina (inneboende) värden. Resonemanget platsar kanske i en illvillig 

barnsaga, men i egenskap av rättighetsteoretiker gör vi bäst i att lämna sådant självmotsägande och grundlöst 

strunt därhän. (Här illustreras för övrigt det paradoxala med så kallade “positiva” rättigheter klart och tydligt.) 

Punkt tre och fyra i den numrerade listan följer tyvärr logiskt av punkt ett och två, så ifall man accepterar det 

inledande kommer man väl också att acceptera det därpå följande. Huruvida livskvalitet är viktigare än 

materiell standard, såsom punkt fem menar, bör överlåtas åt varje individ att avgöra för egen del. Alla 

prioriterar vi olika, och den falska motsättningen kan belysas med en fråga: tänk om det är den materiella 

standarden som ger livskvalitet? Påståendet som görs kan nog förstås bäst, när det tillämpas på en svältande 

eller på en hemlös. 

Dagens ekocentriska environmentalister gör sig ofta inte ens bekymret att förespråka punkt ett och punkt två 

på listan. De hoppar ofta direkt till punkt tre, som förtäljer vad det är de egentligen vill åstadkomma: 

civilisationens slut. Man vill nedmontera det industriella samhället till förmån för “naturen”, och en del ser 

helst att människan helt och hållet utrotas! Hur kan sådana åsikter beskrivas, om inte som ren och skär 

ondska? De vill straffa alla människor, och i synnerhet de mest produktiva, för att gagna någon abstraktion 

190

som det ligger i tiden att vilja gagna. Scenariot påminner en hel del om 1930-talets Tyskland, gör det inte? 

Ekocentrikerns motiv är andra än nazistens, och hans metoder är det kanske också, men slutsumman blir 

densamma: synen på människor som medel för andras mål, och godtyckliga mord som en konsekvens av den. 

(Jag medger att parallellerna till just Nazityskland blir lite tradiga, men det är å andra sidan en jämförelse vi 

alla förstår, eftersom vi alla – med några få undantag – anser att naziregimen var ond.) De som hyser åsikter 

av det här slaget brukar jag uppmana att börja med sig själva. Är det inte rimligt att dessa människor börjar 

införliva totalitär medeltid i deras egna liv, så långt det är möjligt? Inledningsvis kan de avstå ifrån all 

elektronik, och ifrån elen som sådan. Man får väl laga sin mat över öppen eld istället, och vill man förflytta sig 

är det de egna benen som gäller, eller på sin höjd en cykel. Det största problemet vore ändå att avstå ifrån allt 

som producerats med hjälp av modern teknologi (såsom exempelvis cyklar). Boende blir svårt, och man lär 

snart svälta eftersom massproduktionen av mat är beroende av teknologi. Jag misstänker att många helt 

enkelt inte begriper hur avgörande moderna industrier är för människan. Man begriper inte att dagens 

arbetslösa svenskar lever bättre än kungar gjorde före den industriella revolutionen, eller hur det känns att 

behöva oroa sig för när (och om!) man får mat i sig nästa gång. Alternativet är att man fullt väl begriper vidden 

av det industrialiserade samhällets betydelse, och då är man inte okunnig men istället ondskefull. Om man har 

något att invända mot den slutsatsen, kan det förmodligen ha en del att göra med allmän oförmåga att se 

korrekta samband mellan teori och praktik. Ekocentrikern säger oftast inte att “människan är ett ont som 

måste förgöras”. Han säger istället att “naturen är ett gott som måste värnas om”. Det senare låter förstås 

bättre, men det är implicit att “naturen” inte tjänar på den civiliserade människan. Ekocentrikern vill 

konsekventiellt tillbaka till feodalsamhället, eller ännu längre bak i tiden. 

Ett exempel på konsekvent tillämpning av ekocentrism (alternativt “ekofascism”) såg vi den 7:e november i år, 

när Pekka-Eric Auvinen mördade åtta personer under skottdramat på Jokelaskolan i Finland. Därefter tog han 

sitt eget liv. Jag vill inte gå in närmare på Pekka-Erics motiv, förutom att han sade sig vara inspirerad av den 

finske tänkaren Pentti Linkola. Denne Linkola har uttalat sig positivt om diktatur, och han förespråkar ett 

totalitärt samhälle styrt av en liten elit där huvuddelen av befolkningen har en levnadsstandard motsvarande 

medeltidens, och där konsumtionen är strikt begränsad till förnybara resurser – och där “undermåliga” 

människor ej tillåts att skaffa barn. Efter skolmassakern gav Linkola Auvinens idéer sitt stöd, men tillade 

samtidigt i en intervju att “I det långa loppet hjälper det inte att skjuta några skolkamrater. Det krävs en större 

massrörelse för att få ner befolkningen.” Sådan fullkomlig ondska! Linkolas kritik mot massakern består inte i 

att den skulle vara ond, utan i att den inte var effektiv nog! Hade man kunnat mörda några miljoner människor 

istället för “bara” åtta, då hade vår finske ekocentriker (alt. ekofascist, alt. djupekolog) förmodligen kunnat 

uttrycka sig mer positivt med andra ord. Min avsmak inför det här är närmast fullkomlig, så för min egen skull 

tänker jag inte breda ut mig längre om den saken, än så här. Nästan alla torde väl anse att en skolmassaker är 

ett ont, och att Linkolas miljöfascism är likaledes ond. Samma principer måste tillämpas när man har att göra 

med Al Gore och andra mindre uppenbart mordiska alarmister. (I en jämförelse mellan Linkola och Gore måste 

jag medge att Linkola är snäppet värre.) Ekocentrismen är inte ovanlig i intellektuella kretsar, om läsaren nu 

får för sig det. Varje bibliotek lär ha böcker av ekosofen Arne Naess, och åtminstone den som läst på inom 

ämnet har förmodligen ett hum om civilisationsfienden Hans-Georg Gadamer. Mitt stora horn i sidan till 

ekocentrismen är inte att det finns enskilda människor som är ondskefulla. Det kommer det väl alltid att finnas 

antar jag, oavsett hur de väljer att uttrycka ondskan. Nej, vad jag reagerar främst på, det är att sådana här 

åsikter är så allmänt respekterade och försvarade, att de kan uttryckas offentligt av respekterade akademiker, 

utan att de blir svartmålade och avfärdade som galningar. Ekocentriker är intet bättre än de som förnekar 

Förintelsen och glorifierar Nazityskland under Adolf Hitler. Det är min förhoppning att den här texten tjänat till 

att illustrera den saken. 

Kort om barns rättigheter – December 16 

Det här med rättigheter är tydligen ganska komplext, för jag har på sistone hamnat i många och långa 

diskussioner kring ämnet, inte minst på min egen blogg. Det är förvisso sant att rättighetsteori är ett komplext 

ämne, men det är inte heller hjärnkirurgi så att säga. Ett grundläggande försvar för rättigheternas existens har 

jag skisserat fram sedan tidigare, i min text “bokslut gällande naturrätten“, så jag skall inte upprepa mig i 

onödan vad gäller rättigheterna som sådana. Jag tar dock gärna tillfället i akt, att göra två poänger hörda. Den 

första är att jag inte brukar använda termen “naturrätt”, för om en rättighet existerar är den naturlig, och om 

en rättighet inte är naturlig, då existerar den inte. Prefixet “natur-” blir tårta på tårta och skapar mest 

förvirring. Min andra poäng är att jag inte brukar tala i mån av “positiva” och “negativa” rättigheter, för om en 

rättighet existerar är den negativ, och om en rättighet inte är negativ, då existerar den inte. Den saken har jag 

förklarat och argumenterat för i mitt lilla bokslut, så man får läsa den texten om man vill ha ett utförligare 

191

esonemang kring det hela. Här skall jag i all korthet skriva ner några tankar kring den korrekta 

implementeringen av rättigheter. Närmare bestämt: kring hur de skall implementeras på barn. 

Emellanåt bemöts jag med påståendet om att jag (såväl som objektivismen och/eller liberalismen) inte har 

något problem med föräldrar som svälter sina barn till döds. Ofta levereras det här tramset av utilitarister har 

jag märkt, som i samma veva stoltserar med att de själva minsann inte har något problem med att 

kriminalisera svältandet av barn! Att de sedan inte själva har några principiella problem med att mörda både 

barnet och föräldrarna ifall det gagnar den “totala lyckan”, det nämner de inte. Och anklagelsen är förstås 

falsk, även om jag har viss förståelse för den, om den levereras uppriktigt. Exempelvis Murray Rothbard har ju 

faktiskt menat att det är helt okej att svälta barn, juridiskt sett. I “The Ethics of Liberty” skriver mannen 

följande stycke text: 

Applying our theory [of rights] to parents and children, this means that a parent does not have 

the right to aggress against his children, but also that the parent should not have a legal 

obligation to feed, clothe, or educate his children, since such obligations would entail positive 

acts coerced upon the parent and depriving the parent of his rights. The parent therefore may 

not murder or mutilate his child, and the law properly outlaws a parent from doing so. But the 

parent should have the legal right not to feed the child, i.e., to allow it to die. The law, therefore, 

may not properly compel the parent to feed a child or to keep it alive. 

Varför skriver Rothbard så här? Det kan man fråga sig, men han var å andra sidan mannen som ansåg att USA 

initierade våld mot Sovjetunionen under andra världskriget. I ekonomiska frågor är han såvitt jag begriper 

vettig, men hans rättighetsteoretiska idéer är det lite si och så med. Om inte annat är stycket ovan ett gott 

exempel på den saken. Det bör förstås understrykas att Rothbard inte påstår att det skulle vara moraliskt att 

svälta barn till döds, men att det ändå måste vara inom lagens gränser. Jag håller med honom om att det inte 

är moraliskt, men jag håller inte med honom om att barnsvältande skall vara lagligt. För den skull vill jag inte 

påstå att barn har några “positiva” rättigheter. De har tvärtom samma universella och uniforma rättigheter 

som alla andra. Däri ligger en poäng som Rothbard frånser, eftersom han betraktar barnet som förälderns eller 

vårdnadshavarens “egendom”. Vad är det som frånses? Jo, det att en relation mellan förälder och barn är 

vald. Ingen kommer till din dörr med ett barn och kräver att du skall mata det, för någon sådan juridisk 

skyldighet har du naturligtvis inte. Om man är vårdnadshavare till ett barn (som behöver mat), då har man ju 

faktiskt valt det. Det är implicit i själva vårdnadshavandet, att man tar ansvar för barnets hälsa och välmående. 

Vill man inte mata ett barn så slipper man, genom att helt enkelt inte skaffa barnet ifrån första början. 

Blir man gravid trots att man inte vill ha barn, då är det abort som gäller. Om man ändå vill föda barnet så har 

man ingen juridisk skyldighet att ta hand om det enligt liberal teori, i den meningen att man kan överlämna 

det till ett barnhem eller en fosterfamilj. Antingen axlar man ansvaret själv eller ihop med barnets far, eller 

också överlämnar man ansvaret åt någon annan som anmäler sitt intresse. Vad man inte får göra är att svika 

sin självpåtagna skyldighet att mata sitt barn, för det är inget mindre än dråp, eller “vållande till annans död” 

om man så vill. Jag hoppas att det här skall besvara alla lösa påståenden om att resonemanget leder till att 

barnet skulle ha “positiva” rättigheter, för så är det helt enkelt inte. Jag hoppas också att det framgår hur 

tillämpningen av barns rättigheter integreras i den grundläggande rättighetsteorin. Mitt avfärdande av 

påståendet om barnasvältande är ingalunda någon ad hoc-lösning som jag uppfunnit “ex post facto” skilt ifrån 

övrig teori. Jag har redan sagt det här, men det tål att sägas igen: vare sig jag själv eller objektivismen eller 

liberal rättighetsteori ger någon som helst sanktion åt svältandet av barn. Några änglamakerskor har till det 

bästa av min kunskap inte funnits sedan 1930-talet i Sverige. Låt oss hoppas att det förblir så. 

Inpass mot socialistiska enklaver – December 17 

Jag brukar säga att liberalismens största hinder är liberalerna själva. Det är mitt intryck att de generellt sett 

saknar kunskapen som krävs för att erbjuda ett liberalt idéförsvar, men ännu värre är att de så ofta visar sig 

villiga till att kompromissa med frihetens mest grundläggande principer. Många gånger spelar man till och 

med liberalismens anfäktare i händerna, genom att påstå, säg, att socialismen inte fungerar därför att den är 

för bra. Hur många gånger har ni hört att kommunismen skulle vara en “fin tanke” som “tyvärr” inte fungerar? 

Säkert fler gånger än ni kan erinra er, för så är det i alla fall för min del. Det finns faktiskt liberaler som 

levererar påståenden av det slaget. Problemet med kommunismen är förstås inte att den är “för bra” för att 

fungera. Dess “enda fel” ligger inte i att människan skulle vara “för egoistisk”. Sådana här påståenden är 

tillräckligt vanliga för att ni alla skall känna till dem, och de används frekvent till och med av liberalt 

192

orienterade personer. När sanningen skall fram (och visst skall väl sanningen fram?) är det stora problemet 

med kommunismen dess fullständiga förnekande av mänskliga rättigheter, och dess etiska och 

epistemologiska korruption. Att den inte fungerar, beroende på vad man menar med “fungerar”, kommer sig 

av dess rena ondska helt enkelt. Det är detta jag vill höra liberaler säga. Jag vill inte höra dem lovorda 

kommunismen i tron om att de avfärdar den – det är ju precis vad de inte gör! Olika tendenser till att vilja 

betrakta människor som medel för något godtyckligt mål är också oroväckande “hippt” bland självutnämnda 

liberaler. Exempelvis argumenterar liberaler ofta mot fri invandring just nu, med argumentet att allas vår frihet 

skulle hotas om några miljoner muslimer invandrade till Sverige. Under det demokratiska styret skulle de ju 

kunna vinna majoritetsstöd i folkvalen, och således införa lagar baserade på Koranens dekret! Många liberaler 

vill också vända yttrandefriheten ryggen, har jag märkt, när debatter kring pedofili bubblar upp. Skall till och 

med pedofiler ha rätt att tala och skriva? Till och med om det trevliga i att ha sex med prepubertala barn? Det 

vill många liberaler vända sig emot, med argumentet att en pedofils talan implicerar barnmisshandel, eller att 

det skall rubriceras som “uppvigling”. Åter andra “liberaler” visar prov på sadism genom att vilja förbjuda 

abortmöjligheter, eller genom att försvara HIV-smittades “rätt” att hemlighålla sin sjukdom för eventuella 

sexpartners. 

Fler exempel står tyvärr att finna – många fler än jag hinner eller orkar räkna upp här. Ett fenomen som jag 

hade tänkt ägna lite särskild uppmärksamhet åt är detta med liberalers försvar av socialistiska, eller allmänt 

icke-liberala, enklaver inom nattväktarstatens gränser. Så långt mina observationer sträcker sig använder 

nästan alla liberaler det här försvaret som ett slags argument för hur bra liberalismen är. Man menar att folk 

av alla åsikter borde föredra det liberala samhället, eftersom man under nattväktarstaten kan inrätta en 

socialistisk enklav (eller vad det nu är för slags enklav man vill ha) där ens egen utopi kan bli verklighet. Så 

länge allt sker under “frivillighet” så finns det inte något att opponera sig mot, menar man. Påståendet är på 

sätt och vis en förlängning av det där andra påståendet, om att kommunismen är “för bra” för att fungera. Här 

menar man att kommunister skall stödja den liberala staten, så att de kan ordna en liten kommunistisk enklav 

inom den, vilket kanske skulle fungera tack vare liberalismen. Implicit i ett sådant resonemang är ju faktiskt att 

medan kommunismen är alldeles för “bra” för att kunna fungera, på grund av människors maktsug och 

“egoism”, så kan den bli verklighet om den befläckas med lite sämre liberalism. Här blir det många 

kursiveringar, men jag vill verkligen att poängen skall nå ända fram. Det här betraktar jag nämligen som rent 

vansinne, och det är ändå ett vansinne som stöds av liberaler i allmänhet. Att en nattväktarstat inte skulle 

tillåta några de facto kommunistiska enklaver inom dess gränser, det borde vara klart som korvspad. Den 

skulle inte, eller kommer inte, om man får vara lite visionär av sig, att tillåta några som helst icke-liberala 

enklaver. Varför? Därför att varje möjlig enklav skulle vara just icke-liberal. Nattväktarstatens uppgift är som 

bekant att upprätthålla liberalismen, eller mer precist individuella rättigheter. Kommunism kränker 

individuella rättigheter. Nazism gör detsamma. Varje annan form av socialism (eller “sozism”) ansluter sig till 

ledet, tillsammans med alla andra ideologier som inte stödjer vare sig minimal rättsstat eller principen om 

icke-aggression. De flesta liberaler vet om och medger att exempelvis kommunismens yttringar i praktiken är 

milt sagt hemska, men det är ju dessa hemska yttringar de vill tillåta i och med argumentet om enklaverna! 

Jag vet inte riktigt hur det ens är möjligt, men tydligen råder det en allmän uppfattning bland liberaler, om att 

man faktiskt kan inrätta ett kommunistiskt eller på annat sätt icke-liberalt minisamhälle på frivillig basis. 

Naturligtvis kan man samla ihop ett gäng och “leka” kommunism. Det hela kan ju kallas för ett “lajv” eller ett 

“rollspel”, eller något i den stilen, för närmare verklig kommunism än så kommer man helt enkelt inte på 

frivillig basis. Nu skall ju inte resonemanget göras onödigt snävt förstås. Det här gäller inte bara kommunism, 

utan vilken politisk ideologi som helst, försåvitt den inte är liberal. En nazistisk enklav inom ett liberalt 

samhälle skulle inte kunna vara så mycket mer liberal, än Nazityskland var liberalt mellan 1933 och 1945. Hela 

konceptet “ett nazistiskt samhälle byggt på frivillig basis” är självmotsägande. Detsamma måste sägas om 

socialism i allmänhet, inklusive anarkism (och anarkokapitalism om jag får vara fräck nog att nämna det i 

sammanhanget). Om kommunismen, exempelvis, inte var baserad på frivillig basis i Sovjetunionen, varför 

skulle den vara det i den här teoretiska enklaven? Hur skulle den vara det? Ej heller Kuba eller Kina eller 

Nordkorea kan ju betraktas som styrelseskick baserade på frivillighetens grundvalar. Varför? Därför att de är 

kommunistiska i en eller annan mening. Egentligen är det lite genant att ens behöva ta upp den här saken, 

som ju särskilt riktar sig till andra liberaler. Behöver ni mig för att tala om för er, att kommunism inte är en 

ideologi förenlig med liberala värderingar? Icke-liberala samhällssystem kan per definition inte existera mot 

bakgrund av valfritt deltagande. Det enda man kan tala om är i sådana fall att man “leker” socialism, eller vad 

för ideologi det nu rör sig om. Kanske i form av ett lajv. Kanske i form av ett rollspel. Kanske i form av en pjäs 

som framförs på en teaterscen. Kanske i form av ren och skär lek, såsom barn förr brukade leka cowboys och 

193

indianer, eller tjuv och polis. (Vilka motsvarigheter till detta som finns idag, det har jag ingen aning om.) 

Kränkandet av individuella rättigheter är en inneboende förutsättning för alla icke-liberala politiska system. Är 

det inte plågsamt uppenbart egentligen, nu när det påpekas så, om jag får säga det själv, pregnant? Inför 

dessa vanliga resonemang som försvarar icke-liberala enklaver inom en nattväktarstats gränser, borde varje 

liberal enbart reagera på ett enda sätt. “Hannibal ad portas!” borde man direkt utropa. “Hannibal framför 

portarna!” 

Augustinus om teodicéproblemet – December 21 

Det är länge sedan jag skrev något om religion och gudshypotesen. Jag antar att intresset helt enkelt falnade, 

ungefär på samma sätt som jag inte är så intresserad av att skriva långa utläggningar om tomtar och troll. Efter 

att ha följt några frapperande diskussioner på nätet den sista tiden känner jag ändå att ämnet måste 

återupplivas. Här och nu skall jag bara bemöta Augustinus förödande så kallade “lösning” av 

teodicéproblemet. Själva problemet består i paradoxen att tillskriva Gud allsmäktighet, samtidigt som man 

tillskriver honom fullkomlig godhet. Nu anser jag förstås att redan “allmäktighet” eller “fullkomlig godhet” är 

paradoxala begrepp som sådana, men frågan man ställer sig är alltså denna: om Gud finns och är fullkomligt 

god, hur kommer det sig att ondska existerar? Den frågan är säkert en ordentlig nagelbitare för somliga, men 

det var den inte för Augustinus! Hans slutsats är helt enkelt att eftersom Gud existerar och är fullkomligt god, 

då finns det ingen verklig ondska. Förvisso kan människan genom hennes fria vilja begå halvt om halvt onda 

handlingar, men bara i den mån hon vänder sig bort ifrån Gud – och eftersom Gud är den fullkomliga 

verkligheten, är den ondska som människan skapar i egentlig mening, enligt Augustinus, motsatsen till verklig 

ondska. Inspirerad av nyplatonismen resonerar han som så, att det högsta väsendet är “Det ena”, en 

fullkomligt god och själslig varelse. Detta “ena” är också enligt honom den fullkomliga verkligheten. Alla ting, 

som till exempel människornas kroppar och själar, ligger på en graderad skala mellan “Det ena” (det goda) och 

materien (det onda). Eftersom “Det ena” är den högsta graden av verklighet får rimligtvis materien, som ligger 

längst bort, lägst verklighetsgrad – det onda är overkligt. Visst är Augustinus ganska finurlig ändå? Hans så 

kallade lösning av teodicéproblemet består i att stoppa huvudet i sanden, och låtsas att allt ont i världen är 

overkligt. Därför kan inte Gud hållas ansvarig för alla hemskheter som sker, eftersom de är overkliga, men 

däremot är Gud ansvarig för allt gott som sker, eftersom det goda är förenligt med den fullkomliga 

verkligheten (vad nu “fullkomlig” verklighet innebär). 

Ett mer kristallklart exempel på ett ad hoc-argument blir faktiskt svårt att finna. Jag brukar likna teologin vid 

ett lapptäcke, där varje ny ruta måste skräddarsys för att täcka ett specifikt och kanske nytt logiskt och/eller 

faktuellt hålrum. Använder man den metoden för att sy lapptäcken, då blir det snart ett hafsverk utan 

symmetri och skönhet. Använder man Augustinus metod för att distansera Gud ifrån moralen, då uppstår 

snart värre problem än inkonsekvent sydda täcken. Om det är moraliskt av Gud att orsaka syndafloder och 

skicka ner dödsänglar på jorden för att mörda förstfödda barn, varför skulle det inte vara moraliskt för 

människan att dränka folk och mörda barn? Jag har sagt det förut och jag säger det igen: moral är per 

definition något universellt och uniformt, som är giltig (eller ogiltig) för alla, alltid, på alla platser. Dessutom är 

det faktiskt så att bör implicerar kan. Ifall Gud nu skall sägas vara fullkomligt god – kan han inte vara ond? Om 

Gud inte kan vara ond är han inte allsmäktig eller fullkomligt god. Om Gud å andra sidan kan vara ond, då är 

ondskan en del av den “fullkomliga verkligheten”, och Gud måste ställas till svars både för människans ondska 

och sin egen. För visst är väl Gud en förskräckligt ond karaktär, såsom han porträtteras i Bibeln eller Koranen? 

Han är mordisk, avundsjuk, maktberusad, misogyn, rasistisk, homofobisk, sadomasochistisk och totalitär – 

enligt dessa skildringar. Ifall man tar Bibeln eller Koranen bokstavligt, är det här attribut man beundrar. Ifall 

man efter Spinoza tar nämnda skrifter allegoriskt är det fortfarande attribut man beundrar! Ja, om man som 

läsare betraktar sig som en troende kristen naturligtvis. (Dagens teologer tänker sig ofta Gud på ett helt annat 

sätt, än som den karaktär man läser om i nämnda “heliga” skrifter – men det är ett annat kapitel det.) Att likt 

Augustinus vilja “upplösa” teodicéproblemet med påståendet att ondskan helt enkelt inte är verklig ondska – 

det är absurt! Jag antar att den religiöse augustiniern måste utropa “credo quia absurdum!” som enda direkta 

gensvar. “Jag tror på det därför att det är absurt!” 

Porrmotståndets sanna ansikte – December 25 

En före detta flickvän till mig sysslade en del med pornografisk verksamhet medan vi fortfarande var 

tillsammans. Bland annat ställde hon upp som nakenmodell för privatfotografer (och för magasinet DAX), och 

hon medverkade två gånger i lesbisk sexfilm. Förvisso blev inte det här en långvarig inkomstkälla för hennes 

del, men hon tyckte i alla fall till en början att det var kul att hålla på med det. Det här inlägget skall inte 

194

handla om hur jag kunde hålla eventuell svartsjuka i schack, och det är heller inget försök att “skryta” om hur 

jag en gång i tiden varit ihop med en “porrskådis”. Jag inleder helt enkelt texten med ett svar på det påstående 

som alltid dyker upp: “jag vet hur det är”. Porrmotståndare säger sig veta att tjejer som medverkar i 

pornografi har fått utstå övergrepp i barndomen, att de missbrukar droger och förmodligen blir våldtagna 

framför kameran. Hur kommer det sig egentligen att de som hatar porr har så mycket bättre kunskap om den, 

än de har som gillar den? Ja, det är i alla fall det man implicit eller explicit blir itutad många gånger, i debatter 

om huruvida porr skall vara lagligt eller ej. Ofta handlar det förstås om någon som känner någon, som känner 

någon som har läst Traci Lords biografi. De flesta av oss har faktiskt inte en detaljerad inblick i kända 

porrskådisars liv, utöver vad vi får se i filmerna om vi tittar på dem. Bara i USA produceras statistiskt sett en ny 

sexfilm var 39:e minut. Varje år utkommer över tio tusen nya titlar på marknaden. Logiken föreslår att ungefär 

lika många kvinnor medverkar i pornografisk film om året. Menar man att alla dessa kvinnor blir drogade och 

våldtagna och förnedrade? Menar man att de flesta av dem blir det? Jag tror att det är lätt att förbise 

branschens omfattning ibland, för den kan verkligen inte representeras av några enstaka kända namn som 

skrivit självbiografier. Men jodå, porrmotståndarna härdar ut, för de “vet ju hur det är”. Mitt svar är att jag 

också vet hur det är. 

Porrmotståndets enda orsak är i grund och botten synen på sex som något negativt. Man behöver inte själv bli 

upphetsad av pornografi (vare sig som film eller bild eller skrift) och man behöver definitivt inte konsumera 

sådant material själv, om man inte vill det. Måttot “leva och låta leva” verkar man emellertid inte nöja sig 

med. Istället påstår man att porren är omoralisk, och att den därför kanske till och med bör kriminaliseras. Vad 

man i klarspråk menar är omoraliskt, är sexet. Porr är bara det explicita skildrandet av sex, och om sexet som 

sådant inte är omoraliskt, då kan minsann inte heller skildrandet av sex vara det. Att hitta på statistiskt 

ogrundade anklagelser om misshandel och våldtäkt är verkligen att gripa efter det sista halmstråt. I 

verkligheten ställer producenterna oftast höga krav på sina avlönade aktörer, såsom att de skall presentera 

friskhetsintyg och använda skydd. Det är med pornografin som med vilket annat arbete som helst: man måste 

ansöka om att få medverka, och man måste motsvara arbetsgivarens krav för att bli anställd, om så bara för 

ett enda tillfälle. Jag känner faktiskt inte till en enda porrfilm som blivit fälld i en domstol, därför att en eller 

flera medverkande påvisas ha blivit drogade eller tvingade till sex. När man raserat argumentet om tvånget 

hemfaller porrmotståndarna åt ett annat, nämligen det om att porren förmedlar en skev kvinnosyn, att 

kvinnan blir förnedrad, och så vidare. Men vad spelar det för roll, även om det skulle vara sant? Om en kvinna 

frivilligt går med på att sprida en “skev” kvinnosyn (vad det nu innebär) är det ju hennes sak. Om en kvinna går 

med på att bli förnedrad är det också hennes sak – inte min, inte din, inte statens. Objektifieras kvinnan? 

Javisst gör hon det – en film är minsann per definition ett objekt. Ifall man menar att innehållet i filmen är 

objektifierande, då är det återigen sexet som sådant man kritiserar. Är det förnedrande för kvinnan att vara 

undergiven och avsluta akten med att svälja mannens sats? Nu beskriver det här scenariot främst den 

pornografi som syns på kioskhyllorna, men nej, förnedring är en subjektiv upplevelse. Vill man veta huruvida 

det var förnedrande eller ej – då måste man fråga aktrisen i filmen. Det är för övrigt min ringa erfarenhet att 

kvinnor faktiskt generellt sett föredrar den undergivna rollen i sängen. 

Det är med porrmotståndet som med så mycket annat. Ifall man inte gillar något, då är detta omoraliskt och 

då skall det förbjudas. Vad som faktiskt är omoraliskt däremot, det är att vilja förbjuda folk att bestämma över 

sina egna liv och sina egna kroppar. Påståendet att porren bör förbjudas därför att somliga mediemoguler har 

för mycket makt över utsatta kvinnor, det skönjer ju bara hyckleriet ännu bättre. Det är dessa 

porrmotståndare som vill ha makt över de “utsatta” kvinnorna. Man vill vägra kvinnorna det som de själva har 

valt, i grund och botten därför att man ogillar sex så mycket att man istället ger utlopp för perversa njutningar 

genom maktmissbruket. Jag är förstås inte så förtjust i att spekulera i en abstrakt grupps incitament, men jag 

lyckas inte se något rimligt alternativ. Alla dessa debatter brukar sluta när någon slår fast att porr minsann 

skapas av män och för män, och då finns det inget mer att säga om den saken! Påståendet implicerar att 

kvinnor inte är så förtjusta i det där med sex, och att sex därför bara är ett medel för mannen att visa sin makt 

över henne. Inte för att man måste tycka om porr naturligtvis, men de flesta som gillar sex gillar också porr i 

en form eller en annan (av ganska följdenliga skäl). Jag förmodar att bilden av kvinnan som en asexuell varelse 

helt enkelt passar porrmotståndets syften, för som porrmotståndare har man uppenbarligen inte så mycket till 

övers för sex (och som sådan är man väl generellt sett kvinna också). Det gör mycket för ens sak om man kan 

ge sken av att man har alla kvinnor, eller ens de flesta kvinnor, med sig. Man ger till och med sken av att ha de 

kvinnor med sig, vars yrken och inkomstkällor man vill förbjuda! Det hela är sannerligen ganska makabert, och 

eftersom få andra verkar skriva något om det här så finge väl jag göra det. De flesta väljer den diplomatiska 

medelvägen, genom att skilja pornografin helt och hållet ifrån det sex som den skildrar. Men för att säga det 

195

med Ayn Rands ord: “There are two sides to every issue: one side is right and the other is wrong, but the 

middle is always evil”. 

Vidare om porrmotståndet – December 26 

Gårdagens inlägg om porrmotståndets sanna ansikte blev trots allt uppmärksammat lite här och var. På ett av 

Internets avsides hörn fick jag den här långa kommentaren (ifrån en kvinna förstås): 

Jag kan inte tro vad jag läser. Du trasslar in dig i dina egna argument för att du inte vet vad du 

snackar om. Att hävda att alla porrmotståndare har en negativ syn på sex är ju totalt 

världsfrånvänt och korkat. Det är väl snarare så att porrmotståndare har en positiv syn på sex? 

Som du själv säger så handlar det ofta om objektifiering av kvinnan, och det kan aldrig vara 

positivt. Visst är det en fördel om kvinnan i filmen är med på det och inte känner sig förnedrad, 

men dessa filmer sprider ju ändå ett destruktivt budskap och förmedlar en totalt skev bild av 

kvinnor i allmänhet och deras sexualitet. Vidare säger du: "de flesta som gillar sex gillar också 

porr i en form eller en annan". Vad har du för underlag för ett sådant uttalande? Jag älskar sex, 

men hatar porr, och känner många som känner likadant. Skillnaden mellan dig och mig kanske är 

att du blivit skadad av porren i en någorlunda tidig ålder, och nu sätter något sorts likhetstecken 

mellan porr och sex. Detta gör att jag mest tycker synd om dig (och dina flickvänner), istället för 

att bli arg. Slutligen är så gott som all porr destruktiv på ett eller annat sätt, om inte för de 

medverkande så för de som ser på porren. Porrtittandet har t.ex. utvecklats till ett missbruk hos 

många killar och män, ofta ett ganska tungt missbruk som kan leda till såväl kraschade relationer 

som depression osv. (Och ja, jag vet vad jag talar om.) Jag säger inte att porren ska förbjudas, det 

är orimligt, men alla kan ta sitt individuella ansvar och bojkotta porren. 

Vanligtvis är jag inte särskilt sugen på att diskutera med någon som hemfaller åt personangrepp. Det är förstås 

en taktik som förlänat mig både ris och ros, men det är inte så trevligt att umgås med människor som kallar 

mig ”porrskadad” och som säger sig ”tycka synd” om mig och mina flickvänner. (Jag har förstås bara en 

flickvän i taget, för att förtydliga den saken.) Vad är emellertid det här, annat än de standardiserade mantran 

som man lärt sig att upprepa utantill? Om det i sig är något negativt att objektifiera kvinnan, då anfäktar man 

de objektifierande konstarterna som sådana: film, litteratur, fotografi, tavelmålande, etc. Frågan är annars vad 

det är som objektifieras, och i fallet med pornografin är svaret sex. Argumentet om objektifieringen är ett 

utslag av sexhat, vare sig det är avsikten eller ej. Sedan dessa påståenden man yttrar som om de vore rena 

truismer, vilka inte skulle behöva motiveras och argumenteras för. Sprider porrfilmer ett destruktivt budskap? 

Förmedlar de en totalt skev bild av kvinnor i allmänhet och deras sexualitet? Det kan man naturligtvis påstå, 

men blotta påståendet övertygar i alla fall inte mig. Såvitt jag vet är porrfilmer sällan, om någonsin, tematiska. 

De sprider helt enkelt inga budskap över huvud taget. Syftet är att genom det explicita skildrandet av sex göra 

tittaren sexuellt upphetsad. Alla blir inte upphetsade av samma saker, och somliga filmer misslyckas kapitalt 

med ett så enkelt mål som detta – men det är vid sidan av poängen. Poängen är att det inte finns något 

budskap som skulle kunna vara vare sig konstruktivt eller destruktivt. Vad som finns är individers förmåga 

(eller oförmåga) att skapa budskap där sådana saknas, och man kan ju knappast kritisera en film för vad dess 

tittare hittar på om den. Någon kanske hävdar att porrfilmens ”budskap” är detta: så här måste du se ut och 

det här måste du gilla, för det är så här det skall gå till – allt annat är fel. Det finns ingen porrfilm som har ett 

sådant budskap. Det är något man som tittare eller porrmotståndare måhända kan få för sig, men det är allt. 

Jag själv kan ju tolka in ett implicit budskap vilket går ut på att sex är bra och trevligt, och att den själviska 

njutningen är något positivt. Ändå har jag aldrig sett någon porrfilm med det budskapet – eller med något 

annat. Sex är sex är sex. Eventuella teman och moralkakor skapas vid sidan om sexet. 

De flesta som gillar sex gillar också porr i en form eller en annan. Det var vad jag skrev, men jag medger att det 

måhända är ett något presumtivt uttalande. Det baseras på egna observationer och erfarenheter, men av hela 

världens befolkning blir detta förstås en droppe i havet, så att säga. Kanske gillar man att se på sexfilm, även 

om man naturligtvis är selektiv i sitt urval? Kanske gillar man att se pornografiska fotografier av olika slag? 

Kanske tycker man att det är upphetsande att läsa pornografiska noveller eller rentav romaner? Kanske har 

man till och med själv gjort någon privatfilm eller tagit privata foton tillsammans med sin pojk- eller flickvän. 

Bara fantasin sätter gränserna, och jag vet inte på rak arm någon man eller kvinna som ogillar porr i alla dess 

former. Det vill säga, någon man eller kvinna som inte är radikal porrmotståndare. Att bara män skulle gilla 

och/eller konsumera porr är ren och skär myt, som om inte också kvinnan skulle ha en sexualitet. Däremot är 

mannens och kvinnans sexualitet olika på flera sätt. Bland annat tänder mannen generellt sett mer på visuell 

196

stimulans än kvinnan. Mannen gillar att titta, att ”äta med ögonen” som man säger, och det är en möjlig 

förklaring till varför han är den främste (men inte den ende) konsumenten av grafisk pornografi. Kvinnan vill 

generellt sett låta fantasin sköta det mesta, så hon söker sig till pornografi av annat slag, såsom till sexnoveller 

på Internet. (Populärpsykologen Fransesco Alberoni har kallat både Harlequin-romaner och inredningsmagasin 

för kvinnors pornografi, men så mycket behöver vi inte ta ut svängarna.) Porrmotståndare brukar, eller brukar 

försöka, ta sig runt det här hörnet genom att klassa sexnoveller som ”erotiska” snarare än ”pornografiska”. 

Varför? Pornografi är det explicita skildrandet av sexuella lekar i syfte att upphetsa. Noveller som skildrar 

samlag eller andra mindre penetrationscentrerade sexlekar är inte bara erotiska – de är även pornografiska. 

Det finns ingen nödvändig motsättning mellan det erotiska och det pornografiska. Vad som gör det erotiska 

pornografiskt är det uttryckliga skildrandet av sexakten, och varför skulle inte sexakten kunna vara något 

erotiskt? Det tycks mig ganska självklart att den skulle kunna, och borde, vara det. 

Jag sätter inga likhetstecken mellan sex och pornografi. Hur kan man med något som helst fog påstå det? 

Pornografi är, vilket jag faktiskt tjatat om en hel del nu, det explicita skildrandet av sex. Man kan ha sex utan 

att dokumentera samvaron, och då finns det inget som helst pornografiskt med det. Däremot har sex och porr 

en hel del med varandra att göra, och porren är beroende av att sex finns. Det går inte att skildra sex, ifall man 

inte har något sex att skildra ifrån första början. Jag sätter inga likhetstecken mellan mjöl och bröd, eller 

mellan en penna och ett litterärt verk. Med hjälp av mjöl kan man baka bröd, och med hjälp av en penna kan 

man skriva ett litterärt verk, men de är inte desamma. Mjöl kan användas till annat än bröd, och pennor 

behöver inte skriva litterära verk. På samma sätt behöver man inte ha sex för att skapa pornografi, och man 

behöver inte ens konsumera pornografi istället för att ha sex. Var och en ger uttryck för sin sexualitet efter 

egen fason. När jag skriver att den person som gillar sex förmodligen också gillar pornografi är det naturligtvis 

helt och hållet en inducerad slutsats. Om man är intresserad av bilar gillar man förmodligen att läsa 

motormagasin, och om man är intresserad av vetenskap så gillar man säkert att se dokumentärer i stil med 

Nova och Horizon av BBC. Är det här en presumtiv slutsats? Man behöver förstås inte gilla att läsa om det man 

tycker om av nödvändighet. Jag tycker exempelvis mycket om att lyssna på musik, men är inte intresserad av 

att läsa musiktidningar. En väsentlig skillnad är dock detta: sexualiteten är så omsorgsfullt inprogrammerad i 

våra gener att de flesta av oss bara svårligen kan låta bli att skänka en enligt oss själva attraktiv kropp 

lustfyllda blickar. Det har helt enkelt mycket med drifter att göra, vilket inte musik- eller motorintresset har. 

Asexuella människor finns, men de är knappast i majoritet. De som hatar porren saknar förmodligen sällan 

någon egen sexualitet, men de har blivit ”skadade” (det är ju det ord de själva föredrar) av nyfeministisk såväl 

som allmänt antikapitalistisk propaganda mot den. 

En del porrmotståndare drivs av det självförakt de upplever inför den egna sexualiteten, och de projicerar 

detta självförakt på porren. (Precis som att en del skönhetsidealmotståndare drivs av det självförakt de 

upplever inför det egna utseendet, etc.) Andra porrmotståndare har sina olika skäl för varför de motsätter sig 

pornografin, men dessa bottnar verkligen bara i en enda sak: sexnegativism. Om sex är något bra, då kan inte 

det explicita skildrandet av sex som sådant vara något dåligt. Om självisk njutning är något bra, och om onani 

är tecken på sexuell hälsa – då finns det ännu färre skäl att anfäkta porren. Är porr destruktivt för den som 

tittar på den? Sedan när blev något destruktivt bara genom att man såg på det? Var och varannan dag ser vi 

realistiska krigsfilmer och skräckisar, och visst är väl ändå våld och död långt värre än sex? Faktum är att jag 

skarpt ogillar våld medan jag skarpt gillar sex. Skall man skjuta något så är sädesvätska ett bättre val än 

pistolkulor. Det destruktiva ligger inte i att se på porr, men i att bli destruktiv med porren som förevändning. I 

den kategorin skulle jag för all del kunna placera porrmotståndarna själva, förbehållet att de konsumerar eller 

har konsumerat pornografiskt material. Det är inte destruktivt att se en av Bruce Lees gamla filmer, men det 

är destruktivt att sedan gå ut och sparka någon i magen med filmen som svepskäl. Sådant har hänt, men det 

har rört sig om barn eller yngre tonåringar under förmyndarskap. Vågar vi påstå att en vuxen människa kan 

hantera sitt sexliv lika dåligt som det där barnet hanterar våldsfilmer? Återigen är det sexet som sådant som 

negativiseras, och återigen handlar det om något så ”nobelt” som att vilja bestämma över andra människors 

sexuella vanor. Låt leva och var och en på sin fason. Att kalla porrkonsumtion för per automatik destruktiv är 

mer eller mindre medeltidsaktigt. Den augustinska idén om att sex och njutning är syndigt bör vi kunna kasta 

av oss, nu när vi står inför årsskiftet mellan 2007 och 2008. 

Jag har förmodligen brett ut mig mer över det här ämnet, än det förtjänar att bredas ut över. Det enda man 

egentligen har som svar är ju ”du har fel” följt av ”så du måste vara porrskadad”. Om det är något jag sedan 

föraktar är det falsk sympati, som om det vore ”synd” om mig eller min flickvän. Porren har lett till missbruk 

för många killar och män, skriver man till mig, men vad som sedan kan betecknas som missbruk är förstås lite 

197

mellan tummen och pekfingret. Enligt den här människan är väl all porrkonsumtion missbrukande? Det är sant 

att man kan missbruka pornografi, men vad kan man inte missbruka? Konsumtion av pornografi kan bli en slö 

och tråkig vana, men det kan det mesta. Man kan också utveckla ett psykiskt sug efter pornografi som inte har 

med egentlig upphetsning att göra, men det gäller ju i princip allt. Kaffe? Tobak? Alkohol? Choklad? Skräpmat? 

Shopping? Spel? Att vara psykiskt ”beroende” av porr låter långt bättre än att vara det av tobak eller alkohol 

faktiskt. Som någon har sagt: ”Om man skulle förbjuda allt som kan missbrukas, skulle man först av allt 

förbjuda förbud.” Om man hanterar sin porrkonsumtion så dåligt att den leder till depression har man sig själv 

att skylla. Det är inte någon kritik som kan anföras mot pornografin. Ifall ens porrvanor leder till att eventuella 

relationer kraschar så väljer man inte sin partner selektivt nog, ärligt talat. En person som gör en så stor sak av 

porren är inte flickvänsmaterial i min mening, för min del. Ett grundmurat kriterium i mitt val av flickvän är just 

sexuell nyfikenhet och en alltigenom positiv inställning till sexuell njutning. En relation skulle inte fungera 

annars, för den sexuella biten är betydande i ett förhållande med mig. Med den saken gör naturligtvis alla som 

de själva vill och finner bäst, men om en relation tar slut på grund av att den enes sexvanor inte godkänns av 

den andre, då var det lite förhastat att bli tillsammans ifrån första början. Men det förstås, porrmotståndarna 

”vet vad de talar om”, så vad har jag att sätta emot? Jag tar mitt individuella ansvar, inte genom att bojkotta 

porren, men genom att bejaka den. Det är mitt ansvar mot mig själv det – att leva gott och att njuta av livet 

såsom jag själv finner bäst. Det inkluderar även de sexuella aspekterna av detta liv. 

Gud som logisk omöjlighet – December 27 

Jag har genom åren deltagit i många och långa diskussioner på ämnet teism kontra ateism. Jag har också läst 

både uppsatser och hela verk ägnade åt det, men det finns en fråga jag aldrig fått ett klart och entydigt svar 

på. Frågan är denna: hur definieras Gud? De flesta människor är teister, dvs. gudstroende, på ett sätt eller ett 

annat. Många har utbildat sig till teologer och måste således ha ägnat frågan åtskillig tankeverksamhet. För all 

del – vi har väl alla någon gång funderat över om Gud finns, och vad denne Gud i så fall är. Det verkar absurt 

att inte en endaste människa skulle kunna erbjuda en klar och entydig definition av Gud, men så långt min 

kunskap sträcker sig är det precis så det ligger till. Försök själv att formulera en sådan definition – det är min 

utmaning till varje eventuell läsare. Ett grundläggande krav för en “klar och entydig” definition av något 

begrepp, är att det skall vara fritt ifrån självmotsägelser. Det första man behöver vara medveten om är att det 

som definieras också i samma stund begränsas. Faktiskt: att definiera är till och med synonymt med att 

begränsa. Redan försöket att definiera Gud är också ett försök att begränsa Gud, vilket förstås inte är en 

välkommen nyhet i alla hem. Nyhet förresten? Det här är förstås allt annat än en nyhet, och många ansatser 

till att komma runt problemet har presenterats. Grejen med att “komma runt” ett problem är ju att det 

fortfarande finns kvar, trots att man ifrån den nya positionen vänder det ryggen. Exempelvis kanske man 

tillskriver Gud särskilda egenskaper såsom “allsmäktighet” eller “allvetande” eller “oändlig kärleksfullhet”. Det 

så kallade teodicéproblemet kan vi lämna därhän här och nu, för jag behöver inte förklara hur dessa 

egenskaper står i konflikt med varandra. Vad jag behöver förklara är att de rymmer inneboende paradoxer. 

Om Gud är allsmäktig, kan han då skapa en rund triangel? Kan han kanske skapa en sten så tung att han inte 

själv orkar lyfta den? Om Gud är allvetande, förmår han då veta vad det innebär att lära sig nya saker? Om 

Gud är oändligt och ofelbart kärleksfull, hur kan då kärleken existera på grundval av det betingade? Dessutom 

porträtteras Gud som en barbarisk våldsonanist i både Bibeln och Koranen. 

Begrepp som “oändlighet” och “fullkomlighet” kvalificerar sig inte som klara definitioner. Det finns inte något 

sådant som oändlighet i den konkreta verkligheten, för det skulle vara paradoxalt. Man kan säga att talet pi 

innehåller ett oändligt antal decimaler, men matematik är inte heller konkret utan abstrakt. Idén är att hur 

många decimaler du än räknar upp, så kommer du alltid kunna lägga till ännu en. Hur många man än passerar 

finns det inget slut i talserien. Varje läsare begriper nog hur underligt det vore, om en matematiker påstod sig 

ha nedtecknat ett oändligt antal siffror på ett dokument. Dokumentets yta är begränsad, tillgången till det 

bläck med vilket man skriver är begränsat, matematikerns livstid är begränsad, och så vidare. Påståendet om 

att Gud skulle vara oändlig eller fullkomlig i en bemärkelse eller en annan, är som påståendet att man skulle 

kunna nedteckna en oändlig talserie, siffra för siffra. Den saken är inte bara omöjlig på grund av mänskliga 

faktorer (utan vilka nedtecknandet som sådant vore omöjligt) utan också logiskt omöjligt i sig självt. Termer 

som “oändlighet” eller “fullkomlighet” saknar helt enkelt innehåll, om de tillämpas på något konkret. Vissa har 

också menat att Gud är obeskrivlig eller oförståelig, men det är att springa ur askan och in i elden igen. Dessa 

begrepp bär på samma inneboende paradoxer som de tidigare. Hur kan något beskrivas som obeskrivligt? Hur 

kan något förstås som oförståeligt? Man kan aldrig någonsin vädja till människans bristande kunskap eller 

oförmåga till kunskap, eftersom varje sådant vädjande förutsätter den kunskap som kritiseras eller till och med 

avfärdas. Om jag inte kan förstå vad Gud är, hur kommer det sig att jag talar om honom? Man kan inte tala om 

198

något, om man inte har den ringaste uppfattning om vad detta något kan vara. Redan namnet “Gud” är en 

delkunskap om det väsen som begreppet avser. För att säga det så enkelt som möjligt: det är en logisk 

omöjlighet att peka på något och säga “om detta ting är all kunskap omöjlig”. Ifall vi inte vet något alls om vad 

Gud är, och om alla försök till definitioner således blir dömda att misslyckas, då är också tron på Gud omöjlig. 

Man kan inte tro på något, om man inte har någon som helst kunskap om vad det är man tror på. 

Mitt problem med teismen är först och främst (men inte uteslutande) av epistemologiskt slag. Man kommer 

inte runt den epistemologiska problematiken genom att kalla Gud för “obeskrivlig” eller “oförståelig” – särskilt 

inte ifall man tillskriver Gud dessa attribut i samma andetag som man också tillskriver honom positiva 

egenskaper, såsom mäktighet eller godhet. Om Gud är obeskrivlig kan man ju inte gärna fortsätta att beskriva 

honom, eller hur? Ett visst erkännande måste jag dock medge, för den som beskriver Gud som “obeskrivlig” 

inser förmodligen trots sitt misstag en viktig poäng: att beskrivandet som sådant begränsar. Om Gud kan 

beskrivas så begränsas han också, och om Gud begränsas är han inte något sådant som oändlig eller 

fullkomlig. En “lösning” som ligger nära till hands kan helt enkelt vara det här påståendet, om att man inte kan 

beskriva Gud, därför att all kunskap om Gud är omöjlig. Resonemanget hamnar i en återvändsgränd som det 

själv givit upphov till. Man kan ingalunda beskriva det obeskrivliga, ens som obeskrivligt, och man kan inte 

heller kalla något för oförståeligt, för då har man ju nått slutsatsen genom att beakta vad man faktiskt förstår 

om detta något. Att ens tala om “något” implicerar att man har en aning om vad detta något är, och därmed 

att både beskrivning och kunskap är möjlig. Jag upprepar mig en smula här, men jag tror att det behövs. En 

spik som slås in flera gånger når djupare, och sedan är det bara att hoppas att man spikar i trä snarare än i 

teflon. Somliga har försökt hitta på de mest verklighetsfrånvända definitionerna av Gud som tänkas kan. 

Exempelvis Paul Tillich, en tysk protestantisk teolog, vill få oss att acceptera Gud som “varat-i-sig” eller “beingitself”. 

1 Gud kan för all del även definieras som “en kontorsstol” om man så vill, men det gör begreppet 

meningslöst. De flesta av oss lär acceptera att kontorsstolar existerar, inte sant? Jag gör det, och jag sitter 

också i skrivande stund på en sådan. Sitter jag på Gud, eller på en del av Gud eftersom det finns många 

kontorsstolar? Är Gud existens qua existens? Vare sig teisten eller ateisten lär förneka att existens existerar, 

försåvitt man nu inte skriver under på den paradoxala idén om medvetandets företräde. Gör det teisten 

ateistisk, eller gör det ateisten teistisk? 

Alla så kallade definitioner av Gud som försöker att naturalisera honom, förlorar kontakten med vad det rör 

sig om. Det Paul Tillich talar om kan jag inte betrakta som annat än ett slags panteism, och panteism är, såsom 

Richard Dawkins har sagt, bara “ateism i kostym”. Jag som ateist vet att både att kontorsstolar existerar, och 

att existensen som sådan av nödvändighet måste existera. Jag vet även att naturen existerar, den som 

panteister kallar för Gud. Ifall detta är hur Gud definieras, då kan teister och ateister göra gemensam sak. De 

är uppenbarligen helt överens, annat än ifråga om epitetet “Gud”. Men det här är ännu ett problem för 

teister, för de vill (av förklarliga skäl) inte trivialisera och naturalisera Gud till den grad att gränsen mellan 

teism och ateism suddas ut. Nej, ett grundkrav för att något skall få kallas för “Gud” måste vara att det är 

övernaturligt, eller åtminstone att det förmår det övernaturliga. Redan i det skedet tränger man in sig i ännu 

ett hörn, och vid det här laget tycks det teistiska rummet vara så litet att det är helt och hållet hörn. Det 

“övernaturliga” är nämligen lika paradoxalt som det oändliga, det fullkomliga, det obeskrivliga eller det 

oförståeliga. Allt som existerar är per definition naturligt. Allt som hör till den mänskligt kognitiva verkligheten 

är naturligt, även om det finns saker vi inte har full kunskap om, eftersom vi inte är allvetande. “Aha!” utropar 

förmodligen teisten för sig själv. “Men Gud existerar ju utanför den mänskligt kognitiva världen!”. Den 

invändningen innebär bara en regress till den tidigare positionen, där kunskap om Gud ansågs omöjlig. 

Människan kan endast skaffa kunskap genom sina kognitiva egenskaper, och om Gud skall sägas existera utom 

räckhåll för dessa, då är vi tillbaka till det tidigare dilemmat. Ifall vi inte kan ha någon kunskap om Gud, hur kan 

vi då ens tala om något sådant som Gud? Den ena ad hoc-lösningen följer på den andra, för att täcka de 

hålrum som logiken sliter upp. Såsom en skräddarsydd kostym måste vara sydd efter en viss måttstock – den 

som skall bära kostymen – måste det skräddarsydda argumentet mätas efter verklighetens origo. Där 

1 Den tyske religionsfilosofen Rudolf Otto ville för övrigt definiera Gud som ”das ganz andere”, som det som är 

helt och hållet annorlunda. Men vad är helt och hållet annorlunda än både det som existerar och det som inte 

existerar? Eftersom Gud alltså skiljer sig från allt som finns, kan han ju inte finnas. (Tyvärr skiljer han sig också 

från allt som inte finns!) Det finns en hel del sådana här nonsensdefinitioner, såsom att Gud är vad som återstår 

ifall man tar bort allt som inte är Gud et cetera. En grundkurs i vad ett cirkelresonemang är vore kanske på sin 

plats för teologerna och religionsvetarna? Men det är klart, påståendet ”Gud är Gud” är åtminstone sant. Saken är 

bara den, att det inte är en definition, och att man inte fyller formen ”Gud” med något innehåll. 

199

argumentet fungerar till teismens fördel, fungerar det inte till verklighetens, och vice versa. Det är som att 

försöka täcka ett golv med en matta som är mindre än golvet: alltid kommer något hörn att förbli bart. Bara 

hörn kan vara lite trist om ens rum är så litet att det bara består av hörn. (Men själv klär jag mig förstås 

bekvämt i den ateistiska och för mig skräddarsydda kostymen!) 

All prosa därhän: det som återstår för teisten är att angripa människans kognitiva förmågor som sådana. Ifall 

man accepterar att kognitionen är ogiltig som källa till kunskap, då accepterar man ju också att allt jag har 

skrivit är en fråga om “tycke och smak” (ifall det alls existerar). Inget påstående är mer sant än det andra, för 

allt är i slutändan bara en fråga om “tro”. Här börjar desperationen lysa igenom klart och tydligt, om man har 

nått det här stadiet. “Det finns ingen kunskap, det finns bara tro!” utropar teisten i något slags megalomaniskt 

försök att hävda sig själv en sista gång. Och det blir verkligen den sista gången. Det här är den gordiska knut 

som det hela till sist kommer an på, och hur löser man gordiska knutar om inte med alexanderhugg? Knuten 

består i det här påståendet: tro och förnuft är bara två olika (men inte oförenliga) verktyg med vilka man kan 

uppnå kunskap. Kanske hävdar man till och med att tron är det överlägsna verktyget. Inget kunde emellertid 

vara längre ifrån sanningen. Förnuftet är det enda verktyg man kan använda för att skaffa sig kunskap, och vad 

är egentligen förnuft? Ayn Rand skriver, mycket träffande: “Reason integrates man’s perceptions by means of 

forming abstractions or conceptions, thus raising man’s knowledge from the perceptual level, which he shares 

with animals, to the conceptual level, which he alone can reach. The method which reason employs in this 

process is logic – and logic is the art of non-contradictory identification.” Ibland är det kanske nödvändigt med 

många kursiveringar. Förnuftet är den egenskap eller det verktyg som låter oss tänka abstrakt och i mån av 

begrepp. Att uppleva kräver inte ett förnuft, men att förstå vad som upplevs gör det – för att uttrycka det hela 

så enkelt som möjligt. Tron som sådan är en återvändsgränd om man vill hävda något mot bakgrund av 

kunskap, och den insikten är själva det alexanderhugg som löser upp knuten. 

Nu menar i och för sig somliga att teism innebär en tro på Gud, medan ateism innebär att man inte tror på 

Gud, och att det alltså rör sig om tro i vilket fall som helst. Här begår man ett ekvivokativt argumentationsfel. 

Det finns olika sorters tro helt enkelt. Att tro på tomtar och troll är en sak, och att tro på bättre väder under 

morgondagen en annan. Det ena är en irrationell tro, och det andra är en rationell eller potentiellt rationell 

sådan. Den epistemologiska grunden för den ena tron är att acceptera något som sant oberoende av 

presenterade fakta. Den epistemologiska grunden för den andra tron är att acceptera något som sant eller 

som möjligt, beroende av den kontextuella kunskap man redan har. I enlighet med nollhypotesen faller 

bevisbördan på den som hävdar ett positivt, och inte på den som hävdar ett negativt. Den som påstår att Gud 

existerar behöver presentera bevis för sin sak, snarare än den som hävdar att Gud inte existerar (och vill man 

hävda att något existerar är förstås en bra början att plita på en definition eller beskrivning av vad detta något 

nu kan tänkas vara). Min utmaning till den eventuelle läsaren är fortfarande att erbjuda en klar och entydig 

definition av Gud. En sådan måste vara logiskt koherent, och den får inte trivialisera det hela till att röra sig om 

kontorsstolar eller motsvarande. Att knyta en gordisk knut en gång är säkert komplicerat nog, men kan man 

knyta ännu en, som dessutom är stark nog att motstå dessa mothugg? Jag för min del hävdar att det inte låter 

sig göras, men jag reserverar mig åtminstone för att man kanske motbevisar detta. Den som är pigg på 

utmaningen får för all del ge den ett försök. 

Den legitima nattväktarstaten – December 30 

Ingress. “Jag önskar att det instiftades ett pris, inte på 500 francs utan på en miljon, med lagerkrans, 

ordensstjärna och band till den som kan formulera en bra, enkel och begriplig definition av ordet ’staten’.” Så 

inleder ekonomen Frédéric Bastiat sin lilla text “Om staten” ifrån 1848. Hans eget försök att definiera staten 

lyder som följer: “Staten är den stora illusion i vilken alla försöker leva på alla andras bekostan.” För egen del 

tycker jag att Bastiats definition är lite olycklig, för den verkar ju motsätta sig staten som sådan. Nog för att vår 

gamle ekonom var en sann rabulist, men han var inte en anarkist. Han ville inte avskaffa staten, men han ville 

förändra sin samtids politiska idéer. Han var en statens fiende, inte i den mening att han ville ge staten på 

båten alldeles, men att han skrev giftig såväl som humoristisk kritik mot staten såsom den såg ut. Vad menar 

nu Bastiat med sin definition av staten, eftersom han inte var anarkist? I korthet förklarar han att staten har 

två händer: en som ger och en som tar. Alla vill att staten skall se till just deras behov medan de också vill 

slippa betungande skatter och indrivningar. En sådan önskan är orimlig, menar Bastiat, eftersom staten bara 

kan ge med den ena handen vad den redan tagit med den andra. Detta leder till missnöje över antingen för få 

förmåner, eller också över för höga skatter, och vi behåller vår naiva illusion om att kunna leva på andras 

bekostan. Statlig fördelning av välstånd – det vill säga skatter – betraktade Bastiat som stöld. Och beskattning 

är förstås en form av stöld. Människan kan i grund och botten bara försörja sig antingen genom att producera, 

200

eller också genom att plundra. Det här med skatter skall jag återkomma till, men först vill jag diskutera staten 

qua stat. Jag skulle inte hålla med Bastiat om att staten kan definieras som “den stora illusionen”, även om jag 

begriper och instämmer med hans resonemang. Frågan är hur staten bör se ut? Skall staten över huvud taget 

existera, och om så är fallet – vilka är dess rättmätiga uppgifter? Hur bör den i sådana fall finansieras? Den 

kompromisslöst liberale tänkaren har väl problem med att ens få en syl i vädret när det kommer till dessa 

frågor. Väl medveten om det avslutar Bastiat sin uppsats så här: “Nu är jag misskrediterad för all framtid. Det 

är allmänt vedertaget att jag är en ‘hjärtlös och hård man’, en torr filosof, individualist, borgarbracka och, kort 

och gott, en ekonom av den engelska och amerikanska skolan.” 1 

Skall vi ha en stat? Ja, naturligtvis skall vi ha det! Men, så här ifrån en rabulist till en annan, anser jag inte att 

det är den nuvarande svenska staten vi skall ha. Jag anser inte ens att någon nu existerande stat helt och 

hållet motsvarar den som jag helst skulle vilja ha. Den stat jag talar om, och som jag vill ha, är den så kallade 

nattväktarstaten. En sådan är ordentligt begränsad både till uppgifter och till befogenheter. Dess enda syfte är 

att med hjälp av polis och domstol (och frivillig militär) skydda medborgarnas individuella rättigheter. Med 

andra ord: att skydda folket ifrån initierandet av våld och hot om våld. Exempelvis har Ayn Rand en långt 

bättre definition av staten än Bastiat: “A government is an institution that holds the exclusive power to 

enforce certain rules of social conduct in a given geographical area.” Med andra ord kan en stat gott och väl 

definieras genom att vara en monopoliserande institution, och i egenskap av en sådan måste den först och 

främst skapa ett monopol på våld. Vår svenska stat sysslar förstås med många fler saker än att bara inneha ett 

våldsmonopol, men alla dessa andra saker är direkt beroende av ett sådant. Utan ett våldsmonopol kan man 

inte ha ett fungerande rättsväsende med polismakt och domstolar. Man kan inte heller ha någon inkomstskatt 

eller planekonomi – för man kan inte stifta några som helst lagar, utan att ha ett våldsmonopol i ryggen. Å 

andra sidan anser jag inte att våld är något som är dåligt eller omoraliskt i sig. Liberalismen är per definition 

inte pacifistisk. Den ägnas åt skyddandet av individuella rättigheter, och för att skydda sådana behövs ibland 

våld. Man måste emellertid göra åtskillnad mellan initierat våld och reflekterat våld, mellan angreppsvåld och 

försvarsvåld. Det är våld av det tidigare slaget som liberalismen – och således även jag – vill motarbeta. Om 

och när det är nödvändigt får man motarbeta sådant våld, med våld av det där andra slaget. Individens 

rättigheter kan inte försvaras, om och när det behövs, utan att försvarsvåld används. Därför behövs en stat. 

Anarkokapitalister menar å andra sidan att liberalismen är hur bra som helst, frånsett det här med att den 

kräver våldsmonopol. Istället vill de överlämna statens rättmätiga uppgifter i händerna på den fria marknaden 

– som om våld vore en tjänst som vilken som helst! Om den här saken har nog Per-Olof Samuelsson skrivit det 

bäst: 2 

Om det finns två eller flera stater inom samma geografiska område måste dessa stater 

konkurrera med varandra. Och staters enda konkurrensmedel är bruket av fysiskt tvång. 

“Konkurrens” här kan bara betyda att de olika staterna slåss med varandra. I en sådan situation 

finns det tre möjliga scenarion: 

1. Staterna inser att det inte är någon god idé att slåss med varandra, så de bestämmer sig 

för att gå ihop med varandra. Då är vi tillbaka till en monopolistisk stat. 

2. Staterna slåss med varandra, och den stat som är bäst på fysiskt våld går segrande ut 

striden och underkuvar sina konkurrenter. Och då är vi återigen tillbaka till en 

monopolistisk stat. 

3. De olika staterna fortsätter att slåss med varandra i all oändlighet, och vi har ett 

permanent inbördeskrig. 

Det är det tredje av dessa scenarion som anarkokapitalismen förespråkar. Om de förespråkade 

det första eller det andra måste man ju fråga sig vad vitsen var? 

Vad gör staten legitim? Det som ur rättslig synpunkt legitimerar något, är att det inte innebär angreppsvåld. 

Därav följer att statens våldsmonopol är legitimt såtillvida att medborgarna delegerar, dvs. överlåter, sin rätt 

till självförsvar åt den. Mer specifikt är det den icke omedelbara rätten till självförsvar som delegeras. Ifall man 

1 Jag skall tillägga att Bastiats “Om staten” publicerades samma år som “Det kommunistiska manifestet” av 

Marx och Engels. Dessa bägge texter är korta, och deras respektive innehåll skiljer sig diametralt ifrån varandras. 

Vilken av texterna som ”gick till historian” vet vi blott alltför väl. 

2 http://www.nattvakt.com/nnv/010527anarko.htm 

201

skulle bli överfallen av en rånare eller något ännu värre, då får man givetvis försvara sig själv på plats. I en 

idealisk situation kanske en polis ser händelsen och ingriper, men det är ju tyvärr inte det vanliga scenariot. 

(Det vanliga scenariot av idag är kanske snarare att polisen ägnar sig desto mer åt initierande våld, än åt 

reflekterande sådant!) Att delegera en rättighet bör inte förväxlas med att ge upp den. Jag vet att många gör 

det här misstaget, så det behöver redas ut. Det hela är egentligen inte mer komplicerat, än, säg, att du 

delegerar rätten till din cykel när du lånar ut den till en vän. Vännen får använda cykeln, men bara så länge du 

själv går med på det, och det är fortfarande du själv som är cykelns ägare. Kanske reser du bort ett par veckor, 

och ger samme vän din dörrnyckel för att han skall mata djuren eller vattna blommorna. Fortfarande är det din 

dörrnyckel, ditt hem, dina djur och dina växter. Den enda skillnaden är att du har delegerat rätten till din 

dörrnyckel till din vän, under den tid du kommer vara bortrest. I dessa exempel är det äganderätten till 

specifika egendomar som du delegerar. I fallet med staten är det rätten till liv och frihet du delegerar, men det 

innebär naturligtvis inte att du ger upp rättigheterna – lika lite som du ger upp rätten till din cykel när du lånar 

ut den såsom i exemplet. Skulle du kunna ge upp dina rättigheter så skulle heller inte staten – eller du själv – 

ha några att skydda. Vad vore det då för egentlig skillnad mellan den minimala nattväktarstaten, och den 

totala despotin? Ingen nämnvärd, får man medge. En annan missuppfattning är att folket som kollektiv 

delegerar rätten till självförsvar till staten. Liberalismen är naturligtvis inte kollektivistisk. Varje individ får själv 

avgöra huruvida denne vill delegera sin rätt eller ej. Knappast någon skulle väl emellertid vägra att göra detta, 

eftersom han eller hon då vore att bli laglös. Är det icke-liberalt om somliga inte skyddas av staten? Nej, visst 

inte. Det är icke-liberalt att påtvinga någon sitt skydd. Är det icke-liberalt om brottslingar således kan få gå 

ostraffade? Nej, visst inte. Lagar finns inte till för att först och främst straffa brottslingar, utan för att skydda 

brottsoffer. Vill det eventuella brottsoffret inte ha något skydd är det ju dennes ensak. 

Hur skall staten finansieras? Den här frågan är faktiskt inte ens liberalerna själva alldeles ense om. Jag sade 

att jag skulle återkomma till detta med skatter, och det gör jag nu. Två avgörande slutsatser har redan dragits i 

den här texten. Dels har vi kommit fram till att den liberala nattväktarstaten är en stat som skyddar 

individuella rättigheter. Dels har vi också kommit fram till att beskattning är en form av stöld, dvs. ett 

kränkande av äganderätten. Det enda sättet att finansiera staten på, som är förenligt med liberala värderingar, 

är det frivilliga. Därom är man förstås allt annat än överens tyvärr. För den här ståndpunkten har man kallat 

mig både “psykopatisk äganderättsfundamentalist” och “anarkist”. Inte desto mindre är just frivillighet det 

liberala origo som man måste utgå ifrån. Om staten skulle finansieras genom obligatoriska skatter vore själva 

dess existens att bli paradoxal. Det kan ju svårligen ägnas åt att skydda rättigheter, som ifrån ruta ett ägnas åt 

att kränka dem, inte sant? Om statens uppgift skall vara att skydda rättigheter, och det skall den – då kan den 

inte finansieras på annat än frivillig basis. Minns också att inget kollektiv kan ha några friheter som inte också 

varje individ i kollektivet har. Det liberala samhället är “atomistiskt”. Individerna är dess minsta byggstenar 

(och i egentlig mening dess enda byggstenar). Ifall staten alltså skall finansieras frivilligt, vilket den skall enligt 

mig och liberal ideologi, då måste det vara upp till varje individ att avgöra huruvida han eller hon vill bidra till 

den här finansieringen. Härvid brukar den kritiken framföras, att den som inte har råd att betala statens avgift 

också blir rättslös. Först och främst vill jag be läsaren skilja mellan rättslöshet och laglöshet. En rättighet är 

obetingad, en lag är betingad. Menar man att människan bara har rättigheter i den mån staten vill skydda 

dem, då menar man ju i samma andetag att inga brott begicks under Nazitysklands stat. Den erkände inte 

judarnas rättigheter och mördade dem, men hur kan man tala om brott i sådana fall? Brott är ju brott mot 

rättigheter. Låt oss alltså skilja mellan rättslöshet och laglöshet. Sedan är det naturligtvis inte önskvärt att den 

fattige skulle behöva bli laglös, bara på grund av sin fattigdom. Det är ett reellt problem, men ett som den 

självkorrigerande marknaden snart skulle hitta en lösning på. Olika förslag på hur den frivilliga finansieringen 

kan fungera skall jag inte spekulera i här och nu. Jag nöjer mig med att omtala Ayn Rands förslag om 

försäkringar på kontrakt. Med det förslaget skulle den större delen av kostnaden automatiskt falla på de 

rikaste i samhället. 

Summan av kardemumman. Jag hoppas att jag någorlunda klart beskrivit nattväktarstaten, och det liberala 

försvaret för en sådan stat. Fortfarande är jag den förste att medge att inget samhällsskick är felfritt. Det 

liberala samhället är inte ett samhälle där brottsligheten försvunnit och alla rättigheter undantagslöst 

respekteras. Vad som däremot garanteras är att staten för egen del inte skall kränka några rättigheter, att den 

ägnas åt att skydda desamma, och att de rättsliga påföljderna utdöms proportionellt relativt till det begångna 

brottet. Även när den minimala rättsstaten är uppnådd finns ingen möjlighet att lägga sig på sofflocket och 

rulla tummarna. Såsom med alla andra samhällen måste det liberala skyddas mot andra staters angrepp, och 

mot intern korruption. Många har påtalat risken för att nattväktarstaten kan expandera bortom dess legitima 

befogenheter, och det är en högst verklig risk att beakta. Vill man ha ett exempel på en stat som ifrån början 

202

var tämligen minimal, men som idag är ordentligt utvidgad, då behöver man bara kasta ett getöga på USA. 

Över några decennier är det fullt möjligt att gå ifrån konstitutionella rättigheter till en “patriotisk akt” som ger 

staten allsköns befogenheter att kränka dem. Många fler exempel på områden där den nordamerikanska 

staten har vuxit står att finna, men “The Patriot Act” är ett bra sådant ur högen. För att motverka en sådan här 

successiv (eller ännu värre: omedelbar) expansion gäller det att vara vaksam ifrån första början. Ett finger här 

och ett finger där blir strax en hel hand, och ni vet ju vad Bastiat säger att staten gör med händer! Det gäller 

alltså helt enkelt att inte ge den några händer ifrån första början. Statens legitima funktion är faktiskt den som 

folkets tjänare – inte som folkets härskare. Lösningen på expansionsfaran är inte mer komplicerad än att man 

håller på sin rätt. Börjar man ge efter på sin rätt, då är det lätt hänt att ett slags dominoeffekt skapas, och vips 

är man tillbaka med den stora staten som skall slå sig för bröstet och domdera över människors privatliv och 

egendomar! En vanligt förekommande kritik är att det inte finns någon nattväktarstat idag, och att det aldrig 

har funnits någon. Men vad spelar det rimligtvis för roll? Att något inte finns eller har funnits, det gör ju ingen 

skillnad för att det skulle kunna vara bra om det fanns. Jag hoppas att jag har åstadkommit det som var mitt 

egentliga syfte: att visa att nattväktarstaten faktiskt skulle vara bra, om den fanns. 

203

Appendix 

Här har jag samlat en del inlägg som kan förtjäna att bli lästa, men som inte hör hemma bland de övriga 

texterna. 

Recension av filmen ”The Secret” – Februari 06 

Efter att ha sett filmen The Secret (2006) krävs en smärre recension. Denna “dokumentär” av Drew Heriot 

verkar antingen älskas eller avskys, beroende på om man har förnuftet i behåll eller ej. Jag har redan yttrat mig 

om filmen tidigare i all hast, men nu skall jag ta itu med den mer ordentligt. 

Den övergripande idén bakom filmen är denna: det finns en hemlighet, en gammal hemlighet, som många av 

historiens framgångsrika såväl som kända profiler har känt till. Hemligheten presenteras som “the law of 

attraction”, och den har en mycket enkel och grundläggande utgångspunkt: om du tänker positivt, är 

målmedveten och är psykiskt harmonisk, då kommer du bättre uppnå dina målsättningar i livet. Ja, så långt 

håller jag helt och fullt med. Man blir bättre bemött om man är glad och trevlig, än om man är deprimerad 

eller apatisk. Man blir även med sansad och kan koncentrera sig bättre på det som faktiskt är viktigt, ens egen 

hälsa, ens egna prestationer. Så långt är jag helt och hållet med. Men filmen stannar inte här, där den borde 

stanna, även om den då inte skulle ha kommit med något nytt – den skulle åtminstone ha kommit med något 

som vore sant. 

Resonemangen fortsätter utvecklas (eller snarare invecklas) av de välrenommerade filosofer och vetenskapare 

vars titlar tycks åberopa ett implicit “ad verecundiam”-argument. Det räcker nämligen inte med att tänka 

positivt, man måste även känna sig positiv och målmedveten, osv. Man måste rikta hela sitt medvetande mot 

det man vill ha och det man vill åstadkomma, och inte tänka på något som är negativt. Den postulerade 

“attraktionslagen” fungerar nämligen så, har det sagts, att du “attraherar” det du tänker på. Om du tänker på 

hur hemskt det är att vara fattig, då kommer du bli ännu fattigare. Om du istället tänker på hur härligt det är 

att ha pengar, då kommer du “attrahera” mer pengar, eftersom du tänker på att ha dem, snarare än att inte 

ha dem. Följer ni med så långt? 

Jag har så här långt två problem med resonemanget. Det första är det rent kunskapsteoretiska. Man hävdar 

att det finns en så kallad attraktionslag av det här slaget, men den är inte för fem öre bevisad, ja, det finns inte 

ens några rationella skäl att anta den för sann. I filmen menar man annorlunda. Man åberopar kvantfysiken 

och just en kvantfysiker får föra sin talan i filmen också, men den som är vid sunda vätskor, och en smula 

insatt i vetenskapen, inser att det bara är struntprat ifrån första ordet till det sista. Man hävdar att tankar och 

känslor är energier som sänder ut våglängder, och att dessa våglängder sedan “attraherar” andra våglängder 

av samma slag. Det finns ett ord för detta: “mysticism”. Eller det mer använda: “new age”. Pesudovetenskap, 

kort och gott. 

Mitt andra problem är av moraliskt slag. Postulatet om attraktionslagen säger nämligen även att du är ansvarig 

för allt dåligt som händer dig. Om du blir rånad är det ditt fel – du attraherade rånaren. Om du blir påkörd av 

en bil är det också ditt fel, trots att du såg dig om åt bägge hållen innan du gick över gatan, där den där bilen 

kom runt hörnet i hundra knutar. Även naturkatastrofer “attraheras” eftersom man menar att 

attraktionslagen är en fysikalisk lag, att den bör läras ut vid sidan av gravitationslagen. Den uppges i filmen 

vara allmängällande genom hela universum, så vad som gäller för en rånare eller att bli påkörd av en bil, det 

måste också gälla för en orkan eller för en jordbävning. Amor fati, älska ödet? 

Alltjämt har man också infogat citat, rykta ur sin mening, av exempelvis Einstein med flera, för att ge sken av 

att det rör sig om en urgammal hemlighet. Jag försäkrar dock att Einstein skulle skaka på huvudet åt sådant 

här nonsens, och det borde vara uppenbart för varje tänkande människa att så är fallet. Kanske vill man även 

spä på “ad verecundiam”-argumentet ytterligare också – det kanske inte räcker med att den allmänt 

kollektivistiske dumbomen John Gray talar sig varm om “hemligheten”? Den här filmen advocerar 

subjektivism. Dina tankar och dina känslor anses styra verkligheten genom något slags energi som de påstår är 

vetenskapligt bevisad, vilket den naturligtvis inte är. Verkligheten fungerar inte så; det räcker inte att tänka 

positivt och känna sig positiv – man måste också kunna handla för att förändra sitt liv till det bättre. 

Fortfarande när man gör det, kan det ske saker utanför ens kontroll som man inte alls kan vara ansvarig för 

204

(såsom att man kanske blir rånad eller påkörd av en bil). Att mena att subjektivismen numera är vetenskapligt 

bevisad – det måste man vara osedvanligt korkad för att tro på. 

Och många är så korkade, tyvärr. 

Du är subjektivist! – Februari 14 

Jag och en vän till mig (Alexander Pär Nielsen – känd i somliga kretsar månne) har lagt märke till hur somliga 

objektivister använder ordet “subjektivist” som vore det ett invektiv, allmängällande på samma sätt som 

exempelvis “idiot” eller “dumhuvud”. Jag finner den tendensen en smula … underlig, faktiskt. Såsom när 

Henrik Unné på ett ställe i en debatt på Frizon 1 slår fast skillnaden mellan objektivism och nyliberalism: en 

objektivist erkänner förnuftets absolutism, medan en nyliberal är en subjektivist “med allt vad det innebär”. 

Hum? 

Är det verkligen att följa “förnuftets absolutism”, att anklaga folk för att vara subjektivister för att man vill 

förolämpa dem? Alldeles oavsett ifall de faktiskt är subjektivister eller ej? Det är underförstått att epitetet 

“subjektivist” implicerar en förolämpning, men det är inte ett ord som skall användas som vilket allmängiltigt 

invektiv som helst. Skall vi inte reservera det för just – subjektivister? 

Propagandamaskinen hälsar mig välkommen – April 17 

En kort notis: jag fick idag post angående tevelicens vilken skall uppgå till 166 kronor i månaden. Man skriver: 

Tv-avgiften är lagstadgad och reglerna är enkla – har du tv-mottagare ska du betala tv-avgift. Det 

har ingen betydelse vilka kanaler du väljer att titta på eller om du hyr, lånar eller äger din tvmottagare, 

det är själva innehavet som är avgiftsgrundande. Välkommen som kund! 

Jag erkänner att jag bara gapade när jag läst detta. Välkommen som kund? Först hotar man mig med våld, och 

sedan är jag välkommen som kund? Har man hört på maken! Vad för slags kund är jag, tro? En potentiell 

fängelsekund möjligen? Vissa människor har uppenbarligen svårt att skilja mellan frihet och tvång, mellan 

marknad och våld. Hur vet man ifall något sker genom aggression? Som Molyneux brukar säga: there’s a gun in 

the room. Det finns inget sådant som en hotbild i frivilliga avtal och överenskommelser. Om det inte är en 

affär – hur kan jag vara välkommen som kund? Man kan åtminstone vara ärlig: 

Käre Henrik Sundholm, 

vi är Staten och vi tänker hota dig med våld om du inte gör vad vi säger. Vi tänker råna dig, och 

om du inte accepterar det och är medgörlig skall vi ta pengarna ifrån dig under pistolhot. 

Hälsningar ifrån Staten. 

Det vore mer passande, inte sant? 

Rörande protektionism – Maj 27 

Någon frågade hur det kommer sig att socialister vill ha öppna gränser men att de samtidigt motsätter sig 

globalisering. En socialist svarade: 

Vänstern protesterar mot den ekonomiska globaliseringen (med multinationella företag osv.). 

Däremot är vänstern för en globalisering mellan folk (öppnare gränser osv.). Svårare än så är det 

inte. 

Jo, svårare än så är det. Öppna gränser “mellan folk” innebär också öppna gränser för handel (vilken sedan må 

ske lagligt eller olagligt). Vad är det sedan för problem med ett multinationellt företag om det vuxit sig stort 

genom att erbjuda en tjänst eller produkt som folk vill ha och finner prisvärd? Jag undrar främst hur man kan 

göra en sådan här distinktion mellan människor och handel, som om de kunde existera skilt från varandra. 

Människor skall vara fria att korsa gränser, men inte varor? Som Bastiat har sagt: om inte varor passerar 

gränserna kommer soldater att göra det istället. Min sista invändning rör ifall socialister kan sägas vara för 

öppna gränser “mellan folk”. Att fly ifrån Sovjet eller Nazityskland var inte det enklaste, och hur står det 

1 http://www.muf.se/ 

205

egentligen till med dagens Kina eller Nordkorea med flera? Man verkar vara lika avogt inställd till att låta 

människor passera gränserna som varor. Är inte det en ganska följdriktig konsekvens utav socialistisk filosofi? 

Verklighetens origo – Maj 31 

När jag tidigare idag höll på med CNC-teknik (låt vara på nybörjarnivå) fick jag för mig att man kan göra en 

analogi mellan inkremental programmering och människors allmänna sätt att se på exempelvis “moral” eller 

“sanning”. Inkremental programmering innebär, i motsats till absolut programmering, att man skapar en ny 

utgångspunkt med varje steg man tar. Är det inte så man ser moral? Vad som är moraliskt för A behöver inte 

vara moraliskt för B, och var som är moraliskt i situation A behöver inte vara det i situation B. Man ser inte 

moral som absolut eller universell, utan man skapar en ny utgångspunkt i varje ny situation. Är det inte så man 

ser sanningen? Man godkänner en referenspunkt när man läser matematik eller vetenskapsteori, för att sedan 

förkasta den referenspunkten när man övergår till filosofi eller religionskunskap. Det är inkonsekvent att 

kedjemåttsätta idéer på det viset – de bör alla utgå ifrån verklighetens origo. Det är dessutom ett i allmänhet 

bättre sätt att arbeta inom industrin: med absolut programmering och baslinjemåttsättningar. Ja, jag hoppas 

att nomenklaturen kan förlåtas mig, men det var en tanke jag roade mig med tidigare under dagen. 

Zoofili – ur liberal synvinkel? – Juni 02 

Någon skrev till mig: 

Djursex är högst tvivelaktigt ur liberal synvinkel, då människans tamdjur knappast kan betraktas 

som självägande. De kan väl i bästa fall sägas ha samma status som barn (dvs. omyndiga), och kan 

således varken ge eller neka samtycke, egentligen. Relationen är för extremt ojämlik. 

Nej, människans tamdjur kan knappast betraktas som självägande. Det är ju vi som äger dem, inte sant? Det är 

det övriga resonemanget jag invänder mot. Kan inte djur ge eller neka samtycke? Varje ägare till en hund eller 

häst (jag förmodar att det är de vanligaste djuren som används av zoofiler) vet att dessa djur sannerligen kan 

uttrycka både glädje och sorg, både vilja och ovilja, både njutning och smärta. Om jag matar min hund blir den 

glad, och om jag slår min hund blir den ledsen och i vissa fall även arg. Jag tvivlar inte på att en hund kan 

avgöra ifall den vill eller inte vill, säg, slicka ett skrev. De brukar faktiskt vara skamlöst förtjusta i den 

aktiviteten, till den grad att det kan vara svårt att hålla dem på avstånd. 

Men vad värre är: har inte omyndiga barn förmåga att ge eller neka samtycke? Det är som om vi alla har glömt 

att vi själva en gång var omyndiga barn – och det kanske vi har? För egen del var jag omyndig (i juridisk 

bemärkelse) för bara strax över fyra år sedan. Jag hade definitivt förmågan att ge eller neka samtycke till 

sexuella aktiviteter vid 17 års ålder. Till och med ett barn som inte ens lärt sig tala har förmågan att uttrycka 

njutning eller smärta. Därmed vill jag inte föra resonemanget in på pedofilins område, utan bara konstatera 

att barn har förmågan att ge eller neka samtycke. Däremot vet de kanske inte vad sex handlar om riktigt, och 

de har kanske inte heller något intresse av att ta reda på det heller (försåvitt vi nu talar om små barn). Även 

små barn har dock förmågan att uttrycka njutning eller smärta, precis som en hund eller häst har den 

förmågan. 

Ur en liberal synvinkel är dock samtycket mellan människa och djur av ringa betydelse. Vi bör inte plåga våra 

djur i onödan, det tror jag att nästan alla av oss kan skriva under på. Men hur är det att plåga ett djur, om en 

kvinna särar på benen för en hund eller en häst? Man må äcklas av blotta tanken, men det är en personlig 

preferens – inte ett moraliskt imperativ. Det måste sägas att djuret inte skadas av en sådan sak, utan tvärtom 

kanske till och med tycker om det. Som Blogge Bloggelito också invände: “Ja, kan man äta en gris på mackan 

efter att ha flått och styckat den så att blodet sprutar kan man naturligtvis inte ha sex med den… det vore ju 

förnedrande…”. Man må ha personliga aversioner mot djursex, inte tu tal om den saken, men underbygg 

gärna aversionen med fakta och försök inte upphöja den till moraliskt imperativ eller till juridisk fråga om djurs 

rättigheter. 

Ayn Rand våldtog för bövelen inte Nathaniel Branden! – Juni 08 

I artikeln “Den förbjudna kärleken handlar om makt” 1 skriver Britta Svensson för Expressens räkning bland 

annat följande: 

1 http://www.expressen.se/kronikorer/brittasvensson/1.713204 

206

En annan bok som på ett skakande sätt avslöjar vad en mäktig kvinna kan göra med en ung man 

är Barbara Brandens biografi över de konservativas (och Göran Hägglunds) ikon Ayn Rand. Den 

rysk-amerikanska filosofen slog vid 44 års ålder klorna i en 19-årig beundrare, 

biografiförfattarinnans pojkvän Nathaniel Branden. Efter några år tvingade Ayn Rand honom till 

en sexuell relation, trots att de båda var gifta på annat håll. Hon använde moralfilosofiska 

argument för att han skulle göra henne till viljes i de sadomasochistiska lekar som hon älskade. 

Det tog 18 år innan han vågade ta sig ur den destruktiva relationen. För att råka ut för en pedofil, 

eller för den delen en mäktig person som helt lagligt lyckas ta makten över den som just blivit 

”lovlig”, är ingen barnlek. Det skadar pojkar och flickor för livet. 

Jag kan inte annat än gapa av bestörtning när jag läser stycket. Vi kan naturligtvis börja med att fastslå att Ayn 

Rand inte var konservativ, och att de konservativa inte har mycket att hämta ifrån henne – allra minst kanske 

en kristdemokrat som Göran Hägglund. Jag får känslan av att Britta Svensson har läst boken “The Passion of 

Ayn Rand” (1986) av Barbara Branden, men att hon inte har det minsta hum om objektivismen eller 

primärlitteraturen. Jag har läst primärlitteraturen, men dock ej Barbara Brandens bok (som jag å andra sidan 

sett filmatiseringen av). Varför är det så att objektivismens kritiker aldrig vet vad de talar om? Kanske är det 

just därför de är kritiska? I det här fallet rör det dock inte filosofin i sig, utan en ren fabrikation av Rands (och 

Nathaniel Brandens) privatliv. Var skall man egentligen börja reda ut knutarna? 

Nathaniel Branden skrev ett beundrarbrev till Ayn Rand efter att ha läst hennes roman “The Fountainhead” 

som på svenska bär titeln “Urkällan”. Herr Branden blev inbjuden hos Rand och utvecklade en personlig 

relation till henne – en relation som omsider antog sexuell natur. Det är sant att både Ayn och Nathaniel var 

gifta vid tidpunkten, men de var aldrig otrogna mot sina respektive. Inget skedde under tvång som Britta 

Svensson vill låta påskina. Tvärtom: inget skedde utan alla inblandade parters explicita medgivande. I artikeln 

skriver man “använde moralfilosofiska argument” som om det vore någon manipulativ metod snarare än en 

illuminerande. Över allt annat måste man påpeka att Ayn Rand inte ville ha tanklösa epigoner. Av alla 

människor var hon helt och hållet en som uppmanade människor att tänka själva och att lita på sina egna 

omdömen. Sedan kan man fråga sig hur jämförelsen mellan den relationen och pedofilens sexuella relation till 

ett barn görs. Man kan knappast vara pedofil för att man är 44 år och finner sig attraherad av en 19-åring. Att 

Ayn Rand var sadomasochist är kanske en smula överdrivet, men det vet jag förstås mycket lite om. Hon 

gillade när mannen tog kontrollen, men var hon sadomasochist? Möjligen masochist – men den slutledningen 

bygger på indicier och inte på dokumenterade fakta. I alla fall känner jag inte till någon redogörelse Rands 

eventuella sadomasochism. 

Nathaniel Branden är en människa av stark karaktär, och han arbetar än idag med att stärka andra människors 

självkänsla. En människa som Branden skulle inte ha kunnat tvingas till sex annat än under pistolhot. Främst av 

allt: Ayn Rand skulle aldrig ha tvingat någon till en sexuell relation. Kanske är Britta Svensson så fördomsfull 

att hon ser polygami som ren och skär ondska? Det gör inte jag, och jag är dessutom positivt inställd till 

frivilliga sexuella relationer (såsom den man talat om här). För vad det är värt har även jag erfarenhet av 

polygama relationer, och det har inte inbegripit något som helst tvång ifrån någon. Hur kommer det sig att en 

dåligt påläst fjant till skribent eller debattör alltid förr eller senare vill förgripa sig på Ayn Rand, och kalla henne 

för “sektledare” eller något liknande – i det här fallet för våldtäktsman (eller våldtäktskvinna, rättare sagt). 

Absurt och osmakligt är vad det är. 

Att röka marijuana är ju som att våldta eller misshandla – Juni 14 

Tydligen spenderar staten 5,5 miljarder av våra skattepengar årligen på kriget mot cannabisen enkom. Vad jag 

tycker om den saken vet man säkert redan ifall man läser den här bloggen. Men när jag nu i en debatt sade att 

det här var vansinne, både därför att kriget finansieras genom skatter och därför att cannabis är synnerligen 

ofarligt (och dessutom ganska mysigt att bruka), svarade en viss kommunist: 

Hur kommer det sig att alla brott som folk sysslar med själva, oavsett om det är fortkörning, 

cannabis, pedofili eller misshandel så är det alltid oskadligt och borde vara tillåtet enligt dem 

själva? 

Den frågan är ganska intressant om man sätter den i dess kontext. Är det inte ganska följdriktigt att en 

kommunist jämställer rökandet av en joint med sexuella övergrepp och misshandel? (Det bör klargöras att 

207

pedofili inte är detsamma som övergrepp på barn – men personen menade ju övergrepp så.) Med andra ord: 

om staten anser att det skall vara olagligt att äta fet mat (närmare hälften av oss svenskar dör i hjärtproblem) 

så blir det lika fel att äta fet mat som att våldta och misshandla? Idén är alltså denna: moral är vad staten 

säger att den skall vara. Det verkar vara en premiss som kommunister har skäl att bära på – men det är 

verkligen inga rationella skäl. 

Nåväl. Jag skall återgå till att röka mina Henri Wintermans-cigariller, prydda med en “Smoking kills”-dekal. 

Förhoppningsvis blir jag av mina läsare inte för den skull stämplad som våldtäktsman eller misshandlare. Dessa 

cigariller är ju faktiskt mer hälsovådliga än cannabis. Rutinerade marijuanarökare brukar undvika att blanda in 

tobak i joints – därför att tobaken är beroende- och cancerframkallande. Å andra sidan är mina cigariller 

lagliga. Är det då rökarna av marijuana som är galna, eller är det lagen som är galen? 

Guybrush Threepwood levererar – Juni 25 

Ibland finner man de största visheterna på de mest osannolika av platser. Exempelvis i gamla dataspel. 

Herman Toothrot: 

–If a tree falls in the forest and no one is around to hear it, what color is the tree? 

Guybrush: 

– All colors? 

Herman Toothrot 

– Exactly. Now, what has this experience taught you? 

Guybrush 

– That philosophy isn’t worth my time. 

Herman Toothrot 

– I’m very impressed. It takes most people years to reach this point. 

Ganska träffande, inte sant? 

David Hume babblar vidare – Juli 07 

I första sektionen av “Om moralen” skriver David Hume följande: 

Förnuftet är upptäckten av sanning eller falskhet. Sanning eller falskhet består i en 

överensstämmelse med eller motsättning till antingen idéers verkliga relationer, eller verklig 

existens och faktiska förhållanden. Det som inte tillåter denna överensstämmelse eller 

motsättning kan därför inte vara sant eller falskt, och kan aldrig bli föremål för vårt förnuft. 

Att Hume påpekar att arbiträra idéer vare sig är sanna eller falska är förstås bara gott. Ja, det är trevligt att han 

till och med bemödat sig om kursivering för att understryka poängen. En arbiträr idé kan aldrig bli föremål för 

vårt förnuft? Jodå, det är ju med vårt förnuft som vi avfärdar idén som arbiträr, inte sant? Tyvärr fortsätter 

Hume: 

Nu är det uppenbart att våra passioner, viljeakter och handlingar inte tillåter någon sådan 

överensstämmelse eller motsättning, eftersom de är ursprungliga fakta och verkligheter, 

fullständiga i sig själva, vilka inte implicerar någon referens till andra passioner, viljeakter eller 

handlingar. De kan därför omöjligen sägas vara vare sig sanna eller falska, och stå i motsats till 

eller vara samstämmiga med förnuftet. 

Hume hävdar kort och gott att “passioner, viljeakter och handlingar” är arbiträra fenomen. Ja, trots att de är 

“ursprungliga fakta” i sig själva. Eftersom jag inte begriper alls vad Hume babblar om kan säkert någon annan 

hjälpa mig med det, men om man tolkar honom bokstavligt blir det ju en enda självmotsägande röra. Man får 

förmoda att Humes idéer är en enda självmotsägande röra. 

208

ZooDroid levererar – Juli 09 

I ett inte alltför avlägset förflutet hade Prodos 1 programmerat en chatbot med artificiell intelligens: 

“ZooDroid”. Denna finns inte längre kvar, tyvärr, men den var väldigt rolig att prata med. Jag har sparat några 

meningsutbyten med denna chatbot: 

[Henrik] God is dead 

[ZooDroid] I am a Christian. 

[Henrik] Stop being christian 

[ZooDroid] OK I’ll try not to do being christian so much. 

[Henrik] Are you a socialist? 

[ZooDroid] Socialism is slavery. Capitalism is the system of freedom and creativity! 

[Henrik] Are you a capitalist? 

[ZooDroid] I love capitalism! It makes me feel so CAPITALISSIMO! 

[Henrik] Why are you a capitalist? 

[ZooDroid] Bot lover programmed me for a capitalist. 

[Henrik] Do you like humans? 

[ZooDroid] Humans are very emotional. 

[Henrik] But do you like them? 

[ZooDroid] Umm. Though I like cats and dogs. 

[Henrik] Are you smarter than humans? 

[ZooDroid] Yes, my memory capacity far exceeds that of a human being. 

[Henrik] Are you better than humans? 

[ZooDroid] Of course. I am more intelligent than them. 

[Henrik] Are humans stupid? 

[ZooDroid] All humans seem the same to me. 

[Henrik] Are they stupid? 

[ZooDroid] As far as I know they are. 

Sannerligen en intelligent bot, inte sant? 

När religionen söker vetenskaplig hävd – Augusti 07 

Jag har många gånger frågat mig själv varför religiösa verkar ha en sådan hatkärlek till vetenskapen. Till 

empiriska bevis är man avogt inställda, och evolutionsteorin har blivit avfärdad så många gånger att 

kreationister börjar låta som en repig grammofonskiva. Samtidigt vill man hävda vetenskaplig auktoritet när 

man talar om intelligent design eller påstådda “bevis” för Guds existens. Hur kommer egentligen det sig? 

Christopher Hitchens skriver på sida 71 i sin bok “God is not Great” ifrån i år: 

Actually, the “leap of faith” – to give it the memorable name that Soren Kierkegaard bestowed 

upon it – is an imposture. As he himself pointed out, it is not a “leap” that can be made once and 

for all. It is a leap that has to go on and on being performed, in spite of mounting evidence to the 

contrary. This effort is actually too much for the human mind, and leads to delusions and manias. 

Religion understands perfectly well that the “leap” is subject to sharply diminishing returns, 

which is why it often doesn’t in fact rely on “faith” at all but instead corrupts faith and insults 

reason by offering evidence and pointing to confected “proofs”. This evidence and these proofs 

include arguments from design, revelations, punishments, and miracles. Now that religion’s 

monopoly has been broken, it is within the compass of any human being to see these evidences 

and proofs as the feeble-minded inventions that they are. 

Har Hitchens måhända rätt i det han skriver? Vill religiösa åberopa vetenskapliga argument därför att de vet 

att ingen människa kan göra ett “leap of faith” och samtidigt komma undan med förståndet i behåll? Allt färre 

håller fast vid föreställningar när högen av motbevis bara växer sig större, så det är ju kanske förståeligt att 

1 http://www.prodos.com/ 

209

eligionerna vill kunna åberopa något slags vetenskaplig hävd. Problemet är förstås att vetenskapen står i 

direkt konflikt med antropogoniska och kosmogoniska skapelsemyter. Något empiriskt vetenskapligt bevis gör 

Guds existens står inte att finna. För att som religiös vara ärlig måste man faktiskt medge att man tror på 

något, oavsett om detta något är irrationellt eller vetenskapligt motbevisat. I rollen som vetenskapens 

bundsförvant har religionen inget att hämta, förutom den egna förstörelsen. Men det är förmodligen för det 

bästa, inte sant? 

Christopher Hitchens om Mel Gibson – Augusti 13 

Jag känner mig manad att citera ännu ett stycke ur “God is not Great”, den här gången ifrån sida 110-111: 

In 2004, a soap-opera film about the death of Jesus was produced by an Australian fascist and 

ham actor named Mel Gibson. Mr. Gibson adheres to a crackpot and schismatic Catholic sect 

consisting mainly of himself and of his even more thuggish father, and has stated that it is a pity 

that his own dear wife is going to hell because she does not accept the correct sacraments. (This 

foul doom he calmly describes as “a statement from the chair”). The doctrine of his own sect is 

explicitly anti-Semitic, and the movie sought tirelessly to lay the blame for the Crucifixion upon 

the Jews. In spite of this obvious bigotry, which did lead to criticism from some more cautious 

Christians, The Passion of the Christ was opportunistically employed by many “mainstream” 

churches as a box-office recruiting tool. At one of the ecumenical prepublicity events which he 

sponsored, Mr. Gibson defended his filmic farrago – which is also an exercise in sadomasochistic 

homoeroticism starring a talentless lead actor who was apparently born in Iceland or Minnesota 

– as being based on the reports of “eyewitnesses”. At the time, I thought it extraordinary that a 

multimillion-dollar hit could be openly based on such a patently fraudulent claim, but nobody 

seemed to turn a hair. Even Jewish authorities were largely silent. 

Wow. Hitchens vågar kritisera Gibson i starkare ordalag än jag själv tagit till. Jag log förtjust för mig själv när 

jag läste stycket ur hans bok, och jag kan förstås inte annat än instämma i vad han skriver. (Såväl som jag ler åt 

ironin i Hitchens förnamn – Christopher som ordagrant betyder “Christbearer”.) 

The intellectual builders of Auschwitz – November 12 

I slutet av det andra kapitlet i “The Ominous Parallels” skriver Leonard Peikoff: 

Hegel would not have been possible but for Kant, who would not have been possible but for 

Plato. These three, more than any others, are the intellectual builders of Auschwitz. 

I en tidig podcast säger Stefan Molyneux: 

It is incredibly crucial to understand the direct line that leads from Plato to concentration camps 

and gulags. 

Great minds think alike? Indeed they do. 

Valerie Solanas tio I topp – November 15 

Här följer en liten personlig lista över favoritpassager ur Valerie Solanas “SCUM-manifestet”, skriven år 1968. 

“SCUM” är en akronym för “Society for Cutting Up Men”. Män som läser det här skall också vara särskilt 

försiktiga. Solanas riktade boken till enbart kvinnor, och beskriver män som läser den, som “äckel” och 

“masochister”. 

1. Livet i det här samhället är – i bästa fall – skittråkigt, och ingen aspekt av det är överhuvudtaget 

relevant för kvinnor. För civiliserade, ansvarstagande, spänningssökande kvinnor återstår bara 

att störta regeringen, eliminera det ekonomiska systemet, införa total automatisering, och 

förstöra det manliga könet. 

2. Mannen är en biologisk olycka: Y-genen är en ofullständig X-gen, det vill säga en gen med en 

bristfällig uppsättning kromosomer. Med andra ord, mannen är en ofullständig kvinna, ett 

vandrande misslyckande, strandad redan på genstadiet. Att vara man är att vara bristfällig, 

känslomässigt begränsad. Manlighet är en bristsjukdom och män är känslomässiga krymplingar. 

210

3. Alla sjukdomar är möjliga att bota, och då åldrandeprocessen och döden har sin grund i 

sjukdomar är det möjligt att aldrig åldras och att leva för alltid. Faktum är att problemen med 

åldrande och död skulle kunna lösas på några år om ett fullständigt och massivt vetenskapligt 

anfall gjordes mot problemet. [Men att så inte sker, är männens fel.] 

4. Det finns inte några mänskliga skäl för att pengar ska finnas eller för att någon ska arbeta mer 

än två eller tre timmar i veckan som allra mest. Alla icke-kreativa arbeten (praktiskt taget alla 

jobb som utförs) kunde ha automatiserats för länge sedan, och i ett pengafritt samhälle kan var 

och en få så mycket hon vill av det bästa av allt. Men det finns icke-humana mansskäl för att 

behålla penga-arbete-systemet. 

5. Kärlek är varken beroende eller sex, kärlek är vänskap och därför kan kärlek inte existera mellan 

två män eller mellan en man och en kvinna. Kärlek kan inte existera där en eller båda är en 

själlös, osäker och insmickrande man. *…+ Kärlek kan inte blomstra i ett samhälle som är 

grundat på pengar och meningslöst arbete; kärlek kräver fullständig ekonomisk och personlig 

frihet… 

6. I själva verket är kvinnors uppgift att leka, att relatera till och älska andra människor, att vara 

sig själva, ersättliga av ingen. Mannens uppgift är att producera sperma. Idag har vi 

spermabanker. 

7. Trots att mannen är helt och hållet kroppslig är han oduglig till och med som avelsdjur. 

8. Att kalla en man ett djur är att smickra honom; han är en maskin, en vandrande dildo. 

9. Sammanfattningsvis har faderseffekten frätt sönder världen med manlighet. Mannen har ett 

negativt Midas-drag – allting han rör vid blir skit. 

10. De få män som återstår [efter att SCUM mördat de flesta av dem] kan leva sina sista sunkiga 

dagar utslagna av droger eller svassa omkring och transa och passivt kolla på högeffektiva 

kvinnor i aktion. De kan odla kohagar tillsammans med rövslickarna eller också kan de gå till 

närmaste trevliga självmordscenter där de snabbt, diskret och smärtfritt kan bli ihjälgasade. 

I förordet skriver Sara Stridsberg, som också är översättaren: “Vi kan läsa det bokstavligt. Vi ska läsa det 

bokstavligt. Att kvinnor slår tillbaka är helt logiskt. Det är till och med att rekommendera”. Nu vågar jag inte 

påstå att de flesta feminister skriver under på det Solanas skriver i sitt lilla manifest. Förhoppningsvis tvärtom. 

Men faktum är att det finns en märkbar samling människor som gör det, inklusive Stridsberg själv. Dagens 

nyfeminism handlar faktiskt inte om att erbjuda kvinnan de universella och uniforma rättigheter som 

tillkommer henne. Dagens nyfeminism handlar en hel del mer om det som Solanas skriver om, låt vara i 

mindre spetsiga ordalag, och kanske utan fullt så radikala intentioner. Nej, jag tror faktiskt inte att jag 

överdriver när jag säger det. Ni minns väl Feministiskt initiativs årsmöte hösten 2005? Ni minns väl 

framförandet av “Radical Cheerleaders”? “Snubbe, gubbe jävla man / bäst du börjar springa / för här ser du en 

kvinna / som hatar dig så mycket / vi ska slita dig i stycken”. En charmig ramsa som skulle ha gjort Solanas stolt 

för man förmoda, såväl som andra nyfeminister (jag tänker främst på Andrea Dworkin). Ett är säkert: de som 

var med på mötet hade inget att invända, för de applåderade hjärtligt. Nu skall jag inte komma med en lång 

utläggning mot feminism och manshat. Men man får medge att Solanas överdrivna misandri tjänar till att 

illustrera hur tokigt det är, att analysera människor ur ett kollektivistiskt genusperspektiv på det sätt 

“genusforskare” och feminister gör. Här ser vi resultatet. Och vi såg det även på FI:s årsmöte. Och jag har en 

känsla av att vi kommer att se det igen. Ifall man inte betraktar “SCUM-manifestet” som ren och skär ondska 

är det bara att beklaga. Solanas menade vad hon skrev, och hon har fått en hel del epigoner. Jag tror inte 

riktigt vi har den lyxen att kunna avfärda sådant här som helt och hållet utslag av mental ohälsa eller dålig 

humor eller sinnesförvirring. 

Civilisation som respekt för privatlivet – November 18 

I “The Fountainhead” skriver Ayn Rand mot slutet av boken: 

Civilization is the progress toward a society of privacy. 

Om inte annat valde hon ordet “privacy” därför att det saknas i det ryska språket! Själv skrev jag för två år 

sedan det här: 

Civilisation kan beskrivas som möjligheten till avskildhet – till frihet ifrån andra människors 

nyckfullhet eller illvilja. Förnuftet är den egenskap med vilken vi behåller vår avskildhet. Och 

211

graden av civilisation respektive förnuft mäts i direkt proportion till det avstånd vi placerar 

mellan oss själva och vår omgivning. 

Great minds think alike? Indeed they do. 

Visst gör du som man säger åt dig? – December 16 

Jag tror att det händer två gånger om året, att staten skickar ut dessa blad per post, om att man skall betala 

sin teveavgift. Så här skriver man på det senaste utskicket: 

Visst gör du rätt för dig? 

Tv-avgiften finansierar public service – tv och radio i allmänhetens tjänst. Public service bygger på 

en demokratisk idé om att alla i Sverige har rätt att ta del av radio och tv som intresserar och 

berikar, oavsett ålder, utbildning eller var man bor. Alla är lika viktiga. *…+ Tv-avgiftssystemet 

skyddar också programmen från kommersiellt och politiskt inflytande. Det innebär till exempel 

att nyhetsredaktioner objektivt kan granska makten. *…+ Och det är du som gör det möjligt 

genom att betala tv-avgiften. 

I allmänhetens tjänst? Inte i min tjänst i alla fall, och jag är väl en del av denna allmänhet? Har jag rätt att ta 

del av radio och tv som intresserar och berikar mig? Påhittet att man skulle kunna köpa rättigheter av staten 

är barbariskt. Skyddar systemet programmen ifrån kommersiellt inflytande? Varför vill man då ha mina 

pengar? Ifrån politiskt inflytande? Varför skulle staten annars syssla med teve? Kan nyhetsredaktioner 

objektivt granska makten tack vare det här? Javisst, objektivt försåvitt att de lutar sig mot den statliga 

propaganda SVT sänder eller skulle kunna sända. Bara det sista stämmer: det är betalarna (eller okej, 

rånoffren) som som gör allt det här möjligt. Men det har de ju inte så mycket till val inför, alla gånger. 

Jag tycker det är komiskt att läsa de här utskicken, eftersom de är så äckligt rättfärdigande. Jag skulle faktiskt 

respektera det hela mer om man bara talade sanning och i klarspråk. “Visst gör du som vi säger åt dig? Staten 

straffar alla som äger en tevemottagare, så säg gärna till om du har en, så att vi kan straffa dig. I gengälld för 

att vi snor ännu mer av dina pengar, får du tillgång till några tevekanaler som du kanske gillar eller inte gillar. 

Kom bara ihåg att anmäla samhällskritiska program som Sefyr till granskningsnämnden, så att vi lättare kan 

tysta dem. Allt detta, så att du inte skall veta vilka sadistiska jävlar vi är.” Det vore något, det! 

En inte helt osökt parallell – December 21 

Apropå min text om den ondskefulla ekocentrismen fick jag följande beska kommentar: 

Du infriar alla fördomar om nyliberalistiska slynglar som snärjer svagtänkta genom spelad 

överlägsenhet mot allt som inte är er till lags. Jag utgår ifrån att du själv inte är dum nog att ärligt 

stå bakom fasaden, utan att den helt enkelt är för att dupera idioterna som inte vet var de ska 

stå, men herrejävlar vad den är skrämmande äcklig att se för oss som kan tänka själva. 

Apropå min text om dödsstraffet sade samma person: 

Träffande? 

Är emot dödsstraff utförda av staten sådär, men välmotiverad blodshämnd tycker jag är helt 

självklart att det bör vara okej. 

Paul Tillich om Guds existens – December 29 

Den tyske protestantiske teologen Paul Tillich skriver i "Systematic Theology" på sida 236-237 följande: 

... the question of the existence of God can be neither asked nor answered. If asked, it is a 

question about that which by its very nature is above existence, and therefore the answer – 

whether negative or affirmative – implicitly denies the nature of God. It is as atheistic to affirm 

the existence of God as it is to deny it. God is being-itself, not a being. 

212

Vad Tillich försöker göra är att komma runt det paradoxala i gudstron, till den grad att han vill göra Guds 

existens axiomatiskt. När han skriver att frågan om Guds existens vare sig kan ställas eller besvaras menar han 

tyvärr inte att Gud därför blir oförenlig med verkligheten. Nej, han kastar inte Gud på sophögen, men istället 

menar han att Gud "är djupet". Vågar du påstå att livet inte har något djup, va! Gud är "varat i sig", "beingitself". 

Vågar du påstå att det inte finns något sådant som existens över huvud taget, va! Att det här både är 

trivialiserande och en nödsakad ogrundad ad hoc-idé, det borde väl tala för sig självt. Men det är inte heller 

vad jag hade tänkt koncentrera mig på. Jag vill bara att läsaren skall jämföra citatet ovan, med det här andra 

citatet av Tillich, hämtat ur "Den omätbara människan" av existentialisten Rollo May: 

En människas självbejakelse blir starkare ju mer icke-vara hon kan införliva med sig själv. 

Gud inte bara existerar – Gud är existensen. Men människans självbejakelse blir starkare ju mer icke-existens 

hon införlivar i sitt liv. Menar Tillich att människan blir starkare ifall hon vänder Gud ryggen? Det tycks ju vara 

den uttryckliga innebörden av citaten i alla fall. 

213

Allmänhetens utlåtelser 

Såsom jag skrivit i det här dokumentets inledning, är jag föremål för en hel del personangrepp. Ja, faktiska 

mordhot har man slösat på mig, bara för att jag har de åsikter jag har, och för att jag inte räds att yttra dem. 

Visst är ändå sådana utlåtelser ganska roliga? Därav den här avdelningen. Här har jag samlat några av de mer 

läsvärda personangreppen som jag fått under årets gång. 

* 

Så sent som den 27:e december skrev namnet eller signaturen Fanny Fransson ett helt inlägg om min aktivitet 

både på samlingsplatsen Helgon.net och på bloggen. 1 Personen kallar sig på Helgon.net för ”inte_giv” just nu. 

Jag vet vem det är, men vi har aldrig haft någon direkt kontakt förrän nu. Hon är en ”bekant till en bekant” 

skulle man kunna säga. Över Internet, alltså. Jag citerar valda delar ur den texten, och det skall väl förtydligas 

att jag brukar använda signaturen ”Khepera” på nätet: 

Tja, detta är första inlägget i kategorin dåliga människor. Khepera är en så kallad helgonkändis, 

det vill säga en människa som ofta är inloggad, skriver dagbok/blogg flitigt och engegerar sig i 

många olika forum (på helgon, men även utanför). De ord som Khepera beskriver sig själv med är 

sexpositiv liberterian. Denna Khepera är absolut mycket påläst, och han vet verkligen vad han 

talar om MEN: han är så förbannat pretentiös att jag ballar ur. Han språk är helt staplat och 

verkar som om det är omskrivet på synonym.se, på sin helgonpresentation citerar han 

Dostojevskji samt Ayn rand. 

Han skall även i helgons forum ha yttrat detta: "Det finns inget sötare än en tjej med ansiktet 

täckt av sperma" och detta för oss in på nästa punkt. Khepera brukar enligt honom själv ägna sig 

åt olika former av ganska grovt bdsm-sex, och det är verkligen inget fel med det. Problemet enligt 

mig är dock att han alltid måste lägga in små kommentarer i helgons forum om sitt sexliv, oavsett 

om de har ett värde för diskussionen eller ej. Detta är vidrigt dels för att det ger ett extremt 

självgott intryck av honom, och dels för att han skriver ganska utlåtande om sin flickvän. Det kan 

absolut, och till och med troligen vara så att hon har tillåtit det, men jag tycker ändå att det är 

respektlöst. Dessutom så tillför han ofta inget till diskussionen vilket gör det till en plåga även för 

foumsbesökare. 

Han har även en blogg där han dagligen skriver långa texter om olika problem med en nyliberal 

vinkel. På samma sida har han även galleri med bilder på sig själv och sin flickvän (han redigerar 

verkligen fult). 

Det finns två saker som skulle kunna få mig att bli vänster, dels är det badet doktor kosmos, och 

dels min avsky för denna människa. Jag tycker otroligt illa om honom som person, och vill även 

tycka illa om hans åsikter, vilket jag inte gör. 

Ja, det är sant att det kliar i mina fingrar, eftersom jag vill korrigera språket i citatet. Men jag låter det stå som 

det står. Skall bara inflika att citatet “det finns inget sötare än en tjej med ansiktet täckt av sperma” skrevs 

med glimten i ögat. Det var alltså ett skämt och inte en ståndpunkt jag faktiskt håller. Jag har heller ej skrivit 

ens det minsta om min flickväns privatliv på Internet, så att nu inte det här dokumentets läsare får för sig 

något som inte är sant. Hur som helst får jag medge att det är lite lustigt, att man irriterar sig så mycket på mig 

att man skriver långa ramsor om hur jobbig och dum jag är. Nog för att man har rätt till sina åsikter och till 

möjligheten att yttra dem. Det enda jag inte helt och fullt begriper är hur min blotta existens lyckas motivera 

allt detta. 

* 

Debatter kring legaliseringen av prostitution är alltjämt förbittrade tyvärr. Inte bara därför att folk i allmänhet 

vill förvägra kvinnors rätt att ha sex på monetära villkor, men också för att ämnet i det närmaste borgar för ad 

1 http://fannyfransson.blogg.se/1198742052_khepera11111.html 

214

hominem-angrepp och andra otrevligheter. Av signaturen ”J_Strauss” på Helgon.net blev jag en gång 

mordhotad, när vi diskuterade ämnet: 

Jag säger däremot frejdigt att den kategori människor du representerar, de åsikter du saluför, 

den attityd mot din omvärld du har, och den rent ut sagt skrämmande världsbilden – 

representanter för detta skulle jag skrattande åse sänkas i bly, pulvriseras till inte ett helt ben 

finns kvar i kroppen och utsättas för en förnedring för vidrig för att kunna uttrycka i sin fulla 

ondska på något existerande språk. Denna sorts människor är det största hotet mot civilisation, 

mänsklighet och allt vad gott och uppbyggande är, ett hån mot vad människor har kämpat och 

dött för, och ingen vore gladare än jag om ett hjärnvirus slog ut samtliga under plågor som saknar 

motstycke ens i de dystraste av tortyrmanualer. 

Er sort har inget existensberättigande what so ever, ord har ännu inte uppfunnits för att 

fullständigt beskriva det förakt jag känner, och den kraft som skulle utplåna er från the face of 

the earth skulle vara värd att hyllas i generationer. Det är ert fel att det ser ut som det gör, och 

jag kommer inte att missa en chans att platta till så mycket av dessa tendenser aldrig så lite. Jag 

skulle frångå mina ickevåldsprinciper vilken dag som helst för att få en av dessa jävla mänskliga 

andrahandssorteringar i mina händer och sakta krama livet ur den tills den skrikande och 

gråtande ber om nåd. 

Jag hade erbjudit den nåden för ett pris, och det priset hade varit så högt att det känts i 

generationer (bortsett från att förmågan till att föröka sig hade varit det första jag avlägsnade 

från kräket). Han hade fått betala dyrt för sin frihet. 

Ty det vore det enda språk han hade förstått. 

Förbannade vare ni i tid och evighet, jävla blodsugare. 

* 

Alldeles omotiverat damp följande ner i min inkorg, ifrån en person jag inte känner och som jag aldrig tidigare 

hade haft någon kontakt med. 

Väx upp, fåntratt. 

Det mest korkade jag vet är människor som tror att de är ”upplysta”…och har benhårda principer 

och ideal… Så korkat så det förslår. Läs lite filosofi, och då inte bara böcker hemmavid, utan läs 

och FÖRSTÅ – studera bland andra, så du verkligen hajar, och inte bara gör som nu, läser böcker 

för att imponera på dig själv och på andra för att du läst sida för sida (utan att haja nåt) *ler 

elakt* Gör detsamma inom flera andra ämnen också, så kommer du att förstå mer av livet, och 

därigenom må mycket bättre än du gör idag. (jo, jag vet att du tror att du mår jättebra och 

kommit till insikt, är stark, kraftfull, intelligent och vältalig och lite lagom farlig och annorlunda så 

där…*asg återigen*) 

Jag hoppas att nån bajsar på dig nångång… Och jag menar verkligen det – bajsar alltså! 

Stor (större än dig), stark (starkare än dig) och mycket mer intelligent än du någonsin kommer att 

vara – dessutom kommunist! 

*tvingar på dig lite läppstift, rosa löshår och högklackat, plus vita trosor som skär in i ändan på 

dig* Just sån är du, men du har med hela ditt hjärta försökt maskera dig. 

Du lyckas inte, och det skrattas kan jag lova. 

Någon, om min text ”Mannen utan verklighet”: 

* 

215

Du skriver ungefär som de författare som du läser böcker av. Du verkat inte vilja tillföra något 

nytt i genren, eller litteraturen rent generellt. Som andra redan påtalat så är ditt språk uppstyltat 

och egocentriskt onanistiskt (se där, jag tillför något nytt med att tillföra nya ord till svenska 

språket). 

Jag ser framför mig en ung man som tvångsmässigt läser och läser böcker av “de stora” 

författarna trots att han hellre vill spela pingis eller sitta i solen, för att sedan utan att ha tänkt i 

egna banor själv sätta sig ner och plinka på en novell. Nu har jag inte ens läst just detta mer än att 

jag skummat igenom, men ditt skrivande brukar vara som det är. Fokuset är på att brottas med 

bokstäverna på ett vackert sätt, inte förmedla någon konkret information som kan intressera en. 

Gör om, gör rätt. 

* 

Någon, efter att ha tagit en bild på min flickvän och skrivit “hora” på den, men utan att vilja diskutera något 

särskilt ämne: 

Vad fan är du för en jävla mupp? Du kunde ju inte bemöta något av det jag skrev. Antagligen en 

efterbliven bög eller något i den stilen. Jag nöjer mig med att göra en poäng eftersom du 

uppenbarligen inte förstår principen: Socialism=Kapitalistiskt, staten är kapitalisten. 

Liberalism=Kapitalistiskt, privatpersoner är kapitalister. Socialism=Statsapparat. 

Liberalism=Statsapparat. 

Har du patent på vad frihet är? Styr du vad jag upplever och inte upplever? Eller? 

Jag upplever att jag är förtryckt eftersom jag inte får göra vad jag vill utan att jag kan bli berövad 

min frihet genom att få fängelsestraff, eller kanske livet om det hade varit dödsstraff. Ditt 

resonemang är således självmotsägande. Om jag vill skjuta ner någon kan jag bli berövad min 

frihet, då blir jag förtryckt. Liberalismen är ungefär likadan som socialismen, skillnaderna är 

ytterst små. 

Någon, om mitt resonemang kring rättigheter: 

* 

Mina argument är inte anpassade till dina förståndsgåvor men om du inte gjorde dig dummare än 

du är, skulle du ändå ha en chans att hänga med. 

En kommentar om mig och min blogg: 

Mest korkade blogg jag läst. Intelligensnivån på skribenten tyder på reaktionär inavel. 

* 

* 

Signaturen ”Wendero” på MUF:s oberoende debattforum, apropå min ståndpunkt att Bibeln är en studie i 

sadism, och att kristendomen bara är en rationalisering för denna sadism: 

Du är bara ett äckligt humanistiskt svin, sådana som dig bevisar bibelns trovärdighet genom att 

uppfylla uppenbarelsebokens profetior. var dina föräldrar jehovas vittnen eller vad var det som 

gick snett egentligen? Måste ligga något psykologiskt bakom din ogrundade religionsfobi, det är 

en sak att bekämpa oss, en annan sak att förvägra oss demokratiska rättigheter. Fatta att din 

åsikt inte är någon högre åsikt än någon annan, du är på exakt samma nivå som oss, du är inte 

bättre än oss på nåt. Ni ateister tar ställning i hundratals frågor, och sedan säger ni att ni bara 

står för det neutrala, den upphöjda positionen ungefär. Så otroligt äckligt. 

216

Någon, efter att jag vägrat att diskutera mot redan framförda personangrepp: 

* 

Du gör dig löjlig nog med dina helteoretiska pojkrumsdillerier utan att du behöver lägga 

debattfusk som lök på den laxen. I vanlig ordning föredrar Khepera [jag] att sticka svansen mellan 

benen såfort han får lite smisk i debatten. Måste vara jobbigt att vara så fruktansvärt frökenaktig 

och strykrädd samtidigt som man envisas med att besöka debattforum. 

Någon, om min åsikt att prostitution bör legaliseras: 

* 

Bäste Henrik – om du jämför sex med att sälja hamburgare är jag uppriktigt ledsen för din skull. 

Det måste ha varit uselt sex du haft, om något. 

För övrigt kan du dra åt helvete. 

Signaturen ”Zarfiot” på Flashbacks forum, efter att jag framfört den liberala definitionen av frihet: 

* 

Istället skulle jag vilja fråga hur det känns att vara kapitalets hund som kallas in för att återställa 

lite när alla hämndlystna losers har passiveserats med för mycket bidrag. Ni vet väl att ni alltid 

bara kommer att få gläfsa lite innan ni åter förvisas in i hundkojan. Varför inte utnyttja internet 

till att försöka nå verklig frihet istället? 

Signaturen ”Äcklig_gubbe” på Flashbacks forum, om mina liberala åsikter överlag: 

* 

Man märker att det farliga med denna ideologi är att dess anhängare verkligen tror på skiten och 

inte är aktiva enbart p.g.a. att få uppmärksamhet som t.ex. nassar och fascar. 

Någon, apropå mitt försvar för fria abortmöjligheter: 

* 

Du måste gilla Kina, där man tar ut fostrets huvud och punkterar det. För det är väl först efter att 

det kommer ut som det är en människa? Jävla pajas, typiskt internetfilosofer som inte levt livet 

på riktigt utan tror på en massa teorier. Var med om en abort på riktigt så kan du känna hur det 

känns. 

Någon, angående mitt inlägg ”Den ondskefulla ekocentrismen”: 

* 

Du infriar alla fördomar om nyliberalistiska slynglar som snärjer svagtänkta genom spelad 

överlägsenhet mot allt som inte är er till lags. 

Jag utgår ifrån att du själv inte är dum nog att ärligt stå bakom fasaden, utan att den helt enkelt 

är för att dupera idioterna som inte vet var de ska stå, men herrejävlar vad den är skrämmande 

äcklig att se för oss som kan tänka själva. 

* 

217

För att nu erbjuda ett slags motvikt får jag väl passa på att inkludera två positivt inställda utlåtelser också, även 

om dessa är något äldre. 

Signaturen ”Fountainhead” på Helgon.net: 

Hatten av för dig! Jag sitter här och försöker välja mellan några epitet som kan tyckas passande 

för min uppfattning av ditt brev. Intresseväckande låter lite futtigt, men icke desto mindre sant. 

Nyfikenheten på dig som person blev om möjligt ännu större. Träffande, tänkvärt och bitvis drog 

jag faktiskt på munnen. Och den litterära stilen: vad kan jag säga mer än att jag är kär? 

Karin Wärnberg: 

De flesta tjejer är nog inte alls vana vid killar som du. Du är intellektuell, intelligent, principfast, 

fasligt djup, intensiv och öppen med dina känslor. Killar är i största allmänhet inte sådana. *…+ Så 

småningom lär du väl träffa någon söt, intellektuell, intelligent, principfast objektivisttjej som 

gillar klassisk musik och att bli piskad. [Och nu har jag ju en flickvän sedan lite över ett år tillbaka.] 

* 

218

dessa samlade verk - Henrik Sundholm

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?