En Grottliknelse - Henrik Sundholm

En Grottliknelse
– Följ mig, kom fram och räds icke; vad för styggelser som än väntar er här kan
de inte bekomma er. Ni vet bättre, ni står över dem och är således immuna. Ty
sådan är styggelsens natur! –: den framstår enbart som styggelse om man
förstår den. Här nere i grottan, i skydd av mörkret, tillverkas föreskrifter; längst
in i bergets mest avlägsna delar förfärdigar man – normen. Ni har alltid undrat
hur den kommer till – och sannerligen! hur den kan låtas vara till. Mina vänner,
den här vägen, följ mig, kom fram och räds icke vad ni än får erfara. Luta er
framåt och säg mig vad det är ni ser – vad ser ni?
– Vi ser ingenting, inget alls, för det är mörkt och våra ögon har ännu inte
vant sig vid detta dunkel.
– Bara i ett mörker som det här kan sådana styggelser födas, det är alltså
nödvändigt att det förblir mörkt. Men säg mig så länge vad ni hör, vad ni känner,
vad ni smakar och vad ni luktar!
– Vi hör hur man viskar och baktalar där nere. Det låter som att man
framställer lögner. Det är svårt att höra allt här uppifrån, och det man hör, det
vill man inte tro. Man talar för … vänta! vänta! vi hör något nu. Ja minsann, när
öronen ställer in sig på detta lågmälda väsande hör de till sist … men vad är det
vi hör! Man talar om att göra vanmakten till ödmjukhet! Klenmod skall bli till
tålamod och oförmågan att hämnas till förlåtelse. Man talar också om att
underkasta sig den man hatar – detta vill man kalla lydnad! Om vi uppfattar
saken rätt är det inför den som befallt denna underkastelse man skall knäböja,
och de kallar honom – Gud.
– Fortsätt! – vad känner ni?
– Inför detta känner vi oss enbart oförstående; inför människor som hyllar
sinnessvagheten och det låtsade – som lever på låtsas – förblir vi liknöjda. Här
finns inget att älska, det hör vi, det känner vi, det vet vi. All mänsklighet har
sedan länge lämnat den här platsen. Ändå verkar man vara belåtna där nere.
Man känner sig tillfreds, som om man tog dessa styggelser för sanning. Ack! –
det kan inte vara sant, det får inte vara det: man fabricerar villfarelser i tron om
att de är – veritabla? Vi känner deras falskhet och vi känner deras små steg som
nästan dansar. Ty så verkar man bemöta falskheten här: med dans; med dans
och med belåtenhet.
– Fortsätt! – vad smakar ni?
– Här finns ingen smak och inget som smakar; detta är smaklöshetens grotta.
Kanske om man tillsatte någon ingrediens … kanske med ännu en komponent –
exempelvis förnuft eller stolthet eller integritet – kanske då att en smak skulle
kunna uppstå. Men vilken smak? –: åtminstone en som vore oduglig. Hur smakar
vansinnet? Vilken smak antar galenskapen? Vi vet inte och vi kan inte föreställa
oss det, men av allt att döma är svaret: äcklande. För äckel finns här, låt vara att
den ännu är smaklös. För all del säger vi! Desto bättre!
– Fortsätt! – vad luktar ni?
– Trots att allt här saknar smak är stanken genomträngande. Skämd luft!
Skämd luft! Vi vill inget hellre än att hålla för näsan; det vore skäligen tillbörligt
vid kontakt med dylika orenheter! Här tillverkas lögner som stinker på lång väg;
här bor den olfaktoriske lögnaren och det är han som sprider denna odör. Vi
tänker oss att den motbjudande lukten borde göra sig medveten här bland de
uppnosiga och näsvisa – men icke! Möjligen är man redan för avtrubbad och
sinnesslö, övertygad om att denna lögn, denna vals man dansar, luktar såsom
syrén och rosenbuske! Skämd luft! Skämd luft! –: den genomsyrar allt och alla.
Här har intellektet härsknat under lång tid.

– Fortsätt! om era ögon hunnit bli vana vid dunklet – vad ser ni?
– Vi ser ett vimmel av människor som rör sig åt olika håll, ett vimmel av
människor men bara ett medvetande. I den här grottan är tänkandet kollektivt
och inget är självständigt, inget är egensinnigt. Ack! –: det måste vara
förklaringen, den föresats som gjort styggelsen möjlig: man ifrågasätter inget
och tvivlar aldrig på något. Man tycks alltså ha övergivit mänskligheten, vänt den
ryggen, för att istället tjäna lögnen som sanning; vanmakten som ödmjukhet;
klenmodet som tålamod; svagheten som förlåtelse; underkastelsen som lydnad
och så vidare. Vi ser en sönderdelning av värden, vi ser hur omdömet förruttnar.
Vi ser människan i upplösning. Vi ser inget mer än förnuftets begravningsplats,
där alla dessa människor, så kallade, utgör gravstenar – eller än hellre: en
gravsten. Tänk om vi skulle räcka dem sanningen, om vi förde dem åter till
mänskligheten…
– Det, mina vänner, skulle de döda oss för. Och för oss skulle det bli en högst
platonsk död…
– Nog! Nog!
© Henrik Sundholm, 2005
http://www.equil.net/