Bläddra i boken - Minbok.nu

Rackhult 

- Släktgården - 

Rune Helgesson 

1

2 

©

© 2010 Rune Helgesson 

Originaltitel: Rackhult - släktgården 

Författare: Rune Helgesson 

Omslag: minbok.nu – Artwork, Foto: Gården Rackhult 

Tryck: GST - grafisk produktion, www.gst.se • minbok.nu 

Första upplagan 

Kopiering förbjuden©

Rackhult - släktgården 

– Rune Helgesson –

s. 1 Förord 

Innehåll 

s. 2 Rackhult – släktgården 

s. 26 Geografiskt läge 

s. 29 Gården, bebyggelsen och människorna 

s. 33 Torpen i omgivningen 

s. 40 Gården Lidhult 

s. 47 Appelås – två gårdar 

s. 53 Kriget, flyktingarna och norrmännen 

s. 57 Minnen från mitt barndomshem 

s. 60 Barndomsminnen från Rackhult 

s. 63 Släktträd 

s. 64 Collage 

s. 76 Dikt, Den gamla gården 

s. 77 Källor

Förord 

Under de senare åren har jag sysselsatt mig med att kartlägga missionsverksamheten 

i min hembygd vilket resulterat i böckerna Mötesplats Getudden och Mötesplats 

Elim. 

När detta arbete var avslutat kom tanken att jag borde skriva ner historien om vår 

gamla släktgård Rackhult i Åsenhöga socken. Gården har varit i släktens ägo med 

säkerhet sedan 1650-talet där jag är den nionde generationen och nuvarande ägarna 

mina söner Per och Anders Runesson de tionde rakt nedstigande ättlingarna. 

Vill man göra en sådan här släkthistoria kräver det en god portion kunskap i bygdens 

historia och de människor som levt och verkat på gårdarna även i grannskapet. 

Lyckligtvis har jag i min bekantskapskrets flera engagerade släktforskare vilka 

bistått mig i mitt arbete. Här vill jag särskilt nämna Arne Walfridsson Hagelstorp 

Nissafors, och Stina Johansson Sebjörnarp, Gislaved, vilka jag är ett stort tack skyldig. 

Också denna skrift har Bertil Melkersson, Smeatorp, Gnosjö, hjälpt mig med 

redigering och upplägg. Vidare har Börje Svensson, Slätthult, Åsenhöga, hjälpt mig 

med bildhanteringen. Varmt tack för detta! 

Hela tiden har jag varit livligt påhejad av våra barn som verkligen ser värdet i denna 

dokumentation. 

Boken skildrar i huvudsak släktgården Rackhult med också gårdar och torp i omgivningen 

samt dess ägare och brukare. 

Rackhult, Åsenhöga, hösten 2009 

1

Rackhult i vinterskrud. 

2 

© 

Rackhult – släktgården 

Rackhult är en av de äldsta släktgårdarna 

i Åsenhöga socken. I tio generationer 

har gården gått i släkten om 

man räknar från nuvarande ägarna och 

bakåt i tiden. Detta ger kyrkoböckerna 

besked om men om man studerar andra 

handlingar såsom boskapslängder 

och rustningslängder finner man att 

rent logiskt har människorna släktskap 

med varandra ett par generationer 

ytterligare tillbaka i tiden. Detta är 

antaganden som inte kan bevisas. 

Gårdens första omnämnande i jordeböckerna är från år 1580 och då som frälsetorp. 

Bonden som brukade gården hette Måns. Vid år 1610 tillhörde gården Anna Stjärna 

och vid 1620 Arvid Stjärna och lydde då under sätesgården Kramphult. På 1670-talet 

blev gården ”rå och rör” under Tigehov med Magnus Durell och senare Elisabet 

Horn som ägare. Gården överläts på 1690-talet på kronan och blev då ¼-dels mantal 

kronoskattehemman samt tilldelades ”Infanteri Överste Löjtnants Stab”. Ovanstående 

är direkt citat ur boken ”Åsenhöga från forntid till nutid”. 

Ovan nämnda boskapslängd är från år 1636 och av denna kan man utläsa att i Rackhult 

användes en tunna utsäde och när det gäller boskap fanns, två stutar, två kor, 

en kviga, tre får, två ungfår och två ung-getter. Bonden som var registrerad för 

uppgifterna hette Björn och noteras kan att av 29 som registrerats var sju kvinnor. 

Om man sedan går på generalmönstringsrulla för år 1692 finner man att rusthållare 

för Rackhult är Jöns Björnsson. Kan denne vara en son till ovannämnde Björn? 

Genom husförhörslängderna och släktforskningen känner vi till en man vid namn 

Jöns Jönsson som tillsammans med sin hustru Kierstin (efternamn okänt) bodde i 

Rackhult. Jöns Jönsson var född år 1655 och ingick äktenskap år 1681. Han dog den 

29 januari 1695, 40 år gammal. När det gäller makan Kierstin finns noterat att hon 

levde som änka år 1696. 

Som synes finns mycket som talar för att antagandet och ytterligare generationer i 

den långa släktkedjan kan vara riktigt. 

Av tillgängliga uppgifter framgår att Jöns och Kierstin hade två barn, Hans och 

Rangel. Hans stannade i Rackhult och övertog gården under det att Rangel den 6 

maj 1702 ingick äktenskap med Truls Andersson i Hult. Notabelt är att vid vigseln 

utfästes en morgongåva om 20 lod silver. 

I prostalängderna från Åsenhöga 1692 berättas om Jöns och Kierstins son Jöns. 

”Begynner läsa i bok”, står det. Detta är säkerligen ovanligt tidigt? 

Efter denna inledning väljer vi att gå släktled efter släktled eftersom det för läsaren 

då blir mera överskådligt.

Boskapslängd från 1636. 

Om vi betecknar Jöns Jönsson som nummer ett i släktkedjan går vi nu vidare till 

nummer två som är Hans Jönsson som tillsammans med hustrun Rangel Larsdotter 

var bönder i Rackhult. Hans Jönsson var född den 30 april 1681 och slutade sina dagar 

den 26 november 1758. Han dog 77 år gammal men enligt husförhörslängderna 

av ålderdomssvaghet. 

Hans Jönsson ingick äktenskapden 27 maj 1706 med Rangel Larsdotter från Gynnås 

Skattegård, Åsenhöga. Hon var dotter till Lars Månsson och Ingrid Jonsdotter. 

3

Generalmönstringsrulla för1692, Överstelöjtnants kompani.© 

Rangel avled den 2 februari 1756 i Rackhult. 

Genom gamla handlingar från 1729 och byggandet av den gamla kyrkan i Åsenhöga 

det året berättas utförligt om vilka som timrade de olika knutarna på byggnaden 

(Se boken Axplock från hembygden 1999). Där framgår att Hans Jönsson tillsammans 

med sin granne Jöns Jonsson (troligen Jönsson) i Apelås timrade ”väster söre 

knut” på kyrkan. 

Gravstenen efter Hans Jönsson och Rangel Larsdotter finns fortfarande kvar på 

4

ödekyrkogården i Åsenhöga. Den är för övrigt en av de bäst bevarade med fortfarande 

lättläst text. 

Hans och Rangel begåvades med flera barn. Redan 1707 föddes en son, Jöns, som 

tyvärr dog i unga år. Han skulle följas av en syster, Ingegärd, (Ingrid) Hansdotter 

född den 24 mars 1710 och en son som också han fick namnet Jöns Hansson, född 

den 23 mars 1716. 

Rune Helgesson och Kajsa Runesson vid Hans Jönssons och Rangel 

Larsdotters gravsten. Bilden togs 1999. 

Ingrid gifte sig 1735 med Nils Svensson i Rannebo död 1750. Redan 1751 gifte hon 

om sig med drängen Sven Danielsson från Rannebo. 

Ingrid Hansdotter och Nils Svensson är på så sätt upphovet till släktgrenen Rannebo-Lidhult-Kyllås 

med flera byar. Ingrid och Nils fick dottern Christina Nilsdotter, 

född den 14 september 1744. Därmed är vi inne på den tredje generationen i 

släktkedjan. År 1751 den 20 maj sammanvigdes Jöns med Märta Mikaelsdotter från 

Gunnilstorp och i samband därmed utfästes en morgongåva på 36 lod silver. Märta 

Mikaelsdotter var född den 2 juni 1730 och fick tillsammans med maken Jöns åtta 

barn, varav flera dog i späd ålder. Den som uppnådde de ojämförligt flesta levnadsåren 

var dottern Ingrid som blev 85 år. Märta Mikaelsdotter slutade tragiskt sina 

dagar den 19 juni 1773 eftersom hon drunknade i Rackhults sjö. 

Jöns Hansson gifte sig andra gången den 17 april 1775 med änkan Elisabeth Mårtensdotter 

från Käringabacka. Elisabeth var född den 15 april 1723 och slutade sina 

dagar den 23 maj 1791. Jöns och Elisabeth hade ej några barn i sitt äktenskap. I och 

med detta är den tredje generationen i släktkedjan avverkad och vi närmare oss 

slutet av 1700-talet. 

5

Rackhult delas i två gårdar 

Två av Jöns Hanssons och Märta Mikaelsdotters barn skulle emellertid stanna kvar 

på föräldragården. De var Micael Jönsson och Stina Jönsdotter. Micael Jönsson 

var född den 25 mars 1755 och dog den 14 augusti 1828. Han var gift med Gunnil 

Jönsdotter från Granstorp och syster med guldsmeden. Gunnil var född den 16 november 

1755 och dog enligt husförhörslängden den 7 juli 1837. 

Stina Jönsdotter var född den 26 augusti 1765. Hon ingick äktenskap med Anders 

Larsson från nuvarande Västergården i Granstorp. Anders var född den 11 juni 

1763 och slutade sina dagar den 23 juni 1807. 

I ett köpebrev från 1788 dokumenteras detta vilket innebar att det fortsättningsvis 

var två gårdar-brukningsenheter vilket skulle fortgå till den 24 november 1835 då 

makarna Cajsa Andersdotter och Johannes Andersson löste den del som Micael 

Jönsson tidigare varit ägare till. Med stor säkerhet den södra gården i Rackhult. 

Min far Helge Johansson berättade att barnen på den ena av gårdarna tidigt blev 

föräldralösa, vilket fick till följd att den andra familjen gjorde allt för att kunna ta 

över deras gård. Detta gick nu inte utan följden blev att det slog tillbaka och gick 

ut sig för dessa och när jag för många år sedan frågade far om det var våra anfäder 

som var de föräldralösa barnen fick jag detta bekräftat. När jag själv forskat i släkten 

står det helt klart att det var Stina och Anders barn det gällde. Märta var 17 år, 

Cajsa 14, Johannes 12 och Magnus 10 år när Anders Larsson slutade sina dagar 44 

år gammal. Hustrun Stina levde ytterligare sex år innan hon 48 år gammal gick ur 

tiden den 20 maj 1813. 

I samband med eller strax efter Micael Jönssons död övertog Cajsa Mikaelsdotter, 

född den 15 januari 1794 gården i Rackhult tillsammans med maken Erik Jaensson- 

Mörk född den 1 januari 1784. Redan den 9 april 1829 var det dags för ett nytt 

ägarskifte då en son till Micael Jönsson, Johannes Micaelsson född den 1 december 

1797 tillsammans med sin hustru Märta Nilsdotter född den 20 februari 1812 

förvärvade gården. Johannes hade tidigare varit gift med Karin Svensdotter som 

tyvärr dog endast 22 år gammal. 

När vi talar om Micael Jönsson och hans familj förutsätter vi, och det med stor 

sannolikhet att de bodde ute i vad vi kallar Bolet. Bolet är enligt flera släkt- och 

hembygdsforskare benämningen på en ursprunglig gammal boplats. 

Beträffande Cajsa Mikaelsdotter flyttade hon med sin make och barn till Sörstugan 

i Hyltan och därefter till Grönahög i Västergötland. (Se Grönahögsboken sid 252 

och 287). 

Enligt min fars beskrivning hade ovanstående familj på flera sätt försökt ta över 

hela gården men var inte så framgångsrika på det ekonomiska området, så därför 

blev det den andra familjen som blev ägare till Rackhult, samma släktfamilj som i 

dag.© 

6

Lagfart 

7

Debetsedel Johannes Andersson.© 

Brände brännvin 

Låt oss nu fortsätta med Cajsa och Johannes Andersson. Johannes som alltså kalllades 

Bonden i Rackhult var en profil i bygden. Han högg ner en stor del av skogen 

i Rackhult, svedde marken, sådde råg och brände brännvin på rågen. Det var under 

husbehovsbränningens tid. Av berättelser och tradition som finns runt gården och 

Johannes Andersson framgår att han inte begagnade så mycken sprit själv men 

däre mot sålde till andra. 

8

Även om kan ha synpunkter på denna hantering 

följde en del effekter i dess släptåg som 

var positiva. I nästa omgång växte mycket 

gräs, vilket innebar mera foder till korna, 

getterna och fåren. Tro nu inte att Johannes 

släppte djuren vind för våg på skogen för att 

beta, nej han delade upp skogen i fållor och 

tog på så sätt bättre vara på fodret. 

Jag är född 1930 och kommer från min barnoch 

ungdom väl ihåg att mycket av den skog 

som fanns kvar då var omkring 70-80 år 

gammal, alltså från Johannes Anderssons tid 

i Rackhult. Min far berättade att Sven Larsson, 

som efterträdde Johannes Andersson 

vid något tillfälle gjort denne uppmärksam 

på att på att husen började bli dåliga och behövdes 

byggas om och att därför borde lite 

Johannes Anderssons brännvinsskåp. 

timmerskog sparas och detta visade sig komma 

väl till pass eftersom mangårdsbyggnaden 

som vi fortfarande bor i byggdes 1883. Timret i stugan är av mycket späd skog. 

Det kan jag intyga sedan jag i olika omgångar varit med om att bygga om och till 

huset. Notabelt är att golvträ inte fanns på gården då huset byggdes utan fick inköpas 

i Gynnås. 

Johannes Andersson –Bonden i Rackhult- som han ofta kallades, vilket troligen 

hade sin grund i en stabil ekonomi men också rättrådighet och varsamhet i umgänget 

med grannarna. 

Eftersom jag själv är både född och uppväxt i Rackhult har jag genom modersmjölken 

fått med mig mycket av bygdens historia, människor som levt och bott i 

grannskapet, hur man hanterat bygdens angelägenheter med mera. 

Under de år Johannes Andersson var bonde i Rackhult företogs laga skifte då man 

fastställde gränserna mellan gårdarna. Vid ett tillfälle hade Smedsgårdsbönderna 

kommit i delo med varandra om en gränsdragning och enligt uppgift gjort en egen 

kartskiss som man försökte få lantmätaren att godkänna dock utan att lyckas. Johannes 

gav då sin syn på det hela med orden: ”Det förstår ni väl att där gärdesgården 

är uppsatt, där går gränsen”. 

I ett annat avsnitt ett stycke därifrån berättas om en annan man som svor på att han 

stod på ”Gynnåsa jord”, vilket nog ingen kunde bestrida eftersom han tagit jord 

med sig hemifrån och lagt i sina stövlar som han gick och stod i. Som läsaren förstår 

ville vederbörande korrigera gränsen efter sin egen uppfattning. Det jag här har 

återgivet är säkert inte det enda exemplet utan säkert finns det många fler. 

Johannes och Cajsa gifte sig den 26 februari 1817. De fick två döttrar i sitt äktenskap 

som varade i närmare 60 år. Äldst var Märta, född den 4 november 1817. 

Båda döttrarna dog i unga år, längst levde Anna Kristina som blev 18 år. Hon var 

född den 25 februari 1822 och hade just ingått äktenskap med Isak Månsson i Va- 

9

lebo. Vid böllopet som berättas ha varat en hel vecka var någon av bröllopsgästerna 

smittad av nervfeber - tyfus - vilket gjorde att brudgummen insjuknade. Under 

sjukdomen sköttes han av bruden som därefter blev sjuk och tre veckor efter bröllopet 

avled den 17 juli 1840 klockan 9 förmiddag står det i kyrkboken. 

Flera transaktioner när det gällde gården Rackhult under 1840-1850-talen var följder 

av att Cajsa och Johannes dotter Anna Kristina så hastigt och tragiskt gick ur 

tiden den 17 juli 1840. Redan den 26 oktober samma år sökte Cajsa och Johannes 

upp prosten och kyrkoherden Almén i Åsenhöga för att upprätta ett inbördes testamente, 

vilket vi återger innehållet i på nästa uppslag. Den 7 juli 1841 finns noterat 

att Johannes och Cajsa löst ut 1/8-dels mantal Rackhult av sin svärson Isak Månsson 

eftersom deras dotter Anna Kristina dog barnlös. 

Innan vi går vidare framåt i tiden låt oss konstatera att Mikael Jönsson och Gunnil 

Jönsdotter var nummer fyra i släktkedjan generationsmässigt sett och följaktligen 

var Mikaels syster Stina Jönsdotter också i fjärde generationen. 

I vår gårds- och släkthistoria har vi uppehållit oss mycket kring Cajsa och Johannes 

Anderson, vilka representerar den femte generationen i släktkedjan. Där fanns 

också Cajsas bror Johannes Andersson född den 27 december 1795, död 1878. 

Denne Johannes gifte sig med Marja Petersdotter född den 19 februari 1809 i Frälsebo, 

Kävsjö, och dotter till ryttaren Peter Mjogman. Troligen tjänade Marja piga i 

Velebo när hon blev bekant med Johannes. De köpte Hyltan (Jonssons) och flyttade 

dit. Från den tidpunkten har familjerna i Rackhult och Hyltan varit alldeles särskilt 

förbundna med varandra. 

Apropå Johannes fanns det två med samma både för- och efternamn vilket varit 

förbryllande för en del släktforskare, men så hette de båda svågrarna i alla fall. 

Så småningom föddes sju barn i Marjas och Johannes äktenskap varav den äldste 

sonen Jonas stannade på föräldragården. Flera av syskonen bosatte sig i bygderna 

och av dessa kom dottern Anna Stina till Rackhult där hon tillsammans med Sven 

Larsson blev tjänstefolk hos Cajsa och Johannes Andersson. 

Det var en tjänst som kom att få konsekvenser 

för återstoden av livet eftersom Sven och Anna Stina 

efter några års dräng- och pigtjänst förenade sina livsöden 

i äktenskap. 

Sven Larsson var född den 4 september 1831 i Ingarps 

Södergård och Anna Stina den 9 april 1834 i Hyltan. 

Den 31 december 1862 övertog de genom köp och gåva 

Rackhult ett tillvägagångssätt som inte var alls ovanligt 

på den tiden. Kanske lite kompensation för väl utfört 

arbete? Johannes och Cajsa kanske kände det så? 

I och med att vi lämnar Cajsa och Johannes och Johannes 

och Maria är också den femte generationen slutförd 

på ett undantag när, nämligen Sara Mikaelsdotter vil- 

ken var gift med Johannes Arvidsson, Hjulfhult, född 

i Ingarp och anmoder på min mors sida vilket vi återkommer 

till senare. 

10 

Runes farmors mormor 

Marja Petersdotter.©

Sedan Johannes och Cajsa sålt gården hade de undantag hos Sven och Anna Stina 

i Rackhult där det var noga specificerat vad undantaget innehöll i form av husrum, 

matvaror, med mera. Fram till år 1922 stod stugan fortfarande kvar. Min farmor 

kallade den ”farbrora stuga”. Det var inte hennes farbrors utan hennes mors farbrors 

stuga. 

Vi har tidigare berättat om att Cajsa och Johannes upprättade testamente den 26 

oktober 1841 men ganska många år senare upprättade man ånyo ett testamente. Det 

skedde år 1870 och är daterat den 28 december. I detta testamente finns en donation 

till småskolornas elever i Åsenhöga församling om 333 riksdaler och 33 öre 

riksmynt. Donationen levde kvar genom åren varför många är de som kommit i 

åtnjutande av medel ur densamma. Omkring år 1975 skedde en permutation på ett 

flertal fonder i Gnosjö kommun. Sammanlagt 15-20 mindre fonder slogs samman 

till ett par stycken i ämnesområden fördelade så 

att de stämmer någorlunda med donatorernas 

önskemål. En av dessa var den Rackhultska donationen 

med Cajsa och Johannes som instiftare. 

Deras intresse för de andliga frågorna och omsorgen 

om Herrens hus tog sig uttryck bland annat 

i att makarna år 1874 skänkte en mässhake 

till Åsenhöga kyrka, vilken finns kvar även om 

den för närvarande inte är i bruk. 

Om man fortsätter att läsa Johannes och Cajsas 

testamente finner man att tolv stycken människor 

(barn) i bygden blivit ihågkomna. ”Såsom 

ett minne utav oss till de barn för vilka vi varit 

vittne vid det heliga dopet testamenterar vi (20) 

Tjugo riksdaler riksmynt till vardera utav nedan 

skrivna personer och barn, nämligen följande” 

står det skrivet. 

Mässhaken som Johannes Andersson 

skänkte till Åsenhöga kyrka. 

Ytterligare testamente 

Efter Cajsas död förordnar Johannes att 500 kronor skall tillerkännas Kristina Johannesdotter 

på Lidåsen eftersom hon i sju års tid varit i tjänst hos Johannes och 

Cajsa samt under hustruns långvariga sjukdom med största ömhet skött henne samt 

lovat att tills vidare hos mig kvarstanna i tjänst. 

I testamentet står ”Som en tacksamhet för hennes trogna tjänst och oförtrutna mödor 

testamenterar jag (Johannes) 500 kronor som efter min död skall till henne 

tillfalla”. 

Samtliga testamenten är underskrivna med hand på penna (m h p p). 

Fotnot: 500 kronor omräknat till dagens penningvärde är 21.815 kronor. 20 kronor 

motsvarar 872 kronor. 

Cajsa Andersdotter var född den 6 februari 1793 och avled den 12 juni 1874. Johannes 

Andersson var född den 20 september 1792 och slutade sina dagar den 14 mars 

1877. Båda vilar på kyrkogården vid nuvarande kyrkan i Åsenhöga. 

11

Exakta platsen för gravarna vet vi ej men bara att Johannes och Cajsa dog och begravdes 

ovanstående år och datum. Gravkorsen har flyttats, troligen under 1950-talet 

ut till den södra ringmuren när man grävde om kyrkogården. 

Gjutekorset vid ringmuren har inskriptionen Luk 2:29-30. ”Herre nu låter du din 

tjänare fara hädan i frid efter ditt ord, ty mina ögon hava sett din frälsning”. 

Samt SMF:s sångbok sång nummer 482 vers 4 och 6. Missionsförbundets första 

sångbok. 

Vers 4 lyder: ” I det land, där synd ej finnes, Ingen död och inga sår, Där vår Gud 

är allt i alla Och af allt sin hyllning får. Möts vi då, På den andra sidan floden? Få vi 

mötas bortom floden, Dit ej några stormar nå?” 

Vers 6 lyder: ”Få vi möta Herren Jesus, Då han tager hem sin brud, Prisa nådens 

djupa under Och för evigt tjäna Gud? Möts vi då, På den andra sidan floden? Få vi 

mötas bortom floden, Dit ej några stormar nå?” 

Testamente© 

Cajsa Andersdotter dog två år innan missionshuset Elim byggdes och sex år före det 

att missionsförsamlingen bildades. Läser man sångverserna som citeras på gravkorset 

kan man utan vidare ana impulserna från folkväckelsens tid. Johannes Andersson 

dog 1877, alltså mitt emellan ovanstående märkesår. 

12

Runes farmors mor och far, Sven 

och Anna Kristina Larsson. 

Gravkors över Johannes Andersson och Cajsa 

Andersdotter. 

Så var då Johannes dotter Anna Kristina och 

Sven Larsson ägare till Rackhult. I köpebrevet 

står, Sven Larsson med sin tilltänkta hustru 

Anna Kristina Johannesdotter. De hade alltså 

inte ingått äktenskap vid tidpunkten för gårds- 

förvärvet. Men man kan dra slutsatsen att det skedde inte så långt därefter, eftersom 

äldsta dottern Carlotta Manda var född den 10 augusti 1864 som senare var gift med 

August Kärrman i Käringabacka som var son till Sara på Sörgärdet. 

Sven och Anna Kristina fick ytterligare tre barn i sitt äktenskap, nämligen Johan 

Laurin (Levin), vilken föddes den 20 september 1867 men som dog redan den 27 

alltså bara en vecka gammal. Den 30 jan 1870 föddes en dotter Emma Kristina och 

eftersom hon stannade kvar på gården och förde släkten vidare som min farmor får 

hon representera den sjunde generationen. Som nummer fyra i barnaskaran kom 

så ytterligare en son Johan Laurin. (Det var vanligt att om man mist ett barn gav 

man nästa samma namn). Den senare Johan Laurin var född den 21 nov 1872 och 

flyttade till Ekebacken i Valdshult där han ingick äktenskap med Hilma som hans 

hustru hette. Makarna fick tillsammans en dotter Anna Lisa. 

Odlade och förbättrade 

Låt oss nu ett tag uppehålla oss vid Sven och Anna Stinas historia. Sven var som 

sagt född i Ingarps Södergård och kom till Rackhult som dräng. Om det var han 

som odlade ihop ett antal småbitar till ett större stycke uppe vid, vad vi kallar, Kanalen 

och lade upp den stora stengärdesgården som finns där låter jag vara osagt 

men så har farmor berättat. Däremot vet jag att Johannes Andersson inte tyckte om 

att Sven Larsson tänkte sluta med att slå Änggärdet och därför odlade upp Änggärdshacket 

som det heter än i dag. Detta skulle ge ungefär lika mycket foder som 

slåttern på hela Änggärdet. Min farmor Emma berättade att hon kom ihåg när man 

slog och bärgade hö i Änggärdet vilket gör att åkerlyckan nog är omkring 150 år 

13

© 

gammal. 

Sven Larsson byggde manngårdsbyggnaden vi fortfarande bor i och om detta finns 

en del att berätta. När byggekarlarna på söndagskvällen kom till Rackhult var inte 

grunden till huset utsatt. Det gör vi i kväll tänkte Petter i Pung och hans söner som 

var byggmästare. Men se det gick nu inte eftersom kvällen var mulen. Man hade 

tänkt att använda sig av polstjärnan för att få huset rakt i nord-syd-riktning. Man 

fick höfta sig till riktningen och därför står inte huset exakt i norr-söder. 

Så kom byggnationen igång, först grunden och därefter timmerväggarna. När man 

kom så långt att takstolarna skulle resas slog man med ett färgat snöre den så kalllade 

väggrivan, vilken gjorde att spännena kunde läggas i exakt samma höjd. Detta 

fick Sven Larsson se med påföljd att han uppmanade byggkarlarna att lägga dit 

ytter ligare en syll, vilket kom väl till pass när vi - far byggde om huset år 1948. 

Farmor hade berättat detta för oss och mycket riktigt, vi hittade väggrivan som hon 

talat om. En annan sak som kom i dagen när vi betraktade knutarna var den som 

Kristoffer Johannesson på Hällsjöberget tillsammans med en av de andra byggkarlarna 

timrade. Kristoffer lär ha sagt när han gick hit för att bygga: ”Nu ska jag fresta 

vad Pettera pajka i Pong duger te.” Därför blev det lite kiv på bygget och Kristoffer 

gjorde som han var känd för att göra. Han ”stal” vilket innebar att han sågade av 

timmersyllen ¼-dels tum för kort och högg ihop och därefter klubbade och därvid 

såg till att hans ände på syllen kom först på plats med resultatet att syllen inte räckte 

i andra änden utan man fick ”lusa” ihop det hela. Det fanns flera exempel på detta, 

inte minst när man visste bakgrunden till det hela. 

Anna Kristina var som vi berättat född i Hyltan och hustru till Sven Larsson. Anna 

Stina som hon också kallades var vad vi förstår en mycket mångkunnig kvinna som 

förutom att hon var matmor på gården Rackhult också tjänstgjorde som barnmorska 

åt bygdens kvinnor. Inte bara sina egna döttrar förlöste hon utan många andra 

hjälpte hon när deras stund var kommen. 

Min egen far samt några fler i bygden som jag minns hade Anna Stina som barnmorska. 

Nu var det inte enbart människor hon sysslade med utan tog sig också an 

sjuka djur, exempelvis kor som inte blev av med efterbörden. 

Hon ordinerade korna linfröslem (linfrövälling) när magen kommit i olag, ett verksamt 

medel även för människor. 

Pionjär i missionsförsamlingen 

Anna Kristina i Rackhult (se bilden i Mötesplats Elim) hörde till pionjärerna i 

Åsenhöga missionsförsamling där hon bland annat var verksam i arbetsföreningen 

(syföreningen). 

Vi skriver år 1888 den 12 februari, då slutar Sven Larsson sina dagar i Rackhult. 

Den yngste sonen Johan Laurin var bara 16 år. Min farmor Emma Kristina var nyss 

fyllda 18 år och hennes äldre syster Charlotta Amanda som året efter ingick äktenskap 

med August Kärrman var 24 år. 

Farmor Emma hade tydligen ett gott förhållande till sin far, något som jag som barn 

ofta hörde henne ge utlopp för i skildringar från barndomen. Med andra ord sörjde 

hon sin far och dessutom fanns ju ingen karl på gården utan Anna Stina och barnen 

14

fick klara sig med drängar. Detta var situationen när min farfar Johan Malkolm Pettersson 

kom in i bilden. Johan Malkolm föddes på Toftåsen (Solikamsky) i Källerö 

socken den 18 februari 1862 och var son till torparen Hans Petter Johannesson och 

hans hustru Sara Magnusdotter på Solikamsky. 

Hans Petter var ett antal år kyrkovärd i Källerö, vilket var ett hedersuppdrag som 

inte gärna en torpare valdes till. I boken Steniga tegar beskrivs han som ”en aktanes 

kär.” 

När Johan städslades (anställdes) som dräng i Rackhult lär mor Sara ha yttrat: 

”Flytta du till Rackhult och ble dräng så kanske du kan få gefta dig med Emma”. 

Så blev det. Efter att ha tjänat dräng i fyra år i Rackhult hade de båda ungdomarna 

bestämt sig för varandra och ingick äktenskap. 

Den 18 september 1895 föddes den äldste av deras söner Per Oscar Simon, vilken 

senare flyttade till Mörkebo i Åkers socken och blev bonde där. Den yngre 

av sönerna Sven Helge Natanael föddes den 6 oktober 1898 och stannade kvar på 

föräldr agården och blev på så sätt en ny länk i släktkedjan. 

Sjunde generationen 

Den 13 januari övertog Emma Svensdotter och Johan Pettersson gården Rackhult 

1:1 som den heter i jordregistersammanhang. Emma var tillsammans med sin make 

Johan den sjunde generationen i släkten på gården. 

Så gick livet vidare i Rackhult fram till 1 maj 1903 då döden gästade hemmet. Husfadern 

Johan avled hastigt. Johan hade enligt berättelser jag hört varit på Gislaveds 

marknad några dagar innan han blev sjuk. Därifrån fick några grannar skjutsa hem 

honom. 

Far berättade på sin tid att hans far låg inne i sidokammaren (sydvästra rummet) 

några dagar men samma dag som han dog satt han uppe i köket och drack kaffe. 

Detta var det sista minne han hade av sin far i livet. Då lades farfar i en kista som 

med stor säkerhet Kristoffer i Appelås tillverkat eftersom han var likkistemakare 

här i bygden. 

Eftersom dödsfallet inträffade på våren när värmen gjorde att man fick bisätta kistan 

grävde man en grop uppe i den så kallade stenhålan vilken än i dag syns och 

där fick kistan stå till begravningsdagen. Där gick barnen från grannskapet och lade 

blommor som de plockat. En trolig gissning kan vara att det rörde sig om vitsippor 

och tussilago. 

Farfar är begravd norr om kyrkan i Åsenhöga alldeles vid ingången mot bårhuset 

och från själva begravningen berättade min far som då var fyra och ett halvt år följande: 

”När jordfästningen var över, ty den skedde ute vid graven stod några spadar 

i jordhögen och med detsamma var det några stora manhaftiga män som fattade 

verktygen för att fylla igen graven medan begravningsfolket stod runt omkring.” 

Bara några år före sin död talade far om detta och mindes hur stenarna ramlade på 

kistlocket. Ett minne som satte djupa spår i pojksjälen. Farfar var endast 41 år när 

han fick hembud. 

Aron Lundberg dräng 

15

© 

Vid denna tidpunkt fanns en dräng på gården som 

hette Aron Lundberg från Lundholmen i Kulltorp. 

Aron var bara tonåring, 15-16 år, när han började sin 

första drängtjänst i Rackhult. Detta förstår vi eftersom 

farfar alldeles innan han somnade in sagt till farmor 

att Aron skall ni behålla tills det att det ordnat sig 

för dig och pojkarna. 

Så blev det att Aron stannade i åtta år som dräng och 

därefter bodde här och ägnade sig åt skogsarbete innan 

han flyttade till Gynnås och därefter till Markelund 

i Kulltorp, vilket han köpte. Aron betydde mycket för 

far Helge under de åren och även senare. En av Arons 

döttrar, Ingrid, var senare barnpiga åt Sig-Britt och 

mig. Hon utlät sig också helt nyligen; ”Vi har varit 

Runes farmor och farfar Jo- som släkt”, något som jag gärna skriver under på. 

han och Emma Pettersson. År 1908 gifte farmor om sig med Nils August Jonsson 

från Pålskog i Åkers socken. Han var född den 3 

april 1863. August blev på så sätt vår farfar eller i varje fall den farfar som vi minns. 

Emma och August fick aldrig några egna barn men förhållandet mellan pappa och 

farfar kunde inte varit bättre. Liknande uppstod då sonhustrun Rut kom in i bilden 

och då kanske med ytterligare dimension eftersom farfars bakgrund var i Pålskogs 

missionsförsamling och mammas i Marieholms dito. 

Ingrid Lundberg (Magnusson) berättar om August Jonsson att hon upplevde honom 

som en liten tomte som alltid fanns till hands för att hjälpa till när så behövdes. 

Minnen av farfar 

Farfar var väldigt snäll, ett minne som vi syskon burit med oss genom livet. Eftersom 

Gudrun föddes 1944 är det endast Sig-Britt, Lennarth och jag själv som har 

minnen av farfar och detta vill vi hjälpas åt att gräva fram och sätta på pränt. 

Som så många män på äldre dar fick farfar också prostatabesvär och fick därför 

genomgå operation, den så kallade lilla operationen, vilken innebar att man tog ut 

urinen genom en slang vid naveln. När farfar kom hem från Värnamo Lasarett berättar 

Lennarth att de följdes åt ner till sjön och då konstaterade farfar att vi passar 

bra ihop för vi går lika fort. Lennarth var då mellan två och tre år. Ett annat minne 

var när vi åt ägg som man ofta mosade. Farfar tog en rejäl klick smör och blandade 

med ägget med orden: ”Ge pajken lite smör”. 

Emellanåt satt farfar framför köksspisen, öppnade ugnsluckan och placerade ett 

par vedklampar på den samma. Farfar höll Sig-Britt i knäet och sjöng: ”Lilla fågeln 

glad och nöjd” eller ” Jag vill ut, jag vill ut, innan månadens slut vill jag vara på 

fiske igen”. 

Mitt eget bidrag till minnena är inte framme på gården utan långt nere i skogen 

utanför Lidåsen när far och farfar kolade den sista milan i Rackhult. Jag var fem år 

och hade varit med när far och farfar körde ihop kolveden och samtidigt reste milan. 

Sedan milan var tänd låg jag flera nätter hos farfar i kolarhyttan då han vaktade mi- 

16

Ur: Solskenssånger 

17

Sång© 

18

Sista kolmilan Rackhult år 1935. Från vänster: 

Femårige Rune Helgesson, Helge Johansson, Sig- 

Britt Helgesson (Peterson) och August Jonsson. 

lan. Jag minns hur mössen ogenerat 

kilade över näsan. Eftersom 

vi hade mat med oss blev hyttan 

extra intressant för dem. 

En gång vaknade jag av att farfar 

var försvunnen, men strax 

öppnades hyttedörren och farfar 

kom in efter att ha varit ute och 

sett till milan, bland annat klubbat 

åt stybben (jordlagret) utanpå 

milan. Farfar var en mycket kunnig 

och erfaren kolare som hade 

varit med om olyckstillbud som 

lätt kunnat bli slutet för honom. 

Han kolade ute i byaskogen och 

var uppe på milan och klubbade. 

Han flyttade sig åt sidan och slog klubban på platsen där han tidigare stått med resultatet 

ett stort hål på stybbtäcket och som pappa beskrev det var det bara eldmörja 

(en stor glödhög) under. 

När farfar flyttade till Rackhult var pappa tio år. Farfar hade redan då en trampcykel 

som pappa emellanåt fick låna för att åka till kyrkskolan i Åsenhöga. Det var 

naturligtvis inte utan stolthet som han satte sig på cykeln. Farmor Emma kunde 

aldrig åka cykel utan var hänvisad till apostlahästarna när hon skulle förflytta sig 

någonstans. 

Hälsade på i Pålskog 

Farfar åkte ganska ofta bort till föräldrahemmet i Pålskog och hälsade på, vilket en 

av Jenny och Mandorfs dotter Annie berättat. Då hjälpte han till i smedjan och drog 

med förkärlek bälgen. Hanssons i Pålskog tillverkade arbetsvagnar som bland annat 

såldes på marknader i Skara. Farfar var tydligen bra på att sälja vagnar till bönderna 

på Västgötaslätten eftersom Mandorf ofta uppdrog åt honom att resa till Skara. Då 

fick pappa ofta följa med. När han mindes sin ungdom och vad som hände då berättade 

han många gånger om dessa resor. 

Farmor och farfar var dopvittnen (faddrar) då Annie döptes, vilket bland annat 

innebar att hon under flera veckor under skolloven var i Rackhult. 

Magnus Hansson har i sin ägo ett guldur som han vid högtidliga tillfällen bär med 

kedja och allt. Gulduret är från Hans i Pålskog som var Magnus farfars far och dennes 

70-årsdag år 1908. Hans var fosterfar till farfar August som endast var sju år 

när hans far dog. Troligen en erfarenhet som han hade med sig när han senare blev 

fosterfar till min fader Helge. 

Apropå gulduret berättas att August och hans halvbröder bröt stubbar och brände 

tjära som de sålde. På så sätt fick de ihop så mycket pengar att de kunde köpa 

klockan till sin fars födelsedag. Otroligt för oss som lever på 2000-talet. 

Farmor Emma var bara 58 år när sonhustrun Rut flyttade till Rackhult. Farmor 

19

hade naturligtvis en hel del krafter kvar och arbetsförmåga 

dessutom. Även om det förekommit 

många historier om elaka svärmödrar och dito 

sonakvinnor har vi ej några sådana minnen med 

oss. En sak som farmor alltid poängterade var att 

hon var kvar i det gamla som hennes mor Anna 

Stina hade det, med andra ord små förändringar. 

Sig-Britt och jag minns alldeles särskilt hösten 

1944 då systern Gudrun föddes. Vi plockade 

lingon i mängd och parti, över 125 liter tror jag, 

som vi bar hem i jutesäckar och rensade på lillstugevinden. 

Eftersom vi inte hade så gott om 

lingon på våra marker hade farmor frågat Ingrid 

i Appelås om vi kunde få plocka i Appelås 

och eftersom Kalle tyckte det var roligt slog han 

Runes mor Ruth med syskon och 

någon dag följe med oss och plockade bär. Jag föräldrar. Ö.fr.v. syskonen Jean, 

minns att vi hade en ”mosastånna” – ett laggkärl Simon och Selma. Främre raden. 

på ”nore vind” som vi fyllde med krösamos som August, Ruth, Emma. 

vi lagrade osötat för att sedan sockra så fort vi 

åt. Tidigare om åren följde farmor med oss och tog kaffekorgen med kaffe som vi 

drack när vi gjorde pauser i plockandet. 

Sig-Britt har särskilda minnen från kafferepen hos Lovisa i Källshyltan då hon fick 

följa med farmor och Jennie i Appelås genom skogen och Sjoaliderna till Källshyltan. 

Hon minns Lovisas kakor, vilka var av samma deg men med lite olika storlek 

och utförande – runda, avlånga eller fyrkantiga. Hon minns också när de var på 

hemväg och Jennie behövde gå på sidan av vägen att hon var noga med att bära hem 

det hon tömde ur magen. Hon väntade tills hon kom innanför ledet (grinden) vid 

Sörgärdet innan hon företog operationen antingen det nu 

var det lilla eller stora naturbehovet. 

Här slutar berättelsen om farmor och hennes båda män, 

Johan Malkolm född den 18 februari 1862 och död den 

1 maj 1903, Nils August född den 3 april 1863 och död 

den 18 februari 1940. Emma Kristina var född den 30 

januari 1870 och dog den 19 juli 1949. 

Åttonde gennerationen 

Härmed har vi avverkat den sjunde generationen i släktkedjan 

och går nu vidare till den åttonde, vilken våra 

föräldrar Ruth och Helge representerar. 

Sven Helge Natanael föddes som redan nämnts den 6 

oktober 1898. Han ingick äktenskap den 29 september 

Emma och August Johans- 1928 med Ruth Ellen Kristina från Ekhyltan i Kävsjö 

son. Rune Helgessons församling, född den 30 maj 1900. 

mors föräldrar.© 

I och med detta giftemål uppträder något som man på 

20

släktforskarspråk benämner anförlust, vilket innebär att exempelvis båda föräldrarna 

några släktled tillbaka har samma anfäder. Sara Mikaelsdotter, som vi i förbigående 

tidigare nämnt, var född i Rackhult den 17 januari 1791 på den södra gården 

och dotter till Mikael Jönsson och Gunnil Jönsdotter. Sara gifte sig med Johannes 

Arvidsson från Hjulfhult i Källerö och flyttade senare till Norra Ingarp, Renen, och 

fick bland andra en son Magnus som gifte sig i Trolsebo och blev så småningom 

mamma Ruths morfar. 

Något som också är intressant i sammanhanget är att följande par fick leva i över 

50-åriga äktenskap, nämligen Ingeborg och Magnus i Trolsebo, August och Emma 

på Ekhyltan, Ruth och Helge i Rackhult samt Sig-Britt och Rune Peterson. Alltså 

blev de samtliga guldbröllopspar i fyra generationer. 

Varje människa har sin ungdomssaga och mor och far var därvid intet undantag. 

Vi syskon har ibland funderat över när våra föräldrar träffades och blev som man 

idag uttrycker ett par. Om vi säger att det skedde på vårvintern 1923 kommer vi nog 

sanningen ganska nära. Om man dessutom vet att det under 1920-talet pågick en 

stor mötesserie i Marieholms missionshus och mamma var mycket engagerad både 

som organist och sångledare i nämnda mötesserie är det väl en inte allt för djärv 

Stenbanken mot tegarna. 

gissning att pappa allt som ofta hälsade på mamma på Ekhyltan. Ganska snart kom 

också Carin (Magnusson) Welander i Skarköp in i bilden. Med andra ord började 

Carl Welander och pappa att följas åt till kusinerna Carin och Ruth borta i Marieholm. 

Också detta utvecklades till ett parti med livslång släkt och vänskap som 

följd vilket vi syskon minns med glädje exempelvis alla släktbjudningar vi fick vara 

med om. Det underliga är att när våra föräldrar avslutade sitt jordeliv kom mamma 

och pappa samt Carin och Carl att vila i gravarna intill varandra på Åsenhöga kyrkogård. 

Den vän- och släktskap som började i ungdomen följde dem livet ut. 

21

© 

Ruth och Helge fick i sitt äktenskap fyra barn, nämligen: 

Sven Rune Stanley född den 5 april 1930, gift den 8 juli 1962 med Britta Karolina 

Karlsson, född den 3 februari 1932 i Götlunda församling i Örebro län. 

Kerstin Sig-Britt Marianne, född den 22 november 1931, gift den 4 september 1954 

med Nils Rune Peterson, född den 25 maj 1924 i Svenshult, Åsenhöga. 

Stig Johan Lennarth, född den 2 november 1935, gift den 11 september 1965 med 

Ruth Ingrid Margareta Bolander, född den 17 februari 1938 i Marieström, Gnosjö. 

Gudrun Inger Kristina, född den 11 september 1944, gift den 14 september 1968 

med Stig Gunnar Lennart Welander, född den 30 november 1940 i Solvalla, Åsenhöga. 

Blev ägare till Rackhult 1935 

Ruth och Helge Johansson övertog gården Rackhult år 1935 och drev den med den 

inriktning som var vanlig vid denna tidpunkt. Djurbesättningen bestod av mjölkkor, 

tjur, ett par rekryteringsdjur – kvigor, arbetshäst, får och två-fyra gödsvin. 

Under ett antal år arrenderades Lidhult vilket gav bra tillskott när det gällde foder 

och bete. Lidhult beskrivs som ett riktigt gräsgärde. 

Som kuriosa kan jag berätta att mina föräldrar år 1930 när jag var bara några månader 

bar mig i ett kolafat när de förflyttade sig mellan höbreerna och vände hö. Jag är 

född den 5 april så det var min första sommar. Själv minns jag att man bärgade säd 

där borta, men det var några år senare. Syster min Sig-Britt berättar en liknande 

historia, men då var det hon som låg i kolafatet. Ett praktiskt sätt att ordna barnpassning 

för den unga bondefamiljen. 

Något som vi kommer ihåg är också att vi som växte upp på gårdarna vid den tiden 

gav kalvarna som föddes namn. Korna vid den tiden lystrade till namnen Lisa, 

Maja, Perla, Stjärna, Rosa, Märta och Britta samt kvigorna Gullkrona och Stjärnros 

- de senare Sig-Britts och mina skyddslingar. Hästen bar namnet Fuxen men den 

dog mitt i höskörden 1935 och pappa åkte till marknaden Slåttalördag i Värrnamo 

och köpte en märr (ett sto) av Justus Karlsson, Långshult, Rydaholm. Det är henne 

vi har det starkaste minnet av när det gäller hästar. Linda, som hon hette, var den 

som vi ungdomar började köra och särskilt Sig-Britt får något speciellt i rösten, 

för att nu inte säga himmelskt, när hon talar om Linda och alla upplevelser med 

henne. 

Själv blev jag alldeles särskilt påmind om historien om detta när jag såg ett TVprogram 

om lapparna och renarna samt barnen som växte upp i denna miljö. Även 

om det var mycket som var annorlunda fanns onekligen likheterna, exempelvis att 

barnen skulle ha var sin renkalv när man märkte kalvarna. 

Många av de arbetsmoment som förekom på den tiden är borta i dag. Ett sådant är 

middagsmjölkningen en tid efter det att korna kalvat. Mjölkningen gjordes mitt på 

dagen oavsett om korna gick på bete långt bort från ladugården eller i närheten. I de 

allra flesta fall var det mor i huset som skötte den sysslan. 

Ett arbete var att tillverka stärkelse (potatismjöl) som tillgick så att när man tagit 

upp potatisen på hösten tvättade man den och rev den på en speciell kvarn för 

att därefter genom ett tyg, jutesäck över en bykeså, skira (sila och röra om) den 

22

Jonas Berglund och Rune Helgesson på mjölkbordet i Kramphult, i väntan på 

mjölkbilens sista tur med hämtning av mjölk på flaskor. 

Vid mjölkbilen, Rune Helgesson och Jonas Berglund. Chauffören på språng 

är Harald Petterson, Unnaryd. 

rivna potatisen så att stärkelsen hamnade på botten i bykesåen. Stärkelsen rördes 

upp några gånger med vatten tills den var ren och färdig att använda. Restprodukterna 

utfordrades korna med. För det mesta höll vi till nere vid ”tvättet” (källan) 

nedanför Bäckåkern. 

23

© 

En annan verksamhet som varje år förekom var tvätten och ”byken”, vilken företrädesvis 

gjordes under våren och försommaren. Troligen fanns det olika läror eller 

tillvägagångssätt men vi försöker skildra det som vi minns det. Man kokade vatten 

i brygghusgrytan, fyllde en bykeså med tvätt i vilken man placerade en säck med 

aska. Av den bildades lut som man genom att ösa lät cirkulera genom ett mindre 

laggkärl som var lite lägre placerat och fick cirkulation genom tygerna, vilka ofta 

bestod av lakan med mera. Sedan denna procedur var genomförd körde man tvätten 

med häst och vagn ner till sjön där sköljning vidtog med den tidsödande klappningen 

med klappträ och en speciell klappetavla (en planka som stod på fyra ben) i sjön. 

Därefter fick man frakta tvätten tillbaka till brygghuset och bykesåen där man lade 

tvätten i brunnsvatten och hällde på något som kallades blåelse (en blå färg) vilken 

gav tyget en blåtonad nyans. Som synes var stortvätt en omfattande procedur på den 

tiden, men det skedde inte mer än en eller två gånger per år. Klappade tvätt gjorde 

vi 30-40 meter utanför skeppstaden (badlandet) vid de stora stenar som finns där. 

Hur hanterades mjölken? Jo man separerade den på en separator och skiljde på så 

sätt på mjölk och grädde. Därefter kärnade man smör på grädden. En del av smöret 

paketerades för att i Gnosjö bytas ut mot andra varor, i vårt fall i Magnussons, senare 

Leanders och nu ICA Supermarket. En restprodukt fick man också här, kärnmjölk 

som många drack med förtjusning, bland andra farfar August. För den som 

inte smakat kärnmjölk vill vi beskriva den som speciell, enligt min uppfattning lite 

syrlig i smaken. 

I slutet av 1930-talet började mjölkbilen transportera mjölken till mejeriet i Gislaved 

och våren 1940 började vi skicka mjölk dit. Till en början drog vi spannarna på 

en dragkärra försedd med cykelhjul, men ganska snart började vi köra med häst och 

byttes då vid så att vi körde ner till Kramphult och Kalle i Appelås hämtade tomspannarna 

på eftermiddagen. Detta pågick i många år, frånsett de sista 8-10 åren då 

vi använde personbilen för att frakta mjölken till mjölkbordet nere vid Kramphult. 

Den 31 maj 1976 körde bilen med spannhämtning den sista turen och den 2 juni 

började tankhämtning. Då kom tankbilen ända till Rackhult och därmed påbörjades 

en ny epok som för vår del skulle fortgå till årsskiftet 1995. Vi hade då börjat korsa 

in köttdjur Hereford, som sedan allt mer dominerat kobesättningen. 

Under ett antal år på 1960-1970- och 1980-talen hade vi grissuggor och under samma 

tidsperiod också får av rasen Cheviot som tidvis under sommaren med tackor 

och lamm kunde utgöra omkring 40 djur. 

År 1957 vid nyår övertog jag, Rune Helgesson, hälften av gården Rackhult 1:1 av 

mor och far Ruth och Helge. Under de närmaste fem åren brukade vi tillsammans 

gården tills Britta och jag ingick äktenskap den 8 juli 1962, varefter vi alltmer tog 

över driften. Som vanligt hjälpte föräldrarna till i arbetet så långt som tid och krafter 

räckte. Beträffande far gjorde han en stor arbetsinsats på gården bland annat 

med skogen och under senare år med djurskötseln. 

Mor hjälpte oss med barnvakt, eftersom vi blev begåvade med flera barn i snabb 

följd. När vi varit gifta i tre år hade vi fyra barn. Förklaringen är att vi fick tvillingar 

i två upplagor. 

Elisabeth och Sven föddes den 10 maj 1963 och den 20 mars 1965 kom Per och 

24

Anders till världen. Deras fullständiga namn är Ruth Cecilia Elisabeth, Sven Olof 

Esbjörn, Per Helge Styrbjörn och Karl Anders Torbjörn. 

I takt med att allt fler maskiner anskaffades för skötseln av gårdarna skedde sidoarrenden 

och sammanläggning. Rackhult är därvidlag inget undantag. År 1961 

arrenderades Apelås 1.3 (Fritsagården) som ägdes av Josefssons i Götarp, och tio 

år senare ville Karl Kristoffersson sluta som bonde och arrendera ut sin gård. I de 

samtal som vi då förde fanns tankarna med i bilden att vi senare skulle förvärva 

Appelås 1:2, vilket skedde redan i december 1973 när Britta och jag av Ingrid och 

Karl Kristoffersson förvärvade ovanstående fastighet. Sedan året efter, år 1974, 

avled Ingrid och Karl Kristofersson. 

Beträffande Rackhult har vi redan berättat att Ruth och Helge Johansson var den 

åttonde generationen i släktkedjan och vid årsskiftet 1975-76 skedde bildlikt talat 

stafettväxlingen när den nionde generationen, representerad av Britta och Rune 

Helgesson trädde till fullt ut. 

Med de utökningar som skett under åren både genom arrende och tillköp av mark 

brukade Britta och jag gården fram till 1996 då sönerna Per och Anders Runesson 

tillträdde som ägare och brukare. Det betyder att nu är den gamla släktgården ägd 

och brukad av tionde generationen i samma släkt. I och med detta ägarskifte skedde 

något som har blivit allt mer vanligt i vår tid, att bönderna har ett heltidsjobb utanför 

gården, vilket Per och Anders har. Själv har jag inte enbart varit verksam på 

gården om man betänker all tid jag ägnade åt samhällsengagemang, då det gällde 

primär- och landstingskommunala uppdrag. 

I Appelås finns i dag en ny generation, den elfte eftersom Per och hans hustru Anette 

har fyra barn, nämligen Kajsa, född den 7 juni 1991, Filip, född den 26 november 

1993, Kalle, född den 15 juli 1995 och Olle, född den 12 september 1999. 

Som synes är det väl sörjt för återväxten. 

Familjen Britta och Rune Helgesson med de fyra barnen. 

25

Geografiskt läge 

Gården Rackhult i geografin, bebyggelsen, med mera. 

Om man nu använder begreppet husförhörsrotar ligger Rackhult i sydvästra hörnet 

av Hults rote och gränsar i väster mot Källerö socken genom Källåen som bildar naturlig 

gräns mot grannsocknen. Alldeles intill gränsen mot Gynnås 1:12 har legat en 

överfallskvarn där bönderna i grannskapet malde sin säd. När kvarnen byggdes är 

obekant men den har en gång flyttats från gränsen mellan Appelås 1:2 och Rackhult 

1:1 till nuvarande plats. Anledningen till detta var enligt min farmor Emma Jonsson 

att fallet var mycket bättre nedströms i ån vilket gav utrymme till ett överfallsvattenhjul 

med större kapacitet och styrka som följd. 

Verksamheten vid bäckar och åar har noga kartlagts genom länsstyrelsens försorg 

och kan studeras när denna rapport så småningom presenteras. Här kan inte nog 

betonas vikten av att denna kartläggning blir gjord medan det ännu finns folk i 

bygden som kan berätta bygdens äldre historia eftersom mycket av denna ej finns 

dokumenterad i skrift. 

Den slutliga platsen för kvarnen är alltså där resterna av kvarnen finns i dag. Årtalet 

när kvarnen byggdes vet vi som sagt ej men det borde varit under tredje kvartsseklet 

under 1800-talet. 

Beträffande lokaliseringen av kvarnen till gränsen mellan Appelås och Rackhult 

har det funnits flera teorier om och verksamheten där, skinnastamp, tråddrag eller 

dylikt. Om jag inte hört min farmor berätta ovanstående om kvarnen hade jag förmodligen 

ej tänkt i de banorna. 

När vi talar om Källåen kan vi ej förbigå kräftfisket där förr i tiden. Särskilt i Lidåsens 

äng och höljerna där fanns mängder av stora flodkräftor. Själv minns jag från 

mina barnaår när vi i detta avsnitt av ån kunde fiska upp till 25 tjog kräftor på en 

kväll. Tyvärr kom kriget och minkarna som släpptes ut i Norge och därefter kräftpesten 

som tillsammans slog ut stora delar av kräftbeståndet i Källåen. 

Gränsen mot Gynnås, Rackaberg och Rackhultasjön 

Om man utgår från Rackhulta kvarn, går gränsen i ungefär sydostlig riktning och 

endast några meter innan man kommer fram till Skogsvägen Åvägen tar den gamla 

nedre intagsvägen av där det fordomsdags var ett ”led” (grind). Antingen man gick 

till fots eller åkte hästskjuts rundade man den sten som låg i rågången. Om man går 

vidare uppåt liderna kommer man så småningom till den så kallade Dunkehallen. 

Enligt sägnen stod en jätte uppe på Rackaberg och slungads detta stenblock mot 

Källerö kyrka dock utan att få iväg det fram till målet. 

Ovanför den stora Kvarnaliden gick övre intagsvägen in och var den naturliga förbindelsen 

när man skulle gå från Lidåsen eller Stenklämman-Käringas stuga ut 

mot Gynnås. Såväl övre som nedre intagsvägarna finns noterade i Åsenhögabokens 

kartor för Gynnås rote. 

När man kommer över Rackaberg och ner 40-50 meter från stranden till Rackhul-© 

26

tasjön finns den som benämnts västra Smedgårdsvägen och där var alltid ett ”gap” 

(öppning i gärdsgården) vilket också jag minns. Om man sedan fortsätter till andra 

sidan, alltså östra sidan sjön kommer man till den östra Smedgårdsvägen. Ungefär 

mitt emellan sjön och mossen var en grind över vägen som ledde över kärret i hagen. 

Själv kan jag inte förstå annat än att man haft en kavelbro (bro av rundvirke) 

över kärret om man överhuvudtaget skulle kunna ta sig över när kärret inte var fruset. 

Att den östra vägen gick ut från gården och över bolet är närmast en självklarhet. 

Den västra vägens sträckning var från kolbottnarna bakom Gatubacken och 

ovanför Sjöbacken i riktning väster om Knuts kulle. Den östra varianten däremot 

gick över Knuts kulle. 

Om vi fortsätter över Rackhulta mosse till trakten av Dalströms torvlada gör rågången 

nästan rät vinkel i nordnordostlig riktning. Till höger har vi Lidhults nuvarande 

bröderna Nordéns marker och här passerar vi vägen från Rackhult över 

Lidhulta hallar (berg i dagen). Här var alltid en grind vilken jag minns så sent som 

under 1940-talet då Änggärdet var inhägnat som fårbete. Omkring 200 meter längre 

upp träffar vi på nästa väg, som benämns Appelåsa kyrkväg och enbart namnet 

säger vad den i huvudsak användes till. Här var också en grind av samma orsak som 

den förra. Platsen för ledet (grinden) kallades för Katrines efter den backstuga som 

fanns bara några meter öster om vägen och som vi har för avsikt att nämna om lite 

senare i texten. 

Gränsen (rågången) går nu i en halvcirkel öster om Appelåsa kyrkväg innan den 

på nytt korsar vägen och här träffar vi på nytt på minnet av en grind, ett par stenstolpar. 

Vi har nu i vår gräns-rågårdsvandring svängt väster ut och nu är gränsen densamma 

mellan Rackhult 1:1 och Appelås 1:2. Snett bakom oss har vi ett område som av ålder 

kallats Hönsalaggen, troligen beroende på att här fanns gott om hönsfågel – tjäder 

och orre. Vi förflyttar oss nu ett par hundra meter i huvudsak genom kultiverad 

betesmark som anlades på 1930-talet. Vi passerar kullen ovanför Rackhulta lid där 

det före bilismens tidevarv fanns en grind. 

Det närmaste avsnittet av rågången kan karaktäriseras som slåtter- och betesmark, 

den senare anlagd under 1930-talet. Så småningom passerar vi en körväg som av ålder 

kallas Appelåsa kvarnaväg, beroende på att bland andra bonden i Appelås körde 

sin mäld denna väg till Rackhulta kvarn. Vi är nu nere i ett långt avsnitt av rågången 

som är ganska helt när det gäller rågångsgärdsgård eftersom inga grindar finns i 

detta avsnitt. Det första avbrottet i gärdsgården kom inte som jag minns förrän mellan 

Lidåsen och Apelhyltan. Det var ingen grind utan ett ”gap” av trolstänger som 

man skyttlade undan när man passerade. 

I början av 1900-talet var hela skogen ingärad med hankagärdsgård. För att hålla 

gärdesgården intakt gärdades nya avsnitt varje år och sedan lagade (freade) man 

resten. Detta skedde efter det att vårbruket avslutats. 

Därmed har vi gått runt rågången för Rackhult och vi är tillbaka där vi började, 

med ett undantag när – Källåen. Gärdsgårn låg under stundom väster och ibland 

öst er om ån beroend på hur strömfåran krökte. Dessutom berättas det att i övre 

änden av Lidåsens äng fanns en spång (bro) med vilkens hjälp man tog sig över till 

27

Hanabo och Tärnhyltan där Johannes på Lidåsen var född. Själv har jag inget minne 

av detta men det försiggick naturligtvis under de sista 50 åren på 1800-talet. 

28 

1 Rackhult 

2 Rackhult ”södra”, Bolet 

3 Appelås 1:2 

4 Appelås 1:4, Fritsa 

5 Lidhult 

6 Apelhyltan 

7 Lidåsen 

8 Käringa stuga 

9 Kolmila 

10 Rackhulta kvarn 

11 Rackaberg 

12 Rackhulta mosse 

13 Änggärdet 

14 Katrines©

Gården, bebyggelsen och människor 

I början av berättelsen om Rackhult har jag gjort nedslag i historien om gården och 

människorna som bott och verkat här. Från början nämndes Rackhult som frälsetorp 

och sedan som gård. Så småningom delades denna i två brukningsenheter, 

vilket skedde den 15 februari 1788. 

Vi vet att två syskon och i förlängningen deras barn var ägare och brukare av Rackhult. 

Den ena gården låg ute vid vad vi kallar Bolet i närheten av sjön och vad 

traditionen berättar är att husen tidigare låg där ute vilket jag också hört av mina 

förfäder. Själv minns jag husgrunderna innan området odlades upp. 

Vi har även hittat kritpipor och mynt från 1747, respektive 1750, vilket styrker mig 

i uppfattningen att detta var den tidigare boplatsen. Mynten är präglade Fredrik den 

1:e som var kung i vårt land 1720-1751. 

Om vi nu rör oss tidsmässigt omkring 1750 och överför det till vår släkt var Jöns 

Hansson, född 1716 bonde i Rackhult tillsammans med sin hustru Märta Mikaelsdotter, 

född 1730 i Gunnilstorp. När hon dog 1772 efterlämnade hon åtta barn av 

vilka två stannade i Rackhult, nämligen sonen Micael, född 1755 och dottern Stina, 

född 1765. Av allt att döma bodde Micael Jönsson och hustrun Gunnil Jönsdotter på 

gården ute vid sjön, där fragment av ladugårdsgrunden fortfarande finns kvar. 

Gunnil Jönsdotter var från Granstorp och guldsmedens syster. Hon fick tillsammans 

med Micael Jönsson döttrarna Marta, Sara och Cajsa samt sonen Johannes. 

Marta flyttade till Tärnhyltan och blev mor till bland andra Johannes Pettersson på 

Lidåsen. Sara gifte sig med Johannes Arvidsson från Hjulfhult och flyttade till Ingarps 

Norregård och blev mormors farmor något som man på släktforskarspråk kalllar 

anförlust, eftersom både mor och far i mitten av 1700-talet hade samma anfäder, 

något som de var ovetande om tills det blev enklare att släktforska via microfilmer 

och dylikt. 

Cajsa hade pigplatser i Smedsgård innan hon gifte sig med Erik Mörk (se Grönahögsboken 

sidan 287) och flyttade till Hyltan-Sörstugan och därefter till Grönahög. 

Johannes tog över 1/8-dels mantal Rackhult och hade detta ett antal år innan Johannes 

Andersson och Cajsa Andersdotter den 24 november 1835 köpte deras del i 

Rackhult. Johannes Mikelsson var gift med Märta Nilsdotter och blev sedan de sålt 

Rackhult torpare på Fåglabäck under Voxtorp i Åsenhöga socken. 

Vi som sysslat med Rackhults historia har kunnat konstatera att utöver boningshus 

och ladugård har nog funnits ytterligare byggnader exempelvis smedja som i så fall 

låg alldeles i yttre ändan av den västra stenbanken. Nedanför vägen till skeppstaden 

har funnits hus som skulle kunna vara ett brygghus om man nu hade sådana på den 

tiden. 

För att kunna transportera djuren till skogen väster om sjön fanns en kavelbro över 

sjökärret och som fanns rester av som jag minns och min farmor berättade om. En 

väg som man använde när man skulle bort till Lidhult gick ute i mossakanten och 

29

© 

upp i backen till Lidhulta Hallerna (berg i dagen). 

Med detta har jag berättat det mest väsentliga om den södra gården i Rackhult och 

fortsätter nu med den gård som nu finns i Rackhult 1:1 ¼-dels mantal. 

Om jag nu återvänder till Jöns Hansson och Märta Mikalelsdotter har jag berättat 

om sonen Micael och sonhustrun Gunnil som hade den södra gården och nu vill jag 

skildra den brukningsenhet som dottern Stina Jönsdotter, född 1765, tillsammans 

med sin make Anders Larsson, född 1763 i Granstorp, övertog och brukade. Vi kan 

kalla denna gård för den norra även om jag aldrig hört den benämningen. 

Anders Larsson och Stina Jönsdotter begåvades med fyra barn av vilka dottern 

Märta var äldst och född 1790. Hon gifte sig med Sven Nilsson från Granstorp och 

flyttade troligen till Gunnilstorp men därefter är hennes vidare öden för mig obekant. 

Näst äldst av syskonen var Cajsa som stannade på föräldragården och gifte sig 

med Johannes Andersson från Södra Berg. 

Johannes och Cajsa fick två döttrar men båda dog i unga år. Dottern Anna Kristina 

gifte sig med Isak Månsson i Valebo men under bröllopsfesten som varade i en 

vecka och över pingsthelgen blev brudgummen sjuk, smittad med nervfeber –tyfus. 

Bruden skötte honom men blev själv sjuk och avled den 17 juli 1840 klockan 9 på 

förmiddagen 18 år gammal endast sex veckor efter bröllopet. I och med detta tragiska 

dödsfall var Johannes och Cajsa barnlösa och ingen fanns som kunde ta över 

gården. Vi skall nu gå vidare med syskonen – barnen efter Anders och Stina ty den 

tredje i ordningen var en son Johannes med efternamnet Andersson, vilken gifte sig 

med Marja Petersdotter från Frälsebo i Kävsjö och köpte Hyltan i Åsenhöga. Den 

tredje i ordningen av Johannes och Marjas barn var dottern Anna Stina som tjänade 

piga åt Johannes och Cajsa i Rackhult. Samtidigt fanns där en dräng, Sven Larsson, 

född i Ingarp, och dessa ungdomar slog sig nu samman med giftermål som följd och 

tog över Rackhult. Dessa blev min fars morföräldrar. 

Anna Stina var en mycket mångkunnig kvinna och många är de barn som hon tog 

emot, med andra ord var hon barnmorska, men självlärd. 

Jag har tidigare citerat min farmor och det var inte bara hon själv som Anna Stina 

förlöste utan många fler som jag träffat och kände som med Anna Stinas hjälp fick 

se dagens ljus. Hon var också kunnig när det gällde djur. Många var de djurägare 

som kallade på henne då något problem uppstått med djuren. 

Du som läser denna skrift kanske ställer frågan. Var låg husen under den tidsperiod 

jag söker skildra? När det gäller den södra gården har jag berättat att husen låg i 

Bolet. Boningshuset ett tiotal meter öster om vägen och ladugården i kanten (norra 

hörnet) av det område som ej är uppodlat. 

Beträffande den norra gården låg husen troligen (boningshuset) på Boakullen ovanför 

nuvarande garaget. Ladugården stod nere bakom nuvarande lillstugan och en 

smedja fanns 10-15 meter väster om kurvan-kröken i backen mot Appelås. 

Nuvarande ladugården byggdes 1901 (fähuset) och ladorna ett par år tidigare. Mellan 

nuvarande mangårdsbyggnaden, vilken byggdes 1883, och lillstugan stod ett 

hus som min farmor kallade farbrora stuga. Det var inte hennes egen farbror som 

hon avsåg utan hennes mors farbror Johannes Andersson (även kallad bonden i 

Rackhult). Ett av vedskjulen fanns också på den plats där det fortfarande är placerat. 

30

Min far berättade att farbrora stuga revs när lillstugan byggdes 1922. Han berättade 

också att man brukade dra in julgrisen i köket i denna stuga och ligga ihjäl den, som 

han uttryckte det. Man stack grisen utan att bedöva den. 

Nuvarande mangårdsbyggnaden som byggdes 1883 har säkert varit föremål för 

mindre om- och tillbyggnader under årens lopp. I avsnittet om Anna Stina och 

Sven Larssons tid i Rackhult skildras mer i detalj byggnationen 1883. Den stora 

ombyggnaden av huset skedde 1947-48 under Ruth och Helge Johanssons bonnatid 

i Rackhult då en källarvåning sprängdes ut, vilket innebar att bergsmassor motsvarande 

cirka 60 kubikmeter fast berg forslades bort. 

Gösta Schultz var bergsprängare och min syster Gudrun har nyligen berättat att 

hon tre år gammal lekte uppe i boden. Det fick Gösta se då han precis tänt en 

laddning i berget. Han sprang upp och stängde dörren om sig och flickan och ville 

på så sätt förvissa sig om att Gudrun blev kvar i ”boa” och inte sprang ut då laddningen 

sprängdes i berget. Gudrun blev emellertid väldigt rädd. Gösta tyckte det 

var hemskt tråkigt att han skrämt Gudrun men kanske hans utseende, lite svartmuskig 

och mörk, bidrog till detta. Alltnog när Gösta morgonen efter uppenbarade sig 

för en ny etapp i bergsbrottet hade han en påse med geléhallon med sig och mutade 

flickan med. 

Man behöver väl inte ha så stor fantasi att förstå vad som skulle kunnat hänt och 

olyckan varit framme och Gösta inte varit så observant och snabbtänkt som han 

var. 

Nu kanske någon undrar vilka snickarna var och något skall vi väl också dokumentera 

om dem. Oscar Green i Valdshult var byggmästare och hans bror Gunnar var 

rörmokare. Ernst Pettersson i Vägabo, Gustav Pettersson på Näset, Fingal Freijd 

i Kärringabacka och Gunnar Johansson, Hestra, snickrade och så höll far och jag 

själva på så mycket vi hann. Som läsarna förstår rörde det sig om en totalrenovering, 

murning av ny murstock och installation av centralvärme. Murstocken murade far 

och farbror Oscar i Mörkebo. 

Hela arbetet tog ungefär ett år och under tiden bodde vi i lillstugan, där vi också 

serverade mat till byggjobbarna, vilket var väldigt vanligt på den tiden. Man hade 

”byggekära” i maten. 

År 1946 byggdes ved- och vagnskjul och 1953 byggde vi om ladugården – fähuset. 

31

Stenbanken vid Bolet och i bakgrunden Rackhultssjön.© 

32

Flera är de torp som funnits 

under Rackhult och Appelås. 

Nedan skildras såväl torpen 

som människorna som bebott 

dem. 

Torpen i omgivningen 

Torpet Apelhyltan 

Olika är omständigheterna 

omkring ett torpställes tillkomst 

och att det under stundom 

kan ligga tragik bakom 

ett sådant ger följande belägg 

för. 

Skylten där torpet Apelhyltan låg. 

Magnus Hansson, född den 24 

oktober 1791 och hans hustru Christina Nilsdotter, född den 24 april 1797 var på 

1840-talet ägare och brukare till kronoskattehemmanet 1/8-dels mantal Appelås, 

men tvingades senare i livet framleva sina dagar som torpare. 

Det berättas nämligen att Magnus Hansson skrev på (gick i borgen för) Anders 

Vingård som grundade Marieholms Bruk och på så sätt kom på obestånd då bruket 

gick i konkurs. Gården såldes på konkursauktion den 3 maj 1847 och ropades enligt 

protokoll ut tre gånger. Vid sista utropet vilket stannade på 389 riksdaler silvermynt 

klubbfästes i vanlig ordning, och enligt protokoll efter lång betänketid. 

Innan auktionen började kungjordes följande villkor; 

1. Hemmanet får endast tillträdas i befintligt stånd och köpeskillingen betalas fjorton 

dagar därefter. 

2. Utgör köparen till hälften för denna lott de undantagsförmåner som Petter Jaensson 

förbehållit, enligt Contract den 29 november 1826. 

3. Förbehålles Nils Josefsson i Käringabacka det tråddragsfall han enligt Contract 

innehar. 

”Omedelbart efter det på vanligt sätt bekräftats tillkännagav bemälte Johannes Andersson 

att inropet gjorts för drängen Jöns Pettersson i Öjhult och dennes tilltänkta 

hustru pigan Sara Jonasdotter i Rackhult, vilka nu närvarande och sådant erkände 

fördenskull och utfäste köpeskillingen genom till sysslomannen blivit till betald 

och härigenom kvitterad. Så avhändes förenämnde hemmansdel förre ägaren och 

tillgodogöres köparen bemälde Jöns Pettersson och hans tilltänkta hustru uti hus 

och jord med alla övriga förmåner och lägenheter som därtill av ålder lyds nu lyda 

eller framdeles lagligen tillvinnas kunna, att tillträdas som förut är bestämt.” 

Till yttermera visso varder detta protokoll med mitt och sysslomännen bekräftat i 

vittnes närvaro Betygar som ovan Magnus Hansson Hjulfhult auktionsman Sven 

Johansson, Hult och Mikael Månsson i Kramphult sysslemän och säljare Jöns Pet- 

33

tersson och Sara Jonasdotter köpare Svening Svensson i Granstorp Johannes Andersson 

Rackhult Sara Jonasdotters förmyndare. 

I samband med försäljningen fick Magnus Hansson och hans hustru Christina Nilsdotter 

enligt torparkontrakt den 13 mars 1848 besittningsrätt till Apelhyltan. Enligt 

detta kontrakt och köpebrev den 3 maj 1847 är torpplan belägen och bestämd till 

den så kallade Oxrödjan söder om Bölabroen (över Bölbrokärret) där de skulle få 

uppföra för dem ”behöfliga boningshus”. 

Följande citat ur nämnda köpebrev och torparkontrakt: 

”Timmer tages på hemmanets skog som köparen utsyner. Å nämnda rödja som får 

inhägnas äger Magnus Hansson verkställa odling och för sig och hustru i deras 

livstid begagna samt taga nödig strödja gjärdsle och vedbrand i hemmanets utmark 

dock med förbehåll att ingen skog får huggas mellan gården och planen utan i väster 

och söder ner mot åen. När hus blivit uppförda och så inredda att de bebos utgöres 

årligen för denna lägenhet. Åtta mans och åtta kvinnodagsverken som göres under 

bärgningstiden (mellan 25 mars och den 30 sept) mot mat på stället allt i deras livstid.” 

Som framgått av köpebrevet avhänder man sig rätten till hemmanet Appelås både 

för sig själva, sina barn och arvingar. Det skulle dock inte gå mer än ett år innan 

Nils Andersson i Smedjebo och Nils Josefsson i Käringabacka å pigan Ingrid Magnusdotters 

vägnar stämt Jöns Pettersson och hustrun Sara Jonasdotter angående 

bördsrätt till Appelås. Ingrid Magnusdotter var dotter till Magnus Hansson och 

hans hustru Christina Nilsdotter. Målet ogillades men man återkom 1859 då Jöns 

Pettersson var död med nya ansträngningar för att få tillbaka gården, men inte heller 

då lyckades man. Christina och Magnus vidare öden är ganska lite kända. 

Dottern Ingrid Magnusdotter, född den 25 maj 1829, gifte sig med Karl Magnus 

Andersson från Tranemo, född den 2 juli 1828. Makarna fick fyra barn, nämligen 

Krestin född år 1868, Amandus 1870, Johan Emil 1873 och Alvida Beata född 

1878. 

Samtliga utvandrade till Amerika åren 1890-1893 och torpet blev därefter obebott. 

Föräldrarna dog 1885, respektive 1893. Ingen av barnen har hörts av och därför 

slutar historien om torparna på Apelhyltan här. 

Den odlade jorden på torpet är sammanhängande i ett stycke. Lite små åkerlappar 

med tillhörande odlingsrösen finns söder om nämnda åkerstycke. Norr om torpplanen 

i sluttningen mot kärret finns flera avsatser utschaktade och om dessa odlats 

eller endast använts som slåtter är okänt. 

Någon källare finns inte på Apelhyltan men alldeles utmed vägen ner mot tråddraget 

finns en fördjupning som kan vara en potatisgrav eftersom den ligger i en liten 

torr kulle där inte vatten stiger upp. 

På de flesta torpställen finns en källa (brunn) men så är inte fallet på Apelhyltan. 

Det närmaste vattenstället var, vad vi kan bedöma, Sarekärret lite öster om torpet 

eller nere vid vägen mot tråddraget. En säker källa och dessutom en kallkälla 

med god vattenkvalitet finns i trakten av Bölabroen, endast 75 centimeter djup och 

man kan inte hålla för otroligt att man hämtade vatten där åtminstone om det var 

”torrår”. Vattnet var så kallt att det snörpte ihop halsen när man drack.© 

34

Apelhyltan brukades sedan av huvudgården till i början av 1950-talet. Sista året 

som det såddes säd där var 1957 då brukaren var Helge Johansson, Rackhult. Därefter 

bärgades ett antal år hö som kördes fram med släpräfsa till en lada där det 

förvarades över vintern innan det kördes hem. 

Torpet används fortfarande 2009 till bete. 

Boningshuset flyttades omkring år 1900 och var den så kallade lillstugan i Apelås, 

vilken tyvärr brann ner i slutet av 1970-talet. Ladan stod kvar i slutet av 1980-talet 

då taket började bli dåligt och det inte upplevdes angeläget att ha byggnaden kvar. 

Man brukar i bygden tala om ett sjukdomstillstånd benämnt Apelhyltasjukan. Den 

yttrade sig så att när man ätit sig mätt ville man gå och lägga sig att sova och när 

man sovit en stund ville man äta igen. Om ursprunget är från Apelhyltan låter jag 

vara osagt, men skall man döma efter det arbete som utförts av torparna där har 

sjukdomen inte grasserat ständigt. 

Torpet Lidåsen 

Lidåsen bebott sedan år 1850, 

enligt husförhörslängd. 

Vid hösttinget i Unnaryd den 

14 september 1852 ingav Isak 

Månsson, Valebo, en handling 

viken innehöll en överenskommelse 

mellan å ena sidan Johannes 

Andersson och dennes 

hustru Cajsa i Rackhult samt å 

andra sidan torparen Johannes 

Pettersson och dennes hustru 

Britta Svensdotter angående 

bruknings- och besittningsrätt 

till torpet Lidåsen. 

Skylten Lidåsen omtalar att torpet var bebott till 1904. 

Enligt kontrakt den 1 september 

samma år är torpplan belägen intill Appelås ägoskillnad samt den så kalllade 

Källåen. Vidare det gärdsgårdsstängsel som blivit upprättat. Med andra ord är 

markområdet beläget i nordvästra hörnet av Rackhults ägor. 

Timmer, nödig vedbrand samt gärdslefång tages på åboens ägor samt ströa och 

mulabete efter framdeles överenskommelse. 

I vanlig ordning skulle dagsverken utföras vid huvudgården, tjugo under sommaren 

och tio under vintern. Inteckningen gällde för deras livstid och skulle förnyas när 

tio år förflutit om det fortfarande skulle äga giltighet. 

Johannes Pettersson var född i Tärnhyltan i Källerö socken den 25 maj 1821 och son 

till torparen Peter Andersson och hans hustru Marta Micaelsdotter, som var född 

i Rackhult. Föräldrarna var Micael Jönsson och Gunnil Jönsdotter, som troligen 

bodde på den södra gården i Rackhult. Vid denna tid fanns två gårdar, dels ovanstående 

och dels den som beboddes av Stina Jönsdotter (syster till Micael Jönsson) och 

hennes make Anders Larsson. 

35

Johannes Pettersson tjänade under flera år dräng hos Johannes Andersson och Cajsa 

Andersdotter i Rackhult. Som framgår av ovanstående var Cajsa och Marta Micaelsdotter 

kusiner. 

Britta Svensdotter var född den 31 juli 1824 i Tuddebo, Valdshult, och dotter till 

soldaten Sven Dryg och hans hustru Cajsa Larsdotter. Enligt husförhörslängd kom 

Johannes och Britta till Lidåsen år 1850. Båda bodde där till sin död. 

Johannes slutade sina dagar den 4 maj 1883 och Britta den 29 april 1904. Därefter 

blev torpet öde. Stugan som nu ägdes av Johan Petterson, Rackhult, stod kvar till år 

1907. August Käll i Norrahammar, ursprungligen från Nissafors, och gift i Gynnås 

Byn köpte den nämnda år och flyttade den till Norrahammar. 

Då August Jonsson och Helge Johansson kolade den sista milan i Rackhult stod ladugården 

ännu kvar. I samband härmed revs den och timret togs till den närbelägna 

milan och kolades. 

Lidåsen brukades av huvudgården fram till år 1925-26 och man vet med säkerhet 

att det under första världskriget odlades både säd och potatis där. Därefter bärgades 

hö några år innan torpet tillsammans med skogen betades av kreatur. 

Det är lätt att orientera sig på Lidåsen då grunden från såväl stuga som ladugård 

finns kvar. En källare som är mycket välbyggd för att vara uppförd under så primitiva 

förhållanden är välbevarad. Som kuriositet kan nämnas att betande får tog sin 

tillflykt till källaren och än i dag kan man hitta fragment av fårgösdsel i denna. 

Om man vandrar omkring på Lidåsen och ser formationen på gärdet finner man att 

namnet är ganska välfunnet, åsen som sträcker sig från platsen för torpstugan och 

36 

Den välbevarade jordkällaren på torpet Lidåsen.©

mot söder alltsammans i sluttningen-liderna mot väster. Man kan bara gissa sig till 

att man använt det gamla beprövade sättet att ”slana sten” då man skulle frakta sten 

ur åkrarna. För läsaren som inte är bevandrad i hur man gick till väga kan vi berätta 

att man byggde liksom en räls av slanor och därpå en doning som man lastade sten 

på. Därefter begöts slanorna med vatten som frös till is. Doningen lastad med sten 

fick en ansenlig fart i sluttningen innan den lastade av sig själv i stenröset. 

Frågan kommer osökt: Hur kunde en torpare under sin tid på Lidåsen hinna med de 

primitiva hjälpmedel som stod till buds, bryta så mycket sten och odla de åkertegar 

som finns där? 

Johannes och Britta på Lidåsen begåvades med sju barn. Christina som var äldst 

skötte i sju års tid Cajsa Andersdotter i Rackhult under hennes ålderdom-sjukdom 

och senare även Johannes Andersson till dennes död år 1877. Nämnas kan att han 

testamenterade 500 riksdaler till Christina på Lidåsen, vilket i dagens penningsvärde 

lär motsvara cirka 22.000 kronor. 

Christina var född den 5 juni 1851. Hon gifte sig den 25 oktober 1878 med Johan 

Mellin i Mjöhult, Källerö och flyttade redan den 25 november samma år till makens 

hem. Johan Mellin hörde till pionjärerna inom folkväckelsen men mer om detta 

finns att läsa i församlingarnas minnesskrifter, bland annat i Mötesplats Getudden. 

Christina Johannesdotter slutade sina dagar den 30 augusti 1910 medan maken som 

var född den 23 mars 1848 levde till den 21 juli 1931. 

Näste i barnaskaran var en son med namnet Petter Magnus. Han var född den 9 

april 1854 med dog helt ung, redan i augusti 1857 drygt tre år gammal. 

Den som Källeröborna mest minns är förmodligen Maria Johannesdotter som under 

många år bodde i Göhestra hembygdsstuga. Maria var född den 21 oktober 

1856 och flyttade först till Ingarp och tjänade förmodligen som piga där innan hon 

blev piga hos smeden Petter Johannesson i Göhestra som blivit änkeman. Maria 

levde återstoden av sitt liv i Göhestra 

och försörjde sig med vävning, vilket 

de var väldigt kunniga i både hon och 

hennes syster Anna som också under 

många år bodde i Göhestra. Ett utmärkande 

drag hos systrarna var deras 

förnöjsamhet och varma gudsfruktan. 

Maria dog den 27 oktober 1947. Systern 

Anna, som var född den 30 april 

1871 flyttade först till Våthult den 12 

oktober 1895 och bodde som vi nämnt 

de senare åren i Göhestra och slutade 

sina dagar den 13 december 1948. 

Båda systrarna förblev ogifta. 

Inga Sara var den tredje i raden av 

döttrar, född den 24 mars 1859. Hon 

flyttade till Jönköping den 19 oktober 

1882. Inga Sara var gift med Herman 

Maria på Lidåsen. Bilden togs då hon bodde i 

Göhestrastugan. 

37

Karlsson och makarna fick sex barn, varav en av sönerna adopterades bort. Hon 

hade dessutom en dotter Thyra Maria som var född den 2 januari 1881 och växte 

upp på Lidåsen. Teodolf Svensson uppges vara Thyras far, men han reste enligt 

emigrantlängden över till USA någon månad innan dottern föddes. 

Ytterligare två söner föddes på Lidåsen, nämligen Svening August och Petter Malkom. 

Svening August var född den 31 oktober 1862 och gift med Vilhelmina Land 

född den 31 maj 1864 och dotter till soldaten Anders Land i Valdshult. Svening 

August fick tillsammans med sin hustru Vilhelmina tio barn. Äldsta dottern Betty 

Emelia föddes den 2 november 1884 i Åsenhöga. Därefter år 1885 flyttade familjen 

till Båraryd. Betty Emelia gifte sig med Johannes Larsson i Norskog och av de 

övriga syskonen bosatte sig Gustav Algot först i Nabben, Anderstorp, och sedan i 

Hagshestra, Gnosjö. Gustav antog släktnamnet Stigemyr. 

Svening August slutade sina dagar den 30 juni 1944 och hustrun Vilhelmina den 

10 januari 1959. 

Petter Malkom slutligen var född juldagen år 1864. Under några år i sin ungdom 

tjänade han dräng hos Sven Larsson och Anna Kristina Johannesdotter i Rackhult. 

År 1889 flyttade han till Våthult och gifte sig med Goda Andreasson. Makarna fick 

fem barn. Peter Malkom dog den 15 november 1952 som den siste av söner och 

döttrar till Britta och Johannes på Lidåsen. 

Min far Helge Johansson berättade från sin barndom att han minns när Britta på 

Lidåsen begravdes. Blott fem och ett halvt år gammal satt han vid köksbordet och 

såg likfärden. Adolf Nilsson, Käringabacka, var bara 17 och ett halvt år gammal, 

men anförtroddes trots sin ungdom det ansvarsfulla uppdraget att med häst och 

vagn transportera kistan till kyrkogården. Om man betänker hur oländig marken 

är där färden gick får det väl närmast betraktas som ett under att inget intermesso 

hände. 

Torpet Stenklämman – Käringas stuga 

Enligt kyrkoböckerna benämnt Stenklämman men i daglig tal kallat Käringas stuga. 

Namnet, troligen uppkommet efter den änka som senast bodde i denna backstuga, 

vilket skedde vid 1790-talets början. Den kvinna som här avses var Märta 

Håkansdotter född den 8 oktober 1746 och dotter till soldaten Håkan Modig, Mo 

soldattorp, som antogs år 1741. 

Märta Håkansdotter ingick äktenskap med bonden Anders Eriksson i Gynnås (troligen 

Norregård) och fick med honom bland andra barnen Erik född år 1784 och 

dottern Sara, född 1786, vilken gifte sig med Sven Pettersson, Hansabo, Valdshult. 

Enligt uppgifter som finns dog Märta hos dottern Sara den 19 mars 1831 i Hansabo, 

84 år gammal. 

Som kuriosa kan nämnas att den person som hembygdsamatörerna spelade vid Lidernas 

kvarn för några år sedan, ”Johannes Stöparen” var dotterson till Märta Håkansdotter. 

Spelet ingick i Teaterresan i Gislaveds kommun och framfördes på ett 

mycket förtjänstfullt sätt. 

Ingen vet i dag när Stenklämman byggdes och inte heller av vem. Emellertid var 

stugan belägen alldeles vid vägkanten norr om Kvarnavägen i den så kallade Kär-© 

38

ingliden. Många frågeställningar dyker upp när man sysslar med torparnas och 

backstugesittarnas historia. Bland annat, varför byggdes inte stugan ute i Gynnås 

intag? Var gick gränserna och hur mycket tillhörde Nissafors fideikommiss? Hade 

Kvarnavägen betydelse för lokaliseringen av stugan? Frågorna blir många och i de 

flesta fall obesvarade. Runt husgrunden finns små plättar – åkerlappar – som man 

kan tänka sig blivit odlade under Märta Håkansdotter tid på Stenklämman. 

Beträffande vägen fram till Rackhult gick den ursprungligen upp till Stenklämman 

och vidare Kvarnavägen fram till gården. Min farmor berättade att Johannes på 

Lidåsen tyckte att vägen blev onödigt lång som den var och därför bad han Sven 

Larsson, eller kanske det var Johannes Andersson om löfte att få göra i ordning 

vägen – stigen upp till vilestenen – vilket är historien om Lidåsenvägens tillkomst. 

Vilestenen 

39

Gården Lidhult ett minne blott 

Lidhult under dess blomstringstid.© 

I området mellan Rackhult, Hult och Djupelsbo finns ruiner från en gård med namnet 

Lidhult. Första gången som Lidhult omnämns i jordböckerna är på 1670-talet, 

och då som Agneta Horns frälse. Lidhults ursprung och uppkomst är väldigt lite 

känt av nu levande människor. Visst finns det husförhörslängder där människors 

namn finns antecknade och dessutom berättelser och traditioner i bygden. Såväl 

Lidhult som Rackhult låg tidigare under Nissafors Fideikommiss. Rackhult var då 

huvudgård och Lidhult torp under Rackhult med dagsverksskyldighet på huvudgården. 

Min far Helge Johansson som var född här i Rackhult kände mycket väl till de som 

bott på gårdarna i omgivningen. Han berättar om när bonden i Rackhult friköpte 

gården, vilket troligen skedde under första delen av 1700-talet då Hans Jönsson 

var bonde i Rackhult. Denne trodde då att köpet även innefattade torpet Lidhult, 

men det gjorde det inte utan fru Flack på Nissafors Fideikommiss behöll torpet och 

mantalssatte det till 1/8-dels mantal och satte det dessutom i knekthåll i Ödestugu 

socken. Eftersom inget blev skrivet om torpet var det och förblev det i fideikommissets 

ägo. 

Under en tid lär det ha funnits två ställen i Lidhult där det ena låg i trakten av Sörgärdesåkern, 

även om vi aldrig hittat någon husgrund, men vad far har hört berättas 

av sina föräldrar låg det söder om vägen mellan Rackhult och Djupelsbo. Den gård 

som var bebodd till omkring år 1915 låg där ruinerna efter husen och källaren är 

40

elägna. Lidhult var som jag tidigare berättat ett riktigt gräsgärde men det var inte 

bara gräs som växte där borta, utan det fanns även åkerplättar där man odlade säd, 

vilket bland annat framgår av ett brev från Ruth där hon påminner brodern Andrén, 

sedan han flyttat till Sibbhult, att säden börjar vara mogen för skörd. 

Brevet är daterat den 4/9 1915, alltså strax innan familjen bröt upp från Lidhult. 

I min ägo har jag auktionsprotokollet från lösöreauktionen den 27/10 1915 där det 

bland annat såldes en ko för 195 kronor, en ko för 150 kronor, en kviga för 135:50, 

en kvigkalv för 69 kronor och en tjurkalv för 65 kronor. Kanske detta ger en bild av 

Lidhult men också priser på boskap på 1910-20-talet. 

Nu odlade man inte enbart hö och säd i Lidhult utan även potatis och rovor. Om 

detta berättar far följande episod: En höst när han var i de nedre tonåren hjälpte 

han familjen i Lidhult med att köra rovor och därtill var han utrustad med häck 

och vagn som han körde med en oxe. När kvällen kom och far skulle köra hem var 

oxen otålig efter att ha varit hemifrån hela dagen. Han tog då vägen över Hallerna 

(berg i dagen) och genom ledet (grinden) i rågången mot Rackhult. Alldeles norr 

om grinden gick den gamla vägen utför en backe ner mot mossen och vidare fram 

till Bolet. Väl framkommen till liden tog oxen fart och började springa utför backen 

tills vägen började plana ut. Där satt en sten i vägkanten som ena framhjulet högg 

i och det bar sig inte bättre än att häcken välte av och hamnade på en myrstack på 

motstående sida av vägen. I häcken satt far oskadd under det att oxen springande 

med vagnen efter sig tog vägen hem till gården. 

I vår berättelse om Lidhult har vi till en början sökt skildra själva uppkomsten av 

torpet Lidhult och vidare den fortsatta historien under senare delen av 1800-talet 

och några år i början av 1900-hundratalet. När vi forskar i historien kan vi konstatera 

att här finns luckor i uppgifterna som vi har tillgång till och därför blir historien 

inte så fullständig som man skulle önska. 

Den först nämnde bonden var Lars Nilsson på 1750-talet. Denne var född den 17 

oktober 1711 och dog på julafton 1765. Lars Nilsson var gift med Karin Andersdotter, 

född den 24 augusti 1715 i Smedsgården. Hon slutade sina dagar i Lidhult den 

2 november 1785. 

Nu tar sonen Anders över som åbo, han är född den 6 april 1751 i Lidhult och dog i 

Lidhult den 2 december 1797. Anders Larsson var gift med Elin Jönsdotter som var 

född i Ingarp den 20 december 1760. Hon var dotter till Jöns Svensson och Sigrid 

Andersdotter från Ingarp. Anders och Elin fick fem barn, nämligen Lars född 1786, 

Johannes född 1787, Nils född 1790, Catarina född den 30 juli 1792 och Sigrid född 

1795. När det gäller Lars och Johannes noteras från dopet att Michel Jönsson, Rackhult, 

med flera var faddrar. 

Anders dog i Lidhult sedan han länge plågats av svinsot. Han efterlämnade en fattig 

änka och fem små barn. Elin Jönsdotter levde till år 1838 då hon som änka och 

fattighjon avled i Lidhult av ålderdom och skröplighet. 

En broder till Anders Larsson, Nils Larsson född den 6 augusti 1741, gifte sig med 

Märta Jonsdotter i Apelås och flyttade till Stora Öjhult i Valdshult och därefter 

till Hulsjöfjäll i Stengårdshult, där båda makarna avled och följaktligen också är 

begravda. 

41

Enligt uppgift kom en dotter till Nils och Märta, Cajsa Nilsdotter, efter diverse pigtjänster 

i prästfamiljer i bygden till prästgården i Saleby i Skaraborgs län. 

Bland Anders Larssons barn fanns en dotter med namnet Catarina född 30 juli 

1792. Eftersom det funnits en backstuga benämnd Catrines alldeles öster om Appelås 

kyrkväg och dessutom att den kvinna som bott där lär vara från Lidhult är nog 

vår gissning ganska kvalificerad. Det var nog Catarina Andersdotter som bodde 

på Catrines. Backstugans plats är utmärkt genom hembygdsföreningens försorg. I 

något sammanhang nämns Ängastugan, vilket kan vara denna backstuga eftersom 

den ligger i Lidhults änggärde. 

Med detta lämnar vi backstugan Catrines och återgår till skildringen av Lidhult. 

Vi har redan konstaterat luckorna som finns i berättelsen om Lidhult. Något berättas 

emellertid i en boskapslängd pre Anno 1636. I Västbo prästagäld Åsenhöga i 

Lidhult fanns vid denna tidpunkt en kvinna Märit som i utsäde sått en halv tunna 

säd och vidare i boskap fanns en ko, en kviga, två får och ett ungfår. Detta tyder på 

att Lidhult varit bebott innan ovannämnde Lars Nilsson kom till Lidhult. Eftersom 

Lidhult var ett torpställe är det inte helt säkert att torparna noterades så noggrant. 

Om vi nu går vidare i Lidhults historia hittar vi en ny hemmansbrukare (HB) Anders 

Joensson (Johansson) född 1770 i Göhestra i Källerö. Han vigdes 1801 med 

Britta Andersdotter, född 1767, eventuellt 1765 från Ingarp. Barn Cajsa, född 1802 

och Johanna, född 1804. Förmodligen handlade det bara om några få år i Lidhult, 

eftersom familjen 1822 bodde i Kärringbacka, där dottern Cajsa dog blott 20 år 

gammal. År 1826 flyttade familjen till Törestorp, Åsenhöga socken, där föräldrarna 

blev inhysta hos sin dotter Johanna, gift med Peter Johansson, född 1798 i Anderstorp. 

Anders Joensson var son till Jon Knutssson, född 1743, vilken kom ur den stora 

Stenshultssläkten. 

Under ett par år alldeles i början av 1820-talet var Erik Eriksson med hustrun Maria 

Bengtsdotter brukare i Lidhult. De fick en son, Anders Eriksson, född den 15 april 

1823. 

Näste brukare och arrendator i Lidhult var Peter Nilsson, född den 8 april 1797 i 

Tärnhyltan, Källerö. Han vigdes med pigan Ingeborg Josefsdotter i Lidhult i april 

1824. Hon var född i Hammelsbo år 1805. Tillsammans fick makarna en dotter 

Anna Cajsa, född 1826. Redan 1828 dog hustrun av blodgång. Peter gifte om sig 

med Johanna Carlsdotter i Djuppelsbo, men född i Kävsjö på torpet Eriksbo 1807. 

Hon uppges ha en son, Peter Petersson, vars far var skomakaren Peter Arvidsson, 

vilken dog innan sonen föddes. Detta medtaget för att visa vilken tragik ett dödsfall 

kunde ge upphov till. 

Peter och Johanna gifte sig 1829 och fick tillsammans sju barn. Två hade de från tidigare 

äktenskap, varför familjen bestod av nio barn. Av deras söner dog den äldste, 

Anders endast 15 år gammal. Den ojämförligt mest kände är Johan Petersson som 

senare blev arrendator i Lidhult och dessutom var en av pionjärerna i Åsenhöga 

missionsförsamling. En annan av Peter och Johannas söner var Nils som utbildade 

sig till skräddare och antog släktnamnet Sparrendahl. Han var den förste i släkten 

som tog detta släktnamn. Nils Sparrendahl ligger begravd i Sundsvall.© 

42

Johan Petersson blev som vi nämnt näste 

åbo i Lidhult men också den siste i 

raden av hemmansbrukare som man 

ibland benämnde arrendatorerna. Han 

var född i Lidhult den 13 oktober 1834 

och slutade sina dagar den 21 september 

1909. Johan ingick år 1870 äktenskap 

med Britta Kristina Emanuelsdotter 

från ett torp under Mjogaryd i Kävsjö 

församling. Britta Kristina var född den 

21 maj 1847 och levde till den 26 december 

1926. Tillsammans med sin man Johan 

fostrade hon åtta barn på den lilla 

gården. Efter makens död bodde hon 

kvar under sex år och brukade gården 

tillsammans med de barn som fortfarande 

bodde kvar i Lidhult. 

Britta Kristina var dotter till Emanuel 

Månsson och Stina Nilsdotter i Mjogaryd. 

Under många år hade Johan och 

Britta Kristina samlat läsarna till möten 

i Lidhult, detta långt innan missionshuset 

Elim i Hult byggdes. De unga som 

Britta-Stina i Lidhult. 

Johan Pettersson och Britta Kristina 

Emanuelsdotter i Lidhult, tillsamans med 

fem av de yngsta barnen. fr.v. Elisabet, 

Aron, Vilhelmina, Andrén och Rut. 

växte upp i Lidhult kunde knappast undgå 

att påverkas av atmosfären i hemmet och 

därför är berättelsen om äldste sonen Oskar, 

född 1872, som stod på stenrösen och predikade 

för korna och fåren mycket trovärdig. 

I berättelsen, som är publicerad i boken Mötesplats 

Getudden, ger Oskar tillkänna sina 

framtidsplaner enligt följande: Antingen 

skall jag bli Paulus eller Petrus, Henriks eller 

Sandblad, alltså var två apostlar och två 

av väckelserörelsens förkämpar förebilder 

för torparpojken i Lidhult. 

Nu blev inte Oskar en ordets förkunnare 

utan kom i likhet med sin bror Aron i skräddarlära 

i Jerstorp i Åsernhöga. Senare följdes 

de båda bröderna åt på gesällvandringar 

i Europa, bland annat till Paris och London. 

I London ingick Oskar äktenskap med Ada 

Vickander där hennes föräldrar hade skrädderi. 

Tilläggas kan att Oskar så småningom 

43

återvände till Sverige efter att ha 

mellanlandat i Norge. Oskar Sparrendahl 

dog den 25 september 1931 

och är begravd på Själevads kyrkogård. 

En dotter till Oskar och Ada, Lil 

Tomasson, bor i Sibbhult. Hon har 

varit till stor hjälp vid tillkomsten 

av denna skrift. 

Brodern Aron hamnade i USA, 

närmare bestämt i Lafayette Indiana 

där han hade både ranch och 

skrädderi. Båda bröderna antog 

namnet Sparrendahl i likhet med 

sin farbror Nils. 

Av övriga syskon i Lidhult gifte 

sig dottern Ida, född 1873, med 

August Heyl i Gislaved. Deras son 

Ture Heyl bodde senare i Värnamo. 

Elisabeth, född 1875 gifte sig med 

Fredrik Fröjd och bodde i Nybro. 

Gustaf, född 1878, tjänade dräng 

Skräddargesällerna Oskar och Aron i Lidhult.© 

hos Adolf Svensson i Hult men 

drabbades av tbc och avled i sin 

ungdom. Aron, född 1880, emigrerade som vi nämnt till Amerika. Återstår gör 

de tre yngsta, vilka jag alla sammanträffat med. Vilhelmina, född 1883, tjänade i 

20-årsåldern piga hos Adolf Svensson i Hult. Ett särskilt förhållande uppstod mellan 

Mina och hennes husbonde, vilket medförde att hon blev gravid och födde den 

3 februari 1904 dottern Siri som tillbringade sina barnaår i Lidhult. Ett kärleksbarn 

skulle man kunna säga eftersom häradsdomaren Adolf Svensson erkände sitt faderskap 

till. Mina ingick senare äktenskap med Ivar Hansén och flyttade till Sibbhult. 

De båda yngsta, Andrén, född 1886, och Rut, född 1889 flyttade omkring 1915 till 

Sibbhult. Det skedde i samband med att hemmet i Lidhult bröts upp och epoken med 

boende i Lidhult var slut. 

Om nu Andrén och Rut var de yngsta av Britta Kristinas och Johans barn var den 

sista som föddes i Lidhult Siri Bruce, som hon hette som gift. Siri fick leva ett långt 

och innehållsrikt liv tills hon den 16 juli 2005 avled drygt 101 år gammal. Hon var 

född den 3 februari 1904 och var mycket minnesgod. Enligt Lil Thomassons berättelse 

höll hon under många år kontakten med släkt och vänner i de småländska 

bygderna. 

Husen i Lidhult, boningshus, ladugård och bod-vedskjul, köptes av V A Josefsson 

i Götarp och blev bostad till anställda vid fabriken. Husen revs och byggdes upp i 

Brunnsnäs i Götarp, den fastighet som nu ägs av Solveig och Åke Svenningsson. 

Under åren 1916-1936 brukades Lidhult av August Jonsson och Helge Johansson i 

44

Brev 

Rackhult, vilka fram till början av 1930-talet odlade havre där. Åkrarna slogs och 

betades under åren därefter. 

I samband med att fideikommisset i Nissafors avvecklades och nyordningen som 

följde därmed röjdes all lövskog ner på Lidhults gärde och detsamma planterades 

igen med granskog. På gården fanns tidigare ett par popplar som också höggs ner, 

vilket resulterade i tusentals poppeltelningar och därför blev området nästan oge- 

45

nomträngligt under lång tid. 

År 1951 såldes delar av Hyltebruks marker 

ut som stödskog och så blev fallet också 

med Lidhult. Därför delades området i två 

delar av vilka den ena köptes av Sigfrid 

Gustavsson i Djuppelsbo och den andra av 

Gustav Svensson i Smedsgård. 

Av det som finns kvar av bebyggelsen 

är, förutom en källare, ett par ruiner från 

byggnader, men allt vittnar om en svunnen 

tid. 

Att det inte alltid var ”en dans på rosor” att 

vara fideikommissarrendator visar följande 

berättelse: Johan Pettersson hade fått för 

sig att fideikommisset bekommet Lidhult 

på olagligt sätt, och att han skulle processa 

tillbaka gården. Detta prat kom fram till 

Siri Pettersson, Lidhult. 

höga vederbörande och då Johan vid ett 

tillfälle råkade försumma att betala arrendet 

i rätt tid blev det vräkning. 

Ett par dagar före jul uppenbarade sig länsman och ett par handfasta karlar i Lidhult. 

Allt bohag vräktes ut på backen. Djuren föstes ut ur ladugården. Sen låste 

länsman dörren och tog nyckeln med sig. Mor Britta som höll på med julbaket fick 

ta det halvbakta brödet ur ugnen och den jästa degen i ett tråg och gå till närmaste 

gård för att baka färdigt. Makarna, barnen och djuren fick tak över huvudet hos 

grannarna i Hult, Rackhult och 

Djupelsbo. Att inte länsman 

var glad åt sitt tjänsteuppdrag 

kan man förstå. Före hemresan 

tog han upp två kronor och gav 

mor Britta, en bra slant på den 

tiden. 

När länsman kom till Hult 

gick han in till Adolf Svensson 

och lämnade nyckeln samt 

bad denne åka till Nissafors 

och lägga ett gott ord för Lidhultsborna. 

Påföljande morgon 

fullgjorde han detta uppdrag 

och fick vräkningen upphävd. Mina Pettersson och Siri och Ivar Hansen, Sibbhult. 

Johan med familj kunde flytta 

in Fotnot: sitt bohag Mer information och sina och djur berättelser igen. om Johan i Lidhult finns i boken Mötesplats Getudden sidan 

Julfriden 70 och boken var Mötesplats räddad. Elim sidorna 17 och 20.© 

46

Appelås – två gårdar 

Appelås utgörs av två gårdar å 1/8-dels 

mantal vardera. Gårdsnamnet gör verkligen 

skäl för namnet eftersom gårdarna i Appelås 

har ett minst sagt naturskönt läge med 

en hänförande utsikt mot söder och väster. 

En av förra ägarna till Appelås, Karl Kristoffersson, 

brukade berätta att man vid 

klart väder vintertid då träden mist sitt lövverk 

kunde se sanatoriet i Ulricehamn från 

Appelås. Byggnaden, vilken revs för omkring 

40 år sedan, var norra Europas största 

trähus. På samma plats ligger i dag kurhotellet 

med alla sina aktiviteter och strax öster 

därom ligger Galtåsen, Västergötlands 

högsta punkt 359 meter över havet. Även 

om det låter otroligt att man kunde se ända 

till Ulricehamn från Appelås är det kanske 

inte så konstigt med sådana höjdlägen på 

båda håll. 

Vi har redan citerat hembygdsboken Åsenhöga 

från forntid till nutid och eftersom den 

innehåller mycken faktaupplysning vill vi 

Ungdomspoträtt av Karl Kristoffersson 

i Appelås. 

citera ett ytterligare avsnitt ur densamma. Namnet har inte förändrats under de 

fyra sekler som man kunnat utforska. Om det vid tidpunkten för hembygdsbokens 

tillkomst 1980 var obebott i Appelås har mycket hänt under de senaste årtiondena 

befolkningsmässigt sett. För närvarande (2009) är Appelås 1:2 bebott av familjen 

Anette och Per Runesson och Appelås 1:4 var så sent som 2007 bebott av Ulla och 

Hans Svedling året runt. I samband med makarna Svedlings flytt till Värnamo försåldes 

fastigheten som bland annat utgjorde mangårdsbyggnaden avstyckad år 1924 

från Appelås 1:3. 

I början av 1600-talet är jungfru Anna Persdotter Stierna ägare till Appelås. På 

1620-talet blev gården fjärdingshemman under sätesgården Kramphult och på 

1670-talet var den rå och rör under Tigehov med Durell och senare Birgitta von 

Cracau som ägare. År 1698 blev gården skattevrak till kronan av ägarna till Dömestorps 

gods i Halland och kom då i militärt hänseende att bli säte för infanteri, 

överstelöjtnantens stab. 

Den 26 oktober 1704 blev Appelås skattekronohemman och sedan slutet av 1700-talet 

har det varit två gårdar i Appelås. Yrkesutövningen har varit jord- och skogsbruk. 

Dock berättar en gammal kyrkbok från 1792 om Hans Jönsson som på en 

affärsresa till Skåne dog av slaget (hjärnblödning) på gästgivaregården Ramnäs i 

47

Halland 39 år gammal. 

I husförhörslängderna år 1756 och framåt i tiden finns människor som bott på gårdarna 

runt om i bygden, så också i Appelås. På 1650-talet berättas om en bonde som 

hette Pär i Appelås och förflyttar vi oss drygt 60 år framåt i tiden var Jon Jönsson 

född den 19 november 1715 bonde i Appelås. Han dog den 13 juni 1790. Vid sin sida 

hade han hustrun Ingrid Persdotter som var född i Håkentorp den 30 juni 1715 och 

dog år 1783. 

Att man inte gick så långt på friarstråt bevisar följande. En dotter till Jon och Ingrid 

gifte sig med Nils Larsson i Lidhult som senare flyttade till Öjhult i Valdshult. De 

två som härvid avser var Nils Larsson född den 6 augusti 1741 och Märta Persdotter, 

född den 27 juni 1750. Därmed är vi framme vid ovannämnde Hans Jönsson, 

som var född den 31 mars 1753 i Rannebo och gift med Jons och Ingrids yngsta 

dotter Ingeborg, född den 25 juli 1755. 

I samband med att Hans Jönsson dog inträdde nya förhållanden i Appelås och som 

en följd härav delades gården. Den ena delen 1/8-dels mantal övertogs av Ingeborg 

Jonsdotter (änka) och hennes senare man Petter Johannesson från Ingarp, född den 

14 augusti 1767. Den andra åttondelen övertog Ingeborgs bror Peter Jonsson, född 

den 20 februari 1758 och död den 20 juni 1806. I sammanhanget kan nämnas att 

Peters hustru kom från Granstorp. Det var Ingeborg Jönsdotter, född den 8 februari 

1753 och syster med guldsmeden. Hennes syster Gunnil var gift med Michael 

Jönsson i Rackhult och därför kom de båda 

systrarna att bo på granngårdarna i västersocknen. 

Låt oss nu uppehålla oss vid den södra 

gården ”Kristoffers” ett tag. När Ingeborg 

Jönsdotter blev änka hade hon fem barn 

tillsammans med Hans Jönsson av vilka 

sonen Peter dog som spädbarn. Övriga var 

dottern Stina, född 1786 och död 1800, sonen 

Jöns född 1787 och död den 2 maj 1810 

endast 23 år gammal krossad av ett tråddragshjul. 

Därefter följde två söner, Johannes 

och Magnus av vilka Johannes var gift 

med Stina Eriksson och boende i Flyhyltan 

för att senare flytta till Norra Berg 1837. 

Yngste sonen Magnus, född den 24 oktober 

1791 stannade kvar i Appelås och gifte 

sig med Stina Nilsdotter, född den 24 mars 

1797 i Östra Skärvhult. Makarna fick en 

Kristoffer Johannisson i Appelås.© 

dotter, Ingrid född den 25 maj 1829. 

I sitt andra äktenskap fick Ingeborg Jonsdotter 

tillsammans med Petter Johannesson ytterligare tre barn, födda 1794, 1796 

och 1798. Samtliga dog i den rödsotsepidemi som härjade år 1809, de båda yngsta 

sönerna, Hans och Anders, bara med två dagars mellanrum. Under sina äktenskap 

48

miste Ingeborg förutom sin första man också en son drygt 20 år gammal och ytterligare 

fem barn. En berättigad fråga: Hur orkade hon? 

Om vi flyttar oss framåt i tiden till början av 1840-talet hade Magnus Hansson 

kommit på obestånd efter borgensförbindelser med Anders Vingård på Marieholms 

bruk. 

Ägare är nu Sven Johansson i Hult och Mikael Månsson i Kramphult men som 

brukare uppges Magnus Hansson och hustrun Stina Nilsdotter samt dottern Ingrid. 

Noteras gör även styvfadern Petter Johannesson, vilken avled den 29 augusti 1847. 

Den 3 maj 1847 var konkursauktionen ett faktum och gården såldes. Bonden Johannes 

Andersson i Rackhult ropade in den åt sin piga Sara Jonasdotter från Granstorp 

och hennes tilltänkte make Jöns Pettersson från Öjhult i Valdshult. Köpebrevet är 

daterat den 3 maj 1847 då Sara och Jöns också blev skrivna för gården. Den 13 mars 

1848 skrevs torparkontrakt på torpet Apelhyltan och besittningsrätten på nämnda 

torp, men mer om detta under rubriken 

Apelhyltan. 

De nya ägarna till Appelås, Jöns Pettersson 

född den 28 september 1817 och Sara Jonasdotter, 

född den 2 januari 1823 ingick 

äktenskap och fick en son men så kom rödsoten 

vilken skördade såväl husfadern som 

sonen år 1857. Därmed var Sara Jonasdotter 

änka och dessutom ensam i Appelås. 

I Bjärsved i Öreryds socken bodde en man 

vid namn Carl Johannisson som blivit änkeman 

under liknande förhållanden som 

Sara Jonasdotter blivit änka. Rödsoten 

hade skördat sina offer både i Appelås och 

Bjärsved. Gamle Kalle, som han i dagligt 

tal kallades, var stadskörare (han körde varor 

till och från närliggande städer). Kanske 

bidrog detta till att han fick kontakt med 

Sara och gifte sig med henne. Tillsammans 

fick de fyra barn, tre söner och en dotter av 

vilka dottern Emma Christina , född den 6 

oktober 1863 blev kvar i Appelås och gifte 

sig med Kristoffer Johannisson, född den 

23 november 1866. Kristoffer var född i 

Carl Johannisson Gamle-Kalle i Appelås. 

Hyltan och emigrerade i ungdomen till USA men återkom till hemlandet och slog 

sig ner i Appelås där han blev bonde. Kristoffer var en mycket mångkunnig man, 

antingen han var sysselsatt i snickarverkstaden eller smedjan. Han var i ordets rätta 

mening, händig. 

Omkring sekelskiftet och flera tiotal år därefter var han mycket anlitad som likkistemakare 

och åtskilliga är de människor från bygden som fått sitt sista vilorum i en 

kista tillverkad av Kristoffer i Appelås. Han ägnade sig också åt något så svårt som 

49

eggjärnssmide, gjorde bandknivar och skaljärn med mera. 

Kristoffer byggde boningshus år 1901 och ladugård 1924 där han installerade en så 

kallad tröskvandring. Han var känd för att vara rät i ögonen, det vill säga att han såg 

om något var fel på mått, diagonal eller dylikt. 

Följande historia belyser detta. En granne skulle bygga ett boningshus och hade 

anlitat en man från bygden att lägga grunden. Det visade sig då att diagonalmåttet 

inte stämde, men det tyckte bonden ifråga inte hade så stor betydelse varvid 

grundläggaren utlät sig enligt följande och pekade uppåt Appelås: ”- Där ä ett lajt 

öga däruppe, kommer han hit så si han et ögnablecklia”. Med andra ord var det bäst 

att rätta till felet. 

Kristoffer och Emma begåvades med tre barn i sitt äktenskap. Ingrid Emelia Serafia, 

född den 30 april 1899, Karl Gunnar Sigfrid, född den 7 januari 1901 och Sara 

Elin Helga, född den 3 juni 1904. Tyvärr dog hon redan den 28 juli sistnämnda år. 

Ingrid och Karl uppnådde 

mogen ålder innan de slutade 

sina jordeliv. Båda dog 

år 1974. Ingrid den 24 mars 

och Karl den 7 juli. 

I december 1973 sålde de 

gården till oss, Britta och 

Rune Helgesson, som sedan 

ett par år tillbaka arrenderat 

den. 

Om vi så återgår till föräldrarna 

dog Emma den 

8 december 1922, medan 

Kristoffer levde till 13 augusti 

1952. Sedan Ingrid 

och Karl slutat sina dagar 

var gården öde fram till 

1990 när Anette och Per 

Runesson efter totalrenovering 

av bostaden flyttade in 

Elvakaffe i Rackhult. Fr. v. Ruth och Helge Johansson, 

i Appelås som därmed åter 

är fast bebott. 

I samband med generationsskiftet i Rackhult tog Per och Anders Runesson över 

också Appelås och fortsätter bruka gårdarna tillsammans. Med detta slutar skildringen 

av den södra gården ”Kristoffers” och fortsätter med ”Fritza” som vi i dagligt 

tal kallar den norra av gårdarna. 

Vi är nu framme vid sista kapitlet om Appelås som belyser tiden efter det att gården 

delades. I huset fanns sonen Peter om vilken vi tidigare berättat, liksom dennes hustru 

Ingeborg Jönsdotter från Granstorp. Makarna fick flera barn bland andra sonen 

Johan Johannes, född den 5 juni 1787, dottern Britta, född den 22 maj 1790 och kom 

50 

Ingrid och Karl i Appleås samt Rune Helgesson.©

till Källeryd, sonen Jöns som flyttade till Ingeborgs hemby Granstorp och slutligen 

Anders som hamnade i Västergötland, närmare bestämt i Grönahög. 

Johannes blev som nämnts kvar i Appelås och äktade en 21 år yngre kvinna, Cajsa 

Eriksson född den 12 juni 1808 i Flyhyltan. Makarna fick först en son, Peter född 

den 21 januari 1834, vilken blev den som skulle föra släktet vidare. Därefter tvillingarna 

Erik och Catarina, födda den 15 november 1836. Båda dog dock innan de 

uppnått två års ålder. Johannes dog den 21 mars 1856 och Cajsa den 18 december 

1864. 

Peter blev så småningom bonde i Appelås och gifte sig med Märta Andersdotter i 

Trolsebo, född den 6 april 1833. Hon var en avlägsen släkting till min mor. 

När vi berättat om Peter och Märta i Appelås är det människor som jag och mina 

syskon i Rackhult mycket hört talas om. Peter avled den 19 juni 1912 och Märta den 

22 februari 1913. 

Märta och Peter i Appelås begåvades med fem barn som samtliga emigrerade till 

Amerika. Adlina Christina var äldst, född den 17 oktober 1858 och gift med August 

Sjögren i Springfield Mass Nordamerika. Johan Emil, född den 7 juli 1860 

och bosatt i Willimantie Conn Nordamerika. Jennie Charlotta, född den 9 februari 

1862, under en period bosatt i Minesota, Manda Cristiania, född den 15 november 

1863 och Ida Beata, född den 8 maj 1867. De båda senare reste över till USA den 

30 september 1885. Ida Beata blev bekant med Nils Nilsson från Skåne och den 

bekantskapen blev mer än en bekantskap, ty efter några år blev Ida gravid och paret 

bestämde sig för att resa tillbaka till Sverige. Efter en tid i Sverige föddes deras 

dotter Jennie 1896. Eftersom det var ont om arbetstillfällen i Sverige bestämde sig 

Ida och Nils år 1897 för att återigen krossa Atlanten. De lämnade dottern Jennie i 

Appelås hos hennes moster Jennie. År 1904 återvände makarna dock till Sverige. 

Då hade de tjänat ihop så mycket pengar att de kunde köpa gården Lunnarp i Skåne 

och det till och med kontant, sägs det. 

Under åren i USA vistades alltså dottern Jennie i Appelås och gick första året i 

småskolan i Åsenhöga. 

Vart Manda Cristiania hamnade vet vi inte och vet inte heller hennes vidare livsöden. 

Däremot finns flera ättlingar till Ida och Nils Nilsson i Skåne som vi under 

senare tid haft kontakt med. Jennie i Appelås som vi säger gifte sig med Fritz Sjögren 

från Ölsremma, född den 12 oktober 1879. De tog över gården efter Peter och 

Märta. 

Gården Appelås 1:3 som reg-beteckningen är ägde Jennie och Fritz Sjögren fram 

till den 20 augusti 1923 då Adolf Svensson och V A Josefsson köpte den frånsett 

mangårdsbyggnaden som avstyckades och behölls av Jennie och Fritz. Sedan de 

avyttrat gården, Jennie var 61 år, alltså inte ens pensionär och Fritz bara 44, levde 

de på pengarna från gårdsförsäljningen och kanske något tillfälligt arbete. Beträffande 

Fritz var han passionerad jägare och fiskare i Källsjön. Åtskilliga är de timmar, 

ja dagar, han ägnade åt dessa hobbies. 

Makarna hade inte några barn. Fritz avled den 26 augusti 1955 och Jennie den 31 

januari 1956. 

Efter deras död införlivades boningshuset med gården i övrigt och omkring 1970 

51

© 

revs ladugården. Åren 1974-75 renoverades boningshuset och lillstugan. Några år 

därefter försåldes fastigheten i sin helhet. Appelås 1:3 ägs i dag av Svante Sköld, 

Kärringbacka, och Appelås 1:4 av Anette och Per Runesson, Appelås. Dessa bedriver 

korttidsuthyrning av boningshuset. Verksamheten är livligt frekventerad och 

besöks inte enbart av turister från vårt eget land, utan också av bland andra danskar 

och tyskar. De senare upplever positivt den läkande miljön (grön hälsa) som lugnet 

och stillheten innebär och framför allt avsaknaden av det störande moment som 

vindkraftverken i hemlandet innebär och som vi dessbättre är förskonade från i vår 

egen bygd. 

52

Kriget, flyktingarna och norrmännen 

Vi som växte upp under 1930-40-talen har många starka minnen från ofredsåren 

1939-1945 (andra världskriget). Även om Sverige var neutralt påverkades vårt land 

av kriget. Sig-Britt och jag hade nyss börjat småskolan i Åsenhöga när kriget bröt 

ut med allmän moblisering som följd. Vi kommer ihåg när kyrkklockorna ringde 

och förkunnade detta. 

Artur i Klockstsugan och Johan i Flyhyltan skötte ringningen som pågick oavbrutet 

i tre timmar, någon påstår sex timmar. Familjemedlemmar bar mat till dem 

uppe i kyrktornet och bytte av dem med ringningen under tiden som de åt. Vi var 

uppe i tornet – lantaninen – och såg hur Artur och Johan svettades, ty det var ett 

ansträngande arbete att sköta ringningen med de tunga kyrkklockorna. Många av 

de yngre männen blev inkallade till beredskap, bland andra vår far Helge som låg i 

Nybro våren 1940 när tyskarna gick in i Danmark och Norge. Hösten 1939 angreps 

Finland av ryssarna och vi minns väl alla de finska krigsbarn som evakuerades till 

Sverige. De flesta reste tillbaka när kriget var över men flera finns fortfarande kvar 

i vårt land eller rättare sagt deras ättlingar. 

När vi i Rackhult talar om flyktingar under andra världskriget är det av naturliga 

skäl norrmännen vi tänker på. Sven Johansson i Hestra gav för några år sedan ut 

en bok som på ett utomordentligt sätt skildrar flyktinglägret i Öreryd och dess tillkomst. 

Jag tänker nu inte närmare gå in på detta utan vill berätta om Lauritz och 

Arve Sture, deras ankomst och tid i Rackhult. Bröderna Sture kom från Sarpsborg i 

Norge och flydde till Sverige i början av mars 1941. Lauritz åkte skidor på nattgammal 

is över Idrefjorden till Sverige och Arve kom över gränsen vid Sysslebäck i 

Värmland. Orsaken till flykten var bland annat deras rädsla för att bli tagna av tyskarna 

och placerade i arbetsläger. Familjesituationen var följande: Deras far var död 

sedan några år tillbaka och deras mor levde som änka tillsammans med döttrarna 

Karen Anna, Marta Hansie 

och sönerna Lauritz Johan, 

Arve Mikael och Tor Svante. 

Tor var endast 12 år då 

bröderna flydde till Sverige. 

Arve var 16 år och gick 

på realskola i Sarpsborg. 

Enligt hans egen berättelse 

löpte han uppenbar risk att 

bli hemskickad till Norge 

eftersom han bedömdes 

som minderårig och vad 

gjorde han då? 

Jo, har tillgrep en nödlögn, 

sade att han var född i bör- 

Lauritz Sture kör mjölk på hästskjuts. Barnen är Lennarth, 

Sig-Britt och Rune Helgesson. 

53

jan av 1922, alltså endast sju månader senare än sin bror Lauritz. Eftersom han 

var lång och reslig gick det hem så länge bröderna levde åtskilda men när båda 

hamnade i Rackhult och far skulle ta ut ransoneringskort blev Oskar på Elmhult 

konfunderad och frågade om Lauritz och Arve inte var bröder eftersom det bara 

skiljde sju månader på dem i ålder. Svaret från far blev ”Jo du förstår dom har varsin 

far men samma mor”. Därmed förstod Oskar hur det låg till och sedan var historien 

utagerad. Fyndigt eller hur? 

Lauritz kom första gången till Rackhult annandag påsk 1941. Han skulle fylla 20 

år den 9 juni samma år. Kjell Sture son till Lauritz Sture har i sin ägo ett Nya testamente 

och sångbok från just detta tillfälle med inskriptionen Lauritz Johan Sture 

den 9/6 1941 Erinran av Fam Helge Johansson, Rackhult, Åsenhöga. 

Genom personliga kontakter som far hade med bland andra G Hj Fält i Öreryd hade 

han fått fram budet att intresset för en drängplats fanns i Rackhult. En dag kom en 

norsk gutt in i baracken där Lauritz höll till och undrade om någon fanns där som 

ville följa med och titta på ett jobb på en gård. Lauritz nappade på förslaget ty som 

han sa, då kommer jag ju bort från baracken en stund. Gutten var Sverre Thomassen 

som sedan gjorde Lauritz sällskap till Djuppelsbo och Rackhult. Själv har jag i 

klart minne då far och Elof Gillgard cyklade ner till Gnosjö för att möta de norska 

gutterne vid stationen. De hade åkt tåg från Hestra till Gnosjö där far lånat ett par 

cyklar, vilka de åkte på till Djuppelsbo och sedan till Rackhult. Vi barn var ju nyfikna 

på vem som skulle stanna här och fick då veta att Elof och far, på förslag av 

Elof, kommit överens om att den äldste skulle stanna hos oss i Rackhult på grund av 

mängden jobb och det utan att då veta deras ålder så visst kan man tala om tillfälligheter. 

Omkring den 1 maj började Lauritz sin drängplats här. 

Vid ett tillfälle fram på sommaren kom far och Lauritz att samtala om möjligheten 

att få kontakt med Lauritz mor Mary genom brev och kom då överens om att 

Lauritz skulle använda namnet Helge Johansson som avsändare. Eftersom Mary 

kände igen Lauritz handstil fungerade det utan att tyskarna begrep något. Arve 

kallades ibland för Mix, vilket 

också fungerade utan att någon 

hemlighet röjdes. Mary fick på 

så sätt hela bilden klar för sig. 

Lauritz stannade kvar i Rackhult 

över sommaren till omkring 

den 1 oktober då potatisen var 

upplockad. Som jag kommer 

ihåg det var Lauritz tillbaka i 

Öreryd innan han reste upp till 

Voxna och Edsbyn i Hälsingland 

där han dels var verksam 

i skogen och dels var kock på 

förläggningen. Hela tiden hade 

han kontakt med Rackhult, där 

det var mamma Ruth som skötte 

54 

Vedklyven hanteras av Helge Johansson och Helge 

Edvardsson, och med en ung Lennarth Helgesson vid 

sidan om.©

korrespondensen genom brevväxling. 

Från hösten 1941 till februari månad 1943 hade vi en annan norrman, Helge Edvardsen, 

här som dräng tills han förenades med sina anhöriga som kommit till Sverige. 

Han flyttade till Lenhovda i Kronobergs län där hans familj bodde. 

Lauritz Sture fick nu frågan om han kunde tänka sig att flytta till Rackhult och 

jobba med jord och skog. Resultatet blev att han våren 1943 åter förenades med 

familjen Helge Johansson i Rackhult, till vilken också brodern Arve sällade sig. På 

så sätt hade mor och far två drängar. 

Vad gjorde de denna vår och sommar? 

Jo, vid denna tid var det vanligt att savbarka granmassaved vilket gick så till att 

man högg ner träden och sågade av dem i två- eller fyrameters längder, kvistade 

den och sprättade upp barken och flängde upp (lossade den) samt lade den på tork 

uppe på riset med ”köttsidan” neråt. När barken var torr körde man hem den till hörännet 

där man skar den på ett hackelseverk. Väl sönderskuren öste man upp barken 

i säckar som sedan skickades till garverier för behandling av skinn och hudar. 

I Sjöbo, Åsenhöga, fanns för länge sedan ett garveri men i det här fallet fanns det en 

uppköpare i Skillingaryd som köpte upp bark och vid ett par tillfällen varje vecka 

tog emot och sände vidare på järnvägen till garverier i vårt land eller utlandet. 

Slutligen skall sägas att den savbarkade massaveden betingade ett par kronor högre 

pris per kubikmeter än den som var barkad med barkspade (skaljärn). 

Massavedshuggningen var arbetsuppgifter för Lauritz och Arve mellan vårbruket 

och slåttern då saven går upp i trädstammarna. 

Lauritz och Arve var som barn i huset, vilket de under årens lopp ofta gav uttryck 

för. De blev våra storebröder. 

Emellertid började snart kriget få ett sådant förlopp att man anade Hitlerväldets 

slut. Våra vänner flyktingarna från Norge började då förbereda sig för befrielsen 

av Norge genom utbildning av polisstyrkorna vilket också påverkade livet för Arve 

och Lauritz genom inkallelser och dylikt. 

Våren 1944 var Arve på resa förbi Gnosjö och tänkte då ”Om jag ändå skulle hoppa 

av tåget och hälsa på i Rackhult?” Sagt och gjort han klev av tåget och gick sedan de 

åtta-nio kilometerna, den sista biten genom skogen över Lidhult. Väl framme, vem 

mötte han inte om Ruth som utbrast: ”- Nu kommer du precis som på beställning. 

Du ser väl hur det är fatt med mig och pekade på sin stora mage”. Familjen skulle 

utökas och den 11 september kom vår lillasyster Gudrun till världen. 

Arve blev kvar och fick på så sätt vara med om denna familjens stora och efterlängtade 

händelse. Många var de händelser och säkert också erfarenheter som bröderna 

Sture fick vara med om i Rackhult. 

I Åsenhöga träffade de flickor som så småningom skulle få särskilt stor betydelse 

för dem, Sigrid och Marianne Bjerde. Efter krigsslutet utbildade både Lauritz och 

Arve sig till diakoner vid diakonhemmet Vindeln i Oslo. Lauritz började året före 

Arve och när han efter fem års studier var färdig kom han tillbaka till Sverige och 

ingick 1950 äktenskap med Sigrid Bjerde samt tillträdde en tjänst vid diakonianstalten 

Stora Sköndal. Under 30 år var han avdelningschef för handikappade på 

anstalten. 

55

Sigrid och Lautriz fick två barn Kjell Svante Lauritz och Ingegärd Ellen Mary. Lauritz 

kom att utföra en livsgärning på Stora Sköndal. 

Arve stannade efter sin utbildning i Norge och staden Bergen där han under 25 års 

tid var ansvarig för alkoholkliniken på sjukhuset. Arve gifte sig första gången 1952 

med Jenny Inga Brekke. Makarna fick två barn, nämligen Svein Kåre och Karen 

Margareth. 

I början av 1990-talet återvände Arve till Sverige eftersom han blivit änkeman. 

Eftersom Marianne Forsberg sedan några år tillbaka var änka sedan maken Elfton 

dog återupptog Arve och Marianne bekantskapen från ungdomen och gifte sig 1995 

och bosatte sig i Åsenhöga. På så sätt kom vi syskon att umgås under några år i slutet 

av Arves och Mariannes levnad. Arve slutade sina dagar den 11 april 2004 och 

Marianne den 11 februari 2008. 

Jag har redan nämnt att Lauritz och Arve varit som barn i huset och betecknande 

för detta är att när vi firade 100-årsminnet av far och mors födelse den 6 oktober 

1898, respektive 30 maj 1900 var de norske ”gutterne” med fruar inbjudna. 

Efter pensioneringen flyttade Sigrid och Lauritz till Gnosjö och senare till Smålandsstenar 

där Kjell och Gunbritt är bosatta. Sigrid avled den 12 juni 2002 och 

Lauritz den 14 oktober 2007. 

Sigrid och Lauritz dotter Ingegärd är bosatt i Göteborg.© 

56

Minnen från mitt barndomshem 

Jag och mina tre bröder växte upp som tionde 

generation i Rackhult. Eftersom vi är två tvillingpar 

med knappt två års skillnad hade vi 

alltid varandra att leka med som barn. 

Jag och Sven är äldst och Per och Anders är 

det yngre tvillingparet. När Sven och jag började 

närma oss skolåldern, gick vi i skola hos 

farmor. Farmor och farfar bodde på andra våningen 

så det var nära och bra. Farmor lärde 

oss läsa och läseboken vi använde var den bok 

hon använt då hon gick i skolan. Vi hade också 

ett litet spiralblock där hon lärde oss rita olika 

verktyg, grönsaker och rotfrukter. 

Elisabeth Runesson 

När vi blev sju år var det dags att börja skolan i Åsenhöga. Hade vårt hus varit placerat 

mindre än hundra meter längre bort hade vi fått skolskjuts hemifrån. Under 

hela skoltiden fick vi istället gå, cykla eller på vintern åka spark de ca 1,5 km till 

Kramphult. Det var väl några gånger vi var lite sena, men Rolf i Vägabo som körde 

skolbilen, backade och mötte oss med skolbilen så vi kom med till skolan. På eftermiddagen 

hade Sven och Anders bråttom hem medan jag och Per tog det lugnt och 

gick och pratade. Vår faster Sig-Britt skötte matbespisningen i Åsenhöga skola och 

jag och mina bröder var privilegierade för vi var nog de enda eleverna som ibland 

fick kaffe på maten av henne. Det uppskattade vi eftersom vi redan i skolåldern 

gärna drack kaffe. 

Som barn följde vi arbetet på gården och vi var ofta med pappa och farfar ute när de 

skötte gårdens sysslor. Jag kan inte komma ihåg att vi hjälpte till så mycket men vi 

lekte i närheten av dem eller lekte att vi gjorde motsvarande arbete. Under ett år är 

det många olika göromål som ska skötas på en lantgård. Vår farbror Lennarth har 

förevigat det genom att filma arbetet i Rackhult under de olika årstiderna. 

På försommaren var det dags att gå till torvmossen och lägga torv på tork. Per har 

berättat att han minns hur det ofta åskade när de var på torvmossen. Farfar slutade 

inte arbeta trots åskan, utan det var först när det började regna som arbetet avbröts 

och man gick hem. 

När sommarlovet började flyttade vi barn till lillstugan och bodde där hela sommaren. 

Sommaren präglades till stor del av att få in höet. Allt hö hässjades och pappa 

använde häst för att köra ihop det färska gräset så att mamma och farfar kunde hässja 

det. Jag minns hur vi barn ibland stod på alla fyra när första flon skulle läggas 

57

© 

på. När de lade på höet kände man det kalla gräset mot ryggen. Vi barn var med i 

arbetet på höåkern och när det var kaffepaus drack vi snabbt upp kaffet och åt upp 

bullen för att hinna spela fotboll eller bada, beroende på vilken åker vi arbetade 

på. 

Några somrar hjälpte vår farbror Lennart Welander oss att köra in höet och en sommar 

kom vår morbror Ola Olausson och hjälpte till. Det var alltid roligt när vi fick 

förstärkning och då gick det undan med traktor och ”hösvans” som användes för 

att köra in höet. 

På somrarna minns jag att vi drack kaffe på balkongen hos farmor och farfar. Farmor 

var väldigt intresserad av sång och musik och spelade in olika melodier från 

radioprogram på sin rullbandspelare. Hon spelade in musik från svensktoppen, 

”skivor till kaffet”, andliga sånger mm. På den tiden hade vi en hund som hete Nicke 

och när farmor spelade andliga sånger ylade han alltid, inget vet om han sjöng med 

eller om det var klagovisor. 

På vintrarna åkte vi kälke i backen och det var nästan helt bilfritt i backen. Backen 

var ju ganska brant så det gällde att ha tungan rätt i munnen när man skulle ta kurvan 

i slutet av backen. Alla vi barn minns den gången när vår faster Gudrun och farbror 

Lennart Welander var på besök i Rackhult. Lennart kopplade våra kälkar efter 

sin Volvo PV och drog oss uppför backen, sen var det bara att släppa loss nerför och 

sedan drog han oss upp igen. Inte undra på att det blev populärt bland oss barn. När 

det varit tillräckligt kallt så sjön lagt sig, åkte vi skridskor på sjön. Vi spelade ofta 

ishockey på sjön, och jag tror att både Lennart Welander och Ola Olausson var med 

och spelade hockey ibland. 

Arbetet på gården tillät ingen längre semester. Vi brukade åka till mormor och morfar 

i Närke och hälsa på när höet var inne. Det var oftast i början av augusti. När vi 

blev tonåringar åkte vi på tonårsläger till Strandgården utanför Halmstad. 

Vi träffade våra kusiner ganska ofta. Pappas syskon Sig-Britt, Lennarth och Gudrun 

med familjer, kom och hälsade på farmor och farfar och då lekte vi ofta med 

kusinerna. Gittan var hos oss flera skollov och det var inte ovanligt att hon liftade 

med ”postköraren” Östergren. Vår moster Maja-Lisa med familj kom också på besök 

och vi har haft mycket roligt även med de kusinerna. 

Under många år firade vi jul tillsammans med pappas syskon med familjer. Vi träffades 

framåt kvällen och åt julmat tillsammans. Alla vi barn var förväntansfulla, 

skulle ”Rackabergstomten” komma eller inte? Han kom alltid, om än i annorlunda 

tomtekläder ju mer vuxna kusinerna blev. När julklapparna var utdelade var det 

dags för pappa att läsa julevangeliet. I släkten fanns många duktiga sångare och 

musikanter och vi sjöng flera julsånger tillsammans. Obligatoriska sånger var bland 

annat ”Hell dig du härliga julafton klara” och ”Fröjdas var sinne, julen är inne”. 

58

Pappa har varit en föreningsmänniska och har haft ett stort engagemang i frikyrkan. 

I Åsenhöga Missionsförsamling har han varit ordförande under åren 1955- 

1997, först i SMU och därefter i missionsförsamlingen. Hans engagemang har varit 

stort även inom såväl kommun- som landstingspolitiken. Flera av sammanträdena 

ägde rum kvällstid, men tack vare att han var bonde styrde han själv över arbetstiderna 

och kunde anpassa dem. För att allt skulle fungera hemma hjälpte mamma 

oftast till att mjölka korna och farfar gav grisarna och hönorna mat. 

När jag gått ut gymnasiet var jag arbetslös, och bodde fortfarande hemma i Rackhult. 

Under den hösten lärde mamma mig att laga mat. Mamma har alltid lagat 

väldigt god mat, så det var en bra lärare jag hade. Vi har ju haft besök av släktingar 

från USA, och de pratar fortfarande om den goda maten mamma lagade. 

Jag har bott i Göteborg under många år, och när jag varit hemma på besök och 

skulle åka tillbaka till Göteborg önskade farfar mig alltid lycka till. På somrarna 

har det varit särkilt skönt att lämna stadslivet för att åka till landet. Man var mitt 

i naturen och det var tyst och lugnt jämfört med stadens stress och höga ljudnivå. 

Genom åren har det varit en vanlig kommentar från människor som varit på besök, 

”vad tyst och lugnt det är här”. Jag har många gånger tagit en promenad och plockat 

en bukett med vilda blommor, det är livskvalitet för mig. Det finns mycket mer att 

berätta och minnas, men jag sätter punkt här. 

Elisabeth Runesson 

59

60 

Barndomsminnen från Rackhult 

När jag tänker på Rackhult så dyker en massa 

fantastiska minnen upp. Minnen från sommarlov 

och sportlov, födelsedagar och jular. Vi kusiner 

(nåja, kanske inte alla) hade en liten speciell procedur 

för oss som vi brukade göra efter maten. I 

ett av rummen i Rackhult fanns en rad med garderobsdörrar 

som det var perfekt att stå på huvudet 

mot... så det gjorde vi - alla på rad. 

En annan sak som förekom tämligen ofta var 

våra s.k. möten i hallen, med tramporgeln under 

trappan. Alla föräldrar och mormor och morfar 

fick tåligt vara publik, varje gång… I dessa möten 

sjöngs det förstås mycket men någon av oss 

predikade också. Har funderat på om vi drog lott 

om vem som skulle göra det och i så fall – var det 

den som vann eller den som förlorade som fick 

predika. Jag spelade väl på orgeln för det mesta 

men jag kommer ihåg att Per brukade framföra ett lämpligt stycke i sammanhanget, 

nämligen High Chaparallsignaturen… Om jag inte minns helt fel så var High 

Chaparall ett av mormors favoritprogram. 

Mormor, ja…hon har alltid haft en speciell plats hos mej med tanke på att det var 

hon som fick mej att börja spela. En gång när hon var barnvakt så visade hon mej 

några enkla ackord på tramporgeln och när föräldrarna kom hem så spelade jag 

upp det hela. Jag var 4 år. Sen var det i gång…Visst spelade jag många gånger på 

mormors bruna Schimmelpiano och bläddrade bland alla hennes noter men när man 

var i Rackhult så lekte man mest hela tiden eftersom det var så kul att leka med alla 

sina kusiner. 

I garaget stod morfars svarta PV som vi kallade ”Gamla bilen”. Där var vi ofta och 

lekte att vi körde. Hade man otur fick man ligga på taket och sköta vindrutetorkarna…Tänk 

när vi var nere vid sjön och badade och det började åska så otroligt så 

vi sprang upp till mormor och till slut stod vi alla mitt på golvet, i köket, och höll 

om varandra när gnistorna sprutade ur kontakterna…eller när vi hoppade i höet… 

eller åkte i hölasset…eller åkte kälke och pulka nerför backen. 

Många år senare fick vi för oss att vi skulle åka släde till Julottan. Det var jag, 

Anita, Sven, Elisabeth, Per och Anders. Pappa skjutsade ner oss tidigt. Julottan 

började 06.00 och kören skulle öva innan (fast det tror jag inte vi hann till). Det var 

Gittan Glans©

helt fantastiskt att få uppleva det som våra föräldrar var med om när dom var barn. 

Vi sjöng nästan hela vägen, så hur bra det gick sen på ottan kan man ju fundera på. 

Jag är så oerhört glad och tacksam över den här fantastiska och lyckliga perioden i 

mitt liv när man lekte hela dagarna och avslutade med varm choklad och knäckemackor 

med ost i moster Brittas kök. 

Gittan Glans 

61

62 

Per och Anette Runesson tillsammans med barnen Filip, Kalle, Kajsa och Olle.© 

Anders Runesson

Släktträdet 

1 Jöns Jönsson och Kjerstin Jönsdotter 

2 Hans Jönsson och Rangel Larsdotter 

3 Jöns Hansson och Märta Mikaelsdotter 

4 Micael Jönsson 4 Anders Larsson 

och och 

Gunnil Jönsdotter Stina Jönsdotter 

5 Sara Mikaelsdotter 5 Johannes Andersson 

och och 

Johannes Arvidsson Marja Petersdotter 

6 Magnus Johannesson 6 Anna Stina Johannesson 

och och 

Ingeborg Andersdotter Sven Larsson 

7 Emma Magnusdotter 7 Emma Svensdotter 

och och 

August Johansson Johan Pettersson 

8 Ruth Svensson 8 Helge Johansson 

och och 

Helge Johansson Ruth Svensson 

9 Rune Helgesson och Britta Karlsson 

10 Per Runesson 10 Anders Runesson 

och 

Anette Ottosson 

11 Kajsa, Filip, Kalle och Olle Runesson 

63

Rune Helgessons morfars mor 

Märta-Stina Pettersson. 

Fr.v: Oskar och Johan Johansson och drängen Aron 

Lundberg. Sittande fr.v: Helge Johansson, Anna-Stina 

Andersdotter och Emma Johansson. 

Systrarna Jennie och Ida Petersdöttrar under Amerikavistelsen.© 

64

Handlare Sjöberg i Marieholm och 

dottern Helga Sjöberg, ungdomskamrat 

till Ruth Johansson. 

August och Vilhelmina Pettersson. 

Rune Helgessons farfars föräldrar, 

Hans-Petter och Sara Johannesson 

på Toftåsen. 

Britta Svensdotterpå Lidåsen. 

65

© 

Emma och August Silverbröllop firas i släktingars 

närvaro. Här samlade utanför huset i Rackhult. Sittande 

från vänster, nr. 4 Johan Nilsson och nr. 7 

och 8 August 

och Emma. 

Övre raden: 

nr. 2 Adolf 

Nilsson, nr. 

3 Karin Nilsson, 

nr 5. 

Kristoffer Johannesson, nr. 8 Gustav Johansson, nr. 10 Elna Johanson, nr. 14 Helge Johansson. 

nr. 17 Karl Johannesson, nr. 18 Britten Johannesson och nr. 19 Anna Johannesson. 

Runes mor och fars 

bröllop den 29 september 

1928 på Ekhyltan. 

Till vänster 

om brudparet ses 

Runes farmor Emma 

Jonsson och till höger 

hans mormor 

och morfar Emma 

och August Johansson. 

Längst till höger 

ses kyrkoherde Carl 

Sjöstrand som var 

vigselförättare. 

De gamlas dag i 

Åsenhöga år 1950. 

66

Begravning för Charlotta Amanda Kärrman, syster till Runes 

farmor Emma. 

Begravning för Selma Freijd. 

Begravning för Frida Nilsson, Kärringabacka. 

67

© 

Sig-Britt och Rune Helgesson i Barnen Per, Elisabeth, Sven, och Anders på trehjulingar. 

barnaåren. 

Runes mormor Emma och mor Ruth. 

Havreskörd i Ekhyltan. 

Verksamma är Runes morfar 

och mormor August och 

Emma och hans morbror 

Jean. 

68

Skogsdag med länsjägarmästare Åke Hallander. Till 

vänster Helge Johansson och på höger sida om Hallander, 

Rune Helgesson och Tuve Svensson. 

Vila vid älgjakt år 1953. fr.v: Martin Magnusson, 

Oskar Magnusson, Tuve Svensson, Johannes 

Gustavsson, Edgar Nilsson, Fritz Sjögren 

och Adolf Nilsson. Stående: Fingal Freijd och i 

förgrunden Helge Johansson. 

Lyckad älgjakt. fr.v: Bernt Högberg, 

Rune Helgesson, Helge Johansson 

och Jonas Berglund. 

Lyckad harjakt under en julhelg på 

1950-talet. fr.v: Helge Johansson, Rune 

Helgesson och Rune Peterson och hunden 

Key. 

På kolmilan August 

Johnsson, 

Helge Johansson, 

Filip Jonsson 

och Rune 

Helgesson. 

69

70 

.© 

Rune och hans far Helge fångar in fåren. 

Rune klipper ett får medan Elisabeth och Sven förvånat tittar på

Cheviotfår 

Korna vilar i hagen. 

Märren Korry med 

första fölungen. 

71

Kaffe med Gudrun Welander. Miss Ellen, Elisabeth 

Runesson, Ruth Johansson, Helge Johansson och 

Rune Helgesson. 

72 

Sven, Elisabeth, Per och Anders uppklädda 

till bröllop för Gudrun och 

Lennart Welander år 1968. 

Sven, Per, Elisabeth och Anders leker cowboy. Ungdomsporträtt på Rune Helgesson. 

© 

Delar av Toftåsensläkten utanför 

Källeryds kyrka. fr.v: 

Matts Alfredsson, Lennart 

och Gudrun Welander, Maud 

Johansson, Ingrid och Lennarth 

Helgesson, Alice Jarnsell, 

Kent och Shud Johnsson, 

Sig-Britt och Rune Peterson 

samt Arlene Nelson och Rune 

Helgesson.

Familjekort taget 1974. främre raden fr.v: Per, Anders och Elisabeth Runesson, Christina Helgesson 

och Sven Runesson. Andra raden fr. v: Lennarth Helgesson, Sig-Britt Peterson, Ruth 

Johansson, Helge Johansson, Gudrun Welander och Rune Helgesson. Bakre raden fr. v: Gittan 

Peterson, Ingrid Helgesson med dottern Maria, Anita Peterson, Rune Peterson, Lennart 

Welander med sonen Magnus och Britta Helgesson. Yngsta barnbarnet Marie Welander föddes 

två år efter att fotot togs. 

Runes far Helge Johansson. 

Rune och Britta Helgesson redo att 

bjuda Amerikagäster på smörgåstårta. 

73

Arve och Mariann e 

Sture 

74 

© 

Sig-Britt Peterson 

och Lauritz Sture 

Amerikanare besöker Toftåsen. 

Arlene Nelson, Rockford vars 

far var född på Toftåsen samt 

Kent Johnson, River Falls, Wisconsin.

Fr.v: Syskonen Rune Helge sson, Sig-Britt Peter sson, Lenn arth Helgesson och Gudrun Welander. 

Fot ot är taget på släktkalas 2008 

Sonen Sven med familj. 

Fr.v: Sven, Ludvig, Kar in och Oscar 

Rune och Britta Helgesson med barn och barnbarn. 

Stående fr.v: Filip Runesson, Kajsa Runesson, 

Anette Runesson, Olle Runesson, Kalle 

Runesson och Per Andersson. Sittande fr.v: Anders 

Runesson, Per Runesson, Rune och Britta 

Helgesson och Elisabeth Runesson. 

75

76 

Den gamla gården 

Där ligger en gård i skogens bryn 

med lavar på tak och timmer. 

Tyst vilar den ut på sin plats i byn 

i sensommaraftonens skimmer. 

Salvia och cibrodd vid knuten stå, 

och stormhattens blommor prunka, 

och det är som hördes en skyffel slå 

och en vävstol i kammaren dunka. 

Träd in bland tysta minnen en dag! 

Det doftar av gammal lavendel, 

och Iyssnar du, hör du seklernas slag 

i lodklockans tickande pendel. 

Därute brusar din egen tid 

med buller och brådska undan. 

Sitt ned i storstugans helgdagsfrid 

en kväll i stilla begrundan! 

En gång var bygden ett öde land, 

som sov under flyttfågelsträcken. 

Vem var den förste med yxa i hand, 

som röjde en åker vid backen ? 

Vem var den förste, som byggde ett hem 

och lärde sig så satta? 

Hur sällsamt det vore att känna dem 

och se deras läppar beratta! 

En gång stod skogen i sjumilaled, 

där rågarna ryka om våren, 

och vägen, som vidgar sig slät och bred, 

smög fram som en gångstig i snåren. 

En gång gick bonden med spjut och nät 

till vargskall kring gryt och ide, 

där aldrig mera ett rovdjursfjät 

skall spåras bland blommande vide.©

Källor 

Husförhörslängder 

Födelse och dödböcker 

Mantalslängder från 1642-1734 

Köpebrev och lagfarter 

Testamenten och bouppteckningar 

Gåvobrev med mera 

Muntliga berättelser som levt kvar i generationer 

77

Boken speglar skeenden på den gamla 

släktgården. 

Till en början får vi förflytta oss tillbaka 

till 1650-talet. Vi får sedan följa släkten 

led efter led fram till vår tid. 

Människor och människoöden skildras, 

även flyktingars arbete och äldre arbetsmetoder 

beskrivs. 

Granngårdar och torp “inventeras”. 

Dotter och systerdotter berättar minnen. 

78 

Rune Helgesson©

Bläddra i boken - Minbok.nu

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?