Bläddra i boken! - Minbok.nu

1 

 

Författare 

Det finns flera som passar…

“...och det blir aldrig lika med någon” 

minbok.nu

© 2010 Maud Brunmark, Chistl Franz, Ann-Viol Kjellqvist, Merja 

Larsson, Eva Nylander, Else-Marie Söderqvist & BrittMarie Wirgård 

Titel: ”Det finns flera som passar... och det blir aldrig lika med någon.” 

Författare: Maud Brunmark, Chistl Franz, Ann-Viol Kjellqvist, Merja 

Larsson, Eva Nylander, Else-Marie Söderqvist & BrittMarie Wirgård 

Omslag: formgivning: Eva Nylander, akvarellmålning: BrittMarie Wirgård 

Tryck: GST - grafisk produktion, www.gst.se • minbok.nu 

Första upplagan 

ISBN: 978-91-978806-8-8 

Kopiering förbjuden©

© 

Till Läsaren 

Skrivarkurser kan vara mycket och för oss var de 

inkörsporten till många givande och inspirerande träffar 

under flera år långt efter kursens slut. Vi har skrivit, 

läst, skrattat och ätit oss igenom många söndagar i 

våra respektive hem och en dag tyckte någon att nu var 

det dags att vi lät fler än vår egen skara ta del av våra 

upplevelser, fantasier och önskningar. 

Vi skulle ge ut en gemensam skrift! Då måste man ha en 

titel och eftersom vi då, precis som tidigare, talade och 

skrev mindre om hat och mer om kärlek i olika former, 

gled vi in på ett tema som uttrycktes av dottern till en 

kvinna, som vid över 90 års ålder genom sin livserfarenhet 

yttrat: ”Det är flera som passar och det blir aldrig lika 

med någon”. 

Ett språk är mer än gemener och versaler efter fasta 

regler. Det är stämningar, nyanser, känslor, pauser och ett 

flöde. Därför kan våra ordvärk ibland se ostädade ut när 

de innehåller ett mellanslag för mycket, ett kommatecken 

på en regelvidrig plats eller många tankstreck, men så 

här ville författaren ha det för att illustrera skröpligheter 

men även möjligheter i vårt skrivna språk, ett andetag, ett 

hjärtslag som aldrig fått ett eget skrivtecken. 

Var och en av oss har valt att framträda på sitt personliga 

6

sätt och bara ibland böjt sig för pappersformatets och 

tryckets begränsade möjligheter och här är vi, flera 

olika kvinnor med flera olika kärlekar och flera olika 

berättarstilar för att någon ska passa just Dig, käre läsare. 

 

7

Eva Nylander 

Om somliga fötter 

Vargfötter är mångas argfötter 

när spåren förskräcker de svaga. 

Musfötter är kanske busfötter 

för hela släkten leker i väggen. 

Kråkfötter kan vara språkfötter 

så svåra att tyda i läsarens saga. 

Svettfötter blir knappast rättfötter 

för aldrig doftar de som häggen. 

Larvfötter är under sparvfötter 

på grusgångens pickande fjäderboll. 

Sugfötter är hortensians dugfötter 

som smyger sig in i varje prång. 

Skruvfötter blir aldrig ljuvfötter 

trots att de spelar sin invanda roll. 

Lortfötter blir ofta portfötter 

så vid dörren kan väntan bli lång.© 

8

Men kattfötter är alltid smygfötter 

som kanske har varit nattfötter 

före stilla morgonfötter. 

Fötter är som 

R 

ö 

t 

t 

e 

r 

för den som står där, trötter. 

Så är då hästfötter 

för dess ägare 

oundvikligen 

Bästfötter! 

 

9 

 

Eva Nylander

© 

Else-Marie Söderqvist 

Danskläderna på bänken 

Jag vandrar genom skogen, gran och fur sträcker sig mot skyn och 

välkomnar morgonens första trevande solstrålar. De letar sig fram 

till marken för att nå den gröna mossan, som ligger där, mjuk som 

ett duntäcke. 

Mina fötter sjunker ner och tvättas av morgonens dagg. Det känns 

en aning kallt, men friskt. Jag fortsätter men stannar upp då och 

då för att avnjuta fåglarnas morgonkonsert, som är balsam för 

mina öron. 

Min vandring har ett mål, även om jag inte skulle finna det jag 

söker, när jag når fram till målet. 

Jag är ändå tacksam att mina ben bär mig och att jag har mina 

sinnen i behåll. 

Kan jag fullfölja det jag föresatt mig? Klarar jag detta på egen 

hand? 

Oron kommer krypande som en svart orm i mina tankar. Nej, 

bort, det förflutna är, just – förflutet. Det existerar inte mer. Måste 

fokusera på målet! Målet, ja, det är inte långt borta, men det känns 

som en evighet dit. Frågan är om jag klarar av att möta platsen där 

det hände. Där hela mitt liv, min framtid tog slut… 

Mina tankar avbryts av ett frustande, snett bakom mig. Är det ett djur, 

blir jag inte rädd. Är det däremot mitt gamla spöke som dyker upp 

nu, när jag trodde, att jag gjort mig fri och det bara var det enda kvar, 

just att besöka ”platsen”. Platsen för brottet, som det så enkelt heter. 

Jag ser i ögon vrån, några stora horn, som rör sig av och an. Den 

tänker väl inte anfalla!? Som sagt -jag fruktar inte älgen, därmed tar 

jag det lugnt och slår mig ner på marken, väntar och efter en stund 

vänder det ståtliga djuret sig om och kliver iväg med långa steg. 

Detta var verkligheten, detta hände nu. Det var inget gammalt, 

som trängde sig på. Måste fokusera! 

Jag har nu kommit fram till stigen som leder fram till gläntan. 

10

11 

 


Gläntan, detta rofyllda ställe som blev smutsigt och nersvärtat 

denna dag för trettio år sedan. Klarar jag av att möta ”platsen”? 

Jag vill se den med mina unga ögon, med mitt oförstörda jag. Mitt 

inre våndas, måste denna hemska händelse återupprepas i mitt 

minne, för att jag ska bli helt fri? 

Gå igenom varje detalj, som jag så väl har gömt och i min enfald 

trodde att jag hade glömt. Hur kan jag utsätta mig för dessa 

plågoandar ännu en gång och till råga på allt, på själva platsen?! Nu 

tvingas ordet ”bänken” fram i mitt sinne. Jag känner frustrationen 

komma – måste kasta ur mig ordet – och med full hals skriker jag 

det ut, på stigen där jag går. 

BÄNKEN – det var på bänken ”det” hände. 

Det hände – någonting hände! Så långt har jag kommit. Det hände 

någonting - på bänken! 

Mina nya danskläder, jag glömde dem. Hur kunde jag glömma 

dessa efterlängtade danskläder, som jag önskat mig så länge och 

nu äntligen fanns i min ägo? 

Min vita tyllkjol, mina blanka tåspetsskor, skiftande i rosa och de 

långa banden. 

Allt blev borta! 

Mina danslektioner tog en ände med förskräckelse. Svaret på min 

glömska var egentligen enkelt. Jag hade blivit skändad, skymfad 

och fråntagen min självkänsla för en lång evighet framåt. 

Mitt vuxna förnuft förstår och accepterar att väskan med skorna 

och kläderna blev kvar där på bänken. 

Men mitt unga jag vill inte fatta hur och varför jag kunde lämna 

allt där. 

Jag var nu tillbaka i minnet på dagen när min dröm slogs itu. Den 

krossades för alltid. 

Solen gassade i gläntan, allt var sig likt. Någon hade tydligen röjt 

och hållit platsen ren från sly och nytillväxt. Skogen var välskött 

och hade inte tillåtits att breda ut sig. Gläntan, och till och med

© 


bänken fanns kvar. Man kunde tro att tiden stått stilla. 

Jag tar några tveksamma steg ut på den öppna platsen och fäster 

blicken på bänken som står på andra sidan skogsbrynet. 

Nu var jag tolv år igen. Jag hörde gräshopporna spela och kände 

den ljumma vinden som smekte mina bara armar och ben. 

Hoppande och dansande fram i gläntans varma blomsteräng, 

på väg till dans lektionen, hörde jag danslärarinnans röst som 

uttalade de magiska orden, som gjorde att vi elever utförde dessa 

kommandon. Åtminstone jag älskade att höra orden som var 

exotiska i mina öron. Plier…répéter! Fröken Disciplin höll oss i 

strama tyglar. Hon var sträng men rättvis. Detta hade jag inget 

emot för dansen var mitt liv och jag var ambitiös och hade en 

outtröttlig vilja att lära mig allt i detta konststycke. 

Tankarna ändrade riktning – rösten jag hade hört under mina 

svartaste stunder trängde sig fram i minnet. Lismande och 

påträngande hör jag orden, som borde varit positiva, men som då 

fick en smutsig klang. 

”Prima ballerina, min prima ballerina” 

Jag slår omedvetet händerna för öronen. Vill inte höra denna så 

förhatliga röst närma sig mitt innersta. Men den gesten hjälper 

inte. Rösten kommer från mitt inre och den måste släppas ut, till 

befrielse för mig. Den måste försvinna, men hur är detta möjligt? 

Om jag lät rösten släppas lös, skulle den då stanna kvar i gläntan, 

dallrande i den varma sommarluften? Och när vintern anländer 

kanske den då skulle frysa till is och dö?! 

Fokusera! Jag går sakta men med bestämda steg mot bänken. Sätter 

den ena foten framför den andra. Se, det finns inget att frukta! 

Fjärilarna fladdrar fram och tillbaka, sätter sig då och då på de gula 

smörblommorna, som villigt står till tjänst. 

Jag sätter mig motvilligt på bänken. Den var sliten av väder och 

vind. Den blå färgen hade flagnat och var borta. Det var en 

enkel, men robust bänk. Två stycken rejäla plankor vilade på två 

12

13 

 


grovhuggna stenblock. Den hade stått där i decennier. 

Nu satt jag här på bänken och förväntade mig ett fullständigt 

helande i min själ. 

Tankarna virvlade fram och åter. Timmarna förflöt, utan att något 

märkbart hände. 

Jag satt som fastfrusen, fast det var högsommar och värmen var 

över det normala. Systematiskt gick jag igenom det som hände för 

trettio år sedan. Jag hade under åren, som gått, fått en viss hjälp 

att bearbeta mitt trauma, men den slutgiltiga befrielsen hade ännu 

inte infunnit sig. Nu kände jag att stunden var nära. Det var en 

märklig och overklig känsla. Detta hade jag väntat på länge, fast 

med bävan. 

Hur skulle livet te sig efter att denna viktiga milstolpe passerats? 

Det återstod att se! 

PLÖTSLIGT, dyker en mansperson upp på andra sidan gläntan. 

Det är en grånad till åren kommen man. 

Känner jag rädsla? Nej, mitt inre är nu, konstigt nog, stilla, 

avvaktande och frågande… 

Mannen kommer närmare. Han bär på en väska. Den verkar 

bekant. Kan det vara…? Det är väl inte möjligt?! Nu återstår bara 

några meter, så är han framme vid bänken. 

Han frågar: ”Får jag slå mig ner?” 

Jag svarar: ”Ja, för all del.” 

Sedan uppstår en tystnad som verkar vara i timmar, men i 

verkligheten rör det sig endast om några minuter. 

Han är den som bryter tystnaden. Utan förvarning säger han: 

”Kan du någonsin förlåta mig? 

Det hugger till i mitt hjärta. Är det verkligen han? Mannen som 

förstörde mitt liv. 

Vad ska jag svara? Jag saknar ord. Men vet omedvetet att här ligger 

hela hemligheten till befrielsen.

© 


Han fortsätter tala och bekänner att han begick ett stort fel, den 

dagen för trettio år sedan. Det var första och sista gången han 

våldfört sig på någon och hans samvete hade plågat honom år ut 

och år in. Han hade besökt platsen många gånger och bett och 

bönat att han någon gång skulle få tillfälle att be mig om förlåtelse. 

Han visste inte mitt namn och han hade inte haft mod att söka 

efter mig. 

Nu sitter vi här och sakta men säkert lossnar min tungas band. 

Vad jag upplevt och känt under dessa år rinner nu som vatten ur 

min mun. Och allt detta anförtror jag denna person som är orsak 

till min sargade själ. 

Jag ser tårar på hans kinder och känner även mina ögon svämma 

över. 

Jag reser mig upp och säger helt oväntat: 

”Jag förlåter dig!” och fortsätter: ”Jag sätter dig fri!” 

I samma ögonblick känner jag en oerhörd frid i mitt inre och 

förstår att nu är det verkligen slut på plågan. 

Han räcker mig väskan och säger: ”Den här är visst din. Jag har 

förvarat den åt dig.” 

Han börjar sakta gå och medan han går vinkar han och säger om 

och om igen: ”Tack, tack, tack!” 

Jag visste i detta nu att mina plågoandar inte skulle göra mig illa 

mer, varken i mina mardrömmar eller i vaket tillstånd. 

Jag var fri! 

14

Sommarväder 

Blomsterängder du i mängder skådar 

Molnen hopar sig tunga skyar 

regn de förebådar 

Plötsligt ifrån skyn de faller 

Droppar tunga, 

som gnistrande bergkristaller 

Smattrar mot ett tak av plåt 

Låter skönt och härligt 

Ja, det är en ganska behaglig låt 

Varma asfalten på vägen ångar 

Ljumma vindar sveper sakta fram 

Vattnet bildar rännilar i markens gångar 

 

15 

 

Else-Marie Söderqvist

© 

Christl Franz 

Vaniljdrömmar 

Sonja vaknar med ett ryck och stirrar rakt in i den ljusa 

sommarnatten. Någonting, ett ljud kanske, hade ryckt henne 

ur den oroliga slummern. Sjutton också! Nu skulle hon få ligga 

och räkna flugprickarna i taket igen tills hon föll i dvala framåt 

småtimmarna. På samma vis hade det varit de senaste nätterna och 

hon började bli innerligt trött på att ha det så för de kommande 

dagarna skulle hon behöva varje uns av kraft för att orka. Hon 

lystrar in mot rummet och hör att allt är så märkligt lugnt och 

stilla att inte ens rullgardinen framför fönstret som står vidöppet 

ut mot natthimlen rör sig en enda millimeter. Alltsammans måste 

ha varit inbillning. Eller dröm. Den dallrande hettan i rummet 

får hennes tunga att ligga som ett läskpapper mot gommen och 

med en enorm kraftansträngning lyckas hon trassla sig ur det 

svettfuktiga lakanet för att nå vattenglaset på nattygsbordet. I 

grevens tid upptäcker hon att en humla tagit sitt sista, ödesdigra 

kvällsdopp däri. Stackars sate! Hon stod väl inte heller ut med 

hettan. Sonja ställer ner vattenglaset igen, tacksam över att den 

feta augustimånen hjälpt henne att upptäcka den ludna buken i tid 

och lutar sig med en suck tillbaka bland kuddarna för att somna 

om. 

Det var de sista dagarna i augusti och den intensiva värmeböljan 

hade hållit i sig ända sedan midsommardagen då hon damp ner 

på ångbåtsbryggan till sin barndoms sommarö. Den torraste och 

varmaste sedan 30-talet sade man på nyheterna. Ottoson hade 

väntat på henne med sin packmoped, redo att hjälpa till med att få 

väskor och proviant upp till huset. 

Iklädd storväst, blåställ, keps och storstövlar hade hon känt igen 

den gamle fiskaren redan en bra bit ifrån land och hon var tvungen 

att le när hon tänkte på att så länge hon kunde minnas hade 

16

17 

 

Christl Franz 

Ottosson sett precis likadan ut, vinter som sommar, helg som 

söcken. Ingen värmebölja i världen skulle kunna ändra på det. Som 

barn hade hon och kusinerna varit lite rädda för hans blåklädda 

karghet men det var han som en bitande klar höstdag rott mormor 

över sundet till sista vilan. Det var också han som adopterat Randi, 

mormors gamla lejongula katt, samt höll ett vakande öga på huset 

som barnbarnen nu ärvde. Han var en klippa Ottosson och hon 

var glad över att se honom. 

En vänlig glimt i ögat och en snabb handrörelse mot kepsen blir 

ett för Ottoson ovanligt översvallande välkomnande: ”Nu får hon 

allt hushålla med dricksvattnet för det är bara en bottenskyla kvar 

i brunnen” blir hans hälsningsfras. Detta sagt som ett bevis på 

att allt är i sin ordning och att han har koll på läget. Randi deltar i 

välkomstkommittén och snor sig spinnande som en kattunge kring 

hennes ben. Sonja skrattar, kliar henne bakom örat och säger: ”du 

ditt gamla kattskrälle, borde inte du vara dödens för längesen?”. De 

följdes sakta åt alla tre upp mot huset där eftermiddagssolen spred 

guld över fasaden och där flaggan var hissad midsommardagen till 

ära. Just då kändes hösten oändligt långt borta. 

Hon måste försöka sova. Genom halvslutna ögonlock blickar hon 

ut i det som en gång var mormors sovkammare och där allt såg ut 

precis som det alltid hade gjort. Den blekta sammeten i de gröna 

emmafåtöljerna, det tunga linneskåpet som inuti fortfarande 

doftade svagt av nymanglat och lavendel. I linneskåpet brukade 

mormor gömma små gåvor som barnen fick när de verkligen 

gjort sig förtjänta av det. Inget stort eller märkvärdigt. Kanske 

några bokmärken, såpbubblor eller en fin penna. Barnen var alltså 

Sonja och hennes båda äldre kusiner Per och Louise som delade 

på vindskammaren under snedtaket. Och fastän det kivades en del 

och att de två äldre kusinerna ofta gaddade ihop sig mot henne så

© 

Christl Franz 

att mormor fick trösta, tänkte hon tillbaka på sin barndoms somrar 

fyllda av sol och glad lek. De senaste tolv åren hade alltså de tre 

kusinerna ägt huset gemensamt och det hade gått förvånansvärt 

bra. Det ska erkännas att det var hon själv som lagt ner det allra 

mesta av trädgårdsarbete och underhåll. I fjol sommar hade hon 

exempelvis kittat och målat hela glasverandan alldeles själv. Men 

det gjorde henne ingenting så länge de kunde samsas. Men nu 

ville man sälja. Hon förstod dem, det var inte det. Per skulle flytta 

med sin nya familj till Belgien och Louise, tja Sonja visste inte 

riktigt - hon hade det struligt efter makens konkurs helt enkelt och 

behövde pengar. Själv skulle hon i sanningens namn också må bra 

av lite stålar. Betala av på lägenheten och studielånet eller rentav 

resa någonstans. Vidga vyerna lite, kanske träffa någon att dela 

livet med. Helt ärligt så hade de få fasta pojkvänner hon haft under 

åren aldrig varit speciellt förtjusta i att tillbringa hela somrarna på 

ön. Redan efter någon vecka brukade de ta båten in till stadens 

krogliv och rörelse. De flesta av dem kom aldrig tillbaka, så detta 

kanske kunde bli en vändpunkt i hennes trettiosexåriga singelliv. 

De skulle få bra betalt den saken var säker. Ett sekelskifteshus på 

en skärgårdsö med några få sommargäster och med en gammal 

fiskare med katt som enda bofasta var det många som ville åt. 

Hon själv också och om hon hade haft skuggan av en möjlighet 

så skulle hon ha löst ut sina kusiner även om det innebar att hon 

skulle få leva på soppa resten av livet. Hon hade räknat på det 

fram och tillbaka, om och om igen men till slut fått inse att det 

aldrig skulle fungera. Det här skulle bli de absolut sista dagarna 

i hennes barndoms sommarhus. Punkt! Hon skulle bara plocka 

ner lite minnessaker och städa för nästa vecka skulle allt som varit 

mormors gå under klubban. Rubb och stubb med lösöre och allt. 

Till högstbjudande. Hon hade fått stålsätta sig mot vemodet då hon 

samma förmiddag röjt ur det stora skafferiet och funnit mormors 

förkläde, det som hon alltid brukade ha på sig. Hon borrade in 

18

19 

 

Christl Franz 

näsan i det blårandiga tyget och minnen av tröstande ord och 

stunder med rabarbersaft och vaniljdrömmar på verandan intill 

den stora rönnen sköljde över henne. Vaniljdrömmar ja – mormor 

visste att de var hennes favorit och brukade ge henne en alldeles 

egen burk på födelsedagen: ”De är till dig Sonja och du bjuder 

bara om du själv vill”. Sonja vek ihop det blårandiga förklädet 

så fint hon kunde och lade det överst i lådan med ”bortskänkes”, 

satte på locket och klistrade igen. 

Hon tryckte ner huvudet i kudden i ett försök att åtminstone få 

någon timmes sömn innan gryningen, när hon åter förnimmer 

den där märkliga känslan av att hon inte är ensam. Plötsligt hörs 

en mjuk duns bland sängkläderna och ett välbekant spinnande. 

”Randi, hur har du kommit in din lilla toka?” Katten hoppar ner 

från sängen igen, går fram till dörröppningen ut mot trapphuset, 

vänder på huvudet och stirrar stint på henne med sina gula gluggar 

och spinner nästan öronbedövande. Vad vill hon? Sonja kliver ur 

sängen och sveper lakanet om sig för att följa efter Randi ner till 

köket där det är hett som i en bastu. Hon känner på vedspisen. 

Någon har eldat i den? Sonja borde bli rädd men fylls istället av ett 

märkligt lugn och en stilla glädje och hon tycker sig nästan kunna 

känna en svag doft av någonting – vanilj? Katten spinner extatiskt 

och snor sig som en galning runt hennes ben när hon plötsligt ser! 

Över stolskarmen hänger det blårandiga förklädet.


Bjud mig 

Bjud mig på måltid 

Hos dig Herre kär 

Låt mig få känna din närvaro här 

Var mig nära, gå aldrig bort 

Låt mig få tro, att jag tillhör din sort 

Ös över mig tro 

Låt kärleken mig belamra 

Låt hoppet brinna 

Och gör mig till en hel kvinna© 

20

Sanna jag 

Jag ler uppmuntrande 

mot dem 

med utländskt utseende 

de måste ha haft det svårt 

Är det jämställdhet? 

Jag behandlar ju inte dem 

som vem som helst 

 

21 

 

Merja Larsson

Eva Nylander 

Bilar 

Min första var tomatröd. Den var så fin, så fin. 

Fyra hjul och ratt och på taket en lucka satt. 

Komfort den knappast bjöd. 

I maskin den börja lida pin. 

Jag förstod hur det var fatt 

när det hastigt blev ”god natt”. 

Nästa var en ”koja” och den var riktigt kul. 

Fyra små hjul och stor ratt. I baksätet hundarna satt. 

Av trängsel började vi ”oja” 

och färgen var närmast ful. 

Men ändå reste vi glatt 

till Värmland en sommarnatt. 

Så kom bubbla nummer två. Den var ganska ålderstigen. 

Fyra hjul och ratt. På taket ingen lucka satt. 

Vintertid frös kroppen blå 

så fuskpäls köpte jag mig sen. 

Till huvudet en gammal hatt. 

Alla trodde jag fått fnatt. 

Första ”forrden” den var blå. Kom direkt ifrån fabriken. 

Fyra hjul och fräck ratt. På taket fina luckan satt. 

Kände mig fräsig som få. 

Susade till stan efter viken. 

Bekvämt nu alla satt. 

Jag tyckte jag ägde en skatt.© 

22

Sen blev ”forrden” röd och den var inte riktigt ny. 

Fyra hjul och okey ratt. På taket ingen lucka satt. 

Sedan länge är den död. 

Tog mig snällt från stad till by. 

Men jag bestämde att, 

nu köper jag en sobert svart. 

 

23 

 

Eva Nylander

© 

Ann-Viol Kjellqvist 

WILDHEART 

Din intensivt blå blick träffade mig rakt i hjärtat. Jag ville kyssas. 

Vi stod på en loppmarknad och jag letade efter fynd. Och det 

fanns. Då menar jag inte korgstolen i avflagnat svart utan den 

vilde, tomte, vivör och levnadskonstnär med hår ännu längre och 

vitare än mitt som stod framför. Hans hatt var kantad med päls 

och rovdjurständer. En bastant herre knappt längre än mig och 

blicken som borrade sig djupt in i mig. Jag måste hitta anledning 

att fortsätta kommunikationen. Vid disken där jag skulle betala 

fanns han igen. Vad skulle jag göra? Utanför stod hans husbil, 

ingen tvekan om att här handlade det om jakt och fiske, livslust 

och vagabonderi. Han hade lax och tyckte jag skulle köpa en. Det 

gick inte. Jag hade redan mat för helgen och frysen avstängd. Men 

titta in hos mig i helgen så får vi se. (Tänk om jag hade lärt att hålla 

igen och hålla tyst!) 

Dagen efter tänkte jag mycket på den intensiva blicken. Han kom. 

Utan lax. Men jag hade en god kaka och den gick fort åt till kaffet. 

Ville han ha middag? Jodå, men först gick han runt i huset för att 

se vem som bodde där. Han sa:” Du har mange goe ting. Du er 

en dejlig kvinne.” Jag smalt som is. Han gillade mitt hus och dess 

läge mot vattnet. 

Jag försökte förstå honom. Han har fem barn runt om i världen 

men på visitkortet står att han är lycklig och fri. Han verkar sky 

ansvar och avskyr att betala skatt. Vill bara njuta. Dricker gärna 

och är säkert en djävul på kärlek. Han verkar förstå allt och kan 

mycket. 

Så åkte han tillbaka till sitt läger mitt i natten efter en kyss. Intrycket 

höll. Tidigt nästa morgon fanns han utanför mitt fönster med 

varma wienerbröd och ville ha kaffe. Vi pratade länge och den 

rika diskussionen blev till en ny date, torsdag klockan tre. 

Hjälp! Vem där? Kejsaren av Portugallien? Han kom med blommor 

24

25 

 


i hög hatt och skrattade. En realistiskt genomskådande person 

med plats för fantasi och glädje. Han frågade om jag är religiös. Ja, 

jag tror, sa jag. Han skulle bara veta att just den dagen jag träffade 

honom hade jag bett en stilla bön om att äntligen få träffa en man. 

Timmen efter naglade han mig fast med sin blå blick. 

Nu hade han med lax i marinad. Vi gjorde en stark sås, vinet var 

fantastiskt och efterrätten snabbt glömd för han sa:” Jag vill ligga 

i din säng.” Hjälp! 

Allt jag tänkt gick åt skogen. Den vilde jägaren bollade med bytet 

som led och kved och snabbt fick nog. Men han var glupsk och 

bestämd. När jag sen försökte stiga upp trodde jag min sista stund 

var kommen. Allt vimlade runt, huvudet kändes ihåligt, jag höll i 

elementet men kom ingenstans. Viskade fram:” Jag är så yr.” 

På morgonen kom du in och låg hos mig och vi pratade länge 

civiliserat som det medelålderspar vi var. Du hade givit mig en 

silverbrosch med en grön sten och du fick två hattar av mig. Du 

lovade återkomma till Sankt Hans året därpå, tutade och for. 

Ibland är det så fel att människor skiljs. En månad senare fick du 

ett kort från mig. Du svarade genast och snart är det december 

och jag skriver det här i Frankrike, sänder ett julkort till dig och jag 

älskar dig så den 24 november 2008. 

DEN LJUVASTE LYCKAN DEN STÖRSTA SMÄRTAN 

Den 24 juli 2009 sitter jag vid skrivbordet. Varför slamrar jag inte 

lätt i köket så här dags? Inte för högt för han ska sova länge efter 

fisketuren men disken ska ju tas om hand och faten in och ut. Så 

ska han ha rejäl morgenmad. Sill, ägg, bacon, snaps, kaffe och 

jag dukar med det bästa. Han borde komma snart. Nyduschad, 

knappt utsövd efter nattens lekar eller fiske. Håret hängande som 

en Neptun och han är på gott humör. Laddad för nya äventyr. 

Talar fylligt, uttrycker sig trevligt, planerna för dagen görs upp. 

Skiner solen? Då ska badkläderna med. Okänt för honom men jag


insisterar på allmänna platser där man kan vada i. Så han letar efter 

badbyxor på loppis och hittar inte oväntat ett par för 20 kronor. 

Han kan han. Han hittar till ställen där man kan dricka kaffe på 

en flat sten med fötterna i vågskvalpet. Han ser spår efter bäver, 

upptäcker rävungar, älgtjuren, överkörda ekorrar, huggormen vid 

vägen och de hoppande öringarna som han ska ta senare. Han har 

skarp syn och ser rådjursfamiljen långt före mig. Är vi på väg in på 

Konsum ser han en bra gummisnodd bland fötterna, just en sån 

han behöver.......Annars är det utomhus vid vattnet som han är 

kung. Han vet, han kan och hans vilja blir lag. 

1 sällskap tar han initiativet och driver samtalet åt de håll han 

behärskar. Han underhåller med goa historier från äventyren han 

haft runt om i världen. Hur han träffade Cher i Australien och hon 

blev hans käresta. Hur han sprängde och byggde på Grönland, 

fick agera barnmorska på rutten till Sydafrika då han var kapten på 

skeppet. Hur han sköt isbjörn, var präst, vandrade med aboriginer, 

umgicks med maorier, inuiter och med kungligheter och kändisar 

med smak för fiske. 

Nu ser jag hur han läser av människor, finner en melodi och tar 

kommandot. Det fria livet är en lisa då han bara får vara Paul och 

slipper krav och anpassning. Utan mig hade han kunnat strö sina 

skjortor, kikare, snapsflaskor, hårborsten, broschyrer, gummiband 

och skruvar, alla pinaler till flugbinderiet översvämma allt. Pärmar, 

böcker, sockor, askar, klockor, sköld, påkar och kepsar kastar man 

ju inte. 

Han kom för att han liker mig. Men gifter sig gör han inte. Och han 

gör inte ett handtag på huset så tömmer han är. Slipar han en kniv 

så är det hans egen. Arbetssvin - det är de som är dumma nog att 

jobba, han kan inte förmå sig att stå i kö. Han mutar sin omgivning 

med öl och starkvaror. Men inte mig. Jag vill ha gemenskapen och 

hans kärlek och många somrar ihop. Gärna ambulerande vintrar i 

varma länder.© 

26

27 

 


Han sa att vi skulle dela på allt ekonomiskt. Jag sa jaha och undrade 

vad han menade exakt men tog inte upp det då. Jo, jag kunde 

handla, visa honom kvittot och så skulle han ge hälften. Men det 

var svårt att få den hälften. Vi åkte till antikmässa och mina pengar 

var slut för att han inte hade delat med sig. Hörde han sa till en 

landsman att han bodde hos en bekant. 

Så körde han bilen till växlingen brast, talade om för mig hur jag 

skulle växla för att spara bensin (nu när han skulle dela) tyckte jag 

skulle ta cykeln istället för min bil. 

EXPLOSIONEN inträffade när vi var på väg hem från Stockholm 

och han tog fel fil och vi hamnade ordentligt fel. Men felet var 

mitt, vrålade han. Det måste jag erkänna annars skulle jag göra 

om det igen. Jag sa att det nu var slut med nöjeskörningar. Då 

skulle jag betala hans andel till resan vi beställt till Visby. Allt var 

ju mitt fel. Han gick inte förrän jag vänt in och ut på plånboken. 

Han glömde inte ta med den nyinköpta köttfärsen från kylen och 

han vittjade frysen. Och vad värre var - nyckeln försvann och jag 

fick den inte. Jag hade försökt återställa den goda stämningen 

mellan oss, vi är ju inte odödliga, 65 år båda men vi rutschade 

utför. Att hans ögon blev så smala när ekonomi kom på tal och att 

jag fick parkeringsböter efter honom gjorde att jag inte mer ville 

se Wildheart. 

I WAS BORN WITH THE COURAGE TO LIVE. ONLY 

THOSE ARE UNWISE WHO NEVER HAVE DARED BE 

FOOLS. 

26 juni 2010 

Midsommardagens kväll stannar den blå bilen utanför huset. Mitt 

hjärta stannar. Tänker han besöka mig? Jag står stilla i hallen och 

koncentrerar mig på att andas lugnt. 

Jag sa ju att jag la den vid huset. I handen höll han upp nyckeln. Jag 

tog den från taket häromkvällen du var ju inte hemma. Fick tvätta 

den, den var helt grön. Vassego.


Som om tiden stått stilla. Han ville ha en dusch. Hade jagat i Norge 

o s v. Han satte sig i fåtöljen och jag försökte andas lugnt. 

Det kändes inte rätt att prata om det uppslitande slutet men ändå 

gjorde vi det på något sätt. Jag visade hur han såg ut när det var som 

värst. Den långa kniven i bältet, ilskan och svetten som sprutade. 

Som Grodan Boll pöste han upp och banade maktfullkomlig sin 

väg mot slutet. 

Jag älskade så mycket.......... 

Hans ögon lyste, han verkar känna på ett sätt och säger något 

annat eller inget alls. Jag tror han är känslig innerst inne. Det måste 

jag försöka förstå. Att han inte skriver mig allt i pannan som jag 

gör... 

Det var skönt att jag fick ur mig allt. Du vet gott hur det är, sa han 

och det ska nog gå bra. 

Han tog sin dusch och något att äta och sen var det färdigt igen. 

Han sa: Vi ska inte bo ihop. Jag sover i vagnen och vi ska si och 

vi ska så. 

När vi har den innerliga kontakten, absolut samhörighet, 

själsfränder, vill jag vara ETT med denne man, helst hela livet. 

Han är ett spektrum. Jag vet jag har mycket kött på skelettet säger 

han. Han intresserar sig seriöst för många av mina intressen. För 

att inte tala om kärlekslivet. Så innehållsrikt och fullödigt har jag 

aldrig upplevt förr. 

Dagarna och nätterna går. Vi badar mycket. Trollsländorna flyger 

över vattenytan. Han vet alltid var de finns. Vi kör kvällssafari och 

ser rävar, tofsvipor, rådjur, älgar bäver.. Han ser alltid först. Så 

kommer han hem med loppisfynd. För honom spännande grejer 

för 20 kronor som egentligen är värda mycket mer. 

Han handlar nu mat efter en lista och betalar utan att knota. 

Varannan gång är det jag. Men när han ska tanka bilen blir det för 

150 kronor. Hur ska jag få honom att förstå? Han gör inget försök 

att ersätta för duschar eller tvätten.© 

28

29 

 


Hans kärlek ger mig energi till att laga hans älsklingsrätter eller 

kakor men om jag sen ska betala kalaset växer min irritation när 

han motvilligt hjälper till. 

Så kanar vi mot slutet igen. Jag behöver sälja två tavlor och få 

dem värderade.. Försöker få honom att följa med och köra till 

auktionsverket. Klockan tolv har vi tid och han tar god tid på sig 

med frukosten och studerar kartan noga. Han har inte orkat ta 

på en ren skjorta eller ordna sitt hår. Jag hämtar tavlorna, torkar 

av dem och ber honom hålla i en medan jag hämtar snöret. Han 

svarar drygt att han inte vill bli kommenderad. Jeg er icke din tjener. 

Han säger till mig att ta det lugnt. Då exploderar jag. Frustrationen 

stiger för allt jag diskat, bakat, serverat och anpassat till denna 

PASCHA! 

Den 3:e augusti, växlande molnighet, och han försöker knuffa mig 

när han bär ut sina grejer. Och länsar kylskåpet. Hotar. Nyckeln är 

borta ur sitt lås igen..............

Eva Nylander 

Den gyllene kon 

Det står en gyllene ko på den frodiga ängen. Stilla ältar hon det 

saftiga gräset och klipper litet med öronen. Envisa flugor viftas 

undan med svanstofsen. 

Så tar hon några steg, böjer ner huvudet och rafsar åt sig ett par 

tuggor. 

Käkarna mal. Värmen dallrar. 

Den gyllene kon vänder sitt huvud mot horisonten, sedan åt andra 

hållet och ser rakt på mig. Impulsivt vill jag röra vid henne, kittlas 

av den varma pälsen under min hand, lyssna till hennes djupa 

andning, känna den fräna men friska lukten av henne. 

Jag kliver över stängslet. 

Då tar hon några steg bort från mig. 

Jag går sakta framåt men hon rör sig hela tiden i motsatt riktning 

över det vidsträckta fältet. 

Jag måste sänka blicken mot marken då och då så jag inte trampar 

i lämningarna efter hennes måltider. Även gyllene kor lämnar 

tydligen mockor efter sig! 

Varje gång jag ser upp för att inte tappa kon ur sikte, hon rör sig 

nämligen snabbt och har ökat avståndet mellan oss, tycker jag hon 

har förändrats litet. Hon lyser inte med riktigt samma glans längre. 

Svansens glada krumbukter verkar tröttare. 

Jag tar längre steg för att nå fram någon gång. 

Nästa gång jag ser mot kon har hon bara ett horn! Det andra har 

hon tappat. 

Så ser jag att kons nu allt gråare päls börjar lösas upp. 

Jag kan se rakt genom den. Där glänser tarmarnas bulliga slingor 

och musklernas trådar rör sig över revbenens bågar men allt är lika 

grått och färglöst som den nötta huden och hela kon verkar diffus 

i konturerna.© 

30

31 

 

Eva Nylander 

Aj! 

Jag har smällt tån i något som ligger i gräset. När jag plockar upp 

föremålet ser jag att det är kons tappade horn. 

Men, det är ju faktiskt gyllene – precis som hela kon var förut. 

Jag stoppar det vackra hornet i min ficka och vänder mig åter mot 

den allt mer upplösta kon. Stora sjok med hud och kött har fallit 

av henne. Svansen hänger sorgligt i en tråd. 

Hon vacklar men faller inte och då ser jag bakom alla grådaskiga 

darrande organ att ett varmt sken rör sig. 

Och där ligger kons hjärta! 

Det är stort! 

Ångande varmt! 

Och lyser i klaraste rött! 

Det välver sig i säkra lugna slag. 

Små rännilar av guld börjar synas över de grå benen och det som 

återstår av kons kropp. 

Jag tar några sista snabba steg mot henne för att få känna hennes 

hjärta. 

Då är hon plötsligt borta. 

Nej, inte helt, för där vid mina fötter finns en liten gyllene ko och 

hon får plats i min handflata när jag lyfter upp henne. 

Hon är mycket vacker. 

Men, ett horn saknas. 

Då minns jag hornet i min ficka – men det verkar inte finnas kvar. 

Jag letar och där bland litet ludd vid sömmen ligger ett pyttelitet 

guldhorn. 

Jag sneddar hemåt över ängen. 

Nästa dag sätter jag försiktigt fast det tappade hornet och sedan 

ställer jag min gyllene ko i minnenas hylla.

© 

Merja Larsson 

Hopplöst 

Suget att hoppa skrämde Agneta när hon tittade ner från sin 

franska balkong. Plötsligt stängde hon dörren, föll på en stol och 

brast i gråt. Överkroppen låg tungt mot köksbordet och armarna 

hängde kraftlösa. Hon skakade av snyftningarna. Tårarna rann, 

hon orkade inte bry sig om att snyta sig. Hopplösheten höll henne 

i sitt grepp, hennes hjärta var förkrossat. 

Allt hade börjat en tråkig aprilfredag. En arbetskamrat tiggde och 

bad Agneta för att hon skulle följa med på konstnärselevernas 

privata klubb efter jobbet. Helst skulle hon ha velat kasta sig 

in i badkaret och efter det bara sova ut. Agneta hade ställt upp 

och jobbat extra hela helgen innan och gjort dessutom ett extra 

kvällspass en vanlig vardag så hon kände sig helt utpumpad. Men 

snäll som hon var lovade hon följa med men inte stanna hela 

kvällen. 

Motvilligt krafsade hon på sig något som fick duga, struntade i att 

sminka sig med annat än den obligatoriska mascaran och tittade 

på sin sura min i spegeln. Skulle något lyckas locka fram ett leende 

på hennes läppar denna kväll, undrade hon. 

Det var fullt med folk i källarlokalen. Väninnan Ingrid hade koll 

på det sedan gammalt. Man skulle komma i tid för att hinna bli 

insläppt och slippa hamna i en evighets kö utanför, men inte för 

tidigt, för då hade festen inte kommit igång. Kala långbord stod tätt 

intill varandra. Värmeljus i vanliga glas var den enda mysfaktorn. 

Vild musik dånade över ett packat dansgolv. Ölen hade de köpt när 

de passerade baren. Innan de hann få i sig första klunken kom det 

32

33 

 

Merja Larsson 

redan danssugna killar som bjöd upp. Så fortsatte det hela kvällen. 

Snart var det samma killar som bjöd på dans gång på gång och 

som till slut flyttade sina ölglas på tjejernas bord. De satt inte långa 

stunder utan var med i folkvimlet. När det blev dags att gå hem 

syntes Ingrid inte till. Det bekymrade inte Agneta, för väninnan 

hade gett henne en vink om att hon hade någonting på gång… 

Två av killarna från bordet skulle gå åt samma håll som Agneta. 

Det kändes tryggt, klockan var ju närmare fem. Killen som såg 

trevligast ut vinkade snart adjö och bara den smala killen som 

dansade så lustigt studsande blev kvar. Vad de pratade om kom 

Agneta inte ihåg efteråt men hon fick en överraskande känsla av 

att de var överens om någon politisk problematik. Hon var nästan 

besviken när killen skulle vända till sin gata och hon hade en bit 

kvar att gå ensam. Men så var det. 

Agneta kramade killen adjö men istället för att släppa henne fångade 

han hennes blick och gav henne en kyss. Förvånad skrattade hon 

och då kysste killen henne länge och väl. Och gick över gränsen. 

Aldrig i sitt liv hade Agneta haft en vilt främmande människas 

tunga i sin mun och nu blev hon förbannad av fräckheten. Men 

vad kunde hon göra? Hon gav upp motståndet och smalt mot 

killens hårda kropp. 

Agneta tittade förvirrad på killens blå ögon. Över hans axel såg 

hon hur en buss närmade sig. 

Arbetskamraterna på väg till morgonpasset skulle kanske känna 

igen henne. Det var lika bra att dra killens huvud närmare och 

gömma ansiktet bakom det. 

De var båda lite generade efteråt. Vad allt får inte tröttheten och

© 

Merja Larsson 

berusningen en att göra! Agneta hade inte haft det minsta intresse 

för killen men så här hade hon aldrig blivit kysst. Det hade ju känts 

ända nere i tåspetsarna. 

”Kan jag ringa dig nå’n gång?” frågade killen försiktigt. Agneta 

tvekade en bråkdel av en sekund, hittade en penna i handväskan 

och skrev sitt nummer på baksidan av ett kvitto. 

”Förresten vet jag inte vad du heter, jag heter Rune”, sade killen. 

Agneta höll på att brista i skratt men höll masken. Fattades bara 

att killen också hette så! 

”Honom ser jag nog aldrig mer”, tänkte Agneta när hon knallade 

hem och stöp i sängen. 

På lördag mitt på dagen vaknade Agneta med ett leende på 

läpparna. Det hade inte varit så tokigt på festen i alla fall. Ingrid 

hade väl åkt med någon eftersom hennes gardiner inte hade varit 

fördragna när Agneta kom hem. Själv hade hon blivit pussad och 

kramad mer än på länge. Med lite pirr i magen tänkte hon att killen 

kanske ringer. 

Nyduschad efter frukosten skulle Agneta just bestämma sig vad 

hon skulle göra när telefonen ringde. Det var Rune som undrade 

om hon hade lust att följa med på ett evenemang på torget. Ja, 

det hade hon. Snabbt som attan kom hon iväg undrande om hon 

verkligen skulle känna igen gårdagens tjejtjusare. Inga problem, 

Agneta blev välkomnad med ett brett leende och en lätt puss på 

läpparna. Helt naturligt lade Rune sin arm runt hennes axlar och 

de smalt in i folkmängden som om de alltid hört ihop. 

Senare på eftermiddagen, när de satt på en restaurang och åt, blev 

34

35 

 

Merja Larsson 

Rune allvarlig. 

”Jo, det är så här att jag är ganska nyskild. Jag vill inte lura dig. Jag 

har ett barn som snart fyller två. Du tycker kanske att det inte är 

okej. Jag har henne varannan helg. Undrar om du har lust att träffa 

oss nästa lördag?” 

Agneta blev förvånad och aningen besviken. ”Rune, och dessutom 

begagnad”, flög genom hennes huvud. ”Typisk otur för mig.” 

”Jaa”, sade Agneta lite trevande, ”kanske det. Ring mig närmare 

lördag så får vi se.” 

Efteråt ville hon inte att Rune kramade henne eller höll i hennes 

hand. Någonting osynligt hade fallit mellan dem. 

De träffades veckan därpå och Rune hade med sig världens 

gulligaste lilla flicka med blonda korkskruvslockar och den blåaste 

blå blick. Agneta, som älskade små barn kämpade för att inte vara 

för skyddande när den lilla telningen klättrade på soffor och stolar 

på fikastället. Rune verkade inte vara överbeskyddande han heller 

och hade bra hand om barnet. 

Så kom de att träffas allt oftare, ibland på tu man hand, ibland 

alla tre. Agneta fick bekanta sig med Runes stora varma kramgoa 

familj. Hon presenterade honom till sina föräldrar men lät bli att 

nämna något om skilsmässan och barnet. Rune sade inget han 

heller. 

Tårarna hade torkat och lämnat salta spår på Agnetas kinder. De 

sista snyftningarna skakade på kroppen. Ryggmusklerna var trötta 

av allt gråtande. Hon lyfte upp huvudet och försökte få ordning på 

tankarna. Då ringde telefonen. ”Tänk om det är Rune!” for genom 

huvudet. ”Kan inte vara han”, tänkte hon snabbt, ”han är ju hos 

sin nya flickvän i grannhuset.” Agneta hade sett honom passera

© 

Merja Larsson 

alldeles nyss. 

”Hej Agneta, det är Ingrid! Hur går det? Är du mycket ledsen?” 

Agneta snyftade i telefonen. 

”Du Agneta, hur många människor finns det i världen?” 

”Det vet väl inte jag”, svarade Agneta undrande. 

”Och hälften av dem är män. Fattar du?” frågade Ingrid. 

”Nej, vad då?” 

”Jo, där sitter du och gråter efter en skitstövel som du själv har 

lämnat och som haft fräckheten att skaffa en ny i grannskapet. Det 

gjorde han säkert bara för att reta dig. Och hur ska den nya reagera 

när hon får veta sanningen? 

Nej, låt inte en karl förstöra ditt liv när det springer tiotusentals 

lediga och trevliga bara du lyfter blicken. Ska en ynken karl 

verkligen få dig helt ur gängorna?” frågade Ingrid med allvar i 

rösten. 

”Men jag hade ju velat att det hade blivit något riktigt, jag kanske 

vill ha en familj trots allt…” försökte Agneta förklara. 

”Ja, ja, men det blev inget napp den här gången. Han är nyskild 

och inte redo än, ni var inte i samma fas helt enkelt. Egentligen 

kan du väl vara glad att ni har träffats, så kär har jag aldrig sett dig 

förut! Fast du har förlorat så har du ju också vunnit mycket. Skulle 

du vilja vara utan dina erfarenheter? 

Hans familj har väl berikat ditt liv samtidigt som du har lärt dig om 

dig själv och om hur du reagerat med svartsjuka mot hans tidigare 

liv. Den kunskapen vill du väl inte vara utan?” 

”Utan svartsjuka skulle jag gärna vilja vara men det gjorde ont i 

hjärtat varje gång när jag såg hans bröllopskort på byrån hos hans 

föräldrar. Jag klarade helt enkelt inte av det”, sade Agneta med 

sorgsen röst. 

”Upp med hakan nu! Hoppa in i dina joggingskor så gör vi en 

sväng och rensar tankarna innan höstmörkret lägger sig. Vi ses ute 

36

om fem minuter, okej?” 

”Okej då, tack för att du orkar bry dig!” 

 

37 

 

Merja Larsson


Två själars möte 

Två själar möts i natten 

de är törstiga på varann 

och inte på vatten 

Mötet blir kort och intensivt 

denna enda gång 

de känner det båda, intuitivt 

De hade ett förtrollande möte 

men kunde inte få det att stämma 

med vad framtiden hade i sitt sköte 

Morgonen kommer med sin nakna sanning 

ett snabbt farväl och en sista omfamning 

Skiljas och aldrig mötas mer 

blickarna är frågande och långa 

när de efter varandra ser 

Glömma och försvinna 

han var man, hon var kvinna© 

38

Det passerade flera 

 

39 

 

Eva Nylander 

Häromdagen satt jag på Nordells och smaskade i mig en semla 

tillsammans med en mugg dåligt kaffe. Så var det inte förr, kaffet 

alltså. Inte för att jag vet hur det smakade första gången jag var där 

för snart 67 år sedan eftersom jag då befann mig i min mors mage 

men det var bättre kaffe för fyrtio år sedan och trettio osv men 

numera är det inte glädjande att smutta i sig surrogatet. 

Utanför fönstret låg vårt snöhöljda torg. Gator och trottoarer 

hade höga snövallar och de smala gångstigarna på trottoarerna var 

fläckvis isiga och utanför rutan vid mitt bord fanns en förrädisk 

fläck som många halkade till på men alla lyckades hålla sig på 

benen. Så hände det oundvikliga. 

En ung flicka dråsade omkull, rullade ett halvt varv och blev 

liggande mot väggen några sekunder och hennes lika unga väninna 

stod och stirrade dumt på sin hopkurade kamrat. Så började hon 

resa sig och för att dölja hur förfärligt generad hon var över att 

ha ramlat mitt framför konditoriets fönster och våra bligande 

ansikten började hon skratta hysteriskt. Hon tjöt av skratt medan 

hon plockade upp hårspray och andra föremål som rullat ur 

hennes väska och fortfarande gällt skrikande av skratt skyndade 

hon bort. Men jag kände mig som om jag fått ett slag i magen där 

jag satt på andra sidan rutan. 

Hennes ansikte! Det hade liknat en människa som jag inte haft 

i mina tankar på många, många år men hon kunde ha varit hans 

dotter för så lik var hon Jackie, Jackie som jag varit så våldsamt 

förälskad i en sommar och litet till. 

*** 

Det brukade vara ett stort nöje att gå och lyssna till musiken 

vid uteserveringen på sommarkvällarna och det här året var det 

dessutom spännande. Orkestern bestod nämligen av utlänningar. 

Ända från Holland kom de och gitarristen var hur exotisk som

© 

Eva Nylander 

helst. Hans blanka svarta hår, något sneda ögon och en varm lyster 

i hyn avslöjade ett ursprung långt österut och senare skulle jag få 

veta att hans mamma var indonesiska men pappan holländare och 

han var både född och uppvuxen i Holland. 

Jag visste redan första kvällen jag såg honom att vi snart skulle lära 

känna varandra bättre även om han just då inte hade en aning om 

min existens. Förtrollad lyssnade jag till hur han knäppte fram sin 

version av The String-Alongs ”Wheels” på gitarren. 

Så intog jag min vanliga plats vid mitt vanliga bord med den 

obligatoriska ”biljetten”, en läskedryckflaska med sugrör, varje 

kväll resten av veckan och visst fångade jag hans intresse och det 

dröjde inte länge förrän han gjorde sig ärende till min plats när 

han hade paus och vi skrapade litet på varandras yta med engelska 

språkets hjälp. 

Eftersom jag arbetade på dagarna och han på kvällarna hade vi 

inte så många timmar tillbuds under dygnet att göra sådant man 

gör när man är ung och förälskad men vi lyckades klämma in 

badutflykter, kyssar på parkbänkar och långa promenader hand 

i hand när vi pratade om den tiden som skulle följa efter den där 

sommaren. Att jag fortfarande hade ett år kvar i skolan var ju litet 

bekymmersamt och att han skulle fortsätta sin europaturné med 

bandet kunde inte heller undvikas men skriva skulle vi och nästa 

sommar då…….. 

Sommarveckorna försvann snabbt och förtrollningen var kanske 

inte lika djup även om kvällarna blev mörkare och nog tyckte jag 

han kunde valt några andra blommor än lövkojor som han galant 

förärade mig en jättebukett av när han väntade på mig utanför 

sjukhuset där jag arbetade. Men fortfarande såg han ju lika bra ut 

och kyssar är ju alltid försonande. Fast jag hade nog hellre velat ha 

en enda ros. 

Så var sommarvikariatet på sjukhuset slut och jag hade en slant 

40

41 

 

Eva Nylander 

sparad som redan tidigare var intecknad till en Italienresa. Med 

suckar och en tagg i hjärtat sa jag adjö till mörkögde Jackie och fick 

en lapp med adresser till hotellen under resten av hans turné, för 

skriva skulle jag så snart jag landat i Italien och han skulle göra det 

samma från Bergen, bara jag hunnit hem igen. 

Nästa morgon for jag med tåget till Malmö och från Bulltofta flög 

jag för första gången i mitt liv. Vi landade på Rimini flygplats som 

inte hade en riktig terminalbyggnad utan tullklareringen skedde 

utomhus och alla väskor öppnades, genomsöktes och märktes 

därefter med stora kritade kors. Luften var ljummen och doftade 

spännande kryddigt och förväntan på resten av Italien var stor. 

”Ah, bella bionda svedese”, sa den unga grabben som hjälpte till 

att bära väskor upp till rummet och kanske trodde han att jag inte 

förstod och egentligen behövdes inga ord för han fullkomligt åt 

mig med blicken men jag vände bort huvudet och låtsades att jag 

inget märkt. 

Sedan var detta en fras som upprepades fler gånger av såväl unga 

förhoppningsfulla kavaljerer som litet äldre försäljare som ett 

övertalningsknep att prova blusar, scarves, sandaletter osv som 

skulle passa mig så bra. På stranden gick den ene vackre ”guden” 

efter den andre och sol, mandelolja och salt framhävde muskler 

under bronsfärgad hy, sköna proportioner och vackra leenden. 

Där fanns Vittorio som var mildögd och litet melankolisk och som 

hade många systrar som skämde bort honom. När vi dansade smög 

han tätt, tätt intill mig och det blev varmt att luta kinden mot hans 

hals där en guldkedja med ett krucifix glimmade. Han pratade om 

sin familj där hemma i Bologna som förväntade sig att han skulle 

börja arbeta i den butik som försörjde dem alla och det skulle han 

förstås göra för han var en god son och något annat hägrade inte. 

Jag var förstås en spännande anrättning just då men det framgick 

tydligt att längre fram i tiden blev det säkert äktenskap med 

någon vän liten Bolognatös som mamma skulle kunna godkänna.

© 

Eva Nylander 

Vi utväxlade adresser, åt vattenmelon på stranden och sa inte så 

mycket till varandra men njöt i varsin solstol efter dopp i havet. 

Pierluigi var smart, inte så lång och ville veta allt om Sverige. 

Han hade fortfarande några år kvar av sina studier till ingenjör 

men sedan ville han ut i världen. Han bjöd mig på pizza som 

smakade helt annorlunda mot den avlägsna släkting som serveras 

härhemma nuförtiden och vi munhöggs och skrattade mycket. Att 

dansa med honom var en märklig upplevelse för han trodde att 

han samtidigt skulle rundslicka mitt öra. För min del räckte det 

med att min hund försökte sig på samma procedur så jag platsade 

även Pierluigi och fortsatte nästa dag att umgås med Carlo. 

Carlo var snäll, trevlig och väldigt rolig. Han såg kanske inte så bra 

ut som Vittorio eller Pierluigi men han var god och varmhjärtad. 

Han var inte ute efter mina öron utan nöjde sig med att vi delade 

på vattenmeloner och persikor och han såg till att min strandstol 

var uppfälld när jag kom till stranden och underhöll både mig och 

Graciella med tokiga historier så vi inte skulle få långtråkigt när vi 

låg upp och ner för att sola den vita fläcken under hakan. 

Någon av dagarna hade jag kommit ihåg att skicka ett vykort till 

Bergen, ja, jag tror t o m att det blev ett par sådana skickade under 

tiden i Italien. 

Den hösten var jag ofta sysselsatt med att skriva brev. Från Italien 

kom det snabba svar från Carlo och Pierluigi, som fortfarande 

hade många frågor om livet i Sverige, medan Vittorio skrev mer 

oregelbundet. Det kom också några brev från Bergen, Köpenhamn 

och någonstans i Tyskland men sedan Jackie återvänt till Holland 

blev det tyst. 

Hösten var torr och solig och det var tur eftersom jag blev skjutsad 

till skolan varje morgon av Hasse på hans vespa. När kylan kom 

virade vi långa halsdukar om oss, promenerade tätt intill varandra 

och log genom andedräktens rök. Våra nästippar färgades röda 

42

43 

 

Eva Nylander 

men det skrattade vi bara åt. 

I slutet av maj gick jag på studentbal med Johan och han skulle 

studera i Stockholm. Det skulle inte jag men däremot min väninna 

och så vitt jag vet är de två gifta än i dag. 

På sommaren for jag till Italien igen men nu bytte jag till en annan 

nationalitet så det började med Klaus som såg oförskämt bra ut 

och simmade som en utter. Han var också intresserad av mina 

öron men sedan han gjort sig illa tre gånger på mina nyinköpta 

italienska guldörhängen blev de mindre intressanta. Att resa 

hem till Sverige den sommaren, med tåg genom Europa, kändes 

faktiskt litet oroande eftersom inte ens en ung tonårsslarva kunde 

blunda för upptrappningen av det kalla kriget genom byggandet 

av Berlinmuren. 

Så passerade några dimfigurer som kanske hette Håkan, Per eller 

Kent och en Wolfgang hittade jag visst här hemma i Sverige och 

flera år senare Günter som jag t o m förlovade mig med men det 

tog inte så lång tid innan jag kastade ringen i Svartån och där ligger 

den nog kvar fortfarande bland all annan bråte. 

En gång mötte jag en vacker kanadensisk pilot från en fredsstyrka 

i Mellanöstern som kunde både tiga och tala tillsammans med 

mig men världen var litet för stor för att vi skulle kunna fortsätta 

något som bara börjat och så småningom, sedan ytterligare några 

dimfigurer försvunnit i fjärran, passade någon mig alldeles utmärkt 

och åren rann iväg och nu har det gått mer än fyrtio år. 

Vi har buffat och skuffat oss mot varandra så konturerna 

inte längre är vassa, färgerna har bleknat och rörelserna blivit 

långsammare. Men även under skrynklig hud finns varmt rött blod 

och vi skrattar fortfarande åt sådant bara vi förstår och lyssnar till 

varandras andetag.

© 


Guldklimpen i sanden 

Allt är inte guld som glimmar 

Nej, då får man leta många timmar 

Dagar, veckor, månader och år 

Ja, de bara från oss går 

Men en dag man plötsligt finner 

en liten klimp, som faktiskt minner, 

Om, guld, ja, guld det lyser uti sanden 

och snart, ja snart, jag har den uti handen 

Och mot alla odds, så var det jag 

som fann den! 

44

Ur en konstnärs dagbok 

 

45 

 

BrittMarie Wirgård 

Utställning Galleri Oliven, Göteborg 2006 

Att vara konstnär på heltid är som att bosätta sej på ett moln, 

Man vet inte om det håller att stå på; 

Hur högt det kommer att stiga ; och om det överhuvudtaget har 

rätt 

att existera --- kanske löses det upp i tomma intet så bara en blå 

himmel är kvar; 

Man är inte längre ”någon” --- passar inte in i det nya gardet som 

bestämmer villkoren – de eviga--- 

Vad är konst ? 

En vit duk eller ett vitt papper; startpunkten är alltid densamma 

– för mej --- 

Och upprepningar är bannlysta. 

Nu sitter jag här igen med mina målningar; för vilken gång i 

ordningen undrar jag hur allt blivit till och varför? Allt arbete 

med färgens nyanser, dess språk drivet till max – på det sätt som 

barnen kan alldeles av sej själva ….. 

Några besökare blir glada; De som säjer något – visst har jag 

jobbat med det positiva – inte bara vackert men talande, kraftfullt 

utan att vara hårt --- kanske fångat några enstaka av alla influenser 

som finns i universum. 

Fast målningen ”Dröm och verklighet” är lite utstuderad jämfört 

med de andra – ändå tycker många om den – kanske jag är för 

sträng mot mej själv; kanske man får vara utstuderad --- söka 

effekter medvetet; jag brukar utgå ifrån att allt ska komma inifrån 

utan tanke eller åtminstone med ett minimum av tankar; som en 

vårflod … och vad menar jag med utstuderat; att hjärnan fått 

vara med på ett medvetnare sätt än annars; för man kan inte säja 

att den inte är med när jag ålägger mej den stränghet jag nämnde 

tidigare; hjärnan är med men underställd en annan del av mej

?© 


själv; anspänningen några ögonblick --- och sedan försöka tyda 

det som visar sej --- inte som en kamera utan med alla sinnen 

samtidigt. 

Att kunna göra en vacker dukning, ett blomsterarrangemang o 

s v anses konstnärligt på ett anspråkslösare sätt --- man har det 

”riktiga livet” bredvid. 

Fjärde dagen av utställningen; GP har en helsida om en engelsmans 

utställning i Stockholm som visar ett tomt galleri ---- samt en bild 

av Erland Cullberg där han jämförs med Göteborgskoloristerna. 

Jag meddelar tidningen att det finns utställare i Gbg också …… 

Hjörne svarar att han varken kan (!) eller vill lägga sej i sina 

kollegors arbete ….! Så bekvämt ----. 

Vad jag vill ha är ju synlighet – alla andra nyheter är alltid viktigare 

än mitt arbete; min kamp att överleva finns på väggarna …… 

En äldre man dyker upp, tillräckligt gammal för att slå sej ned 

och prata en stund. Han ser röda lappen på ”Under träden”, 

och jag låter honom tro att den är såld (!) Han heter Arvid och 

fotograferar i svart-vitt. Jag kommer av mej i mitt filosoferande 

---, lika bra det -----. 

Undrar hur det var förr med långsammare och trögare 

kommunikationsvägar; budkavle kanske, jag vill inte acceptera 

att jag når många fler via nätet – jag är gammalmodig – kanske en 

bakåtsträvare --- gör bara original fast Lasse Åbergs mångdubblade 

Musse Pigg tilltalar människor mer. 

Det där molnet --- finns det egentligen kvar 

46

Tidig morgon 

I tidig morgontimma 

Min blick den dras mot fönstret 

Och möts av höstens dimma 

Där fukten hänger tung 

Över skogens sorgsna träd 

Där vinden griper tag 

I tall och gran och ljung 

Likt sorgen som vill stanna 

Men ändå bleknar bort 

Vill mörkret hålla greppet 

Men släpper ändå taget 

När solen punktligt stiger opp 

Dimman lättar, luften klar och ren 

Dagen andas hoppfullt trogen 

Sin uppgift stor och mogen 

 

47 

 


Villigt lämnar dimman rum … För ljusets varma famn…

48 

©


Valborgsmässoafton 

1955 

 

49 

 

Tack 

för mej 

Lev väl 

mamma

50 

©

51 

 


Natten kom och svepte in landskapet i mörker som liknade en stor 

svart kappa. I husen bakom de gamla stenmurarna gick människor 

till vila. De kröp trötta ned i sina sängar bland randiga bolstervar, 

filtar och täcken. Stjärnorna lyste som kristaller på den kolsvarta 

himlen . Månen gled upp med sitt kalla vita sken och inledde 

sin bana på himlen. Mörka skuggor rörde sej sakta över ängar 

och vägar, månljuset förvandlade landskapet helt; djupa raviner 

och höga klippor verkade befinna sej på samma nivå och allt var 

oerhört tyst. 

Sakta började det ljusna vid horisonten; den stora svarta kappan 

började anta en luddig och grå ton allt medan den sakta drog sej 

allt längre och längre upp mot de höga bergen och djupa floderna. 

Till sist är den försvunnen …. 

Solen har nu nått ovanför horisonten; en kvinna vandrar nedför 

sluttningen mot älven med ett stort knippe garnhärvor över 

armen . En hink med påsar och en vedkorg full med ved bär hon 

också; veden ska bli en brasa under den stora grytan som står på 

stranden till en liten skogssjö . Ett stort knippe Skvattram väntar 

redan på att förvandlas till ett doftande bad att färga garnet i; hon 

öser upp vatten i grytan, medan solen sakta höjer sej allt mer över 

horisonten…. 

Is-Britt och Doris: 

Den gamla stugan låg kvar högt uppe i backen, där Doris brukade 

sitta om kvällen i det sydvästra fönstret och se ned över nejden 

som badade i solnedgångens ljus och färger . Många gånger hade 

hon önskat att Is-Britt varit hos henne och delat hennes förundran 

över skönheten; över de blommande körsbärsträden som tycktes 

brinna i solens varma ljus. 

Men Is-Britt bodde på andra sidan den väldiga åsen i öster – det 

var hon som vandrade till stranden i den tidiga morgonen med

© 


garnhärvor över armen och torr ved i en korg. Hon styrdes mer 

av den tidiga morgonsolen som brukade väcka henne med en 

solkatt på väggen mitt emot hennes sovplats. 

Is-Britt tyckte om elden, det varma vattnet och ångan som 

doftande och varm steg upp ur grytan. Hon kramade de varma 

garnhärvorna i det ljumma sköljvattnet gång på gång, innan hon 

slutligen hängde upp dem på tork. 

Tillnamnet ”Is” hade Is-Britt fått efter den dagen då Doris lämnade 

henne när hon var barn; då hade Doris varit upptagen av sina egna 

känslor; av passion som glödde i hennes kropp – en längtan större 

än hon orkade bemästra. Det hade pågått länge, så Is-Britt var 

förberedd – Doris hade i själva verket lämnat henne för flera år 

sedan, trots att hon fanns kvar med sin kropp, sitt yttre ….. 

Sent en kväll hade Doris beställt en taxi som skulle ta henne till 

stationen och tåget bort till en stor stad; hon skulle aldrig återvända 

mer. 

Doris hade klagat på Is-Britt för att hon inte stannade hemma 

hos henne de sista timmarna innan taxin kom; för att hon inte 

ville spela spelet ” Vi skall alltid vara tillsammans, aldrig glömma 

varandra” o.s.v. --- Det var Valborgsmässoafton och Is-Britt gick 

ut för att fira våren med sina kompisar.--- Det var inte svårt att 

lämna Doris de sista timmarna hon var hemma, eftersom Doris 

lämnat Is-Britt för länge sedan.---- Och ändå var det som om en 

vass istapp lossnat från något tak den Valborgsmässoaftonen och 

fastnat i Is-Britts bröst ; för att sitta kvar där för alltid --- en frusen 

sorg. 

Doris hade inget vackert ansikte, men uttrycksfullt. De högt 

välvda mörka ögonbrynen gav en sinnlig inramning över de gröna 

ögonen. Näsan var egentligen stor och klumpig medan munnen 

var fint tecknad. Mungiporna hade ingen glad krökning uppåt, 

snarare lite nedåt, vilket vittnade om kräsenhet. Hyn var ganska 

grov men ändå mjuk, medan håret som inramade ansiktet var ett 

52

53 

 


resultat av naturen på sitt allra bästa humör. Hårstråna var lika 

grova som hästens man medan färgen gnistrade som ett polerat 

koppartak – kanske något mörkare, dessutom självlockigt i stora 

korkskruvlockar. En gåva från Skaparen som hon sannerligen 

behövde för att klara av alla livets skiften. I synnerhet som hon 

förlorade synen på ena ögat i treårsåldern. 

Hon hade tur i oturen; alla nerver fanns kvar runt ögat efter 

leksakspilens verkningar. Men hela livet bar hon ett emaljöga som 

måste förnyas med jämna mellanrum. Hon visade sej aldrig utan 

det ögat. 

Innan skilsmässan var ett faktum drömde Is-Britt att en massa 

människor trampade ihjäl Doris. ------ 

Och Doris åkte till stan i ljusgrå figursydd kappa med svart sammet 

på ficklocken, Kyss-mej-om-du-kan-hatt i lindblomsgrön filt på 

det röda håret och svarta högklackade mockaskor med nitar på 

vristremmen. Hon passade definitivt bättre i en film än på landet! 

Det är mycket som Is-Britt inte förstår förrän långt efteråt. Hon 

söker i sitt inre som en arkeolog efter skärvor och bitar som inte 

fick bli till – hoppas kunna hitta något vackert och skimrande. 

Något löftesrikt. Låter delar bli till som förut inte fått vara det. Ta 

plats – STOR plats, för att äntligen få vara hel och inte nöjd med 

något annat längre. – Allt har varit så viktigt och betydelsefullt 

--- Utom Is-Britt. 

Många år efter att Doris gått bort kunde Is-Britt undra om Doris 

längtat efter att få visa den vackra solnedgången; Kanske hon 

börjat sakna det liv de skulle haft – om inte … 

Och i själva verket gick inte Doris bort på riktigt någon gång – 

även om hennes kropp inte var synlig för blotta ögat längre – även 

om hon helt enkelt blivit osynlig – så fanns – och finns hon ändå 

– hela tiden.


Hon sitter där på sin köksstol med den nytända cigarretten i 

handen och ett frånvarande uttryck i ansiktet – hon drar med 

ena pekfingret över hakan – det kastanjeröda håret ligger i stora 

lockar runt nacken – hon tänker eller förnimmer -- ett annat liv 

någonstans – ett liv för henne; Is-Britt kunde tyda den outtalade 

stämningen – talet utan ord; dagarna var fulla av denna ordlösa 

brist på kommunikation med Doris. En talande tystnad …… 

* 

Det är sent i augusti den dag Doris föddes. Stillheten vibrerade 

under träden . Solen luften vinden var som len mjölk . 

Syrsorna hade hunnit till sista strofen på sin intensiva symfoni. 

Blommornas färger hade aldrig varit starkare den sommaren. De 

första frökapslarna rasslade lätt om man vidrörde dem. Det är en 

omväxlande årstid, slutet på sommaren närmar sej och det nya 

blomsteråret gör sej berett att träda fram i form av anlag djupt 

nedbäddade i tusentals fröhöljen. Hon är omgiven av Östersjöns 

bräckta vatten och hon har många syskon. Röd Vallmo och Blå 

Cikoria brann längs vägarna då som nu. De stora gamla träden på 

västra sidan om ön är mörka och mäktiga i sensommarljuset. 

Doris brukade berätta om den fina vita sanden längs stränderna . 

Om Gulsipporna på våren och Salmbären på hösten, och om hur 

hennes far brukade sjunga när han kokade risgrynsgröten till sina 

barn på kvällen: 

Välkommen, välkommen du kära 

Du stilla och ljuvliga kväll 

Nu låter vi sorgerna fara 

Du gör mej så trygg och så säll 

Vad gör det att skymningen breder 

Sitt flor hon är tankarnas vän 

Vad gör det att solen går neder 

Hon kommer i morgon igen© 

54

På purplade molnen hon blänker 

Hon liknar den dödliges hopp 

Och knappt hon i väster sej sänker 

Förrän hon i öster går opp….. 

 

55 

 


Doris är en smal och gänglig flickunge med praktfullt kastanjerött 

hår kammat i en stor våg över ögat hon miste i treårsåldern. Hon 

har skinnkängor och bomullsklänningar. Kanske har hon en 

skinnmuff på vintern till yllekappan. Doris är duktig i skolan för 

hon tycker det är så roligt och hon drömmer om att bli lärare. 

Det är skördetid och atmosfären är fylld av syltande och saftande, 

inläggningar och potatisupptagning. Och mörknande kvällar. 

Tiden drar obevekligen mot vinter. Hon sitter på trappan och äter 

vetebullar uppblötta i kaffe tillsammans med sin storasyster. Hon 

vandrar vägen fram tillsammans med sina klasskamrater och lär 

sej hälsa på allt levande som kommer i deras väg t o m en myra 

eller en mask. Doris går i sömnen på den stora gården där hon 

arbetar som lillpiga vi 13-14 års ålder. Hon går fram till vävstolen i 

salen och väver några trådar alldeles rätt i mönstret utan att vakna! 

Säkert har hon stått bredvid och tittat på många gånger så att 

hennes hjärna lärt sej hur man ska göra. 

I Is-Britts barndom fanns all tid i världen för ett barn . Det kunde 

bli långsamt i stället så att naturen tog överhanden och berättade 

sin egen saga om universums alla beståndsdelar – av det som 

är synligt. En mystisk närvaro som inte går att översätta i ord . 

Sundet med det mjuka vattnet, varmt på ytan, iskallt på djupet, 

de små obetydliga vågorna som sakta rör sej mot strandkanten 

medan solen slår små gnistor i dem, som pyttesmå tomtebloss. 

Den styva mörkgröna vassen och dyiga botten att sätta fötterna 

i när man badade. Ringarna som bildas på vattenytan efter varje 

årtag, ekan glider knarrande fram. Tiden står stilla där över sundet

© 


så som den bara gör när man är fyra år. Himlen är blå med tjocka 

bulliga molngubbar. 

Is- Britt plockar Violer och Gullvivor till kaffebrickan på Mors 

dag och gömmer dem i källaren för att de skulle vara riktigt fina 

på morgonen. Men vad förslår hennes lilla bukett mot de mörka 

strömmar som flöt i Doris inre; som om någon dragit ett mörkt 

penseldrag över hennes liv. 

Is-Britt minns en promenad längs ängskanten med ”Hannah i 

Böllop” vid handen. Hon hade långa svarta kjolar; det hade aldrig 

Doris. Vad kan de ha pratat om eftersom hon mins det så väl? Fast 

det hörde ju inte till vanligheten att Is- Britt promenerade med en 

äldre dam i lång svart kjol. Hon minns det svarta tydligt mot den 

ljusa blommande ängen. 

”Så mycket jag hade kunnat lära mej om någon haft tid med mej – 

och så mycket jag lärde mej”, tänker hon. 

Is-Britts minnesbilder: 

Pappa höll min haka i sin kupade hand när han lärde mej simma 

på andra sidan sundet, samma hand som höll tömmarna på vår 

blonda ardennerhäst, samma hand som med oändligt tålamod 

sådde frön i bänkgården; och samma hand som höll den sotade 

korken på julafton för att förvandla sitt ansikte till tomte, samma 

hand. 

Där i sundet när han lärde mej simma, var vattnet mjukt och varmt. 

Det doftade som bara insjövatten doftar en varm sommardag; en 

blandning av vass, fisk och träeka. Solen sken och jag var lycklig! 

Lena valdes till Lucia – hon var populärare än jag fast hon var 

kortare. I stället var jag Lucia i en pjäs och måste gå ensam runt 

den stora skolsalen som nu var nästan mörk och full av folk. Jag 

sjöng Luciasången och hade en våt näsduk på huvudet under 

luciakronan med tända levande ljus. Ändå kändes det som om 

hela håret brann. Jag minns att jag var noga med att sjunga ända 

56

57 

 


ut i korridoren, för att sången skulle tona bort medan fröken 

skyndade sej att blåsa ut ljusen. Hade någon sagt till mej att låta 

sången tona bort? Det minns jag inte; jag minns bara att det var 

så oerhört viktigt för mej – att skapa den stämningen som uppstod 

när luciasången sakta försvinner medan aktörerna på den lilla 

scenen säjer sina repliker. 

Doris hade sytt glitter på kragen till den vita klänningen – men hon 

var inte med själv där i skolsalen bland alla människor. Doris var 

aldrig med . Det var pappa som köpte åror och portioner av den 

goda gula ostkakan med sylt och grädde. Pappa var alltid med – 

han var respekterad, hade körkort och ett yrke som gjorde honom 

social. Doris hade ingenting av allt detta. 

En gång kom Doris hem med ett stort långt paket till mej. Hon 

hade varit några dagar i Stockholm hos sin bror och han hade 

köpt innehållet i paketet på en resa till USA. Det var en stor stel 

docka som kunde gå om man förde fram ett ben i taget medan 

hon samtidigt vände huvudet från den ena sidan till den andra. 

Hon hade krulligt ljust syntethår, bomullshatt och klänning och 

rödmålade naglar. Ögonen kunde blunda och hade tjocka svarta 

ögonfransar. Doris trodde att jag skulle bli jätteglad sa hon senare, 

men det blev jag visst inte. 

Så lite Doris kände mej – så stor klyftan var mellan oss. 

Jag tyckte Doris var så fin – bara hon inte varit så ensam. 

Men jag tyckte inte om när hon höll på med sina gitarrlektioner 

i köket och spelade ”Maria Maruska från Petrograd” för att reta 

pappa. 

Allra mest tyckte jag om ”kransrummet” och de höga fjuniga 

Gullvivorna på våren; Blåsipporna nere i backen och nya lagom 

stora bollar att kasta mot garageväggen ----- De väldiga blommande 

kastanjerna vi lekte under; och eftermiddagen i skogen med 

pappa på andra sidan sjön , när säckar skulle fyllas med olika ris, 

mossor och lummer att ha till vinterns kransar och dekorationer.


Jag avskydde gruset på gården som knastrade och rullade under 

fötterna när man gick. Jag tyckte om mjuka stigar och vägar med 

sand och gräs. 

Men vem var jag? Och vem var Doris? 

Till Doris: 

VEM VAR DU EGENTLIGEN? 

Vem skulle du ha blivit? 

De första åren av ditt liv fanns alldeles i din närhet ”Hångers 

källa”, den tidiga vårens bländande morgonljus över havet i öster, 

varma vindar i gräs och örter. 

Du var mycket uppmärksam på din omgivning. 

De större bröderna och systrarna omgav dej liksom din mor 

och far …Gula sippor på våren över vårbrodd och späda blad. 

Hasselns hängen puffar ut sitt frömjöl i vinden och det blåser 

nästan alltid en mild östanvind eller en starkare sydväst. Bara på 

hösten och vintern tar nordanvinden kommandot och städar bort 

torra löv och gammalt gräs. 

Du har en mild och vacker vän dina första tonår. Men honom 

lämnar du när du ställer din färd till fastlandet. 

Du lämnar Hångers Källa – de röda Vallmorna och Cikorian på 

högsommaren Du lämnar korna på den stora gården där du lärt 

dej mjölka, äpplena som förvarades i sädesbingarna på logen, 

bröden som bakades i stenugn och förvarades på samma plats 

som äpplena. 

Du lämnar dina spelvänner som brukar kompa dej när du sjunger, 

dina små och stora syskon – dina vänner – din hembygd lämnar 

du för att följa efter din mor. 

Vad är det som lockar dej bort från den jord som äger dina rötter? 

Från den himmel din far sjöng om när han kokade gröt på kvällen; 

”Välkommen, välkommen du kära, 

Du stilla och ljuvliga kväll….”© 

58

59 

 


Men du stannar inte länge hos din mor i den stora staden. 

Jag vet inte hur det går till men plötsligt är du i Finnskogen på 

norska sidan; Du sover i pörten och äter pyltost och ”glöhöpper” 

och du passar korna på skogen, går på dans med din nye vän 

och i stället för hav är du nu omgiven av oändliga mörkgröna 

granskogar som höjer och sänker sej mil efter mil. 

Du älskade skogen och aldrig såg jag dej så glad som när vi var ute 

och plockade bär en vacker sensommardag, då vi också njöt av vår 

matsäck bland lingon och blåbärsris. 

Det där outsägliga som finns i en människas personlighet – både 

i och omkring henne --- som om goda änglar omger henne med 

händerna fulla med gåvor – och så blir de bakbundna av onda 

krafter som också tränger sej på och skapar förvirring och kaos. 

Det goda och vackra som skulle ha fått förverkligas – det livgivande 

och det rika. Det ödelades i ditt liv tills du till sist var alldeles 

ensam och övergiven. 

Det är väl det som känns allra svårast; Att smulorna du får att 

leva på blir mindre och mindre; Både när det gäller omtanke och 

kärlek; eller det materiella…… 

Efter att du lämnat ditt första hem med dina två barn utan att få 

något med dej , eftersom det var du som felat och ditt stora brott 

var att du träffade den ”Stora kärleken”, så blir du övergiven av 

den stora kärleken – och jag undrar vad du tänkte då ? Du hade 

satsat allt – men han förmådde inte när det kom till kritan. Han 

hade också familj… 

Inom loppet av tre år gifter du dej med man nr tre, som visar sej 

vara alkoholist ….. Och var är nu alla goda änglar? Har de onda 

alldeles fått övertaget? 

På pantbanken finns de flesta tillhörigheterna. Du blir svårt sjuk i 

flera månader och när du kan stå på fötterna igen , tar du anställning

© 


i ett storkök. Du är duktig i att laga mat och noga med hygienen, så 

omtyckt blir du och lite pengar till mat och hyra lyckas du skrapa 

ihop. 

Den lilla flickan på den stora ön, alldeles nära poesins källa hon 

finns någonstans inom dej; det händer någon enstaka gång att du 

sätter dej på en köksstol och sjunger; 

Du sjunger ut en liten del av allt det vackra som finns gömt inom 

dej och som trots allt lever ett undanskymt liv i det fördolda. 

Och jag undrar hur skulle det ha blivit egentligen? 

”God natt – god sömn 

i djupa granskogssuset 

tills Orrspel väcker 

Er i morgonljuset …. 

Is-Britt till Doris: 

Jag inser hur fullt mitt undermedvetna är av Dej; som en tyst flod 

i mitt innersta. Men när jag vaknar om natten är det så tomt ---- 

Då är ingenting av dej där, inga mjuka klänningstyger, inget 

frånvarande ansiktsuttryck när du rökte din cigarrett, inga sorgsna 

sånger, inga hårda nypor när du drog mej i håret – bara en stor 

tomhet. ----- 

Känslor, tankar ur den döda tomhet som var min i natt. En 

skälvande intighet som det aldrig någonsin talas om i ljuset; inte 

ens viskas om i skymningen --- men den finns där under vår 

bastanta överrock; Att hålla fast i vaket tillstånd, förmera det i 

stället för att distraheras – skapa 

Jag skulle vilja måla skimrande bilder av försommarljus och 

nyfödda blad; solljus och vind; gräs och grus --- Dagliljorna som 

60

61 

 


ännu inte slagit ut, det mjuka insjövattnet, bryggans lena och 

nötta bräder, 

En fläkt av gamla sånger – och bänkfönster som ska lyftas --- 

ljummet vatten i trädgårdsslangarna, 

Spröd Sibirisk Vallmo på vakt runt bikuporna --- luften är mild 

och tiden är lång ….. 

Jag sitter på stentrappan och hör dunket från timmerbåtens 

tändkulemotor, ser hur den stilla vattenytan klyvs av timret den 

släpar efter sej, ljudet tonar sakta bort bakom nästa krök av sundet; 

en värld som lever sitt eget liv inom mej – och som slutligen 

kommer att dö med mej -- om inte – som i formandet av de här 

orden --- en fortsättning finns in i framtiden. 

En gång fick jag det vackraste namn du kunde tänka dej; 

Det som påminde dej om din barndoms sommarängar; 

SOMMARÄNGAR , med Vallmo, Prästkragar och Cikoria …… 

En äkta pärla bar du inom dej hela livet …..


Vägen 

Att vandra genom livet 

Att förstå allt 

Kan inte tas för givet 

Att välja rätt 

Gå den upplysta vägen 

Få förstånd att följa den 

Och förbli den trägen 

Ta ett snedsteg eller många 

Gå genom gränder trånga 

Vara stolt och envis 

Söka fakta och bevis 

Ett och annat av detta 

Kan vara riktigt 

Bara man till slut väljer rätt 

Och följer det som är viktigt© 

62

Historien om Maria 

 

63 

 


Det var en gång en liten flicka, som föddes i slutet av 40-talet, i 

den stora staden. Det var mitt i den kallaste av månader. 

Hon blev döpt på sjukhuset, endast två dagar gammal. Hon fick 

heta Maria. Orsaken till denna hastiga handling kunde möjligen 

vara ett nöddop. Sådant skedde många gånger, när det var fara för 

barnets liv. 

Maria hade en mor, en far samt en några år äldre bror. 

Minnesbilderna från de första tre åren är få och verkade för henne 

vara mer något som tillhörde hennes fantasi. Men i själva verket 

var det en del av sanningen. 

Marias bror Fred invigde henne i serietidningarnas förtrollade 

värld. Minnesbild nummer ett är denna: På hallgolvet i lägenheten 

låg de båda syskonen på mage och studerade innehållet i Kalle 

Anka och andra tecknade serier. 

Den andra minnesbilden är när Maria fick följa med Fred till affären 

som låg i samma kvarter. Han fick ofta det uppdraget att springa 

en del ärenden åt mor och far. Maria tyckte detta var spännande. 

Mindre trevligt var det de gånger när brodern var tvungen att 

hämta far på krogen och höra med honom om han hade några 

pengar kvar, så de kunde köpa mat. Ofta var penningpungen tom. 

De få slantarna hade hamnat i barens kassaskrin i stället. 

Plötsligt en vacker dag i maj kom det en kvinna i uniform och 

hämtade Maria . Varför? 

”Jaa, … din mamma är mycket sjuk. Hon måste till sjukhuset och 

då får du komma till en annan familj, som tar hand om dig över 

sommaren. Jag ska följa med dig dit. Vi ska åka tåg, det blir väl 

roligt?!” 

Därmed var detta dilemma ur vägen för kvinnan i uniform. Så 

enkelt var det för denna dam som visade sig vara en frälsningssoldat.

© 


På den tiden sköttes sådana uppdrag av dessa samfund. 

Det blev en lång tågresa, för Maria, till en okänd stad med 

främmande människor. Samtidigt som det var spännande, var det 

också oerhört skrämmande, att sitta i ett tåg för första gången i sitt 

liv. Det dunkade och gnisslade medan träd och åkrar snabbt flög 

förbi utanför fönstret. 

På perrongen i den lilla staden stod ett nygift par och väntade på 

hennes ankomst. De tu, som hette Kerstin och Hugo, hade varit 

gifta endast en månad och hade bestämt sig för att ta hand om 

Maria över sommaren. 

Hon var nu drygt tre år och började bli medveten om det som 

hände runt omkring henne. Känslig till naturen som hon var blev 

det inte bättre av att kastas ut i det okända. 

Men nu stod det förväntansfulla paret där och undrade hur mötet 

med den lilla flickan skulle avlöpa. De mötte en liten tanig och blyg 

Maria, som höll det för stunden trygga resesällskapet krampaktigt 

i handen. Motvilligt släppte hon taget och såg lite försiktigt upp 

i de leende ansiktena, som verkade vänliga. Maria noterade deras 

snälla ögon som mötte hennes flackande blick. 

Promenaden till det blivande hemmet var kort. Det låg endast ett 

stenkast från järnvägsstationen. In på gården och upp i två långa 

knarrande trätrappor bar det av. Där uppe väntade en överraskning. 

Två stycken jättelika hundar mötte i dörren. Maria var överförtjust 

i djur, men dessa var lite väl stora för att hon skulle acceptera dem 

genast. 

Hon anpassade sig snart i det nya hemmet och hundarna blev 

hennes vänner. En incident inträffade dock, med ett av djuren 

plötsligt och oväntat. Den ena hunden, av rasen rysk vinthund 

låg och sov, när Maria fick lust att klappa den. Instinktivt hoppade 

hunden upp och högg henne i överläppen. Båda blev lika rädda. 

Kerstin och Hugo blev alldeles bestörta och lyfte skyndsamt upp 

Maria på diskbänken. Blodet rann ymnigt ner över hennes kläder. 

64

65 

 


Det bar då snabbt av till doktorn, där hon fick en stelkrampsspruta, 

för att undvika ytterligare besvär. Ärret på läppen vittnar, än idag, 

om denna händelse. 

En gång skulle Hugos bror Rune, passa Maria en stund. Efter 

någon timme ville Rune vila sig och intog därför soffläge. Det 

dröjde inte länge förrän han var i drömmarnas värld. Detta var ett 

utmärkt tillfälle för Maria att frisera den snälla och fogliga collien, 

som var hundens ras. Hon letade snabbt upp saxen och lockade 

med sig, den intet ont anande hunden, under köksbordet. En 

hårtuss här och en där försvann lätt under den skarpa saxen. Rune 

vaknade precis i rätt tid, just när saxen var placerad på det oskyldiga 

djurets svans. En collie skulle definitivt inte passa att bli kuperad, 

så det var i grevens tid som Maria hindrades att utföra detta verk. 

Rune var mer än arg och hon fick en rejäl utskällning av honom. 

Om denna händelse hade något att göra med att Rune faktiskt var 

frisör, berättar inte historien. 

På hösten samma år som Maria anlände till småstaden, hände 

ytterligare något dramatiskt. Hennes mor blev sämre, och så en dag 

i september, så dog hon, endast 40 år gammal. Naturligtvis blev det 

”panik i lägret” en stund, men sedan vände allt, när Kerstin och Hugo 

förstod att de kunde få behålla Maria. Hon kunde bli deras egen dotter! 

Ett visst motstånd var det förstås från Marias far. Han ville inte 

tillåta en adoption. Men han hade heller ingen möjlighet att ta 

hand om henne och brodern. Fadern var lite för ”glad i flaskan”. 

Detta plötsligt förstärkta behov av alkoholhaltiga drycker hade 

uppkommit i samband med barnamoderns sjukdom och död. 

Fred, ja, han hade hamnat på barnhem den första tiden, men året 

efter att Maria flyttat, kom även han till samma stad. Han fick ett 

hem hos Kerstins mor och hennes man. Med andra ord blev Fred, 

som en morbror för henne. 

Marias minnen från tidig barndom var som bortblåsta. Hon var nu 

trygg hos Kerstin och Hugo. De var hennes föräldrar helt enkelt!


Nu skulle Maria gödas, mager som hon var, när hon kom. Till 

dieten hörde desserter och andra godsaker, som var sprängfyllda 

med kalorier. Resultatet lät inte vänta på sig. Hon växte till sig både 

på längden och på bredden. 

Vänner och bekanta, särskilt de av det kvinnliga könet, uttryckte 

gärna och ofta vad de tyckte om hennes kroppshydda. Titt som 

tätt lät det: 

”Åh, vad tjock och fin hon är”! Marias inre krympte i takt med 

dessa uttalanden. 

Ordet tjock förstorades emedan ordet fin inte märktes alls. 

Kerstins mamma Margit blev nu en ställföreträdande mormor till 

Maria. Kerstin och Hugo hade båda heltidsjobb, så hon fick vara 

hos mormor under veckodagarna. Där trivdes hon, som fisken i 

vattnet. Minnena därifrån bevarades och vårdades ömt. 

Tidigt på morgnarna anlände Maria, sittandes på pakethållaren till 

pappa Hugos cykel. Ibland somnade hon och var nära att falla av. 

Väl framme var det dags för frukost, kanske blev det varm 

choklad med nybakad ”kake”. Sen blev det sagor, nya, påhittade 

av mormor. Ofta var Margit så trött så hon somnade mitt i en 

berättelse. Men sova fick hon inte, Maria var snabb att väcka henne. 

Det lät ihärdigt från hennes mun: ”Mormor, mormor berätta mer, 

vad hände sen?!” 

Under dagarna var det fullt upp hos Margit, som hade man och två 

fosterpojkar, vilken den ena var Marias bror Fred. 

Det fejades för fullt i lägenheten, bestående av två rum, kök och 

ett stort brygghus. Somliga dagar bestod av tvätt och mangling. 

Köksbordet förvandlades till en mangel, bordet drogs isär och 

upp lyftes en stor och tung mangel. Trävalsarna vevades runt med 

ett stort hjul som gick i kuggar. Ett alldeles speciellt ljud upp kom, 

när kuggarna tog tag i varandra. Detta ljud etsade sig fast i Marias 

minne.© 

66

67 

 


Andra dagar var det dags att baka. Det bakades ”kake”, bullar och 

småbröd. En underbar och hemtrevlig doft spred sig från köket 

och till de angränsade rummen. Och på spisen stod någon maträtt 

och puttrade. Detta är härliga och positiva minnen, som Maria 

sparade. 

Någon gång innan Maria började skolan fick hon en ”åtråvärd” 

plats i en Kindergarten. Den kallades faktiskt så. Den var belägen 

endast ett kvarter från mormoderns hem. Mormor Margit följde 

med henne dit för att stanna där en timme eller så. Maria släppte 

inte Margit med blicken. Hon var livrädd för att bli lämnad bland 

alla dessa okända och busiga barn. Ingen vuxen var heller bekant 

för henne. Det hela slutade med, att hon följde med mormor hem 

igen. Ytterligare ett försök gjordes för att hon skulle bli ett bland 

alla barnen på Kindergarten. Detta lyckades inte. Dagarna med 

mormor var räddade. 

Maria blev äldre och började i småskolan. En dag, när hon var ca 

sju år och var på väg från skolan hem till mormor, kom en barsk 

kvinna fram till henne och tog ett bestämt tag i hennes hand. Sen 

bar det iväg till andra sidan staden, till ett hus, som hon aldrig varit 

i förut. ”Vad skulle hända nu?”, undrade hon. Varken Marias nya 

föräldrar eller mormodern hade fått reda på vad som skulle ske. 

Det Maria sen utsattes för liknade ett intelligenstest. Hon blev förd 

till en lokal, där kvinnan i fråga plockade fram en massa papper, 

penna, klossar och trianglar m.m. Maria fick uppgifter som skulle 

lösas. 

Kerstin, Hugo och naturligtvis mormor Margit blev oerhört 

frustrerade och arga över detta agerande. De hade ju inte blivit 

informerade om att detta skulle ske. De visste bara att Maria var 

försvunnen. 

Skolan i sig var inget problem. Maria var läraktig och tyckte om de 

uppgifter hon fick. Lärarinnorna var snälla, däremot hade hon det 

jobbigt med klasskamraterna, en del vill säga. Hon blev retad för

© 


att hon var blyg, och inte minst av att hon var tjock. Maria hade 

inte nog med skinn på näsan, för att kunna försvara sig. Det hela 

slutade ofta med att hon tog till tårarna, när hon blev ensam. Hon 

ville egentligen aldrig mer gå till skolan, men det tordes hon inte 

säga hemma. 

Dagar och år rusade iväg och Maria blev tonåring. Ju äldre hon 

blev, desto större blev ångesten hos Kerstin och Hugo. De hade 

i alla år hållit tyst om hennes ursprung och att hon inte var deras 

biologiska barn. Maria visste inget, även om det säkert låg gömt 

där inne i minnet någonstans. 

En dag kom sanningen ifatt dem allesammans. Det var oåterkalleligt. 

Marias bror Fred skulle gifta sig. Han hade verkligen funnit sin 

drömtjej. Helena, som hon hette, var från en annan småstad och 

nu skulle hennes föräldrar komma och hälsa på i Freds fosterhem. 

Med andra ord, hos mormor Margit. 

Maria var också där. Helenas mor hälsade på henne och tog henne 

i handen och sa: ”Jaha, och det här är Freds syster!?” 

Vad var det människan stod och sa? 

Maria blev stum och slöt sig inom sitt skal. Hon trodde inte sina 

öron. Hade hon verkligen hört rätt? Hela världen förändrades 

omkring henne. Det ringde i öronen på henne och allt tycktes 

overkligt. Kunde detta vara sanningen, som hon hade haft bevarad 

långt inne i sitt undermedvetna? 

Marias tankar visste inte vart de skulle ta vägen. Var hon verkligen 

en syster? Hade hon en bror? Vilka var då hennes mamma och 

pappa? 

Freds föräldrar, vilka var det? Dessa okända personer skulle då 

vara hennes föräldrar också!? Ofattbart! 

Maria var nu verkligen förvirrad. 

Väl hemma hos Kerstin och Hugo igen, samma kväll, var hon inte 

tillgänglig. Hon låste in sig på toaletten och teg. 

Kerstin gjorde några tappra försök att få kontakt med henne 

68

69 

 


och ge en förklaring till vad som hänt. Men dörren till Marias 

skyddsrum förblev stängd och hon slöt sig inom sitt skal. 

Allt var lögn och svek. Hon kunde nu inte lita på någon. 

Kerstin och Hugo var verkligen ledsna över att allt hade skett 

på det här sättet. De trodde sig skydda Maria, genom att inte 

säga sanningen. Egoismen hade säkert sitt finger med i detta 

handlingssätt. De var med andra ord rädda för att förlora henne. 

Hon kanske inte alls ville bo hos dem längre. Saken blev definitivt 

inte bättre nu efter denna upprörande händelse. 

Så småningom kom Maria ut ur sitt gömsle. Hon hade funderat 

länge och noggrant på hur hon skulle tackla det hela. Slutsatsen 

blev, att hon förlät sina ställföreträdande föräldrar. En del sår i 

själen kvarstod dock. 

Hon var i 15-16 årsåldern, när nämnda episod inträffade. Tonåren 

förflöt och Kerstin och Maria blev mycket goda vänner. De kunde 

tala om allt mellan himmel och jord. Maria kände nu att hon var 

hennes mamma, samt hennes bästa vän. Pappa Hugo var också 

snäll och ville henne bara väl. Däremot var han mycket svartsjuk, 

så Kerstin hade det inte lätt alla gånger. 

Hon jobbade heltid på kontor och hennes arbete var minst sagt 

stressigt, vilket resulterade i ett alltför högt blodtryck. Efter jobbet 

hade hon också uppdraget att handla mat m.m. När det var gjort 

fick hon med hast skynda sig hem, så inte Hugo blev misstänksam. 

Stressen plus andra orsaker tog till slut livet av henne. 

När Maria var 23 år miste hon också sin andra mamma. Kerstin 

blev knappt 44 år. Allt hände så snabbt, utan förvarning. Maria, 

Hugo och inte minst Margit, Kerstins mor, hamnade nu i ett 

chocktillstånd. Inget var sig längre likt. Världen hade vänt sig upp 

och ned. 

Maria hade inte bott hemma på fyra år, med undantag av somrarna. 

Nu när detta sorgliga hände, hade hon inte mage att flytta ifrån 

pappa Hugo. Hon tyckte synd om honom, så hon stannade i hans

© 


hus och skötte hushållet. 

Eftersom hon bara var drygt 20 år var det naturligt att hon ville 

umgås med jämnåriga. Det visade sig inte vara helt utan problem. 

Svartsjukan som Hugo hade visat gentemot Kerstin, blev nu 

överflyttad till Maria. 

Nu följde några år av slitningar mellan att vara snäll hemmaflicka 

och att vara en ungdom som släppte loss med kompisarna. 

Allt var frid och fröjd så länge hon satt hemma i soffan och tittade 

på TV tillsammans med pappa Hugo. Men ju stramare tyglarna 

blev ju vildare blev hennes utsvävningar, de gånger hon lyckades 

slita sig loss, förstås. Sen kom ångesten och det dåliga samvetet 

som ett brev på posten. 

Hugo rörde aldrig Maria fysiskt, men den psykiska pressen var 

desto större och plågsammare. 

Åren gick och Maria blev äldre. Hon fick, mot sin förmodan, en 

egen familj, som innebar både glädjeämnen och sorger. Men det 

är en helt annan historia. 

Hon funderar ibland på hur livet skulle ha tett sig, om hon hade 

vuxit upp hos sina biologiska föräldrar i storstaden?! Det kan 

ingen veta med säkerhet, men Maria vill tro, att det som skedde, 

var bäst för henne. Kanske livet i en stor stad vid den tiden, på 

60,70-talet varit förödande för henne, med tanke på den ökande 

drogkulturen m.m. 

Nej, att vara helt säker på detta kan hon aldrig vara, men hon 

vill inte sluta som en gammal förgrämd och bitter dam. Hon vill 

känna, samt vara övertygad om, att det var helt rätt att få en ny 

familj på annan ort. 

70

Humlans andra vinge. 

Håll mig hårt, sa Humlan till Mumlan. 

Du vet att jag skadat min ena vinge 

och du är den enda jag kan lita på, 

så snälla du stanna en liten stund och trösta, 

trösta med ord milda som honung. 

 

71 

 


Tala mjukt till mig och låt mig vila i din varma famn. 

Din värme och din helande stämma gör mig verkligen hel igen. 

Låt mig bara få krypa ihop 

och känna lugnet sprida sig i hela kroppen. 

Du uppfyller mina önskemål, 

för du Mumlan är min andra vinge. 

Min räddare i nöden, 

för utan dig skulle jag inte kunna flyga igen!

© 

Christl Franz 

Flugan i Bärnstenen 

Mellan huset med grå eternitplattor och det stora pappersbruket 

fanns en äng och en å. När sommaren var ny så var ängen översållad 

av doftande mandelblom och jag har aldrig sett dessa små vita 

blomklockor med sina brunröda ludna skaft någon annanstans 

än just där, på ängen bakom huset som jag bodde i som barn. 

Om vårarna brukade jag hålla till i havet av vitsippor nere vid ån, 

där stora fång av lackgula kabbelekor stack upp bland alrötterna 

och jag tyckte det var så himla fint där, trots att massaresterna 

som bruket spottat ur sig flöt fram som gulvita marängtoppar på 

vattenvirvlarna och fick dem att lukta svavel. Över ån vilade en 

smal spång utan räcken och när John, eller var det kanske Paul, 

vrålade ”Twist & Shout” så det dånade ur högtalarna på Bäckevi, 

genade min bästa kompis Marina och jag däröver för att sedan lätt 

som en plätt planka oss in på söndagens fotbollsmatch. Marina 

var modig och jag påhittig så vi brukade utmana varandra i att i 

full fart våga cykla ned för den branta åbrinken, över den smala 

spången utan räcken och uppför branten på andra sidan utan att 

någon gång låta fötterna ta mark. Det gick bra, inte riktigt men 

nästan, varje gång och jag minns hur den söta känslan av lättnad 

över att man än en gång klarat sig från att trilla ner i den kalla, 

brungula och stinkande vattenströmmen, bytte plats med den 

sugande rädslan man känt i maggropen alldeles innan man satte 

foten på trampan, drog ett djupt andetag och tog sats. 

Första hälften av femtiotalet hade precis passerat när vi båda kom 

till, det grå eternithuset och jag. Det förstnämnda i allra högsta 

grad planerat medan jag nog mera var ett streck i huskalkylen, 

där mammas lön intill sista korvöret varit inräknad. Nu fick hon, 

till mina syskons stora glädje, sluta sitt arbete på bruket för att ta 

hand om mig. Åtta år tidigare hade pappa lämnat det slutgiltiga 

72

73 

 

Christl Franz 

urinprovet som skulle ta honom med fru och tre barn ifrån ett 

Europa svårt sargat av krig till ett Sverige som skrek efter ny 

arbetskraft. 

Det första urinprovet hade visat förhöjda värden av något som 

inte var riktigt bra och nu måste det tas om, för till Sverige ville 

man ju bara ha friska och arbetsföra immigranter och en anad 

sjukdomsrisk kunde räcka för att i ett enda slag kasta omkull 

drömmen om det fria landet i norr. Om den barska sköterskan 

vid det statliga verket varit tillräckligt uppmärksam skulle hon 

ha kunnat lägga märke till att pappa ända från det han kom in 

genom dörren och fram till nu hållit ena handen i byxfickan. Om 

hon sedan låtit bli att vända bort blicken när det var dags för 

urinprov nummer två, skulle hon ha sett hur han lirkade fram en 

medicinflaska av brunt glas genom hålet i fickan och ut genom 

gylfen, skruvade av locket och lät mammas handvärmda urin rinna 

ner i porslinskärlet. Ett nytt liv i ett land utan bombade gator och 

hus kunde ta sin början. 

Utåt sett var vårt hus bara ett i raden av egnahemsvillor i 

femtiotalssnitt med krusbärsbuskar, rabarberstånd och stenparti 

och som hukade i skuggan av det stora pappersbruket, vars 

ständiga brusande, stånkande och ibland stinkande låg som en 

kuliss till livet som pågick. Utåt sett kunde vår familj ha varit en 

i raden av familjer som åt ärtsoppa varje torsdag, som hade ett 

familjeträd som obrutet levde och frodades och vars rötter man 

kunde spåra i den svenska myllan långt, långt tillbaka i tiden. Utåt 

sett var det nog ingenting som avslöjade att i själva verket var vårt 

alldeles vanliga, trista lilla hus ett bo av eternit för främmande 

fåglar. 

I vårt hem var gästfriheten stor och man fick vara precis hur

© 

Christl Franz 

udda som helst och ändå platsa vid middagsbordet. Människor 

av alla de sorter kom och gick i en ständig och strid ström och 

pappa tyckte om att ha det så. Kanske även mamma trots att hon 

emellanåt beklagade sig över allt extra arbete och ständiga trixande 

med hushållskassan som det omfattande gratisätandet medförde 

för hennes del. Fast när farbror Richard roade oss barn med att 

plocka emaljögat ur sin kladdiga håla och låta det plumsa ner i 

dryckesglaset brukade det av någon anledning bli ganska mycket 

över i karotterna. Farbror Richard var min syster Ingrids favorit 

och då hon fyllde fem var han den ende vuxne hon ville bjuda 

till sitt kalas. Dagen till ära hade Richard dragit ner på antalet 

pilsner, torkat snusen ur mungiporna, plockat fram sin gamla 

kritstrecksrandiga ur malpåsen och låtit Ivar i affären fylla en stor 

brun papperspåse med syrliga födelsedagskarameller åt den lilla 

värdinnan. Sedan satt han högtidligt på verandan tillsammans 

med henne och alla barnen och åt gräddtårta med konserverade 

mandariner och flisad blockchoklad, medan augustisolen fick det 

att ånga runt den mörka vinterkostymen. Att just han, enögde 

Snus-Richard, blivit bjuden på detta kalas talade han om så länge 

han levde. 

Mina föräldrar var inga helgon precis men jag blir stolt och glad 

över dem när jag tänker på hur osjälviskt de alltid delade med sig av 

vad som fanns och hur de förbehållslöst accepterade människan 

såsom hon är i all sin skröplighet och storhet. Kanske var det kriget. 

Jag vet inte. Själv var jag som barn av en mer egoistisk sort och 

var ofta rätt trött på att dela med mig av efterrätten till varje vilsen 

själ som råkat förirra sig till just vårt middagsbord om söndagarna. 

Eller över att få helgfriden ruckad av Miroslav som inte haft råd att 

åka hem till hustru och barn i Belgrad över julen och som nu inte 

kunde ta sin hungriga blick från min söta storasyster medan han 

tuggade på låret från den helstekta julkalkonen. Att nästan varje 

sommar dela sovplats med mamma och pappa i källarens fuktiga 

74

75 

 

Christl Franz 

hobbyrum, för att långväga gäster skulle få sova bekvämt i våra 

sängar var jag också trött på. Speciellt en sommar då vi fick besök 

av en familj från Berlin. Jag hade precis fått en ny, hett efterlängtad 

säng med höga vita gavlar som jag nu fick låna ut till familjens 

tonårsdotter som i gengäld kletade ramen full av snorkråkor. Minst 

en snorkråka per natt och eftersom dom stannade i tre veckor så 

blev det intensiv tvagning när jag till slut fick min sovplats tillbaka. 

Det hjälpte inte. Glädjen över den nya vita sängen hade fått en 

sorgkant som inte gick att tvätta bort. Flickan från Berlin hette 

Gerlinde och hade aldrig i hela sitt liv suttit på en cykel. Hon var 

sexton och jag tretton och den sommaren lärde jag henne både att 

cykla och hur barn blir till. Hon visste varken hur barnet kom in i 

eller ut ur magen och trodde på fullaste allvar att bara man blev gift 

så kunde man plocka fram de små bebisarna ur naveln. Vilken tur 

för henne att mina egna högst elementära kunskaper på området 

just hade uppgraderats ganska så avsevärt då jag och min några 

år äldre kompis Laila hittat en bunt ”Piff-Paff-Puff-tidningar” 

som hennes pappa gömt bakom oljetanken i pannrummet i deras 

källare. Att för första gången helt och fullt inse att precis vem 

som helst, till och med Lailas beigegrå magsårspappa kunde ha 

en ”Piff-Paff-Puff-hemlighet” var minst lika omstörtande och 

fantastiskt som innehållet i dessa enligt dåtidens mått så syndiga 

magasin. 

Det var sommarlov och jag ville vara fri att göra vad som föll mig 

in utan att vara instängd med en mesig sextonåring från Berlin. Så 

fort jag fick chansen smet jag ner till Helges kiosk där alla kompisar 

i min egen ålder samlades och hade hur kul som helst om kvällarna. 

Det dröjde inte länge förrän pappa dök upp i sin svarta Ford, 

stannade framför kiosken och sakta vevade ner rutan. Utan att 

han behövde säga ett endaste knyst om att han uppenbarligen närt 

en stor egoist vid sin barm, satte jag mig skamsen på cykeln och 

trampade hem till mitt påtvingade sällskap. Det fungerade så med

© 

Christl Franz 

pappa. Hans vapen var inte ordet utan den strålkastare av kärlek i 

vars sken man så gärna ville vara. Om han var arg eller missnöjd 

över någonting man hade gjort släckte han bara sitt inre ljus och 

världen blev plötsligt, tristare, mörkare och kallare. En värld man 

inte ville vara i och därför gjorde man oftast som han ville. Har 

man den sortens makt måste man vara snäll och det var han. 

Byracka, herreman, tant, spädbarn eller dåre spelade ingen som 

helst roll. Allt levande drogs till pappa likt järnfilsspån mot en 

magnet. Varken rik eller speciellt stilig, ganska så rund om magen 

och ständigt med en handrullad cigg hängande i mungipan fanns 

han bara där och gillade människorna tillbaka. Han spelade gitarr 

och cittra och på sin fritid målade sådana oljor som folket i bygden 

ville ha och som sedan hängdes upp på bästa platsen över TVsoffan. 

Mest av allt älskade han damer och den kärleken var 

synnerligen besvarad, men utan mamma ville han inte leva och 

det var hon lika säker på som att jorden är rund och smultron 

söta. Däremot tyckte hon inte om när han bjöd dem på sina 

handrullade, platta och omsorgsfullt igenslickade cigaretter, 

visserligen i silveretui vid festligare tillfällen, men på den punkten 

var han obeveklig. Att tillverka en handrullad under tiden man gav 

damen i fråga sin odelade uppmärksamhet, att omsorgsfullt slicka 

igen och sedan höviskt lämna över den vid exakt rätt tillfälle ingick 

liksom i framgångskonceptet. 

Någon gång kunde det gå lite mer hett och handgripligt till som 

den gången då det var kräftskiva i ett av grannhusen och hustrun 

till en polis från Göteborg allteftersom kvällen fortskred blivit 

mer till sig i trasorna än vad som varit pappas avsikt från början. 

Den ljumma augustinatten måste ha lysts upp av månsken för jag 

minns hur silverbrokaden i den fram till nu så respekterade damens 

klänning glittrade som av våta fiskfjäll när hon med postischen på 

glid och en sandalett i vardera handen jagade sitt byte genom den 

76

77 

 

Christl Franz 

daggvåta potatisblasten och in mellan hallonsnåren. Vilken tur att 

farbror polisen hade blivit opasslig redan innan ostbrickan och 

dragit sig tillbaka för pappa avskydde ju att slåss nästan lika mycket 

som han hatade att springa. 

Ibland om söndagarna fick vi långväga besök av fru Rainer. I en 

grå folka anlände hon tillsammans med make, älskare och två 

välkammade tonårssöner. Att alla fem fick plats i den lilla bubblan 

var ganska osannolikt eftersom fru Rainers fullvuxna kropp, 

insvept i någonting dyrt och äkta, upptog halva bilens volym. I ett 

moln av 4711 intog hon eternitplattehuset med sitt följe, svepte 

förbi mamma med en vänlig men förströdd kindpuss, vände sig 

sedan mot pappa, slog ut armarna med ett gällt skri och borrade 

sina små pepparkornsögon djupt i hans för att sedan där förbli. 

Fru Rainer var snäll men jag tyckte ändå inte så mycket om henne. 

Kanske för att hon fick min egen söta mamma att krympa och 

bli missklädsamt defensiv, plockandes med dukning och karotter 

och briljera med sin fantastiska goulasch istället för att ta upp 

kampen. Om vad var jag lite för ung att sätta fingret på men att det 

inte handlade om kokkonst, så mycket begrep jag nog. Fanns fru 

Rainer i närheten parkerade jag mig tätt intill pappa. Tålmodig och 

med ett fast grepp om hans ena arm väntade jag ut besöket och 

använde tiden till att ingående studera en svart och gigantiskt stor 

fluga som var fången inuti den honungsgula bärnsten som tung 

och stor vilade mot fru Rainers runda och väl korsetterade barm. 

Timvis lät jag mig fascineras av hur den ludna besten inför mina 

ögon blev levande igen när både han och hans mångtusenåriga 

fängelse av kåda rytmiskt rörde sig upp och ner, upp och ner, upp 

och ner i perfekt symbios med fru Rainers andetag. 

Emellanåt fick jag ta på mig den kliiga och innerligt avskydda 

hängslekjolen i grönrutigt ylle och bila med mina föräldrar hela

© 

Christl Franz 

den långa vägen för att tillbringa en lika lång söndag i familjen 

Rainers eget lilleputtrike. Möjligen var det fru Rainers magnifika 

kroppshydda och allmänna förmåga att ta plats som fick världen 

omkring henne att inta minimala mått. Det pyttelilla rosa radhuset 

med sin armé av trädgårdstomtar som ockuperade varje hörn av 

den välskötta gräsplätten och de hundratals små glasfigurer som 

täckte varje millimeter av de välpolerade småborden i nyrokoko. 

Till förrätt bjöds minimala canapéer och till kaffet, serverat ur 

mockakoppar tunna som fjärilsvingar, frimärksstora petits four. 

Och så maken, herr Rainer som såg ut som Humphrey Bogart 

med sitt mörka, pomaderade hår under en vidbrättad filthatt och 

kritstreckrandiga kostym, bara ännu lite kortare och ännu lite 

sorgsnare än hans berömde dubbelgångare. 

Att herr Saul var fruns älskare var inget man talade öppet om. 

Officiellt var han hyresgäst och gammal vän till familjen. Jag hörde 

en gång de vuxna sinsemellan tala om hur kriget skadat herr Rainer 

på ett sätt som gjorde att han fick acceptera denna kärlekstriangel 

för att få behålla sin älskade hustru. Det tog ännu några år innan 

jag kunde förstå det logiska i detta resonemang men herr Rainers 

kedjerökande sorgsenhet fick mig att redan från första stund inse 

det djupt tragiska. 

Herr Saul och jag hade nog ungefär lika tråkigt under de långdragna 

middagsbjudningarna och när han efter en snabb blick mot fru 

Rainer för godkännande tecknade åt mig att nu var det dags, tog 

jag tjuren vid hornen och släppte taget om pappas arm. Äntligen 

skulle jag få se och kanske till och med leka lite med herr Sauls 

Mecki-samling. En smal spiraltrappa ledde upp till andra våning, 

där man sedan fick passera värdparets privata sovrum för att 

komma till klädkammaren som byggts om till en egen lya åt herr 

Saul. Ett krypin som med knapp nöd rymde en smal säng, en byrå 

78

79 

 

Christl Franz 

och stringhyllan, där den åtråvärda samlingen Steiff-igelkottar 

hade sin plats. 

Det låter kanske inte så bra när jag säger att herr Saul såg ut som en 

primat med sina långa, ludna armar och massivt muskulösa kropp, 

ungefär lika bred som hög men så var det. Den chokladbruna 

hjässan var helt kal men ur kragen på den kritvita skjortan stack 

det upp tjocka tuvor av mörkt, sidenblankt hår. Herr Saul var nog 

ingen i vanlig mening vacker man men hans blick under de täta, 

mörka ögonbrynen som vuxit samman över den kraftiga näsan, 

var mild och hans ögon hade exakt samma färg som igelkottdockornas 

av bärnstensfärgat glas. Jag tyckte om att vara med herr 

Saul. Han var snäll och doftade så gott av tvål, nystärkt skjorta och 

rakvatten. Inte av tobak och gammal rök som pappa och nästan 

alla andra farbröder jag kände, utan bara gott. Som rena lakan 

som fått självtorka i vårsol. Utan att prata särskilt mycket kunde 

vi länge, länge sitta så, sida vid sida på den svankiga och smala 

britsen medan han med sina enorma händer varsamt, ja nästan 

ömt, plockade ner, en efter en av de små igelkottarna från hyllan 

åt mig. Mest tyckte jag om den Mecki som rökte en cigarett som 

glödde på riktigt och som stod lutad mot en gatlykta som kunde 

tändas och släckas. Den var samlingens raritet som jag aldrig fick 

röra, bara titta på. 

En gång hade visst herr Saul gjort ett allvarigt försök att bryta sig 

loss och flytta ifrån familjen Rainer. Han hade träffat en ung kvinna 

som precis som han själv arbetade vid järnverket, blivit förälskad 

och planerade att tillsammans med henne bilda en alldeles egen 

familj. När frun i huset fick höra detta blev hon utom sig, ja rentav 

galen av svartsjuka, slog sönder bröllopsskålen av Böhmisk kristall 

och i grevens tid fått magpumpas, efter att ha svalt ansenliga 

mängder sömnmedel. Under lång tid vägrade fru Rainer sedan att 

prata med någon, vilket i och för sig måste ha varit något av en 

nåd med tanke på hennes rika flöde av ord som i normala fall

© 

Christl Franz 

fyllde etern där hon befann sig. Sålunda föll det sig alltså så att herr 

Saul för all framtid stannade kvar i hyresrummet, som egentligen 

var en ombyggd klädkammare och som låg innanför herr och fru 

Rainers sovrum och hade ungefär lika stor frihet som den ludna 

jätteflugan i det gyllene bärnstensfängelset som vilade mot fru 

Rainers fylliga barm. 

80

Kulturkrock 

Hej, det var länge sedan 

vi träffades! 

Han kramar för länge, 

för nära. 

Jag drar ett långt andetag, 

blundar och vänder läpparna inåt, 

pressar dem ihop. 

Får hela ansiktet översållat 

av heta kyssar. 

Blir presenterad som den blivande bruden. 

Skall sova i dubbelsängen. 

Räknar på timmarna 

till flyget hem 

under de två nätterna 

jag ligger på bara golvet 

och håller hårt 

i blixtlåset 

på sovsäckens insida. 

 

81 

 

Merja Larsson

© 


Poeten 

Han var gammal 

Han var grå 

Han hade tjocka glasögon på 

Varje gång han passerade sitt skrivbord 

Var han tvungen att pränta ner en massa ord 

Av och an han gick och vanka 

Skrev på väggen, ja på varenda planka 

Han målade ord även på en blommig tapet 

Ja, han gjorde verkligen skäl för namnet, 

poet! 

82

Rabalder 

Randat ritschande råsegel, 

rödmålat roder. 

Rundbuken raspande river reveln. 

Rufsiga resar runt relingen rusar 

rätande rustningens remmar. 

Rycker redan runt röjningens rand. 

Rimmande röster ropar, 

ryggar rätas, 

rådande ron rubbas. 

Rastlöst ringande! 

Rungande ramaskrin! 

Rasande, rytande, ramlande, 

redlöst ragglande. 

Rinnande rödaste rött! 

Rovfågeln ryttlar. 

Regnet rinner runt 

rötters rykande ruvande rester. 

Ruskiga, rusiga rövare 

ristade runor raskt, 

röjande rysliga rädens råhet. 

 

83 

 

Eva Nylander


Grått 

Grått, varför är allting så grått? 

Smått, varför är allting så smått? 

Hon kände i fickan, där låg en sten, 

Liten, men ytan var grov inte len. 

”Ditt hjärta har krympt, 

din glädje har rymt. 

Du måste leta den opp, 

så din själ blir hel 

Och tillika din kropp.” 

Luften hon andades var kall och rå. 

Den välkända rösten den manade 

och pockade på. 

Hon undrade: Vem är du? 

som talar så bestämt, 

men ändå milt till mig nu? 

Hon letade djupt i sitt minne, 

hon grävde och snokade runt långt där inne. 

Hon blev knappast förvånad 

av allt skräp, som hon fann. 

Hon sprang fram och tillbaka 

och upptäckte snart, att hon blivit rånad. 

Rånad på livet och allt hon velat behålla. 

Hon hade inget kvar. 

Hon var helt enkelt en …. nolla. 

Ett skrattande eko henne förföljde. 

Hon ville sig gömma, 

men inget i denna stund fanns, 

som henne döljde.© 

84

Var är stegen? Jag måste få klättra 

upp ur dyn, ja, 

jag ville, jag måste mitt inre förbättra! 

Var är min vilja? 

Var är mitt jag? 

Jag ropar, jag kvider, 

var snäll gör denna natt, till dag! 

Vem är det jag ber och frågar? 

Vem är det som förstår och vågar? 

Tror mig ana vem du är, 

tror mig veta, att min Far i himmelen du är. 

Jag öppnar mitt hjärta för dig i denna stund. 

Du som med dina ögon far omkring på jordens rund! 

 

85 

 

Else-Marie Söderqvist

© 

Merja Larsson 

Ensam vit 

Gästar Londons svarta stadsdel 

Plötsligt på vägen till tunnelbanan 

märker jag det 

alla tittar på mig 

jag är den enda vita som går här 

En kall hand kramar 

mitt hjärta som ropar 

Jag är ju likadan som ni 

en människa 

86

I Kärlekens År 2010 

 

87 

 

Maud Brunmark 

Nordstuga 

Älskar min lilla Värmlandsgård mer och mer, kanske är det för 

att värdet stigit. Norrmännen är ju penningstarka numera och 

bestämmer priserna. Hoppas att det inte är så. 

Nordstuga, som är namnet, är nog beläget på en uråldrig boplats 

att döma av fynd som gjorts. Farfar Hans som fick lämna sitt 

barndomshem Nordstuga vid sju års ålder, för att bo hos släktingar 

efter att han blev föräldralös. Han bodde sedan i tjänstebostäder 

ända fram till pensioneringen från sin tjänst som arbetande 

jordbruksrättare. 

Hans fick ett nytt Nordstuga. Hela stället kostade 3,000 och 

bostadshuset kostade 800 kr att bygga. Det gamla huset användes 

vid nybygget. Dagsverkare och arbetare från Tavelbacken, gården 

där farfar arbetat kom med hit och hjälpte till. Först byggdes 

lillstugan. Tegel slogs till ladugårdsbygget och i ladugården fanns 

sedan kor med fin härstamning från den stora gården. Allt detta 

tilldrog sig på 1920-talet. Farfar Hans gamla Nordstuga låg i en 

annan by i en annan socken och i ett annat härad men i samma 

landskap. 

Min barndom här i Nordstuga var trygg. Fick mina föräldrars 

kärlek och ingen sa någonsin att så får du inte göra, inte ens när 

jag hade tjärbrått min mors gamla cykel. 

Mina föräldrar var 42 respektive 36 år då de blev just föräldrar. 

Syskon fick jag inga men saknade aldrig det, nej inte förrän min 

mor låg på sitt yttersta men då kändes det väldigt ensamt. Hon 

fick gå bort hemma i sitt nittiofjärde år. Både min mor och min far 

hade växt upp på större gårdar och var vana mer liv och rörelse 

än det blev för dem i Nordstuga med fyra kor, häst, julgris, höns 

och kalvar som föddes upp till gödkalvar och gav någon krona 

inkomst. Har långt senare i livet förstått hur fina föräldrar jag hade

© 

Maud Brunmark 

och vilket vackert hem, fint men gammaldags. 

Minnen 

Hade som sagt var inga syskon men hade jämngammal lekkamrat 

i granngården. Där bodde förutom hennes föräldrar också hennes 

farmor och ogifta hemmadottern Bojan. 

På andra grannstället bodde två barnlösa par. Fru Kerstin på 

andra våningen spelade gitarr och sjöng så fint ”Långt bort där 

björkskogen drömmer famnad av……” 

Karin nere kardade ull, spann och stickade även då hon passade 

grytor på spisen eller passade brödet i ugnen. Hon tog väl vara på 

bär och frukter för Ola ville ha efterrätt varje dag. Vi flickor kände 

oss alltid välkomna i det huset också. 

Blå Rex 

Då jag var fem år fick jag min fullstora fina blå Rexcykel med 

lättmetallfälgar. Kunde ge mig ut och världen blev större. Hälsade 

på moster ”Gogga” och morfar på hans starkt luktande rum. 

Doften kom från karvtobaken och pottinnehållet. Det fanns 

kortspelarpengar i hans kostymfickor som gick att omvandla till 

godis i Henriks nya affär. 

Åkte dit jag ville men ibland också dit jag inte ville som då jag 

hamnade i en timmervälta eller i vanliga omkullkörningar i branta 

backar. 

Min far och jag gjorde utflykter på cykel. Minns en gång som vi 

var och hälsade på släkten i Köla. Det hade regnat och det blev 

mörkt innan vi åkte hemåt. Hela vägen vid Kölamossen var full 

av grodor i olika storlekar. Undrar om det var den dagen som min 

far fick följa med kyrkvaktmästaren under golvet i kyrkan och se 

dem som hade sitt vilorum där. Förstod att jag fick vänta vid en 

88

89 

 

Maud Brunmark 

kyrkbänk och minns att min far såg blek ut då han kom upp på 

golvet igen. Har hört att det skulle vara en gubbe med långt skägg 

och en kvinna med ett litet barn på armen där under golvet. 

Ibland då jag varit på jazzkonsert i Köla kyrka har jag tänkt på 

det här och nästan varit rädd att de döda skulle väckas till liv av 

Second Line eller Magnolia band. 

Nöjd och lycklig 

På somrarna var det cykelturer och över somliga vägar fanns 

någon grind här och där som måste öppnas och stängas. Efter 

hand fick jag nya kamrater och var mycket tillsammans med min 

kusin som var tre år äldre. Vintrarna var snörika med fint skidföre. 

Spåren fick vi göra själva. Pojken, jämnårig med mig, hette Assar 

i andra namn och ropade ”ur spår här kommer Assar Skoglund”. 

Ofta var det blankis på tjärnarna och idealiskt för skridskoåkning. 

Stora folkfester vid Kullerbergsbacken då det var hopptävlingar 

där med deltagande av både svenska och norska eliten. Någon 

gång var det backhoppning och mindre folkfest i Hästeberga där 

Åseliten hoppade. 

På kvällarna lyssnade vi ibland på Glenn Miller-musik som Stardust 

och Perdido. Då var det FF. Njuter fortfarande av fin jazzmusik. 

Nöjd lycklig och glad med min värld utan bil, badrum, kylskåp 

eller eget rum med centralvärme. 

I spiltan stod Vita, vår häst, i spånhögen fanns isblock uppsågade 

ur tjärnet att kyla med och i kammaren där vi sov alla tre fanns 

en varmvägg där värmen kom från köksspisen. Badrum som 

jag inte saknade heller hade nog varit bra. Det kanske vart litet 

”Lortsverige”.

Maud Brunmark 

Slädfärd 

Vi var alla tre bjudna på julkalas till släkten i Fjäll. Vi åkte i 

korgsläden efter Vita. Min far valde vägen över Hammarshöjden 

hem, kanske upprymd av någon julsup och av att mamma också 

var med. Vita travade på uppför och nerför backar i det månbelysta 

och snöklädda landskapet. Snökokan jag fick i ansiktet då min far 

höll in hästen i en brant backe, den var hård och kall. 

Konfirmationen 

Var alldeles ensam vid kyrkan, min far var sjuk redan då. Min 

konfirmationsklänning var fin, den var sydd i stan. Min moster 

brukade sy åt mig men jag hatade att prova så en gång jagade jag 

henne runt huset med en käpp. Var nog ganska liten då. 

Femtio år senare då jag var hos min tremänning på gården i Köla 

så hittade jag tackkort från mig i min konfirmationsklänning. 

Tiden hade stått stilla i gården. 

Besökte som barn gården tillsammans med min far som hälsade 

på sin moster och sina kusiner. Ibland åkte vi efter häst men för 

det mesta cyklade vi. Minns en gång då min far blev bjuden på en 

sup av sin kusin. Plötsligt log han och sa att prästen kommer och 

satte bort potten. Prästen var hans äldre bror. 

Glada 50-talet 

För min insats i segrande korgbollslaget i skolturneringen på Högre 

Allmänna Läroverket fick jag mottaga guldmedalj ur rektors hand 

i fullsatta aulan. 

Mina uppsatser skickades runt i parallellklasserna b, c och d.© 

90

91 

 

Maud Brunmark 

Blå Kaiser 

”Moro – leit, moro – leit, moro – leit, mest leit”, sa norskan. 

Led av åksjuka som barn. Tidigt i tonåren åkte jag mycket med 

raggarbilen, den blå Kaisern. Min tjejkompis var sen på morgnarna, 

hon gick aldrig in och la sig. Hon blev socialchef i gränskommunen 

och var social tidigt, i synnerhet på morgnarna. 

Nu för tiden säger hon ”att passionerad förälskelse är ett psykotiskt 

tillstånd”. 

Hon gick till slut in och la sig. Vi andra åkte iväg. Chauffören, han 

med körkort, brukade svänga i kurvan på hemvägen så jag åkte 

iväg och blev sittande nära den mörke pojken jag var så förtjust i, 

det var härligt. Bonus, att jag blev av med min åksjuka. 

”Herre Gud”, 

sa Bohuslänningen då jag frågade efter vägen till Strömstad. ”Du 

får åka tillbaka till Munkedal och leta dig ut på E6 fast det är dåligt 

skyltat”. 

Värmlänningen som agerade vägvisare medvetet eller omedvetet 

då jag dansat vilsevalsen i sju år och inte ville det längre, tyckte han 

nämnde den andre, den som är målad långt bak i taket i Gräsmarks 

kyrka. 

Tonårskärleken 

Han var mörk och vacker och lik idolen Elvis Presley. Han var tre 

år äldre och tillhörde Kaisergänget. 

Kärleken var envis och efter flera år minns jag att han kom med 

en son på var sida på en gata i stan; för att undvika möte så fick 

någon affär en kund. 

Många år senare flyttade han tillbaka till barndomshemmet och vi 

träffades på posten. Han kom och hälsade och plötsligt blev jag

© 

Maud Brunmark 

fjorton år. 

Vi umgicks något. Jazzkonserter lyssnade vi på både i Köla kyrka 

och på Rackstadmuséet. 

Fortsättning 50-talet 

Eken min far planterade vid infartsvägen till Nordstuga breder 

kärleksfullt ut sina grenar över vägen. Trädet planterades då han 

började bli sjuk. Eken var inte stor men fanns där vid vägkanten 

förste november, Allhelgonaafton, året då min far gick bort. 

Min mor och jag lämnade hemmet med fönstret på glänt. Den blå 

bilen hade kommit den helgdagsaftonen också men åkt vidare då 

det var mörkt i huset. 

Min mor låg till sängs hela vintern, hon var förstås utsliten, i 

lillstugan hos moster ”Gogga” och jag fick bo hos min morbror i 

stora huset där, i min mors föräldrahem. 

Den första som återvände till Nordstuga på våren var jag. Allt 

detta hände då jag gick sista året på realskolan och skulle ta min 

examen och få den grå mössan. 

Obearbetad sorg 

”Att inte tåla sorgen” är ett gammalt uttryck men om det har 

samma betydelse känner jag inte till och vill inte veta heller. Året 

jag tog realexamen varken orkade jag eller hade tid att gråta och 

sörja, det har jag gjort långt senare. 

Har alltså levt många, många år med en obearbetad sorg och som 

det verkar är det fler i släkten bakåt också, som morfars mormor 

som kom med sin faster, föräldralös och bara nio år gammal. 

De kom från Ljung i Östergötland och flickan fick växa upp hos 

fastern som gifte sig med löjtnant Karlberg från Kristberg. Han 

92

93 

 

Maud Brunmark 

hade befattning på Eda skans. 

Morfars mormor ingick äktenskap och bosatte sig på Sofielund 

och där skulle sjutton tjänare avlösa varandra under ett års tid 

beroende på ”att frua var arg”. 

”I sorgen finns vrede.” 

Min morfar blev föräldralös då han var tretton år. 

En afton var min far och jag på en cykeltur och tittade in till 

”Gogga” . Under tiden vi var där kom morfar hem. Han var 

klädd i kostym och överrock och kom nog från det stället där han 

tyckte det var ”muntert”. Minns att jag fick något i ett glas och att 

jag smällde huvudet i elementet då jag druckit ur. Måste ha varit 

lördagskväll. Då vi cyklade hem var det dans på Smibackbana. 

Har funderat mycket på varför min far satte foten i backen på ett 

annorlunda sätt då vi kom till Smibacken. 

Nu förstår jag plötsligt.

© 


Andlig tomhet 

Hur tom kan man bli 

i sitt inre skafferi 

Har man nåt bröd eller manna 

så man i nåden får stanna 

Bäst att fylla på medans tid är 

innan man förflyttas till en annan atmosfär 

94

Om tomtar och andra minnen …. 

 

95 

 


Det troddes allmänt –-- ja i själva verket var man alldeles säker på att 

tomtarna hade en egen skidbacke i storskogen, alldeles i närheten 

av kolarkojor och milor.--- Och att tomtarna drog strumporna av 

kolarna om de inte vaknade kvickt nog för att hinna se till en mila 

så att den inte tog eld – -- om det kunde var man berätta. 

När min mor genom giftermål blev bosatt i Värmland i slutet av 

30-talet, hade hon ingen högre önskan än att få se en riktig tomte. 

Hon var inte född i det skogsrika värmländska landskapet , så hon 

blev helt uppslukad av mysteriet; att det fanns en gårdstomte på 

varje gård och det gällde att hålla sej väl med honom; det verkade 

vara alldeles självklart . Så en natt vaknade hon av att det stora 

klädskåpet i sovrummet flyttade sej åt sidan – -- hon satte sej 

upp i sängen och fick till sin förvåning se hur först ett par gamla 

halmskor sedan ett par ben klädda i grå vadmal visade sej. En 

gammal lykta blev synlig och till sist hela den gråklädda figuren 

med sitt vänligt leende skäggiga ansikte under en luva som även 

den var grå. Att det var gårdstomten förstod hon först efteråt och 

hon glömde aldrig hur han hade höjt lyktan mot henne som till en 

hälsning .En liten stund varade synen sedan försvann den --- men 

mor är säker på att hon var vaken hela tiden ! Hon väckte förstås 

far med ett lyckligt rop att nu hade hon sett tomten! 

Mitt barndomshem låg under en stor urgammal Lönn. Omkring 

fanns storskogen, dvs en ring på en mils omkrets av väldiga träd, 

granar , tallar ,några enstaka björkar och marken under täckt av 

blåbär och lingonris, urgammal mossa , lavar , stubbar och stenar. 

Under djup midvinter är det tyst , tyst, ljudet av ett sjok tung snö 

rasar ned från en gren och landar med en dov duns i den djupa 

snön. När en liten fågel förflyttar sej med ett kort rassel från en 

gren till en annan är det det enda ljud som hörs. Luften är fuktig 

och lite grå, stigarna smala, spår av hare och älg på marken, men


det finns en uppkörd timmerväg skapad av häst och släde. – Jag 

följer den disiga grå luften mellan träden ner till sundet som är 

täckt av miljoner vita snökristaller. I skuggorna under isen kan 

man på vissa ställen ana ett annat element. Sten , sand , humus, 

lera , rötter. Solen bryter igenom stillheten; kristallerna är plötsligt 

borta och bländande porlande vatten rinner från storskogen ner i 

sundet. Ljuset gnistrar i vattenytan, den gamla Lönnens knoppar 

börjar bli gröna. Vinden rör om i granarnas grenar. 

Blommor och grönska väller upp ur jorden. Fåglar får ungar, 

liksom grodorna i dammen. Kräftorna i sundet får sätta livet till 

fram i augusti till den stora sommarfesten. Kanske så mycket 

som tre hela dygn då arbetet vilar, man rör sej i sakta mak mellan 

bryggan och verandan. Äter utomhus, vilar i skuggan och låter 

vinden sakta fläkta bort svettdropparna i pannan, röra om i håret, 

blåsa av skjortan. 

På ”Lyckan” samlar vi hö på sommaren; dit får jag gå på stadiga 

fyraårsben med kaffe till far i den gråbruna ryggsäcken. Det är 

ett äventyr, att anförtros den viktiga kaffetåren, pausen i slitet och 

sommarvärmen. Vi sitter på en stickig dikeskant; den hembakade 

bullen blir ett med världsalltet, svetten och den heta solen. 

Hästen svalkar sej i skuggan, himlen välver sej klarblå och hög 

runtomkring och jag befinner mej i Zenit så som man bara kan 

göra inlemmad i ett sammanhang, som en viktig och växande länk 

i tillvaron. Det är lyckan i mitt liv, liksom den lilla vall vi skördar 

också kallas ”Lycka”. 

Tillbaka till öppningen i skogsbrynet med den smala av 

timmerkälken uppkörda vägen rakt in i den stora skogen. Därinne 

låg kolbottnar och kolkojor som togs i bruk varje höst ända fram 

till jul då den sista milan skulle vara utriven och fraktad till sin 

bestämmelseort. Det blir långa mörka kvällar för mor när far var i 

skogen, men djuren och barnen skulle ju skötas om ; och hur hon 

hann med allt arbete med höstens slakt förstår jag inte riktigt.© 

96

97 

 


I skogen var vanligtvis tre milor tända som skulle ses om av 

kolarna så att de inte började brinna, för då var allt arbete förstört 

och till ingen nytta. 

En gång när far var uppe på milan och stack med det långa spjutet 

ned i den glödande kolen för att se att allt var som det skulle – 

så brast det under hans fötter och han rasade ner i det glödande 

innandömet. Ända till halsen for han ned men armen som höll 

spjutet hade han utanför. Det finns ingenting att ta spjärn mot i en 

glödande mila , och hur många som blivit kvar efter att ha gått ner 

sej är det ingen som vet. Nu gällde det att orka häva sej upp med 

armarna. Han har berättat att han såg mor med barn vid bröstet 

för sin inre syn och det gav honom kraft att ta sej upp. Väl uppe 

rullade han sej i den våta marken för att släcka elden i kläderna 

och den svedda nacken, och eftersom han var ensam ficka han gå 

en kilometer hem och byta kläder och bli omplåstrad. Sedan var 

det bara att vandra iväg till nästa mila som måste vaktas. Så nog 

behövdes tomtarna för att hjälpa kolarna även om de inte kunde 

göra mycket den här gången. 

Och det är ändå julen jag minns mest. Dofter av nyfernissade golv, 

granris, tomtebloss och den första apelsinen. 

Jag är i fars arbetsrum och öppnar de nyligen hemkomna lådorna 

med konstgjorda blommor till All helgonas kransar. Där finns vita 

Kallor av vaxat papper med gul pistill och ståltrådsstjälk. Platta 

anemonlika blommor i olika färger. Silver och guldfärgade kottar, 

stora säckar av doftande mossa från skogen , Lummer Gran och 

Tallris. Det doftar honung från slungan. I den gamla kakelugnen 

brinner en liten brasa. Det får bara vara så varmt att man kan 

vistas i rummet utan att frysa. 

Jag kan se far sitta framför en papplåda som står på golvet, han 

klipper centimeterstora fyrkanter av vitt silkepapper. När lådan 

börjar bli halvfull blandar han i lite glitter. Han tar björkkvistar, 

doppar dem i en hink med lim och rör om med dem i lådan


med pappersbitar. När han skakar av överflödet har kvisten fått 

”rimfrost”. Dessa säljer han på torget med några röda bär i. 

Så är det då äntligen Jul! 

Fastrarna kom från den närliggande staden i fina pälsar och 

smycken. Doftade parfym och hade chokladkola och marmelad 

i fina askar med sej. Farbröderna var stiliga i vit skjorta och väst. 

Så skulle det smakas på hemlagad korv, sylta och leverpastej. Jag 

vet att mor protesterade när man ville ha en smakbit med hem till 

stan. Det var ju vår mat som vi skulle ha hela vintern! 

På den grå vevgrammofonen med knallröd insida spelades 

”Morsgrisar är vi allihopa ..” och det passade ju bra! 

På kvällen är de levande ljusen i granen tända , lamporna är släckta 

-----ett tomtebloss gnistrar i mörkret och sprider sin omisskänneliga 

krutdoft. Och där utanför fönstret närmar sej en figur klädd i en 

stor gammal päls, röd luva , vitt skägg och en tänd lykta i handen. 

Han går fram till rumsfönstret och tittar in , och vi får anstränga 

oss att höra honom när han sjunger genom de dubbla fönstren. 

”Nu står jul vi snöig port, 

Klappar på och myser, 

Kära barn släpp in mej fort 

Här står jag och fryser.” 

Och då svarar mor genom rutan: ”Ja kom kära jul”! 

Vår långa julaftonsväntan är över för det är verkligen Tomten som 

står där och ber att få komma in !”© 

98

99

Författarna 

Maud Brunmark 

En västvärmländsk tidig 40-talist, född 1942, som uppfostrats av 

mina fem snälla barn. 

Har varit hembygden trogen utom då jag studerat eller arbetat. 

Tog min sjuksköterskeexamen 1995. Har därefter arbetat på vackra 

platser som Strömstad, Falköping och i östra Härjedalen. 

Christl Franz, Perserud i Arvika 

Christl föddes i Kristinehamn en varm midsommardag år 1956 och 

sedan dess har livet för hennes del tagit många olika turer. Efter 

gymnasiet blev det en kortare sejour på konstskola för att hon 

sedan helt skulle sadla om och utbilda sig till utlandskorrespondent 

i Göteborg. Det senare ledde till att hon fick anställning på ett 

handelshus som främst specialiserat sig på affärer med Östeuropa 

och under åttiotalet blev resorna till den andra sidan av järnridån 

åtskilliga. Det var spännande år och affärerna gick bra och ledde 

så småningom även till att hon mötte kärleken. Inte i Polen eller 

DDR utan i Arvika. Efter ett par års idogt tur-och- returande 

mellan Göteborg och värmlandsskogarna, packade hon och 

den då sexårige sonen Charles sitt bohag och flyttade norrut för 

gott. Sedan slutet av åttiotalet fram till för ett par år sedan har 

Christl på olika sätt arbetat med marknadsföring och reklam inom 

NWT-koncernen, vilket har inneburit att hon kunnat kombinera 

säljandet, tecknandet och skrivandet på ett sätt som har varit både 

kreativt och utmanande. Någon sa att hon borde försöka sig på att 

skriva någonting annat än copy och på den vägen är det. Christl 

och maken Lars har ett stort gemensamt intresse i att resa och det 

har under åren blivit många turer till spännande platser runt om i 

världen och kanske kommer hon att skriva om dem någon gång i 

framtiden. Vem vet. Hon börjar lite försiktigt så här.© 

100


Jag föddes i Västergötland 1943. Vi var sex i familjen. Efter min 

studentexamen flyttade vi alla till Stockholm. Då hade jag hunnit 

med resor i Europa. Jag var språkintresserad och kom till brevvän 

i England, scoutläger i Österrike och, vilket kom att dana mig för 

all framtid, en familj i flera generationer i Frankrike med vilka jag 

har kontakt än i dag. I går kom en del av årets lavendelskörd till 

en påse i linneskåpet Franskan och dess kultur och historia har 

präglat mig. Siktade på att bli flygvärdinna men hoppade av och 

började undervisa. Jag har undervisat i svenska skolsystemets 

samtliga stadier. Till slut blev jag adjunkt i engelska och franska. Jag 

arbetade i olika delar av Sverige och de sista tio åren i Värmland. 

Nu, 2010 har jag sökt mig till Stockholm där jag bott och arbetat 

tidigare. 

Merja Larsson 

Merja är född 1951 i Tavastehus, Finland men har bott i 

Sverige i trettio år. Har arbetat som biomedicinsk analytiker 

och laboratorieingenjör, de senaste tjugo åren i Värmland. 

Deltagit i flera skrivarcirklar och nyligen gått journalistlinjen 

på Molkoms folkhögskola med påbyggnad till webbredaktör. 

Kursen producerade lokaltidningen Molkoms Tidning och 

resereportagetidningen New York samt öppnade nättidningen 

www.molkomstidningen.se. Journalistpraktiken gjorde Merja i 

Borgåbladet samt i nättidningen www.lokaltidningen.net, där hon 

fortfarande är freelance reporter. För tillfället arbetar hon som 

biomedicinsk analytiker i Bollnäs. 

 

101

© 

Eva Nylander 

Jag föddes i Luleå 1943 och antagligen dör jag ett årtal i Arvika. 

Däremellan har jag levt på olika platser, utbildat mig till lärare, 

kulturvetare och några andra påbyggnader. 

Förutom undervisning har jag sysslat med hotell- och 

restaurangverksamhet där köket utövade en stor dragningskraft på 

mig men även inredning i övriga utrymmen. När livet har tillåtit 

har det blivit både långa och korta resor där djur och natur varit 

de fasta ingredienserna men de storslagna vyerna har kryddats av 

möten med gamla guldgrävare eller sura bullbakare i ödemarken. 

Skrivit har jag gjort sedan jag som sexåring i smyg skrev skalans 

bokstäver på pianots tangenter. 


född i Stockholm 1949, uppvuxen i Arvika Numera bosatt i 

Järnskog, Koppom. 

www.emzalsa.snabber.se 

Hon har sedan barnsben tecknat och målat. På senare år brukar 

hon gärna pennan i skrift. Vilket har resulterat i en diktbok 

”Hörnstenen” (2008), där hon även gjort illustrationerna. Tidigare 

medverkade hon i en ”Ängla-antologi”(2007). I år, 2010, gav hon 

ut sin dotters dikter, postumt, ”Dunkla skuggor…”. 

När det gäller arbetslivet, har det varierat från verkstadsjobb 

till terapi för äldre och även hemtjänst. Som ledare i olika 

studieförbund höll hon kvällskurser i keramik. Hon producerade 

en hel del alster själv också naturligtvis. 

Hennes största insats skedde i hälsokostbutiken, som hon drev 

tillsammans med en kollega i nära 20 år. Där avslutade hon sitt 

värv år 2006. Orsaken var främst dotterns frånfall 2003. Både 

102

kropp och själ tog stryk av denna sorg. 

Hon finner nu stor glädje och inspiration genom träffarna med 

sina skrivar-vänner. 


är född 1943 i Djupnoret, Nässundet i Bjurtjärns församling, 

Värmland. Har några års konstutbildning på Slöjdföreningens 

skola i Gbg. Arbetar som fri konstnär sedan 20-årsåldern och 

har haft utställningar i Göteborg – Mellansverige – Stockholm. 

På 70-talet skrev hon ”Saga för vuxna” som handlar om barns 

uppväxtvillkor för tidningen Vi. Det uppmärksammades i 

Sveriges radios programserie ”Här är jag” några år senare och 

”Saga för vuxna” ingick i den bok som gavs ut i sammanhanget 

med programseriens titel. En tredje gång uppmärksammades 

berättelsen, nu i Kyrkans tidning; familjesidan. 

Hennes stora trädgårdsintresse har yttrat sej i trädgårdsreportage 

i Trädgårdsamatörernas medlemstidning bl. a. 2002 vann 

hon en tävling om bästa Idéträdgård med rosen som tema i 

Trädgårdsföreningen i Göteborg. Sedan 2003 aktiv i POM; 

Program för odlad mångfald, avdelningen för inventering av rosor 

och perenner. 

Hon har arbetat som cirkelledare i måleri och textil för Vuxenskolan 

och NBV i 35 år. 

 

103

Innehållsförteckning 

Maud Brunmark Kärlekens år 85 

Christl Franz Vaniljdrömmar 14 

Flugan i bärnsten 70 

Ann-Viol Kjellqvist Wildheart 22 

Merja Larsson Sanna jag 19 

Hopplöst 30 

Kulturkrock 79 

Ensam vit 84 

Eva Nylander Om somliga fötter 6 

Bilar 20 

Den gyllene kon 28 

Det passerade flera 37 

Rabalder 81 

Else-Marie Söderqvist Danskläderna på bänken 8 

Sommarväder 13 

Bjud mig 18 

Två själars möte 36 

Guldklimpen i sanden 42 

Tidig morgon 45 

Vägen 60 

Historien om Maria 61 

Humlans andra vinge 69 

Poeten 80 

Grått 82 

Andlig tomhet 92 

BrittMarie Wirgård Ur en konstnärs dagbok 43 

Tack för mig 47 

Om tomtar och andra minnen 93 

Författarna 98© 

104

105

minbok.nu© 

Olika varandra som i ett knippe blommor som slumpen har 

fört samman, ger sju värmländska kvinnor ut en antologi med 

sina ”ordvärk”. 

Under arbetet med dikter, noveller, verser, korta berättelser 

och annat ordmakeri har ett eget hemsnickrat ordstäv visat sig 

relevant, nämligen: ”Kropp och själ strävar sällan åt samma 

håll”. Trots detta eller kanske tack vare detta finns här något 

att roas av, något att le igenkännande åt och något att beröras 

djupare av.

Bläddra i boken! - Minbok.nu

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?