You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
fick klara sig med drängar. Detta var situationen när min farfar Johan Malkolm Pettersson<br />
kom in i bilden. Johan Malkolm föddes på Toftåsen (Solikamsky) i Källerö<br />
socken den 18 februari 1862 och var son till torparen Hans Petter Johannesson och<br />
hans hustru Sara Mag<strong>nu</strong>sdotter på Solikamsky.<br />
Hans Petter var ett antal år kyrkovärd i Källerö, vilket var ett hedersuppdrag som<br />
inte gärna en torpare valdes till. I <strong>boken</strong> Steniga tegar beskrivs han som ”en aktanes<br />
kär.”<br />
När Johan städslades (anställdes) som dräng i Rackhult lär mor Sara ha yttrat:<br />
”Flytta du till Rackhult och ble dräng så kanske du kan få gefta dig med Emma”.<br />
Så blev det. Efter att ha tjänat dräng i fyra år i Rackhult hade de båda ungdomarna<br />
bestämt sig för varandra och ingick äktenskap.<br />
Den 18 september 1895 föddes den äldste av deras söner Per Oscar Simon, vilken<br />
senare flyttade till Mörkebo i Åkers socken och blev bonde där. Den yngre<br />
av sönerna Sven Helge Natanael föddes den 6 oktober 1898 och stannade kvar på<br />
föräldr agården och blev på så sätt en ny länk i släktkedjan.<br />
Sjunde generationen<br />
Den 13 ja<strong>nu</strong>ari övertog Emma Svensdotter och Johan Pettersson gården Rackhult<br />
1:1 som den heter i jordregistersammanhang. Emma var tillsammans med sin make<br />
Johan den sjunde generationen i släkten på gården.<br />
Så gick livet vidare i Rackhult fram till 1 maj 1903 då döden gästade hemmet. Husfadern<br />
Johan avled hastigt. Johan hade enligt berättelser jag hört varit på Gislaveds<br />
marknad några dagar innan han blev sjuk. Därifrån fick några grannar skjutsa hem<br />
honom.<br />
Far berättade på sin tid att hans far låg inne i sidokammaren (sydvästra rummet)<br />
några dagar men samma dag som han dog satt han uppe i köket och drack kaffe.<br />
Detta var det sista minne han hade av sin far i livet. Då lades farfar i en kista som<br />
med stor säkerhet Kristoffer i Appelås tillverkat eftersom han var likkistemakare<br />
här i bygden.<br />
Eftersom dödsfallet inträffade på våren när värmen gjorde att man fick bisätta kistan<br />
grävde man en grop uppe i den så kallade stenhålan vilken än i dag syns och<br />
där fick kistan stå till begravningsdagen. Där gick barnen från grannskapet och lade<br />
blommor som de plockat. En trolig gissning kan vara att det rörde sig om vitsippor<br />
och tussilago.<br />
Farfar är begravd norr om kyrkan i Åsenhöga alldeles vid ingången mot bårhuset<br />
och från själva begravningen berättade min far som då var fyra och ett halvt år följande:<br />
”När jordfästningen var över, ty den skedde ute vid graven stod några spadar<br />
i jordhögen och med detsamma var det några stora manhaftiga män som fattade<br />
verktygen för att fylla igen graven medan begravningsfolket stod runt omkring.”<br />
Bara några år före sin död talade far om detta och mindes hur stenarna ramlade på<br />
kistlocket. Ett minne som satte djupa spår i pojksjälen. Farfar var endast 41 år när<br />
han fick hembud.<br />
Aron Lundberg dräng<br />
15
Change language