Bläddra i boken - Minbok.nu

©
gammal.
Sven Larsson byggde manngårdsbyggnaden vi fortfarande bor i och om detta finns
en del att berätta. När byggekarlarna på söndagskvällen kom till Rackhult var inte
grunden till huset utsatt. Det gör vi i kväll tänkte Petter i Pung och hans söner som
var byggmästare. Men se det gick nu inte eftersom kvällen var mulen. Man hade
tänkt att använda sig av polstjärnan för att få huset rakt i nord-syd-riktning. Man
fick höfta sig till riktningen och därför står inte huset exakt i norr-söder.
Så kom byggnationen igång, först grunden och därefter timmerväggarna. När man
kom så långt att takstolarna skulle resas slog man med ett färgat snöre den så kalllade
väggrivan, vilken gjorde att spännena kunde läggas i exakt samma höjd. Detta
fick Sven Larsson se med påföljd att han uppmanade byggkarlarna att lägga dit
ytter ligare en syll, vilket kom väl till pass när vi - far byggde om huset år 1948.
Farmor hade berättat detta för oss och mycket riktigt, vi hittade väggrivan som hon
talat om. En annan sak som kom i dagen när vi betraktade knutarna var den som
Kristoffer Johannesson på Hällsjöberget tillsammans med en av de andra byggkarlarna
timrade. Kristoffer lär ha sagt när han gick hit för att bygga: ”Nu ska jag fresta
vad Pettera pajka i Pong duger te.” Därför blev det lite kiv på bygget och Kristoffer
gjorde som han var känd för att göra. Han ”stal” vilket innebar att han sågade av
timmersyllen ¼-dels tum för kort och högg ihop och därefter klubbade och därvid
såg till att hans ände på syllen kom först på plats med resultatet att syllen inte räckte
i andra änden utan man fick ”lusa” ihop det hela. Det fanns flera exempel på detta,
inte minst när man visste bakgrunden till det hela.
Anna Kristina var som vi berättat född i Hyltan och hustru till Sven Larsson. Anna
Stina som hon också kallades var vad vi förstår en mycket mångkunnig kvinna som
förutom att hon var matmor på gården Rackhult också tjänstgjorde som barnmorska
åt bygdens kvinnor. Inte bara sina egna döttrar förlöste hon utan många andra
hjälpte hon när deras stund var kommen.
Min egen far samt några fler i bygden som jag minns hade Anna Stina som barnmorska.
Nu var det inte enbart människor hon sysslade med utan tog sig också an
sjuka djur, exempelvis kor som inte blev av med efterbörden.
Hon ordinerade korna linfröslem (linfrövälling) när magen kommit i olag, ett verksamt
medel även för människor.
Pionjär i missionsförsamlingen
Anna Kristina i Rackhult (se bilden i Mötesplats Elim) hörde till pionjärerna i
Åsenhöga missionsförsamling där hon bland annat var verksam i arbetsföreningen
(syföreningen).
Vi skriver år 1888 den 12 februari, då slutar Sven Larsson sina dagar i Rackhult.
Den yngste sonen Johan Laurin var bara 16 år. Min farmor Emma Kristina var nyss
fyllda 18 år och hennes äldre syster Charlotta Amanda som året efter ingick äktenskap
med August Kärrman var 24 år.
Farmor Emma hade tydligen ett gott förhållande till sin far, något som jag som barn
ofta hörde henne ge utlopp för i skildringar från barndomen. Med andra ord sörjde
hon sin far och dessutom fanns ju ingen karl på gården utan Anna Stina och barnen
14