Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
korrespondensen genom brevväxling.<br />
Från hösten 1941 till februari månad 1943 hade vi en annan norrman, Helge Edvardsen,<br />
här som dräng tills han förenades med sina anhöriga som kommit till Sverige.<br />
Han flyttade till Lenhovda i Kronobergs län där hans familj bodde.<br />
Lauritz Sture fick <strong>nu</strong> frågan om han kunde tänka sig att flytta till Rackhult och<br />
jobba med jord och skog. Resultatet blev att han våren 1943 åter förenades med<br />
familjen Helge Johansson i Rackhult, till vilken också brodern Arve sällade sig. På<br />
så sätt hade mor och far två drängar.<br />
Vad gjorde de denna vår och sommar?<br />
Jo, vid denna tid var det vanligt att savbarka granmassaved vilket gick så till att<br />
man högg ner träden och sågade av dem i två- eller fyrameters längder, kvistade<br />
den och sprättade upp barken och flängde upp (lossade den) samt lade den på tork<br />
uppe på riset med ”köttsidan” neråt. När barken var torr körde man hem den till hörännet<br />
där man skar den på ett hackelseverk. Väl sönderskuren öste man upp barken<br />
i säckar som sedan skickades till garverier för behandling av skinn och hudar.<br />
I Sjöbo, Åsenhöga, fanns för länge sedan ett garveri men i det här fallet fanns det en<br />
uppköpare i Skillingaryd som köpte upp bark och vid ett par tillfällen varje vecka<br />
tog emot och sände vidare på järnvägen till garverier i vårt land eller utlandet.<br />
Slutligen skall sägas att den savbarkade massaveden betingade ett par kronor högre<br />
pris per kubikmeter än den som var barkad med barkspade (skaljärn).<br />
Massavedshuggningen var arbetsuppgifter för Lauritz och Arve mellan vårbruket<br />
och slåttern då saven går upp i trädstammarna.<br />
Lauritz och Arve var som barn i huset, vilket de under årens lopp ofta gav uttryck<br />
för. De blev våra storebröder.<br />
Emellertid började snart kriget få ett sådant förlopp att man anade Hitlerväldets<br />
slut. Våra vänner flyktingarna från Norge började då förbereda sig för befrielsen<br />
av Norge genom utbildning av polisstyrkorna vilket också påverkade livet för Arve<br />
och Lauritz genom inkallelser och dylikt.<br />
Våren 1944 var Arve på resa förbi Gnosjö och tänkte då ”Om jag ändå skulle hoppa<br />
av tåget och hälsa på i Rackhult?” Sagt och gjort han klev av tåget och gick sedan de<br />
åtta-nio kilometerna, den sista biten genom skogen över Lidhult. Väl framme, vem<br />
mötte han inte om Ruth som utbrast: ”- Nu kommer du precis som på beställning.<br />
Du ser väl hur det är fatt med mig och pekade på sin stora mage”. Familjen skulle<br />
utökas och den 11 september kom vår lillasyster Gudrun till världen.<br />
Arve blev kvar och fick på så sätt vara med om denna familjens stora och efterlängtade<br />
händelse. Många var de händelser och säkert också erfarenheter som bröderna<br />
Sture fick vara med om i Rackhult.<br />
I Åsenhöga träffade de flickor som så småningom skulle få särskilt stor betydelse<br />
för dem, Sigrid och Marianne Bjerde. Efter krigsslutet utbildade både Lauritz och<br />
Arve sig till diakoner vid diakonhemmet Vindeln i Oslo. Lauritz började året före<br />
Arve och när han efter fem års studier var färdig kom han tillbaka till Sverige och<br />
ingick 1950 äktenskap med Sigrid Bjerde samt tillträdde en tjänst vid diakonianstalten<br />
Stora Sköndal. Under 30 år var han avdelningschef för handikappade på<br />
anstalten.<br />
55
Change language