pdf 1,09 MB, nytt fönster

Adoption – Samspel – Möjligheter 1 

Adoption, Samspel, Möjligheter 

En hel dag om adoption, arrangerad av Folåsa behandlingshem. Till vänster är det professor Femmie Juffer som föreläser, till höger Hanna 

Wallensteen under sin teatermonolog ”Att veta sin plats”. 

En konferens om adoption och anknytning arrangerad av 

Folåsa behandlingshem och SiS, den 10 november 2003. 

Folåsa behandlingshem arbetar sedan sju år tillbaka 

med behandling inriktad mot adopterade ungdomar 

och deras familjer. Frågor kring adopterades livsvillkor 

får i dag ett allt större utrymme i takt med att kunskaperna 

ökar. 

Vad är det som är så viktigt för oss att veta? Varför kan 

vi inte tänka som vi brukar kring barn och ungdomar som 

behöver hjälp och stöd? 

Vi vet att samspelet i relationen mellan föräldrar och 

barn både före och efter adoptionen har en mycket stor 

betydelse. Konferensens syfte var att ut olika perspektiv 

belysa anknytningens betydelse och påverkan för adoptivfamiljen 

och vilka möjligheter denna kunskap kan ge. 

INLEDNING 

Inger Sundqvist, institutionschef Folåsa behandlingshem: 

”Att lära mer om adopterade barn och behandling är en 

process som ständigt pågår. Vi har mycket kvar att lära. 

De barn som kommer till oss har problem med relationer, 

samspel, sökandet efter en egen identitet. De är barn som 

lidit förluster i anknytningsfasen och det viktigaste för oss 

är att lära vilka förluster som går att kompensera. 

Under dessa sju år har vi haft 50 adopterade barn hos oss, 

drygt hälften av dem adopterades innan ett års ålder. Hundra 

procent av dem har social problematik, bara åtta procent har 

någon sorts missbruksproblematik. 75 procent av dem är 

mellan 14 och 15 år när de kommer till oss, de befinner sig 

i livets brytpunkt mellan att vara barn och vuxen. 

I dag har vi samlats här för att lära mer om adoption, 

en dag där objektiva resultat kommer att ställas mot subjektiva 

erfarenheter.” 

Sture Korpi, generaldirektör SiS: 

”De adopterade, i förhållande till sitt antal, är kraftigt 

överrepresenterade på våra institutioner. Detta kräver 

åtgärder, de har rätt att få hjälp. Det är ett kvalitativt problem 

som kräver forskning och insatser. Skolan är viktigt,


familjeanknytningen är viktig. Folåsa är Nordens enda 

behandlingshem med inriktning på adoption.” 

FEMMIE JUFFER 

Femmie Juffer, professor, Universitetet i Leiden, Holland. 

Femmie Juffer är en av få professorer i adoptionsfrågor 

i Europa. Det arbete hon presenterade på konferensen 

var utfört av henne tillsammans med hennes kollegor 

vid ”The Center for Child and Family Studies”. I 

deras arbete har de fokuserat vid uppkomsten av de mönster 

som ligger bakom anknytningsfasen samt anknytningsfasens 

konsekvenser. De har studerat anknytningen 

i olka typer av familjer och miljöer (exempelvis adoptivfamiljer 

och förskolan) och man har även lagt vikt på frågan 

hur man kan främja anknytningsfasen hos barn. 

Hennes eget arbete handlar framför allt om forskning 

kring adoption och intervention. Sedan hon fick en professur 

kring adoptionsfrågor vid Universitetet i Leiden 

har hon kunnat ägna än mer tid till dessa frågor. 

– I dag vill jag tala om utvecklingen av anknytningsfasen 

och vårt arbete vad gäller interventioner i området som 

handlar om anknytning. Min presentation utgår från två 

olika perspektiv: För det första vill jag ge er en kort översikt 

på effektiviteten hos olika interventioner, kunskap 

baserad på en genomgång och metaanalys av olika 

anknytningsbaserade interventioner. För det andra vill jag 

redogöra för våra intryck av vårt arbete med föräldrar 

och barn, baserat på erfarenhet av arbete med anknytningsbaserade 

interventioner. 

Förhoppningsvis ska det ge er en insikt i utvecklingen 

av anknytningsprocessen, den roll föräldrar spelar i den, 

och hur vi ska kunna stödja föräldrar genom interventioner.” 

VAD ÄR ANKNYTNING? 

Sedan presenterade Femmie Juffer själva konceptet 

”anknytning”: Om ett ungt djur eller ett spädbarn konfronteras 

med rädsla eller osäkerhet är den första reaktionen 

att söka skydd på en säker plats för tröst, stöd och 

trygghet. 

Vikten av denna mekanism visade John Bowlby och 

Mary Ainsworth vilket resulterade i ”anknytnings-teorin”. 

De kom fram till det genom bland annat försök med 

apor på 60-talet. Unga apor föredrog en surrogatmamma 

Professor Femmie Juffer. 

framför ingen mamma alls. Dessutom: Om en av de stålfigurerna 

som fick agera surrogatmamma kläddes med 

päls föredrog de denna framför den ”kalla” surrogatmamman. 

Och när dessa apor konfronterades med fara, 

till exempel en leksaksrobot, sprang de till surrogatmamman 

och klamrade sig fast vid denna. 

Detta beteende kan även ses hos barn när de är stressade, 

rädda eller ledsna. Det naturliga beteendet är att söka 

trygghet och skydd hos någon av föräldrarna, det vill 

säga kontakt och närhet. Experiment har också visat att 

detta beteende är medfött redan hos små spädbarn. 

”Barn som är trygga i anknytningsfasen kan hålla en balans mellan behovet 

att utforska omgivningen och att söka skydd när det blir oroligt.” 

VARFÖR ÄR ANKNYTNING VIKTIG FÖR BARN? 

Det handlar inte bara om trygghet, det handlar också 

om att ge dem redskap; förväntningar och känslor riktade 

mot andra människor och dem själva. Kan jag lita på 

människor? Är jag värd att älska? De svaren kommer 

från den respons man får när man försölker knyta an. 

– Vi fann att barn som hade bra relationer med sina föräldrar 

hade bättre relationer med sina kamrater vid sju 

års ålder jämfört med dem som hade störningar i anknytningsfasen. 

Barn som är trygga i anknytningsfasen kan hålla en bra 

balans mellan behovet att utforska omgivningen – natur, 

leksaker m.m. – och att söka kontakt och skydd när det 

blir oroligt. Och efter en fara, när barnet fått den trygghet 

det sökt, vågar det sig ut för att söka reda på äventyret 

igen. Otrygga barn kan sakna den förmågan, den 

balansen, de beter sig antingen eller och växelverkan mellan 

de två tillstånden sker mycket långsammare, så långsamt 

att de inte hinner med. Detta kan till exempel ge sig 

i uttryck av otröstlighet. De kan inte pendla mellan de två 

förhållningssätten på samma sätt.


Detta beteende, osäker oorganiserad anknytning (insecure 

disorganized attachment), hittades nyligen av en forskare 

vid namn Mary Main. Dessa barn visar avvikande 

beteende under anknytningsfasen: till exempel kan det, 

på väg att söka skydd hos en förälder, plötsligt frysa i 

rörelsen, ibland i flera minuter. Det är som om barnet 

upplever ett dilemma: han eller hon vill till föräldern för 

skydd men på samma gång är det något i förälderns beteende 

som skrämmer honom eller henne och som gör att 

barnet inte kan fullfölja aktionen. 

Barnet upplever ett nödläge som det inte kan lösa. 

– Oorganiserad anknytning (disorganized attachment) 

oroar oss, säger Femmie Juffer, eftersom det förutsäger 

beteendestörningar och psykopatologi. I dag tror vi att 

oorganiserad anknytning är ett större problem än den 

”vanliga”, otrygga anknytningen. 

ANKNYTNINGENS FAKTORER 

1. Föräldrars förmåga till sensibilitet och lyhördhet, 

och förmåga att ge svar på barnens signaler, påverkar 

barnens förmåga att anknyta. 

2. Föräldrars mentala tillstånd. 

Här finns fyra typer av tillstånd. 

• Avvisande föräldrar – likt undvikande barn motverkar 

avvisande föräldrar sin förmåga att knyta an, till 

exempel genom att ”glömma” svårigheter i sin egen barndom 

eller genom att upphöja sina egna föräldrar till ideal 

utan att kunna förklara varför. 

• Föräldrar för upptagna av egna tankar (preoccupied). 

Dessa, i kontrast till de avvisande, fokuserar helt på relationer 

och anknytningsfaser, till exempel genom att visa 

en outtömlig ilska gentemot de egna föräldrarna. 

• Autonoma, självstyrande föräldrar. Dessa har förmåga 

att se tillbaka på sin egen anknytningshistoria på ett 

följdriktigt sätt och se vilka effekter deras uppväxt har 

haft på dem som vuxna personer. 

• Obeslutsamma, tveksamma personer påminner om 

oorganiserade barn; de visar tillfälliga avvikande beteenden 

i sitt tänkande eller resonerande. 

Om man kombinerar dessa två variabler, både föräldrars 

förmåga till sensibilitet och dess mentala tillstånd, 

skulle man kunna anta att interventioner ämnade att uppmuntra 

trygg anknytning hos barn borde rikta in sig på 

både föräldrars mentala tillstånd och deras beteende. 

88 OLIKA INTERVENTIONER UNDERSÖKTES 

Tillsammans med två andra forskare genomförde 

Femmie Juffer nyligen en narrativ studie och en kvantita- 

tiv metaanalys av ett stort antal studier om aknytningsbaserade 

interventioner. 70 studier med 88 olika interventionsmetoder 

undersöktes. I studierna ingick också en 

stor mängd familjer och barn och tack vare detta kunde 

flera hypoteser kontrolleras. 

Först en titt på den narrativa studien: 

De flesta interventioner designades för föräldrar och 

barn i riskzonen, till exempel deprimerade unga mödrar, 

för tidigt födda barn eller adopterade barn. Bara i fem av 

70 studier prövades en intervention i välmående medelklassfamiljer. 

Interventionernas fokus varierade: En del 

var inriktade på beteende ämnade att bejaka sensibilitet 

och lyhördhet. Några av dessa verkar främja sig från 

Ainsworths definition av sensibiltet i och med att de försökte 

lära föräldrarna bättre perceptionsförmåga genom 

att lära dem att noggrant iaktta sina barn. Till exempel 

bad man dem skriva ner sina iakttagelser av barnen eller 

att peka på barnens olika reaktioner genom att studera 

dem på videoinspelningar, allt för att uppmuntra föräldrarna 

att bli bättre observatörer. 

Andra interventioner riktade mot sensibilitet verkade 

vara baserade på den andra delen av Ainsworths definition: 

att svara på barnens signaler på ett rimligt och 

snabbt sätt. 

Hos ytterligare andra interventioner låg fokus på den 

mentala biten, till exempel genom att tillhandahålla föräldrarna 

samtal kring anknytningsprocessen eller psykoterapi. 

Dessutom fanns där kombinationer av olika interven- 

”Vi fann en signifikativ effekt i och med att interventionerna faktiskt 

lyckades förändra det känslomässiga beteendet hos föräldrar.” 

tioner, till exempel i ett amerikanskt projekt där ekonomisk 

rådgivning samsades med föräldraklasser för att 

främja sensibiliteten. 

MINDRE INTENSIVA LYCKADE 

Metoderna varierade i intensitet. En del interventioner 

var väldigt personliga och krävde föräldrarnas aktiva deltagande 

medan andra var mindre intima; till exempel 

informationsbroschyrer, videoinspelningar eller att ge föräldrarna 

en barnvagn. 

Intressant är att de interventionsmetoder som var mindre 

intensiva och personliga ofta visade sig vara oväntat 

lyckade. Men antalet studier med dessa interventioner var 

relativt få och man kan därför inte dra några långtgående 

slutsatser från dem. 

Så till de första resultaten av metaanalysen: Hur lyckade 

var olika interventioner när det gäller att öka sensibiliteten 

hos föräldrar? 

– Vi fann en signifikativ effekt i och med att interventionerna 

faktiskt lyckades förändra det känslomässiga 

beteendet hos föräldrar. Det fanns också skillnad mellan


slumpmässigt valda studier och icke slumpmässiga. 

Slumpmässiga studier var inte lika effektiva när det gäller 

att bejaka sensibiliteten jämfört med de icke slumpmässiga, 

säger Femmie Juffer. 

Sensibiliteten hos föräldrar är alltså väldigt viktig och 

den måste uppmuntras. Detta visar att den går att förändra. 

SENSIBILITET VIKTIGAST 

Metaanalysen för anknytningsstudier visade en viktig 

men liten effekt, nämligen den att interventionerna lyckades 

förändra barns otrygghet, men inte lika mycket som 

föräldrars sensibilitet. Kanske var det lättare att förändra 

föräldrars beteende därför att interventionen var direkt 

riktad mot dem, barnen var inte aktivt delaktiga. I det här 

fallet var slumpmässiga studier mer lyckade än de icka 

slumpmässiga. 

HUR BEJAKA BARNENS ANKNYTNING? 

Vilket är det mest lovande tillvägagångssättet när det 

gäller att bejaka barnens förmåga till trygg anknytning? 

Man jämförde interventionerna som var direkt riktade 

mot sensibiliteten med andra tillvägagångssätt (exempelvis 

socialt stöd och en kombination av olika interventioner) 

och fann att interventioner riktade mot sensibiliteten 

var mer effektiva. 

Detta befäster teorin om att sensibilitet och förmåga att 

knyta an relaterar till varandra. Och det verkar än en gång 

som om det är lättare att förändra föräldrars sensibilitet 

än att förändra relationen mellan föräldrar och barn. 

METAANALYSENS SLUTSATSER 

Interventioner riktade mot sensibilitet är mer lyckade 

än de riktade mot själva anknytningen. Dessutom verkar 

enstaka riktade interventioner vara mer lyckade än en 

kombination av flera. 

LONGITUD STUDIE 

– Nu skulle jag vilja berätta för er om vår longituda 

kommande studie om adoptivfamiljer som börjar redan i 

spädbarnsålder. Alla barn var adopterade från Sri Lanka, 

Sydkorea och Columbia, och alla var adopterade innan 

sex månaders ålder. Vi studerade familjerna när barnen 

fortfarande var väldigt små, sedan i en uppföljningsstudie 

när barnen var sju år gamla och just nu pågår studien när 

de hunnit bli 14–15 år gamla. 

– Adoptivbarnen visade upp ett normalt procentantal 

Femmie Juffer är en av få professorer i Europa som forskar kring adoptionsfrågor. 

när det gäller trygg anknytning, 74 procent. I ”normala” 

grupper brukar siffran ligga runt 65–70 procent. Det var 

ingen skillnad vad gällde pojkar och flickor, inte heller 

spelade det någon roll om de kom från Sri Lanka, 

Sydkorea eller Colombia. 

Femmie Juffer berättar vidare att en anknytningsbaserad 

intervention testades i en grupp adoptivfamiljer (90 

”Det verkar än en gång som om det är lättare att förändra föräldrars 

sensibilitet än att förändra relationen mellan föräldrar och barn.” 

stycken) som inte hade egna biologiska barn. I samtliga 

fall var det adoptivmammam som var den primära försörjaren 

av omsorg och interventionerna var riktade mot 

henne. Studien genomfördes med tre grupper: 

1. En kontrollgrupp som inte fick någon intervention, 

dock en informationsfolder om adoption. 

2. Den första gruppen med interventioner fick en personlig 

bok med titeln ”Det första året i livet”. I boken 

fanns råd för sensibla föräldrar, och frågor samt tomt 

utrymme där man kunde fylla i observationer man gjort 

om barnet.


3. I den andra gruppen med interventioner fick man 

samma bok, men dessutom tre sessioner av video-återkoppling: 

man filmade mamman och barnet, till exempel 

när de lekte tillsammans. Intervjuaren försökte sedan 

under genomgången av videon peka på barnens anknytningsbeteende 

medan man förklarade vikten av ett sensibelt 

föräldraskap. 

Den videobaserade interventionen var framgångsrik: 

mödrarna i denna grupp visade sig vara avsevärt mera 

sensibla och samarbetsvilliga gentemot sina barn. 90 procent 

av barnen i denna kontrollgrupp visade en trygg 

anknytningsprocess. För grupp ett var siffran 70 procent 

och för grupp två 80 procent. 

Samma intervention användes också i en mindre studie 

med adoptivfamiljer med egna barn såväl som adoptivbarn, 

även här var barnen adopterade innan sex månaders 

ålder. Här prövades bara videoåterkopplingen tillsammans 

med den personliga boken. Dock fann man inga 

större avvikelser jämfört med det första testet, däremot 

visade föräldrarna något större mognad. 

LÅNGSIKTIGA EFFEKTER 

– När barnen hunnit bli sju år gamla fann vi inga effekter 

av interventionerna nämnda ovan hos familjer med 

bara adoptivbarn. Men det beror framför allt på att vi 

inte hade möjlighet att mäta hur anknytningen för dessa 

barn fungerat eftersom vi inte lyckats hitta några fungerande 

metoder för detta. 

– Intressant nog fann vi dock långsiktiga effekter i gruppen 

med familjer med egna barn. I denna grupp visade 

både pojkar och flickor upp mindre beteendestörningar 

(till exempel depressioner, inåtvändhet och aggressioner) 

än hos kontrollgruppen, och flickorna visade dessutom 

upp bättre självbehärskning och social kompetens. 

– Alldeles nyligen har vi lyckats analysera alla videoinspelningar 

med barn med oorganiserad anknytning (disorganized 

attachment). Vi kombinerade familjer med 

egna biologiska barn med de utan. Vi fann att interventionen 

med video och personlig bok var framgångsrik när 

det gällde oorganiserad anknytning, och detta gällde för 

bägge grupperna. 

Femmie Juffer berättar vidare att färre barn i dessa 

grupper visade upp ovan nämnda störning jämfört med 

de i kontrollgruppen. Ännu intressantare är att att detta 

var en ”sidoeffekt”, man hade inte väntat sig att kunna 

hjälpa dessa barn då det hittills funnits få behandlingar 

riktade mot barn med oorganiserad anknytning. 

Det har dessutom visat sig att video-interventionen kan 

upptäcka kommande problem med oorganiserad anknytning 

(disorganized attachment). 

En effekt av Femmie Juffers studier tillsammans med 

sina kolleger är att det sedan 1999 finns ett nytt eftervårdskoncept 

i Holland: alla familjer har rätt till videoåterkoppling 

ett till två år efter adoptionen. Programmet 

omfattar fyra träffar och många är intresserade. 

HUR SKA ADOPTIVFÖRÄLDRAR BETE SIG? 

VAD SKA DE VETA? 

• De bör tränas på att bli mer sensibla, t.ex. genom 

video-återkoppling 

”Adoptivföräldrar måste lära sig tyda barnens signaler. Dessa är ofta väldigt 

subtila, beroende på att de blivit förnekade. När ingen hör dig gråta slutar du.” 

• De måste lära sig tyda barnens signaler. Barn signaler 

är ofta väldigt subtila, de visar inte direkta signaler vilket 

bl.a. har att göra med att de blivit förnekade förut, exempelvis 

på barnhem. När ingen hörde dem gråta förut slutade 

de gråta. 

• De bör tränas i att inte spegla barnets reaktioner alla 

gånger. Ofta är barnens signaler också skadade, deras 

bakgrund gör att de sänder ut ”mis-cues”, det gäller att 

veta hur vi ska reagera på dem. 

Exempel: Ett barn slår sig, men gråter inte trots att det 

borde, ber inte om hjälp. Om vår reaktion är att han eller 

hon är okej bara för att barnet inte gråter och låter dem 

fortsätta leka befäster vi beteendet. I stället måste vi försöka 

tänka bakom barnets reaktion och trösta även om 

det inte ber om det. Det gäller att träna föräldrar i detta. 

KUNNA FÖRUTSPÅ BETEENDE? 

Ett av målen med den longituda studien var att man ville 

ta reda på om ett barns anknytningsprocess och föräldrars 

sensibilitet kunde förutspå ett barn beteende vid sju års 

ålder bortsett från det egna temperamentet. Man skilde på 

fyra olika utvecklingsfaktorer: social utveckling, kognitiv 

utveckling, fungerande personlighet (självbehärskning och 

återhämtningsförmåga) samt beteendeproblem. 

– En av de teser vi ville testa var den huruvida föräldrar 

över huvud taget spelade någon roll eller om barnens 

utveckling var genetisk betingat som psykologen Judith 

Harris hävdat. Det var viktigt att vi kunde ta in föräldrarna 

i den här studien och visa på att relationen mellan 

föräldrar och barn är viktig. 

Det visade sig att en kombination av ett moderat eget 

temperament (easy temperament) och en trygg anknytning 

förutspådde bättre resultat vid sju års ålder medan 

en kombination av oorganiserad anknytning (disorganized 

attachment) och svårt temperament (difficult temperament) 

förutspådde sämre anpassningsförmåga. 

Man fann dessutom att en trygg anknytning förutspådde 

en positiv social anpassningsförmåga vid sju års ålder 

oavsett barnets egna temperament.


Alltså: föräldrar gör skillnad. Och nyttan av behandling 

och interventioner är självklar; det är viktigt att uppmuntra 

den tidiga relationen mellan föräldrar och barn. 

KAN MAN BRYTA MÖNSTRET? 

Till sist berättar Femmie Juffer om en annan studie som 

pågår just nu och som inte omfattade adoptivfamiljer. 

Frågan de ställde sig där var: kan man bryta mönstret hos 

barn som har en otrygg anknytningsprocess? 

– Det vi vet är att föräldrar med mentala problem gällande 

anknytningsfasen tenderar att utveckla en otrygg 

anknytning till sina barn. Är det möjligt att stödja dessa 

föräldrar så att de kan övervinna sin egen osäkerhet och 

knyta starka band med sina egna barn? 

– Vi prövade detta i en grupp om 81 mödrar som alla 

klassades som ”otrygga” och befann sig i riskzonen. Alla 

barn var dessutom deras förstfödda. 

En typ av intervention riktades mot mammans mentala 

hälsotillstånd och den andra typen av intervention riktades 

mot mammans beteende, det vill säga i syfte att uppmuntra 

sensibelt beteende. 

– Vi hoppades att dessa interventioner riktade mot 

mamman skulle vara effektiva för barnets möjligheter till 

trygg anknytning. 

I den första gruppen (VIPP) riktade man in sig på beteende 

genom broschyrer och video-återkoppling. Bland 

annat använde man sig av metoden ”speak for the baby”, 

dvs. man tittade på videon tillsammans med mamman 

och förde barnets talan. 

I den andra gruppen (VIPP-R) kombinerade man en 

beteendeinriktad intervention med en vars inriktning låg 

på den mentala hälsan. Förutom broschyren och videon 

hölls även samtal med mammorna om dera egna anknytnings-upplevelser, 

om den egna barndomen, om tidigare 

anknytning/separationer. 

De resultat som finns gäller interventionen riktad mot 

moderns sensibilitet, och här fann man en avsevärd skillnad; 

dessa mammor var betydligt mera sensibla än de i 

kontrollgruppen. 

SLUTSATS 

• Föräldrar kan påverkas! 

• Oorganiserad anknytning (disorganized attachment) 

förändrades genom olika typer av föräldrar-interventioner. 

• Föräldrars sensibilitet i tidig ålder viktig för barnens 

möjlighet till anknytning. Viktigt för barnens utveckling. 

”VETA SIN PLATS” 

Teatermonolog med efterföljande diskussion av och med 

Hanna Wallensteen. 

Hannas teatermonolog handlar om Lotta som sitter 

häktad för att ha misshandlat en liten pojke. En 

sevärd teater som tar upp problematiken om att vara 

Hanna Wallensteen som ”Lotta”. 

adopterad och söka sin identitet. Lotta besitter ett självförakt 

som slår över, hon saknar redskap att hantera det 

faktum att hon är adopterad. 

Hanna Wallensteen är 32 år gammal och är född i 

Etiopien. Hon kom till Uppsala när hon var sex månader 

gammal. Hon har en fil kand i psykologi, och blev allvarligt 

intresserad av adoptionsfrågor på 90-talet. I dag 

jobbar hon med adoptionsfrågor på olika sätt, bl. a. i ett 

nätverk. 

– Monologen är påhittad, grundad på egna funderingra 

och berättelser från andra, forskning och fantasi. Jag 

har spelat den sedan 1999, berättar Hanna. 

FÖRHÅLLNINGSSÄTT VIKTIGT 

Sedan följer en diskussion där Hanna uttrycker följande 

funderingar: 

• Ordval har stor betydelse. Väldigt ofta kallas adopterade 

för adoptivbarn. Det är okej så länge de är barn. Det 

är lite märkligt med 50-åriga adoptivbarn. 

• Ett förhållningssätt gentemot omgivning är viktigt. 

Varför ska det vara folks rättighet att ställa närgångna 

frågor till en förälder med adoptivbarn? Det är en viktig 

del för hur adoptionsbarn kan skapa en egen integritet. I 

mångt och mycket handlar det om vilka gränser föräldrarna 

sätter. Men föräldrarna är inte alltid där. Hanna 

berättar om hur hon hade det på förskolan där folk dök 

på henne och skulle ta på hennes hår. Fröken tyckte det 

var bra, ”då känner de att det inte är något konstigt”. 

Men Hanna säger: 

– Jag tyckte det var jättekonstigt, jag ville inte att de 

skulle ta på mig! Samtidigt ville jag vara snäll så jag lät 

dem göra det, men jag hatade det. 

Hon menar att föräldrar och exempelvis skola måste 

hjälpa till, vara med och markera. 

– Fortfarande händer det ofta på bussen att folk kommer 

fram och frågar var jag kommer ifrån eller liknande. 

Ganska närgångna frågor. I dag kan jag välja om jag vill 

svara eller inte, men om ingen tidigare visat mig att jag 

kan välja är det svårt.


• Frågor kring adoption är ofta laddade och man måste 

lära sig stå ut med det och hantera det. Ett skäl till att de 

är laddade är att de berör saker man inte kan förändra, 

t.ex. hudfärg. 

• Att få tillgång till sitt ursprung är en viktig process. 

De flesta adoptivbarn växer upp i medelklass- och överklass, 

långt ifrån de miljöer de kommer ifrån. Man vill 

höra till, vill vara som alla andra. Och frågan man ställer 

sig är: Vad är egentligen normalt? 

”EN RÄV I BAGAGET” 

”En räv i bagaget – adoptionens innebörd: Risker och 

möjligheter” av Lotta Landerholm, leg psykolog och leg. 

psykoterapeut, författare och inhemskt adopterad. 

Barn i antikens Sparta hade det inte så bra. De skulle 

härdas. Det fanns en pojke som stal en räv – och 

gömde den innanför skjortan. Men det han var rädd 

för var egentligen inte att ertappas för stölden, utan för 

att vissa smärta. Pojken dog när räven åt sig in i hans 

hjärta. Pojken var tyst, därför kunde ingen hjälpa honom, 

därför dog han. 

– Detta är avgörande för oss människor: Hur vi förmår 

leva med svårigheter, inte svårigheterna i sig. 

Så inleder Lotta Landerholm sitt föredrag och fortsätter: 

– Det dröjde länge innan jag insåg vad det faktum att 

jag var adopterad gjorde med mig, i relationer med mera. 

Jag hann bli både psykolog och terapeut innan jag läste 

en bok om adoption och började intressera mig på allvar. 

1994 var hon på en konferens, man diskuterade hur 

man kan förhålla sig till en fråga som berör en själv. 

Hennes fråga var: Hur förhåller sig det faktum att jag 

själv är adopterad till min roll som mor? 

Hon började forska i ämnet men efter ett tag sökte hon 

något annat, gick en kurs i att skriva kriminalnoveller och 

det hela slutade med att hon publicerat två kriminalromaner. 

Men så satt hon ändå på en massa material om adoption 

och adopterade. Det var då hon bestämde sig för att 

skriva en bok i ämnet, ”Adopterad. Lämnad. Vald. Och 

sen?” Boken är baserad på rapporter där adopterade blivit 

intervjuade, totalt 1400 intervjuer. 

BARNET ALLTID BEROENDE AV VUXNA 

– Adoption har alltid funnits, men det har betytt olika 

saker i olika tider. Adoption värderas olika, de vuxnas 

kultur och normer avgör mycket hur livet blir. Men en 

sak ändrar sig aldrig: barnet är alltid beroende av de 

vuxna för att överleva. 

– Även kulturella värderingar är avgörande för hur det 

ska gå, exempelvis beträffande moderskapet. Moderns 

status stärktes under slutet av 1800-talet, det behövdes en 

ideologi för familjen i industrialiseringen, familjen som 

ideal. Modern står för upprätthållandet av idén om lycka. 

Blodsbandens kulturella värde är också viktigt. Det 

ökade i slutet av 1900-talet, bland annat genom det faktum 

att barn oftast ses som en kärleksprodukt. 

– Adoption är numera oupplöslig, förut fanns det kryphål. 

Men ändå värderas släktskap grundade på beslut 

som mindre stadiga än de förbundna genom blodsband. 

Och i en adoptivfamilj ingår alltid de biologiska föräldrarna 

eftersom vi lever i en kultur med starka biologiska 

värderingar. 

FYRA GRUNDVILLKOR 

Oavsett olika tider och kulturer så finns fyra grundvillkor 

med vid adoption: 

1. Kontinuitetsbrott 

• Barn är meningssökande. 

Man försöker finna samband – kommer hon om jag gör 

så? etc. – kopplingen mellan den egna aktiviteten och vad 

som sker på grund av den. Hjärnan utvecklas i relation 

till de personer och erfarenheter barnet möter. 

Adopterade barn har ett avbrott under den här tiden. 

”Släktskap grundade på beslut värderas som mindre stadiga än de förbundna 

genom blodsband. Trots att adoptionen numera är oupplöslig.” 

Om avbrottet sker gång på gång, om det egna sökandet 

inte inverkar på omgivningen, får man ingen meningsstruktur, 

känslan av att kunna påverka påverkas. 

2. Separationsupplevelser 

• Barn är människosökande. 

Detta finns hos alla adopterade. Redan innan födseln 

känner barnet igen modern. Ett spädbarn överlever inte 

ensam. Om avbrott sker ger det en effekt: rädsla, förtvivlan 

m.m. För adopterade gäller rent krasst: den som ska 

ta hand om de känslorna finns inte där. 

3. Uppväxt i en biologiskt främmande miljö 

• Barn är sammanhangssäkande. 

Ett barn försöker hitta tillhörighet. Mycket av detta 

sker i vanliga fall med biologins grund: ”Åh, vad hon är 

lik morfar” osv. Den biologiska möjligheten av igenkännelse 

och referenser finns inte för adopterade. 

4. Kulturella värderingar som är i konflikt med adoptionserfarenheten


Leg. psykolog och författare Lotta Landerholm. 

• Barn vill inte skämmas. 

I vissa kulturer har det länge funnits en stor skara med 

oäkta barn. Det är ovanligt hos oss, men miljön barnet 

kommer ifrån har det ofta. Samtidigt finns det ingen kultur 

som premierar att mödrar lämnar ifrån sig sina barn, 

det är förbundet med skam. 

Alla har frågor om livet: Vad är biologi? Varför ser jag 

ut som jag gör? I en adoptionsfamilj är biologi och miljö 

särskilda. Det blir svårare att få ihop det – olika personer 

som står för de två delarna. 

VEM ÄR JAG? 

– Frågor om biologi och miljö finns för alla – vad beror 

på vad? Är jag den jag är för att jag i grunden är den jag 

är? Eller för att jag vuxit upp i den här familjen? 

De flesta har någon gång fantasier om sina ”riktiga föräldrar”. 

Att man blivit utbytt på BB etc. För adoptivbarn 

stöter dessa fantasier mot verkligheten – barnet inser att 

föräldrar kan faktiskt välja barn! Det inre rummet för 

fantasin kan krympa, det finns en risk att barnet inte 

vågar ta ut svängarna. 

FÅR JAG VARA MED? 

Lotta Landerholm berättar att det är i relationer som vi 

lär oss att vara i relationer. De relationer som formas 

inom familjen är de som formar den adopterades mönster 

och redskap för att umgås med de erfarenheter det har 

med sig och de rädslor den väcker. 

Det är där, i adoptionsfamiljen, man kan lära sig att 

hantera sig själv som lämnad, vald och olika. 

Utanför familjen finns det sociala livet med de frågor 

som är aktuella för alla, frågor om att bli lämnad, väljas 

och att vara olik andra. De kommer att väckas i skolan – 

får jag vara med? De kommer att väckas i arbetslivet och 

i kärleken. 

Därför är det oerhört viktigt hur frågor och känslor förknippade 

med att bli lämnad hanteras i den egna familjen. 

I en adoptionsfamilj, där de finns i själva utgångspunkten 

för dess formande, blir det särskilt viktigt hur de 

hanteras. 

Om sådana känslor måste gömmas blir de farliga. 

Skuld, tabun, rädsla att inte räcka till. Det kan krävas 

utveckling av redskap för att hantera livet där alla dessa 

frågor kommer igen och igen. 

ATT BLI SUBJEKT 

Att faktiskt veta vad man känner och behöver, och att 

hitta uttryck och språk för det, är ena halvan av en 

”Att faktiskt veta vad man tycker och känner, och att hitta uttryck för det, är ena 

halvan av en utveckling. Att veta att andra också känner detta är den andra.” 

utvecklingsuppgift. Och att erfara och förstå att andra 

också har känlsor är den andra. 

Att själv bli subjekt, och att förstå att andra är det, är 

båda lika viktiga för att relationer ska kunna upprätthållas. 

4 FOKUS FÖR PROBLEMANALYS OCH BEHANDLING MED 

UTGÅNGSPUNKT I DEN EGNA SPECIFIKA HISTORIEN 

1: Behov (Lichtenbergs motivationsteori). 

Förmågan att 

- kunna känna igen sina behov och 

- kunna ta hand om behov i samspel 

när båda parter i samspelet (adoptionsfamilj) har erfarenhet 

av övergivenhet i bagaget 

Lichtenbergs 5 grundläggande behov: 

• att psykiskt utveckla redskap att ta hand om sin 

kropp 

Ett övergivet barn saknar kontinuitet kring det fysiska 

omhändertagtandet, t.ex. att relatera till hunger, kyla och 

registreta fysiska behov – om detta är avbrutet eler dåligt 

skött blir det komplikationer. 

Föräldrar som inte kan få biologiska barn har också 

erfarenhet av att det fysiska inte är i kontroll av det psykiska. 

De har inte kunnat behärska sin kropp. 

• att knyta känslomässiga band


Hos barn men också hos infertila vuxna som längtar 

efter en familj – ett brott i själva anknytningen till livet. 

Även i relationer, olika sätt att hantera kriser. 

• att få utforska lika med erfara kompetens. 

Understimulerade barn som inte får upptäcka sin 

omgivning och utveckla kompetens. 

Föräldrar: De har inte fått vara med om den utforskning 

det innebär att bli gravid och föda sitt barn. 

• att få visa aversion genom att protestera respektive 

dra sig tillbaka 

Att få dra sig undan, en grundläggande rättighet. Hur 

ser det ut på institution? Att aldrig få uppleva att det hjälper 

att säga ifrån. 

Föräldrar: infertilitet väcker förtvivlan och raseri. Man 

förbannar sin kropp, man förbanna partnerns kropp, sina 

egna föräldrar som födde en. Men det hjälper inte, det 

blir ändå inga barn. 

• att få sensuell och senare sexuell njutning. 

Behov av närhet. Barn behöver beröring, här har det 

funnits ett brott i utvecklingen. 

Föräldrar: infertilitetsundersökningar – hemskt. Att 

behöva utsättas för andras värderingar av ens egen sexualitet. 

VAD BEHÖVER MAN SOM BEHANDLARE? 

Allt detta möts i adoptionsfamilj. Om föräldrar hanterat 

sina erfarenheter så är det kanske de som bäst kan 

möta dessa barn. Om inte är det vår uppgift som behandlare 

att verka för det. Det måste man ha som fokus när 

man bemöter adopterade. 

Detta måste man som behandlare förstå: 

Vilka effekter har knutits till behoven? Rädsla? Vilka 

behov behöver uppmärksammas? 

Hur upptäcker vi det som inte är närvarande, ex det 

frånvarande skriket? Måste lirkas fram, arbetas med. 

2. Ett andra fokus: Något att förstå och utforska är om 

kriser förekommit i adoptionsfamiljens historia. 

Detta barns existens i familjen är en produkt av ett val 

i ett samhälle som vilar på biologi för bidningen mellan 

föräldrar och barn. Skilsmässor, död, konkurser med 

mera får en speciell innebörd för detta barn. 

Sådana kriser hotar den existentiella grundvalen för 

alla, men de adopterade är extra utsatta, de har inget 

annat att falla tillbaka på. 

Ett sätt att lösa en kris är att hålla tyst om den. Att 

skämmas. Det är mänskligt och riktigt i viss mån, men det 

behöver processas inom familjen. Det är extra viktigt för 

dessa barn, att man erkänner det som känns. När saker 

blir verkliga står man ut med dem. När saker blir naturliga 

står man ut med dem bättre än om de anses som 

onormala. 

I behandlarens arbete måste man ställa sig frågorna: 

- finns såna kriser? 

- hur har de gestaltat sig? 

- hur har de tolkats? 

- hur har de givits erkännande, validerats? 

- hur ser den adopterades nätverk ut i relation till svåra 

kriser? 

3. Vuxenblivandets frågor: 

• Vem är jag? Alla barn på väg in i ungdom ställer sig 

den frågan. Många av oss fortsätter undra resten av livet. 

Hur tillåtet är det att ställa sig den frågan i det sammanhang 

som den adopterade befinner sig i? I relation till 

sitt ursprung, i relation till adoptivföräldrar och släkt. 

Finns beredskap i omgivningen för denna fråga? 

• Egen person – separation 

Vad är en egen person? Betyder det att man är ensam i 

världen? Hur går det att särskilja sig i relation till sin 

familj? Hur har man löst grupptillhörighetsproblem? Har 

”Hur har erfarenheter av att inte vara född i en parrelation, kanske kommit 

till genom prostitution eller våldtäkt, behandlats inom adoptivfamiljen?” 

Lotta Landerholm signerar sin bok ”Adopterad. Lämnad. Vald. Och 

sen?”


familj? Hur har man löst grupptillhörighetsproblem? Har 

asocialitet eller sexualitet blivit lösningar? 

• Könsidentitet och sexualitet 

Inte helt ovanligt att adopterade tjejer får mens väldigt 

tidigt, det kan hänga ihop med undernäring och sen 

påfyllning. Det är tufft att få mens i trean. Och man vet 

att ens biologiska föräldrar haft sex – men hur har de här 

föräldrarna sex? 

4. Ett fjärde fokus för utforskande och förståelse: 

De fyra grundvillkorens (som tidigare nämnts) gestaltning: 

Före och under adoptionen. I adoptionsfamilj. 

Senare, samt nu. Hur har dessa sett ut? 

1. Kontinuitetsbrott 

Hur ser de tidigaste erfarenheterna ut? Hur har möjligheterna 

till meningssammanhang varit möjliga att bygga 

upp i adoptionsfamiljen? 

Sådana skeden väcker känslan av att inte förstå. Kanske 

förstår man faktiskt inte, kanske inte språket blivit tillräckligt 

utvecklat eller så saknar man andra redskap för 

kommunikation. Man känner sig dum och liten, skammen 

tar överhanden. 

Krav i behandling: kontinuitet och tydlighet. Och att 

normalisera. 

2. Separationsupplevelser 

Hur ser de tidigaste erfarenheterna ut? Hur har möjligheterna 

att arbeta med separationer varit i adoptionsfamiljen? 

Separationer väcker maktlöshet, vrede, förtvivlan, 

ibland skam och i bästa fall sorg och saknad. 

Krav i behandling: respekt för separationens innebörd 

och att arbete med den. Och att normalisera. 

3. Vara annorlunda i sånt som anses viktigt 

Hur har erfarenheterna av annorlundaskap kunnat 

behandlas i adoptivfamiljen? Har redskap utvecklats för 

att kunna ta hand om annorlundaskap utanför familjen? 

Önskan att inte vara annorlunda är stark. Den leder 

ofta till förnekande som gör det svårt att hantera sitt faktiska 

annorlundaskap. 

Krav i behandling: respekt och lirkande. Och att normalisera. 

4. Avvika gentemot normer förknippade med skam 

Hur har erfarenheter av att inte vara född i en parrelation, 

att vara ”oäkta”, att kanske ha kommit till genom prostitution 

eller våldtäkt, behandlats inom adoptivfamiljen? 

Krav i behandling: Humanistisk grundsyn. I djupet är vi 

alla människor. Förståelse för hur det är att vara en som 

avviker gentemot skam-normer. Förståelse av vad den 

kultur vi lever i får för konsekvenser för de adopterades 

avvikelser. Och att normalisera. 

AVSLUTNING 

– Konsten är att hjälpa till att få kontakt med det 

ursprungliga och hjälpa att hitta sätt att uttrycka det som 

fungerar i relationer. Det är i relationen, i samspelet, som 

föreställningar och reaktionsmönster skapas. Det är i 

relationer vi kan förändra och det ger oss hopp. 

AMANDA FREDRIKSSON 

Socialsekreterare Amanda Fredriksson. 

Sist ut är Amanda Fredriksson, 29 år och socialsekreterare 

från Uppsala. Hon berättar om sin egen uppväxt som 

utlandsadopterad och om sitt sökande efter – och hur hon 

fann – sitt ursprung. 

Jag och min tvillingsyster är födda i en hydda i Etiopien. 

Mina föräldrar var unga jordbrukare och hade redan 

två barn. Jag var sjuk och undernärd och hamnade på 

sjukhus där man oroade sig för mig. Det var inte alltid 

bara glädje att få tvillingar, det var två munnar som 

måste mättas och det förekom att man valde att klara 

ett av barnen.” 

Sjukhuset Amanda kom till drevs av svenska missionärer. 

Det var också där tanken om adoption föddes. 

– När min mamma kom hem till min pappa och föreslog 

adoption blev han rasande. Mitt barn är ingen hund, 

sa han. 

Men Amanda var sjuk och undernärd och hennes 

pappa lät sig övertalas. När hon var drygt ett år landade 

hon på Kallax flygplats utanför Luleå, hennes nya hemstad. 

Totalt finns det fem barn i familjen, varav tre är 

adopterade. 

– Jag har träffat min mamma i vuxen ålder. Vad tänkte 

hon? Det kunde hon inte svara på. 

”JAG RÄKNADES INTE RIKTIGT” 

– Jag kände mig annorlunda i skolan, det var bara jag 

och mina syskon som var färgade. Jag är en social person, 

jag hade lätt att få kontakt med folk, men det fanns ändå 

inom mig att jag var annorlunda, att jag inte riktigt räknades 

till de andra. Under tonåren var detta väldigt tydligt. 

Jag kände mig androgyn – jag var tjej, men jag kunde


det gällde att kolla in killar etc. 

– Jag önskade att jag såg annorlunda ut. Det är inget 

ovanligt, det är något de flesta tonåringar upplever, men 

med en stor skillnad: jag kunde inte göra något åt det och 

jag hade ingen relation bakåt. Vad tillhör jag? Och så 

skämdes jag över Etiopien. Det enda jag och alla andra 

visste om Etiopien var att där rådde svält, krig och elände. 

Som vuxen har Amanda insett att mycket handlar om 

att ha något att relatera till. Hon kände inte till den etiopiska 

kulturen, hon hade inget social sammanhang, 

exempelvis ett nätverk för adopterade. Hon minns heller 

inte att hon pratade med sina föräldrar om det hon 

kände, trots att de alltid varit väldigt förstående. 

En dag gick hon till sin mamma och sa: ”Jag älskar dig 

men min mamma älskar jag och henne vill jag träffa.” 

– Jag tror det är vanligt. Jag ville inte göra dem ledsna 

eller oroliga, jag var rädd att inte bli förstådd. 

”... MEN MAMMA ÄLSKAR JAG” 

Under uppväxten tänkte hon mycket på sin riktiga 

mamma. Tankar som inte var så välformulerade, men de 

fanns där. En dag gick hon till sin mamma och sa: 

– Jag älskar dig men min mamma älskar jag och henne 

vill jag träffa. 

Amandas föräldrar ställde upp, tillsammans hittade de 

Amandas biologiska föräldrar och hon fick kort på dem 

med posten. 

– Sen rann det ut i sanden. Jag var nöjd för tillfället. Jag 

var också tacksam över hur mina föräldrar hanterade det 

hela. I adoptionen som fenomen finns det ofta en inbyggd 

rädsla för den riktiga mamman och det andra livet. 

”RESAN FÖRÄNDRADE MITT LIV” 

Nu hade Amanda hunnit bli 20 år. Några kompisar 

skulle resa till Etiopien, till den stad där Amanda var 

född. Hon bad dem söka upp hennes familj och hälsa. De 

kom hem med foton, det var då hon bestämde sig för att 

åka. 

– Jag åkte ner med mina föräldrar och min bror, det förändrade 

mitt liv. Vi var där i två veckor och tillbringade 

några dagar hos mina biologiska föräldrar. Det var ett 

omtumlande möte, ett starkt möte. En av de starkaste 

insikterna jag gjorde var att de faktiskt hade saknat mig! 

Min pappa sa att han hade tänkt på mig varje dag i 20 år. 

Amanda har varit i Etiopien ytterligare fyra gånger, två 

av dem helt själv. Senast tillbringade hon sex månader där 

och kom närmare både kulturen och sin familj. 

– Folk frågar mig ofta om jag är svensk. Det är en svår 

fråga, svaret beror på vilket humör jag är på. Men min 

grundinställning är den att jag är etiopier men uppvuxen 

i Sverige. Det ställningstagandet har blivit en trygghet för 

mig, det syns på mitt utseende att jag inte är svensk. 

– Dessutom har jag alltid känt mig välkommen i 

Etiopien. De har alltid sagt: du är en av oss. Så känns det 

inte alltid i Sverige. Det finns en trygghet i att bo här och 

kunna åka dit. 

SVÅRT KÄNNA TACKSAMHET 

Amandas tvilllingsyster är gift och har tre barn. Liksom 

sina föräldrar driver hon och hennes man ett mindre jordbruk. 

Det är ett hårt liv, ett helt annorlunda liv mot det 

som Amanda fick i Sverige, med en helt annan standard. 

– Men jag har mött något i Etiopien som gör att jag har 

svårt att känna någon speciell tacksamhet över att ha fått 

växa upp och leva i Sverige. Ja, jag är glad att jag överlevde, 

jag har haft det bra, men jag hade kunnat få det bra 

där också. 

– Det finns ingen ursäkt till att inte uppmuntra sina 

adopterade barn att söka efter sina biologiska föräldrar. 

Amanda talar om en oro som många adoptivföräldrar 

känner: rädslan för att ens barn ska bli mobbat, känna 

utanförskap. 

– Den oron är befogad, men man får inte skydda sitt 

barn för mycket, man kan inte bara säga: ”Du är som alla 

andra.” Det är viktigt att få bejaka sitt annorlundaskap, 

att lära sig vara stolt över den man är. 

– Jag har levt med ett självförakt som jag äntligen lyckats 

vända till något positivt. Jag tror det beror på mina 

resor, jag har fått något att relatera till, sett fina saker och 

mött fina människor i Etiopien. 

– Som adopterad har man ofta en okänd historia och 

frågor utan svar. Det skapar ett tomrum man fyller med 

annat, kanske destruktiva saker. Men man kan också 

fylla det med annat: andra adopterade, prata med sina 

föräldrar här, ta reda på saker om sitt ursprung, åka dit 

om man vill. 

– Jag är hel idag för att jag har återerövrat mitt etiopiska 

ursprung. 

Text och foto: Andreas Stickler/Journalisthuset i Sundsvall 

EN KONFERENS ARRANGERAD AV: 

Folåsa 

BEHANDLINGSHEM

pdf 1,09 MB, nytt fönster

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?