Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
30 KORPÖGAT<br />
forts.fr.sid.31<br />
träskaft. Spjutet hade dock, trots<br />
sin enkla konstruktion, avsedd verkan<br />
vilket slutresultatet visar.<br />
Tjärvedsbloss och kolharka<br />
Det finns berättat att barnen på<br />
väg till och från skolan bar tjärvedsbloss<br />
som skydd under dessa<br />
vargrika år.<br />
Under kolningsarbeten vid sjön<br />
Grängen blev landbonden Erik<br />
Larsson, född 1809 och bosatt på<br />
Nyhyttan No 4, anfallen av en ensam<br />
varg. Attacken kom utan förvarning<br />
och mycket oväntad. Tack<br />
vare att Erik hade “kolharkan” till<br />
hands lyckades han avvärja anfallet<br />
och hålla vargen ifrån sej. När<br />
tillfälle gavs lyckades Erik få in ett<br />
hårt slag över vargens rygg vilket<br />
förlamade honom. Efterföljande<br />
avlivning sköttes troligen med<br />
lämpligare verktyg. ( En “kolharka”<br />
är närmast att likna vid en<br />
jättestor potatishacka med långt<br />
skaft).<br />
En vinterdag 1870 var Per-Anders<br />
Petter Pettersson, född 1846, på<br />
väg till Edske Bruk med ett vedlass.<br />
Ute på sjön Edskens is blev<br />
han upphunnen av en vargflock<br />
som med alla medel försökte komma<br />
åt hästen. Den rådige bergsmanssonen<br />
från Barkhyttan No 11<br />
lyckades dock att med hästen i<br />
fullt sken, hålla vargarna ifrån ekipaget<br />
med hjälp av medhavd ved<br />
för mat- och kaffekokning. Tack<br />
vare stark sinnesnärvaro och träffsäker<br />
vedkastning lyckades han<br />
distrahera vargarna så mycket att<br />
både han själv och hästen klarade<br />
sej helskinnade fram till Edske<br />
Bruk.<br />
”Rofdjurskassan”<br />
Den tidigare nämnda “Rofdjurskassan”<br />
var under dessa rovdjurstäta<br />
år på 1800-talet ofta utan likvida<br />
medel. Ersättningar för dödade<br />
kreatur och utbetalningar av<br />
skottpengar hade till följd att extra<br />
uttaxeringar ständigt fick göras.<br />
Den fastställda taxan var att varje<br />
person betalade 1 shilling. För varje<br />
häst betalades 6 Runstycken.<br />
För varje nötkreatur 3 Runstycken<br />
och för varje get, får eller svin betalades<br />
1 Runstycke, allt in banco.<br />
Även det så kallade utanvidsfolket<br />
hade att betala efter denna taxa.<br />
Att slitningar uppstod när “Rofdjurskassan”<br />
var tom visar följande<br />
händelse. “Gamle mästersmeden<br />
Anders Olsson i Wijbyhyttan”<br />
lyckades år 1832 skjuta en varg.<br />
Skinnet visades upp vid en högmässa<br />
samma år, och skottpengar<br />
utlovades. När han ännu inte, år<br />
1836, erhållit de utlovade pengarna<br />
uppsökte han sockenstämman.<br />
Normalt hade inte utanvidsfolket<br />
någon yttranderätt vid dessa möten,<br />
men trots detta förde den<br />
gamle mästersmeden sin talan, och<br />
krävde att få sina skottpengar.<br />
Han hotade de församlade bergsmännen<br />
med stämning och utmätning<br />
om inte skulden reglerades.<br />
Inför detta hot gjordes en extra<br />
uttaxering av “Rofdjurskassan”<br />
och Anders Olsson erhöll så småningom<br />
25 riksdaler riksgäld för sin<br />
fällda varg.<br />
Ett riktigt storkap gjorde gruvuppsyningsmannen<br />
Anders Ferm i<br />
Barkhyttan. År 1830 lyckades han<br />
fånga 3 vargar, troligen i byns<br />
varggrop. Det väckte säkert stor<br />
beundran och respekt när han visade<br />
upp skinnen vid högmässan i<br />
kyrkan. Det hörde långt ifrån till<br />
vanligheterna att en och samma<br />
jägare och fångstman lyckades<br />
med en liknande bedrift.<br />
Ibland försvann vargarna<br />
Trots den rikliga vargförekomsten<br />
kunde det vissa tider hända att<br />
vargarna försvann ifrån Torsåkers<br />
socken. En sådan period inträffade<br />
under senare delen av 1870-talet.<br />
Ortsbefolkningen gladde sig åt att<br />
vargplågan äntligen tycktes vara<br />
över. Antalet rivna tamdjur min-<br />
skade till ett minimum, och rädslan<br />
för att barnen skulle komma till<br />
skada avtog. Allt återgick till det<br />
normala.<br />
Lugnet varade till vintern 1880.<br />
Den första observationen av att<br />
vargarna var tillbaka i Torsåkers<br />
socken gjordes av Britta Andersdotter.<br />
På sin väg till Berg upptäckte<br />
hon spåret efter “en synnerligen<br />
storväxt varg” som kommit<br />
söderifrån, korsat vägen Berg-<br />
Barkhyttan och gått vidare upp<br />
mot Körberget. När Britta efter en<br />
kort stund mötte två barn på väg<br />
hem till Barkhyttan efter konfirmationsundervisningen<br />
vände hon om<br />
och tog barnen med hem till torpet.<br />
Brittas son var nyligen hemkommen<br />
från sitt arbete, och tillsammans<br />
följde dom barnen till Barkhyttan.<br />
Brittas åsikt var att inga<br />
barn skulle gå ensamma denna<br />
långa väg när det fanns varg på<br />
skogen.<br />
1880-talet blev dock inte någon<br />
svår tid vad gäller vargförekomsten.<br />
Vargarna syntes oftast ensamma<br />
eller i par och förorsakade<br />
långt ifrån den skada som gjorts<br />
under tidigare decennier.<br />
Vid 1890-talets början observerades<br />
åter vargspår norr om Barkhyttevägen<br />
ovanför Berg.<br />
Eftersom de gångna 15 åren varit<br />
fri från några stora problem väckte<br />
inte den ensamma vargen någon<br />
större uppmärksamhet. Det skulle<br />
dock visa sej att vargarna än en<br />
gång gjorde ett försök att etablera<br />
sej i dom gamla reviren inom Torsåkers<br />
socken.<br />
Julafton utan julgran<br />
Gruvarbetaren Anders Eriksson,<br />
(född 1857, död 1915) från Berg,<br />
berättade om när han en julafton i<br />
början på 1890-talet skulle till skogen<br />
och hugga en julgran åt barnen.<br />
Med yxa och en kälke i släptåg<br />
begav han sej upp mot Körberget.<br />
Tempot var raskt, eftersom<br />
det redan var en bit in på dagen.
Change language