Tomas Tranströmer, 57, är vår mest översatte poet och ... - Läs en bok

1989

Tomas Tranströmer, 57, är vår mest översatte poet och
en världsberömd författare. Men egentligen är han
psykolog och tjänsteman på Arbetsmarknadsverket.
Skrivandet är en hobby och den anspråkslöse giganten
sänder sina dikter till små lokaltidningar. Ofta är det
där de publiceras första gången innan de samlas i böcker,
översätts och läses över hela världen. Tord Wallström
träffade Tranströmer i Västerås och fick också ett smakprov
ur hans nya diktsamling “För levande och döda”,
som snart kommer ut.
Vi har stämt träff vid Västerås domkyrkas huvudingång
klockan 10 en isig vinterdag, jag kommer tidigt och går in

for att värma mig i helgedomen. Den är tom på besökare,
men några har varit där före mig och i en stor golvstake
sitter några tända ljus, inköpta för 2 kronor styck och
brinnande till någons minne eller ära. Framme vid koret håller
man på och dammsuger, det visslande och surrande ljudet
ekar och förstärks i valven och blir nästan till en orgelkonsert.
Så blir det plötsligt tyst – det är kafferast .
Orgeln slutar att spela och det blir dödstyst i kyrkan
men bara ett par sekunder.
Så tränger det svaga brummandet igenom från trafiken
därute, den större orgeln.
Inledningsstrofen till “Kort paus i orgelkonserten”
ur diktsamlingen “Det vilda torget” (1983.)
– Ja, det var just där i Västerås domkyrka. På en orgelkonsert,
som vår utomordentlige organist har varje 1ördag
klockan 12. Vi är en liten skara som brukar gå dit – jag skall
gå i morgon, förresten. Den där dikten är skriven 1978 –
nej, det var nog litet senare, men den person som sitter där i
bänken är en person från 1978. Där står:
Som om den ingick bland ljuden fråm gatan hör jag en
av mina pulsar slå i tystnaden , jag hör mitt blod kretsa,
kaskaden som gömmer sig inne i mig, som jag går
omkring med.

– Jag hade väldigt högt blodtryck under en period, jag
kunde bokstavligen höra pulsarna slå i örat. Mina dikter är
inte abstrakta utan alltid förankrade i verkligheten. Det tror
jag också gäller de mera fantasifulla inslagen.
I ett av sidoskeppen år en böneplats ordnad – några brinnande
1jus och en rad med bänkar. I en nisch ligger en pärmbok
och en skylt uppmanar: “Skriv ner din bön i boken, om du
önskar. Gärna anonymt”.
Jag måste läsa i den böneboken, några av breven till
Gud:
Kära pappa kom tillbaka!
Jag längtar efter dig farfar och hoppas du har det bra
där du är nu.
Vi är ett par treor som var här under håltimmen. Ett
meddelande till Patrik: Vi förstår hur du känner det.
Och, skrivet over en hel sida:
GODE GUD VAD ÄR DET SOM HÄNDER MED
MIG! HJÄLP MIG!

Resvurm
På slaget 10 svänger ban upp på domkyrkoplanen, Tomas
Tranströmer, och kör mig hem till radhuset på Infanterigatan,
där ban bor tillsammans med hustrun Monica, sjuksköterska
(de två döttrama är utflugna). Han har inte ställt upp för
intervjun med särskilt stor entusiasm – avgörande for hans
ja har varit, tror jag, att vi har ett stort intresse gemensamt,
nämligen resor. Jag börjar därför fråga om hans resvurm:
– Det som väckte min besatthet att resa var nog att man
var så isolerad i Sverige – det blev en dröm att ge sig ut i
världen. Så läste jag en förkortad upplaga av Stanleys “Hur
jag faun Livingstone” och blev belt fängslad. Jag var väl
sju–åtta år och under ett belt års tid lekte jag mycket omsorgsfullt
en lek. Jag företog afrikanska expeditioner på
sommaren, då vi bodde i skärgården. Jag bade ritat en stor
karta över Afrika och varje dag gick jag fem kilomeer eller
så och räknade sen ut hur mycket det motsvarade på kartan.
Det gick väldigt långsamt. Jag höll på hela sommaren och
gick genom den väldiga regnskogen i nordöstra Kongo, där
det bor dvärgar. Jag gick och gick, men skogen tog aldrig
slut. Jag hade många sådana fantasier för mig. Sen blev det
litet mera realistiskt i och med att jag började samla på
insekter och skalbaggar – jag tänkte mig att bli någon sorts
vetenskapsman, som gjorde forskningsresor.

Det dröjde till 1963, innan Tomas Tranströmer förverkligade
den här bamdomsdrömmen om Afrika. Han tog
då en månads tjänstledigt och for först till Uganda, Ruanda,
Tanzania, Zaire, Centralafrikanska republiken och Tshad.
Det var ett stort och positivt äventyr, som dock inte inne-bar
några större risker, säger han ... och berättar därefter lugnt
om en rätt förfärlig flygresa:
– Jag skulle flyga till Bangui med ett tvåmotorigt propellerplan
från Air Afrique. Vid mellanlandningen i Pointe
Noire var ena motorn trasig och vi fick stanna där hela dagen
i den fruktansvärda hettan medan de plockade sönder den
och lagade den ungefär som om det hade varit en mopedmotor.
När vi sen startade hamnade vi i ett tropiskt åskväder.
Planet kastades hit och dit, jag var övertygad om att vi skulle
störta och tror också att risken faktiskt var överhängande för
det. Jag var ende vite mannen ombord, resten var soldater –
de blev bleka, fick en egendomlig gråaktig ansiktsfärg, det
var otäckt att se. Till slut landade vi och det var underbart,
men jag var illamående i flera dagar efteråt. Och sen dess
tycker jag inte om att flyga – så fort det kommer en liten
luftgrop känner jag mig illa till mods. På flygplan är jag
antingen uttråkad eller livrädd och ingendera sinnesstämningen
är ju särskilt behaglig.

Första resan
Efter att ha tagit studenten hade Tomas år 1951 gjort sin
första utlandsresa. Den gick till Island.
– För en svensk var Island ett mycket exotiskt och
konstigt land, där varenda sten såg annorlunda ut än i Sverige.
Jag reste tillsammans med Sven Lindqvist, som då var reporter
på Aftonbladet. Vi for med en isländsk lastbåt och jag
var så fruktansvärt sjösjuk hela tiden att den snälle kaptenen
lät oss båda åka fritt – jag hade inte tagit några sjösjukepiller,
trodde jag var oemottaglig mot sjösjuka på grund av mina
sjöfarande förfäder. Vi irrade omkring i tre veckor på Island
och jag minus särskilt den stora gästfriheten, som gjorde att
vi bara behövde bo på hotell någon natt. Jag var tillbaka på
Island 1980, men då var vädret så omöjligt att jag egentligen
inte kom utanför Reykjavik.
Det finns en del paralleller mellan intervjuoffret och
intervjuaren, som gör mig rätt häpen. Att vi är ungefär
jämnåriga (57 respektive 60) visste jag. Men det är också
till exempel så att även jag gjorde min första egentliga
utlandsresa just till Island. Och sen har vi båda ägnat våra
liv åt att skriva.
Men jag har inte skrivit poesi utan fak-taböcker om mina
resor ...
– Det har jag också gjort, säger Tranströmer.

“Isländsk orkan” (en prosadikt i samlingen “Det vilda torget”,
1983), är en sådan. Den inleds:
Inget jordskalv men himlahävning. Turner kunde ha
målat det, fastsurrad. En ensam vante virvlade förbi
nyss, flera kilometer från sin hand ...
– Det är sant allt som står där. Och den dikten har till
undantagen därför att den skrevs väldigt snabbt – jag skrev
den faktiskt medan orkanen pågick.
Efter att ha gjort sin militärtjänst gav sig Tomas år 1954
av till Turkiet via Italien och Grekland och for hem via
Jugoslavien.
– Det var en belt omvälvande upplevelse. Jag var någon
sorts luffare. Jag tror att många ungdomar reser på det visest
i dag, men på den tiden var det inte lika vanligt.
1955 ägnade han någon månad åt att fara runt i
Jugoslavien.
Debut 1954
1956 såg han Marocko, Spanien och Portugal. Vid det laget
hade han debuterat som poet – det skedde 1954 med “17
dikter”, som omedelbart gjorde honom till “en av de främsta
företrädarna för 1950-talets musikaliska och lågmält modernistiska
poesi” (Bra Böckers lexikon). Om sin väg till poesin

erättade han i sitt tacktal, då han 1988 tog emot Pilotpriset:
“Under barndomen och långt fram i tonåren hörde jag
till den majoritet i vår civilisation som slår dövörat till för
poesin” - Fornnordiska verser, som han hittade i “Röde Orm”
och “Svenska folkets underbara öden”, väckte hans intresse
och när han någon gång kring andra världskrigets slut hörde
Paul Eluards “Liberté” läsas i radio blev han oerhört upprymd:
“Upprymd och gripen, men det var en isolerad upplevelse
under dövörats epok, en enstaka modern dikt hade hittat fram.
En signal ur framtiden.”
Under andra året i gymnasiet lånade han Peter Weiss
nyutkomna prosadikter “Från ö till ö” av en kamrat – det
blev ett genombrott:
“Jag blev nu en ivrig läsare och började skriva också,
det var två sidor av samma sak. Nästan all modern poesi
tycktes inspirerande och stor. Jag läste sällan varje ord i en
dikt. Jag läste anslaget och lite här och där. Läsandet satte
igång en process hos mig. Jag slungades i väg åt något håll
och flög vidare själv.”
Tomas Tranströmer växte upp på Söder i Stockholm
“som en spinkig, något excentrisk pojke, enda barnet till en
frånskild ensamstående folkskollärarinna”. Föräldrarna hade
skilt sig då Tomas var i treårsåldern och fadern, som var
journalist, hade han mycket liten kontakt med. På Stockholms
högskola läste han religionshistoria, psykologi och

litteratur och halkade mest av en händelse in på psykologi
som praktikant vid psykotekniska institutet. 1960 flyttade
han till Roxtuna ungdomsanstalt, 1966 till PA–rådet i
Västerås och sen 1980 är han s k jourpsykolog vid Arbetsmarknadsinstitutet
där.
– Det är en organisation som bistår arbetsförmedlingen
då människor behöver psykologisk hjälp och en period av
omställning och vägledning. Det är ett intressant arbete, som
jag trivs bra med. Det enda jag har emot det är att det tar tid.
Jag tycker att jag lär känna det svenska samhället ganska
bra genom det här jobbet. Och jag har också fått erfarenheter
genom att delta i min frus jobb – hon var under tre år
flyktingsköterska i Västerås.
Måttfull kritiker
Och vad anser du om det samhället?
Tomas Tranströmer är inte den som har några svar färdiga
på en sådan fråga, han tar litet tid på sig.
–Jag är mer kritisk mot samhället nu än jag var för 20 år
sen. Då var det ju en vänstervåg i Sverige, det är det inte
längre. Jag blir mer och mer skeptisk mot organisationer
och organisatoriska lösningar på samhällsproblem. På 60talet
och början av 70-talet trodde man att allting kunde
ordnas genom en riktig organisation av samhället. Jag har
blivit mer och mer anarkistisk – för att dra till med en fras.
När man själv är samhällets representant – det är jag ju som

tjänsteman i Arbetsmarknadsverket – blir man ju på ett sätt
identifierad med samhället men får samtidigt material till att
vara ytterst kritisk mot det. Det är en tvetydig upplevelse.
Jag tycker det är lyckligt att vi har motvikter. Staten och
näringslivet håller varann i en sorts terrorbalans. Men när de
går samman, då blir det inte så bra.
Han antyder – men vill inte att jag skall citera honom så
klichébetonat – att han är besviken på det svenska samhället.
Sedan 1966 har Tomas Tranströmer psykologjobbet på
halvtid (han får “garanterad författarpenning”, som till större
delen försvinner till skatt och sociala avgifter). Hur stor del
av sin tid han i verkligheten använder åt författandet kan
han av lättförståeliga skäl inte alls säga:
- Jag har en väldigt dålig organisation på mitt liv. Allt
flyter in i allt. Det gäller naturligtvis i särskilt hög grad en
sådan sak som poesin. Skulle jag bara räkna de ögonblick
jag sitter framför skrivmaskinen eller fattar pennan blir det
en försvinnande liten del av mitt liv jag ägnar åt poesi. Men
det är ju allt det andra. Poesin är en slutprodukt av en väldigt
lång process, där man ger sin samlade bild av livet, sina
samlade erfarenheter. Det är sällan jag skriver något från
början till slut. Det vanliga är att jag går och släpar med
någon halvfärdig dikt i många år. Fast just nu har jag bara en
i huvudet. Det känns väldigt tomt nu, efter det att jag lämnat
manuskriptet. Och dessutom beror det på årstiden – jag är
inte alls i form så här års, jag är ingen vintermänniska.

“Manuskriptet” är “För levande och döda”, som utkommer
i mars. 17 dikter, precis som debutsamlingen.
– Det vanligaste är att dikten växer fram ur anteckningar
jag har gjort vid skilda tillfällen. Ofta har jag en föreställning
av dikten som helhet, sen tillkommer de anteckningar jag
har samlat på mig. Ofta överger jag då den ursprungliga
bilden av dikten, det kan bli något helt annat än vad jag
föreställt mig. Anteckningarna är det material som formar
den. Det gäller hela tiden för mig att hitta balansen mellan
att styra noggrant och vara fullkomligt spontan. Man måste
ha en mycket stark vilja påkopplad, så att det blir en struktur,
en gestalt. Men det viljemässiga inslaget får inte vara så starkt
att jag inte släpper fram vilka hugskott som helst. Det måste
vara mycket lek och oorganiserade infall och man måste
obegränsat släppa fram det undermedvetna. Att kombinera
de här sakerna, det är det som är konsten. Men just nu är det
alltså inget problem, för just nu känner jag mig totalt utslagen.
Diffus dikt
Men dikten du har i huvudet?
– Den är kolossalt diffus. Jag vet ingenting om den annat
än att den kommer att bli ganska lång. Det jag sysslar
med nu är att skriva mina barndomsminnen ... men jag vet
inte om du skall nämna det, för det blir kanske ingenting av.
Jag har en stor del av barndomen i friskt minne, men andra

delar ligger skymda på något egendomligt sätt.
Några av Tranströmers dikter (till exempel “Djupt i
Europa”, som publiceras på slutet av denna intervju) kan
alltså betraktas som reseskildringar — skillnaden är att han
har förmågan att säga på fyra oerhört komprimerade rader
vad andra reseskildrare (inklusive jag själv) skulle behöva
använda allra minst 40 boksidor på. Allt han har skrivit som
författare (han har dessutom naturligtvis skrivit massor av
psykologiska utlåtanden) har detta format.
Hur kommer det sig att du aldrig har skrivit en roman?
— Jag skrev noveller då jag var väldigt ung, men jag
förstår att det inte är min genre, om jag inte först genomgår
någon sorts personlighetsförändring. Men essäer och
memoarer — och kanske en reseskildring — kan jag tänka
mig att skriva innan jag lägger ner pennan för gott. Det känns
inte alls främmande. Jag tror jag skulle kunna skriva reportage
också.
Men i kulturdebatten hörs du aldrig?
— Nej, jag har ingen lust att delta i den. Det känns inte
naturligt för mig att kasta mig på skrivmaskinen så snart jag
läst någon debattartikel jag reagerar på.
I det fallet skiljer sig ju Tomas Tranströmer från dem av
sina författarkollegor, som framträder i alla möjliga sammanhang
och aldrig väjer för en chans att uttrycka sin åsikt i
pressen. Ändå är det ett faktum att just Tranströmer är mest
känd i världen av alla svenska poeter — för visst är det väl så?

— Jo, men det är inte särskilt betungande. Det skulle
vara mycket värre att vara störst i Sverige. Att jag har fått en
sådan position utomlands beror på att jag blivit mera översatt
än mina kolleger. Okunnigheten om svenska författare är
väldigt stor utomlands, men mina dikter finns på andra språk.
Det är därför det har blivit så här. Här hemma är vi mera
jämställda. Det är förmodligen så att min poesi åtminstone
skenbart är mera översättningsbar än andras. Inkörsporten
har varit de engelska översättningarna. Också de tyska
utgåvorna är egendomligt nog en följd av de engelska.
Den internationella berömmelsen har gjort det möjligt
för Tomas Tranströmer att åtminstone delvis uppfylla sin
reslystnad. Han har medverkat i poesifestivaler på flera
kontinenter — Jugoslavien, Mexico, Australien och den
senaste nu i Bhopal, Indien.
Jorden runt
— Jag får rätt många sådana inbjudningar. Och för mig är
det naturligtvis en möjlighet att komma ut i världen, som jag
gärna tar. Det var poesifestival i Adelaide, Australien, för
några år sen och den varade ju bara några dagar, men sen
uppträdde jag härs och tvärs i Australien. Monica var med
och vi flög sen till Hawaii och jag hade en uppläsning där.
Vi for till Californien, jag läste mig genom USA och vi flög
hem. Den festivalen gav oss alltså tillfälle att resa jorden

unt — jag blev bjuden på resan, men Monicas biljett betalade
vi förstås. Fast resandet är inte enbart behagligt. Festivalerna
är inte särskilt bra organiserade utan man får sköta det mesta
av det praktiska själv. Det blir en massa krångel som förstör
nöjet, jag känner det mer och mer.
Framtiden?
—Jo, den ser ut så att jag inte vet hur jag ska få tiden att
räcka till. Jag har ingen tid över till författande! Jag har mitt
psykologjobb och jag arbetar med den nya bibelöversättningen
och — missförstå mig inte! — jag tycker
mycket om de sakerna. Men författeriet för med sig en massa
saker—uppläsningar, jurybedömningar, mottagandet av
utländska författare, deltagande i det ena och det andra... det
är var för sig inga omfattande saker men sammantaget blir
det fullständigt överväldigande. Alla praktiska bestyr, som
jag måste klara ut, och alla trevligheter kring översättningar,
som jag skall granska. Det är mycket egendomligt att en
produktion, som egentligen består av så litet material, kan
sätta igång en så stor verksamhet. Det är därför jag är tveksam
kring publicitetskarusellen. Det handlar ju bara om en
handfull dikter! Och dem skall man inte prata om utan de
skall läsas. När kvantiteten prat överstiger själva den textmassa
det handlar om känns det fel. En bibliotekarie i Arboga,
som håller på med min bibliografi, har konstaterat att jag
ställt upp på över 60 intervjuer under de senaste åren. Att
jag gjort fler intervjuer än vad jag har skrivit dikter, det känns

inte naturligt. Det finns mycket substans i de här texterna,
det förstår jag ju. Men ordmassorna omkring dem börjar bli
för stora. Det är klart att jag vill att Tidningen Bokens läsare
skall läsa mina dikter, men det känns fel att de skall lockas
till det av att jag sitter här och pratar — förstår du vad jag
menar?
Ja, visst gör jag det.
— Det här låter förstås gnälligt, men det är mycket i vår
kultur som jag står väldigt främmande för. Sådant som “PR”
och “marknadsföring”. Inte för att jag är speciellt blyg och
ogillar att prata om mitt författarskap, men jag vill helst göra
det vid personliga möten med människor, inte i tidningar.
Jag tror att det finns många författare i Sverige som har
massor av läsare av sina utvikningssidor och intervjuer i
pressen fastän deras böcker inte blir lästa. Jag vill att mina
dikter ska bli lästa, det är det enda väsentliga. Förstår du?
Jäktad vaktmästare
— Det klassiska sättet är ju att göra som Pär Lagerkvist och
inte säga någonting alls utanför bokpärmarna, men det tycker
jag är onaturligt. Alltså ställer jag t ex upp nu. Och när jag
gnäller över att jag har för litet tid att skriva är det inte så att
jag eftersträvar en inrutad författartillvaro med noggrann
arbetstid —jag vill bara ha större marginaler och inte alltid
ha den förbaskade almanackan att följa. När de ser min

produktion och vet att jag bara jobbar halvtid föreställer sig
folk att jag har väldigt gott om tid: Vad bra du har det! säger
de. Men det är inte så. Det är så här: Jag är en jäktad vaktmästare
på mitt poesiföretag. Det blomstrar, detta poesiföretag.
Jag blir hemskt välvilligt bemött, jag blir översatt,
jag har det jättebra på många sätt. Det enda som inte blomstrar
i poesiföretaget är det som hela verksamheten bygger på,
nämligen själva skrivandet!
Monicabjuderpå lunch —löjrom, skinka, köttbullar och
mycket annat — och eftersom jag är fullt på det klara med
att intervjun alldeles saknat styrsel försöker jag sen hitta på
några “väsentliga” frågor av typen “Tror du på Gud?”
— Innan man svarar på den frågan borde man avkräva
intervjuaren ett svar på vad han menar med Gud.
Om jag säger så här då: Tror du på livet efter detta?
— Jag hoppas på det.
— Men har du ...
— Nej, jag har inte haft någon nära döden-upplevelse,
men jag tycker att de berättelser jag läst om sådana har stor
auktoritet. Och en del parapsykologiska fenomen, som
klärvoajans och telepati, är jag alldeles övertygad om att de
existerar. Min världsbild är inte den materialistiska världsbild,
som tidigare växte fram inom västerlandet. Så jag tycker
inte att de här fenomenen är så absurda som en del
materialistiskt tänkande människor anser. Fast jag går inte

hur långt som helst.
Efter intervjun tar jag tåget mot Norrköping i vintermörkret.
Jag läser en replik i reportageblocket:
— Jag tycker om att åka tåg. Man vet att man under
lång tid sitter isolerad, ingen telefon, inget alls som stör och
det krävs ingenting annat av en än att man ska låta sig bli
transporterad. Landskapet strömmar förbi och man måste
vara på alerten men kan samtidigt slappna av. Det är den
perfekta miljön för skrivande egentligen.
På väg i det långa mörkret. Envist skimrar mitt
armbandsur med tidens fångna insekt.
Den fullsatta kupén är tät av stillhet. I mörkret strömmar
ängarna förbi.
(Ur “Resans formler’i “Hemligheter på vägen”, 1958.)

Tomas Tranströmer är också
en skicklig pianist. Här på pianostolen
tillsammans med hustrun
Monica.
DJUPT I EUROPA
Jag mörka skrov flytande mellan två slussportar
vilar i sängen på hotellet medan staden omkring vaknar.
Det tysta larmet och grå ljuset strömmar in
och lyfter mig sakta till nästa nivå: morgonen.
Avlyssnad horisont. Det vill säga något, de döda.
De röker men äter inte, de andas inte men har rösten
kvar. Jag kommer att skynda genom gatorna som en av
dem.
Den svartnade katedralen, tung som en måne, gör ebb
och flod.
Ur “För levande och döda (1989)