Miklos Haraszeti – Ackord - Wordpress Wordpress

get har någon nytta av. “Bälgen har fått nys om att du smygknäcker,
så han har redan skickat iväg hantlangaren för att skaffa klister”, retas
min granne med någon som ber honom om redskap till ett smygknäck.
“Han klistrar fast dej vid maskinen tills skiftet är slut.”
Hemligheten med lidelsen för smygknäckandet är inte lika enkel
som bruksvärdet av de små struntsaker som framställs skulle låta en
tro; det bevisas just av det faktum att prestationslönearbetarna också
smygknäcker.
Timlönearbetaren smygknäcker när han har gett fabriken vad
fabriken kräver, eller vad fabriken i det givna ögonblicket nöjer sig
med. Han skadar sig själv med smygknäckandet bara om han blir
upptäckt. Inte bara för att han blir straffad, utan för att det är ett
utmärkt tillfälle att höja kraven på hans prestationer.
För löpandebandarbetarna och dem som betjänar de automatiska
maskinerna, båda slutgiltigt befriade från bekymmer om tiden,
är smygknäckandet naturligtvis bara en dröm. På det viset förflyttar
den tekniska utvecklingen också moraliskt arbetaren upp på en
högre nivå; åtminstone tvingar den skämttidningarna att se sig om
efter nya ämnen.
Ackordsarbetaren däremot hushållar själv med sin tid, och varje
minut som förflyter utan att han ökar sitt styckantal innebär en förlust
för hans del. Med den ständiga minskningen av ackordslönerna
har fabriken gjort allt för de känsligare moralisterna: enligt mänskliga
beräkningar borde ackordsarbetarna av egen fri vilja avstå från
denna stöldlidelse. I själva verket måste ledningen konstatera att de
inte avstår ens inför förbud, hot om straff eller förödmjukelse från
verksskyddets sida.
Det kanske inte bara är en tom ordlek om man säger, att vi plundrar
för att få tid att stjäla.
Smygknäckandet är en verklig lidelse; den som utövar det vet
själv, att han orsakar sig mer skada än nytta. Chefen och tidsstudiemannen
ser det bara som ett verk av lägre drifter att ackordsar-
138