Avlastning eller merbelastning

24
efteråt sedan, och var hemma, gick ju och bevakade. Hela tiden alltså. Minsta
lilla; att ögonen blev lite konstiga eller att hon bara blev glad eller någonting
sådant där gjorde liksom: ‘[andas in] Är det dags nu?’ Så man var ju oerhört
känslig och vaksam. Vilket ju inte heller var bra för henne. Och där skulle jag
behövt ett stöd. Det tror jag man behöver i början. För det är så skrämmande och
så annorlunda och så ovanligt och man har inga verktyg. Ska man sätta gränser
hårt? Ska man dämpa sina känslor och alltihopa det här som vi fick lära oss här
sedan då? […] Ja, och vågade ju inte lämna ut nyckeln och låste hela tiden så att
hon inte skulle försvinna och så där. Så det var en jättejobbig tid.”
”Alltså att vara förälder det är knepigt ska jag säga för man är liksom … man är
inte en annan person, men det är så många aspekter av liv. Att se ens avkomma
som man ska rädda och överleva. Och det väcker känslor i en om ens egen
barndom och tonåren, ens egen föräldrarelation och så där. Och att verkligen vara
förälder och stå där som vuxen, det tror jag behövs i sådana här sammanhang. Att
hjälpa till. Hjälpa föräldrarna att hitta vuxenverktygen.”
Flera informanter betonar alltså vikten av att få eget stöd i syfte att kunna själva utgöra
ett stöd för sina respektive ungdomar. Upplever de att de saknar kunskap om vad som
pågår och vad de själv kan göra resulterar detta i en merbelastning i form av oroskänslor
som ofta tar sig uttryck i form av överdriven övervakning som belastar såväl föräldrar
som ungdomar.
Sammanfattning av tema vårdpersonalens kompetens:
Föräldrar som känner tilltro till vårdpersonalens kompetens – som känner att de har
hamnat hos rätt instans, som kan göra en rättvisande bedömning av ungdomens
svårigheter och erbjuda rätt stöd och vård – känner tillit och trygghet med de insatser
som erbjuds. Om föräldrarna upplever att vårdpersonalen går in och stöttar upp när det
behövs, med möjlighet till inneliggande vård vid behov, upplevs detta som en
avlastningsmöjlighet som gör det möjligt för föräldrarna att själva hämta kraft. Föräldrar
som blir välinformerade och som erbjuds praktiska ”verktyg” som gör det möjligt för
dem att praktiskt hantera vardagen får ökat självförtroende och känner lättnad över att
vardagen åter upplevs hanterlig.
Föräldrar som känner misstro till vårdpersonalens kompetens – som inte upplever sig ha
kommit i kontakt med rätt instans, som är missnöjda med den bedömning av
ungdomens svårigheter som görs och som inte upplever att de erbjuds rätt stöd- och
vårdinsatser hamnar lätt i en konfliktsituation med vårdpersonalen då de känner sig
frustrerade och ifrågasatta och känner ofta tveksamhet inför den erbjudna vården.
Föräldrarna som inte upplever att de får den hjälp och det stöd de behöver upplever en
stark merbelastning i form av oro och en känsla av att sitta ensamma med de upplevda
svårigheterna. Om man inte får handledning och stöd i hur man ska bemöta sina
ungdomar och hantera vardagen leder detta till en konstant oro som tar formen av en
ständig övervakning av ungdomens mående och symtombild på ett sätt som blir
belastande för såväl förälder som ungdom och riskerar att ha en menlig inverkan på
såväl deras relation som sjukdomsutvecklingen.