Avlastning eller merbelastning

27
”Jag tycker det har varit jättebra. Vi har kunnat ringa, mejla, fråga och sedan att vi
hade de där kontakterna där; var det en eller två gånger i veckan eller varannan
vecka? Det var ju lite så där.”
”Mm. Och ni som anhöriga, känner ni att ni har det stöd ni behöver?
Mm, det har vi. Och är det någonting så skulle vi ju ringa på en gång.[…] Det är
ju inte det att man behöver gå varje vecka eller någonting. Men att om det är
någonting, att man kan höra av sig. Att man har en kontaktperson som vi har idag,
att man får fortsätta med det.”
”Vad jag kunde få för stöd? Det var ju alltså när det var liksom kris … när hon
hade så där stora känslor och allting gick ut över mig och så där. Då kunde jag ju
springa och hämta hjälp, så då var jag inte ensam med det. Det var bra.”
”Jo, men vi gjorde ju någon krisplan här då, och fick reda på telefonnummer och
vem som jobbade när och vem som var ledig och så. […] Och det är väl ofta så
om man [skratt] om man vet man ska göra, så behöver man inte göra det.”
Upplevelsen av att hjälp finns att tillgå skapar en känsla av trygghet hos föräldrarna.
Vad som efterfrågas är en flexibilitet i vården så att upplevda behov kan tillgodoses.
Idealt ska detta kunna ske närhelst behoven uppstår; utan att det ska behöva komma till
en akut situation eller uppstå behov av att slåss för detta:
”Men ibland … i början så kunde det ju kännas mer akut. Jag behövde svar nu.
Inte i morgon [skratt] […] Ja, i början hade det nog varit liksom skönt att känna
att man kunde få svar. Om det fanns någon som kunde svara sent på kvällen eller
någonting. Fast senare så spelade … eller när man hade kommit lite längre, när
hon hade varit hemma ett tag, då är det ju inte lika akut. För då hade ju
medicinerna börjat verka och man började få rutiner. Men i början var man ju
väldigt rädd att psykosen skulle komma tillbaka”
Kontinuitet vid överföring till vuxenpsykiatrin
Precis som tillgänglighetsaspekten kunde delas upp i två faser – vid den initiala
kontakten och under pågående behandling – är det även meningsfullt att dela upp
kontinutetsaspekten av vårdens organisation i två faser; under pågående behandling och
vid avslutning och överföring till vuxenpsykiatrin. Framför allt den senare av dessa
faser är något som engagerar informanterna och som samtliga berör. De informanter
vars ungdomar ännu inte fyllt arton uttrycker oro inför detta och ger uttryck för
önskemål om att det ska ske en samverkan vid överföringen så att övergången blir
successiv. De oroar sig också för om det ska vara möjligt att få rätt stöd framöver:
”Ja, att … jag skulle önska att vi fick gå kvar hos Psykosteamet tills det har gått
en bra period liksom där vi inte behöver lika mycket terapi, lika ofta. Eller att det
var successivt liksom. Ni skulle väl samarbeta så att hon under många gånger,
kanske … jag vet inte. Det får man väl känna hur det känns och liksom hur det är
med henne. Det skulle ju vara drömmen. Om man kunde resonera med henne. Att
man liksom; en personal ifrån vuxenpsykiatrin som hon skulle träffa sedan då, om
hon var tillsammans med läkaren härifrån och henne under X antal gånger tills