Arbetslivets (o)synliga murar - Government Offices of Sweden

SOU 2006:59 Den sociala exkluderingen i Sverige
relsers, speciellt fackföreringarnas, organiserade formulering av politiska
krav ”underifrån”. Det gäller också deras centrala roll i den
faktiska institutionaliseringen av ett socialt medborgarskap (Mann
1987) och en välfärdsstat som kom att vila på en markerad
fördelningspolitik med generella välfärdslösningar för hela befolkningen
(så kallad ”universalism”). Härmed dekommodifierades
också arbetet i hög grad jämfört med de ”konservativa” välfärdsstaterna
på den europeiska kontinenten och inte minst jämfört med
de ”liberala” anglosaxiska välfärdsstaterna, USA och Storbritannien
(se vidare Esping-Andersen 1990; samt Mann 1987). De nordiska
länderna skiljer sig också åt inbördes med hänsyn till styrkan och
karaktären hos de politiska rörelser som bar fram kraven om sociala
rättigheter och med hänsyn till den konkreta utformningen av välfärdsstatens
institutioner efter andra världskriget. Det handlar
bland annat om den relativa betydelsen som regleringen av själva
arbetsmarknaden fick för arbetets dekommodifiering jämfört med
välfärdsinstitutioner utanför arbetslivet och arbetsmarknaden i de
enskilda nordiska länderna.
De teoribildningar (se särskilt Offe 1984; Esping-Andersen
1985; 1990) som – inspirerade av T.H. Marshall och Karl Polanyis
(1944) banbrytande arbeten om marknadsekonomins historiska
framväxt och inneboende paradoxer – fört fram tesen om arbetets
dekommodifiering som en grundläggande betingelse för de moderna
välfärdsstaternas konstituering är dock, som Theo Papadopoulos
(2005) påvisar, otillräckliga. De har en benägenhet att ensidigt
fokusera på socialpolitiska strategier och medborgerliga rättigheter
som är institutionellt förankrade utanför själva arbetsmarknaden
och arbetslivet. Det gäller till exempel Esping-Andersen’s (1990)
komparativa analyser av olika välfärdsregimer med Sverige som ett
av de främsta fallen. Det är emellertid viktigt, menar Papadopoulos,
att se på strategier och institutionella ramar för dekommodifiering
såväl innanför som utanför arbetslivet, och samspelet mellan dessa,
om vi skall nå en djupare förståelse av de europeiska välfärdsstaternas
konstituering och aktuella omvandling. I detta avseende
intar den traditionella svenska modellen en särställning, även i
förhållande till de andra nordiska länderna. Det gäller den centrala
betydelse som modellen fäst på regleringar av själva arbetsmarknaden
och av arbetslivet som sådant för arbetets dekommodifiering
jämfört med de välfärdsstatliga institutionerna utanför
arbetsmarknaden.
43