Arbetslivets (o)synliga murar - Government Offices of Sweden

Den sociala exkluderingen i Sverige SOU 2006:59
mellan privat och offentlig sektor, anställda och företag, frivilligorganisationer,
social ekonomi och ett mobiliserat civilsamhälle.
Precis som de traditionella välfärdsstaterna efter Andra Världskriget
antog skilda former (Esping-Andersen 1990; Mann 1987)
har det tredje millenniets förändrade ekonomiska och sociala ordning
fått olika karaktär i olika länder (Jessop 2002b; Schierup,
Hansen och Castles 2006, kap. 5–9). I Sverige har denna
djupgående regimförändring lett bortom den svenska modellens
grundläggande ekonomiska och sociala orientering. Det har skett
parallellt med och påverkats av Sveriges EU-integration och har fått
sin konkreta utformning genom det sätt som EU:s regelverk och
politiska direktiv har institutionaliserats i och implementerats
genom den nationella politiska processen (se vidare Schierup,
Hansen och Castles 2006, särskilt kap. 3).
Dessa processer har blivit avgörande för hur frågor om social
välfärd, social exkludering, samt integration och migration hanteras
i dag. Medan efterkrigstidens solidariska lönepolitik hanterade social
utjämning som en motor för ekonomisk konkurrenskraft och ekonomisk
växt och modernisering, har fokus numera förskjutits till
en stark prioritering av näringslivspolitik och forcerad ekonomisk
tillväxt som föreställt instrument för social inkludering av dem som
lämnats i bakvattnet. Denna kursändring från en centraliserad makroekonomiskt
funderad arbetsmarknadspolitik mot en decentraliserad
näringslivspolitik, som stakats ut sedan mitten av 1990-talet, har
bland annat markerats av inrättandet av Näringsdepartementet,
NUTEK, VINNOVA, ESF och andra statliga och överstatliga
myndigheter som organiserar, finansierar, koordinerar och integrerar
utbildning, forskning och innovation, stimulerar entreprenörskap
och småföretagsutveckling, organiserar ”inkubatorer” samt
moniterar lokala, regionala och transnationella tillväxtprogram och
”utvecklingspartnerskap”. Statens förpliktelse har på motsvarande
sätt förskjutits från ett ansvar för full sysselsättning och fördelningspolitik
och social utjämning mot tillhandahållandet av en
omfattande marknad för utbildning i syfta att höja humankapitalets
allmänna nivå och människors individuella konkurrensförmåga. Högskoleutbildningen
har breddats och regionaliserats i syfte att bidra
till uppgradering av perifera regioners och utsatta stadsdelars humankapital
och konkurrenskraft.
Men jämlikhetssträvan och fördelningspolitik har hamnat i bakgrunden
och fortsatta utfästelser om att återupprätta den fulla sysselsättningen
underordnats en monetaristisk anti-inflationspolitik.
50