DANIel GIlBeRT & ANToN KRIsTIANssoN - Groove

live
Strand, Stockholm
091130
GGG
Problemet är ju att de har så mycket att leva
upp till. Jag kommer ihåg första, eller om det
var andra, gången jag såg The Raveonettes. De
var förband till Interpol, det just då hetaste
nya bandet i New York, och Raveonettes var
det första och hittills enda förbandet jag
någonsin sett som spelade högre än huvudbandet.
Och inte bara högre, de spelade så
högt att man tappade andan, och när alla på
scenen vände ryggen till publiken, böjde sig
fram och stampade på sina pedaler och startade
en oljudsfest som fi ck Thurston Moore
att stå i baren med världens största leende, då
var de det bästa bandet som fanns.
22 Groove 10 • 2009
THE RAVEONETTES
På Strand spelar de alldeles för lågt. Och
alldeles för sakta. För många av deras låtar
går i ett tempo som är takten slöare än på
skiva, och till att börja med verkar hela
bandet lite mätta och trötta. Vilket är synd för
låtlistan är grymt bra, det blandas från hela
karriären och för en gångs skull verkar det stå
ett band på scenen som vet vilka som är deras
bästa låtar. Kanske inte i vilken ordning man
ska spela dem, eller i vilket tempo, men i alla
fall rätt låtar.
Stämsången sitter perfekt, de ser så coola
ut som bara danska band bosatta i New York
kan göra, stå-upp trummisen är ruskigt bra
och ger en helt ny dimension till musiken
men själva glöden saknas tyvärr. Inte förrän
de drar fram Bowels of the beast från första
EP:n och kör den i en alltför avskalad version
och sen snabbt följer upp den med en ännu
mer avskalad Break up girls brinner det till.
Konserten stiger fl era grader och bandet
verkar börja släppa loss. Sune pratar med oss
på danska och hans slitna svarta Converse
hittar distpedalerna och en grym Dead sound
får hela lokalen att skaka. Den följs av årets
bästa låt Boys who rape och just då är de åter
världens bästa band. Men just när de är som
hetast lämnar bandet scenen och Sune får
ensam stå och sjunga den på skiva helt fantastiska
Little animal och det fungerar tyvärr inte
alls.
När sen han går av och Sharin ensam
sjunger en låt undrar jag hur Raveonettes
tänkt. Allt de byggt upp bara raseras, tempot
sjunker och folk går och köper öl. Det är synd
när de verkligen var på gång och jag kan inte
MICHAELA TUNGSTRÖM
låta bli att undra hur man som band resonerar.
Borde inte dag ut och dag in på turné ge
nån slags inbyggd ryggmärgskänsla för hur
man konstruerar en låtlista?
Men det de tappar tar de igen med en
avslutning som blåser bort alla tvivel, Aly walk
with me pepprad full av rundgång, oljud och
stämsång, som följs av Attack of the ghostriders
och sen direkt The great love sound. En
värdig avslutning på en berg-och-dalbanekonsert
med fruktansvärt bra låtar. Återigen
lyckas de med det omöjliga, att korsa Suicide
och Buddy Holly med Everly Brothers och The
Jesus and Mary Chain. Även om jag tyckte det
var för lite av Suicide och Mary Chain.
MATHIAS SKEPPSTEDT