Så föddes mitt engagemang - Svenska Läkare mot Kärnvapen

14
- som några år senare skulle bidra till att rädda Läkare mot Kärnvapen.
Läkare mot Kärnvapen var bildat och Lars Engstedt var vald till ordförande. Vi
hade inte fått tag på honom innan. Det var därför aningen pinsamt när han ringde mig
och sa att han “kommit hem och läste i morgontidningen att han var vald till ordförande
i föreningen”.
- “Hmmm, jo, vi hoppas du inte skulle ta illa upp.”
- “Nejdå, det går bra, men jag vore tacksam om vi kunde ses, så du kan informera mig
lite mer om föreningen.”
Lars var en lyckträff som ordförande. Med lugn, saklighet och engagemang i en
aldrig sinande arbetskapacitet, badande i ett enormt kontaktnät, tog han sig an en uppgift
han aldrig kandiderat för.
Andra personer med en säregen kapacitet dök upp ur ingenstans och tycktes
smälta in precis där de hörde hemma. Pia Svennberg-Appelgren och Karin Edgardh
förmådde Läkartidningen att blada in ett inbetalningskort och organiserade i all hast
en medlemsförteckning och utskick till det tusental kollegor som fullständigt oväntat
anmälde sig. Staffan Cederblom skrev, tryckte och publicerade medlemsblad, som blev
kittet i den organisation som än så länge saknades. Ola Schenström dök upp på ett
möte på Södersjukhuset och tog med föreningen på kurs i Kalix i massmedia-kunskap.
Någon förmådde Försvarets Forskningsanstalt att ordna heldagarsseminarier om kärnvapen
för oss. Vi blev inbjudna, eller inbjöd oss, att tala i alla möjliga sammanhang,
från regementen till kyrkor. Karin Wrangsjö, Karin Odhner, Gösta Alfvén m.fl. arrangerade
information för alla riksdagsmän och ingår fortfarande i SLMKs ryggrad, liksom
Christina Vigre Lundius, som hade en utsökt förmåga att övertala envar tvehågsen
person att med ivrig glädje göra vadhelst hon föreslog.
Så tog massmedia oss till sig.
- Menar du alltså att sjukvården inte har resurser att ta hand om de skadade efter en
kärnvapenexplosion?
- Sjukhusen kommer att vara raserade liksom andra byggnader, och sjukvårdspersonalen
är inte mer skyddade än andra vid en detonation.
Frågan och svaret ställdes och gavs gång på gång under de första åren med
SLMK. Vi var ofta företrädda i artiklar och i de seriösa debattprogram, som då drog
maximala tittarskaror. Tidningar, TV, radio, allmänhet - alla ställde frågor som blottlade
den förhärskande föreställningen: om sjukvården bara hade mer resurser skulle
den klara av följderna efter ett kärnvapenkrig. Insiktslösheten och okunnigheten
var så overklig att den är svår att förstå idag. Man kände ju till Hiroshima, kan man
tycka. “Men Sverige, som hade så fina brännskadeavdelningar”! Den idag självklara
kunskapen att ett kärnvapenkrig ödelägger allt, den har SLMK och IPPNW grund-