Så föddes mitt engagemang - Svenska Läkare mot Kärnvapen

korkmärken. Värdinnan gav mig betänketid genom att hälsa mig välkommen. Sedan
sade hon till sin man: “Du som är chef för vår ostkustflotta kan väl först berätta hur
du själv ser på riskerna för en konfrontation mellan supermakterna”. Han gav då en
lektion på högsta nivå om supermakternas kapprustning och om arbetet med det partiella
provstoppsavtalet, och om upptäckten av sovjetiska kärnvapenladdade missiler
på Kuba några månader tidigare. Mitt politiska uppvaknande om kärnvapnen blev
våldsamt!
När jag återvänt till Uppsala började jag läsa den litteratur jag kom över om
medicinska effekter av ett kärnvapenkrig. Det fanns två skäl till detta. Jag ville ha med
det i kursen i katastrofmedicin för läkarstuderande som jag ansvarade för. Dessutom
tänkte jag ta upp ämnet i International Society for Burn Injuries (ISBI). Men det gick
trögt. Kursen obstruerades nämligen varje gång av radikala medicinare som visade sitt
missnöje genom att sitta med ryggen mot föreläsarna. Alla föreläsningar som innehöll
politiska eller militära inslag bojkottades helt. Min andra förhoppning, att intressera
ISBI:s styrelse för faran med kärnvapenkrig, misslyckades också. Först när ett samarbete
etablerades mellan WHO och ISBI, som jag var delaktig i, togs medicinska
effekter av ett kärnvapenkrig upp på agendan.
Intresset för en så viktig global fråga som förebyggande av kärnvapenkrig var
svalt under 60- och 70-talen. Det partiella provstoppsavtalet 1963 dämpade oron för
ett kärnvapenkrig. Vietnamkriget tilldrog sig ett dominerande intresse. Supermakternas
våldsamma rustning hemlighölls och uppmärksammades därför inte.
Ett brev betyder så mycket. Nu gällde det Urban Waldenströms berömda brev som
är upprinnelsen till SLMK. Naturligtvis skrev jag under uppropet och blev medlem i
den nystartade föreningen Svenska läkare mot kärnvapen.
1982 blev ett händelserikt år. Min professur och min
medicinska forskningsrådsgrupp fördes över till Uppsala
Universitet. Samtidigt fick jag överläkaransvaret för en
ny brännskadeintensivvårdsavdelning (BIVA). Av detta
skulle jag bygga upp ett så kallat brännskadecentrum;
forskningslab, BIVA, operativ verksamhet och undervisning.
Jag skulle vidare avsluta ett SIDA-projekt i Portugal
och tillsammans med “the flying doctor of Africa”, dr Wood,
starta ett WHO-projekt: “Prevention of Burns in Kenya”. Jag
hade just föreslagits som Chairman of the Disaster Committee
of the ISBI. Mot slutet av året kom en förfrågan från
SLMK:s valnämnd. “Kan du tänka dig att bli ordförande
i riksstyrelsen?”
39