Så föddes mitt engagemang - Svenska Läkare mot Kärnvapen

ial till min information om de medicinska effekterna. Jag började lyssna på band från
olika konferenser med min bristfälliga engelska och jag åkte på möten bl.a. på Karolinska
Institutet för att höra Bernhard Lown, grundare till IPPNW. Han blev också
en kraftfull inspiratör för mig. Likaså gjorde den australiensiska barnläkaren Helen
Caldicott och hennes film “If you love this planet” ett oförglömligt intryck på mig.
När Infobladen började komma och när WHO’s ”Effects of Nuclear War on
Health and Health Services” kom 1984, blev det betydligt lättare.
Första anförandet skulle vara på biblioteket i hembyn och det var inte så självklart. Där
var de rädda för att få se “sovjetröda flaggor “ på torget och en lokalpolitiker sa att hon
var “emot allt fredsarbete” så vi fick gå någon annanstans. Dessutom fick jag besked att
jag absolut inte skulle få tala på ortens Rotary. Jag blev kraftigt kränkt och helarg och
beslöt därför att visa dem att världens ödesfrågor var ett ansvar för dem också.
Vrede visade sig vara en bra drivkraft, som jag inte var van vid.
Vid en stor samling i västra Skåne blev jag skrämd och oroad och än mer övertygad
att vår information behövdes. En riksdagsman, som också satt i försvarsutskottet,
reste sig och sa efter en av mina redogörelser från Hiroshima: “Tro inte vad Christina
säger. Detta kan inte drabba oss i Sverige för vi har så stabilt byggda hus.” Det blev en
stark reaktion i lokalen och sedan behövde jag inte säga så mycket mer.
Det blev via Rotary som jag först fick den största uppbackningen och förståelsen;
mycket tack vare en mycket aktad lagman som var distriktsguvernör blev jag ombedd
att vara huvudtalare på en stor konferens i Lund 1984. Först var arrangörerna skeptiska
och rädda för demonstrationer om jag skulle tala!!
Titeln fick kamoufleras till “Finns det hopp för människan i kärnvapenkrigets
skugga”.
Om det var någon som var rädd... skraj... så var det jag när jag klädde om i källargaraget
till Stadshuset i Lund! Det var viktigt hur man var klädd! Flera hundra gubbar!
Det var bara gubbar på den tiden. (Nu är jag sedan flera år själv med, och arbetar
mycket för att samla in pengar till Rotarys Läkarbank i tredje världen.) Det tog exakt
30 minuter! Det var dödstyst. Jag förstod senare att varken de eller jag var riktigt de
samma efteråt. Mitt engagemang fick ny kraft.
Det följde en lång, lång rad av föredrag genom åren, bortåt ett par hundra vad jag
kommer ihåg, för sjukvårdspersonal, militärer, hemvärn, lärare, kyrkor, konfirmander,
skolelever, föreningar...
Biskopen i Lunds stift såg till att alla präster fick höra om riskerna med alla
världens kärnvapen. Tillsammans med en överstelöjtnant från Milo Syd åkte jag runt.
Först fick jag lära mig att en svensk bara skall “borsta av lite radioaktivt damm från
regnkappan” efter en atombombsdetonation. Men alltefter som tiden gick övertog min
35