Så föddes mitt engagemang - Svenska Läkare mot Kärnvapen

ann marie Janson lang
Docent i neurovetenskap, under flera år på 1990-talet
kontaktperson i WHO för IPPNW.
Intervju med Ann Marie Janson Lang, skriven speciellt för jubileumsskriften
Hur börjar ett engagemang? Vad är det som gör att en del människor lägger ned tid
och kraft på att försöka förebygga de stora hoten mot mänskligheten? Medan många
andra, de flesta, förhåller sig passiva. Frågan, som länge funnits i mitt bakhuvud, får
förnyad aktualitet när jag träffar läkaren och forskaren Ann Marie Janson Lang som
under ett antal år spelade en avgörande roll för den internationella läkarrörelsen
IPPNW:s framgångar i kampen mot kärnvapen.
Att höra henne berätta om sina år först som internationellt engagerad medicinstudent
och sedan som kontaktperson i WHO för den internationella läkarrörelsen
mot kärnvapen är som att ta del av en rafflande deckare. Mer om det strax. Men först,
hur började det?
Ann Marie Janson Lang vet precis när hon bestämde sig för att bli läkare. Hon
var sex år, satt uppe på kvällen framför teven och vägrade gå och lägga sig. Föräldrarna
var inte glada, skulle hon nu börja trilskas igen? Men
flickan hade sina skäl, hon hade märkt att när hon låg
ned kunde hon inte andas.
– Med viss möda lyckades jag övertyga föräldrarna
att jag faktiskt var sjuk . Till slut sa jag till dem:
”Om ni inte kör mig till sjukhus nu så dör jag!”
Då blev det fart på föräldrarna, de ringde
sjukvården och Ann Marie fick andas i telefon,
hennes andningssvårigheter var tydliga.
Beskedet var att hon ögonblickligen måste till
Karolinska. ”Har ni bra nerver så kör henne hit
själva, jag tror inte vi hinner skicka någon ambulans”,
sade sjuksköterskan de talade med.
– Jag kommer ihåg den bilfärden. Pappa
körde mot rött ljus, det var i sista mi-
25