Så föddes mitt engagemang - Svenska Läkare mot Kärnvapen

24
inte bara skulle vara politiskt förankrat utan också ideellt kändes både naturligt och
nödvändigt. Och det kommer att behövas så länge vapnen finns kvar.
Läkare mot kärnvapen var resultat av ett starkt initiativ från några få unga kollegor. De
lyckades få genomslag för idén genom att beskriva kärnvapenvansinnet i ett professionellt
medicinsk perspektiv. I Läkartidningen gjordes upprop till Sveriges läkare efter
det att en stor del av landets ledande medicine professorer undertecknat en rekommendation
att vi som yrkeskår skulle ta ställning. Några år senare hade flera tusen
kollegor betalat medlemsavgift.
Vid föreningens första möte i Stockholm kom vi fram till att det behövdes
ett gemensamt forum, ett ”Infoblad”. Jag fick ansvaret för tidningen som vi gav ut
regelbundet fyra gånger årligen. Framställningen var ganska omständlig och komplicerad
eftersom ordbehandling med datorer i början av 80-talet inte var användbar
för oss amatörer. Rent praktiskt innebar redigeringsarbetet att artiklar skulle hyfsas,
skrivas och klippas ut, rubriker gnuggas, texter och bilder monteras sida för sida innan
tryckeriet slutligen kunde ta hand om reprofoto och offset. Proceduren var tidskrävande,
för varje nummer behövdes åtskilliga nätter och helger. En reflexion som jag
minns mycket väl var när vi under första året skulle sända drygt 1 500 Infoblad till
medlemmarna runt om i Sverige. Då hade vi ännu inte någon datafirma som skötte
adresshållningen utan man fick vackert sitta och skriva utan ark med etiketter, en efter
en. Just den här tidningen innehöll information som måste komma ut före en viss dag.
Några medlemmar och deras vänner och bekanta hade kommit överens om att samlas
den dagen hemma hos mig och packa. Men den ene efter den råkade få förhinder och
plötsligt var det bara jag kvar. OK då, stoppa i kuvert, klistra etiketter och frimärken
går väl bra att göra själv. Och så blev det. Men att 1 500 är så många var en fullständig
överraskning! Timme efter timme långt in på natten innan allt var klart att läggas på
posten.
Och reflexionen då? Jo: Här sitter man och suckar över att stoppa 1 500 tidningar
i kuvert och tycker att det är många. Men det finns faktiskt 30 000 kärnvapen runt om
i världen, var och en med så mycket förstörelsekapacitet att Hiroshimabomben var en
lilleputt.
Ibland återkommer jag till denna tanke: hur ofta är det inte som vi käckt handskas
med våra stora tal och känner oss så duktiga. Ofta har vi i själva verket för länge sedan
tappat både förståelse och insikt om vad vi håller på med. Kanske skulle vi lite till mans
må bra av att emellanåt stoppa budskap i några tusen kuvert och skicka iväg? ■