Så föddes mitt engagemang - Svenska Läkare mot Kärnvapen

pristagaren professor Joseph Rotblat och läkaren Helen Caldicott.
Så rullade det vidare. Jag fick lära mig, inte hur man skapar men väl fångar in och
cementerar en opinion. (Detta var alltså i början på åttiotalet, före PR och mediekonsulternas
tid. Det var inte omöjligt att som amatör skriva ihop ett material där både
budskap och förpackning klarade sig utan PR-förgyllning.)
Föreningsbildandet
Urban skrev (mars-april 81) till ett tiotal professorer och lät även budskapet om den
planerade svenska föreningen spridas självständigt, som ringar på vattnet. I september
skrev han till mig att han hade ett 25tal professorer, som var villiga att underteckna en
appell som planerades i Läkartidningen. Denna appell var en översättning till svenska
av ett uttalande från IPPNWs första internationella kongress. Appellen låg till grund
för det upprop om en namninsamling bland läkare mot kärnvapen som följande år
cirkulerade internationellt.
“I vår egenskap av läkare vill vi uttrycka vår djupa oro inför det hot mot människors
liv och hälsa … svävar idag över hundratals miljoner människor. ... oerhörda
summor till krigsmaterial medan tiotusentals människor dör varje dag i behandlingsbara
sjukdomar … Den har också sitt pris i psykiska skadeverkningar.”
I september skickade även jag ut en förfrågan om intresse för undertecknande,
till samtliga professorer vid medicinska fakulteten i Lund. Jag kunde i denna förfrågan
meddela att ett 60-tal svenska professorer redan anmält sitt intresse för att underteckna
appellen. Och i nr 48/81 av Läkartidningen publicerades så appellen, undertecknad
av ordföranden i Läkarförbundet och Läkarsällskapet samt inalles 134 professorer vid
medicinska fakulteter. Nästa steg i planeringen var ett möte i Stockholm i början av
december i samband med Riksstämman. Därmed var föreningen SLMK bildad, med
interimsstyrelse, arbetsgrupp och viss byråkrati.
Budskapet fick stor genomslagskraft, redan vid första föreningsmötet på Södersjukhuset
i Stockholm, januari 1982, kunde rapporteras att SLMK hade närmare
1 300 medlemmar. Men, jag minns också den lätta förvirring som grep oss när någon
frågade. “Vad ska vi göra? Hur skall vi arbeta? Information blev nyckelordet, informera
oss själva och våra kolleger, informera beslutsfattare, journalister, allmänhet. Kanske
även skolbarn? Då som nu lät detta riktigt. Men - vilken information är adekvat för
t ex våra landstings politiker? Det räcker inte med stora ord, det krävdes även konkreta
budskap. “Hur effektivt är civilförsvaret vid och efter ett kärnvapenanfall? Denna fråga
kunde ju i och för sig lätt besvaras med två ord - “fullständigt ineffektivt” men det
krävdes flera möten, seminarier och symposier för att föreningen och företrädare för
Civilförsvaret på hög nivå skulle kunna enas.
21