Ladda ner numret som PDF - Tidskriften MANA

TEXT:
LINA
MYRITZ
ASYLRÄTTS­
AKTIVIST
Kärlek à la
Migrationsverket
Jag tänker inte skylla alla delar av min skilsmässa på Migrationsverket.
De kan inte rå för att jag har kort stubin eller
att min före detta man gillar att ligga och dra sig i sängen
om morgnarna. De kan dock rå för flera desperata slåi-dörrar-och-gråta-på-köksgolvet-gräl
sprungna ur en outhärdlig
oro för att han när som helst kan gripas och utvisas. De har
delvis ansvar för att vi under flera år levt på existensminimum
utan råd att gå till en riktig tandläkare och att jag fått se mig utkonkurrerad
av smärtstillande tabletter.
Dagens regelverk främjar inte direkt en tillitsfull och harmonisk
relation, trots att det vid en första anblick vore lätt att
tro att Migrationsverket kryllar av romantiker. Varför skulle
annars just en kärleksrelation mellan två vuxna människor betraktas
som så viktig att asylsökande som nekats tre, fyra, fem
gånger helt plötsligt är välkomna att stanna?
Märk väl att kärleken inte får se ut hursomhelst. Såväl lagtext
som praxis menar att romantisk kärlek är långt mer självklar
än den kärlek som finns mellan föräldrar och deras myndiga
barn, mellan syskon, mellan bästisar som funnit varandra
under en kvarsittning. Nej, barn som längtar efter sina föräldrar,
de kallas ankare. Och farföräldrar som vill lära känna sina
barnbarn är ”sociala turister”, ekonomiska belastningar med
uppenbarligt ogrundade asylansökningar.
Än mer förbryllande blir det när man betänker att homosexuella
som söker asyl i Sverige på grund av förföljelse till
följd av sin sexuella läggning motas bort med rekommendationen
att stanna kvar i garderoben. Rätten till kärlek verkar
onekligen gälla endast de par som redan har en fot inne i den
svenska gemenskapen, genom uppehållstillstånd eller medborgarskap.
Vidare ska man för att passera som trovärdig antingen vara
gift, och allra helst ha små barn som Migrationsverket kan låta
ta DNA-prov på, eller leva under ”äktenskapsliknande förhållanden”.
Vad nu det betyder. Är det att man har sex? Eller äter
middag tillsammans varje kväll och småpratar om sin dag? Bedömningarna
är så totalt godtyckliga att det är nästintill omöjligt
att skönja ett mönster.
En röd tråd är trots allt Migrationsverkets noja över skenförhållanden,
vilket kanske inte är så konstigt. Det finns ju
många mer eller mindre dåliga anledningar att gifta sig. En
oplanerad graviditet, ekonomiska fördelar, känslomässig
otrygghet. Och att få stanna i Sverige. När alla andra vägar till
ett nytt liv i fred och relativ frihet är stängda återstår kärleken.
Man pratar mycket om att värna asylrätten, men hur ska man
värna kärleken när asylrätten inte längre respekteras? Folk gifter
sig idag för att få skydd. Många är de som då beslutet om
permanent uppehållstillstånd till slut dimper ner i brevlådan
inser att de gått runt med en malande osäkerhet i bakhuvudet
utan att våga formulera frågan ens för sig själva.
– Älskar hon mig verkligen? Eller vill hon vara med mig
bara för att få papper?
För den asylsökande gäller det att anknyta till rätt person.
Alltför många vänner och vänners vänner har av desperation
låtit sig fångas i destruktiva relationer. Två år och flera spruckna
ryggkotor senare är prövningstiden slut och de är fria, men
trasiga. Efter att ha försökt slänga min väninna framför en bil
lutade sig pojkvännen över henne och väste:
– Ska du ringa polisen eller? Nej, just det, det kan du ju inte.
Alla ska i och för sig bli hunsade ordentligt innan de får lov
att stanna. Min man skulle prompt lämna Sverige för att söka
uppehållstillstånd från sitt forna hemland. Strunt samma att
han riskerade ett långt fängelsestraff och tortyr vid återkomsten.
Vi försökte på alla sätt ta oss runt detta. På väg till ambassaden
i Norge vinkade gränspolisen in bussen. De kollade allas
biljetter och frågade vart vi skulle. Min mans handflator fuktades
i mina och öronen susade. Jag hasplade ur mig något om
att vi skulle shoppa medan han låtsades sova mot min axel,
varpå tjänstemännen grymtade och gick vidare. När de en
stund senare ledde ut två tonårskillar som suttit längst bak i
bussen och snackat dari gjorde det ont att sitta kvar tyst på sätet.
Regelverket slår hål på solidariteten. Min älskade mot någon
annans.
Resan till svenska ambassaden i Köpenhamn gick lättare
men väl där skakade receptionisten uttråkat på huvudet åt vårt
omsorgsfullt hopkomponerade fotoalbum. Precis när vi var på
väg ut ur dörren kallades min man tillbaka.
– Du, förresten, var är din frus mormor född?
Hans överlägsna leende vittnade om att han tyckte sig ha
kommit på den perfekta frågan, den som skulle avslöja alla
skenäktenskap och spräcka alla fasader. Han log som om
alltihop bara var på lek.
Har han aldrig läst en bok, sett en film, känt hjärtat slå en
volt? Kärlek är ingen jävla lek. Den är fantastisk. Rätt hand i
ryggslutet och världen känns plötsligt lite mer som den ska.
Migrationsverket förstår inte det och när kärleken dessutom
slår sig fri från den traditionella står de totalt handfallna. För
vad är egentligen ett ”skenäktenskap”?
Om en vän gifter sig med en annan för att denne andre ska
få stanna i Sverige, är det då inte en kärleksakt? Är det inte kärlek
så det räcker och blir över att folkbokföra sig som sambo
med någon som är förtryckt i sitt forna hemland trots att man
inte har en parrelation med den personen? Det är så vi måste
älska och älska så mycket vi bara pallar, bortom trovärdighetens
alla gränser.
41
MANA 1–2 2012
TEMASIDOR