Ladda ner numret som PDF - Tidskriften MANA

FILMFESIVAL
GÖTEBORGS
FILMFESTIVAL
58
MANA 1–2 2012
Arabisk vår i fokus under
Göteborgs filmfestival
Temat för årets upplaga av Göteborgs Filmfestival var
arabisk film. Motiveringen till valet av tema var den
arabiska våren, och många filmer under festivalen hade
också anknytning till den våg av folkliga protester som
sköljt över de arabiska länderna.
I dokumentären No More Fear av den tunisiske
regissören Mourad Ben Cheikh får vi följa människorättsaktivister,
advokater och journalister under de
folkliga protester i Tunisien som slutligen ledde till
diktatorn Ben Alis fall. Repressionen som verktyg för
att härska fungerar bara så länge människor är rädda,
men det tunisiska folket hade bestämt sig för att inte
låta rädslan styra längre.
Den tunisiske regissören Elyes Baccar tar i Rouge Parole
vid där No More Fear slutar. Filmen dokumenterar
den explosion av folkliga protestyttringar som följde av
en nyfunnen yttrandefrihet efter störtandet av Ben Ali.
Vanliga människor trädde nu fram och gjorde sina
röster hörda. Dokumentären stoppades redan två veckor
efter att den hade börjat visas i Tunisien, berättar
Baccar som gästar festivalen. ”De människor som
gjorde revolutionen är inte desamma som de som nu
tjänar på den”, menar han.
Den egyptiske regissören Mohamed Diab kommer
också in på frågan om den arabiska våren när han gästar
filmfestivalen, trots att hans nya film bara indirekt
anknyter till den. Cairo 678 är en välgjord och spännande
spelfilm om sexuella trakasserier i Egyptens huvudstad.
Den arabiska våren har lett till att kvinnor i
Egypten har börjat tala om sexuella trakasserier, menar
Diab. Själv spelade han in Cairo 678 för att stärka kvinnor
och uppmärksamma ett problem som det länge
talades tyst om. Filmen handlar om tre unga kvinnor
som får nog av att utstå de dagliga trakasserierna och
bestämmer sig för att slå tillbaka. Medan män tidigare
kunde trakassera kvinnor ostraffat börjar polisen nu
intressera sig för fenomenet. Det gäller att skydda
männen mot kvinnornas hämnd.
Även om sexuella trakasserier sker över hela världen,
finns det enligt Diab en laglöshet som gör kvinnor mer
utsatta i Egypten. Ingen vågar anmäla, så männen kan
ostraffat fortsätta. Den skam som är förknippad med
sexuella trakasserier leder till att både män och kvinnor
skyller på offret. Diab berättar att han hade svårt att
hitta skådespelerskor till filmen. ”De ville inte spela
offer för sexuella trakasserier – så stort stigma är det!”
Förtryck föder motstånd, men oftast handlar varda-
gen om att försöka klara sig bäst det går: anpassa sig eller
fly – emigrera. Rough Hands är en spelfilm om att
överleva i det fattiga och korrupta Casablanca. Den
unga skolfröken Zaida måste förstöra huden på sina
händer för att kunna förena sig med sin trolovade i
Spanien. Spanjorerna vill nämligen bara ha kvinnor
som är vana vid hårt kroppsarbete – slavar. Mustafa är
en ogift medelålders barberare hos välbeställda människor,
men hans egentliga yrke är att förmedla mutor.
Rough Hands lyckas på ett förunderligt sätt vara både
feelgood-film och otroligt sorglig.
Precis som Rough Hands handlar den irakiske
regissören Mohamed Al Daradjis dokumentär In My
Mother’s Arms om den dagliga kampen för ett värdigt
liv. Efter årtionden av krig har Irak 800 000 föräldralösa
barn. Många lever på gatan. De statliga barnhemmen
är fängelser där barnen utsätts för våld eller våldtäkter.
In My Mother’s Arms är en hjärtskärande dokumentär
om föräldralösa pojkar på ett privat barnhem i
Bagdad. Kameran följer närgånget pojkarna när de berättar
om sin längtan efter en mor som håller om dem
och om vad de har blivit utsatta för. Det är en berättelse
om en korrupt och ineffektiv statsapparat, och om
det dagliga våld som berövar barn deras barndom.
Man kan knappast tänka sig något mer aktuellt och
angeläget än att lyfta fram arabiska filmer just nu. Men
kanske är det för tidigt för riktigt bra filmer om den
arabiska våren. Kanske behövs det lite rekyl för att riktigt
förstå vad denna våg av folkliga uppror kommer att
få för betydelse för folken i de arabiska länderna.
Catherine Holt, redaktionsmedlem
ELFTE SEPTEMBER &
ANDRA TERRORDÅD
GUNNAR WALL
Semic förlag
Läsvärt om
11 september
På några få ögonblick gick den 11 september 2001 till
historien.
Inför rullande tv-kameror stod det plötsligt fruktansvärt
klart: inte bara ett utan två fulltankade passagerarplan
hade dundrat in i de 110 våningar höga tvillingtornen
i New York. Kort därefter träffades Pentagon.
Nästan mest förvånade blev de amerikanska militärer
som i början av september 2001 övade sig på simulerade
flygplanskapningar, både av den äldre typ då terrorister
tilltvingade sig passagerarplan och krävde förhandlingar
och en mera aggressiv sort där terrorister hotade spränga
plan och attackera geografiska mål. Just om morgonen
den 11 september tänkte man sig en kapning då piloten
skulle tvingas sätta kurs på en ö i Förenta staternas närhet
som starkt påminde om Kuba.
Men varför kom larmet en timma tidigare än väntat?
Förvirring utbröt – och skräck, när alla, militär och amerikansk
allmänhet, insåg att kaparna inte på gammaldags vis
var beredda att förhandla med passagerare som gisslan.
Kaparna och deras passagerare hade gått upp i rök.
Med sin attack hade de redan framfört sitt budskap. De
hade slagit till mot sin fiendes främsta symboler: World
Trade Center och Pentagon, högkvarter för den amerikanska
storfinansen och den amerikanska krigsmaskinen.
I sin gedigna, faktaspäckade bok har journalisten och
författaren Gunnar Wall ännu en gång grävt sig genom
arkiven och samlat guld. Hans detaljerade berättelse
handlar om alla som drabbades men också om de ansvariga,
inte bara för attentaten den 11 september utan också
för attentatens konsekvenser.
Övrig terror i världshistorien tar Wall bara summariskt
upp i ett avslutande kapitel. Men genom att koncentrera
sig på 11 september har han åstadkommit ett värdefullt
tillskott till terrorlitteraturen.
När det gäller det fjärde planet som kapades den 11
september, känt som Flight 93, vet vi att det startade en
timma senare än de första tre. Alltså fick många passagerare
genom sina mobiltelefoner vetskap om vad som just
inträffat i New York och Washington. Vart var Flight 93:s
kapare på väg? Ville de spränga Vita huset eller Capitolium,
hem för USA:s senat och representanthus? Var det
amerikanska F 16-plan som till sist lyckades ingripa?
Flygvapnet hade verkligen fått klartecken från vicepresident
Cheney att skjuta ned passagerarplan med amerikanska
medborgare ombord.
Gunnar Wall påpekar att man inte definitivt vet vad
som skedde med Flight 93.
Det finns dessutom stora frågetecken kring Vita husets
ovilja att ta till sig tidigare terrorvarningar.
Efter en tid tillsatte regeringen Bush ändå en utredning.
Vem skulle leda den? Jo, ingen mindre än förre utrikesministern
Henry Kissinger. Ställd inför frågan om han
bland klienterna på sin framgångsrika advokatbyrå hade
några som hette Bin Ladin spillde Kissinger kaffe på sig.
Dagen därpå ringde han till Vita huset och från sade sig
uppdraget.
Vilka var då ansvariga för attentaten den 11 september?
I bakgrunden fanns Usama bin Ladin och den organisation,
al-Qaida, som han byggt upp och som fått en fristad
i talibanernas Afghanistan. Men de som ledde och genomförde
attentaten var en grupp unga män som möjligen
kan kallas extremt religiösa men också politiskt medvetna
och engagerade. Inombords var de uppfyllda av ett
glödande hat mot vad som traditionellt kallas Västerlandet.
I min bok Terrorismens historia citerar jag den iransktyske
islamologen Navid Kermani som ser Mohammed
Atta och dennes medterrorister som extremt moderna.
Genom sitt dåd skapade de ett surrogat för den inre mening
som enligt dem fattades i dagens samhälle.
I sitt efterord går Gunnar Wall vidare och diskuterar 11
septembers konsekvenser. Tydligt är att den ganska late
och obegåvade George W Bush fick sin strategi uttänkt av
sina mer intellektuella medarbetare, främst vicepresident
Cheney och försvarsminister Donald Rumsfeld. De bär
ansvar för den fortsatta terrorn.
Långt före den 11 september hade Cheney och Rumsfeld
inriktat sig på att störta Iraks härskare Saddam Hussein.
Afghanistan blev en omväg för det större krig de förberett,
men 11 september-attentaten var för dem en dröm
som gick i uppfyllelse. Nu kunde USA slå till mot ”terrorismen”,
den som definitionsmässigt sätter skräck i människor
för att uppnå politiska resultat. Men gör inte också
makthavarna det? Bedrivs inte terrorism av båda parter?
Gunnar Wall finner märkliga paralleller mellan Usama
bin Ladin och hans bekämpare som faktiskt också utnyttjar
människors fruktan för fasansfulla motståndare. Eller
som förre presidenten Jimmy Carters säkerhetsrådgivare
Zbigniew Brzezinski, ofta citerad av Wall, uttrycker saken:
”Rädsla förmörkar förståndet, förstärker känslor
och gör det lättare för demagogiska politiker att mobilisera
allmänheten bakom målsättningar de vill driva
igenom.”
Björn Kumm, frilansjournalist
59
MANA 1–2 2012