GRÖNDALS- VARVET NATTGIBB PÅ PLAYZ - Situation Sthlm

NATTGIBB 

PÅ PLAYZ 

GRÖNDALS- 

VARVET 

#178 

JUNI 2012 

ÅRGÅNG 17 

PRIS: 50 kronor 

SÄLJAREN ERHÅLLER HÄLFTEN 

KURÖN 

100 ÅR 

DEN LEKANDE 

MÄNNISKAN 

THE NOMADS 

NOOMI”Jag 

skiter 

i att ha 

trevligt” 

RAPACE 

SVERRIR GUDNASON NIKI & THE DOVE SLASH IDA ENGBERG JAMES FREY PELLE UNGER 

1 Omslag.indd 1 12-05-24 10.44.44

stockholm sinfonietta 

 

 

 

 

TUSKEGEE TOUR 2012 

proudly presents 

 

 

 

 

 

20.10 STOCKHOLM ERICSSON GLOBE 

FÖR FLER DATUM SE LIVENATION.SE 



25-28.10 STHLM ERICSSON GLOBE 

EXTRAFÖRESTÄLLNING LÖR 27.10 KL 19.00 

TURNÉPLANER, BILJETTER, NYHETSBREV MM 

GÅ IN PÅ 

2-3 Inneha ll.indd 2 12-05-23 18.19.01

Beautifying Oil är en lättabsorberad olja för kropp, hår och ansikte för omedelbar 

lyster och fuktighetsbevarande eff ekt. Innehåller upp till 99,6 % naturliga ingredienser 

och fi nns i dofterna Coconut, Shea, Chocomania, Olive, Moringa, Mango, Satsuma 

och Sweet Lemon. 

* Köp 3 produkter, få den billigaste på köpet. Gäller bad- och kroppssortiment till och med 6/6 2012. 

thebodyshop.se 

 

ÅRSTIDEN VI LÄNGTAT EFTER ÄR ÄNTLIGEN HÄR. FÖRSÄKRA DIG OM 

ATT INTE GÅ MISTE OM DEN LJUVLIGA VÄRMEN, HJÄLP DIN KROPP BEVARA 

SIN NATURLIGA FUKTIGHET OCH VAR SÅ VACKER SOM BARA DU KAN VARA! 

 

 

 

I 25 år har vårt Community Fair Tradeprogram 

gett oss de bästa ingredienser 

naturen kan erbjuda. Vi får ingredienser 

och accessoarer av högsta kvalitet, 

samtidigt som våra leverantörer får 

en säker inkomst. Tack vare djupa och 

långsiktiga handelsrelationer får våra 

leverantörer bättre levnadsvillkor och 

rättvist betalt för sitt arbete. 

 

 

58-68 Svepet.indd 67 12-05-23 15.59.09

Sally Mann 

Med intima porträtt på sin familj, landskapsbilder från den amerikanska södern och 

fotografier på förmultnande kroppar har Mann tilltalat en stor publik. Hennes konst 

finns representerad över hela världen och hon är en av vår tids mest hyllade fotografer. 

T-bana Slussen, Stadsgårdshamnen 22 | Öppet alla dagar 10–21 (juni–aug 7–21) 

HUVUDSPONSOR PARTNERS 

58-68 Svepet.indd 68 12-05-23 15.59.13 

Foto: Sally Mann

JUNI 

12 Pelle Unger 

Med Springsteen på Grev Turegatan och Sam Shepard över hela världen 

14 Gröndalsvarvet 

Träbåtar, tjära, vräkningshot och kamratskap vid Liljeholmsviken 

30 Kurön 100 år. 

Sedan 1912 har det bedrivits alkoholrehaibilitering på ”Hoppets ö” 

38 Den lekande människan 

Konstnären Tor Svae har målat giraffkranarna på Beckholmen 

58 Svepet 

Sverrir Gudnason, James Frey, Kristoffer Folkhammar, Slash, 

Café Piastowska, Lina Neidestams Zelda, med mera 

#178 

Omslag: 

Eric Broms 

”Genom ett trollslag har våra röster blivit hörda” 

Eftersom du bläddrat hit har 

du redan rippat plasten och 

noterat att det skickats med 

en gåva med det här numret 

av Situation Sthlm – Ljusglimtar 

ur RadioSkugga. En cd med tjugo 

utvalda inslag ur det dryga år av 

radioprogram som varje onsdag 

sänts från Situation Sthlms lokaler på 

Krukmakargatan 36. 

Beslutet att börja sända radio togs 

på samma grunder som beslutet att 

ge ut boken Hemlös – med egna ord: 

det låter människor i hemlöshet och 

socialt utanförskap ges möjligheten 

att formulera sin egen historia. Vilket 

ökar både deras känsla av tillhörighet 

och sammanhang samt bidrar 

till ökad förståelse. Det är också 

ERIC BROMS 

därför vi skickar med den som gåva i 

tidningen. Och för att vi tycker att det 

är jävligt bra radio. Vilket heller inte 

bara vi tyckt. 

Efter bara några sända program 

nominerades RadioSkugga till 

Stora Radiopriset 2011 i klasserna 

”Årets närradio” samt ”Årets folkbildare”. 

Och vann kategorin ”Årets 

närradio”. 

Det var i det tacktalet från scenen 

som Johnny Ekebert sedan sa de sju 

numera klassiska orden i rubriken: 

”Genom ett trollslag har våra röster 

blivit hörda.” 

DEN SJÄTTE JUNI bjuds nyblivna 

svenska medborgare och Stockholmare 

på kaffe och kanelbulle i 

Stadshuset och hälsas välkomna till 

Sverige och huvudstaden. 

Är du inte en av dem kan du i 

stället gå förbi Galleri Pelle Unger 

på Grev Turegatan 18 och kolla på 

fyra decennier av Springsteen-bilder, 

tagna av fotograferna Frank Stefanko 

och Danny Clinck. Eller kanske 

göra någonting helt annat – typ kolla 

träbåtarna vid Gröndalsvarvet med 

The Nomads Solna i lurarna eller ta 

med barnen till Tor Svaes värld på 

Lill-Skansen. 

Har du svårt att sova kan du ju alltid 

gå ner på någon av stadens dygnetrunt-öppna 

spelhallar och hänga där 

ett tag. Eller bege dig ut på Djurgården 

natten mellan 4–5 juni och kolla 

upp vad det är Yoko Ono gör där då. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

SID 18 VI SKULLE SVETTAS, HA ONT OCH LIKSOM 

HA ETT RIKTIGT LIV, BARA ATT DET RÅKAR 

UTSPELA SIG I RYMDEN Noomi Rapace om inspelningen av Prometheus med 

regissören Ridley Scott 

26 DE SOM ÄR VANA HÅLLER UT 

TILL MORGONEN Lamin, för kvällen ansvarig för nattgibbet 

på Plaza vid Ringvägen 

FRANK ASCHBERG 

MAGNUS SANDBERG 

5 I huvudet på läsarna 

7 Niki & The Dove 

Har roligast när de spelar fel 

8 Gata fram och tillbaka 

Tatuerare, köttbutiker och sorgbearbetning 

på Tegnérgatan 

10 Maria Hagström 

Om köernas förbannelse 

11 Situation Waldersten 

42 Stolt 

Söder om sanningen 

44 Min plats i stan 

För Curt Ehrström är Raoul 

Wallenbergs torg en viktig plats 

47 Hemma hos 

Tobbe Wahlström i Hässelby strand 

34 DU KAN ALDRIG 

TA SOLNA UR DEN 

HÄR GITARREN Hans Östlund i The 

Nomads drar sin kommungräns 

48 Med egna ord 

Försäljarnas sidor 

57 Korsord 

66 Cyril 

Dyr Champagne ska inte spottas ut 

Niki & The Dove 

Kvart i nio 11 juni kliver Sverige 

in i Fotbolls-EM mot Ukraina. Det är 

tydligen redan svårt att få bord på 

sportbarerna i stan. Turneringen kommer 

säkert att avslutas med någon 

form av bad i Sergel-fontänen efter 

finalen 1 juli. 

De glada badarna kommer dock 

inte vara iförda blågula tröjor. 

Ulf Stolt 

chefredaktör 

& ansvarig utgivare 

ulf@situationsthlm.se 

2-3 Inneha ll.indd 3 12-05-24 11.03.16 

3 

XXX

MEDARBETARE 

Situationister ”Det har varit en grym tid” 

Hanna Samlin 

GÖR: Projektledare för Radio- 

Skugga, Situation Sthlms radioprogram 

som görs av människor 

som lever i utanförskap och 

hemlöshet. 

”RADIOSKUGGA HAR SÄNT i ett år 

nu och det har varit en grym tid. Nu sammanfattar 

vi året som gått med en skiva med höjdpunkter ur 

programmen. Förhoppningen är att många som 

annars kanske inte lyssnar på programmen lyssnar 

på skivan och får upp öronen för hur mycket 

humor, begåvning och kunskap som finns i den här 

gruppen människor. 

På det sättet når vi ett viktigt mål med hela 

projektet, att skapa en mer nyanserad bild av 

människor. Skivan är grymt bra, så jag hoppas 

alla går hem och stoppar den rakt in i datorn eller 

cd-spelaren och börjar lyssna.” 

ALLA MÄNNISKOR ÄR OLIKA. Så enkelt är 

det. Vi har lärt oss det under de 16 år Situation 

Sthlm sålts på gatorna i Stockholm. Vissa har 

säljet i sig, andra lär sig snabbt, några måste 

jobba lite hårdare. När vissa väljer att skrika ut 

sin frustration och ilska väljer andra att skriva 

av sig i tidningen. Några gör både och. 

Situation Sthlm erbjuder hjälp till självhjälp 

Situation Sthlm ges ut av 

Situation Sthlm AB. Tidningen är 

fackligt, partipolitiskt och religiöst 

obunden och kommer ut sista onsdagen 

i månaden 12 gånger om året. 

Situation Sthlm AB ägs i lika delar 

av chefredaktör Ulf Stolt, Rainbow 

Sweden samt Ideella föreningen 

Situation Sthlm. 

Aktiebolaget delar inte ut vinst till 

aktieägarna, allt eventuellt överskott 

återinvesteras i verksamheten. 

STYRELSEN 

SITUATION STHLM: 

Ulf Stolt 


Hans Larsson (ordförande) 

Peter Söderlund 

Den sociala verksamheten 

är en ideell förening. Försäljarna är 

hemlösa eller före detta hemlösa. 

Alla försäljare skriver under ett avtal, 

får en id-bricka med foto och en 

försäljningsplats. 

Den sociala verksamheten består 

bland annat av distribution av tidningen, 

försäljarcafé, skrivarverkstad, försäljarblogg, 

datarum och juridisk rådgivning. 

4 

Värdegrund Situation Sthlm: 

 

 

 

 

 

 

Målgrupp: 

Situation Sthlm är en lågtröskelverksamhet 

som riktar sig till hemlösa, 

f.d. hemlösa och socialt utsatta människor. 

Många ur målgruppen har 

missbruksproblem och/eller är 

drabbade av psykisk ohälsa. 

Syftet med tidningsförsäljningen, 

utöver den inkomst den genererar, är 

att skapa en struktur i tillvaron, stimulera 

till minskat missbruk och genom 

verksamheten få hjälp och stöd. 

Verksamheten erbjuder också 

timanställning, arbetsträning, OSAplacering, 

skrivarverkstad, datorstöd, 

motiverande samtal, juridisk rådgivning 

och diverse aktiviteter. 

Personer som inte omfattas av det 

sociala stöd som samhället erbjuder 

eller inte har några etablerade 

kontakter inom t.ex. socialtjänst, 

kriminalvård eller psykiatri skrivs inte 

in som försäljare av Situation Sthlm. 

Syftet med Situation Sthlms 

verksamhet är rehabilitering med 

arbete som metod. Vår målgrupp 

Peter Laursen 

GÖR: Säljer annonser 

”MITT JOBB PÅ Situation Sthlm 

är att sälja annonser. Jag har nu 

arbetat här i sex år. Ursprungligen 

kommer jag från Ystad men har 

bott i Stockholm i tolv år. Jag trivs 

i stan och med mitt jobb eftersom man säljer en 

bra sak. På fritiden umgås jag med min familj, ser 

matcher med Malmö FF och spelar golf.” 

består av de personer vars stöd från 

Situation Sthlm kompletteras av 

samhällets insatser. 

REDAKTION 

 

 

Ulf Stolt 


08-54595390 

 

Cyril Hellman 

cyril@situationsthlm.se 

08-54595380 

 

Jan Lindström 

 

Jesper Weithz 

 

Jenny Lindroth 

jenny@situationsthlm.se 

 

Maria Hagström 

maria@situationsthlm.se 

 

Hanna Hård 

 

Gerd Eriksson, Ditte Lundberg, 

Henrik Emilson, Maria Lindén, 

Veronica Åström, Jessica Johansson, 

Kicki Beije 

 

 

Magnus Sandberg, Julia Wagner, 

Eric Broms, Frank Aschberg, 

Lina Neidestam, Jesper Waldersten, 

Sofia Runarsdotter, Joel Nilsson, 

Martina Holmberg, Patricia Reyes 

För osignerat material svarar 

redaktionen. 

Redaktionen ansvarar ej för insänt 

icke beställt material. 

 

www.situationsthlm.se 

 

red@situationsthlm.se 

 

Forssa Print 2011 

 

158000 läsare 

(Orvesto konsument 2011:1) 

 

38300 ex/mån (TS helår) 

ISSN: 1400 - 4437 

LEDNING & ADMINISTRATION 

 

Pia Stolt 

pia@situationsthlm.se 

08-54595387 

 

Lilian Dahlqvist 

lilian@situationsthlm.se 

08-54595386 

Maria Hagström 

GÖR: Frilansjournalist 

”I VARJE NUMMER gör jag 

intervjuer med Situation Sthlmförsäljare. 

Den här gången har 

jag hälsat på hos Tobbe i hans 

första lägenhet någonsin och jag 

har tittat på statyer med före detta konsthandlaren 

Curt. Jag har också åkt båt till behandlingshemmet 

Kurön för att strosa runt i solen, titta på ormar, 

dricka kaffe och se att Fredrik är mycket nyktrare 

än senast jag såg honom. 

Gillar variationen som journalistyrket kan ge. När 

jag inte skriver för Situation Sthlm kan jag hittas 

skrivande om allt från betong till mode. Och skriver 

jag inte hittar man mig i löpspåret. Snart dags för 

Stockholm Marathon. Giv mig styrka.” 

genom meningsfull sysselsättning med tidningsförsäljningen 

utifrån varje individs villkor. 

Utöver möjligheten att tjäna egna pengar erbjuder 

vi också juridisk hjälp och stöd i kontakten 

med bland annat myndigheter. 

När du köper Situation Sthlm ger du säljaren 

inte bara reda pengar utan mycket, mycket 

mera. Tack. 

 

Krukmakargatan 34A 

118 51 Stockholm 

 

08 -54595391 

 

08 -6687909 

 

556649-1071 

 

pg. 255989-6 

bg. 5774 -9327 

SOCIAL VERKSAMHET 

 

Jenny Lindroth 

jenny@situationsthlm.se 

08-54595388 

 

Ingmari Olofsson 

ingmari@situationsthlm.se 

08-54595391 

Camilo Pardo 

camilo@situationsthlm.se 

08-54595391 

Mariah Jansvik 

mariah@situationsthlm.se 

08-54595391 

 

08-54595381 

 

Måndag till fredag kl. 8–15 

Lördag kl. 10–14 

 

pg. 281918 -3 

bg. 5357-3259 

 

901919-1 

 

802411-1497 

ANNONSERING 

& PRENUMERATION 

Herman Sundgren 

herman@situationsthlm.se 

08-54595394 

Peter Laursen 

peter@situationsthlm.se 

08-54595396 

 

12 nummer kostar 660 kronor 

 

situationsthlm@pressdata.se 

4-5 Medarb + brev.indd 4 12-05-24 09.18.38

I huvudet på läsarna ”Norra Europas bästa glass 

tillverkas och saluförs på Dolce Sicilia i Malmö” 

Tack för intervjun 

med Thorsten Flinck 

Tusen tack till er alla som arbetat 

så flitigt, göra intryck med mera att 

verkställa denna fantastiska tidskrift 

och göra klar för oss läsare att 

njuta av. Jag har inköpt denna 

tidskrift de senaste tre månaderna 

av olika personer i olika delar av 

Stockholm. 

Alla tre personer som så sålt har 

påvisat sitt deltagande med denna 

skrift. 

Jag har läst så mycket onödigt 

tjat om de olika karaktärer de 

personer som gör och är ansvariga 

för en del av försäljningen att jag 

blir trött. 

Varför negativa – uppskatta dem 

i stället. 

Jag vill samtidigt tacka er för ett 

underbart bra reportage om vår 

Thorsten Flinck, som själv säger att 

han gråter blod. 

EMY S 

Första, men 

inte sista, köpet 

För första gången i mitt liv har 

jag köpt och läst tidningen Situation 

Sthlm. Vilken överraskning. 

Tidningen är jättebra och mycket 

läsvärd. 

Det kom en trevlig kille på tåget 

och ville sälja tidningen. Inte många 

var intresserade kan jag påstå. Men 

jag hade inget att läsa och för en 

gångs skull tänkte jag, jag testar 

och gör dessutom killen glad. Ja, 

killen blev glad och jag positivt 

överraskad. 

Jag har gått förbi Situation 

Sthlm-försäljare på tunnelbanan 

många gånger och inte brytt mej. 

Någon gång har det dykt upp 

någon på tåget hem till Dalarna 

och vill sälja tidningen. Alltid trevliga 

men sällan något gensvar från 

passagerarna. 

Nu har jag i alla fall lyckats ändra 

på det och jag ska dessutom försöka 

”göra reklam” för Situation Sthlm 

bland mina vänner och bekanta, 

kanske skriva nåt inlägg i nån annan 

tidning med en uppmaning till läsarna 

att köpa Situation Sthlm. 

Nästa gång jag åker till Stockholm 

kommer jag definitivt att köpa 

tidningen igen. 

Hälsningar, 

TITTI FRÅN FALUN 

Situation Sthlm 

är min vardagslyx 

När jag ska skapa lite vardagslyx 

brukar jag köpa en veckotidning 

och sätta mig på ett kafé och njuta 

av kaffe och tidning. Oftast blir det 

en trädgårdstidning eller ett av de 

magasin som vänder sig till oss 

kvinnor 50plus. Varje gång blir jag lite 

besviken. Så lite av innehållet som 

egentligen berör och angår mig. 

I dag när jag skulle införskaffa 

en tidning för en stunds välbehövlig 

avkoppling hade jag turen att möta 

en person som alldeles utanför det 

fik jag valt sålde Situation Sthlm. Så 

mycket av innehållet som verkligen 

Skriv till I huvudet på läsarna 

Situation Sthlm, Krukmakargatan 34A, 11851 Stockholm. Fax: 08-6687909. 

E-post: red@situationsthlm.se. Skriv namn och postadress (om du har någon). 

Redaktionen förbehåller sig rätten att redigera insänt material. 

berör och angår mig. Det handlar 

om riktiga människor och verkligt, 

vanligt liv. 

Tack för en riktigt bra tidning! 

MARIE LIDSKOG, ÖREBRO 

Här får ni 

ett glasstips 

Sitter och läser Cyril Hellmans 

glasskrönika och tackar och bugar 

BREV 

för tipset La Gelateria Italiana. Dock 

hävdar jag tills jag blivit motbevisad 

att norra Europas bästa glass 

tillverkas och saluförs på Dolce Sicilia 

i Malmö. 

Avlägg ett besök nästa gång ni 

har vägarna förbi, ni kommer inte 

ångra er. 

Vänligen, 

JOHNNY BJUREFJÄLL 

Vi stödjer Situation STHLM 

i arbetet med att hjälpa 

stadens hemlösa till en 

bättre livssituation. 

Kungsträdgården Företag 

Telefon 0752-48 36 58 

www.danskebank.se 

4-5 Medarb + brev.indd 5 12-05-24 09.18.38 

5

HUVUDSTAN 

Stockholmska 

nysvenskar 

INVIGNINGSRIT Varje år på nationaldagen 

anordnas en ceremoni i 

Stadshuset för stockholmare som 

blivit svenska medborgare. Medborgarskapet 

innebär rösträtt i 

riksdagsvalet, möjlighet att jobba som 

polis, åklagare, militär eller på Migrationsverket. 

Dessutom ger det rätten 

att få diplomatiskt skydd. Tanken 

med ceremonin är att den ska vara 

högtidlig och fin. Alla som deltar får 

ett minnesbevis med sitt namn på. 

Hur många bjuder ni in? 

– Runt 3500 personer, ungefär 

800 brukar komma, säger Birgitta 

Asplund Hansen på kulturförvaltningen. 

Ceremonin pågår i en timme och 

både kulturborgarrådet och kommunfullmäktiges 

ordförande håller 

tal. Det hela avslutas med nationalsången. 

Efteråt vankas det fika i 

Gyllene salen. 

Vad blir det till kaffet? 

– Det blir kanelbulle, nån slags 

kaka och så glutenfritt. För den som 

inte dricker kaffe finns det te eller 

röd och gul saft. 

GERD ERIKSSON 

”Grapefrukten är en korsning mellan apelsin och citron. 

Och för mig stod den för Öst och Väst, de två kulturer 

i mitt liv som gav instruktionerna universums kraft. 

Ha roligt med den.” Yoko Onos utställning Grapefruit startar 6 juni på Moderna Museet. 

Fullmånenatten 4–5 juni genomför hon, tillsammans med publiken, två av sina verk på Djurgården. 

6 

Elektronisk sommardans i dagarna två 

DANSIVAL Förra sommaren fick 

Sverige en ny festival tillägnad elektronisk 

musik – Summerburst. I år 

växer festivalen till två dagar, 15–16 

juni vid Stockholms Stadion. David 

Guetta, Tiësto, Axwell och Sebastian 

Ingrosso – listan på artister kan göras 

lång, men få är tjejer. En av dem är 

Ida Engberg. 

– Det har mest blivit spelningar 

utomlands för mig, så det blir jättekul 

att spela i Sverige, säger hon. 

Ida Engberg började sin karriär när 

en dj plötsligt blev sjuk och hon tog 

över, trots att hon bara spelat hemma. 

I dag dj:ar hon på stora klubbar bland 

annat i Berlin och på Ibiza. 

– Ett stort antal svenskar åker 

jorden runt och spelar. Sverige är ett 

land med många producenter men 

inte så många forum att spela på. En 

festival som Summerburst behövs 

verkligen. Jag hoppas det kommer 

fler elektroniska festivaler med 

mindre kommersiell musik också. 

MARIA HAGSTRÖM 

HENRIK MONTGOMERY/SCANPIX 

Mat för en soldat 

UTSTÄLLNING Även om Sverige 

inte varit i en väpnad konflikt med 

ett annat land på drygt tvåhundra 

år har soldater sedan 1600-talet 

utfodrats av svenska armén. 

När Armémuseum inventerade 

sina magasin och fann en massa 

matlagningstillbehör – bland 

annat kokkärl, officersserviser, 

bakugnar och kockvagnar – föddes 

planen på en utställning om 

arméns mat genom århundradena, 

berättar Helena Martinsson 

på Armémuseum. 

– Och det är ju extra kul med 

det matintresse som finns i dag. 

Vi hoppas nå nya grupper som 

är intresserade av mat med 

utställningen. 

Vad som alltid funnits på menyn 

för soldater i fält har varit bröd, för 

att ”fylla ut magarna”. Annars är 

ärtsoppan den maträtt som mest 

förknippas med armén. 

– Jag tror att ärtsoppan var 

populär för att den var hyfsat lätt 

att laga, varm och att den mättade 

bra. 

Nya tider kräver dock ny soldatmat 

– allergier och att allt fler 

väljer vegetariska alternativ har 

tvingat arméns dietister att skapa 

nya, frystorkade stridsportioner. 

– I dag kan man välja glutenfri 

mat, laktosfri, och även vegetariskt 

bland våra stridsportioner. 

Det finns dock ingen soldatmat 

särskilt anpassad för människor 

med annan religion. 

ULF STOLT 

FOTNOT: Utställningen ”Mat för en 

hel armé” öppnar 1 juni. 

6-11 Huvudstan.indd 6 12-05-23 15.08.53

DEBUTDAGS MALIN OCH 

GUSTAF SLÄPPER SKIVA UNDER 

HEMLIGHETSFULLT NAMN 

”Felen var 

roligare 

att spela” 

SKIVDEBUTERANDE NIKI & The Dove 

har sin bas i London men vi träffas i 

deras studio i Vasastan. 

– Vi bor för tillfället i London 

eftersom skivbolaget vi sajnade med 

är där och alla andra vi jobbar med, 

säger Gustaf Karlöf. 

Hur träffades ni? 

– Malin är från Göteborg och jag 

bodde där i några år. Vi var ett stort 

kompisgäng som spelade mest för 

skojs skull. För två år sen bestämde 

vi oss för att sätta oss ner och skriva 

ihop på ett mer koncentrerat sätt. 

Har ni alltid hållit på med elektronisk 

musik? 

– Jag har hållit på med elektroniska 

projekt länge men jag har även 

gjort annat som varit mer traditionell 

pop, säger Malin Dahlström. 

– Jag har sysslat med sånt som 

improvisation, att göra musik i 

stunden. Det finns en lockelse i det 

och det har jag gjort sen jag var tolv. 

Jag tyckte pianoläxan var tråkig och 

svår och det blev hela tiden fel. Men 

de där felen var roligare att spela 

och det blev små konstiga låtar. Så 

improvisation och pop har alltid legat 

mig nära, säger Gustaf Karlöf. 

Vad är bakgrunden till namnet Niki 

& The Dove? 

– Det behåller vi för oss själva. Det 

finns en tanke bakom det. Det är kul 

om man inte presenterar exakt vad 

vi har tänkt med det utan försöker 

ha det öppet för lyssnare, som kan 

försöka få sin egen färg på det. Vi 

lever i ett samhälle som är så informationshungrande. 

Det ska finnas 

information om allting i detta nu. I och 

med våra telefoner och allt finns ett 

sånt enormt informationsflöde att det 

har gått över styr. Det finns ett värde 

i att hålla vissa saker orörda och få 

människor att tänka lite själva. Det är 

skönt att inte uttala vissa saker. 

CYRIL HELLMAN 

6-11 Huvudstan.indd 7 12-05-23 15.09.00 

PATRICIA DE REYES 

7

GATA FRAM OCH TILLBAKA 

Tegnérgatan, 

klockan 15.28 –16.27 

Mellan Barnhusbron och Jarlaplan ryms en hel del, både 

av världen utanför och världen innanför – det spelar ingen 

roll om du är full, frälst eller finsmakare. Och ingenting 

vet om August Strindberg. TEXT ULF STOLT FOTO MAGNUS SANDBERG 

8 

DET LIGGER EN ensam lilja vid Strindbergsmonumentet 

i Tegnérlunden, 

precis framför där det står inskrivet 

att det är gjort av Carl Eldh, att det 

restes 1942 och att det skedde som 

”gåva genom insamling”. 

Det är fem bänkar runt monumentet. 

Det sitter en person på varje bänk. 

En äldre man – han har ”Du är min 

man” med Benny Anderssons orkester 

som ringsignal – blir uppringd av 

sin fru. Av samtalet kan man utröna 

att hon blir aningen irriterad över att 

han druckit ”några öl”, och därför inte 

kan ta bilen och komma och hämta 

henne där hon nu befinner sig. 

När de lägger på viker han ihop 

boken han satt och läste, stoppar den 

6-11 Huvudstan.indd 8 12-05-23 15.09.07

i kavajfickan och går trappstegen ner 

till Tegnérgatan. 

En kvinna i gul klänning tar plats 

på den lediga bänken direkt, sparkar 

av sig skorna och drar tårna genom 

gruset, blundar och vänder ansiktet 

mot solen. Men behåller hela tiden 

en hand på handväskan hon ställt 

bredvid sig på bänken. 

Vid foten av trappan ner mot 

Tegnérgatan står en röd soptunna, 

avsedd enbart för engångsgrillar. 

OM AUGUST STRINDBERG i dag skulle 

ställa sig i samma fönster som där 

han en gång ställde ut ”sin finaste 

lampa” som tack för priset han 

tilldelades av Stockholms arbetare- 

kommun det år han dog skulle han 

nog ha blandade synpunkter på de 

olika verksamheter som nu inryms i 

affärslokalerna i hans gamla kvarter. 

Lutade han sig ut skulle han 

kunna se Köttbaren tvärs över gatan, 

bredvid den Tattoo Sthlm, under sig 

skylten för thaimassage, bredvid 

Köttbaren den internationella bokhandeln 

specialiserad på språken i 

Mellanöstern, en engelsk pub, Seven 

Eleven, den tomma uteserveringen 

– skugga på den sidan – till Rolfs 

Kök, frisersalongen Rufs & Kalufs, 

Gospelcenter med kristen musik 

samt menytavlan till den sydamerikainspirerade 

krogen Supper. 

Dock skulle han inte kunna se 

– det ligger på andra sidan korsningen 

av Holländargatan, på nummer 

24 – entrén till Svenska Institutet för 

Sorgebearbetning. 

PÅ NUMMER 18 är det byggställningar 

utmed fasaden och en container på 

gatan har ätit bort några parkeringsplatser. 

Där byggs tre vindsvåningar 

– två treor på 97 respektive 95 

kvadrat samt en tvåa på 56 kvadrat. 

De ska vara klara till sommaren och 

när jag ringer mäklaren på numret 

på markisen är de inflyttningsklara 

efter semestern. Och till salu. Men 

han räknar med att samtliga säljs på 

en visning. 

Vid en grå parkerad bil utanför 

XXXXXXXXXXX 

Broncos Bar lastar en man ur en 

barnstol och upprepar ordet ”kärlek” i 

stigande kadens en handfull gånger. 

Gunnarssons bok & musik har 

upphört. Och tackar kunderna för de 

här 113 åren. På trottoaren utanför 

Orkidéspecialisten står en gammal 

dam med ett butiksbiträde. Hon väljer 

mellan två olika, kan inte bestämma 

sig. Hon väljer den vita till slut. Med 

kruka. Café Piastowska har dörren 

på vid gavel men har inte öppnat 

ännu. På uteserveringen snett emot 

är alla bord i solen upptagna. 

Två motorcyklar står och varvar vid 

rödljuset. När det slår om svänger 

den ena höger ner på Birger Jarlsgatan, 

den andra rakt fram. 

6-11 Huvudstan.indd 9 12-05-23 15.09.14 

9

KRÖNIKA 

Kö. Kort ord för något som alltid 

är för långt. Dö. Det är känslan. 

Köande är själsdödande. 

Vår kökarriär börjar redan när 

vi sätts i förskolekö. När vi köat oss 

in rusar vi omkring på förskolegolvet 

och rakt in i en bordskant. Då får vi 

lära oss att även om man har hål i 

huvudet måste man vänta. Det är kö 

på akuten. 

Under första besöket på Gröna 

Lund står du i en evighetskö till en 

karusell bara för att få höra att du är 

för kort. Torkar tårarna och sedan kissar 

du på dig när toakön är för lång. 

Dagen kan inte bli mer förstörd. 

I vuxen ålder gör vi kalkyler inne på 

Ica i försök att räkna ut vilken kö som 

10 

MARIA HAGSTRÖM TROTS NOGGRANNA UTRÄKNINGAR 

KAN MAN ÄNDÅ HA OTUR OCH HAMNA BAKOM EN 

KÄRRING SOM INTE KAN HITTA SIN PLÅNBOK 

snabbast leder fram till kassan. Trots 

noggranna uträkningar kan man 

ändå ha otur och hamna bakom en 

kärring som inte kan hitta sin plånbok. 

Sedan står du i bilköer, krogköer, 

bostadsköer och någon myndighet 

ger dig plats 78 i en telefonkö. Du 

får lyssna på hissmusik när du väntar 

på att komma fram till fel person som 

kopplar dig vidare till nästa kö och 

plats 56. 

MEN DET ÄR när man är på flygplatsen 

man inser att vi är köskadade. 

Långt innan flygplanet går ringlar 

en lång kö vid gaten. Inte kommer vi 

ombord snabbare för det. Köskadan 

blir ännu tydligare när du efter 

köande i flygplanets mittgång klivit av 

och kommit till den italienska staden. 

Du går och handlar och radar upp 

dina matvaror prydligt i en kö på kassabandet. 

Först är det mjölkens tur, 

sedan osten, streckkoden åt rätt håll, 

brödet, tomaterna… Sedan märker 

du att de andra kunderna stirrar på 

dig. Det är när man då ser deras berg 

med mat på bandet, huller om buller, 

som man liksom skakas i grunden. 

Men traumatiserad blir du först om 

du åker italiensk bilfärja där samtliga 

bilar försöker tränga sig ut genom 

den smala öppningen samtidigt. I 

oljudet av svordomar och röran av 

vevande nävar inser du kanske att 

köer är bra trots allt, bara du slapp 

stå i dem. Tänk om du kunde hyra en 

kines. 

PÅ RIKTIGT, i Shanghai kan man 

hyra människor som står i kö åt en. 

Undrar vilka tidigare erfarenheter 

som efterfrågas när man söker 

jobbet som professionell köare. Det 

händer tydligen också att företag hör 

av sig till köarna för att köpa en kö så 

att deras butiker ska se populära ut. 

Kanske vore detta något att fundera 

på för vissa Stockholmskrogar, fast 

där råder förstås inga kösystem. Och 

man börjar förstå att köskadan kan 

botas om man har lite pengar. Eller 

så tar du bara en nummerlapp och 

väntar på din jävla tur. 

6-11 Huvudstan.indd 10 12-05-23 15.09.17

SituationWaldersten 

6-11 Huvudstan.indd 11 12-05-23 15.09.23

Från mitten av åttiotalet och några år framåt var Pelle Unger restaurangchef på Café Opera. I dag hänger 

han bildkonst – inte sällan rockfotografier – på väggarna i sitt galleri på Grev Turegatan. När han inte letar 

efter ett specifikt fotografi av Sam Shephard. TEXT ULF STOLT FOTO MAGNUS SANDBERG 

BILDHANTERARE 

På Pelle Ungers visitkort står det ”in i 

gången vid Filippa K” inom parentes 

efter adressen – Grev Turegatan 18 – 

till hans gallerilokal. För det är inte 

självklart att hitta den även om man har gata 

och nummer rätt och får syn på affischen för 

utställningen som står lutad mot väggen till 

höger om ingången. Inne i passagen är det 

bara två gråa diskreta skyltar där den ena 

visar in i gången, den andra uppför trappan. 

Men väl ovan trappan går det inte att 

gå vilse. Pelle Unger Galleri är en ganska 

anspråkslös verksamhet – två rum, det ena 

mer än dubbelt så stort som det andra: ett 

bord mitt i det stora rummet med några 

fototidningar på, två stolar, utmed kortväggen 

en dator, lite blandad kontorsutrustning, 

en trave fotoböcker. 

Från mitten av åttiotalet och några år 

framåt, när Café Opera hade sin verkliga 

storhetstid, var Pelle Unger restaurangchef 

där. Men när han blev småbarnspappa klev 

han av och det konstintresse som under 

tiden på krogen mest varit bara ett intresse 

blev mer än så. Och Pelle Unger hade alltid 

tyckt om bilder – läste Time och Life Magazine 

när de var tjocka, bildburna magasin. 

Dessutom hade han lärt känna både Christer 

Strömholm och Anders Petersen genom 

jobbet på krogen. 

– Christer Strömholm hade en utställning 

på Moderna Museet 1986 och han ville att 

Café Opera skulle sköta cateringen. Det var 

första gången jag träffade honom, vi gick 

runt och han visade sina bilder, berättade 

lite om dem. Sånt satte ju sina spår. Jag kände 

ju Christers son Joakim som gick mycket 

på Café Opera. 

Hur han träffade Anders Petersen minns 

han inte lika tydligt, men tror att det var 

Leif GW Persson – också han en frekvent 

gäst på Café Opera – som gav honom boken 

Fängelse som de båda gjort tillsammans. 

Den första utställningen med Christer 

Strömholm i Stockholm hade han 1997, det 

år Christer Strömholm fick Hasselbladspriset. 

Dessutom hjälpte han till med kontakten 

och såg till att det blev en Christer Strömholm-utställning 

på Centro de la Imagen i 

Mexico City samma år. Tre år senare ställde 

han ut Anders Petersen första gången. 

– Det sålde okej, främst för att jag sagt till 

en del vänner och bekanta att ”det här är 

sånt ni ska ha i era samlingar”. För ibland 

är Sverige verkligen tjugo år efter. Det var 

svårt att jobba med fotografi där en period, 

jag jobbade utomlands då, i USA en del. 

MoMa i New York köpte några Christer 

Strömholmsbilder, jag sålde nån bild av 

Anders Petersen till nåt annat museum. 

EN DAG HAMNADE han vid Bord 400 på Sturehof. 

Han brukade passera där och slå sig 

ner med gästerna – inte sällan kulturpersoner 

av olika skrå och dignitet – då och då. 

Den här gången var det någon som korsat 

inlandsisen, en annan som åkt båt till Nordpolen. 

När frågan kom till honom om vad 

han gjort senaste tiden sa han bara att han 

sett en bild, en jävligt häftig livebild av Jimi 

Hendrix där hans porträtt syns som en del 

av ljusshowen. 

– Då sa killen bredvid mig: ”Jag vet vem 

det är som tagit den bilden – Elliott Landy. 

Vill du ha hans mejladress?” 

– Jag mejlade, men det tog lång tid innan 

jag fick svar. 

Pelle Unger var i New York och försökte 

få till en utställning med Elliott Landy, men 

det fungerade inte riktigt. Trettio års gräsrö- 

kande hade saktat ner honom betydligt och 

när DN-journalisten Betty Skawonius försökte 

intervjua honom ville han bara tala 

om legalisering, inte om sina bilder. 

Vad är det du gillar med rockfotografering? 

– Att en del bilder är rent fotojournalistiska, 

en del är rena kompositioner. Det är 

snapshots, fotograferna kommer nära den 

kreativa processen – eftersom de här fotograferna 

får hänga runt artisterna. 

De fotografer han talar om är bland andra 

redan nämnda Elliott Landy, Dominique 

Tarle – Pelle Unger ställde ut hans Stonesbilder 

från inspelningen av plattan Exile on 

Main Street förra året – och de fotografer 

vars bilder han visar nu: Frank Stefanko 

och Danny Clinch och deras bilder på Bruce 

Springsteen från sjuttiotalet fram till nu. 

– Det är därför det här är så viktigt. Klart 

jag vill tjäna pengar, det ska jag inte förneka 

på nåt sätt, men det handlar också om ett 

tidsdokument, att visa artister – i det här fallet 

Bruce Springsteen – ur olika vinklar och 

tidpunkter, rent historiskt. 

FÖRUTOM TVÅ UTSTÄLLNINGAR per år på galleriet 

på Grev Turegatan – vad det blir i höst 

vet han inte i nuläget – har Pelle Unger ett 

annat uppdrag inom konst: att hjälpa privatpersoner 

att få tag i särskilda konstverk. 

– Jag hade ett uppdrag nyligen med en 

svensk tavla men den kunde jag inte hitta, 

så uppdragsgivaren gick ut i Dagens Industri, 

där fick han svar. Det var ett familjeporträtt 

han letade efter. 

– Ett annat uppdrag jag haft i nio år är att 

hitta ett specifikt fotografi av Sam Shephard. 

Men det verkar hopplöst, jag hittar det inte. 

Fotograferar du nånting själv? 

– Nej. Jag är fullkomligt värdelös. 

PELLE UNGER BOR: I en skånelänga mellan Ystad och Simrishamn utmed gamla kustvägen, ”så jag har inte plats att hänga så många bilder hemma”. 

GÖR: Gallerist och konstdetektiv. Tidigare chef på Café Opera. AKTUELL: Med utställning på egna galleriet på Grev Turegatan 18 med amerikanska fotograferna 

Frank Stefanko och Danny Clinch och deras bilder på Bruce Springsteen från sjuttiotalet fram till nu. Plus några andra artister. 

12 

12-13 Pelle Unger.indd 12 12-05-24 09.23.56

12-13 Pelle Unger.indd 13 12-05-24 09.24.04

14 

14-17 Gro ndalsvarvet.indd 14 12-05-23 18.22.38

Vid Liljeholmsviken jobbar entusiasterna med sina träbåtar. Det är ett 

långsamt men kärleksfullt arbete. Här görs kulturhistoria i ett ruckel fyllt 

av tjärdoft. TEXT VERONIKA ÅSTRÖM FOTO JOEL NILSSON 

GRÖNDALS- 

VARVET 

Alla båtar ligger fortfarande i dvala 

på varvet i Gröndal. Sliprälsen 

leder blint ut mot två stora portar 

där båtarna strax ska rullas ut. 

Till vänster trängs master, segel och 

virke, som sträcker sig upp mot nydragna 

elledningar som löper över takets till synes 

provisoriska bjälklager. 

– Byggnaden hyser våra pärlor. Vi skulle 

aldrig ställa våra båtar här om det var risk att 

den skulle rasa ihop, berättar Per Lesse, ordföranden 

för Träbåtssällskapet Skeppsmyran, 

som har sin verksamhet i byggnaden. 

Förutom de utbytta elledningarna har 

det också ställts in ett återvinningsbås och 

ett torrdass. Bredvid dasset 

sitter en lapp med instruktioner 

om hur man tömmer det. 

Byggnaden har också fått ett 

ansiktslyft genom att fönstergluggar 

fått nytt glas. Bryggan 

Per Lesse. 

har renoverats och invändigt 

har den lilla, men stolta ”maskinhallen” fått 

ett nygjutet golv. Den gamla bandsågen har 

nyligen fått sällskap av en begagnad träsvarv 

som någon i klubben billigt införskaffat. 

Allt på eget initiativ av de cirka sjuttio 

aktiva medlemmarna. 

– Föreningen bygger på engagerade, händiga 

och pyssliga medlemmar som fixar 

problemen. Här finns ingen vaktmästare, 

utan vi hjälps alla åt, förklarar Per Lesse. 

ENTUSIASTERNA I FÖRENINGEN har sedan 1985 

huserat i byggnaden, och har genom åren 

tampats med ett ständigt rivningshot. Den 

strandnära och centrala platsen är nämligen 

attraktiv för kommersiella krafter. 

– Båtarna kan försvinna, men försvinner 

varvet kommer det aldrig tillbaka. Därför är 

byggnaden det primära, säger han. 

I fastigheten trängs omkring tjugofem båtar 

i olika storlekar och i olika skick. Gemensamt 

är att de alla är av trä och att samtliga 

har någon form av renoveringsbehov. 

– Plastbåtar är absolut förbjudna här, förklarar 

Per Lesse, och fortsätter: 

– Jag paddlade hit min träbåt med plastpaddlar. 

”De där paddlarna får du nog slänga 

i sjön”, hörde jag nån ropa från bryggan. 

Han förklarar att föreningen inte enbart 

vill förvara båtar, utan även kunna erbjuda 

en plats där man får möjlighet att ta hand 

om sina båtar, kanske rent av bygga en. 

En av dem som fått möjligheten 

är Jonas Myrenberg. 

Han har byggt på sin blekingeeka 

i över två år nu. 

– Varvet är en fristad och 

det är rofyllt att vara här. 

Det är också en schysst och 

ödmjuk anda här. De flesta 

Jonas 

Myrenberg. 

hjälper också gladeligen till med råd och 

tips. 

Jonas Myrenberg gillar att det industriella 

14-17 Gro ndalsvarvet.indd 15 12-05-23 18.22.54 

15

GRÖNDALSVARVET 

inslaget får ta sin rättmätiga plats i stadsbilden. 

– Jag är fascinerad över att varvet har fått 

stå kvar. Man river sånt här – det som är snett 

och vint och inte passar in. Men allt kan inte 

vara Hammarby sjöstad, säger han. 

Han bygger sin båt av ek på traditionellt 

vis och han räknar med att det ska ta ytterligare 

tre år innan den sjösätts. 

– Det är den första båt jag bygger. Jag 

har ingen utbildning men har alltid varit 

intresserad av träbåtar. Det är nåt rejält och 

gediget i hantverket. Och man måste älska 

materialet. 

PER LESSE FÖRKLARAR att Jonas Myrenberg 

är en av föreningens eldsjälar. Och det blir 

tydligt när han visar upp sin egenhändigt 

byggda ånglåda i frigolit, som han konstruerat 

för att kunna värma upp virket och 

därmed göra det mer följsamt. I lådans ena 

sida finns uppvärmningsanordningen – en 

spisplatta med en kastrull, inlindad i tyg, så 

att ångan leds in i baslådan. I andra sidan en 

ingång för virket. 

– Virket blir fuktigt och böjbart i lådan, 

och då ska man helst inom fem minuter 

vara klar med formen. Och det är ett spännande 

moment, förklarar han. 

För honom är det viktiga inte den färdiga 

båten, utan processen som leder dit. Och då 

är tålamodet en nödvändig partner. 

– Det är terapeutiskt. Och om man fokuserar 

på den detalj man jobbar med så går 

det bra. Om man ser hela projektet så blir 

det övermäktigt. 

Han berättar att det gäller att inte slarva 

med hyvlingen. Att man måste ta lite i taget 

och att det kan ta flera timmar. 

– Men när det väl är klart och biten passar 

in och man känner ”där satt den” – då är 

det tillfredsställande. 

LITE LÄNGRE IN i den ständigt pågående försommarrustningen 

står Caroline Fleming 

och Jenny Pettersson och fixar det sista finliret 

innan sjösättning. Deras båt 

går inte i vattnet i dag, utan får 

vänta en vecka till för att svälla 

till sig ordentligt. I båten ligger 

därför indränkta trasmattor 

som vattnas dagligen. 

Tjejerna hade, liksom Jonas 

Myrenberg, inte någon direkt 

relation till båtlivet när de för tio år sedan 

köpte sin Neptunkryssare daterad 1948. 

16 

Caroline 

Fleming. 

Och de tycker inte att de tagit sig vatten 

över huvudet. 

– Vi har varit tvungna att lära oss såväl 

segling som hur man tar hand om en båt 

själva. Man måste våga prova och man ska 

inte tro att man inte kan. 

Caroline Fleming klättrar upp på däcket 

som hon är i färd med att måla i en vit lackfärg 

med halkskydd. Samtidigt tejpar Jenny 

Pettersson vattenlinjen längs den röda lacken 

på skrovet. 

– Jag är nojig och brukar drömma mardrömmar 

om att vattenlinjen försvunnit 

under vattenytan. Eftersom jag bor i närheten 

brukar jag gå förbi för att kolla om jag ser 

den, säger Caroline Fleming och tillägger: 

– Men trots att den har varit ganska långt 

ner så har båten i alla fall inte sjunkit än. 

Hon berättar att de blir hjälpta av att 

kunna ta del av den kompetens i hantverket 

som föreningen har. 

– Man kan alltid fråga nån eller låna verktyg 

av varandra. Det är bekvämt och trevligt 

här, trots att det finns rätt så många original 

med många olika viljor. 

Hur svårt är det att vara tjej här? 

– Vi har alltid känt oss välkomna. Men 

det är klart att man måste våga ta för sig. 

Har man händerna i fickorna blir man 

överkörd. Det finns starka individer här, 

säger Caroline Fleming. 

Hon skrattar och fortsätter: 

– Vi har nog också förändrats genom 

åren. Varvet påverkar en. 

Tiden är inne för sjösättning. Jonas Myrenberg 

visar mig in i varvets umgängeslokal 

som ligger längst in i varvet. Rummet ligger 

ljust omslutet av fönster med enkelglas som 

vetter mot bryggan och de gamla industrierna 

i viken, tidigare kallad ”Skithusviken”, 

där bland annat den renoverade Färgfabriken, 

Beckers och Kolsyrefabriken ligger. 

14-17 Gro ndalsvarvet.indd 16 12-05-23 18.23.06

Medlemmarna kallar rummet för Nobelsalen, 

eftersom det där varje år hålls nobelfest, 

och en kvarglömd prinsesskrona på 

ett gammalt vitt piano minner om festligheterna. 

Det var också här de förra året 

under hamndagen firade varvets 100-årsjubileum. 

Det enda rum som hålls uppvärmt i byggnaden 

ligger bredvid Nobelsalen. Hit kan 

man gå om man behöver värma händerna. 

Här finns också omklädningsrum och två 

blekröda gamla tygsoffor, där man kan sitta 

och ta en kopp kaffe. Det kan behövas när 

temperaturen i byggnaden kan ligga runt 

minus 10 grader vintertid. 

– Det här rummet är inte så piffigt, men 

det är isolerat och har tvåglasfönster. Och 

det är lyx för oss, skrattar Jonas Myrenberg. 

DET ÄR FORTFARANDE tidig morgon i varvet när 

samtlig mankraft – och kvinnokraft – samlas 

vid den gamla slipvagnen. Själv beskå- 

OM MAN FOKUSERAR PÅ DEN DETALJ 

MAN JOBBAR MED SÅ GÅR DET BRA. 

dar jag skådespelet från bryggan utanför 

Nobelsalen. Jag ser att någon hastigt krattar 

bort skräp från sliprälsen. 

Samtidigt ljuder handfasta instruktioner 

mellan den gamla varvsbyggnadens lösvirkesväggar: 

”Händerna på båten!” ”Luta henne mot 

Beckers!” ”Akta fingrarna.” ”Åhej!” 

Slipvagnen rullar. 

GRÖNDALSVARVET Varvet 

byggdes troligen 1910–1911. De första 

två decennierna var här ett båtbyggeri 

som producerade Petterssonbåtar, 

skärgårdskryssare och Mälarbåtar. Göta 

segelsällskap köpte varvet 1931. 1941 

hotades varvet av rivning, men kriget 

orsakade en stagnation i byggbranschen, 

vilket ledde till att varvet kom att stå kvar. 

Göta segelsällskap flyttade sin verksamhet 

till Långholmen 1985. Då tog 

Träbåtssällskapet Skeppsmyran (TSSM) 

över varvsbyggnaden, som då var tänkt att 

rivas. TSSM driver träbåtsvård, renovering 

samt ideellt arbete i syfte att bevara 

byggnaden. Byggnaden ägs av sällskapet, 

men marken arrenderas av Stockholms 

stad. Varvet är i dag grönklassat, vilket 

innebär att det är en bebyggelse som är 

”särskilt värdefull från historisk, kulturhistorisk, 

miljömässig eller konstnärlig 

synpunkt”. 

Först i sjön blir Bengt Olssons Tidermann 

från 1950 – en 2,5 ton tung ”Gunilla”. 

– Båten har ägts av bokförläggaren Albert 

Bonnier. Det går en skröna om att man i 

båten skålade i champagne till Albert Bonnier 

den äldres ära vid Smådalarö varje 

sommar, berättar Bengt Olsson. 

Klockan är 10.08 när hon går i sjön med 

en väldig kraft. I båten står Bengt Olsson 

med en hoprullad svensk flagga. 

Samtidigt som ”Gunilla” paddlas ut till 

bryggan rullas den gula slipvagnen tillbaka 

upp från djupet, redo att undsätta nästa båt. 

Aktiviteten är samtidigt stor vid grannbryggan, 

där Gröndals båtklubb sänker ner 

sina båtar med en kran. Tidskontrasten blir 

plötsligt överhängande. På alla plan. 

– De räknar 12 minuter per sjösättning. 

För oss tar det lite längre tid, berättar Jonas 

Myrenberg, och tillägger: Men det får ta sin 

tid. Det är så här det går till på riktigt. 

14-17 Gro ndalsvarvet.indd 17 12-05-23 18.23.27 

17

18 

18-25 Noomi Rapace.indd 18 12-05-24 10.53.09

DÅLIG PÅ 

ATT LÅTSAS 

Noomi Rapace har på kort tid blivit Sveriges internationellt sätt mest 

eftertraktade skådespelerska sedan Ingrid Bergman. Nu är hon bioaktuell 

i Ridleys Scotts efterlängtade Alien-filmatisering Prometheus 

och norska psykologiska dramat Babycall. TEXT CYRIL HELLMAN FOTO ERIC BROMS 

Noomi Rapace har precis kommit 

tillbaka till sitt hotell från ett 

kostymprov för filmen hon spelar 

in i Philadelphia men är klädd i 

sina privata kläder, svart skjorta och brunmönstrad 

sjal. ”Så det är så här du bor”, 

säger jag och hon frågar om jag vill se 

centrala Philadelphia och pekar ut genom 

fönstret. Hon fortsätter: ”Det är en rätt kriminell 

och röjig stad, i går blev tre personer 

skjutna på gatan där vi filmade.” 

Det är fascinerande, det här, att sitta i 

Stockholm och göra en intervju över Skype 

och samtidigt se en annan plats. 

Filmen hon gör här regisseras av Niels 

Arden Oplev som hon gjorde Män som 

hatar kvinnor med. En amerikansk produktion 

vid namn Dead Man Down med Noomi 

Rapace och Colin Farrell i huvudrollerna. 

Den utspelas i nutida New York och påminner 

lite om sjuttiotalets gangsterfilmer som 

Taxidriver berättar Noomi Rapace. Hon 

gestikulerar ofta med händerna medan hon 

talar eller virar fingrarna i sitt långa hår. 

Hon berättar hur hennes vecka sett ut. 

– Förra fredagen avslutade jag Passion 

med Brian De Palma i Berlin, efter det var 

jag i Stockholm i två dagar, sen flyg till New 

18-25 Noomi Rapace.indd 19 12-05-24 10.53.18 

19

DÅLIG PÅ ATT LÅTSAS 

York och nu är jag i Philadelphia. Det är 

sjukt mycket nu. De hade skjutit på Dead 

Man Down på grund av Brians film, så det 

kändes inte som läge att säga ”jag behöver 

två veckor ledigt”. 

Med filmer som Scarface och Carlito’s Way 

är Brian De Palma en av vår tids stora regissörer. 

Hur var han att jobba med? 

– Han är ju över sjuttio år och på ett sätt 

gammaldags, sprungen ur den amerikanska 

klassiska filmskolan. Väldigt visuell, 

kameran berättar scenerna, ljussättningen 

och själva filmspråket är cinematiskt i stilen 

och inte särskilt psykologiskt. Vi hade 

väldigt många diskussioner, jobbade tätt 

med manuset och karaktärerna för att få 

ihop min vilja med karaktären och relationerna 

och hans vision. I början hade vi 

delade meningar men det blev bra till slut. 

Det kändes som om vi kom fram till saker 

som vi inte hade gjort om vi inte kommit 

från två helt olika världar. 

Konflikter om vad? 

– Lite om min karaktär och manuset. Det 

fanns saker i manuset som jag inte tyckte 

var psykologiskt grundade. Jag har svårt att 

bara komma in och vara vacker eller sexig. 

Det var lite såna grejer. Men han var öppen 

och vi gjorde ganska stora förändringar. I 

filmen spelar Rachel McAdams den andra 

kvinnan och våra karaktärer har ett väldigt 

konstigt, komplicerat förhållningssätt till 

varandra. Rachels karaktär är min chef och 

jag jobbar åt henne på en stor reklambyrå i 

Berlin. Vi är bägge tävlingsinriktade, manipulativa 

och karriärsdrivna. Flera scener 

improviserades och vi jobbade oss fram tillsammans 

med Brian. Han berättade att det 

var så han brukade arbeta med Al Pacino. 

Vi repeterade mycket och hittade saker 

under arbetets gång. 

Men ni kunde alltså mötas och du styra över 

din roll? 

– Ja, vi hittade saker tillsammans. Det blir 

alltid så personligt för mig. När jag kliver 

in i en karaktär måste jag förstå den helt 

och hållet. Jag kan aldrig göra nånting hela 

vägen som jag inte kan förstå. Jag måste låta 

det rinna genom min kropp, mitt hjärta och 

mina ådror. Jag är jättedålig på att låtsas. 

Alltid när jag stöter på saker som jag inte 

kan förstå, ”varför gör karaktären så här i 

en scen?”, måste jag hitta ett sätt att förstå 

eller modifiera med ungefär det som står i 

manuset men kanske för mig blir psykologiskt 

mer trovärdigt. Ofta vill ju regissörer 

20 

NOOMI RAPACE FÖDD: Hudiksvall, 28 december, 1979, uppvuxen i Skåne och på Island. 

BOR: Där jag jobbar och där min familj finns. YRKE: Skådespelare. FAVORITMUSIK: Kartellen och Adiam 

Dymott. PJÄSER I URVAL: Medealand (2009), Krig (2006), Valerie Solanas ska bli president i Amerika 

(2006), Det epileptiska riktmärket (2002), Kameliadamen (2000). TV-SERIER I URVAL: Labyrint (2007), 

Älskar, älskar, älskar (2004), Pusselbitar (2000), Tre kronor (1996). FILMER I URVAL: Sherlock Holmes: 

A Game of Shadows (2011), Svinalängorna (2010), Millenniumtrilogin (2009), Daisy Diamond (2007), 

Du och jag (2006), Sökarna – återkomsten (2006), Capricciosa (2003). AKTUELL: Filmerna Prometheus 

(premiär 1 juni) och Babycall. 


tro på karaktären och det man gör i scenerna, 

även om de säger ”det måste vara så 

här” kan man fråga ”kan jag inte få prova 

så här, du kanske tycker det är bra”. Ofta 

tycker de om känslan, så jag måste hitta ett 

sätt att det blir sant. 

I förra intervjun vi gjorde, för lite mindre än 

två år sen, sa du ”jag skulle kunna tänka mig 

att spela Alien”. Denna månad går Ridley 

Scotts Alien-film Prometheus upp. Var det 

här klart då? 

– Nej. Ridley sa i augusti 2010 att han ville 

jobba med mig så det var nog mer mina 

drömmar. Han hade sett mitt arbete som 

han gillade men sa att jag behövde jobba 

på engelskan. ”Om du jobbar på din accent, 

ditt språk, din engelska, så kan du göra vad 

som helst.” En månad senare träffades vi 

i London och han berättade att han snart 

skulle ha ett manus jag kunde läsa. Några 

veckor senare sa han rakt ut ”jag vill att du 

ska spela huvudrollen i min nästa film”. 

Den hade ingen titel men det blev Prometheus 

så när du och jag senast pratade visste 

jag inte ens om det här. 

Hur var det att spela in en film som utspelas 

i rymden? 

– Jag var först livrädd. Både för att det är 

otroligt stort och mycket press på en. Det är 

ett stort ansvar och galet mycket förväntningar 

på en Ridley Scott-film över lag men 

sen är det här hans första science fiction 

sen Blade Runner. Bara det kändes som nåt 

jag var tvungen att tvinga mig bort från och 

försöka ignorera alla andras känslomässiga 

relation till den här filmen. Sen var jag 

faktiskt rädd att jag inte skulle kunna hitta 

in i en situation som är så surrealistisk. Jag 

har ju aldrig varit ute i rymden eller stött 

på utomjordiska varelser. Det är en fantasivärld 

men ganska snabbt blev det min 

verklighet, mycket på grund av det sätt som 

Ridley arbetar på och att de i London byggt 

upp gigantiska set i James Bond-studion 

Pinewood. Det märkliga var att det fanns på 

riktigt. Vi hade green screens i bakgrunden 

kanske endast fyra, fem gånger. På ett sätt 

blev det som vilken inspelning som helst 

bara att filmen råkar utspelas i rymden. 

– Det fantastiska med Ridley är att han 

bryr sig om relationerna. Han vill att det 

ska vara riktiga människor med relationer 

som pratar som riktiga människor gör. Han 

vill inte göra perfekt scifi. Vissa scifi är så 

polerade, de visar perfektion men det blir 

som en yta och att man därför inte kommer 

in i det. Han ville att det skulle vara liv där 

inne, att vi skulle svettas, ha ont och liksom 

ha ett riktigt liv, bara det att det råkar utspelas 

i rymden. Så det var lättare än jag trodde 

att komma in i hela den världen. 

Norska Babycall som nyligen gick upp på bio 

är en fruktansvärt mörk, välskriven historia 

om en mamma vars son har blivit utsatt för 

mordförsök av sin far. Hur fann du rollen som 

Anna i den? 

– Precis efter att jag gjort klart Svinalängorna 

fick jag manuset skickat till mig och 

när jag läste fastnade det. Jag låg och tänkte 

på det, drömde om det hela natten. Det var 

någting som kopplade ett grepp om mig. 

När jag kom till slutet av manuset, de sista 

scenerna, fick jag rysningar över hela kroppen. 

För den tar ju en väldigt oväntad vändning 

i slutet. När det visar sig vad det egentligen 

handlar om och vad som egentligen 

hade hänt kändes det så fruktansvärt sorgligt, 

grymt och vackert. Det är i mångt och 

mycket en förvriden kärlekshistoria mellan 

mamman, min karaktär Anna, och hennes 

son. En kärlekshistoria som sträcker sig 

mycket längre än vad livet kanske tillåter. 

Kan det finnas en risk för att du här i Norden 

enbart får roller som neurotisk, psykotisk, 

mörk kvinna i din ålder? 

– Men jag tycker om de rollerna, haha. Jag 

vill ändå inte göra romantiska komedier. Jag 

sörjer inte det. Jag har faktiskt fått lite såna 

konstiga erbjudanden men är inte så intresserad. 

Det enda jag bryr mig om när jag 

läser manus och bestämmer mig för om jag 

ska säga ”ja” eller ”nej” är relationerna och 

karaktärerna i filmen, manus, regissören 

och skådespelarna. Jag tänker inte så mycket 

på om det är smart eller inte. Det är ett 

dumt karriärdrag att inte göra ytterligare en 

film med lyckligt slut… Men Svinalängorna 

hade ju ett rätt så lyckligt slut, hehe. Även 

om hennes mamma dör är min karaktär 

där älskad av sin man och därmed kommer 

hon att kunna bryta mönstret av destruktivitet 

som hon är uppvuxen i. Skillnaden 

med Babycall är att Anna där är fragil. Det 

är väldigt långt ifrån till exempel Lisbeth 

Salander och även Leena i Svinalängorna 

som är en människa som har extremt kontrollbehov, 

är driven men har blivit för 

hård av det som har hänt. Hon är ändå en 

människa som är funktionell och lever ett 

normalt liv. Hon har liksom begravt kaoset 

från sin barndom utan att ha bearbetat det. 

Men Anna i Babycall är en människa som 

är väldigt svag och nedbruten. 

– Vår värld i dag uppskattar, prisar och 

värdesätter styrka. Det är så viktigt att vara 

stark, lyckad och fantastisk, att göra karriär 

och uppnå massor av mål. Att ha syn- 

JAG HAR JU ALDRIG VARIT UTE I 

RYMDEN ELLER STÖTT PÅ UTOM- 

JORDISKA VARELSER. DET ÄR EN 

FANTASIVÄRLD MEN GANSKA SNABBT 

BLEV DET MIN VERKLIGHET. 

liga resultat som visar att man är en lyckad 

människa. Anna i Babycall är inte en stark 

människa. Hon har misslyckats. Hon kunde 

inte skydda sin son från destruktivitet. Hon 

har ett dåligt samvete som är så stort att hon 

inte kan acceptera vad som har hänt i hennes 

liv. Hon är en ”svag” människa. Konflikten 

av att inte lyckas vara det man vill vara. 

När hon flyter in i sin psykotiska verklighet 

vet hon att den inte är verklig, att hon måste 

tvinga sig själv att stanna i den här verkliga 

världen och hitta ett sätt att kontrollera sina 

psykoser. Hon vet att hon förlorar vårdnaden 

om sitt barn om hon går in i det tillståndet. 

Hela det psykologiska kaoset inom 

henne var otroligt intressant att gå in i och 

försöka förstå. Det blir liksom viktigare än 

allt annat. Jag tänker inte på hur folk ska 

uppfatta att jag gör en sån film. 

Men alla de här tre kvinnorollerna, som du 

har nämnt, oavsett om de är starka eller 

svaga, så är de kvinnor på gränsen… 

– Ja. Det är sant. Jag tycker att det är kampen, 

oavsett åt vilket håll, som är intressant. 

Det är mycket mer spännande och fascinerande. 

Det är viktigare för mig att försöka 

förstå en relation mellan två människor 

som står på randen till en avgrund än två 

människor som lever i ett funktionellt, lyckligt 

förhållande. De befinner sig i gränslandet, 

där man står och kämpar med grejer 


21

22 


och inte vet åt vilket håll det ska tippa. Hela 

den balansgången är mer intressant och 

fascinerande att gå in i och utforska. 

Regissörer jobbar på olika sätt, är det svårt 

att ställa om sig från regissör till regissör? 

– Nej, det är rätt skönt. Jag tycker om att 

bli utmanad och tvinga mig själv att jobba 

på olika sätt. Att som nu komma från Brian 

till Niels, där har vi två regissörer som 

jobbar på helt olika sätt. Det känns bara 

konstruktivt och tvingar mig att jobba 

annorlunda och inte bli lat. Jag måste hela 

tiden vara öppen för vad som händer i dag. 

I går till exempel hade Colin Farrell och jag 

en scen där jag skulle komma och plocka 

upp honom med en tvärnit inne i ett parkeringshus. 

En intensiv scen, men det är inte 

förrän man befinner sig i situationen som 

man känner vilka repliker som funkar. Där 

var några repliker som vi strök för att situationen 

är så akut. Det finns nåt annat som 

är viktigare. Det är en annan situation att 

jobba med Niels som är väldigt involverad 

och hela tiden med i alla diskussioner kring 

minsta förändring medan Brian är mer av 

en betraktare som säger ”okej, prova det” 

medan Niels är mitt i det man gör. Det är 

skönt att jobba med olika slags människor. 

Vad kan du, som senast när du nämnde Alien, 

antyda om nu för filmer som har premiär om 

två år? 

–Brians film trodde jag skulle gå upp 

om två år men den kommer redan i höst. 

Filmen jag spelar in nu kanske går upp om 

ett år. Och Prometheus nu i juni. Sen har 

jag inte bestämt vad jag ska göra mer än att 

jag ska vara ledig ett tag. Jag är lite osäker 

på situationen. Just nu är jag i ett vägskäl i 

livet där jag känner att mina val är nästan 

viktigare än nånsin. Jag känner att jag nästan 

för första gången vill ta tid till att vara 

med dem jag älskar utan att hela tiden vara 

ockuperad av att behöva jobba. Jag behöver 

i alla fall ha några månader av frihet och 

fritid och inte behöva vara bunden vid ett 

projekt. Jag har precis sagt till mitt team av 

agenter och min manager att hålla koll på 

när alla projekt de skickar till mig ska göras. 

När jag fick ett manus som skulle filmas i 

juli sa jag ”vill inte ens läsa”. För jag vet att 

jag kommer att vilja vara ledig då med min 

familj och mitt barn. 

Hur råddar man ihop det andra, riktiga livet 

när man är på så mycket inspelningar? 

– Ola (Rapace) och jag pusslar. Vi reser 

båda mycket, så man får försöka se vad 

som passar bäst i situationen. Vår son Lev 

var med mig i Berlin och gick i skola där, nu 

senast var han med Ola i Turkiet när han 

filmade där och sen ska han vara med mig i 

New York när jag filmar där. Det blir på nåt 

sätt ett slags kringresande zigenarliv. Men 

det funkar. 

Vi går tillbaka igen till förra intervjun. Första 

stora internationella Sherlock Holmes II var 

på gång. 

– Då hade jag inte kunnat föreställa mig 

hur livet nu har förändrats. Ibland är det 

lite overkligt. I går kväll när jag klev ut från 

min trailer och det var mörkt var där en 

paparazzo som smattrade på med bilder. 

Min produktionsassistent blev så arg att 

hon drog till honom med ett paraply och 

skrek medan vi försökte gå in i min bil. Då 

skrek han: ”Now I’m gonna be a real dick!” 

Och i bilen tillbaks till hotellet satt jag bara 

och garvade åt att det var så sjukt, som en 

cirkus. Det blir Gökboet. Det är en sida av 

att bli ett slags kändis utanför Sverige. Att 

vara kändis i USA eller England är lite 

annorlunda mot i Sverige för de har hela 

den här kulturen med paparazzi. Det där 

är lite konstigt. Men det är bara en liten del 

av det hela. Den stora förändringen är att 

jag nu får jobba med folk från hela världen. 

Folk som jag respekterat och beundrat sen 

jag var väldigt ung. Det är rätt så grymt, fantastiskt 

och lite overkligt. 

Har din relation till Stockholm förändrats? 

– Egentligen inte. Jag har alltid haft ett dubbelt 

förhållande, kanske inte till Stockholm, 

men till Sverige. Alltid känt att min energi 

inte riktigt passar. Jag har alltid känt, även 

som liten, att folk inte riktigt förstod mig. Att 

jag var… för mycket… Jag är väldigt mycket 

antingen–eller. En grej blir hundra procent. 

Jag tycker det är oviktigt att vara artig för 

att vara artig. Det viktiga är att försöka vara 

ärlig om det sker konflikter med folk istället 

för att bara försöka vara omtyckt. Där jag 

växte upp och som det är lite i Sverige över 

lag är folk konflikträdda, det är så viktigt att 

ha det mysigt i fikarummet och undvika det 

som är jobbigt. Det blir väldigt provocerande 

om man är som jag och plötsligt bryter mot 

den konventionen. Folk vet inte hur de ska 

agera. Jag skiter i att ha trevligt. Kan vi inte 

prata om det som vi inte kommer överens 

om? Då blir det direkt en konstig, jobbig 

stämning. Och så har det varit så länge jag 

kan minnas med mig i Sverige. 

– Jag vet inte om det är ett slags svensk 

mentalitet men det är nåt slags uppoffrande, 

ett sätt att vara, att passa in i stället för 

att vara sig själv. Det har liksom jag aldrig 

kunnat gå med på. Så jag har alltid känt mig 

lite utanför vad de andra runt omkring mig 

är. Det är möjligt att jag skulle ha kunnat 

känna så var jag än växte upp. Det är kan- 

ske bara mig det är fel på, hehe. 


JAG HADE INTE KUNNAT FÖRESTÄLLA 

MIG HUR LIVET NU HAR FÖRÄNDRATS. 

IBLAND ÄR DET LITE OVERKLIGT. 

Du sa till mig tidigare att du alltid velat bort… 

– Ja, men det har jag. Jag bodde som liten 

på Island ett tag och minns att när vi flyttade 

tillbaka när jag var nio år var jag jättesorgsen. 

Jag ville tillbaka till Island. I flera, 

flera år ville jag dit. Jag vet inte riktigt… Jag 

har ju liksom inte växt upp nån annanstans. 

Det är möjligt att jag bara är en sån som inte 

riktigt passar in nånstans och då är det lättare 

att röra sig mellan olika länder. För då 

är man ju alltid en outsider, en handelsresande, 

förstår du vad jag menar? Alltid en 

person på besök. 

Den där känslan är lite samma som hos 

narkomaner… 

– Ja, hm… Jag är som en liten gatuhund… 

en korsras. En hemlös byracka, haha. 

Man måste också känna sig utanför 

som svensk i Hollywood och amerikanska 

produktioner? 

– Men som i denna produktion flyger Isabelle 

Huppert (hon spelar min mamma) hit 

från Paris, Colin Farrell är irländare som bor 

i Los Angeles och även han är lite utanför. 

Hela filmvärlden är sammansatt av människor 

som egentligen kommer nån annanstans 

ifrån. Det är väldigt få filmare som jobbar i 

sin hemstad med folk de känner. 

Du sa tidigare att du skulle kunna tänka dig 

att bo i London. Är det din bas nu? 

– Jag har ju varit lite överallt. Jag kommer 

nog att köpa ett hus eller en lägenhet i London. 

Men jag har också en lägenhet i Stockholm. 

Jag får se lite var jag hamnar. Jag tror 


23


det är så hos de flesta skådespelare inom 

film att man jobbar på olika platser. Man 

blir lite av en världsmedborgare. Det är svårt 

att ha en fast punkt och ett hem där man är. 

Därför att man hela tiden jobbar överallt. 

Vilka regissörer vill du jobba med? 

– Det är många. Till exempel Nicolas Winding 

Refn (Pusher-filmerna) är grym, Darren 

Aronofsky som jag tycker jämt utforskar 

nåt, likaså Alejandro González Iñárritu. Det 

24 

finns många unga bra regissörer nu, som 

Steve McQueen (Shame och Hunger) som 

gör saker som intresserar mig. Nyligen såg 

jag en fantastisk, belgisk film som heter 

Bullhead av Michael R. Roskam. Det spelar 

ingen roll om det är kända eller okända 

regissörer som jag jobbar med. Det beror 

helt på vad de gör, vad de vill utforska. 

Har du sett den amerikanska Millenniumproduktionen? 

– Nej, jag har faktiskt inte gjort det. Jag 

har inte hunnit men kommer att se den vid 

tillfälle. Som när jag filmade nu med Brian 

blir jag så ockuperad av det och har väldigt 

svårt att ta in andra saker. Då ser jag filmer, 

läser böcker och lyssnar på musik som är 

relaterat till det jag jobbar med. 

Det har i flera år talats om din och Ola 

Rapaces film om Bosse Högberg och Anita 

Lindblom. Hur går det? 

– Den kommer att bli gjord. Den tog en 

utflykt och höll på att bli producerad av ett 

amerikanskt produktionsbolag och som 

med allting i USA blev det krångligare. 

Väldigt många människor som var inblandade 

och alla beslut skulle gå genom folk 

i Los Angeles så allt tog otroligt lång tid 

och det stoppade upp hela processen. 

Sen när de tog tillbaka det till att bli ett 

europeiskt projekt igen kunde varken jag 

eller Ola eftersom vi då var upptagna av 

andra grejer. Vi kommer nu att göra det så 

fort vi har en paus, ett fönster i våra olika 

scheman. 

Du ska alltså fortsätta ta roller i skandinaviska 

filmer? 

– Jag har ingen direkt plan. För mig spelar 

det ingen roll ifall det är amerikanska, engelska, 

franska, danska eller svenska filmer. 

Jag känner att det beror på sammanhanget 

eller människorna som är inblandade, regissörerna 

och manuset. Jag bryr mig egentligen 

inte så mycket om hur stor budget det 

är och var filmerna görs. Allt det där, sånt 

som pengarna runt omkring en produktion, 

är rätt så oviktigt. 

Hur gör man för att fortsätta utvecklas som 

skådespelare? 

– Jag har ju aldrig gått nån scenskola. Det 

jag vet om skådespeleri har jag lärt mig och 

hittat själv och av skådespelare jag har arbetat 

med och mycket av Ola. Jag tror att mer 

än nån annan så har Ola lärt mig om skådespeleri 

och även om livet. Jag har lärt mig 

genom arbete och hittar ständigt nya saker, 

det finns ju ingen vetskap eller kunskap att 

hålla fast vid. Jag känner ständigt att jag börjar 

från noll. Det enda som går att göra är att 

hitta sanning i den här karaktären, den här 

relationen och just det här projektet. Det 

spelar ingen roll vad man har gjort innan. 

Det spelar ingen roll ifall man har vunnit 

massor av priser, har gjort stora filmsuccéer 

eller om man har gjort kalkoner. Det är 

bara det jag gör just nu som avgör den här 

filmens öde. 


/ / 

/ / 

// 

// / 

// / 

/ / / 

// 

/ / // 

/ / / 

/ / / / / 

/ / / 

/// 

/// 

/ / // / 

//// 

///// 

//// 


26 

26-29 Gaming.indd 26 12-05-23 15.38.27

Varje lov och helg samlas datorspelsintresserade ungdomar i mörklagda 

lokaler och spelar onlinespel nattetid. Situation Sthlm var med på 

ett nattgibb på Södermalm. TEXT CYRIL HELLMAN & MARIA LINDÉN FOTO FRANK ASCHBERG 

NÖJESMASSAKERN 

Under helger och lov samlas tonåringar 

och unga vuxna i mörka 

lokaler för att nattetid spela onlinespel. 

Nightgibb – nattgibb på 

svenska – betyder att flera personer träffas 

för att spela online hela natten. Datorerna 

är sammankopplade genom lan, Local Area 

Network. Man kan spela hemma, men vanligast 

är att man träffas på något gamingställe. 

Stockholms innerstad har en handfull 

ställen som erbjuder nattgibb. 

Begreppet nattgibb kommer från ”gibba”, 

som i datorspelsvärlden betyder att man 

dödar någon på ett blodigt sätt. Gib kommer 

från giblet som betyder inälvor. Nattgibb tog 

fart när actionspelet Counter Strike erövrade 

världen och folk blev så uppslukade av spelet 

att de på natten hade svårt att sluta spela. 

På internetcaféet Playz på Ringvägen 

arrangeras nattgibb varje helg och varje 

lov. Den som känner sig hågad kan även 

”lunchgibba”. Den stora, öppna lokalen 

består av en mindre cafédel med bardiskar 

och ett stort rum med ett hundratal datorer 

på långbord i rader. Ur högtalarna pumpar 

techno på låg volym och på väggen hittar 

vi ett strukturerat spelschema med starttider 

för bland annat Counter Strike, Tekken, 

League of Legends och World of Warcraftturneringar. 

I caféet kan man köpa godis, 

dricka, mackor och fika. Bilden av en datorspelarvärld 

indränkt i Gorbypiroger och Jolt 

Cola får revideras lite – nu är det drycken 

Monster och toast som gäller, enligt Lamin 

som är ansvarig för kvällen. Stämningen 

är väldigt lugn och stället skulle vid första 

anblicken kunna vara en välskött, lyxigt 

utrustad fritidsgård. 

KOMPISGÄNG SLÄNTRAR IN, bokar datorer, 

köper dricka eller godis. Ensamspelarna är 

i minoritet. De flesta har kommit hit med 

kompisar för att ha kul och spela tillsammans. 

Nattgibb är en social grej. 

– De flesta känner varandra. Det är 

många stammisar. Vi i personalen 

har stenkoll på vem 

som går in och vem som går 

ut. Det är aldrig några bråk. 

Vi känner igen de flesta och 

tar väl hand om dem, säger 

Lamin. 

Lamin innan han tar hand 

om ett nyanlänt gäng killar i yngre tonåren 

som vill boka platser. 

Gibbtiden kvällen vi hälsar på är klockan 

22 till 08. På schemat ser vi att sista starttiden 

är 02. 

Orkar folk verkligen spela hela natten? 

– De som är vana håller ut ända till morgonen. 

Men visst händer det att folk somnar. 

Då måste vi i personalen säga till. Antingen 

vaknar de och fortsätter spela, eller så går 

de hem. 

Ett gibb kostar 100 kronor. Medlemmar 

har rabatt. Under nattgibben är det vanligt 

med turneringar med priser som kan vara 

alltifrån goodiebags till en cykel. Sedan 

nittiotalet är gaming även en seriös sport, 

e-sport. Playz har ett eget lag med fem spelare: 

PlayZ Gaming som tävlar i ESL – Electronic 

Sports League. På väggen i caféet 

hänger två checkar i jätteformat som PlayZ 

Gaming kammat hem i ESL. 

Playz börjar sakta men säkert fyllas. 

Åldern på spelarna är från lägsta tonår till 

45 plus. Nästan alla är killar. 

Lamin tror att det beror på att tjejer är 

26-29 Gaming.indd 27 12-05-23 15.38.45 

27

NÖJESMASSAKERN 

28 

Peter Fägersten. 

Linn Lemmeke, hennes 

kompis och Peter Aun. 

26-29 Gaming.indd 28 12-05-23 15.39.09

mer intresserade av att kolla på Facebook 

och chatta, något man kan göra hemma, 

men också att det är mindre vanligt att tjejer 

har intresserade kompisar. 

Med många unga, omyndiga spelare på 

plats hela natten är det vanligt att föräldrar 

ringer och undrar hur ungarna har 

det. Personalen har som policy att hjälpa 

föräldrarna, de ”håller koll”. Ibland innebär 

det att stötta om någon spelare verkar 

nere. 

– Ser vi att nån är lite nere så kan vi försöka 

nå ut till dem och kolla hur de har det 

och så där. Fråga hur de mår. Försöka vara 

ett stöd för dem genom att visa att vi är där, 

säger Lamin. 

Spellokaler som Playz och Inferno Online 

vid Odenplan blir samlingspunkter för 

unga från hela stan. Linn Lemmeke (21 

år) från Rosersberg och hennes pojkvän 

Peter Aun (20 år) från Älvsjö slinker in med 

några vänner. De går inte hit lika ofta som 

förr men i dag är en speciell dag som ska 

firas med spel för det var här för exakt två 

år sedan som Linn Lemmeke och Peter Aun 

träffades första gången. 

– Jag hade aldrig varit på ett gibb innan. 

Men så kom jag i kontakt med Peter Aun 

på Skype via en kompis. Vi satt och spelade 

Left 4 Dead tillsammans. Och jag dog hela 

tiden. Då tyckte vi att vi hade jättekul och 

träffades sen här och så spelade vi, säger 

Peter Aun. 

Det är inte mycket tjejer här… 

– Nej. Jag har varit här mycket när jag var 

i åldern 15–18 år. Då såg man aldrig tjejer. 

Bara nån enstaka gång men då var de här 

med sina killar. Så det var skitbra att börja 

umgås med Linn Lemmeke för hon spelade 

ju faktiskt. Allt blev jättekul, säger Peter 

Aun. 

– Jag har alltid varit intresserad av spel. 

Det är skitkul. Jag bor på landet och mamma 

föder upp hundar medan jag bara sitter 

framför datorer och är inne på teknik, säger 

Linn Lemmeke. 

Känns det inte ensamt att som tjej sitta framför 

en dator bland massor av killar? 

– Absolut inte, säger Linn Lemmeke. 

– Hon blir i alla fall behandlad som en 

kille, säger Peter Aun. 

– Man är aldrig ensam som tjej när man 

sitter bland killar och spelar… Så fort man 

kommer in i ett samtal [på nätet] och säger 

att man är tjej blir alla ”å, hej!”, säger Linn 

Lemmeke. 

– Men är hon dålig får hon sen ta skiten 

som en kille, poängterar Peter Aun. 

Peter Aun var tolv år när han började gå 

till spellokalen Nexuz vid Södra Station. 

Hur såg vid tiden era föräldrar på det här? 

– Mamma var först skeptisk till att jag 

skulle sitta här en natt. Jag visade henne 

stället och hon var även där en stund på 

natten. Hon såg att det var stängda dörrar 

och att man inte fick springa ut och in och 

att det fanns rökruta för dem som rökte. 

Hon sa ”ring bara om det är nåt”, säger 

Peter Aun. 

– Min mamma var inte förtjust. Hon var 

orolig och sa ”bara så du vet, alla där kan 

våldta dig”. Jag sa att jag gick hit med mina 

kompisar och att hon inte fick säga sånt om 

dem, säger Linn Lemmeke. 

DE GÅR OCH sätter sig vid ett långbord. Som 

spelare har de smeknamn som Missy, Targul 

och Devinshed. Linn Lemmeke pluggar 

till historielärare och när hon var yngre 

spelade hon mycket Age of Empire men 

spelar i dag inte särskilt mycket historiespel. 

League of Legends går ut på att man har två 

baser och ska förstöra motståndarens. Ofta 

möter folk från Norden folk från öst. Linn 

Lemmeke och Peter Aun spelar gärna mot 

ryssar. Som Linn Lemmeke påpekar är spelet 

färgglatt och framstår inte som särskilt 

aggressivt. Bildvinkeln är sådan att man ser 

sina krigare uppifrån. Det gör det hela mindre 

våldsamt. Krigsspel som Counter Strike 

tycker hon inte är så roligt, för att det inte 

går ut på något utan handlar om att bara gå 

runt och skjuta andra människor. Medan vi 

pratar spelar hon Left 4 Dead II där man ska 

överleva horder av zombier. ”Det är okej för 

att det är zombier. Man är ju människa hela 

tiden på riktigt så varför spela människa?”, 

säger hon. 

Hur ska du göra när du blir lärare? 

Uppmuntra dina högstadieelever till spel? 

– Det finns de som spelar för mycket. Men 

jag ska försöka hitta spel som får elever att 

vilja utbilda sig mer i mina ämnen, alltså 

försöka hitta historiska spel. Det finns spel 

som handlar om Napoleons frammarsch 

och amerikanska inbördeskriget. Alla 

elever är bra på nåt sätt, man måste bara få 

fram det på rätt sätt. Som lärare kan man 

inte bara stå framför tavlan och predika att 

”så här är det och så här var det”. Om man 

ska göra uppgifter kan man lika bra göra 

det med sånt som är länkat till spel, som 

lärare måste man lära sig att blanda metoder 

i undervisningen. 

VID ETT ANNAT av långborden hittar vi ”Little 

Pete”, Peter Fägersten, 48 år, med kompisar. 

Just nu spelar han ett shoot ’em up-spel, där 

han är första person – skärmen visar hans 

MAMMA VAR FÖRST SKEPTISK TILL 

ATT JAG SKULLE SITTA HÄR EN NATT. 

JAG VISADE HENNE STÄLLET. 

synfält. Flera kompisar väntas och när alla 

är samlade ska de spela strategispel tillsammans. 

Peter Fägersten har spelat i cirka åtta år, 

och för honom är det avkoppling. 

– För mig är det ett sätt att rensa skallen 

och träffa trevliga polare. Jag kör aldrig 

själv. Jag tycker det är kul att köra tillsammans. 

När man spelar så kan man inte 

tänka på nånting annat. Man har fokus på 

spelet. Man är helt uppe i det. 

En annan anledning till att han kommer 

hit är att hemmaspelande kan innebära en 

risk att spela för mycket. 

– Det är uppbyggt på det viset att fastnar 

man så är det meningen att man ska sitta 

länge. Mina kamrater sitter nog nästan dagligen. 

Jag sitter i snitt en gång i veckan. 

Högst. 

Peter Fägersten arbetar som biträdande 

rektor, men var lärare tidigare och har erfarenhet 

av elever som spelat för mycket, ”suttit 

för länge”, som han säger. 

– Den som suttit längst av mina elever var 

en kille som satt tretton timmar om dygnet 

och kissade i petflaska för att han inte ville 

gå från skärmen. Han skötte hela tiden skolan 

men hans mamma och jag kom överens 

om att han behövde gå till psykolog. Nu har 

han slutat spela och ägnar sig åt parkour i 

stället. 

Peter Fägersten kommer inte att köra 

hela natten. Som vuxen tycker han att det 

är poänglöst. 

– När man sitter en hel natt så vänder 

man dygnet, man blir helt slut i huvudet 

efter det. 

26-29 Gaming.indd 29 12-05-23 15.39.09 

29

År 1912 steg människor med alkoholproblem i land på Kurön. Där skulle de räddas. Än i dag bedriver 

Frälsningsarmén beroendevård på ön. I juni firar de 100-årsjubileum. Vi åker med båten ”Anna” ut till det som 

kallas för Hoppets Ö. TEXT MARIA HAGSTRÖM FOTO MARTINA HOLMBERG 

30HOPPETS Ö 

30-33 Kuro n.indd 30 12-05-24 09.14.47

Fredrik Mårtensson öppnar 

dörren till växthuset. 

” 

Det är nyktert i dag med.” Så börjar 

en konversation denna morgon 

mellan två passagerare på den lilla 

båten ”Anna af Kurön”. Hon har 

lämnat Adelsö för att snart anlända till en 

ö där alla är nyktra. För hundra år sedan 

köpte Frälsningsarmén Kurön och upprättade 

en anstalt ”afsedd att rädda manliga 

alkoholister, tillhörande kroppsarbetarnas 

klass”. Än i dag åker människor med missbruksproblem 

dit för att komma bort från 

stan, spriten och drogerna. 

Det är förstås ingen slump att det ligger 

på en ö. Det är besvärligt att ta sig dit och 

KURÖN Kurön är ett av landets stora behandlingshem enligt HVB (hem för vård och boende). 

Frälsningsarmén har drivit verksamheten sedan 1912. PÅ KURÖN FINNS PLATS för cirka 60 personer 

samtidigt. Tidigare var klienterna bara män, men sedan 2009 tar man även emot kvinnor. VANLIGAST ÄR 

ATT man är här en till några månader, men det finns de som varit här mycket längre. Nyligen dog en man 

som varit här i 25 år. DEN 1–2 JUNI FIRAR KURÖN 100 ÅR med branschfolk och allmänheten, med 

korvgrillning, försäljning, guidning, musik och en regatta runt ön. Jubileets program finns på www.kuron.se 

därifrån. Den enda båt som går till och från 

ön är Frälsningsarméns egen. 

PÅ BRYGGAN STÅR klienterna Fredrik Mårtensson 

och Mia Fågelberg och kisar i solen. 

Det är en fin dag, det är som en tidning skrev 

1912: ”Nejden var klädd i fagraste skrud” 

och: ”Lärkor drillade öfver åkrarna, bofinkar 

och trastar i lundarna.” Omgivningen ger ett 

lugn i själen. Eller inte. Mia Fågelberg berättar 

att hon varit här nio gånger under två år. 

Hon har inte haft ro i kroppen att stanna. 

– Jag har gråtit, skrikit och smitit härifrån, 

säger hon. Det är annorlunda nu, den 

här gången har jag varit här sen januari. Jag 

ger mig inte härifrån förrän jag klarar det. 

Mia Fågelberg och Fredrik Mårtensson 

tar med oss upp i byn med dess tjugotal hus 

med vita knutar. 

– Det är ett lilleputtsamhälle, säger Lars- 

Börje Pettersson som ska guida oss runt. 

Han har tidigare varit klient på Kurön 

och nu arbetstränar han här. Han visar 

oss Hantverkshuset som varje vecka får 

besök av ”tisdagstanterna” – volontärer 

som lagar kläder och syr tillsammans med 

klienterna. I snickeriet gör ”Skylt-Janne” 

träskyltar som ska vara klara till 100 års- 

30-33 Kuro n.indd 31 12-05-24 09.15.00 

31

HOPPETS Ö 

jubileet. Den 1–2 juni ska här firas stort 

med allmänheten. 

– Ända in på nittiotalet var det landstigningsförbud 

på Kurön, man kunde få 

böter. Än i dag finns det båtfolk som tror 

att man inte får lägga till vid Kurön. Det 

skapar nog en nyfikenhet, säger Lars-Börje 

Pettersson. 

Till jubileet kommer också politiker, precis 

som vid invigningen av Kurön för 100 

år sedan. Med pompa och ståt landsteg 

riksdagsmän klädda i svarta kappor, höga 

hattar och käppar. Spatserade in på ön 

där interner denna dag jobbade i finkläder. 

Statsminister Hjalmar Hammarskjöld 

anlände med ett väl hopvecklat paraply i 

handen tillsammans med frälsningsofficeren 

överste Valfrid Norén. 

– Alkoholmissbruk var utbrett i Sverige 

men behandlingsplatserna var få, endast 

32 

85 stycken. Därför var det en stor händelse 

när Frälsningsarmén öppnade Kurön, säger 

Lars-Börje Pettersson. 

Här fick männen mat, tak över huvudet 

och ett varmbad en gång i veckan. Inter- 

nerna sysselsattes med kroppsarbete under 

ett år och blev sedan friskförklarade. 

– Man tog ogärna emot män över 50 år 

och definitivt inte de som var icke arbetsföra, 

säger Lars-Börje Pettersson. 

KURÖN VAR I princip ett självförsörjande litet 

samhälle. Här betade kor, hönsen värpte 

ägg och grisar bökade runt. Annorlunda 

är det i dag – de sista hönorna dödades för 

någon vecka sedan av räv och mink. Och 

de som bökar runt på Kurön nu för tiden är 

vildsvinen som river upp de välklippta gräs- 

JAG HAR FÅTT BEVILJAT TVÅ VECKOR AV 

SOC OCH DET ÄR FÖR LITE, DÅ TROR JAG 

ATT DET BLIR SOM FÖRUT IGEN. 

mattorna. I ett stort växthus finns ormar, 

undulater, fiskar och landsköldpaddorna 

Zorba och Shiva. Det växer kryddor, bönor, 

sallad, blommor, tomatplantor, vinrankor 

och passionsfrukt. Här jobbar några av klienterna. 

Än i dag är det fokus på sysselsättning på 

Kurön. En del jobbar med skogsbruk, andra 

30-33 Kuro n.indd 32 12-05-24 09.15.14

använder virket från skogen till att renovera 

hus. Någon bygger en damm, en del jobbar 

i köket eller tvätteriet. Här finns också en 

liten skola med datakurs, mattekurs och 

körkortsteori. Men behandling ska komma 

i första hand. Klienterna väljer vad de vill 

delta i: återfallsprevention, AA-grupp, ART 

(Aggression Replacement Training), enskilda 

samtal eller samtalsgrupp. 

– Jag är med på allt sånt, säger Mia Fågelberg. 

Det är skitbra. Mitt tankesätt har blivit 

annorlunda. 

Fredrik Mårtensson har bara varit här en 

vecka. 

– Jag vill vara här en längre tid för att ha 

möjlighet att kunna tänka om, säger han. 

Jag har fått beviljat två veckor av soc och 

det är för lite, då tror jag att det blir som 

förut igen. 

Han har varit här tidigare, då jobbade 

han i tvätteriet och ägnade mycket tid åt 

att fiska. Nu har han inte deltagit i många 

aktiviteter ännu. 

– Det var minigolfturnering här i går, 

men jag kunde inte vara med och spela, var 

så abstinent. Satt på bänken, kollade på och 

skakade. 

I dag mår han mycket bättre, men han tror 

att nätterna kommer att betyda mardrömmar 

och svettningar. Vad som händer om en 

vecka vet han inte. Kanske blir han kvar, kanske 

blir det tvångsvård, kanske ingenting. 

NÄSTA PLATS PÅ vår rundvandring är öns kapell. 

Varje dag hålls där en morgonsamling. 

– Man kan tycka vad man vill om religion 

men det är bra med morgonmötena och det 

är stor uppslutning. Här får man information 

och det är rofyllt, säger Lars-Börje Pettersson. 

Jag frågar om inte religionen kan kännas 

påtvingad. 

– Jag går hit för att få info, sen kan man 

skita i det andra om man vill, säger Fredrik 

Mårtensson. 

I VILLAN DOMINO bor Mia Fågelberg. När vi 

hälsar på i rummet berättar hon om ett hårt 

liv och många år på ”kåken”, att hon hade 

nio syskon som alla hade olika pappor. I dag 

är det bara Mia Fågelberg som lever trots att 

hon var äldst. Det har varit mycket droger 

och alkohol, men nu har hon andra planer 

för framtiden. 

På hennes anslagstavla hänger en ansökan 

till Ågesta folkhögskola där hon vill 

gå allmän linje. I framtiden vill hon hjälpa 

människor, kanske här på Kurön. 

– Jag mår bättre för varje dag jag är här. 

För mig är det verkligen hoppets ö. 

30-33 Kuro n.indd 33 12-05-24 09.15.38 

33

Med Solnas kommunvapen som klistermärke på en av gitarrerna har 

The Nomads spelat garagerock i över trettio år. Att nya plattan döpts till 

just Solna är egentligen lika självklart som förväntat. Precis som att den 

låter som den gör. TEXT ULF STOLT FOTO MAGNUS SANDBERG 

NOMADER 

FRÅN SOLNA 

När jag promenerande passerar Liljeholmsbadet 

på höger sida noterar 

jag en person med ett gitarrfodral i 

handen som går ett trettiotal meter 

framför mig och ser ut att ha lite bråttom till 

dit han är på väg. 

Och samtidigt verkar lite osäker på exakt 

vart han ska. 

Jag tänker dock inte mer på det utan 

fortsätter fundera över någonting jag läst 

tidigare på dagen i en nyskriven text på 

The Nomads hemsida, där kulturjournalisten 

Jan Gradvall använder, för att beskriva 

bandets musik, formuleringen: ”Om en 

Nomadslåt klev ombord på nattbussen hoppades 

du att den inte skulle sätta sig bredvid 

dig. Det gäller fortfarande. Men den störige 

nattbusspassageraren, som nu hunnit leva 

ett långt liv, har samtidigt så intressanta 

saker att säga att du inte kan låta bli att luta 

dig framåt för att tjuvlyssna.” 

De raderna har jag i minnet när jag kommer 

lite närmare och ser att den medelålders 

mannen med gitarrfodralet är The 

Nomads sångare och gitarrist Niklas ”Nick” 

Vahlberg. Som inte direkt ger intryck av att 

vara någon som under det senaste decenniet 

eller två varit särskilt stökig på någon 

nattbuss. 

34 

Gitarren han bär på hade han med sig 

redan på morgonen när han åkte till jobbet 

på kontoret i Alviks Strand. Han arbetar för 

Stim med att se till att rätt artister får korrekt 

summa pengar när deras musik spelats 

offentligt. 

– Det är ju så pass enorma summor som 

genereras av musiken, därför är det noga att 

allt verkligen hamnar hos rätt artister. 

Han anländer sist till bandets soundcheck 

på Strand inför den första av ett femtontal 

spelningar i Sverige och Europa som för tillfället 

är bokade, i kölvattnet på nya plattan 

Solna. 

När han kommit upp på scenen berättar 

han för den orolige råddaren – ”fan, ska du 

bara ha en gitarr, verkligen?” – att han inte 

ska se ut som han gör heller, att han ska 

åka hem efter soundcheck, byta kläder och 

hämta en backupgitarr. 

– För vi blir väl inte så sena här? Och sen 

på scenen elva i kväll? 

BASISTEN BJÖRNE FRÖBERG går mellan förstärkaren 

och scenkanten några gånger. Han är 

trött och seg efter två nattpass på raken. I 

det civila sitter han ute i Nacka, jobbar som 

färdplanerare för ett fraktflygbolag som 

utgår från Köln. De gör sina flygningar nat- 

tetid för att det är billigare och för att luftrummet 

är mindre trångt då. 

– Jag har hand om allting när planet är på 

marken – tider, catering, crew, att allt funkar 

som det ska göra på de olika destinationerna. 

Så jag är ganska mör när jag gjort två 

pass på raken, man är ju jävligt koncentrerad 

hela tiden. 

När några kartonger med bandets nya 

merchandise – första gången på säkert tio 

år som bandet haft T-shirtar att sälja på 

spelningarna – bärs in av en budfirma kliver 

alla utom trummisen Joakim Ericson 

34-37 The Nomads.indd 34 12-05-23 14.05.23

ner från scenen för att kolla på jackorna, 

kepsarna och T-shirtarna. 

En Solnapolare till bandet har ett företag 

som gör den här typen av reklamprodukter, 

så de har fått ett bra pris på hela laddningen. 

Gitarristen Hans Östlund och Björne 

Fröberg tror att 150 kronor för en T-shirt 

kan vara ett vettigt pris att ta. Niklas Vahlberg 

håller med, tycker att om det drar upp 

mot 200 blir det dyrt, och struligt med växelpengar. 

– Förr var ju T-shirtpengarna en viktig 

inkomstkälla när vi låg ute länge på turné, det 

var ju de pengarna vi levde av, nästan. Själva 

spelandet betalade sig ju inte så mycket. 

DET ÄR 29 år sedan The Nomads från Solna – 

en inte alls oviktig detalj i bandets biografi 

– debuterade med mini-lp:n Where the Wolf 

Bane Blooms. Plattan hyllades av namnkunniga 

journalister och musiker och The 

Nomads har sedan dess skapat sig en lika 

framskjuten och synnerligen betydande 

plats i svensk garagerockhistoria som Sjöwall/Wahlöö 

med sina böcker gjort i svensk 

kriminallitteraturhistoria. 

Joakim Ericson, Niklas Vahlberg, Björne 

Fröberg, Hans Östlund. Samt bandets 

”femte medlem” Henrik ”Honken” Widén. 

Att de skulle sjunga på engelska och hur 

de skulle låta var givet från början, berättar 

Hans Östlund. 

– Idén vi hade funkade inte på svenska. 

Malmöbandet Problem fick ta den grejen, 

de körde ju också lite garagerock fast på 

svenska. 

På väg tillbaka upp på scenen häller Niklas 

Vahlberg upp en kopp kaffe vid bardisken. 

Jag frågar honom om ett citat som slank 

ur Björne Fröberg och Hans Östlund när 

vi sågs på Hotell Malmen dagen innan och 

34-37 The Nomads.indd 35 12-05-23 14.05.38 

35

NOMADER FRÅN SOLNA 

DU KAN ALDRIG TA SOLNA UR DEN HÄR 

GITARREN. DÅ GÅR DEN ALDRIG MER 

ATT STÄMMA. 

pratade Solna – både plattan och platsen: 

”Man kan säga att vi är ett modernt bluesband 

i dag… som väl inte har så mycket 

med Roffe Wikström att göra.” 

Niklas Vahlberg skrattar. Hjärtligt. Och 

håller med om påståendet från bandkollegorna. 

Men tillägger: 

– Hoppas inte Roffe Wikström tar illa 

upp, han verkar vara en hygglig snubbe. 

Att The Nomads förr eller senare skulle 

döpa en platta till Solna är inte särskilt 

märkligt. Stoltheten över ursprunget är 

också en del av förklaringen till att bandet 

lät – och låter – som det gör. 

Hans Östlund minns det lokala bandet 

Pyromaniacs – ”snubbar som lirade garagerock, 

jobbade som dj:ar på klubbar i stan 

och hade jävligt coola skivsamlingar” – och 

skivaffären Skivcentrum i Sundbyberg. 

– Det var en jättebra skivaffär, köpte in 

mycket import och de som jobbade där var 

kunniga på rock och blues. Där hängde vi 

mycket. Det var ungefär samma människor 

som hängde där som gick och såg band i 

Solna. 

På närradion sändes programmet Radio 

Motdrag varje vecka. 

– De lirade The Ramones och Flaming 

Groovies och sånt, och våra första plattor. 

Vid den tiden kretsade allting med The 

Nomads kring Solna – alla i bandet var 

36 

därifrån, de repade där, musikföreningen 

låg där. 

NU ÄR DET bara Hans Östlund som bor kvar 

i Solna. Och i dag repar de på Söder, berättar 

Björne Fröberg, ”i katakomberna under 

Eriksdalsskolan, vi har säkert varit där i tio 

år”. 

– Vi delar med ”Chips” (Kiesbye, plattans 

producent, red.:s anm.), han har sina grejer 

där. Det är som långa korridorer där, massor 

av replokaler. 

– Vi har repat överallt, bakom Skatteskrapan 

och i Kvarnens källare – det var vi och 

Bob hund som delade där. 

Nya plattan Solna har de jobbat med från 

och till de senaste fem åren. Att det blivit 

så utspätt i tid har att göra med att de låtit 

materialet mogna – producenten ”Chips” 

Kiesbye och Björne Fröberg skrev ett fyrtiotal 

låtar, även Hans Östlund skrev låtar till 

plattan. Men ganska snart var det elva låtar 

som stack ut från de andra och innehöll 

det som musikerkollegan Nicke Andersson 

beskrivit som ”att det tar två sekunder så 

hör man att det är The Nomads”. 

– Det måste väl betyda att vi sticker ut på 

nåt sätt, bryter igenom bruset. 

Solna är inspelad på olika ställen, både i 

olika studior och på andra platser. 

De spelade in grunderna först, satte trum- 

morna och basisten Björne Fröberg gjorde 

sitt. På sin semester förra sommaren spelade 

sedan Niklas Vahlberg in sina gitarrer 

i ett rum i sommarstugan. 

– Vi hittade ett rum i huset som lät jävligt 

bra. Det var perfekt – lira lite gitarr, sen 

bada, sen lite gitarr igen. 

Sedan 2001, då förra plattan kom, har sättet 

att sälja musik, köpa den, lyssna på den 

och sprida den vidare förändrats radikalt. 

The Nomads har ett nytt, stort skivbolag 

i ryggen nu som de tycker jobbar bra för 

dem, som ser till att plattan är tillgänglig 

och syns, oavsett format. 

Den europeiska utgåvan av Solna släpps 

som vinylplatta med nedladdningskoder. 

Hans Östlund tror att formatet vinyl och 

nedladdningskoder kommer att slå ut cd:n 

till slut. 

– Det är ett roligare format. Plus att jag 

tror att just vi traditionellt har fans som 

gärna köper vinylplattor. 

PÅ SCENEN HAR det blivit klart för soundcheck. 

Bandet brakar av singeln från senaste plattan, 

”Miles Away”, utan några större problem. 

Keyboardisten ”Honken” föreslår 

att de också ska köra igenom ”You Won’t 

Breake My Heart” för att sätta ”de där Mott 

The Hoople-körerna”. De avslutar med ”Up, 

Down or Sideways”. 

Med tanke på att bandet inte kommit ut 

med någon platta sedan 2001 har de i princip 

spelat samma låtar live hela 2000-talet. 

De har gjort kanske fem–tio spelningar per 

år, ofta utomlands och inte sällan i Spanien 

där de har ett troget följe. 

– Jag har inte full koll på alla texter i de 

nya låtarna, de har liksom inte satt sig riktigt 

ännu, säger Niklas Vahlberg. Jag måste 

nog ha några fusklappar på golvet i kväll. 

När det blir dags för fotografering tar bandet 

– på fotografens inrådan – med sig sina 

instrument ner från scenen. Trummisen 

Joakim Ericson tar med sig en tamburin. 

Och ett äpple. 

Gitarristen Hans Östlund har en dekal 

– Solna kommunvapen – på den gitarr han 

hängt på sig. En av teknikerna skämtar med 

honom, dels något inside som relaterar till 

Hans Östlunds jobb i en färghandel och 

som jag inte begriper, dels om att han en 

vacker dag ska ta av den där dekalen och 

sätta dit ett Hammarbymärke i stället. 

– Du kan aldrig ta Solna ur den här gitarren. 

Då går den aldrig mer att stämma. 

34-37 The Nomads.indd 36 12-05-23 14.05.53

34-37 The Nomads.indd 37 12-05-23 14.05.53

De senaste trettio åren har han gjort Stockholm lite roligare, lite varmare och lite mer färgglatt. Konstnären och 

scenografen Tor Svae, mannen bakom de berömda giraffkranarna på Beckholmen, har genom åren satt 

penseln på alltifrån Gröna Lund till Nationalmuseums innanmäte och nya Lill-Skansen. Möt en man som sätter 

leken i främsta rummet. TEXT ALEXANDRA SUNDQVIST FOTO SOFIA RUNARSDOTTER 

DEN LEKANDE 

MÄNNISKAN 

Ibland stöter man på ett original, i ordets 

positiva bemärkelse. En människa som är 

så färgstark att man har svårt att föreställa 

sig denne i vardagliga situationer. Det händer 

inte ofta, men då och då. Konstnären och 

scenografen Tor Svae är en sådan person. 

Ett tidlöst original som varken använder 

smartphone eller mejl, och som premierar 

fantasi och lekfullhet framför vardagens 

murkna nyanser och måsten. 

– Prova den här! utbrister han och sätter 

en fjäderprydd, glittrig hatt på en indignerad 

kulturtant. Hennes bistra min spricker 

upp i ett försiktigt leende när hon ser sin 

spegelbild. 

Tor Svae slår ut med armarna. 

– Nu ska ni få se rutschkanan! Vem vågar 

åka? Och vem vill prova guden Venus 

magiska höftskynke? 

Scenen utspelas på Nationalmuseum, 

en tidig förmiddag i april 2011. Barnutställningen 

”Hos gudar och gudinnor”, ett 

pedagogiskt nedslag hemma hos antikens 

gudar, som Tor Svae skapat scenografin till, 

premiärvisas för en morgontrött presskår 

för första gången. 

DRYGT ETT ÅR senare är Tor Svaes smittande 

entusiasm densamma. 

Med en knallgul vinkelhake i handen tar 

han emot i Lill-Skansens nya, luftiga året 

runt-anläggning på Skansen. Det är, vid tid- 

38 

punkten, två veckor kvar till premiären. En 

inbjuden testpatrull av barn, föräldrar och 

sponsorer irrar runt i lokalerna, som ritats 

av arkitekten Anders Landström. Medan 

kanter slipas till mejslar någon fram ugglor 

och ekorrar i trä. Andra målar en gigantisk 

ormrutschkana som för tankarna till Lord 

Voldemorts skräckinjagande följeslagare i 

Harry Potter-filmerna. 

Vissa djur, som sorkar och just ormar, har 

ännu inte kommit på plats – medan andra, 

som katter, marsvin och kaniner, redan 

gjort sig hemmastadda. Nappmaskinen, 

konstruerad av Sven Nordqvist, Pettson 

och Findus pappa, går på högvarv. 

Tor Svae är ansvarig för scenografin även 

här – eller som han själv förtydligar: 

– Jag har ansvar för helheten. Vi är många 

som jobbat med Lill-Skansen under ett års 

tid. 

Han visar oss en väderkvarn och charmiga, 

kantstötta trähus på en liten höjd som 

han byggt. Tanken var först att kvarnen 

skulle rymma ett litet vattenfall som mynnar 

ut i en damm med näckrosblad. Men 

ljudnivån från vattenfallet skulle bli för 

hög för kaninerna som bor i en inhägnad 

bredvid. 

– Det har visat sig att kaninerna bara 

klarar en ljudvolym upp till 65 decibel. Vattenfallet 

skulle, enligt mätningar, ge ifrån 

sig 70 decibel. Hur man nu mäter sånt hos 

kaniner, säger han och låter lite besviken. 

Men i dammen kommer det ändå att råda 

full aktivitet. Här ska det bo fiskar, bland 

NU SKA NI FÅ SE RUTSCHKANAN! VEM 

VÅGAR ÅKA? OCH VEM VILL PROVA 

GUDEN VENUS MAGISKA HÖFTSKYNKE? 

annat gäddor, som man också kan klättra 

ner i en liten dalsänka och kolla på. Och 

så kan besökare, stora som små, hoppa på 

näckrosbladen. 

– Det förs lite diskussioner om näckrosbladen 

just nu. Vi får se hur det blir. Det 

är ett otroligt säkerhetstänk när man utformar 

den här typen av miljöer för barn. 

Vissa föräldrar klagar på att barnen kan 

bli blöta om fötterna – men barnen tycker 

bara att det är roligt. De bryr sig inte, säger 

han och ler. 

TOR SVAE UPPMUNTRAR gärna till lek och vänder 

sig mot en alltmer utbredd föreställning 

38-41 Tor Svae.indd 38 12-05-23 17.54.15

38-41 Tor Svae.indd 39 12-05-23 17.54.23 

39

40 

38-41 Tor Svae.indd 40 12-05-23 17.54.29

i samhället – den om att allt är farligt. Eller 

skulle kunna vara det. 

– Låt barnen vara i skogen, låt dem klättra i 

träd, låt dem upptäcka världen. Barn behöver 

utmaningar. Finns ingen utmaning så händer 

ingenting och då tröttnar de, säger han. 

Liksom i ”Hos gudar och gudinnor”, den 

pågående Jan Lööf-utställningen på Junibacken 

eller Mulle Meck-lekparken i Järvastaden 

som Tor också utformat är nivåerna 

det viktigaste. Barn behöver inget mer, 

menar han. 

– Att få gå upp på en kulle eller klättra 

uppför en stege och ställa sig ovanför mammas 

eller pappas huvud och vinka till dem 

är allt som behövs. Det är lycka för ett barn. 

TOR SVAE ÄR uppvuxen i Västergötland men 

utbildade sig på Konstakademin i München 

1965–1970 där han sedan började jobba 

som skulptör. Han flyttade från Tyskland till 

Stockholm på sjuttiotalet. Då bodde hans fru, 

också hon från Västergötland, redan här. 

Att han började arbeta med barnkultur 

var mest ödets nyck. 

– Det har bara blivit så, men visst är det 

underbart! Att arbeta med barn är en sån 

lycka, de är så direkta och uppriktiga. Och 

så har de humor. Dessutom passar det mig 

att jobba med kroppen. 

Genom åren har han tagit sig an några 

av våra mest folkkära karaktärer – som 

Gunilla Bergströms Alfons Åberg, Lennart 

Hellsings underfundiga sagor och Jan Lööfs 

detaljrika bildvärld på barnkulturinstitutioner 

runt om i staden. 

Hans nästa projekt är en park i författaren 

Per Anders Fogelströms anda på Gotlandsgatan 

på Södermalm. 

Tor Svae arbetar i barnboksförfattaren 

Jujja Wieslanders anda, enligt parollen ”leka 

– lära – leva”. Själva grundstenen är att barnens 

kunskapsinhämtning sker via leken. 

– Barn leker sig till kunskap. På Lill- 

Skansen kan de till exempel leka inne i en 

hönsgård, gå in i ett ägg och titta på hönor. 

Och så finns det texter till varje djur – vilket 

ställer lite krav på föräldrarna som kunskapsförmedlare, 

särskilt om barnen inte 

kan läsa själva. 

Varma färger som rött, gult och terrakotta 

har blivit Tor Svaes signum. 

Likaså de två lyftkranarna på Beckholmen 

som han målade till giraffer och som 

flyttades dit från Hammarbyhamnen 1988. 

Kranarna har blivit en självklar del av Stock- 

holms stadsbild – men i dag är det bara en 

av dem som ”lever”. 

– Den andra fick magproblem… och dog, 

säger Tor Svae. Genom åren har vi haft ett 

sällskap som heter Giraffens vänner. Vi har 

anordnat fester under girafferna och hoppat 

så kallad feg-bungy från dem. 

– Vad feg-bungy är? Jo, det är ett hopp 

med en gummisnodd runt fötterna från en 

meters höjd, säger han och skrattar. 

Sedan två år tillbaka pågår ett omfattande 

saneringsarbete av industriutsläpp på Beck- 

holmen. När området rustas upp kommer 

giraffen att flyttas. Tor Svae för just nu 

diskussioner med Skansens ledning om att 

adoptera den. 

– Jag hoppas att de nappar. Jag tror det, 

men vi får se. 

TOR SVAE BOR i lägenhet i Vasastan tillsammans 

med sin fru. De har också ett hus på 

Svartsö i Stockholms skärgård som de delar 

med vänner. Huset, som påminner om en 

sofistikerad Villa Villekulla, har Tor Svae 

byggt själv. 

I Vasastan hittar han stora delar av materialet 

till sin scenografi. 

– Jag tycker om återanvändning. Jag återanvänder 

ofta scenografin när utställningar 

rivs. Förr hittade jag mycket i containrar 

men nu finner jag oftare saker på loppmarknader 

– eller på gatan. Ofta när jag letar 

efter nånting så dyker det upp efter ett tag. 

Jag letade till exempel efter en hatthylla, en 

Alfons Åberg-hatthylla, till en utställning 

i Göteborg. En dag stod den bara där – på 

trottoaren på min egen gata. 

Tor Svae brukar testa idéer och färgval 

hemma. 

– Jag har hemmets väggar som provytor. 

DEN LEKANDE MÄNNISKAN 

Själv älskar jag guldlasyr. Det är otroligt 

snyggt. Jag gillar inte vitt dock, det är ingen 

färg. Allting ska vara så vitt nu för tiden. 

Nej, får jag bestämma så tittar jag på min 

guldvägg och dricker champagne, säger 

han och skrattar. 

Tidigare hade han en gigantisk ateljé fylld 

av prylar. Men numera är förrådet utspritt 

över stan – hos guddottern i Mälarhöjden, på 

ett lager i Axelsberg, i källaren i Vasastan… 

Tor Svae samlar på alltifrån småspik till 

stolpar och har svårt för att slänga saker. 

VI HAR ANORDNAT FESTER UNDER 

GIRAFFERNA OCH HOPPAT SÅ KALLAD 

FEG-BUNGY FRÅN DEM. 

– Jag vet ju att jag kommer att använda 

dem en dag! 

En påfågel slår sig ner på en närbelägen 

kulle i solskenet. Tor Svae slår ut med 

armarna där han sitter på en parkbänk och 

fortsätter: 

– Stockholm är en dröm. Det är väldigt 

vackert och lagom stort. Man behöver inte 

gå långt, man träffar alltid folk som man 

känner. Och så finns det ett rikt kulturliv 

och mycket barnkultur. 

Men arkitekturen skulle kunna få vara 

lite roligare, tycker han. 

Den skyskrapeskyline som debatterats 

på kultursidorna under våren har han inte 

mycket till övers för. 

Tor Svae skulle hellre se fler lekfulla hus 

– som Antoni Gaudis skapelser i Barcelona 

eller Friedensreich Hundertwassers sagoslott 

och bostadskomplex i Wien. 

– Vet ni vilket stans fulaste hus är? Jo, Stockholm 

Waterfront! Det är ett hån att man bygger 

ett sånt hus jämte stadshuset. Problemet 

är att arkitekter tror att de bygger för evigheten. 

För mig, som arbetar med platsspecifik 

scenografi, är den tanken främmande. Den 

här ormen kan ju vara borta om två år, säger 

han och gör en gest mot rutschkanan. 

TOR SVAE YRKE: Scenograf, skulptör, konstnär. ÅLDER: 66 år. BOR: I Vasastan. 

FAMILJ: Fru, två döttrar, svärsöner, barnbarn. AKTUELL MED: Har skapat scenografin till Jan 

Lööf-utställningen som pågår på Junibacken till och med september 2013. Och på 

Lill-Skansen som numera kommer att vara öppet året runt i nya lokaler på Skansen 

(premiären var 31 mars). BAKGRUND: Utbildad på Scenografskolan, Köpenhamn, och 

Konstakademin i München, 1965–1970. Har bland annat gjort giraffkranarna på Beckholmen, 

Mulle Meck-lekparken i Järvastaden, ”Hos gudar och gudinnor” på Nationalmuseum och många av 

utsmyckningarna på Gröna Lund. Bland annat restaurangen Tyrol och fasaden på Spöktåget. FAVORIT- 

FÄRGER: Gult, rött, orange, guld. Gillar svart – men inte vitt. Älskar påfågelsblått – men gillar inte blått. 

38-41 Tor Svae.indd 41 12-05-23 17.54.38 

41

STOLT SÖDER 

OM SANNINGEN 

Redaktör Hellman hade slagit in adressen i kartfunktionen 

på sin Iphone och den där blå knappnålen hade genast 

börjat pulsera och vi insåg båda två att den lilla parken där 

presskonferensen skulle hållas låg nästan mitt i självaste 

hjärtat av SoFo. 

Efter visst dividerande – tunnelbanan är inget idealiskt transportmedel 

i, eller till, just det här området – beslutade vi att ta 

bilen. 

Jag hann dock inte mer än svänga in på Skånegatan från Renstiernas 

gata förrän vi tittade på varandra. 

Sneddande över gatan, ett tiotal meter framför motorhuven, 

kom en man som bara – och det är det som är själva köttbenet i 

den här krönikan – till stil, ekipering, attityd och ansiktsbehåring 

kunde ha sneddat över just den här gatan i just den här stadsdelen 

vid just det här tillfället. 

Vi visste det. Framför allt visste han det. 

PRECIS SOM EXEMPELVIS i områden som Barrio Gotico i Barcelona, 

East Village i New York eller på Vesterbro i Köpenhamn har det 

ett pris att framhärda som det där omtalade och speciella området 

i en storstad, platsen där besökarna föräras den unika känslan av 

originalitet, där uttrycket för frihet och livslust och en skärva av 

stadens egentliga själ paketerats. 

Gott så. Ingen skugga där. 

De här platserna kan dock, vilket är diskussionen vi fört lite 

fram och tillbaka en tid, medelst en enkel svepning med muletan 

snabbt och skoningslöst förvandlas till obarmhärtiga parodier 

på sig själva. Och tyvärr finns det besvärande tecken på att just 

området SoFo är på väg att permanenta sin existens som ett 

vuxen-Skansen för sällsynt artspecifika former av moderiktningar 

och avslappnade kulturskägg. 

42 

Det finns andra som delar min besvärande aning om just SoFo. 

Den senaste tiden har jag läst ett flertal tweets som bland annat 

handlat om skäggigheten i området. Den tveklöst roligaste av 

signaturen ”Grubblaren”, som beskrev hur han skulle ta en eldkastare 

och ge sig ut på Södermalm. Och hur lågorna då skulle sprida 

sig ”likt en budkavle från skägg till skägg”. 

Vad jag vid ett flertal tillfällen, så också den här dagen, noterat är 

den idisslande vurmen bland vissa av områdets unga män att blanda 

gubbkeps, unikaboxekipering och helarmstatuering. Det måste stå 

för något, så mycket begriper jag, men jag får inte fatt i vad. 

VI GICK IN på en lunchlåda på Skånegatan. Efter oss in på restaurangen 

kom en person som det i allt väsentligt var korrekt att kalla 

en gammal farbror, klädd precis som en gammal farbror ska vara 

– keps, jordfärgade slacks, skor med rågummisula, midjekort jacka. 

Han satte sig vid bordet snett bakom vårt. 

Vi fick in vår mat – utmärkta Wallenbergare – och summerade 

dagens hittills insamlade SoFo-intryck och jag berättade för redaktör 

Hellman om ett nyligen utfört jeansköp. 

VAD JAG VID ETT FLERTAL 

TILLFÄLLEN NOTERAT ÄR DEN 

IDISSLANDE VURMEN BLAND 

VISSA AV OMRÅDETS UNGA 

MÄN ATT BLANDA GUBBKEPS, 

UNIKABOXEKIPERING OCH 

HELARMSTATUERING. 

42-43 Stolt.indd 42 12-05-23 14.39.56

ILLUSTRATION: LOTTA SJÖBERG 

Om snubben i den jävligt rätta butiken med sitt jazzkultursoftischlaidbackdudepåSöder-skägg 

och den närmast vetenskapligt 

uträknade denimkostymen han bar. Hur han lätt nickande, liksom 

konstaterande sin egen förträfflighet, snurrat byxparen likt pizzadegar 

på ena pekfingret medan han sävligt skred fram genom 

butiken bort mot provhytten där jag stod. 

Det spelades Waterboys i butiken. Jag trodde aldrig han skulle 

komma nerför stegen med ett nytt par då han en gång blev stående 

där och funderade över vad låtskrivaren och sångaren hette. 

När jag skulle betala – jag hade min fru med mig – hamnade jag 

och the dude i en elektronisk Mexican standoff och då, förmodligen 

för att bryta tystnaden som uppstod medan vi båda väntade 

på att displayen skulle be mig ta ut kortet, frågade han: 

”Vad händer i kväll då – blir det ut och röja eller?” 

Det var dock så tydligt att frågan – som så mycket annat – bara 

var en del av rekvisitan. Det var det som störde mig, som skavde. 

Att jag var drygt tjugo år för gammal för att röja på krogen var 

bevisligen inget han registrerade eller funderade nämnvärt över. 

Inte heller det patetiska i om jag varit en sådan som vid min ålder 

fortfarande röjde på krogen och vad han då, i egenskap av jävligt 

inbäddad och rättrådig jeanssäljare, rimligen borde ha tyckt om 

den varumärkesbesudling ett dylikt beteende borde ha inneburit. 

Redaktör Hellman dängde servetten i bordet och lutade sig fram 

över tallriken. 

– Gubben vet nog inte hur rätt hans stil är. 

Jag tittade. Och mindes mannen som för någon timma sedan 

sneddat framför vår motorhuv och snubben i jeansbutiken och 

unikaboxekiperarna och skäggen och jag lutade mig tillbaka i 

stolen och la besticken på servetten. 

Det är alltså så enkelt – det är liv och död det handlar om. Och 

tiden däremellan. 

KÖP 

SITUATION 

STHLM MED 

MOBILEN 

Att köpa tidningen via sms 

kostar 50 kr – precis som när 

du köper den kontant. Situation 

Sthlm står för trafikkostnaden. 

Gör så här: 

1. Ta reda på försäljarens 

nummer. 

2. Sms:a SITXX till 72900. 

XX=försäljarens nummer. 

3. Visa försäljaren ditt 

sms-kvitto och senaste 

numret är ditt. 

42-43 Stolt.indd 43 12-05-23 14.40.06 

43

GATUPLANET 

44 

44-47 Hemlo shet.indd 44 12-05-23 15.54.32

På Nybroplan finns statyer till minne av förintelsens judar, här finns 

också närhet till vatten och båtar. Allt det betyder mycket för Situation 

Sthlm-försäljaren och före detta konsthandlaren Curt Ehrström. 

BERÄTTAT FÖR MARIA HAGSTRÖM FOTO FRANK ASCHBERG 

MIN PLATS 

Jag kommer från Finland och är barn 

till människor som var med i andra 

världskriget. De var inte judar, men 

jag känner mycket för den här platsen. 

Här finns Raoul Wallenbergs torg och 

statyer till minne av judar som gasades ihjäl 

i koncentrationslägren. Man bör inte glömma 

bort det som hände, särskilt nu när det 

är högervindar i samhället. De här statyerna 

fick kritik förut, men jag anser att konstnären 

har sett det på rätt sätt. Folk tyckte inte 

att de var fina, men historien är inte fin. 

Jag jobbade som konsthandlare förut och 

hade egna auktionsbolag. Jag kan konstvärlden 

utan och innan. Hade som mest 

tolv konstnärer anställda och slet sju dagar 

i veckan. Till slut kommer man till en punkt 

då det inte går mer. 2008 gick jag in i väggen. 

På den vägen är det. Nu är jag hemlös 

och känner nästan en befrielse av att leva 

på gatan. Jag säljer lite tidningar och överle- 

ver. På sommaren går det att sova i tält och 

man känner sig fri. Jag går inte till härbärgen 

och använder inte socialen, anser att 

socialen är ett förlegat system. Det Sverige 

behöver är visioner och få i gång tillverkningsindustrin 

på ett annat sätt. I stället för 

bidrag ska vi ha folklön. Det ska vara en rättighet, 

men samtidigt en skyldighet: om du 

blir anvisad ett arbete, som du kirrar, måste 

du ta det. Men då ska du ha minst LO:s lägsta 

lön och inte bidrag. Varenda människa 

har i dag rätt till atp när den arbetar, men 

det finns många som jobbar och har socialbidrag, 

de städar och gör dittan och dattan, 

men får ingen atp. 

Men den här platsen, Nybroplan, tycker 

jag är allas och människor är trevliga. Och du 

har vattnet och båtarna nära, det påminner 

mig om när jag gick till sjöss som 15-åring. I 

fem år jobbade jag som sjöman och kock på 

Atlanten och Medelhavet. 

44-47 Hemlo shet.indd 45 12-05-23 15.54.41 

45

GATUPLANET 

AVKRIMINALISERA narkotikabruk och 

låt läkare skriva ut heroin till heroinberoende. 

Det är två ämnen som är 

tabu i Sverige. 

– Men låt oss ta bort spärrar och 

sluta automatiskt säga att det är 

fel, säger Ted Goldberg, professor i 

sociologi, som pratar om avkriminalisering 

på Svenska Brukarföreningens 

seminarium med temat ”Bryta 

tabun inför framtiden?”. 

I Sverige lägger vi 75 procent av 

resurserna inom narkotikaområdet på 

rättsliga åtgärder. 24 procent läggs 

på vård, 1 procent på förebyggande 

åtgärder och 0,1 procent på harm 

reduction. 

I till exempel Portugal gör man 

38 

procent av Situation Sthlm-försäljarna är 

relativt nya som tidningsförsäljare – de 

har sålt mindre än två år. Det visar en 

enkät som besvarats av 160 personer. 

Den visar också att den vanligaste 

åldern är 50–55 år. 5 procent är yngre 

än 30 år och var fjärde försäljare är en 

kvinna. 

46 

Diskussion om tabun inom narkotikapolitiken. 

Leif Grönblad, chef 

vid Ulleråkers metadonprogram, 

Berne Stålenkrantz, ordförande 

för Svenska Brukarföreningen, 

Alec Carlberg, ordförande för 

Rainbow, landstingsrådet Birgitta 

Sevefjord (V) och regeringens 

missbruksutredare Gerhard 

Larsson. 

”Låt oss prata om 

avkriminalisering av narkotika” 

BRUKARFÖRENINGEN HÅLLER SEMINARIUM OM ATT BRYTA TABUN 

annorlunda. Där har man avkriminaliserat 

droger och en stor del av de 

pengar som tidigare gått till rättsapparaten 

går nu till vårdapparaten och 

förebyggande insatser. 

– Utvärderingar visar att narkotikaproblemen 

blir mindre, inte värre, 

säger Ted Goldberg. 

I SVERIGE HADE vi åtalsunderlåtelse 

för lindriga narkotikabrott fram till 

1979. 

– Sen dess har vi åtalat det mesta, 

säger Ted Goldberg. 1980–2009 

ökade den polisarbetskraft som lades 

ner på narkotikaärenden med 450 

procent. Tillgängligheten av narkotika 

har ökat under hela denna period. 

Brukarföreningen fyller tio år 

I tio år har Svenska Brukarföreningen 

arbetat för att stödja narkotikaanvändare 

som har eller vill ha underhållsbehandling 

för sitt opiatmissbruk. 

Föreningen startades 2002 av Berne 

Stålenkrantz som nu får ett hedersomnämnande 

av föreningens medlemmar. 

– Han har påverkat situationen för 

narkomaner i grunden, säger Christina 

Paulsrud, ordförande för Stockholms 

Brukarförening. Han har haft modet 

att gå emot gängse sanningar och har 

inte gett upp i en tid då man pratade 

om metadonpatienter som drogade 

zombies. Han har ställt upp och 

Han menar att vår förbudspolitik 

inte fungerat och att vi måste inse att 

Sverige aldrig kommer att bli narkotikafritt. 

Cirka en miljon människor i 

Sverige har brutit mot narkotikastrafflagen. 

Men hur skulle det gå om vi avkriminaliserar? 

Skulle drogerna öka, fler 

testa droger, fler bli missbrukare? 

Det är de farhågor som brukar lyftas 

fram. 

– Det har visat sig att avkriminalisering 

nästan inte har nån påverkan 

alls på konsumtionen, säger Ted 

Goldberg. Vi kan inte säga att om vi 

avkriminaliserar så leder det till att 

fler knarkar, men vi kan inte säga 

motsatsen heller. Egentligen har vi 

fortsatt jobba för att vi ska ha samma 

rättigheter som andra. 

När Berne Stålenkrantz tar emot 

utmärkelsen är han rörd. 

– Det har varit många sömnlösa 

nätter, säger han och blir tårögd. From 

my heart. 

På Brukarföreningens seminarium 

2012 delades ännu en utmärkelse ut. 

Varje år ger föreningen ett Brukarvänpris. 

I år gick priset till Alec Carlberg 

för att han bland annat alltid lyfter 

fram vikten av brukarperspektivet i allt 

som rör brukare. 

Alec Carlberg är grundare av brukar- 


för lite kunskap. Vi tror att vi vet allt, 

men vi vet inte, vi gissar. 

För att få kunskap – evidens – 

menar han att man måste avkriminalisera 

under en tid för att kunna 

utvärdera om det är bra eller inte. 

– Vår förbudspolitik fungerar inte, 

då måste vi vara beredda att pröva 

nya saker, säger han. Jag föreslår att 

vi börjar en diskussion om att införa 

åtalsunderlåtelse. Åtalsunderlåtelse 

finns redan i fråga om andra brott. 

Låt oss prata om det. 

ETT ANNAT ÄMNE som är tabu är 

heroinförskrivning för heroinberoende. 

– Det finns de som inte kan sluta 

med heroin hur mycket vi än vill att 

de ska göra det, säger Erin O’Mara 

från Storbritannien som är representant 

för International Network of 

People who Use Drugs. 

Hon var ett av dessa ”hopplösa 

fall” som misslyckades i metadonprogrammet 

och fortsatte ta heroin. 

– Jag tycker att det är behandlingen 

som svek oss, inte att vi 

svek behandlingen, säger hon på 

seminariet. 

Den dagen en läkare skrev 

ut heroin till henne förändrades 

hennes liv. Drogen var densamma, 

men omständigheterna helt andra. 

Tidigare levde hon i kriminalitet och 

saknade pengar, rena verktyg och 

sterilt vatten. Hon säger att gatuheroin 

leder till fängelse, infektioner 

och död, medan läkarens heroin 

leder till att hon kan leva som vem 

som helst. 

– Med rena droger har hälsan en 

större chans, säger hon. Jag blir inte 

hög av det, jag kan känna mig lite 

trött men jag kan göra allt som en 

vanlig person kan göra. Det finns de 

som säger att heroinförskrivning är 

att ge upp om narkomanerna. Men 

det är precis tvärtom. 


Christina Paulsrud och pristagarna 

Alec Carlberg och Berne Stålenkrantz. 

kollektivet Basta och är ordförande för 

Rainbow Sweden, ett nätverk för organisationer 

som består av en majoritet 

av människor som själva varit klienter, 

patienter och fångar. 


44-47 Hemlo shet.indd 46 12-05-23 15.54.47

HEMMA HOS TOBBE Åtta år i bostadskön. Sedan kunde Situation Sthlmförsäljaren 

Torbjörn Wahlström skriva kontrakt på en tvåa i Hässelby strand. Bara några dagar senare 

flyttade han och hunden Kivi in i sin första lägenhet. TEXT MARIA HAGSTRÖM FOTO JULIA WAGNER 

Det här är den första lägenheten 

Torbjörn Wahlström haft, då är det 

kanske inte konstigt att både han 

och hunden Kivi hade lite svårt 

att vänja sig vid att det var deras lägenhet. 

I flera år har de sovit tillsammans i källare, 

toaletter och husvagnar. 

– Hon är världens bästa kompis. Jag har 

haft henne sen hon föddes, säger han och 

berättar att han blev intervjuad en gång av 

en hundtidning. De skrev en artikel om att 

en hund som lever med en hemlös missbrukare 

inte behöver lida mer än en vanlig 

svenssonhund. Om man är hemlös får 

hunden vara med hela tiden. 

Nu ligger Kivi och vilar på vardagsrumsgolvet, 

vill inte ligga i myshörnan husse skapat 

åt henne. På tv:n står en klocka han fått 

av sin tjej, men som ”bara går rätt två gånger 

om dygnet” – fem över tio. På golvet ligger 

en stor orientalisk matta och i fönstren 

hänger lila och blå gardiner från Indiska. 

– Jag hade ingenting när jag flyttade in. 

Jag har fortfarande inget köksbord eller 

några bokhyllor. Men jag trivs bra. Jag är 

särskilt nöjd med att det finns ett badkar, 

speciellt på vintern när jag stått ute och 

sålt tidningar, säger han. Jag tycker också 

att området är kanon. Det är bara tvåhundra 

meter ner till vattnet och mycket natur, 

vilket är perfekt när man har hund. 

I vardagsrummet står också en moped 

som han försöker göra körklar. 

– Jag är ganska duktig på sånt. När jag 

var fjorton–femton år hade jag tio–femton 

mopeder. Jag gillade att meka och trimma 

dem. De skulle gå fortare än alla kompisars. 

På den tiden bodde han hos sina fosterföräldrar 

i Nacka, eftersom hans föräldrar 

hade problem med alkohol. Fosterföräldrarna 

tyckte inte lika mycket om trimmade 

moppar, särskilt ogillade de motorcykeln 

han köpte när han fyllde 15 år. 

– Jag gömde den i skogen. Åkte dit med 

moppen och bytte. Men det blev lite knas 

när lärarna ringde och sa att det inte var 

så bra att jag åkte motorcykel till skolan. 

Fosterföräldrarna blev rätt arga. 

Däremot gillade fosterföräldrarna att 

segla. 

– Jag hatade det där, de seglade och 

hade aldrig motorn på. Ibland kom man 

bara nån meter på en halvtimme. Det var 

inte det roligaste att sitta där med dem ute 

på sjön hela somrarna, usch vad jag vantrivdes 

med det. 

Men för några år sedan började han uppskatta 

segelbåtar, så pass att han nu har en 

egen båt som han bytte mot en buss han 

köpt för hela 13 kronor. 

– Bra summa, 13 är mitt turnummer. 

Sen fick jag byta den mot båten, säger han. 

Båten är ett renoveringsobjekt, så jag har 

mest jobbat med den; lackat den och plastat 

in överdäcket. Jag vill att det ska vara 

schysst liksom. Nu behöver den en motor 

och ett segel, sen är den okej. 

När han hade gått ut nionde klass behövde 

han inte segla med fosterföräldrarna mer. 

Då hade han flyttat tillbaka till sin mamma i 

Vällingby Grimsta. Där bodde han tills han 

23 år gammal fick ett fängelsestraff. Sedan 

dess har han inte träffat sin mamma, inte 

heller har han haft ett eget hem. Förrän nu, 

lite mer än 20 år senare. 

44-47 Hemlo shet.indd 47 12-05-23 15.55.12 

47

MED EGNA ORD 

KORT SAGT & POESI 

Till minne av min 

älskade vän Mats 

Kvarnudd 

Vi har känt varandra i många 

år, du och jag. Vi har kamperat 

tillsammans i både vått och torrt, 

i solsken och i regn. Lätt har det 

inte alltid varit. 

Vi tältade ofta om somrarna 

men fick ta hjälp med härbärge 

om vintrarna. Jag kommer ihåg 

förra sommaren när vi tältade på 

ett ställe. Det fanns en färdig grill 

vid sjön, så vi satt där och grillade 

var och varannan kväll. Framemot 

kvällningen satt vi där och tittade 

ut mot sjön, iakttog svanarna och 

kramades så gott. 

Nu efter att du försvann i 

vattnet vid Gamla Stan, så går jag 

förbi varje dag för att småprata 

en stund, med dig. Igår när jag 

var där för att prata lite med dig, 

så tänkte jag att jag skulle lämna 

en fin röd ros till dig. Jag tänkte 

att den skulle få stå i en ölburk, 

eftersom du helst drack öl ur burk. 

Men, nu blev det att den fick stå 

i en ölflaska istället. Öl som öl, 

tänkte jag. 

Jag vill även passa på att tacka 

den okända man, som såg Mats 

falla i vattnet, från t-banevagnen 

han satt i. Han som kastade sig 

ut från t-banan och ringde 112 

samtidigt som han hjälpte till att få 

upp Mats ur vattnet. Det finns inte 

många sådana människor idag. 

Tack du snälle okände man! 

Saknar dig jättemycket, Mats! 

Många kramar 

BIBBI 

Att leva 

Om livet var så enkelt som så 

här 

Då borde jag kunna vara på här 

och där 

Men, kan ej smälta det här 

hur o helvete älta det här 

HELÉN ENBACKA 

48 

LÄS MER 

hemlos.situationsthlm.se 

Det förde något gott med sig 

Då jag och mitt ex var framme på 

flygplatsen i Isla Margaritha så fick vi 

inget vatten, alla vi passagerare var 

jättetörstiga då vi kom iland för det 

var hemskt varmt där. Kontrollerna 

var stenhårda, alla vi blev visiterade 

och blev utfrågade vad vi arbetade 

med. 4 timmar var vi i tullkontrollen 

innan vi kom vidare för att hämta våra 

resväskor plus 2 timmar där blev det. 

Jag och mitt ex skulle förlova oss där 

vid stranden med champagne, det 

låter väldigt romantiskt och vi båda 

såg fram emot det. Sen hamnade vi 

på fel buss sa reseledarna men vi sa 

att vi var säkra att vi skulle till Coche 

Island, till en liten ö utanför Isla Margaritha, 

vi som hade graverat Coche 

Island i ringarna. Så vi hamnade på 

Portofino, ett stort hotell med all 

inclusive, vi försökte göra det positivt 

och jag sa till mitt ex – ”det gör 

ingenting, vi är nu i vackra karibien 

och ska ha jätteroligt, och mysigt, inte 

alla som får åka hit”. 

Eftersom vi hade packat upp 

väskorna så gick vi till hotellpuben 

uppe på taket och hörde hur dom 

spelade på oljefat och vi hörde hur 

havet brusade och såg den vackra 

utsikten och fick en karibisk känsla, 

den natten var härlig. Alla drinkar och 

mat ingick i priset så vi drack några 

drinkar den natten, bara så vi blev 

salongsberusade. 

DÅ MORGONEN KOM åt vi en härlig 

frukost med färska frukter och fick 

vitt vin till det, solade på stranden 

och mitt ex blev sönderbränd för han 

hade bara haft på sig solskyddsfaktor 

sju, fast jag hade varnat honom att 

han troligtvis skulle bli genomstekt 

men han var så envis. Det var nu 

våran förlovningsdag för på kvällen 

skulle vi sätta på oss våra fina guldringar 

vid stranden. Då kvällen kom, 

kom vi inte in i kassaskåpsboxen, 

fick ringa till receptionen och det var 

en vakt som kom, vi fick vakta så att 

han inte skulle tjuva pengarna för vi 

blev varnade från resebyrån att där är 

dom banditer och att vi inte får lita på 

någon, han fick upp boxen som hade 

gått i lås och vi kom åt pengarna. Sen 

när han ex skulle spola i toan så gick 

spolhandtaget sönder. Vi tyckte inte 

det var någon bra dag att förlova oss 

på så vi skjöt upp det till nästa dag. 

DÅ NÄSTA DAG kom började vi bråka 

utan anledning och mitt ex gick till 

havet och slängde ringen och slängde 

ut mina väskor så jag fick sova ute 

den natten på solstolarna vid stranden, 

jag kände att jag bara ville hem 

då för resan hade mist sin charm och 

tyckte att mitt ex bar sig hemskt åt då 

och det är ju inte ens fel när två träter. 

Det var mitt fel också. 

JAG GJORDE SLUT med mitt ex då 

för jag såg det som ett tecken att 

det inte skulle bli vi två eftersom vi 

blev felbokade till ett annat hotell och 

tror vi båda då fick en chock då vi 

märkte våra olikheter, vi var som eld 

och vatten. Ja ibland ska man lyssna 

på det och jag vet att jag gjorde rätt 

då. Men herregud vad mycket pengar 

som blev till spillo, resan var ju dyr 

men ok, vi fick se den vackra ön och 

jag tänker resa dit ensam någon 

gång. Maten är ju billig och god där, 

en kilos hummer fick vi för 50 kr 

med sallad till. Igår då jag promenerade 

så träffade jag mitt ex då han 

promenerade till jobbet och jag sa 

förlåt till honom och han sa att det 

var lika mycket hans fel, tänk vad ett 

förlåt kan göra? Nu är vi vänner och 

skrattar åt händelsen, fast det var en 

hemskt tråkig händelse, blev det en 

humorhändelse, allting för något gott 

med sig. 

ROSIE 

48-53 Med egna ord.indd 48 12-05-23 17.52.52 

BLACKNELL/CREATIVE COMMONS

CITAT FRÅN CD-SKIVAN LJUSGLIMTAR UR RADIOSKUGGA SOM MEDFÖLJER DET HÄR NUMRET AV SITUATION STHLM: 

”NÄR MAN HAR LEVT ETT LIV, UNDER MÅNGA, MÅNGA ÅR, UNDER SVÅRA FÖRHÅLLANDEN, DÅ HAR MAN VARKEN HAFT 

LUST, TID ELLER ORK ATT TÄNKA PÅ DET POLITISKA MER ÄN ATT SVÄRA OCH TYCKA ATT DET ÄR ETT FÖRBANNAT 

DÅLIGT LÄGE MAN BEFINNER SIG I” JOHNNY 

Jag är 

priveligierad 

För några dagar sedan då jag stod 

på min plats vid Mariatorget, kom det 

en något berusad man och sa till mig 

”Jag ska tala om för dig på en gång, 

att någon tidning tänker jag inte 

köpa. Jag köper hellre två öl för en 

femtilapp. Och varför står du här och 

säljer den där skitiga tidningen?” 

Jag sa till honom att du behöver 

inte alls köpa någon tidning, det är 

helt frivilligt. Vidare talade han även 

om för mig att du behöver inte alls 

stå här och sälja sånt skit, du kan ju 

göra en jäkla massa annat arbete, 

som är mycket bättre. 

Det är bara det att ni som säljer 

den där, ni har så taskigt självförtroende 

att ni inte tror ni fixar något 

annat. Jag talade då om för honom, 

att det vet jag väl, jag vet nog vad 

jag klarar och inte, men vem tror du 

anställer en 56-årig kvinna som saknar 

en framtand och inte har arbetat 

sedan 1986? Dessutom saknar jag 

bostad och har inte haft någon egen 

eller eget kontrakt på drygt 20 år. 

DÅ ÄR DET inte meningen att man 

ska ha någon bostad. För i detta 

samhället har de som bestämmer fått 

ett otroligt kontrollbehov av folket 

och allra helst av de som är något 

udda och inte gör som det bestämts 

att alla ska göra, dvs. skaffa familj 

och barn och de flesta idag med barn 

måste ju arbeta bägge två om de ska 

klara familjens ekonomi. 

Om man inte följer de reglerna och 

råkar bli utan bostad. Då ska man 

bo på någon av alla de institutioner 

som växer upp som svampar i vårt 

samhälle. Helst av allt ska man också 

gå och hämta någon av de olika s.k. 

statliga drogerna varje dag på någon 

mottagning. 

Säkert finns det några försäljare 

som kanske tror att de inte fixar 

något annat. Fast då vill jag tala om 

för dig att fixar man att sälja den här 

tidningen, som det finns så mycket 

fördomar emot, ja då fixar man i stort 

sett vad som helst. 

Jag vet också att de flesta människor 

inte skulle klara av det. Det 

som gör att vi försäljare klarar det, 

det är nog det faktumet att har man 

en gång börjat med försäljningen då 

fortsätter man helt enkelt eller också 

slutar man ganska snabbt. 

VIDARE TALADE JAG om för honom 

att många av oss har haft en 

längre tids arbete på den s.k. vanliga 

arbetsmarknaden. Jag tog mig själv 

som exempel. Jag har bl.a. jobbat 

på ett vattenlabb där vi analyserade 

alla olika sorters vatten före och 

efter rening. Jag hade inte någon 

utbildning för det.,utan endast naturvetenskaplig 

linje på gymnasiet, men 

lyckades prata till mig jobbet. 

Sedan har jag jobbat på en av 

de större bankernas huvudkontor i 

Uppsala. Jag har även jobbat som 

privatsekreterare till högsta hönset 

på en fackförening. Det var det 

absolut vidrigaste arbetet jag haft. 

Sedan har jag jobbat som 

kartritare på vattenledningsverket. 

Även som fönsterputsare, det var det 

näst bästa jobbet jag haft. Sedan har 

jag jobbat som diskare, städare och 

mycket mycket mer. 

Fast den största delen av mitt liv 

har jag varit heroinist vilket bara det 

är ett heltidsarbete. 

SÅ JAG SA till honom att jag kände 

mig. som en mycket privilegierad 

person. ”Vad sa du?” frågade då mannen 

mig, som nu hade nyktrat till en 

hel del. Jag upprepade vad jag sagt 

och talade samtidigt om en del utav 

skälen till att jag trots allt kände mig 

mycket privilegierad. 

Bland annat, för att jag alltid har 

haft förstånd att själv styra över mitt 

liv. Jag har aldrig haft behov av att 

vara som andra eller att vara andra 

till lags. 

Jag har alltid gjort det som känts 

riktigt för mig. Och att när jag kom 

hit till världen så fick jag med mig 

någonting mycket värdefullt, som inte 

gick att köpa för några pengar i hela 

världen. Detta något, det har man 

eller så har man det inte. 

SEDAN HADE JAG turen att få 

tillbringa mina första fyra år med 

min mormor, hon var en underbar 

människa som gav mig grunden till 

en helt otroligt bra självkänsla. Så jag 

vet mitt värde men jag vet också att 

alla har vi exakt samma värde. 

Vi har alla våra olika livsuppgifter 

att uträtta här på jorden. Vissa 

kanske bara är här för att jävlas och 

försöka göra livet surt för andra, men 

denna uppgift är också viktig, för det 

är ju motgångar som gör oss starka 

och vad skulle jag annars ha fått 

min styrka ifrån om det inte fanns 

parasiter och intrigmakare. 

Så även de till synes elakaste 

människorna har i alla fall för mig 

varit till mycket stor nytta. 

Nu hade mannens haka ramlat 

nästan ner till fötterna och när han 

gick sin väg var han helt tyst. 

Hade han haft skägg då hade han 

säkert snubblat på det. 

Och jag undrar om han lyckats 

hämta sig ifrån chocken och fått upp 

hakan igen. 

ULRIKA G-SON 

PELLE STEN/CREATIVE COMMONS 

KORT SAGT 

Till minne av min 

lillebror Petter 

Petter, min lillebror, har gått bort 

efter att ha varit sjuk lång tid. Det 

var inte så många år mellan oss. 

Från början när vi var små slogs 

vi om leksaker och till slut om 

samma tjejer. Du bodde hos mig 

när du var hemlös, och jag bodde 

hos dig när jag var hemlös. 

Även om vi var osams och i 

luven på varandra titt som tätt, så 

var du och är du min lillebror! 

Det vi i alla fall kunde enas 

om var att vi gillade sport, inte 

utövandet utan mer att spela på 

trav och fotboll. 

Jag hann tyvärr inte upp till 

sjukhusets intensivavdelning 

innan du dog, men jag vet att jag 

kommer sakna dig stort. 

Hälsningar, 

STOREBROR JONAS 

Blir lycklig av detta 

Hej, jag heter Vargen och jag vill 

bara tala om att jag har fått ett bra 

liv nu sen jag fick sälja Situation 

Sthlm. Jag gjorde dessutom en 

båttur där jag träffade min kärlek 

som gjorde mitt liv bättre och får 

mig att må bra nu. Hon är det 

bästa som hänt mig och jag vet 

att hon tycker att jag är det bästa 

som hänt henne. Att vi fann varandra 

på denna båttur och vi båda 

mår bra nu, efter vi funnit varandra 

på denna ofantligt stora jord. 

VARGEN 

Svar på tal 

När jag jobbade på Saab- 

Scania i Södertälje så fanns det 

omklädningsrum för 100 drönare 

och med en 20 meter lång pissränna. 

En dag hade städerskan 

mensproblem – hon hade skrivit 

en lapp och tejpat upp ovanför 

pissrännan. Det stod att ”den som 

kissar fimpar bör uppsöka läkare 

omedelbart”! Morgonen efter 

fanns ytterligare en lapp och på 

den stod det ”har uppsökt läkare 

och pissar numera i askkoppen”. 

Sluta röka och kröka. 

FOTEN HÅKAN 


49

MED EGNA ORD 

”ÄR DET MIG DET ÄR FEL PÅ 

ELLER HELA MIN TILLVARO” 

MARINA 


Delar av min 

berättelse 

Jag hamnade på gatan, sedan 

natthärbärget där det finns 

mycket missbruk. Detta passar 

inte mig. Då fick jag sova på de 

offentliga toaletterna, men då 

kommer vakterna och väcker en 

mitt i natten. Då hamnar man 

på gatan igen. Slutligen hamnar 

man kanske på vandrarhem där 

råttorna springer i väggarna och 

lopporna springer över kroppen. 

Kära dyra sociala fosterland! 

Nu har jag turen att kunna bo 

hos kompisar – det är det inte alla 

som har! 

FÖRSÄLJARE TOINI 

Hälsning 

Jag ser en container 

som e proppfull det sticker upp 

plastpåsar 

lite här och där 

Jag ser en massa böcker 

Jag bläddrar igenom många 

Jag tittar på insidan av alla pärmar 

För att se om någon skrivit om 

någon 

nåt personligt 

Och jag hittar ett tack från en kvinna 

Som med sin kantiga och pyttelilla 

stil ristat in 

sin uppskattning med sin trubbiga 

udd 

för allt stöd och hjälp hon fått 

genom åren 

LENA FREIJ 

50 

Jag fick syn på honom när han 

stod mitt i matvaruaffärens entré och 

spanade ut mot parkeringen. Klädd i 

affärens röda skjorta stod den unge 

mannen lätt framåtlutad medan han 

letade intensivt med blicken och 

när han fick syn på mig började han 

genast gå rakt emot mig. Med raska 

steg och något oåterkalleligt i blicken 

närmade han sig och jag tänkte att 

det måste vara angeläget eftersom 

han inte ens hunnit stanna förrän han 

började tala: 

− Jag tycker du kan gå och 

kränga dina tidningar någon annanstans! 

− Varför det? undrade jag. 

− Därför att du kan inte stå här. 

− Varför kan jag inte det? 

− Därför att du stör folk. 

− Va? På vilket sätt då? 

− Det kan jag inte säga. 

Jag stirrade häpet på honom. 

− Du påstår att jag stör folk men 

du kan inte säga på vilket sätt? 

undrade jag förvånat. 

− Det är en kund som har klagat 

på att du är framfusig och att det är 

otäckt att gå förbi här. 

− Men jag står alldeles tyst och 

visar upp tidningen. Hur kan någon 

tycka att jag är framfusig? 

Mannen glodde på mig. 

− Jag vet inte, sa han. Det var en 

kund som sa så. En viktig kund till 

oss. 

− En viktig kund? Som kan tuta 

i dig vad som helst för att få dig att 

börja mota iväg folk? 

”DE FÅR INTE FINNAS DÄR DU GÅR, DE ÄR 

BARA DJUR, DET ÄR ALLT DU FÖRSTÅR, SÅ 

UT OCH SKJUT FÖR NU ÄR DET VÅR” CALLE 

Att kränga tidningar någon annanstans 

Den rödklädde mannen såg inte 

lika säker ut längre. Han stod tyst en 

stund innan han åter började tala: 

− Det kan se skrämmande ut när 

du står här med huva. 

Jag såg upp mot den svarta 

kvällshimlen och kände de mikroskopiska 

snöflingorna landa på mitt 

ansikte. Jag såg på mannen framför 

mig och frös lite när jag frågade: 

− Är din viktiga kund rädd för 

huvor? 

− Nej men tänk dig en gammal 

människa, vi kan kalla henne Agda. 

Tänk dig att Agda sjuttio år ska gå 

förbi dig för att handla och du står här 

med huva över huvudet. Tror du inte 

själv att hon skulle kunna bli rädd? 

− Agda kanske har fobier? föreslog 

jag och fick samtidigt syn på en 

man som kom gående mot affären. 

Han hade en huva uppdragen över 

huvudet. Jag nickade mot mannen 

och sa: 

− Där har vi en till med huva. Du 

tror väl inte han skrämmer ut alla ur 

affären nu? 

Den rödklädde vände sig om och 

fick syn på mannen. 

− Det är vanligt med huvor nuförtiden, 

sa jag och kände mitt övertag. 

Det kan vara bra att ha när man står 

och säljer tidningar om vinterkvällarna. 

Kan du säga på vilket sätt jag 

är otäck? Har jag ovårdade kläder? 

Mannen glodde på mig uppifrån 

och ner. 

− Näe, sa han. 

− Jag säljer den här tidningen. Är 

inte det en bra sak? 

− Jo. 

− I den står en massa bra saker 

bland annat om hemlöshet. Skulle du 

kunna tänka dig att läsa den? 

− Jo, det skulle jag nog. 

− Jag har bara ett ex kvar och jag 

tycker du ska köpa den. Du har stört 

min verksamhet så pass länge nu så 

det är inte mer än rätt. På så vis kan 

jag äntligen göra kväll och du blir av 

med mig. Vill du köpa den? 

− Ja, det kan jag väl stå för. 

Jag räckte tidningen till honom och 

tog emot pengarna, knäppte jackan 

tätare om mig och började cykla mot 

stadens enda härbärge där det inte 

fanns några garantier att få någon 

sängplats ens efter en diskussion 

som denna. 

ESKO JAUHIAINEN 

Vi är det enda fastighetsbolag som 

konsulterar läkare innan vi bygger 

Varje år står Locum bakom investeringar och underhållsåtgärder 

för 2 miljarder kronor. Det gör oss till 

ett av Sveriges största fastighetsbolag. 

Läs mer om oss och våra pågående projekt på 

www.locum.se 


DAVHARUK/CREATIVE COMMONS

”VÄL UTE UR SJUKHUSBYGGNADEN SÖKTE JAG UPP FÖRSTA BÄSTA TOALETT OCH TOG EN NY FIX. 

DET HÄR VAR NIONDE GÅNGEN JAG VAKNADE PÅ ETT SJUKHUS NÅGONSTANS I STOCKHOLM PÅ 

GRUND AV EN HEROINÖVERDOS DE SENASTE SEXTON MÅNADERNA MEN DET VAR FÖRSTA GÅNGEN 

JAG DOG” ALLAN 

Hemlösheten 

Under några år upplevde jag det 

liv jag valt, särskilt heroinet och dess 

rus, som en sorts frihet. Det var lätt 

att skita i allting. Säga ”fuck off” 

om det inte passade. Fräckheten 

när jag mötte människor. När jag 

var i butiker kunde jag stoppa på 

mig vadsomhelst, närsomhelst utan 

att egentligen ha någon anledning 

till det, men oftast var det för att 

jag behövde pengar till heroin. Det 

kostade att uppleva denna frihet, att 

uppleva dess rus. Det kom snart upp 

i större och större summor för att 

leva i heroinets rus. Det blev svårare 

med åren att känna det. Ett tillstånd 

av att vara ”frisk” uppstod istället och 

detta betalade jag pengar för 7 dagar 

i veckan, året runt. 

Under större delen av 1980-talet 

gick det att få tag på bra kvalitet på 

stan och ofta trots det hårda livet 

som det innebar att få ihop pengar, 

vara hemlös, alla broar jag brände 

genom att svika löfte på löfte om att 

sluta med drogen. Det var inte precis 

ett lätt liv att leva, men jag tror att vi 

alla har ”Något” inom oss, som kan få 

oss att klara av, härda ut många svårigheter. 

Det mest fantastiska med 

oss människor är att vi har förmåga 

att känna och uppleva livsglädje mitt i 

allting. Det var ett annorlunda liv, men 

”boy” fick jag vara med om mycket, 

uppleva sådant jag kanske aldrig 

annars fått uppleva. Jag varken vill 

eller kan ändra på något av det liv 

jag levt, de val jag gjort. Jag kan leva 

nu och framåt och idag gör jag för 

det mesta mycket klokare val än jag 

gjorde då. Jag kan se på mitt liv på 

ett helt annat sätt idag. Det är kanske 

det som kallas mognad. Vad vet jag? 

EN KVÄLL UNDER sommaren 1987 

hängde jag på T-Centralen, på den 

sida där tågen går. In kommer ett 

tåg från Köpenhamn. Det var mycket 

turister i stan vid denna tid på året. 

Bland alla som gick av detta tåg var 

ett äldre amerikanskt par. De rör sig 

mot exit och taxibilarna, då jag hör 

kvinnan säga till sin man: 

− How lovely it is here in Norway. 

Jag kunde inte hålla mig för 

skratt, men sa ingenting till dem. De 

verkade lyckliga i sin värld och varför 

störa dem. De fick gärna tro att de var 

i Timbuktu för min del. Senare samma 

kväll, fram mot midnatt satt jag på en 

bänk på perrongen mot Fruängen och 

rökte en cigg. En kille från Helsingborg 

skulle det visa sig kom fram och 

frågade om han kunde få en. 

− Vi kan dela på denna, sa jag. 

− Tack, sa han. 

Han fick halva ciggen och så kom 

hans tåg in. Då frågade han mig. 

– Vart ska du? Ska du åt samma 

håll som mig? 

− Nej, sa jag. Jag har ingenstans 

att bo. 

− Häng med till S:t Eriksplan. Jag 

hyr ett rum där och du kan krascha 

på soffan, om du vill. 

− Gärna, sa jag. Så hoppade vi på 

tåget mot Hässelby. 

Utan att veta något egentligen om 

varandra kändes det redan som att vi 

kände varann. Så gick det mot slutet 

på den dagen och en ny skulle snart 

visa sig i gryningen. Vad det skulle bli 

av den lämnade jag åt ödet. 

ALLAN 


Min känsla just nu 

Vad jag känner nu är att 

livet måste gå vidare, måste få 

utvecklas 

I min egen takt, inte behöva 

stanna upp och se till andras 

förtvivlan 

Ingenting är lätt men man måste ta 

tag i det man tycker är viktigt och 

Riktigt, inte bara lyssna och göra 

som andra säger. 

Detta kan man bara göra själv 

med eller utan hjälp, och den finns 

där 

Någonstans om man inte bara blir 

motarbetad av den högre makten 

De tror att bara man har ett betyg 

så är man duktig och klarar allt. 

Men onej! 

Erfarenheten och rätt man på 

rätt plats betyder så mycket 

mer än ett papper. Men om man 

orkar kämpa och inte ger upp för 

makten och visar att man klarar 

att förbigå vissa saker och regler, 

då har vi kommit långt på vår väg. 

Hoppas innerligt att du orkar 

kämpa för att få det bättre, och du 

ska veta: 

En del av mitt hjärta kommer alltid 

att slå för dig. 

Vad som än händer så älskar jag 

dig för den du är. 

BIRGITTA ANDERSSON 

Östermalmsdoft 

Jag ser Edra Hallux Valgus 

klämda i krokodilskinn av greve 

Gucci, 

Edra åldriga, ådriga vader, i de en 

gång så galanta och en gång så 

dyrbara, – men numer – noppriga 

och sjaskiga strumpbyxor, jag ser 

Platta tweedrövar svassar förbi 

och jag anar varenda cellulit 

Plattång förgäves för öron är 

krumeluriga ändå 

Högburna huvuden, nygjorda 

näsor, plastiska kinder och 

teflonpannor 

Men se där det sipprar; där sipprar 

det… 

Luktar det så luktar det… 

Även i Öster… 

LURKEN 


LEIF R JANSSON/SCANPIX 

51

MED EGNA ORD 

”SÅ JAG GÅR FRÅN MITT HEM - DET ÄR EN KÄLLARE, SOLEN SKINER OCH JAG 

KÄNNER MIG SNÄLLARE, KNATAR UPP MOT VÄLLINGBY TORG, HOPPAS PÅ NÅT 

ATT FYLLA MIN KORG” MATTE 


Mina konstnärskvinnor 

Tack, mina konstnärskvinnor! Ni 

är inte konstiga. Ni är intelligenta, 

kreativa människor som skapar så 

fina saker i världen som kantas av 

jakt om pengar, sex och makt 

– jakten om lycka på fel grunder. 

Varje tavla, relief och lerfigur 

som ni gör får mig att må så bra. 

Tack för att ni skapar saker som 

sprider glädje och upplevelser till 

så många människor, inte minst 

mig. 

ZINKENS-RAINE 

Lost 

förlorad lägenhet 

bryr mig inte 

förlorad bäste vän 

förlorat något 

förlorad kärlek 

förlorat mer 

förlorade katter 

förlorade mest 

Ord 

52 

MARINA 

Jag och andra – vi leker med 

ord 

Sanning sägs ej med ord 

Jag och andra – vi leker med ord 

Vår tröst dessa ord 

Jag och andra – vi leker med ord 

Därför behöver vi 

Ord 

LURKEN 

Vi är alla en del av samhället 

I dag träffade jag en trevlig kvinna, 

Josefin som jag träffade på en av 

de särskilda permissioner jag hade 

för att gå på DAA-möten. Josefin 

undrade hur det kom sig att jag ännu 

bor i trappuppgångar. Jag sa som jag 

ser saken att flytta in på ett härbärge 

är inget alternativ då det finns en 

Grimman med åtminstone tre platser 

för par och att få plats där är lika lätt 

som att vinna på lotto. Jo så är den 

dystra sanningen. 

Jag kan bara tala för egen del och 

det är det att när ett förhållande är 

bra är det en livlina, när det är dåligt 

går denna lina att hänga sig med. För 

att bryta en negativ trend av mindre 

bra val i livet, val som gjort att man 

är hemlös, är det lättare att vara två, 

då kan man stötta varandra. Att börja 

nya val, speciellt om man slutar med 

droger, är ofta väldigt ensamt. Att ha 

sin käraste med är en ynnest. Man 

kan då fråga sig varför det finns så få 

platser med parboenden? 

JAG FICK FRÅGAN av en annan kvinna 

på Klaragården, ett ställe vid Klara 

Kyrka, ett ställe där kvinnor kan träffas, 

snacka, pyssla, måla och sticka 

med mera: Varför kan ni inte bo på 

olika ställen. 

– Helt enkelt för att det är dygnets 

finaste stund att somna i hans armar. 

Jag tror att när man är så utsatt 

som man faktiskt är när man är 

bostadslös så blir frågan om närhet 

desto mer angelägen. Ponera att 

man en dålig natt kan bli utskickad 

Medis Slussen 

8/6 - 1/7 FOTBOLLS-EM PÅ STORBILD 

9/6 CLUB KG MEGAPARTY 

15/6 STHLM INDIE 

29/6 JE T'AIME 

en gång eller flera. Jag mötte inte 

detta problem när jag sov ensam, att 

de som bor i huset ringer till polisen. 

Jag tror att det kan vara så för att det 

uppfattas som mer skrämmande om 

det ligger en man och sover utanför 

din dörr än en kvinna. Så har man 

alltså fördel av att vara född kvinna. 

Det är en liten seger då jag 

läste att vid flera dagis har manliga 

anställda en högre lön än sina 

kvinnliga kollegor. Kan vara bra som 

argument för omfördelning. Jag tror 

nog att det är bra att barn har viktiga 

personer av båda könen. 

När jag var liten var min mamma 

hemma med oss, i det sargade hem 

jag kommer från ansågs det som en 

självklarhet. Jag läser lite längre ner 

att kvinnor på mycket mansdominerade 

arbetsplatser har lägre lön än 

genomsnittet. Jag tror att de flesta 

män vill ha jämlikhet. Låt mig nu bena 

ut det jag syftar på: lika lön för lika 

arbete och lika inför lagen. 

Det är ju så att det endast finns 

ett visst antal kronor, det går inte att 

trycka upp fler sedlar. Historien vimlar 

av liknande misstag så vi vet att det 

inte är en bra idé. 

Alltså för att lönen ska vara lika 

måste några gå ner i lön och här har 

vi som jag ser det pudelns kärna. 

Ingen vill släppa ifrån sig och då kan 

det dessvärre inte bli någon bättring 

förrän det sker en förändring – det 

vill säga när de gamla uvarna gått i 

pension och tillräckligt många med 

nya värderingar kommit in för att det 

ska förskjuta vad som anses som 

normalt. Att bli väckt i vargtimmen 

och utslängd skapar inte en trygg 

sömn. 

Jag måste se saken från flera håll 

– det finns så klart en anledning till 

denna polisiära ringlust. Snälla sluta 

passa på bryta. Flertalet vill komma in 

och värma sig, det har varit kallt ute 

och att gå planlöst en natt på stan 

är tungrott. Snälla ni förstör inte för 

flertalet. 

NU I VINTER har det varit många som 

har dött. En frös ihjäl på en toalett. 

En del av vakterna gör det som sin 

sak att låsa toaletten om de kommer 

på att någon varit där inne längre än 

en mycket lång nummer två. Varför, 

frågar jag mig. Nu kan ingen använda 

toan. 

Klara Kyrka har hjälpt många papperslösa 

att ha tillgång till ett varmt 

ställe att gå in på, mina stående 

ovationer. 

Måttet på hur långt ett samhälle 

har kommit är hur väl de tar hand om 

de svaga. Vi är alla en del av samhället. 

En kedja är inte starkare än dess 

svagaste länk. 

Jag fattar att byggföretagen inte 

prioriterar hyreshus för det finns 

inga stora pengar i det eller snabba 

pengar. 

Här måste staten sätta in resurser. 

Fler hyresrätter och flera härbärgen 

tills det är klart med flera 

parboenden. 

ANNELI 

1/6 YOUNG MAGIC (US) 

6/6 NGUZUNGUZU (US) 

14/6 OFF! (US) + TRASH TALK (US) 

25/6 SHEARWATER (US) 

26/6 LA SERA (US) 

DEBASER SLUSSEN, KARL JOHANS TORG 1 T: SLUSSEN. 

DEBASER MEDIS, MEDBORGARPLATSEN 8, T: MEDBORGARPLATSEN. 

BILJETTER OCH INFO: WWW.DEBASER.SE 

48-53 Med egna ord.indd 52 12-05-23 17.53.00

48-53 Med egna ord.indd 53 12-05-23 17.53.00

54-56 Loggor nr 178_SPEC.indd 54 12-05-24 10.08.16

HAMMARBY IF 

K.E.BergsÅkeri 

(K.E.B. Åkeri AB) 

BRANSCHANPASSADE LÖSNINGAR FÖR 

SAMHÄLLSNYTTIGA FÖRETAG 

54-56 Loggor nr 178.indd 55 12-05-24 09.52.09

www.reflexark.se 

STOCKHOLMS STADS 

BOSTADSFÖRMEDLING 

www.bostad.stockholm.se 

WENANDERS 

54-56 Loggor nr 178.indd 56 12-05-24 09.52.32

STOCKHOLMSKRYSSET 

Lös, skicka in, 

och vinn 

Som en liten paus i 

läsningen tycker vi att du 

nu, när du bläddrat ända 

till sidan femtiosju, ska 

hämta en penna, lösa 

korsordet och skicka in 

det till oss. 

Via vår intrikata 

slumpgenerator kommer 

sedan tre vinnare att 

dras bland de inskickade 

rätta lösningarna. 

Den stolta vinnaren 

belönas med dokumentärfilmen 

”Till Maria”. Den 

sändes under hösten 

2010 på SVT som del av 

en dokumentärfilmserie 

om kärlek. Filmen handlar 

om de båda Situation 

Sthlm-försäljarna 

Anders och Maria. 

Andra och tredje pris 

är ett nyckelband med 

Situation Sthlms logga på. 

Förra månadens 

vinnare: 

Dvd-filmen ”Till Maria”: 

Kerstin Backeborn, Motala 

Nyckelband: Ylva 

Bergström, Stockholm, 

Carsten Olsson, Stockholm 

Se förra månadens 

lösning på sidan 66. 

Stockholmskrysset är 

ett samarbete mellan 

Situation Stockholm 

och tidningen Krysset, 

en månadstidning för 

alla kryssintresserade. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Namn: ………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………… 

Adress: ……………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………… 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Postadress: ……………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………… 

En ombyggnation 

av den här knutpunkten 

har stötts 

och blötts i 

många år. 

 

 

 

 

 

 

 

 

Skicka in ifyllt kryss 

senast 18 juni till: 

Situation Sthlm 

Krukmakargatan 34a 

118 51 Stockholm 

57 Korsord.indd 57 12-05-23 17.55.36 

57 

Konstruktör: Marie Petersson-Engnell Foto: Trons/Scanpix © Bonnier Korsord

SVEPET 

”Två islänningar i huvudrollerna” 

DET GÅR BRA NU SVERRIR GUDNASON HOPPAR MELLAN OLIKA ROLLER 

SOMMAREN SER ONEKLIGEN späckad ut för den Islandsfödde 

skådespelaren Sverrir Gudnason. På biorepertoaren 

har han huvudrollen i kammarspelsthrillern Mörkt vatten 

och under Cannesfestivalen nyligen offentliggjordes 

att hans sommarlov kommer att handla om inspelningen 

av filmen om Monica Zetterlunds liv, där han spelar en av 

sångerskans män. 

– Monica spelas av Edda Magnason, så det blir två 

islänningar i huvudrollerna, skrattar han. 

Men det är inte första gången Sverrir Gudnason, som 

flyttade till Sverige och Tyresö med familjen som tolvåring 

och fortfarande pratar flytande isländska, spelar en historisk 

person. Han har redan iklätt sig nationalskalden Hugo 

Alfvéns skor i Billie Augusts kommande Marie Kröyer, om 

Skagenmålarna. 

– Det finns några foton av Alfvén och hans skrivna historia, 

men jag har inte sett något filmmaterial där man kan 

se hur han rörde sig eller lät. Jag gick mest via musiken 

för att tolka honom. Han var en hängiven musiker, men 

också en kvinnokarl. Ingen player, utan han blev ärligt kär i 

varje kvinna han mötte. 

I Mörkt vatten står också en kärlekshistoria i centrum. 

Sverrir Gudnason spelar en ung mäklare som tar med 

chefens fru ut på en romantisk weekend till en skärgårdsvilla 

som ska säljas. Problemet är bara att villan inte är 

tom, en hantverkare är också där. 

58 

För regin svarar skådespelaren Rafael Edholm. 

– Han har en extremt hög energi. Filmen ska 

utspelas under våren, men vi filmade på hösten. 

Näst sista dagen började det att snöa och trädgården 

utanför täcktes av snö. Då ser vi helt plötsligt Rafael 

med en snöskovel, han bestämde sig för att skotta hela 

trädgården. 

NÄST SISTA DAGEN BÖRJADE DET 

SNÖA OCH TRÄDGÅRDEN UTANFÖR 

TÄCKTES AV SNÖ. DÅ SER VI HELT 

PLÖTSLIGT RAFAEL MED EN SNÖ- 

SKOVEL, HAN BESTÄMDE SIG FÖR 

ATT SKOTTA HELA TRÄDGÅRDEN. 

Kärlek står också på menyn i höst i filmatiseringen 

av Kajsa Ingemarssons Små citroner gula, där han 

spelar en ung matkritiker. Idel långfilmer och huvudroller 

alltså. 

När kände du att du var skådespelare? 

– I början hade jag både musikklubbar och skådespeleriet 

som jag levde på. Men efter Upp till kamp på 

SVT 2007 kände jag nog för första gången ett lugn, det 

kommer nog en roll till. Det var ett skönt erkännande. 

HENRIK EMILSON 

CLAUDIO BRESCIANI/SCANPIX 

ULF STOLT 

Kajsa Grytt 

”Min pojke och Manhattan” 

LÅT ”Han är kung nu/han har hittat 

hit/han är kung nu/och här tar jag 

slut”. Få svenska låtskrivare kan, 

som Kajsa Grytt, med varsamma 

och enkla ord och bilder måla ett 

landskap betydligt större än det 

hennes röst och melodier egentligen 

borde kunna förmedla. 

En låt om att åka med sin son till 

New York och visa honom staden 

och pulsen och husen och låta honom, 

lite tidigare än han borde, få 

smaka på ljuden, ljusen, skräcken 

och glittret i en storstad. Och 

bevittna hur det ohjälpligt sjunker 

ner i honom. 

CYRIL HELLMAN 

Olle Ljungström 

Världens räddaste man 

TIPS 

REDAKTIONENS 

SKIVA Olle Ljungströms första 

mästerverk kom redan 1994 med 

andra soloskivan, en mörk, profetisk 

gitarrbaserad skiva som delade 

lyssnarna i två läger. Vissa hade 

svårt att ta till sig de surrealistiska 

och dadaistiska texterna och kom 

att betrakta Ljungström som ett 

skämt men här finns inte en enda 

dålig låt. 

Texthäftet kan gott läsas separat, 

utan musik, som en diktsamling 

av Kurt Schwitters. ”Gå aldrig din 

väg” är en av de vackraste svenska 

kärlekssånger som gjorts. ”Att vi 

älskar”, självutlämnande och poetisk 

på samma gång. För att ta död 

på heroinspekulationerna kontrar 

Ljungström genom att på ”En galen 

hund” inleda skivan med ”En vanlig 

dag på endorfin det räcker för mej” 

(istället för att som på debuten 

inleda ”en vanlig dag på heroin, det 

räcker för mig”). 

Stilsäkert konvolut som går väl 

ihop med hyllningslåten ”Robert 

Mitchum” och idoler som David 

Byrne. En sockersöt Ljungström 

i page begår, enligt skivbolaget, 

kommersiellt självmord när han vid 

realesen rakar skallen. 

58-68 Svepet.indd 58 12-05-24 09.28.17 

ESSICA GOW/SCANPIX

Räcker inte hela vägen 

Jacob Gordin 

Spunk City 

½ Jacob Gordin har sedan 

1997 släppt fyra plattor på eget 

bolag. Efter deltagande i True Talent 

förra året har han nu ett större bolag 

i ryggen och släpper Spunk City, 

13 låtar som i pressmeddelandet 

beskrivs som ”gatuserenader” och 

”rapporter från livets tjälskottsskadade 

gator”. 

Att Jacob Gordin har levt de här 

sångerna finns det ingen anledning 

att vare sig ifrågasätta eller ha 

synpunkter på – en tidigare inte 

MUSIK 

Jorn 

Bring Heavy Rock to the Land 

Det börjar så eländigt det kan bli. 

Det är ansträngt och förvirrat, såväl 

musikaliskt som låtmässigt. Överdramatiserade 

röstkrämpor och pretentiösa 

rader som ”I am on a mission for 

the rock”, ”I know my destiny – rock” 

och ”God bless rock” är oförlåtliga. 

Jag rodnar över enfalden. 

Och medan Jorn i sin låtsasvärld 

rider till kanoner och till vinden, så 

ligger jag övergiven på slagfältet, 

med irriterande gitarrslingor runt 

huvudet. Jorn kommer aldrig att 

lämna regnbågen. Men det är väl så 

heavy rock vill ha det. 

VERONIKA ÅSTRÖM 

okomplicerad tillvaro med missbruk 

och dess konsekvenser är temat i 

flera av sångerna. Det är dock inte 

en livserfarenhet och insikt som per 

automatik skapar stor rockmusik 

med briljanta, självupplevda poetiska 

texter. 

Jacob Gordin är definitivt ingen 

talanglös musiker – han har koll 

på sina tre ackord, sjunger hyfsat 

rent och får ihop det textmässiga 

hantverket på en habil nivå. 

Men det är heller inte mer än just 

så. Melodierna är inte tillräckligt 

originella, utmejslade och säregna 

Lyle Lovett 

Release Me 

Lyle Lovett överraskar oss 

inte längre med sina utgåvor. Nya 

Release Me låter som det brukar, 

traditionell country där klassiska 

standards dominerar och originalsångerna 

är få. Men han plockar 

fram några små guldkorn trots allt 

Allra bäst blir det när han låter 

sin sorgsna melankoliska sida ta 

överhand, som i Jesse Winchesters 

”Isn’t That So”. Då är det riktigt starkt, 

jag önskar att han gjorde en skiva 

med bara sådana sånger tillsammans 

med enkelt komp. Typ Johnny Cashs 

American Recordings-serie. 

ANDERS SUNDIN 

för att sångerna ska lyfta och skilja 

ut sig. Musikaliskt är det i princip två 

gitarrer, bas och trummor på varje låt, 

ett piano någonstans, en banjo kikar 

in, ett munspel, en fiol, en slidegitarr. 

Och texterna saknar det där 

personliga och skeva, det som ger 

tanken den näring den inte trodde att 

den behövde. 

Jacob Gordin kan säkert få ett litet 

torg på en stadsfest någonstans att 

stanna upp och lyssna till några av 

sångerna. Men det beror verkligen på 

i vilken stad. Och vilka sånger. 

ULF STOLT 

Niki & The Dove 

Instinct 

Duon Malin Dahlström och 

Gustaf Karlöf har tagit i från tårna 

och skapat en skiva laddad med stora 

känslor. Deras dansanta elektropop 

pendlar mellan eufori och melankoli. 

Det är bombastiskt, yvigt, naturromantiskt 

och emellanåt lekfullt. 

Niki & The Dove har redan lovordats 

internationellt av bland annat 

BBC och deras debutalbum lever väl 

upp till förväntningarna. Syntar, trummor 

och Dahlströms hesa sångröst 

smälter samman till en perfekt slipad 

ljudbild som sköljer över lyssnaren likt 

ett elektroniskt lyckorus. 

AMANDA SÄFSTRÖM 

JNOWEBB.SE 

APOKALYPSO 

Sångare sökes 

MUSIK 

FORNA GUNS N’ ROSES-gitarristen 

Slash är aktuell med sin andra 

soloskiva Apocalyptic Love och 

spelar med sitt band på Hultsfredsfestivalen 

14 juni. Till skillnad 

från förra plattan har han nu bara 

en sångare i Myles Kennedy. 

– Det är så här jag ursprungligen 

gör saker. Att som på förra 

plattan använda mig av olika 

sångare var en rolig engångsföreteelse. 

Under arbetet med den 

skivan mötte jag Myles Kennedy 

och vi gjorde två låtar. Jag hade 

aldrig träffat honom tidigare men 

han var lysande. Sen turnerade 

vi tillsammans och jag tänkte 

att ”han ska sjunga i mitt band”. 

Jag började komponera och gav 

låtarna till honom och han skrev 

text. Sen spelade vi in allt live. 

Texterna handlar bland annat om 

missbruk. Skrev Myles Kennedy 

texter utifrån sina erfarenheter? 

– Nej. Men han har liknande 

erfarenheter som jag och det 

framgår i texterna. 

Vad står skivans titel Apocalyptic 

Love för? 

– Den står för kärlek, även vid 

domedagen. Samtidigt är den 

humoristisk då den syftar på allas 

vår paranoia i fråga om apokalypsen. 

Du vet, Nostradamus 

profetior och sånt. Det handlar om 

att ifall du har en enda schysst 

kärlekshistoria innan jorden går 

under, vad gör du? 

Skivan är hårdare, ruffigare än 

den förra. 

– Ja. Det är bara vi som jammar 

i studion live. Sättet jag går till 

väga med ett rockband är att 

bara köra på men till skillnad från 

nåt tidigare jag har gjort spelade 

jag in gitarrerna live. Det gjorde 

plattan mer rå. 

Existerar ditt andra band Velvet 

Revolver fortfarande? 

– Ja. Vi ska släppa en skiva. Vi 

behöver bara en sångare. 

CYRIL HELLMAN 

58-68 Svepet.indd 59 12-05-24 09.28.27 

59 

PONTUS LUNDAHL/SCANPIX

BÖCKER 

BÖGKLICHÉER 

Splitterkärlek 

KRISTOFER FOLKHAMMAR debuterade 

för ett år sedan med romanen 

Isak & Billy som fick lysande 

recensioner. Sedan dess har han 

arbetat med en diktsamling där 

han återkommer till temat kärlek 

mellan män. När han kysste mig 

förlorade jag allt släpps nu i juni. 

Genom olika manliga karaktärer 

skildrar du kärlekens begär, 

längtan, tomhet och extas. Hur 

väcktes idén? 

– Under arbetet med min 

första bok, som var ett ganska 

klaustrofobiskt och instängt 

arbete, började jag längta till en 

flödande text. Mjuk och öppen för 

omvärlden, där mycket och många 

kunde få plats. När han kysste 

mig förlorade jag allt är ett försök 

att ensam skildra ett splitter av 

bögvärldar. 

Genom att ge kärleken många 

bottnar utmanar du schablonbilder 

av bögkärlek. Varför? 

– Jag är ju intresserad av 

homosexuell fiktion, att utforska 

den traditionen genom att aktivt 

och medvetet förhålla mig till 

den. Det finns faror med klichéer 

men också en subversiv kraft i att 

omförhandla dem och fylla dem 

med liv. 

Finns det en brist på litteratur 

om homosexuell kärlek? 

– Inte så mycket brist på själva 

litteraturen som ordentligt med 

utrymme för den och bra, roliga, 

radikala läsningar av den. Men det 

får gärna komma mer. 

Förutom författare är du själv 

litteraturkritiker. Hur känns det 

att vara den som får kritik? 

– Utsatt, skitnervöst och 

superprivilegierat på en och 

samma gång. Jag läste inte 

recensionerna av min första bok 

ordentligt förrän efter nästan ett 

år. Men mest är det spännande. 

Jag älskar ju litteraturkritik. 

DITTE LUNDBERG 

60 

CHARLOTTE OSCARSSON 

Rapport från 

Londonsvängen 

Marianne Faithfull 

& David Dalton 

Minnen, drömmar, reflektioner 

Boken släpptes första 

gången 1994 och var min första stora 

läsupplevelse i fråga om rockbiografier. 

Dels för att Faithfull är betydligt 

mer intellektuell och litterärt bildad än 

majoriteten av musiker. Dels för att 

hon i likhet med Anita Pallenberg var 

en del av Rolling Stones (båda delade 

sänghalm med tre av medlemmarna). 

Faithfull lärde bandet kultur, stack till 

Mick Jagger böcker som Mästaren 

och Margarita så att han kunde 

skriva ”Sympathy for the Devil” medan 

modemedvetna Anita Pallenberg 

klädde upp dem. Nu släpps boken 

på svenska i en fullständigt reviderad 

upplaga. Till skillnad från första 

versionen av denna bok är det mindre 

av berättelsen om hennes eget liv 

från adelsflicka (morfars farbror var 

Leopold von Sacher-Masoch), Stonesbrud, 

streetjunkie i Soho, till comebacken 

med Broken English och en 

fortsatt framgång som soloartist. Det 

här är mer reflektioner och associationer 

till sextiotalets swinging London, 

hennes nära vänskap med män som 

Keith Richards, Bob Dylan, William S. 

Burroughs och Allen Ginsberg, liksom 

hon berättar om sin senare fortsatta 

musik- och filmkarriär. Visst är Faithfull 

ofta både självmedveten och pretentiös, 

men hon har tyngd för det. 

CYRIL HELLMAN 

BÖCKER 

Dan Jönsson 

Ingenmanland. Ett år 

på Sveriges baksida 

½ Dan Jönsson har under 

ett års tid rest genom Sverige och 

besökt orter bakom innanförskapets 

fasad. Personliga reflektioner varvas 

med samhällsanalys och ekonomiska 

teorier. Stundtals blir det väl pessimistiskt 

men Jönsson sätter fingret 

på en maktlöshet många av oss 

upplever i tidens krisande nyliberala 

ekonomiska system. Skulder, huslån 

och konsumtion ramar in våra liv. 

Glesbygdens utarmning ses som en 

naturlig process, en förutsättning för 

städernas expansion. I Ingenmansland 

synliggörs också kontrasten 

mellan verklighet och vårt behov av 

verkliga värden. 

DITTE LUNDBERG 

Ronny Ambjörnsson 

Ellen Key 

Ellen Key är en gestalt vars 

namn många känner igen, men få vet 

vad hon egentligen åstadkom eller 

vem hon var. Ronny Ambjörnsson 

reder ut det i en maffig biografi. Key 

tycks ha haft åsikter om det mesta 

(skolan, uppfostran, feminism och så 

vidare) i en tid då kvinnor helst skulle 

vara blida väsen. Så fick hon också 

stå ut med elaka smeknamn (av 

bland andra Strindberg). Ambjörnssons 

biografi är idéhistorisk och 

fokuserar mindre på Keys liv, mer på 

idéer och den samtid hon verkade 

i. Således är den intressant också 

för den som vill veta mer om den 

tiden. En välskriven och spännande 

faktabok om en intressant tänkare. 

JESSICA JOHANSSON 

Hjalmar Söderberg 

Historietter 

De tjugo korta novellerna 

– den längsta drygt fem sidor, 

den kortaste knappt två sidor – i 

samlingen Historietter från 1898 är 

givetvis inte opåverkade av tiden. 

Det faller både mustaschvax och 

strån från pälsbräm och förnims doft 

av kragstärkelse i vissa meningsbyggnader 

och formuleringar. Men 

det får man hacka i sig. För det är hur 

han berättar som är det viktiga, hur 

Hjalmar Söderberg – som i den mest 

kända novellen ”Pälsen” – så elegant 

kontrollerar hela skeendet. Och bara 

med en antydan låter en underton 

eller en snabb kontur skissas. Alltihop 

i ett dovt skimmer av sekelskiftesvemod. 

ULF STOLT 

58-68 Svepet.indd 60 12-05-24 09.28.31 

SCANPIX

Sjunker mot botten 

Mörkt vatten 

Någon myndig person i produktionsledets 

övre sfär borde på ett 

tidigt stadium ha frågat sig varför 

just det här manuset ska bli film. 

Och i så fall brytt sig så pass mycket 

om karaktärerna och berättelsen att 

vederbörande sett till att omfattande 

och nödvändiga förändringar gjorts. 

Sedan lagt det i händerna på en 

begåvad regissör med en tydlig och 

egen idé om vad för typ av film som 

ska göras. 

FILM 

Woody Allen – 

A Documentary 

½ Robert Weides dokumentär 

på två timmar skildrar kronologiskt en 

imponerande karriär. Stor vikt ligger 

vid tidigt sextiotal och hur Woody 

Allen gick från komiker och krönikör 

till att spela in komedier enligt 

klassiskt grepp till att få sitt stora 

genombrott med odödliga, allvarliga 

filmer som Annie Hall och Manhattan. 

Men med en sådan lång och produktiv 

karriär är den här dokumentären 

för kort och skrapar mest på ytan. Till 

exempel de senaste tjugo åren ges 

alldeles för kort tid. 

CYRIL HELLMAN 

Redan i första replikskiftet – lite 

stelt, skevspelat – märks tydligt att 

filmen brister i konstnärlig omsorg. 

Mörkt vatten är en stillastående, 

utspädd vätska av tröttsamma 

skräckfilmsklyschor, uttjatade dramaturgiska 

knep, obefintliga överraskningar, 

och med en rungande 

avsaknad av cineastisk egenhet och 

personligt avtryck i hantverket. 

Ramen för historien – helg i lönndom 

med mäklarchefens/kompanjonens 

fru i en skärgårdsfastighet han 

ska sälja, där en polsk hantverkare 

Snälla Cecile 

Det är på ett sätt positivt med 

verkliga sexakter i film, eftersom det 

naggar på porrfilmens försäljningsargument, 

dess ”monopol” på sexskildringar. 

Samtidigt, när allt annat på 

film är fejk, från smink och peruker 

till slagsmål och specialeffekter, så 

varför kan inte sexet också vara det? 

Regissören Laurent Bouhnik har 

dock kryddat sin rätt roliga komedi, 

om den vilsne Cecile som sätter sin 

omgivning i brand, med ordentligt 

med sex, vilket i sammanhanget 

faktiskt fungerar. Det blir inte plumpt 

och sensationellt, utan har sin plats. 


dröjt sig kvar och man via flashklipp i 

inledningen förstår att någon form av 

djävulskap utspelats – är det inget fel 

på. Och de tre huvudrollsinnehavarna 

Sverrir Gudnason, Helena af Sandeberg 

och Andrzej Chyra gör vad de 

förmår med sina rollkaraktärer. 

Problemet med filmen är allt det 

som inte gjordes när idén mejslades 

ut, manuset skrevs och filmen spelades 

in, regisserades och klipptes. Nu 

återstår bara för den att sjunka mot 

botten. 

ULF STOLT 

Take Shelter 

Gränsen mellan kärlek och 

mani är ofta tydlig, ibland en gråzon 

av förvirrade känslor. 

Amerikanen Curtis sätter familjen 

i första rummet och är egentligen en 

hyvens kille. Men sedan börjar han att 

oroa sig för tornador, som är vanliga 

i Ohio. 

Oron och beskyddarinstinkterna 

växer till enorma proportioner och 

han börjar bygga på det ultimata 

skyddet för sin familj. 

Det som först är en rörande 

omtanke blir snart skrämmande när 

övertrampet är nära. 


INGEN ALLEN 

Det bidde en kasse 

FILM 

HAN HAR VARIT i London, i Barcelona, 

senast i Paris och i sommar 

kan vi se Woody Allens senaste 

film Förälskad i Rom, inspelad 

på plats i Italien, på bio. Länge 

lämnade han endast motvilligt sitt 

älskade Manhattan. 

Men när den 

amerikanska 

publiken svek 

stod Europa med 

öppna armar och 

välkomnade honom. Inte nog 

med att han har en trogen publik 

här, städerna han har filmat i har 

också finansierat och underlättat 

inspelningarna. 

Ryktena har gått och regissören, 

som i juni också är aktuell på bio 

i den korrekt betitlade dokumentären 

Woody Allen – A Documentary, 

har också kommenterat 

möjligheterna att spela in en film 

i Stockholm. För en cineast hade 

det varit en dröm, speciellt som 

det är allmänt känt att Allen hyser 

en kärlek till Ingmar Bergman. 

Tänk dig en film som kretsar kring 

Dramaten kryddad med äktsvensk 

ångest, ängslighet och depressioner, 

det hade kunnat bli hur roligt 

som helst. Men något hände, planerna 

på att spela in i huvudstaden 

lades på is och i stället poppade 

Köpenhamn och till och med New 

York upp som heta kandidater. 

Det enda vi vet säkert är att 

han var här 2010 med sitt tradjazzband. 

Det finns det bildbevis 

på där Allen bär två (2) portföljer i 

ena handen och en kasse från Ica 

Kvantum i Bålsta i den andra. 


Weekend 

Kvällen före har blivit morgonen 

efter. Det som var tänkt som 

ett casual ragg på gaybaren utvecklas 

ganska snart – filmen utspelas under 

lite mer än två dagar – till någonting 

djupare och betydligt mer invecklat. 

Då både Glen och Russel – attraherade 

av varandra, trots olikheterna – 

försöker närma sig och komma 

underfund med sin sexualitet och 

identitet: vad man kan och vill betyda 

för en annan människa, vem man vill 

vara med, vem man vill vara. Och tillåts 

göra det utan att regissören sockrar 

sönder handling eller filmslut. 

ULF STOLT 

58-68 Svepet.indd 61 12-05-24 09.28.35 

61

KROG & SVEPET 

En förlorad värld 

MAT 

ATT KLIVA IN på det som länge var stans enda polska 

restaurang, Café Piastowska, är som att kliva in i en annan 

värld, en rysk sekelskiftesroman eller en film av Emir 

Kusturica. Här finns kompissällskap, förälskade par, Polenvänner, 

Vasastansbor, svårtyngda poeter, ensamma slaver, 

överklassmänniskor i frack vilka alla har det gemensamt att 

de för en kväll vill söka sig till en förlorad värld. Inredningen 

är rustik i mörkgrön träpanel, fönstren är handmålade, möblerna 

klädda i röd sammet, på hyllorna står privata foton 

bland kitschiga prydnadsbyster, torkade blommor och polsk 

kuriosa. På väggarna hänger artonhundratalsromantiska 

målningar och bilder med historiska motiv. Inredningen kan 

bäst beskrivas som inspirerad av tavernor i jugend (därav 

alla prylar på väggarna) i Krakow från tiden mellan första 

och andra världskriget. Källaren med valv har stor matsal. 

Musiken vi hör under en kväll är polska marscher, Billie 

Holiday och Chopin på knastrig vinyl. Piastowska serverar 

genuin polsk mat, robust husmanskost som samtidigt 

känns igen från Centraleuropa (Österrike, Tjeckien) 

och även Sverige, det vill säga ofta baserad på fläsk 

och surkål. På menyn finns här också sådant som polsk 

schnitzel (med ben) och surkål. Man kan beställa sådant 

som komage, hare och bigos (surkålsgryta med bitar av 

oxkött, korvar, fläskkött och champinjoner). De gör även 

knödel såsom den görs i Schlesien. 

Piastowska startades av framlidne förvaltningsmannen 

och Östeuropavännen Bosse Sandell med vänner. Vi ser- 

62 

CAFÉ PIASTOWSKA, TEGNÉRGATAN 5 

TYP: POLSK MAT OCH DRYCK 

ÖPPETTIDER: MÅNDAG–LÖRDAG 12–23 

BORDSBESTÄLLNING: JA 

PRISVÄRT: JA 

KLIENTEL: ROMANTIKER UR ALLA SAMHÄLLSSKIKT 

vas av den charmiga äldre lilla damen som i dag innehar 

stället och tillsammans med en ung servitris ser till att 

även denna kväll alla gäster är belåtna trots att servicen 

ibland kan dröja lite. Dagens soppa är grönsakssoppa, 

en annan kväll kan det vara märgsoppa, och det ingår 

enligt polsk tradition som en form av förrätt till huvudrätterna. 

Soppan liksom övrig mat har en balanserad smak. 

DAGENS SOPPA ÄR GRÖNSAKS- 

SOPPA, EN ANNAN KVÄLL KAN DET 

VARA MÄRGSOPPA. 

Jag beställer Brizol – entrecote med pepparotscréme 

under stekt ägg och stekt potatis som för tankarna till 

svensk husman som femöringen och pyttipanna. Min 

ledsagarinna beställer Bliny – ugnsstekt lax med stenbitsrom, 

smetana, lök, citron, och min son tar Entrecote 

Piastowska som serveras på placek (en form av oströsti) 

med gräddsås, kapris och stekt potatis. Rätterna går på 

cirka 200 kronor. Andra specialiteter är Piastowianka, 

gräddstuvad ostchampinionröra på placek. Populärt bland 

gästerna är att efter maten beställa göra-själv-drinkar 

på till exempel kaffe, konjak och äggula. Vi nöjer oss 

med kaffe och citronglass med sockerflarn och lämnar 

Piastowska och ute på Tegnérgatan är man tillbaka i tiden 

och den verkliga världen. 

CYRIL HELLMAN 

CYRIL HELLMAN 

NY BOK 

Sanna insiders 

PIERRE D LARANCUENT dömdes 

till 14 års fängelse för grovt 

narkotikabrott och har tillsammans 

med livstidsdömde Richard 

A R Nilsson nyligen släppt boken 

Män utan nåd (Lindelöws). De 

två har under sin tid i fängelse 

även tagit examen i sociologi och 

skrivit för magasinet Skurk och 

Dick Sundevalls nya nättidning 

Paragraf. Boken handlar om 

några advokater som tar sig an ett 

utvisningsfall. 

– Själva rättsfallet och den 

utvisade är autentiska utifrån en 

kille vi satt med på Tidaholmsanstalten. 

Däremot är andra delar 

av boken dramatiserad för att 

göra den mer läsarvänlig, berättar 

Pierre D Larancuent. 

Hur kom ni på idén att börja 

skriva en bok? 

– Vi hjälpte killen med detta 

rättsfall och blev chockerade över 

hur lite hjälp han fick trots att han 

hade bevisningen på sin sida. 

Vi funderade på hur man skulle 

kunna offentliggöra fallet, för inga 

medier ville ta i det med tång. Vi 

skriver en bok så får vi historien 

från början till slut såsom vi anser 

att den har utspelats. 

Du har examen i historia och 

sociologi och har nu släppt en 

bok. Hade du börjat plugga 

och skriva om du inte suttit i 

fängelse? 

– Nej, inte om man ser tillbaka 

på hur jag levde. Absolut inte. 

Fängelse var nödvändigt för 

att jag skulle ompröva den här 

Snabba Cash-mentaliteten som 

jag hade. Straffet förde definitivt 

nåt gott med sig. 

CYRIL HELLMAN 

58-68 Svepet.indd 62 12-05-24 09.28.46

”Vem skulle 

Jesus vara 

i dag?” 

AMERIKAS MEST ÖKÄNDE författare 

James Frey är aktuell med sin fjärde 

roman Sista testamentet. Den handlar 

om Jesusgestalten Ben Zion Avrohom, 

en anonym man som vandrar 

genom New Yorks gator klädd som 

uteliggare med budskap om kärlek 

och sex. 

– Jag lever i ett religiöst land där 

man alltid talar om Messias, Jesus 

återkomst, domedagen och sånt. 

Jag undrade hur det skulle se ut ifall 

Jesus verkligen dök upp. Vem skulle 

han vara? Vad skulle hans följeslagare 

tro på? Hur skulle de leva? Vilka 

skulle tro på dem? En annan orsak 

till att jag skrev den här boken var att 

det var det mest ambitiösa jag kunde 

komma på att skriva. Jag ville göra 

det här för utmaningen. Om jag ska 

vara helt ärlig är jag förvånad över 

att ingen har gjort det här tidigare. 

Att skriva den tredje delen av Bibeln 

känns som den mest självklara idén, 

säger James Frey när vi träffas på 

hans hotell på Södermalm. 

Ben har sex med både kvinnor och 

män och är i likhet med Jesus en 

rebell. Har det blivit några kontroverser 

kring det här i USA? 

– Så fort du porträtterar Messias 

som nåt annat än en vit man och som 

inte tror på samma sak som övriga 

rika, vita män så blir det till en viss 

grad kontroversiellt. Men jag vill inte 

bara återberätta Jesus historia. Det 

var aldrig min intention. Jag tror att 

om Messias dök upp skulle han vara 

radikal. Om Kristus ens har funnits 

ZELDA AV LINA NEIDESTAM 

var han så pass radikal att han blev 

mördad. Jesus skulle inte komma 

tillbaka för att upprätthålla status quo. 

Skulle Messias komma skulle han 

älska människor lika mycket oavsett 

om de var män, kvinnor, svarta, vita 

eller nån annan ras, religion eller 

socioekonomisk klass. Sex är ett 

fysiskt uttryck för kärlek så om du 

älskar rättvist, ovillkorligt och universellt 

kommer du vid nåt steg att göra 

det sexuellt. 

Precis som i Nya Testamentet berättar 

du Bens historia genom andra 

människors ögon. Flera har bibliska 

namn som Ruth, Esther och Luke. 

– Jag gillar idén om att berätta så 

här. Det gör det hela mer intressant 

och trovärdigt. Givetvis är det en 

referens till Nya Testamentet. Som 

författare var det rent tekniskt en 

utmaning. Det var svårt att med varje 

karaktär ändra berättarröst. 

Efter att det uppdagades att din 

bästsäljare Tusen små bitar inte 

var sann sa du att du blandar ”fakta 

och fiktion”. Vad är fakta i denna 

bok? 

– Det som du vill ska vara fakta. 

Jag tror att jag blandar sanning och 

fiktion. Sanning och fakta är inte 

samma sak, anser jag. Den här boken 

kan ses som non-fiction eller fiction. 

CYRIL HELLMAN 

Läs en lång version av intervjun på 

www.situationsthlm.se 

CYRIL HELLMAN 

BUSSTUR 

En magisk resa 

SVEPET 

ÅR 1964 HADE USA förlorat sin 

oskuld med mordet på John F 

Kennedy och Vietnamkriget. Ken 

Kesey, 29 år och med bara två 

böcker, den ena Gökboet, stod 

på höjden av sin 

karriär när han 

sa att film var 

vad Shakespeare 

skulle ha gjort om 

han levat i dag. 

Tillsammans 

med sina vänner 

The Pranksters bestämde han 

sig för att filma en lång lsd- och 

amfetamin-påtänd resa i buss 

genom USA i en färgglatt målad 

buss. Resan med Kesey som 

ledare och Kerouacs On the 

Roads huvudperson Neal Cassidy 

som mentor har skildrats i Tom 

Wolfs bok The Electric Cool-Aid 

Acid Test. 

De hundra timmar film som 

spelades in jobbade Kesey och 

hans vänner med i hela sitt liv 

utan att få till den, till exempel 

synkade inte ljud och film liksom 

det här verkligen går fram att det 

inte finns någon vits med en drog 

som lsd, utövarna tror sig vara 

smarta medan de uppträder som 

idioter när de till exempel springer 

omkring med trumpeter i skogen 

och tror att de spelar som John 

Coltrane. 

Oscarsbelönade regissören 

Alex Gibney och Alison Ellwood 

har från Keseys råmaterial nu 

lyckats få till en dokumentär 

– Magic Trip – som handlar lika 

mycket om Ken Kesey själv som 

om en galen bussresa. 

CYRIL HELLMAN 

58-68 Svepet.indd 63 12-05-24 09.28.56 

63

SVEPET 

64 

Enhands 

biljettrivning 

Biografprojektionist Tommy Hjort 

på biograf Victoria. 

BRILJANT – Jag misslyckas 

med högst en biljett på 

tiotusen, det är väldigt 

sällan alltså. Knappt en 

gång i veckan. 

– Det är mitt eget påhitt. Jag 

har hållit på med det i tjugo år, 

man måste ju utveckla sig hela 

tiden. Om man får ett dåligt 

grepp måste man göra nånting 

av det, om man får biljetten 

fel i handen. Det gäller att hur 

man än får den i handen, i alla 

konstiga situationer, kunna 

knäppa den. Om det är ett 

dåligt läge måste man greja 

det ändå. Det händer att jag 

misslyckas, då blir det kritik. 

”Det där får du allt öva på”, 

säger människor då. ”Alla kan 

ha en dålig dag”, brukar jag 

säga då. 

– Det svåraste läget är om 

de lagt kvittot under biljetten, 

då måste man ta i rejält, men 

jag har lärt mig det också. 

Man trycker fast biljetten 

med två fingrar mot handflatan 

och knäpper till med 

tummen och pekfingret. Jag 

hade sett nån som knäppte så 

innan jag började, men så började 

jag träna på det, tog ut 

biljetter och testade. Det går 

även utan perforering, jag kan 

dra ett papper rakt av, men då 

måste jag hålla i ordentligt. 

– Det har säkert varit minst 

tio–femton olika typer av 

papper i biljetterna under tiden 

jag jobbat och rivit biljetter, 

olika typer av biljetter också. 

En perforerad biljett är det 

enklaste, men de här nya 

biljetterna är lite hårdare, lite 

svårare att dra. Förr var papperet 

mjukare, då kunde jag ha 

fem biljetter i varje hand. Då 

blev människor förvånade 

– folkets kärlek är min 

belöning, brukar jag säga. 

– Jag hinner riva biljetter 

i sju-åtta dörrar på en 

arbetskväll. Men om det är 

en helg, lördag–söndag, kan 

det vara upp till 28 inriv under 

en arbetsdag. Jag är gammal 

snickare och kanotist, tränade 

judo på elitnivå när jag var 

yngre, så jag är van vid att 

jobba med händerna. Om jag 

varit ledig en tid känner jag 

av det i händerna, man tappar 

orken. 

ULF STOLT 

58-68 Svepet.indd 64 12-05-24 09.29.10 

MAGNUS SANDBERG

Bagelälskarens Mecka i Montreal 

GATA I VÄRLDEN Saint Viateur i 

området Mile End är Montreals motsvarighet 

till Skånegatan i Stockholm, 

ett vattenhål för hipsters, musiker 

och konstnärer, med ett undantag: 

de hasidiska judarna som befolkar 

gatan. Fram till femtiotalet var det de 

judiska kvarteren. Sedan åttiotalet 

har det blivit känt för sin engelskspråkiga 

kultur och namn som 

Arcade Fire, Grimes, Sean Michaels, 

Plants and Animals. 

Gatan har många guldgruvor för 

bohemen med början på General 54 

där vintage blandas med moderna 

designerfynd. Vill man i sann secondhand-anda 

drunkna bland kläder tar 

man sig lite längre ner på gatan till nr 

206. Friperie Boheme ger en känsla 

av att ha varit en kemtvätt som har 

samlat på sig bortglömda kläder från 

förra seklet, ihopträngda på stänger 

från golv till tak. Ryktet säger att du 

hittar bästa kaffet på Café Olimpico. 

Sportbaren har en espressomaskin 

på ena sidan och öltappar på andra 

för att tillfredsställa gästens behov 

från morgon till kväll. Hungrig? Korsa 

gatan till Café Local och pröva lokala 

specialiteten Poutine, då blir du serverad 

en skål sötpotatis gratinerad 

med ost, fläsk och grillsås. 

Oavsett om de är sportfånar, 

rockabillys, judar, kristna eller 

musiker så vallfärdar hela stan hit av 

en anledning: bagels. Boulangerie 

St-Viateur har bakat bagels enligt sitt 

östeuropeiska familjerecept sedan 

1957 och exporterar bagels till hela 

landet. Speciellt på söndagarna 

bildas här en lång kö för att få färska 

bagels till brunchen. Bageriet har 

öppet dygnet runt och du kan även 

se på när bagarna knyter ihop meterrullarna 

av degen. När klubbarna 

stänger är det här festen är! 

FAKTA: Montreal i franska Quebec har 

cirka 1,6 miljoner invånare. Flyg från 

Stockholm, Arlanda, tar ungefär 11 

timmar och kostar mellan 8000 och 

12000 kr. 

KIKI BEIJE 

FÖR DIG SOM 

ÄR KVAR I STAN 

NÄSTA NUMMER AV SITUATION STHLM 

ÄR UTE 27 JUNI – TREVLIG SOMMAR! 

58-68 Svepet.indd 65 12-05-24 09.29.29 

SVEPET 

65 

KIKI BEIJE 

ASSE HOLMBERG/SCANPIX

KRÖNIKA 

” 

Finns det nåt jag avskyr mer än fuskare 

är det golare”, sa jag till en skvallrande 

elev när jag undervisade. Jag 

kom att tänka på det efter Bonniers 

vårfest. Två gånger om året har Bonniers 

fest för dem som släpper böcker under året 

och för de skribenter som de vill belöna, 

på våren för faktalitteratur i Konsthallen 

och på hösten på Manilla för skönlitteratur. 

Inbjudan kommer i fint kuvert och den är 

strikt personlig. Man ska känna sig utvald. 

Jag blir alltid rädd och osäker på sådana 

här tillställningar, vet inte hur jag ska föra 

mig trots att jag mycket väl vet det. Å andra 

sidan vet jag att de flesta gäster känner samma 

sak. Så vad gör man? Man kan dricka 

sig berusad, ha trevligt och förhoppningsvis 

hitta nya vänner. Eller så försöker man 

övervinna rädslan och föra sig med klass. 

Jag väljer det senare, dels för att jag nog inte 

blivit inbjuden i egenskap av kritiker utan 

Lösning kryss #177 

Se förra numrets vinnare på sidan 59. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Den 14 maj 1912 dog August Strindberg i 

 

 

 

sin lägenhet i Stockholm. Vi söker nu två 

färgbetonade svar: hemmets namn och 

 

 

ett känt verk som inleds med en detaljrik 

 

 

stockholmsskildring. (1) 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

1 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

66 

CYRIL HELLMAN Jag måste smutta, det 

är enda gången i livet jag kommer dricka 

champagne för över 1 000 kr 

Konstruktör: Marie Petersson-Engnell Foto: IBL Bildbyrå © Bonnier Korsord 

för att ha skrivit efterordet till kommande 

pocketversionen av professor Micael Dahléns 

bok Monster. Men mest för att jag 

senare på kvällen ska träffa henne, hon som 

i min ungdom kallades för ”Vasastans Kate 

Moss”. Hon har redan gett mig ett varnande 

finger: ”Jag tar för givet att du mognat under 

de femton år som gått sen vi senast sågs. Det 

är okej om jag är full och du nykter, det är 

okej om jag är full och du full, men det är 

inte okej om jag är nykter och du full!” ”Aldrig 

att jag missköter mig nu för tiden, yoga 

och grejer vet du”, svarade jag. Jag tänker 

inte bomma. Glöm att jag skjuter mig i foten. 

Precis som jag brände det genom att för femton 

år sedan resa över Atlanten för att jobba 

i bar. Tänker bara dricka två glas. 

MAN FÅR EN klisterlapp med sitt namn. Jag 

känner inte igen många ansikten men de 

flesta namnen utan att känna någon. Men 

så i ett hörn ser jag en kollega som för länge 

sedan var min redaktör på Café. Han hinner 

först med att säga det jag precis ska säga: 

”kul att man känner nån här”. Vi står där och 

har båda någon att prata med. Plötsligt hör vi 

”klirr” och ser en korpulent herre som vinglar 

till. ”Det var som tusan, golarn får bete 

sig oseriöst medan jag måste spotta i kopp!” 

utbrister jag. ”Vadå?” säger min vän. Jag har 

aldrig berättat det här av rädsla för att det 

skulle uppfattas som om jag skämt ut Café. 

Men det är fem år sedan så jag drar storyn: 

Café hade läst mitt förord till en drinkbok 

och kallade mig på möte. Väl där skulle jag 

precis berätta att jag har jobbat som bartender 

i världens cocktailstad New York och 

det jag inte kan om drinkar är inte värt att 

veta, dock har jag endast basala kunskaper 

i fråga om vin. När redaktören säger ”det vi 

behöver är en vinskribent och du ska börja 

recensera nyårschampagne”. Jag nickar och 

säger ”visst, jag gör”. Jag börjar tänka i banor 

som att en musikskribent är slut när han 

är fyrtio, men om vin kan man skriva tills 

man ligger på dödsbädden. Vinrecensioner 

är fulla av klyschor som ”doftar, lent och 

eldigt”. Jag kan revolutionera språket. Problemet 

är att jag inte kan något. Jag ringer 

min favoritmentor som är gourmetare och 

borde kunna sådant här men han kan inget 

om champagne. Däremot är hans väninna 

sommelier. Hon ger mig tre timmars privatlektion 

om bubbel. Jag suger i mig allt. Men 

Systembolagskvinnan är misstänksam och 

vill se arbetsprover. Jag påpekar att någon 

gång måste vara den första man skriver 

om sådant här. När jag kommer dit för att 

prova 130 sorters bubbel är där tjugo herrar 

i kostym och en kvinna klädd som en 

bankdirektör. De flesta representerar konservativa 

landsortstidningar och ser på mig 

som om jag är något katten släpat in. Jag sitter 

och spottar i koppar och antecknar. När 

jag så kommer till de fem dyraste, sådant 

som Dom Pérignon och Crystal, tänker jag 

”måste smutta, det är enda gången i livet jag 

kommer dricka champagne för över 1000 

kr.” Jag gör det. Men då tar den korpulente 

mannen mig åt sidan och säger ”jag minns 

själv hur det var första gången och det är ju 

så jävla gott men du får inte smutta, jag lovar 

att inte säga nåt”. Jag börjar spotta ut igen. 

Dagen därpå får jag mail från Systembolagskvinnan 

där hon skriver ”du har betett dig 

oseriöst och är inte välkommen mer”. 

Min vän skrattar och säger att jag måste 

berätta historien. ”Nu ska jag det, för i dag 

visar den att i slutändan är det golare som 

beter sig oseriöst och jag som visar klass och 

får Kate Moss.” 

Tyck till cyril@situationsthlm.se 

58-68 Svepet.indd 66 12-05-24 09.29.32

Beautifying Oil är en lättabsorberad olja för kropp, hår och ansikte för omedelbar 

lyster och fuktighetsbevarande eff ekt. Innehåller upp till 99,6 % naturliga ingredienser 

och fi nns i dofterna Coconut, Shea, Chocomania, Olive, Moringa, Mango, Satsuma 

och Sweet Lemon. 

* Köp 3 produkter, få den billigaste på köpet. Gäller bad- och kroppssortiment till och med 6/6 2012. 

thebodyshop.se 

 

ÅRSTIDEN VI LÄNGTAT EFTER ÄR ÄNTLIGEN HÄR. FÖRSÄKRA DIG OM 

ATT INTE GÅ MISTE OM DEN LJUVLIGA VÄRMEN, HJÄLP DIN KROPP BEVARA 

SIN NATURLIGA FUKTIGHET OCH VAR SÅ VACKER SOM BARA DU KAN VARA! 

 

 

 

I 25 år har vårt Community Fair Tradeprogram 

gett oss de bästa ingredienser 

naturen kan erbjuda. Vi får ingredienser 

och accessoarer av högsta kvalitet, 

samtidigt som våra leverantörer får 

en säker inkomst. Tack vare djupa och 

långsiktiga handelsrelationer får våra 

leverantörer bättre levnadsvillkor och 

rättvist betalt för sitt arbete. 

 

 

58-68 Svepet.indd 67 12-05-24 09.29.32

Sally Mann 

Med intima porträtt på sin familj, landskapsbilder från den amerikanska södern och 

fotografier på förmultnande kroppar har Mann tilltalat en stor publik. Hennes konst 

finns representerad över hela världen och hon är en av vår tids mest hyllade fotografer. 

T-bana Slussen, Stadsgårdshamnen 22 | Öppet alla dagar 10–21 (juni–aug 7–21) 

HUVUDSPONSOR PARTNERS 

58-68 Svepet.indd 68 12-05-24 09.29.36 

Foto: Sally Mann

GRÖNDALS- VARVET NATTGIBB PÅ PLAYZ - Situation Sthlm

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?