Du blir aldrig färdig och det är som det ska – en ... - Gestaltakademin

Master of Science 

Gestalt Psychotherapy 

Du blir aldrig färdig 

och det är som det ska 

En studie om vuxnas identitet 

Maria Delmar 

Januari 2003 

Handledare 

Sari Scheinberg 

1

Innehåll 

1. Inledning och syfte 2 

2. Teori 5 

Människans utveckling fortgår livet igenom 5 

Kvinnans identitetsutveckling 6 

Självet som centralt begrepp 7 

Identitet som en kör av sub-identiteter 8 

Kontinuitet och sammanhang i individens utveckling 9 

Meningsskapande som central kraft i utveckling 9 

Identitet som en berättelse 10 

Gestaltterapins synsätt 10 

Olika synsätt på identitet 11 

3. Forskningsfrågor 12 

4. Metod 13 

Filosofiskt angreppssätt 13 

Forskningsstrategi 

13 

Urval 14 

Intervjuer 15 

Analysmetod 16 

Tillförlitlighet 21 

Generaliserbarhet 21 

Etik 22 

5. Analys och resultat 

Är berättelser en form som hjälper personer att undersöka och 

beskriva sin identitet och processen när den förändras? 23 

Hur beskriver personerna sin identitet? 24 

Upplever personer att deras identitet ändras? 27 

Hur förändras självbilder enligt personenas beskrivningar? 28 

Hur upplever personerna processen när identiteten förändras? 29 

Hur beskriver intervjupersonerna samspelet mellan sig själv 

och sitt sammanhang, när identiteten förändras? 31 

Vilka kvaliteter har viktiga relationer under förändringen? 34 

Svar på forskningsfrågor 36 

6. Avslutande diskussion 39 

Studiens resultat och bidrag till teori 39 

Studiens bidrag till praktiken 40 

Referenser 43 

Bilaga1 Intervjuguide 

Bilaga 2 –4 Utdrag ur analysmaterial 

2

1. Inledning och syfte 

Jag är intresserad av hur vuxna människor upplever och beskriver sin egen personliga 

utveckling eller förändring under livet. Mer speciellt är jag intresserad av människors 

självbild eller identitet och hur den förändras i livets olika skeden och situationer. Vad 

påverkar identiteten? Hur går det till när vuxna människors identitet formas? Hur hänger 

människans identitet samman med hennes sammanhang, hennes familj, arbete, samhälle? Det 

är många frågor och ett stort område som jag närmar mig och jag ska avgränsa mig så 

småningom. Men låt mig börja med att ge några glimtar av tre personer som jag har mött. 

En god vän till mig kommer ursprungligen från Danmark men har bott i Sverige i 25 år. Hon 

är gift med en svensk man och har barn som har vuxit upp i Sverige. Jag frågar henne; är du 

samma person när du talar danska som när du talar svenska? Hon svarar; - ”nej, när jag talar 

danska med danskar då är jag mycket mer livlig och aktiv. När jag talar svenska är jag mer 

eftertänksam och lugn. Och fortfarande - fortsätter hon - så är det som om det är en hinna 

mellan mig och det jag säger när jag pratar om något viktigt på svenska.” 

Jag lyssnar till en ung kvinna som berättar om sitt liv. Hon berättar att när hon var i 18årsåldern 

så flyttade hon till en annan stad, tillsammans med sin mamma och syster. Hon gick 

i skolan i den nya staden och träffade nya kamrater. Själv upplevde hon att hon började 

blomma. Nya sidor hos henne kom till synes med de nya kamraterna. Hon beskrev det inte 

som att hon själv förändrades vid flyttningen, utan just att det som förut hade varit dolt nu 

kom fram. 

Den tredje personen jag vill berätta om är en man i sextioårsåldern. Han slutade arbeta några 

år tidigare än han räknat med. När han ser tillbaka på åren som följer så beskriver han en lång 

omställningsprocess. När han slutade arbeta förändrades hans självbild. Han blev av med sin 

position och en slags makt eller snarare kraft. Livet var ibland mödosamt att leva och han 

upplevde en känsla av meningslöshet. Efterhand hittade han vänner som inte var upptagna av 

arbete hela tiden. Familj och barnbarn var viktiga. Den mening han upplevde blev så 

småningom en annan än tidigare. 

För mig är beskrivningarna exempel på situationer där människors självbild eller identitet har 

förändrats på något sätt. Av exemplen kan jag se att språket har betydelse för identiteten. En 

persons relationer och i vilka sammanhang personen vistas är också viktiga. Dessutom har 

den mening som personen upplever betydelse för självbilden. Detta vill jag utforska vidare. 

Hur går det till när vuxna människors identitet formas och förändras? 

Låt mig se frågan i flera delar: 

- Hur går det till? Jag är intresserad av vad som sker, hur processen kan upplevas och 

beskrivas. Jag ser det så att vuxna människors identitet inte är något oföränderligt utan att 

en människas upplevelse av sig själv kan ändras på olika sätt under hela livet. 

- Vuxna människor. De flesta teorier inom utvecklingspsykologi handlar om barns och 

ungdomars utveckling. Jag är intresserad av det som händer sedan. 

- Identitet. Ordet som beskriver det som är unikt, det som skiljer oss från andra, det betyder 

faktiskt lik eller liknande. Det för mina tankar till att både likheter med andra och 

skillnader kan ha betydelse för identiteten. Vad kan vi då mena med identitet? Ett svar 

från en gestaltterapeut är Hostrup (1999) som beskriver identitet som upplevelsen av att 

3

vara en bestämd person. En enkel beskrivning som pekar på att identitet är en subjektiv 

upplevelse. Inom gestalterapi är personens kontakt med sin omvärld grundläggande och 

jag vill ha med detta i en beskrivning av identitet. Jag lägger till Frits Perls (1958) 

beskrivning av självet, som en process som kommer till synes i personens kontakt med sin 

omvärld. 

- Identitet som formas och förändras. Jag är intresserad av identitetsformandet som 

process och då speciellt samspelet mellan individen och hennes sammanhang. 

- Min syn på identitet har blivit tydligare för mig under arbetet med denna studie. Jag ser 

identitet som personens upplevelse av sig själv, i relation till sin omvärld. För mig är 

identitet något föränderligt och något som uppstår mellan människor. 

Vad förväntar jag mig då att finna genom att undersöka detta fenomen? Någon slags sanning, 

kanske? Nej, jag vill börja med att teckna några stora linjer när det gäller vilka frågor som har 

varit viktiga för människor att besvara. 

På 1600-talet skedde det ett skifte när det gällde vilken fråga som var viktig. Jag insåg detta 

när jag lyssnade på ett radioprogram om de goda häxorna, de kloka gummorna. Frågan 

tidigare hade varit om en företeelse var god eller ond, och det onda skulle bekämpas. Under 

1600-talet blev i stället den viktiga frågan, är fenomenet verkligt eller overkligt? Är det sant 

eller falskt? Det overkliga eller falska skulle bekämpas och det gällde även de goda häxorna. 

Jag tror att en del av den samhällsvetenskapliga forskningen fortfarande försöker finna svaret 

på frågan sant eller falskt. Men Asplund (1970) ställer frågan på ett annat sätt. Han frågar, vad 

betyder företeelsen? Hur kan vi begripa detta? Han visar att det finns många aspekter. 

Konsten är att se poängrika aspekter, sådana som får oss att säga ”aha!”. 

Jag vill gärna beskriva många aspekter på fenomenet människors identitet och hur den formas 

och förändras. Samtidigt menar jag att de synsätt vi har när vi närmar oss en företeelse, styr 

vad vi möter och uppfattar. Jag kommer därför att beskriva teorier och begrepp som jag tycker 

är intressanta för mina frågeställningar och då även säga några ord om upphovsmännens- och 

kvinnornas övergripande synsätt. 

Varför är detta fenomen intressant för mig? 

Jag arbetar med ledare som vill utveckla sig och sitt ledarskap. Mitt uppdrag är då att skapa 

arbetsformer där ledarna kan arbeta med frågor som; vem är jag och vad står jag för? Hur ser 

jag på mig själv och på andra? Hur vill jag leda och hur kan jag bidra till andra människors 

utveckling? Vad vill jag utveckla hos mig själv? Finns det något samband mellan mina 

personliga erfarenheter i livet och mitt förhållningssätt som ledare? 

Uppsatsen är ett sätt för mig att formulera och precisera mina frågor och erfarenheter kring 

hur vuxna upplever sin identitet och hur den förändras i livet. Samtidigt fördjupar jag min 

teoretiska förståelse inom området. 

De senaste fem åren har jag arbetat med min egen personliga utveckling i utbildningen till 

Gestaltterapeut. Vid flera tillfällen har jag skrivit om min utveckling som ett led i 

utbildningen. Jag vill nu vidga mina perspektiv och undersöka hur andra ”skolor” inom 

psykologin närmar sig och beskriver dessa fenomen. Om Gestaltpsykoterapin är en ö i 

psykologins skärgård – vilka är de andra öarna och hur är de förbundna med varandra genom 

havsbotten? Jag vill läsa, undersöka och skriva för att upptäcka fler perspektiv. 

4

Jag har också en egen stark upplevelse av hur min identitet påverkades när jag bodde i ett 

annat land ett år när jag var tjugo år. Jag bodde hos en familj med värderingar som skilde sig 

från mina. Jag träffade inte så många jämnåriga utan arbetade och levde mest med äldre 

människor. Jag märkte att jag anpassade mitt sätt att klä mig och uppträda till det som gällde i 

familjen. Jag ändrade nog en del av mina värderingar men höll ändå fast vid några viktiga 

värden, där familjens värderingar skilde sig starkt från mina, till exempel när det gällde synen 

på svarta människor. Jag märkte att mitt självförtroende vacklade och jag visste inte riktigt 

vem jag var. Det var underbart att komma hem till Sverige igen. Det tog några månader att 

hitta tillbaka till mig själv, och det underlättades mycket av kontakten med familj och gamla 

vänner. Jag har aldrig glömt denna upplevelse utan funderat mycket på hur jag och andra 

påverkas av vår omgivning. 

5

2. Teori 

Föreställningen att vi människor är unika varelser, är ungefär 500 år gammal i Europa. 

Tanken om individen föddes under renässansen. Föreställningar om individ och identitet är 

alltså kulturella företeelser och har behandlats i flera vetenskaper. Jag kommer att hämta 

teorier främst från psykologin, men ämnet behandlas också inom filosofin, antropologin och 

sociologin med flera vetenskaper. 

Jag kommer att göra en genomgång av olika teorier och synsätt som kan ge olika 

infallsvinklar på fenomenet vuxnas identitet. Jag är intresserad av vuxna och tar därför inte 

med teorier som enbart handlar om barn. Jag är intresserad av det som sker i vanliga livet och 

kommer därför inte att ta upp teorier om hur identitet kan förändras i terapi. 

Jag har inte någon avsikt att göra en historisk översikt av hur teorier bygger på varandra och 

utvecklas. För de psykodynamiska teorierna finns en utmärkt sådan översikt hos Havnesköld 

och Risholm Mothander (1995). 

Människans utveckling fortgår livet igenom 

Jag börjar min genomgång med en teori som sätter fokus på kriser och utveckling under 

människans hela liv. I dagligt tal människor emellan pratar vi om 40-årskriser och 50årskriser. 

Erik H Eriksons (1982) teori om människors utveckling tar fasta på de mönster i 

kriser och utveckling som han ser under en människas liv. 

Erik H Erikson var 80 år när hans bok Den fullbordade livscykeln (1982) kom ut. Han ser 

tillbaka på sitt liv och även andras, utifrån människor som han mött, bland annat som 

psykoanalytiker. Han har ett psykosocialt synsätt och börjar med antagandet att människans 

existens i varje ögonblick beror på tre organisationsprocesser som kompletterar varandra. Det 

är den biologiska processen (soma), den psykiska processen som organiserar individens 

upplevelse och erfarenhet (psyke) och gemenskapsprocessen, dvs den kulturella 

organisationen av individernas ömsesidiga beroende av varandra. 

Erikson beskriver människans utveckling från födelse till ålderdom genom åtta stadier. I varje 

stadium måste en psykosocial kris lösas i förhållande till den sociala omgivningen. Varje 

stadium kan leda till positiva eller negativa lösningar och dessa påverkar vår personlighet. 

Teman för de åtta stadierna, som börjar med spädbarnstiden och slutar med ålderdomen, är: 

1. Grundtillit eller misstro 

2. Autonomi eller skam 

3. Initiativ eller skuld 

4. Verksamhet eller underlägsenhet 

5. Identitet eller identitetsförvirring 

6. Intimitet eller isolering 

7. Generativitet eller stagnation 

8. Integritet eller avsmak 

Den femte fasen handlar om identitet eller identitetsförvirring och det är den dominerande 

krisen under tonåren. Jag beskriver den litet närmare för att ge en viss inblick i Eriksons teori. 

Den grundläggande styrka som kan mogna hos tonåringen är trohet, menar Erikson. Trohet 

handlar om en förnyelse på högre nivå av förmågan att lita på (och lita på sig själv), alltså 

6

tillit, som är temat för spädbarnsåldern. Trohet innebär också anspråket att räknas som pålitlig 

och att kunna ge sin lojalitet åt någon ideologisk sak. Om trohet inte utvecklas så inträder 

istället den negativa motpolen rollförkastande. Det är en strävan att skilja ut roller och värden 

som man måste stå emot och bekämpa som främmande för sig själv. Rollförkastandet 

uppträder som osäkerhet i förhållande till de identitetsmöjligheter som finns eller tar sin 

skepnad som systematiskt trots. 

Jag tycker att det är intressant att Eriksson beskriver människans utveckling som ett samspel 

mellan människans biologi, psyke och den sociala omgivningen. Jag tycker också det är 

värdefullt att Ericson beskriver att människans utveckling fortsätter genom hela livet ända in i 

ålderdomen. 

Jag är kritisk till att Ericson ser anpassning till samhället som utveckling. Att krisen i tonåren 

kan resultera i rollförkastande ses enbart som trots och en negativ lösning och inte som en 

möjlig utveckling för roller som kanske behöver förkastas. 

Den regelbundna utvecklingen som Ericson beskriver verkar främmande för mig när jag 

tänker på vårt samhälle med stora förändringar. Skulle invandrare från olika länder eller 

personer som blir arbetslösa känna igen krisernas regelbundenhet? 

Ericsons teori beskriver människans utveckling nästan i termer av naturlagar. Jag uppfattar att 

det speglar hans vetenskapssyn. Vetenskapsmannen Ericson strävade efter objektivitet och 

sökte efter regelbundenheter, lagbundenhet och ordning. 

Kvinnans identitetsutveckling 

Jag vill nu fortsätta med att beskriva den feministiska forskningen. Den har ett annat 

perspektiv på kvinnans identitetsutveckling, bland annat har den en annan syn på betydelsen 

av autonomi än vad vi finner i Eriksons och även Freuds utvecklingsteorier. 

Fredelius, Klein Fritiof och Ursing (1994) stöder sig på de kvinnopsykologiska 

teoribildningar som kommit fram under de senaste tjugo åren när de beskriver kvinnors 

identitetsutveckling. Några namn bland de forskare som de stöder sig på är; Jean Baker Miller 

som lanserade begrepper ”själv-i-relation” (1980) och Harriet Goldhor Lerner som publicerat 

flera böcker på svenska om kvinnors nära relationer (1990) och kvinnors vrede (1987). 

Fredelius, Klein Fritiof och Ursing (1994) menar att manliga tankemodeller hittills har styrt 

vår syn på psykisk utveckling. Dessa modeller idealiserar det som uppfattas som manligt. 

Autonomi och självständighet ses som den högsta formen av utveckling. Det har gjort att 

avskiljning och inre separation har överbetonats i teoribildningen kring barns utveckling. 

Närhet och relaterande däremot, som ju mer svarar mot den kvinnliga vägen, har i stället 

beskrivits som barnsligt och outvecklat. 

De säger vidare att traditionella utvecklingsteorier missar något viktigt som gäller båda könen, 

nämligen utvecklingen mot allt rikare och mer differentierat sätt att relatera. 

Ett exempel är det som i dagligt tal kallas barnets trotsålder. Det är den fas som inträffar i 1 – 

2 årsåldern, då barnet lär sig säga nej. Erikson menade att den domineras av självständighetssträvan 

och fasen kallas numera allmänt separations - individuationsfasen. Kvinnopsykologin 

menar att separationen kanske inte ens är den viktigaste aspekten. Väljer man att betona 

relationsaspekten kan man se att handlingen att säga nej innebär ett steg mot ett mer avancerat 

sätt att kommunicera. Genom att säga nej formar barnet en självuppfattning som innebär ett 

nytt sätt att förhålla sig till andra, där det egna jaget har en tydligare markering. Alltså får 

betoningen på relaterande i stället för på separation ett nytt och viktigt steg att framträda. 

7

Personligen så säger jag aha! och tänker på Asplunds poängrika aspekt, när jag inser att 

samma fenomen, ”att säga nej” kan tolkas på två helt olika sätt. Två olika vägar för 

människors utveckling formuleras i de olika teorierna; att bli autonom respektive att bli 

tydligare inom en relation och att utveckla allt rikare sätt att relatera. 

Fridelius, Klein Fritiof och Ursing (1994) tar också upp kvinnors situation i samhället och vad 

den kan betyda för flickors och kvinnors identitetsutveckling. Kvinnor tillhör det 

underordnade könet i samhället, skriver författarna. Kvinnlighet, såsom vår kultur uppfattar 

den, värderas lägre än manlighet. Författarna menar att detta får djupgående konsekvenser för 

flickans utveckling till kvinna när det gäller till exempel självuppfattning, kroppsbild och 

självförtroende. Både känslomässigt och intellektuellt får flickan ett behov att hitta en lösning 

på denna konflikt mellan sin självkänsla och den manliga dominansen hon ser omkring sig. 

Men konflikten är för det mesta inte medveten för flickan. Flickan kommer förmodligen att 

fastna för en strategi som hon generellt tillämpar för att förstå världen och sin egen plats i den. 

Eva Ethelberg (1985) har formulerat tre strategier som hon tycker sig kunna urskilja att 

flickor tar till och som ligger till grund för den fortsatta personlighetsutvecklingen. 

1. ”Jag är bra nog och manlig dominans existerar inte” 

2. ”Manlig dominans existerar och jag är inte bra nog” 

3. ”Jag är bra nog och manlig dominans är en del av verkligheten” 

Dessa personlighetsstrategier är bara en del av den totala personligheten. Då de vilar på en 

samhällelig konflikt är de instabila och fordrar ett ständigt samspel med omgivningen för att 

vidmakthållas. Större livshändelser, till exempel att få barn, kan ändra på det grundläggande 

valet av strategi. 

Jag menar att genusperspektiv på hur människor uppfattar sig själva och andra i samhället 

berikar, på så sätt att jag ser andra saker när jag ser med genusperspektiv, än utan det. Det 

samma antar jag gäller om jag ser identitetsutveckling ur en minoritets eller majoritets 

synvinkel. 

Självet som centralt begrepp 

Det finns många sätt att se på individens utveckling. Vilken term man väljer för att beskriva 

”vad som utvecklas” blir viktigt för att kunna precisera de olika perspektiven. Havnesköld och 

Risholm Mothander (1995) som har ett psykodynamiskt synsätt, väljer att använda begreppet 

själv som ett centralt begrepp. De menar att begreppet själv passar i utvecklingsmodeller där 

barnets eller den vuxne människans upplevelse av sina relationer är tyngdpunkten. Självet 

refererar till ett centrum för handling, organisation och integration. Känsla av själv beskriver 

hur detta upplevs. 

Heinz Kohut (1971) var den förste att konsekvent införa självet som centralt begrepp i en 

psykoanalytisk modell. Kuhot var en österrikisk-amerikansk psykoanalytiker som grundade 

den riktning som kallas ”självpsykologi” inom psykoanalysen. Han beskrev (1977) självet 

som ”centrum för det psykiska universumet”. Självet, menar Kohut, är en upplevelse av 

ägarskap och sammanhang av egna känslor, tankar och handlingar. Självet är summan av 

individens självbilder. Han ersatte Freuds strukturella modell (det, jag, överjag) med 

begreppet själv. 

Kohut betonade människans behov av empatisk bekräftelse och förebilder att idealisera. 

Ett viktigt begrepp i hans teori är begreppet självobjekt. Självobjekt är en subjektiv upplevelse 

hos en människa av den funktion och betydelse en annan människa, ett djur, en sak, en 

kulturmanifestation eller en idé har, för upprätthållande av ens känsla av att vara ett 

8

sammanhängande och meningsfullt själv. Kuhut menade att ett kännetecken på psykisk hälsa 

är förmågan att kunna omge sig med närande självobjekt. 

Jag vill ta upp ytterligare en författare som använt ordet själv, och då i en annan mening än 

Kohut. Winnicott var en av företrädarna för objektrelationsteorin i England. 

Objektrelationsteorin är en riktning inom psykoanalysen som betonar människors sätt att 

relatera till ”objekt”, dvs känslomässigt betydelsefulla personer. Teorin lägger stor vikt vid 

det tidiga samspelet mellan mor och barn och den roll detta spelar för skapande av inre 

psykiska strukturer (en inre värld av objektrelationer) som avgör individens sätt att relatera till 

betydelsefulla personer i framtiden (Egidius 1994). 

Winnicott (1960) använde begreppet själv, bland annat i betydelsen ”sant” och ”falskt” själv. 

Med det sanna självet avsåg han det säregna och unika hos barnet, dess potential. Det falska 

självet, menade Winnicott, är en produkt av barnets överanpassning till en familj eller miljö 

som inte tillräckligt väl kan svara mot barnets behov och där integrationen av motstridiga 

tendenser inte fått tillräckligt spelrum. 

Jag tycker det är intressant att se skillnader i olika forskares syn på samspelet mellan 

individen och hennes miljö. Erikson såg indivdens anpassning till samhället som utveckling. 

De feministiska forskarna betonar betydelsen av en manlig dominans i samhället för kvinnors 

identitetsutveckling. Winnicott belyser att ett barn kan överanpassa sig om inte miljön 

tillräckligt väl kan svara på barnets behov. 

”Begreppet själv har en brokig historia och det kan ses som en spegling av det skiftande 

förhållandet mellan individ och samhälle under skilda perioder”, skriver Thielst, citerad i 

Illeris (1999). Illeris menar att föreställningen om det autonoma självet är en konstruktion 

som utvecklats i det moderna individualistiska samhället. Han menar att det tjänar 

makthavarnas intressen, inte minst genom den disciplinering som sker i skolor och andra 

utbildningar med dess bortträngningar av känslomässiga och kroppsliga aspekter. Aha! tänker 

jag, synen på människans själv och identitet kan naturligtvis också ses i ett maktperspektiv. 

Identitet som en kör av sub-identiteter 

”Vi är inte bara en tenor eller sopran”, säger Mishler (1999), ”vi sjunger eller pratar om oss, 

alltså uttrycker vår identiet, med en kör av röster” (min översättning). Mishler väljer att se 

identitet som ett dynamiskt organiserande av subidentiter som kan komma i konflikt med 

varandra. Han hänvisar till feministiska forskare som tidigare har föreslagit begrepp som 

”multiple selves” (Josselson, 1996) och ”shifting social identities” (Lykes och Mallona, 

1996). 

Mishler studerar hur identitet formas i relation mellan människor. Det kan vara i familjen, i 

sociala relationer eller i arbetsrelationer. Han intresserar sig speciellt för vändpunkter och 

konflikter och ser till exempel på hur man löser eller inte löser konflikter mellan behov av 

självständighet och ansvar för andra eller konflikter mellan krav från arbete och krav från 

familjen. 

Mishler (1999) använder sig av berättelser, livshistorier i sin forskning. Han studerar 

berättelsens språk och struktur som en grund för sin tolkning av berättelsens psykiska, sociala 

eller kulturella funktion. Hans arbete går ut på att beskriva hur vuxnas formande av identitet 

kan gå till. Lika viktigt för honom är att utforma och beskriva en vetenskaplig metod för 

forskning av detta slag. 

9

Mishler är mycket tydlig när han beskriver sitt synsätt och sin metod. Vad jag kan förstå är 

han banbrytande i sitt sätt att bedriva forskning. Begränsningen som jag ser det är att Mishler 

hittills avgränsat sig till att enbart se på yrkesidentitet och lämnat resten av ”kören” därhän. 

Kontinuitet och sammanhang i individens utveckling 

Om Mishler betonar betydelsen av vändpunkter, diskontinuitet och motsägelser i en 

människas livshistoria så använder L Havnesköld och P Risholm Mothander (1995) termen 

livstema för att belysa kontinuitet och sammanhang i individens utveckling. Kontinuitet i en 

människans utveckling kan illustreras av specifika teman som förekommer genom hela livet. 

Ett livstema försvinner aldrig, men det kan under vissa perioder vara i fokus och av avgörande 

betydelse för kraften och inriktningen i den individuella utvecklingen, medan det under andra 

perioder kan finnas mer i skymundan, till förmån för något annat tema. Författarna nämner 

självreflektion, empati, kreativitet och moral som exempel på livsteman som många dagligen 

kommer i beröring med. Livsteman kan ses som utvecklingsuppgifter som behöver bearbetas 

livet igenom. 

Ett livstema kan sägas ha en viss utvecklingslinje genom livet. Det är den plats och form ett 

livstema får under uppväxten och det sätt på vilket det påverkar individens utveckling. Det var 

Anna Freud (1965) som introducerade begreppet utvecklingslinje. Anna Freud var dotter till 

Sigmund Freud och var verksam som psykoanalytiker, forskare och författare i Wien och 

London. Hon använde termen för att beskriva kontinuiteten i utvecklingen från barn till 

genomsnittsvuxen. Hon nämner som exempel utvecklingen från infantilt beroende till vuxen 

självtillit, utvecklingen av försvarsmekanismerna och tänkandets utveckling. 

Spädbarnsforskaren Daniel Stern (1991) har presenterat en teori om en utvecklingslinje för 

känslan av själv. Stern beskriver självutvecklingen som en process av ömsesidiga relationer 

och tar sin utgångspunkt i barnets subjektiva värld. Han beskriver fem kvalitativa språng i 

självets utveckling, språng som han kallar ett uppvaknande själv, ett kärnsjälv, ett subjektivt 

själv, ett verbalt själv och ett berättande själv. Dessa ska inte ses som faser i barnets 

utveckling utan som positioner som fortsätter finnas som tänkbara upplevelseområden resten 

av livet. 

Jag kan se en människas skapande av sin identitet som en utvecklingslinje livet igenom. Jag 

tror att vändpunkter och förändringar i livet kan sätta igång förändringar i personens identitet. 

Meningsskapande som central kraft i utveckling 

Psykologen Robert Kegan är en amerikansk forskare som har utvecklat en modell (1982) för 

självutveckling som grundar sig på individens sätt att skapa mening som en central 

utvecklingskraft. Kegan undersöker hur mycket vi kan förstå av en person genom att förstå 

hur personen skapar mening ” understand his or her meaningsystem”. Han intresserar sig för 

hur mening skapas, på det sätt som personen själv upplever det. Kegan ser självet som en 

meningsskapande process. Han menar att mänsklig existens framför allt innebär att organisera 

erfarenhet, och att meningsskapande är den grundläggande kraften för all evolution. 

Kegan grundar sig på Piaget, som forskade om hur begrepps- och tankemönster utvecklas hos 

barn. Kegan refererar också till Erikson, Winnicott och Kohut. 

Det allt överskuggande utvecklingsmotivet är för Kegan sammanhållningen av självet. Att 

utvecklas innebär en rad kriser för barnet, som hela tiden måste organisera nya 

meningssammanhang för att behålla balansen mellan differentiering och integration. Kriser 

och frustrationer kan betraktas som en reaktion på den ökade komplexitet som det nya självet 

möter. Att lösa en kris innebär att hitta ett nytt sätt att vara i världen, menar Kegan. För Kegan 

är känslolivets källa själva upplevelsen av utveckling – att försvara, upprätthålla och 

10

ekonstruera ett centrum. Vi förstår inte en annan människa när vi vet vad som har hänt 

henne, utan när vi vet vad erfarenheten betyder för henne, säger Kegan. 

Identitet som en berättelse 

Kegan betonar individens meningsskapande. Harlene Anderson är en amerikansk 

familjeterapeut som i stället betonar kollektivets betydelse när vi skapar mening. I sin bok 

Samtal, språk och möjligheter (2002) beskriver hon vad postmodern filosofi innebär för 

hennes terapeutiska synsätt och praxis. Hon betonar språkets betydelse och undersöker vilka 

slags samtal som kan ge nya handlingsmöjligheter och ny mening. 

Hennes synsätt är att mänskligt liv och relationer skapas och omskapas i språket. Anderson 

ser självet som ett berättande själv. Självet blir till i samtal och konstrueras och 

omkonstrueras genom ständig interaktion i relationer. Hon ser identitet som en pågående 

berättelse, den är en version av många, och den påverkas av berättarsituationen. I berättandet, 

menar hon, uppstår inte bara nya historier, utan människan, det berättande självet, förändras. 

Den mening vi tillskriver händelser och upplevelser i våra liv, inklusive våra egna identiteter, 

skapas av individer i samtal och handling tillsammans. 

Anderson har ett socialkonstruktionistiskt synsätt. Det innebär att verkligheten konstrueras 

genom kollektivt meningsskapande. Det innebär att till exempel idéer, kunskap och identiteter 

är resultat av mänskliga relationer. Till skillnad från konstruktivismens synsätt, där 

tyngdpunkten ligger på det individuella konstruerande sinnet och individen som 

meningsskapare – så betonar den sociala konstruktionismen den interaktionella och 

gemensamma kontexten som meningsskapare. 

Jag tycker att spänningsfältet mellan individen och det kollektiva som meningsskapare är 

intressant. Jag har själv synsättet att vi människor konstruerar vår sociala värld. Jag har ännu 

inte trängt in i det socialkonstruktivistiska synsättet. Men jag kommer att pröva att använda 

det i liten skala i studiens analysfas. 

Gestaltterapins synsätt 

Jag vill avsluta genomgången av teori med en beskrivning av gestaltterapins synsätt. Hostrup 

(1999) beskriver gestaltterapins stora drag i tre nivåer; en metateori, en psykologisk teori och 

en terapeutisk metod. Filosofin eller metateorin representeras av den existentiella livssynen. 

Den visar sig i terapeutens fokus på frågor om liv och död, på betoningen av det personliga 

ansvaret och betydelsen av egna val och mening. 

Hostrup beskriver vidare den psykologiska teorin som utgörs av gestaltpsykologin. 

Huvuddragen är att vi människor har en tendens att organisera våra sinnesintryck i helheter, i 

gestalter. Vi organiserar sinnesintrycken så att något blir förgrund och något annat bakgrund. 

Våra behov påverkar vad som blir förgrund. Gestaltpsykologins synsätt är att en människas 

upplevelser är en funktion av en oavbruten dialog mellan människan och världen. 

Den terapeutiska metoden utgörs av fenomenologin. Terapeuten intresserar sig inte för det 

som kan finnas dolt hos klienten utan hon hjälper klienten att undersöka sina förhållningssätt 

till existensen genom att uppmärksamma fenomen som visar sig hos klienten eller i samspelet 

mellan klient och terapeut. Det är klienten som gör tolkningar av sin livsvärld. 

Gestaltterapin betonar alltså individens samspel med sin omvärld och möjligheterna för 

människor att bli mer medvetna om detta samspel för att kunna ta ansvar för sin egen del. En 

grundpelare är också att det är i det mänskliga mötet mellan ”jag och du” som vi människor 

blir vi till. 

11

Olika synsätt på identitet 

Jag vill avsluta genomgången av olika teorier genom att i punktform sammanfatta vilka 

skillnader som jag kan se mellan teoriernas olika synsätt. 

• Identitet kan ses som ”en kärna” i människor – eller som något som uppstår mellan 

människor. 

• Det dolda i människor kan betonas, t ex det omedvetna – eller kan det synliga betonas, 

till exempel synliga fenomen eller berättelser. 

• Teorierna kan sträva efter objektivitet – eller välja ett subjektivt perspektiv. 

• Teorier kan ha uppmärksamheten på det kontinuerliga i upplevelser av identitet – eller på 

det föränderliga. 

• Individen ses som något för sig – individen ses i sitt sammanhang. 

Jag uppfattar att det också finns andra skillnader i några grundläggande synsätt. 

Det skiljer i syn på vad som är verklighet och kunskap. 

• Verkligheten kan ses som något som finns och kan speglas i språket – eller som något 

som vi människor konstruerar i språket. 

• Kunskap kan ses som verklighetens spegel – eller kan kunskap ses som något som 

skapas i samtal och är beroende av sammanhanget. 

Mitt synsätt i studien finns i de högra delarna av meningsparen. 

12

Forskningsfrågor 

Syftet med min studie är att undersöka om, och i så fall hur, människor upplever att deras 

identitet ändras i skeden eller situationer av förändring i livet. Jag är intresserad av hur 

människor beskriver sin självbild och sin upplevelse av processen när självbilden förändras. 

Jag har formulerat följande forskningsfrågor: 

Hur beskriver människor sin identitet och de aspekter som eventuellt förändras? 

Upplever vuxna människor att deras identitet ändras när det sker förändringar i deras liv? 

Hur upplever i så fall människor processen när identiteten förändras? 

Hur beskriver människor samspelet mellan sig själva och sitt sammanhang, när identiteten 

förändras? 

Med identitet menar jag den enskilda människans upplevelse av sig själv. I studien använder 

jag ordet självbild, synonymt med identitet. Jag menar att människor har många bilder av sig 

själva i olika sammanhang. Dessa självbilder bildar tillsammans upplevelsen av identitet. 

Huvudfokus i studien är identitetsformandet som en process. Det är människors upplevelser 

och beskrivningar jag är intresserad av. Hur upplever personerna processen? Hur beskriver de 

dynamiken i förändringen? 

Jag menar att de synsätt vi har när vi närmar oss en företeelse, styr vad vi möter och uppfattar. 

Mitt eget synsätt på identitet har blivit tydligare under arbetet med studien. Mitt synsätt är att 

jag tror att människors identitet eller självbild formas och omformas hela livet. Det sker i ett 

dynamiskt samspel i relation till andra personer och grupper i samhället. 

Jag menar att olika slags förändringar i livet kan sätta igång förändringar av självbilden. 

Jag tror att upplevelse av mening eller meningslöshet, har stor betydelse för upplevelsen av 

identitet. 

Jag ser identitet som något som formas i samspel med andra, identitet är inte en ”kärna” i en 

människa. Jag intresserar mig för det föränderliga hos självbilder, även om det finns delar 

som är kontinuerliga. Jag menar att människan konstruerar sin självbild i samspel med andra 

och att samhället och det kollektiva påverkar denna konstruktion. 

I studien lyssnar jag till det sagda, det berättade. Ett övergripande syfte med studien är att 

pröva om berättelser är en form som hjälper människor att undersöka och beskriva sin 

identitet och processen när den förändras. 

3. 

13

4. Metod 

I detta avsnitt beskriver jag min uppläggning av studien och vilken filosofi den grundar sig på. 

Jag beskriver min forskningsstrategi, vilket urval av intervjupersoner som jag har gjort och 

hur jag genomförde intervjuer. Jag beskriver hur jag gjorde analysarbetet. Jag avslutar 

avsnittet med att diskutera tillförlitlighet, generaliserbarhet och etik. 

Filosofiskt angreppssätt 

Jag har valt att göra en undersökning utifrån fenomenologisk filosofi. Fenomenologi studerar 

världen sådan den ter sig för en som upplever och uppfattar den (Egidius 1994). Den ”levda” 

erfarenheten är i fokus, varseblivningar som i regel är försedda med personens tolkning i form 

av avsikter, värderingar eller mening (Alvesson, Sköldberg 1994). En fenomenologisk studie 

fokuserar ett fenomen och undersöker vad erfarenheten betyder för några personer som har en 

sådan erfarenhet och som kan beskriva den (Creswell 1998). 

Jag har valt att göra kvalitativa intervjuer. En intervju är ett samspel mellan två personer. 

Intervjuaren och den intervjuade reagerar på varandra och påverkar varandra. Kvale (1997) 

menar att snarare än att söka reducera vikten av detta samspel, så gäller det i den kvalitativa 

intervjun att erkänna och utnyttja de insikter som det mellanmänskliga samspelet föder. 

Vid intervjuerna så berättar personerna om sina liv. Kvale (1997) skriver att det finns ett stort 

intresse i nutida tänkande för den narrativa kunskapen, alltså kunskapen som berättelse. 

Berättelser är ett sätt för oss människor att göra en erfarenhet begriplig eller meningsfull. 

Mishler (1999) ser berättelser som en social handling, ”in speaking, we perform our identity”, 

dvs. när vi talar så framför vi vår identitet. Detta synsätt hjälpte mig att lyssna efter alla de 

berättelser om identitet som kom fram vid intervjuerna. 

Forskningsstrategi 

Syftet med studien är att undersöka om, och i så fall hur, människor upplever att deras 

identitet förändras i skeden eller situationer av förändring i livet. Den fenomenologiska 

filosofin stämmer precis med de avsikter jag har med studien. Jag är intresserad av 

människors beskrivningar av olika aspekter på identitet. Jag vill förstå något om 

identitetsformande som en process. Jag studerar dessa fenomen utifrån enskilda personers 

beskrivningar av sina upplevelser. Jag analyserar olika aspekter på identitet, hur dessa 

förändras och hur personer upplever att de samspelar med andra i denna process. 

Den forskningsstudie, som har inspirerat mig mest är Mishlers (1999) Storylines. Mishler 

undersöker hur yrkesidentiteten hos konsthantverkare formas. Han syn på identitet är att den 

formas i relationer och han fokuserar diskontinuitet, spänningar och motsägelser i 

livsberättelser snarare än kontinuitet. Mishler använder en sociolingvistisk metod och 

analyserar berättelsers språk och struktur som en grund för sin tolkning av berättelsens 

psykiska, sociala eller kulturella funktion. 

Mishler analyserar alltså både innehåll och struktur i berättelserna. Min studie är mer 

begränsad, jag saknar kompetens att analysera själva språket eller strukturen, utan jag 

analyserar det som sägs. Under intervjuerna var jag också uppmärksam på hur något sades. 

Jag är som gesaltterapeut tränad i att registrera ansiktsuttryck, tonfall och gester. Detta 

påverkade framförallt mina följdfrågor under intervjuerna. 

Jag har funderat på om direkta observationer skulle kunna vara ett alternativt sätt att studera 

processer när identiteter formas och förändras. Jag tror att det skulle kunna vara möjligt och 

14

intressant att t ex studera samspel i en familj, släkt, gäng eller annat socialt sammanhang och 

undersöka hur samspelet kan påverka upplevelser av identitet. I denna studie är jag dock 

intresserad av människors tankar, föreställningar och känslor. Jag är intresserad av hur 

människor berättar om sig själva med en viss distans till en förändring. Jag fann att den 

strategi jag har valt stämmer väl med det syftet. 

Jag har ett uttalat synsätt när jag gör studien. Jag kallade det länge för en hypotes. Men jag 

tänker inte visa att min hypotes är rätt eller fel. Jag tror inte det är möjligt, min syn är att det 

inte finns någon verklighet ”därute” som stämmer eller inte stämmer. Mitt synsätt är mina 

glasögon som påverkar vad jag ser och hör, hur jag ställer frågor och visar intresse under 

intervjuerna. Jag beskriver synsättet ovan, i avsnittet om forskningsfrågor. 

Jag är intresserad av den berättelse som kommer till under intervjun. Jag är intresserad av det 

som framträder, hur personerna beskriver sin identitet eller förändringsprocess. Jag har ingen 

tanke på ”hur det egentligen är”. Det skulle förutsätta att det finns en verklighet ”där ute”. Jag 

har en konstruktivistisk syn som innebär att jag ser berättelsen som en del i personernas 

konstruktion av sin identitet och sin upplevda verklighet. Jag inser att berättelsen en annan 

dag eller med en annan intervjuare skulle formas på ett något annorlunda sätt. Berättelsen är 

oupplösligt förenad med det sammanhang som den uppstår i. 

Urval 

Jag formulerade följande kriterier för de personer som skulle ingå i studien. 

Personerna har varit med om en större förändring i livet. Det kan vara att ingå ett nytt 

parförhållande, skilja sig, flytta till ett annat land, börja eller sluta arbeta eller gå igenom en 

sjukdom. Personerna är inte mitt uppe i förändringen utan det har gått en viss tid, cirka 3 år. 

Både män och kvinnor ska ingå i studien och med en ålder av 40 till 69 år. 

Jag gjorde flera överväganden. Skulle förändringen som personerna varit med om vara av 

likartat slag eller inte? Jag funderade t ex på att intervjua invandrare men jag valde att inte 

göra det. Jag befarade att själva problematiken med att byta land skulle kunna ta överhanden. 

Jag valde att ha en viss tid mellan förändringen och intervjutillfället. Det var inte upplevelser 

mitt i krisen jag var intresserad av utan snarare de levda och bearbetade erfarenheterna. Jag 

valde att ha med både män och kvinnor. Jag tänkte att dessa olikheter skulle kunna berika. Jag 

var intresserad av vuxna personer. Jag valde att inte ha med åldersintervallet 20-40. Det är en 

intensiv period i livet för många, med familjebildning och karriär. Det skulle kunna 

undersökas i en annan studie. Jag var mer intresserad av skedet när eventuella barn är stora 

och arbetslivet håller på att avslutas. Det beror kanske på att jag själv närmar mig den åldern. 

Åldersgruppen från 70 år och uppåt kan jag också tro skulle vara mycket intressant grupp att 

intervjua, i en annan studie. 

Jag intervjuade fem personer. Creswell (1998) rekommenderar ett urval på upp till tio 

personer. Mishler (1999) intervjuade fem personer i studien som resulterade i boken 

Storylines. Jag bedömer att jag får tillräckligt underlag med fem intervjuer och att det är så 

mycket material som jag klarar att hantera. 

Jag fann personerna genom att gå via mitt kontaktnät. För mig var det praktiska skäl som 

avgjorde att jag gick den vägen. Det var ett sätt att ganska snabbt kunna få tillgång till 

personer. Jag bedömde att tillvägagångssättet innebar att det skulle finnas en grund för tillit 

vid intervjun. Jag bedömde att risken var liten för att personerna inte skulle våga berätta öppet 

för mig även om jag hade anknytning i deras nätverk. Jag frågade alltså människor i mitt 

kontaktnät om de kände till personer som uppfyller kriterierna ovan. Jag fick förslag på 7 

15

personer som uppfyllde kriterierna. Av dessa valde jag att kontakta 5 personer. Alla 

personerna sa ja till att delta i studien. 

Mitt sätt att göra urvalet innebär att det är personer med någon form av kontaktnät som ingår i 

studien. 

Några fakta om personerna: 

Antal 

Ålder 

Kvinnor Män 

40 – 49 

50 – 59 

1 

60 – 69 1 

De förändringar som personerna sammantaget har varit med om är: 

Utbrändhet, bytt yrke, stroke, skilsmässa, ny samborelation, doktorerat, tillfrisknat från 

livshotande sjukdom, slutat arbeta. 

Intervjuer 

Jag har använt halvstrukturerade intervjuer för att samla in information. En halvstrukturerad 

intervju är enligt Kvale (1997) varken ett öppet samtal eller följer ett strängt strukturerat 

frågeformulär. Den genomförs med hjälp av en intervjuguide som koncentrerar sig till vissa 

teman. 

När jag valde denna form funderade jag på om det fanns alternativa sätt att samla in data. En 

möjlighet skulle t ex kunna vara att studera berättelser om identitet i skönlitteratur, teater eller 

film. Där finns berättelser om de fenomen som jag är intresserad av. Jag avstod eftersom jag 

ville få erfarenhet att själv göra intervjuer, men jag skulle med intresse läsa en sådan studie. 

Jag har också funderat över vilka nackdelar som finns med att använda metoden intervjuer. 

Om jag håller mig till metoden och inte går in på kritik som kan finnas mot kvalitativ 

forskning som sådan, så uppfattar jag att den störta risken är om intervjuaren saknar 

kompetens. Själv gör jag intervjuerna för att öka min kompetens och jag har stor respekt för 

uppgiften. Kvale (1997) betonar dock detta, forskning med hjälp av intervjuer, kräver 

hantverksskicklighet. 

Jag valde halvstrukturerade intervjuer för att ge intervjupersonerna utrymme att berätta. En 

strukturerad intervju skulle ha formats mer utifrån min eller någon annan intervjukonstruktörs 

föreställningar. En viss struktur bidrar dock till att intervjun handlar om de frågor som jag är 

intresserad av i studien. Det är också en hjälp för de intervjuade att komma igång och berätta. 

Jag utformade intervjuguiden tillsammans med min handledare. Jag hade prövat i liten skala, 

att ställa forskningsfrågorna rakt av till några personer i min närhet. De hade svårt att svara på 

dem. I stället utformade jag frågor som skulle stimulera till berättelser. Jag trodde att 

personerna lättare skulle beskriva sina självbilder på det sättet. 

Jag träffade intervjupersonerna i deras hem. I ett fall skedde intervjun av praktiska skäl, i mitt 

hem. Den första intervjun gjorde jag som ett test för att se om frågorna gick att svara på och 

jag ville också pröva hur lång tid intervjun tog. Jag fann att frågorna fungerade som underlag 

för samtalet och ändrade inte uppläggningen. Jag spelade in intervjuerna på band. Intervjuerna 

tog cirka två timmar. 

16

En intervju gjorde vi om eftersom samtalet den första gången inte registrerades på bandet. Vid 

det andra tillfället kände jag igen många teman som kom upp. Jag märkte att tyngdpunkten 

kunde vara annorlunda, vid det andra tillfället upplevde jag att personen pratade mer om sina 

söner än första gången, till exempel. 

Jag inledde intervjuerna med att beskriva syftet med undersökningen och varför ämnet är 

intressant för mig. Jag beskrev att jag hade några frågor och att jag var intresserad av deras 

berättelser, med deras ord. Jag beskrev också att intervjun är konfidentiell, bara jag vet vilka 

jag intervjuar och bara jag ser utskrifterna. Jag började med att be personerna beskriva den 

förändring som de hade varit med om. Jag följde deras berättelse och ställde följdfrågor. Flera 

gånger kom personerna in på de frågor som jag ville ha svar på, av sig själva. Jag ställde mina 

frågor till intervjupersonerna men de kom i olika ordning vid intervjuerna. 

Jag uppfattade att personerna var välvilligt inställda och öppenhjärtliga. De visade stort 

intresse och engagemang och jag uppfattade dem som uppriktiga. I något enstaka fall blev vi 

avbrutna av telefon eller någon familjemedlem, men den mesta tiden var vi ostörda. 

Själv var jag litet spänd under de första intervjuerna medan jag kände mig avspänd under de 

senare. Under intervjuerna blev jag känslomässigt engagerad. Ett par gånger kom jag på mig 

själv med att fylla i meningar som intervjupersonen inte avslutat. Vid några tillfällen berörde 

personerna frågor som också berör mig i mitt liv. Jag kunde känna en lust att börja en dialog 

om det, men avstod. Vid ett par tillfällen kändes det svårt att avsluta. Jag hade fått ta del av 

något värdefullt, jag avslutade intervjun – sedan hade jag själv behövt en stund att avsluta 

ytterligare, innan jag packade ihop bandspelaren och lämnade personen. 

Jag hade fyra huvudfrågor med några underfrågor som min intervjuguide. De handlade om: 

- Den eller de förändringar som personen har varit med om. Hur förändringen har påverkat 

personen och personens syn på sig själv. 

- Personens huvudsakliga relationer under förändringen. Hur relationerna påverkades av 

förändringen och hur personens syn på sig själv påverkas av relationen. 

- Om personen ser någon mening med förändringen. Vad som är viktigt och prioriteras, har 

det ändrat sig. 

Intervjuguiden i sin helhet finns med som bilaga 1. 

Analysmetod 

Jag beskriver här hur jag har bearbetat materialet från intervjuerna, hur jag har gjort analysen 

och reflekterat över mönster. Jag beskriver metoden och arbetet stegvis. Detta avsnitt handlar 

om hur jag har gjort, med exempel från analysen. En utförlig beskrivning av vad jag har 

undersökt och kommit fram till finns under avsnitt 5. ”Analys och resultat”. 

Jag använde ett tillvägagångssätt som är baserat på Colaizzimetoden (Creswell, 1998) för att 

ta hand om och analysera intervjumaterialet. Colaizzimetoden består av följande 8 steg. 

1. Utskrift av de bandade intervjuerna 

2. Genomläsning av intervjuerna 

3. Signifikanta uttalanden tas fram 

4. Formulera den underliggande meningen i respektive uttalande 

5. Dessa meningar/citat grupperas i olika teman 

6. Dessa teman integreras i mönster 

7. Fenomenet beskrivs 

17

8. Resultatet valideras genom att de intervjuade tillfrågas om beskrivningen stämmer med 

deras upplevelse av fenomenet 

Min analys följer de 8 stegen och avviker i steg 4 och 8. I Colaizzimetoden formuleras den 

underliggande meningen i respektive uttalande. Jag är inte intresserad av någon underliggande 

mening. Jag är intresserad av personernas berättelser så som de kommer till uttryck och 

genomför alltså inte steg 4. I Colaizzimetoden validers resultatet i steg 8. Jag tillfrågade 

intervjupersonerna i ett tidigare skede. När jag hade tagit fram signifikanta uttalanden från 

varje intervju, utifrån de frågor som jag ställde till materialet, så skickade jag dessa till 

personerna och frågade om de kände igen sina citat. 

Jag genomförde analysen på följande sätt. 

1. Utskrift av intervjuer 

Jag skrev ut intervjuerna ordagrant. Jag kunde höra det som hade sagts, med ett fåtal 

undantag. De ord som jag inte kunde uppfatta, trots omlyssningar, markerade jag som 

ohörbara i utskriften. 

Så här kan en del av en utskrift se ut: 

Sedan jag skilde mig så är jag ännu mer wow, nu får jag vara med om det här också … 

allting jag får vara med om är ja så …oj! Jag njuter mycket mer i stunden än vad jag gjorde 

tidigare. Jag kan ge mig den tiden. Innan … det gick i ett liksom, jag hann aldrig stanna upp 

och tänka till … nu har jag nästan inga förväntningar på saker och ting … det blir som det 

blir. Och jag tycker det är jätteskönt. Jag vill ha det så. Det blir som det blir. 

2. Genomläsning av intervjuer 

Jag läste varje intervju intuitivt och skrev ned de intryck, reflektioner eller teman som jag 

kom att tänka på. När jag i steg 6 integrerade teman i mönster hade jag nytta av dessa intuitiva 

reflektioner. 

Exempel på mina intryck är: 

Jag känner mig tacksam och berörd över de berättelser jag har fått lyssna till. Så svåra 

situationer som flera av personerna beskriver. De har på något sätt berikat dem. Ingen ville 

ha förändringen ogjord. Alla har förändrat sin syn på livet . Några tänker på den egna 

döden. De beskriver sin livsfilosofi på väldigt tydliga sätt, olika livsfilosofier. 

3. Signifikanta uttalande tas fram och grupperas 

För att ta fram signifikanta uttalanden formulerade jag fyra frågor, utifrån mina 

forskningsfrågor. Sedan läste jag igenom materialet för att hitta citat som hörde till respektive 

fråga. Jag markerade citaten med fyra olika färger för att sedan kunna ordna citaten under 

varje fråga, per intervjuperson 

Här följer de fyra frågorna. Jag ger ett exempel på ett signifikant uttalande till varje 

huvudfråga. 

I. Vilka berättelser och exempel beskriver aspekter av intervjupersonernas identitet 

- hur beskriver de sig själva 

- hur har olika aspekter förändrats ( t ex före och efter) 

Det fanns liksom inte plats för mig. Utan min roll var … jo, jag tog nog plats, jag stod nog för 

trygghet i familjen. Det har många sagt till mig efteråt, det hade jag inte fattat själv. Jag stod 

för någon slags stabilitet. Men jag som person, faen, jag var bara något mähä som följde med 

där … Nu fick jag liksom komma fram på något sätt. 

II. Vilka berättelser och exempel beskriver hur intervjupersonerna upplever processen när 

aspekter av identiteten förändras. 

18

De flesta beskrivningar av upplevelser rör både själva förändringen (sjukdom, separation osv) 

och processen när aspekter av identitet ändras. Följande beskrivning rör just processen när 

självbilden ändrades, som jag uppfattar det. 

Det är ju en hemsk upplevelse, att komma i kontakt med så mycket olika känslor och 

obehagliga … ja rädsla, smärta. 

Jag tappade litet grann fotfästet … jag kände inte igen mig själv. Jag började känna mig 

annorlunda, känna annorlunda. Den här grundkänslan blev annorlunda på något vis. Så det 

kändes litet konstigt. Litet ovant och så. 

III. Relationer 

- vilka relationer är viktigast – och varför (vilken mening) 

- vilken kvalitet hade eller har relationerna 

- hur har relationerna ändrats 

Intervjuare: Vilka är dina viktigaste relationer? 

Det är mina barn, det är min fru, det är de tre vännerna. 

De förstår någonstans vad jag siktar efter på ett djupare plan. 

Och honom, det finns ingen som jag pratar så öppet med som honom, inte min fru, inte mina 

barn, än med honom. 

IV. Mening och meningsskapande 

- hur beskrivs meningen med förändringen 

- hur har meningen i deras liv eller synen på livet förändrats 

- ändrade prioriteringar 

Intervjuare: Har du kunnat upptäcka någon mening med det, med sjukdomen? 

Ja definitivt. Jag hade aldrig kunnat bearbeta mitt liv på det sättet utan det. Och det är jag 

djävligt glad för. Så det vete fan om jag skulle ta tillbaka … nej det skulle jag inte … nej. 

4. De intervjuade tillfrågas 

Jag skickade citaten till respektive intervjuperson och bad dem läsa citaten för att se om de 

kände igen dem. Jag ringde senare upp dem och frågade om de kände de igen citaten nu när 

de var ordnade under fyra frågor/rubriker. Alla svarade att de kände igen sina citat. Jag hade 

också tillfälle att berätta hur långt jag hade kommit i arbetet och hur jag skulle fortsätta. 

5. Urskiljande av teman 

Jag ordnade alla intervjupersonernas citat under respektive fråga/rubrik. Jag läste igenom 

citaten och noterade vilka teman som jag kunde uppfatta att citaten handlade om. En del 

teman kom fram för att jag har visat intresse för dem vid intervjuerna, t ex frågan om 

personerna kan se någon mening med förändringen. Åter andra teman såg jag vid 

genomläsning av citaten, t ex att självbilder är relationella, de hänvisar till andra. Andra 

teman, t ex förändringar av ackommodativ och assimilativ karaktär, hämtade jag från teori ( i 

detta fall Piaget, 1970). Jag beskriver detta steg mer ingående tillsammans med nästa steg som 

handlar om hur teman grupperas. 

6. Teman grupperas 

I bilagorna 2 - 4 har jag gjort utdrag ur materialet som jag arbetade med under denna fas. Jag 

arbetade med färgmarkeringar av olika slag men i bilagorna markerar jag med olika textstilar. 

Jag beskriver här stegvis hur jag har gått tillväga. Jag använder samma ordning här som i 

kommande avsnittet ”analys och resultat”, där jag närmare beskriver vad jag har undersökt 

och funnit. 

Aspekter av identitet 

19

a. Jag samlade alla beskrivningar av självbilder som jag kunde se i texten och skev de teman 

jag såg i marginalen. (se bilaga 2) 

Teman var: 

- hur jag är, känner mig och agerar 

- hur jag ser på livet och döden 

- hur jag väljer och prioriterar vad som är viktigt i livet 

- hur jag ger mening till händelser och erfarenheter 

Jag markerade ord i citaten som hörde till teman. 

b. När jag läste beskrivningarna i citaten av aspekten ”hur jag är känner mig och agerar” så 

upptäckte jag att alla beskrivningarna var relationella, de hänvisade till andra människor, 

grupper osv. Jag markerade i marginalen till vilka sammanhang som personen refererade till. 

c. För övriga aspekter, dvs synsätten på livet och döden, på val och prioriteringar och 

meningsskapande, markerade jag i citaten om personen beskrev vad synsättet innebär för 

personen. 

Upplever personerna att självbilder ändras? 

d. Sedan läste jag citaten igen för att se om de innehöll beskrivningar av självbilder som 

förändras eller självbilder som är mer kontinuerliga. Jag gjorde bedömningen utifrån om 

språket, t ex ”jag har lärt mig”, ”jag är mer närvarande” eller sammanhanget där jag gick 

tillbaka till utskriften av hela intervjun för att se om personen beskrev en förändrad självbild 

eller inte. Jag noterade detta i marginalen. (se bilaga 2) 

Hur förändras självbilder enligt personernas beskrivningar? 

e. Jag undersökte om de beskrivna förändringarna av självbilder kunde betraktas som 

assimilativa (tillägg till existerande psykiska strukturer) eller ackommodativa (överskridande 

av existerande strukturer), enligt Piaget (1970). När jag gjorde bedömningen gick jag tillbaka 

till utskriften av intervjuerna. Var det något för personen nytt i självbilden som beskrevs 

(ackommodativ förändring) eller var det en förstärkning eller annan förändring av något som 

funnits tidigare? (assimilativ förändring). Jag skev detta i marginalen (se bilaga 2). 

Jag reflekterade över mönster och såg att självbilder kan ändras i riktning att ge tillgång till 

fler handlingsmöjligheter för personen, i båda typer av processer. 

Hur upplever personerna processen när identiteten ändras? 

f. Jag samlade alla citat som beskrev hur förändringar kändes och upplevdes. 

(se bilaga 3). Jag läste citaten och såg om de beskrev upplevelser av processer när självbilden 

ändras och samtidigt upplevelsen av andra förändringar, t ex sjukdom och separation. Eller 

om citatet handlade bara om upplevelsen av processen när självbilden ändras. 

Jag noterade vad upplevelsen handlade om. Det var bara tre citat som jag kunde bedöma 

handlade just om upplevelse av förändrad självbild. Jag markerade i dessa citat hur personen 

beskrev sina känslor. 

Jag reflekterade över mönster. Upplevelserna var mycket olika och jag fann teori som 

speglade olikheterna. Jag funderade på om processerna hade några likartade drag, men kunde 

inte finna några sådana. 

Hur beskriver personerna samspelet mellan sig själva och sitt sammanhang, när identiteten 

förändras? 

g. Jag samlade citat där personerna beskrev sitt samspel med andra och dynamiken, dvs 

krafter i förändringen, när självbilder förändras. (se bilaga 3). Jag läste citaten och noterade i 

marginalen vad personen beskriver som krafter i förändringen, t ex. skilsmässa, ny relation 

eller förändringar i eget synsätt. Jag markerade vilken slags samspel med andra som personen 

beskrev, t ex konfrontation, stöd, ställa sig utanför. 

20

Jag kopplade citaten till teori, Lewins fältteori (1951) och socialkonstruktivistisk teori, enligt 

Gergen, citerad i Illeris (2001). Jag såg på hur växelspel mellan personernas synsätt och deras 

sammanhang beskrevs. Jag listade alla sorter samspel som hade beskrivits och fann att de 

kunde sammanfattas i stöd – utmaning, skillnader - likheter respektive tillhörighet – 

utanförskap. Jag undersökte i tre citat, om jag kunde spåra påverkan från det kollektiva, från 

samhället. Jag fann sådan påverkan i alla tre citaten. 

Vilka kvaliteter har viktiga relationer? 

h. Jag samlade alla beskrivningar av relationer (se utdrag i bilaga 4). Det fanns beskrivningar 

av relationer som personerna upplevde som viktiga under förändringen som de hade varit med 

om. Bland dessa fanns beskrivningar av relationer till den före detta partnern, från de personer 

som gått igenom separationer eller skilsmässa. Jag valde att avgränsa studien och inte ta med 

de beskrivningarna. Mitt skäl var att inte göra studien allt för omfattande. Det är dock en 

intressant fråga som jag kan rekommendera till en annan studie. Hur påverkas identiteten av 

relationen till den person (eller grupp) som individen separerar från? 

För de övriga beskrivna relationerna utgick jag från Kanters teori (1972) om relationers 

kvalitet i tre nivåer, instrumentell, affektiv och etisk nivå. Jag bedömde vilken nivå de 

beskrivna relationerna hade. Jag fann att personernas viktigaste relationer är på affektiv och 

etisk nivå och att alla personer beskrev en eller flera relationer på etisk nivå. De relationer på 

affektiv nivå, som beskrevs, fanns i personernas familjer. 

7. Teman sätts in begreppsmässiga sammanhang 

Jag valde några teorier och begrepp för att belysa de teman och mönster som jag uppfattade. 

De teorier som jag valde att referera till är; 

Begreppet positionering, Davies och Harrè, (1990) 

Teori om assimilativa och ackommodativa förändringar, Piaget, (1970) 

Gestaltterapeutisk teori, framför allt metateorin, den existentiella livssynen, Hostrup, (1999) 

Fältteorin, Kurt Lewin, (1951) Socialkonstruktivistisk teori, Gergen, citerad i Illeris (2001) 

Kvaliteter i relationer, Kanter (1972). 

8. Fenomenet beskrivs 

Jag valde några citat för varje tema för att belysa de många nyanser som fanns i 

intervjupersonernas berättelser. Jag kommenterade citaten med hjälp av de teorier som jag 

hade valt. Jag beskrev vad jag har kommit fram till. Ett övergripande syfte med studien har 

varit att pröva om berättelser är en form som hjälper människor att undersöka och beskriva sin 

identitet och processen när den förändras. Jag har funnit att när personerna beskrev hur de 

hade påverkats av förändringar i sitt liv, så beskrev de också sina självbilder. Det jag fann i 

övrigt i studien är utförligt beskrivet i avsnitt 5 ”Analys och resultat”, där jag också besvarar 

forskningsfrågorna. 

Tillförlitlighet 

Frågan om tillförlitlighet handlar om jag har undersökt de fenomen som jag hade för avsikt att 

undersöka. I detta fall är frågan om jag har studerat hur människor upplever och beskriver 

sina självbilder och processer när de ändras. 

Enlig Kvale (1997) påverkar alla stegen i en forskningsprocess frågan om tillförlitlighet, allt 

ifrån planering och genomförande till slutlig rapport. Han menar att det är en fråga om 

hantverksskicklighet. För att ge underlag för bedömning av studiens tillförlitlighet ställer jag 

här några frågor, som jag också besvarar: 

21

I vilken utsträckning har jag planerat studien på ett kompetent sätt? 

- Det är första gången jag gör en sådan studie. Jag har läst litteratur om synsätt och metodik 

inom forskning. Jag har diskuterat planeringen med min handledare. Jag kan konstatera att 

jag i slutet av studien har lärt mig mycket om hur arbetet kan läggas upp. Jag har blivit 

mer kompetent efter hand. 

I vilken utsträckning har jag genomfört intervjuerna på ett kompetent sätt? 

- Jag är som psykoterapeut van att samtala och lyssna till människor. Jag lägger märke till 

samspelet mellan oss. Det är dock en skillnad att göra intervjuer där jag styr med frågor. 

Jag märkte vid utskrifterna att jag kunde ha ställt fler följdfrågor. Efter intervjuerna 

noterade jag mina intryck och reflektioner. 

I vilken utsträckning återger utskrifterna det inspelade materialet? 

- Jag skrev själv ut intervjuerna, vilket jag tror bidrar till god kvalitet i utskriften. Jag hade 

lätt att höra vad som sades. Intervjupersonerna har läst utdrag ur intervjuerna och alla 

kände igen sina citat. 

Har jag varit medveten om mitt eget perspektiv? 

- Det som kommer fram under intervjuerna är resultatet av ett samspel mellan 

intervjupersonen och mig. Min föreställningsvärld möter intervjupersonens 

föreställningsvärld. Jag har strävat efter att vara medveten om är min egen 

föreställningsvärld, när jag lyssnar till intervjupersonens. Jag har varit uppmärksam på 

samspelet oss emellan i intervjusituationen. 

- Jag är medveten om att det faktum att jag är en svensk, vit kvinna i 50-årsåldern med yrke 

som terapeut och konsult, påverkar intervjuerna. 

- Jag har arbetat med att förtydliga mitt perspektiv på ämnet för studien. Efterhand som jag 

satte mig in i olika teorier och deras syn på identitet, så blev jag mer medveten om mitt 

eget synsätt. Jag har varit noga med att sätta mig in i olika metaperspektiv, dvs olika 

synsätt på kunskap, vetenskap och verklighet. Jag har formulerat mitt synsätt på identitet i 

samband med att jag formulerade forskningsfrågorna och jag har också återvänt och 

förtydligat det ytterligare under arbetet. 

Generaliserbarhet 

En viktig fråga är, kan resultatet från studien generaliseras? Studien baserar sig på intervjuer 

med fem personer. Personerna är svenska, vita, välutbildade, i åldern 40 – 69 år med egna 

viktiga relationer och nätverk. De kommer från en kulturellt homogen grupp. Jag menar att 

studien kan ses som en förstudie och att resultaten kan användas inom denna kulturella grupp. 

Jag kan inte se att resultaten kan generaliseras utanför den kulturella gruppen. 

Studien har också haft som syfte att pröva om formen berättelser underlättar för människor att 

undersöka och beskriva sin identitet och processen när den förändras. Jag finner att så är 

fallet och jag vågar påstå att metoden kan användas över kulturgränser. 

Etik 

Den viktigaste etiska frågan i studien är, som jag ser det, frågan om intervjupersonernas 

konfidentialitet. Jag har bevakat frågan under flera faser i studien. Under planeringen fick jag 

förslag från mitt nätverk på tio personer som skulle kunna uppfylla kriterierna för studien. Sju 

uppfyllde kriterierna och bara jag vet vilka fem personer som ingår i urvalet. Jag skrev själv ut 

intervjuerna, så jag är den enda personen som har hört de inspelade intervjuerna och sett 

utskrifterna i sin helhet. Jag uppfattar att utskriften är tillförlitlig. Jag kunde höra i stort sett 

allt som var inspelat och intervjupersonerna kunde känna igen sina citat som jag skickade dem 

för genomläsning. Jag har förvarat band och utskrifter på ett betryggande sätt. Jag har tagit 

bort namn och adresser, som kan visa vilka personerna är, ur citaten. 

22

Jag uppfattar att intervjupersonerna tyckte det var positivt att kunna läsa sina citat. Något kom 

tillbaka till dem innan uppsatsen var färdig. Det var en slags kvittering på vad jag hade 

uppfattat och personerna kände också igen sig. 

När det gäller personernas berättelser så håller jag mig till det som berättas. Jag gör inte egna 

tolkningar av deras berättelser. Det ligger i den fenomenologiska filosofin och metoden och 

jag ser det som ett etiskt sätt att arbeta. 

23

5. Analys och resultat 

I detta avsnitt beskriver jag vad jag har undersökt och funnit när jag har bearbetat 

intervjupersonernas berättelser. Jag utgår från mina forskningsfrågor och preciserar vissa av 

dem ytterligare. Jag ger exempel på citat från intervjuerna och sätter in det beskrivna i ett 

begreppsmässigt sammanhang. Jag beskriver vad jag har funnit under varje rubrik. Jag 

avslutar med att besvara forskningsfrågorna. 

Mina forskningsfrågor är: 

Hur beskriver människor sin självbild och de aspekter som eventuellt förändras? 

Upplever vuxna människor att deras identitet eller självbild ändras när det sker förändringar i 

deras liv? 

Hur upplever i så fall människor processen när identiteten eller självbilden förändras? 

Hur beskriver människor samspelet mellan sig själva och sitt sammanhang, när identiteten 

eller självbilden förändras? 

Ett övergripande syfte med studien är att pröva om berättelser är en form som hjälper 

människor att undersöka och beskriva sin identitet och processen när den förändras. 

Jag behandlar frågorna i följande ordning och delar i några fall upp dem i delfrågor. 

5.1 Är berättelser en form som hjälper personer att undersöka och beskriva sin identitet och 

processen när den förändras? 

5.2 Hur beskriver personerna sin identitet, vilka aspekter beskrivs? 

- hur jag är, känner mig och agerar i olika sammanhang. 

- egna synsätt 

5.3 Upplever personer att deras identitet ändras när det sker förändringar i livet? 

-är de beskrivna självbilderna föränderliga eller mer kontinuerliga? 

5.4 Hur förändras självbilder enligt personernas beskrivningar? 

5.5 Hur upplever personerna processen när identiteten förändras? 

5.6 Hur beskriver personer samspelet mellan sig själv och sitt sammanhang, när identiteten 

förändras? 

-hur beskriver personerna dynamiken i förändringen? 

5. 7 Vilka kvaliteter har viktiga relationer under förändringen? 

5.8 Svar på forskningsfrågor 

5.1 Är berättelser en form som hjälper personer att undersöka och beskriva sin identitet 

och processen när den förändras? 

Jag lade upp intervjuerna så att personerna skulle få möjlighet att berätta om sig själva. Men 

jag prövade ändå att fråga direkt om personernas självbilder. Jag frågade till exempel; hur ser 

din självbild ut nu, efter förändringen? Det var mycket svårt för personerna att svara på 

sådana frågor, jag fick nästan inga svar alls. En person sa ”jag blir alldeles tom när du frågar 

så”. Andra uttryckte att frågan var svår. 

Jag märkte redan under de första intervjuerna att när personerna berättade om förändringar i 

livet, så beskrev de också sig själva. När jag läste de utskrivna intervjuerna blev det ännu 

tydligare, utskrifterna innehöll många beskrivningar av självbilder. 

Det jag fann var att när personerna beskrev hur de hade påverkats av förändringar i sitt liv, så 

beskrev de också sina självbilder. 

24

Jag kan bekräfta att Mishlers (1999) synsätt, att se berättelser som en social handling, 

fungerar. Han säger; ”in speaking, we perform our identity”, dvs, när vi talar så framför vi vår 

identitet. Mishler avser, som jag uppfattar det, att detta gör vi människor mest hela tiden. 

Jag har prövat att fråga personer om förändringar och på så sätt stimulera till berättelser, en 

form som jag finner hjälper personerna att undersöka och beskriva sin identitet och processen 

när den förändras. 

5.2 Hur beskriver personer sin identitet, vilka aspekter beskrivs? 

Under intervjuerna berättade personerna om sin upplevelse av sig själva på olika sätt, dvs. de 

beskrev sina självbilder. De beskrev till exempel hur de upplever att de är, känner sig och 

agerar i olika sammanhang. De beskrev också sina synsätt när det gäller för dem, viktiga 

frågor i livet. När jag undersöker vilka teman som dessa synsätt handlar om så finner jag att 

de handlar om hur personerna ser på livet och döden, hur de väljer och prioriterar vad som är 

viktigt i livet och hur de ger mening till händelser och erfarenheter. 

Jag väljer att betrakta dessa synsätt som del av personernas identitet. Jag grundar mig på flera 

författares beskrivningar av vad synsätten betyder för upplevelsen av sig själv. Sartre (1946) 

säger till exempel, ”du skapar dig själv genom dina val”. Kegan (1982) beskriver aktiviteten 

att skapa mening ”meaning-making” som lika med att vara en person. Den existentialistiska 

filosofin handlar i stor utsträckning om hur vi människor kan förhålla oss till dessa 

grundläggande frågor. 

Jag finner alltså att personernas beskrivningar av sig själva kan rymmas i följande teman: 

a. hur jag är, känner mig och agerar i olika sammanhang 

b. egna synsätt: 




Jag säger inte att dessa teman är en generell beskrivning av identitet. Men de rymmer de 

aspekter som kom fram vid intervjuerna i denna studie. 

Vilka aspekter är det då som personerna beskriver inom dessa teman? Jag börjar med tema a. 

Tema a: hur jag är, känner mig och agerar i olika sammanhang. 

Mitt synsätt är att identitet formas i relation till andra personer och grupper i samhället. 

Det jag finner när jag undersöker intervjupersonernas beskrivningar, är att självbilderna är 

relationella i sig. De innehåller alla någon slags hänvisning eller referens till andra människor 

eller till olika slags grupper eller sammanhang. Det kan handla om att jämföra sig, att beskriva 

sig i likhet med, eller till skillnad från andra - eller att uppleva sig tillhöra eller vara utanför ett 

sammanhang. Men det kan också handla om alla andra dimensioner som relationer utgörs av. 

Jag vill här ge några exempel – dels på vilka dimensioner som intervjupersonerna berättar om, 

dels vilka människor eller grupper som de refererar till. 

Jag blev helt plötsligt äldst i släkten. Jag är vuxen, får inte vara barn i något läge längre. 

Personen refererar till en position i släkten, i förhållande till generationer. 

Jag tog tag i mitt engelska påbrå … mitt engelska jag. När jag satt på planet och såg den 

engelska marken så började jag gråta … det har jag fått bejaka … ett tomrum som jag har 

fyllt. 

25

Här gäller det tillhörighet till ett folk eller en nation. 

Jag lever på något sätt ett liv för mig själv. Det kanske hänger ihop med att jag inte kan tala, 

jag måste koncentrera mig för att kunna uttrycka vad jag vill. Andra tycker att jag är med, 

men själv upplever jag att jag finns en bit ifrån. 

Personen beskriver en upplevelse av avstånd till andra. 

Jag har alltid … tyckt att vi kvinnor är så djäkla bra. Vad jag har lärt mig …det är väl mer 

om män, om söner. Och när jag ser på deras kvinnor, hur de är så tänker jag, faen så 

djävliga vi kan vara, riktigt sataniska. Som jag också har varit, så klart. …Förringa kanske, 

trycka ned … skylla det på honom i stället för att titta på sig själv. 

Beskrivningar kan utgå från könstillhörighet, upplevelsen av att vara kvinna eller man. 

Det är en plåga, detta att ha dåligt självförtroende … det finns ju ingen anledning, tycker jag 

för min fru att stanna kvar hos mig. Hon kan hitta någon som är bättre. I min tankevärld så 

finns det hela tiden, på något sätt. 

Berättelsen refererar till andra i familjen. 

Min roll var … jag stod för trygghet i familjen … för någon slags stabilitet. Men jag som 

person, faen, jag var bara något mähä som följde med. 

Även detta citat refererar till familjen. 

Jag kände mig nog ganska otillräcklig och tyckte det var hemskt att inte klara av det jag ville 

klara av … jag är ju ganska envis av mig så jag vägrar att ge upp, så det var inte särskilt kul 

att ge upp. Jag gillade inte mig själv för att jag gjorde det. 

Beskrivningen ställs i relation till en uppgift. 

Jag identifierar mig kanske mycket med alternativa intressen … det kan vara hur medvetandet 

fungerar hos människor … jag har nog haft som en drivkraft att ta reda på hur det egentligen 

är eller hur det mer är än det som sägs mera allmänt i vanliga sammanhang. 

Självbilden kopplas till det som är alternativ till det gängse. 

När jag har kompisar som hamnar i dilemmor så kan jag vara ett stöd … vi har så mycket 

kraft i oss, vi kan så mycket mer än vi tror. 

Beskrivningen handlar om vilken funktion personen fyller för andra, t ex vänner. 

Jag uppfattar det som att intervjupersonerna uttrycker sin identitet genom att beskriva sin 

position till andra, i många olika dimensioner. Jag vill knyta an till ett begrepp som har hjälpt 

mig att förtydliga detta fenomen. Davies och Harré (1990) använder ordet positionering när 

de beskriver den processartade, sköra och relationella karaktär som de menar att självet har. 

De säger att vi positionerar oss till varandra genom vårt sätt att tilltala andra och framställa 

oss själva. 

Jag finner att intervjupersonerna beskriver och förtydligar sin identitet genom att positionera 

sig gentemot andra personer, grupper eller andra sammanhang. Det sker i många dimensioner 

och jag föreställer mig att det kan ske i alla dimensioner som över huvud taget kan 

förekomma i relationer. 

De vanligaste sammanhangen som personerna refererade till var familj och arbete. De 

förändringar som de berättade om rörde också fram för allt dessa områden, så det var inte 

förvånande. Andra grupperingar som de refererade till var könstillhörighet, släkt, vänner, 

intressen eller kunskapsområden, religion och nation. 

26

Tema b. Egna synsätt 

Personernas beskrivningar av sig själva handlar även om deras synsätt på livet och döden, på 

val och prioriteringar av vad som är viktigt i livet och hur personen ger mening till händelser 

och erfarenheter. Jag ser alltså dessa synsätt som en del av identiteten. 

Personerna beskriver hur de förhåller sig i dessa grundläggande frågor. Om de gör en 

jämförelse så är det ofta med sig själv, hur personen har sett på dessa frågor före och efter den 

förändring de varit med om. 

Jag vill här belysa vad förändring i dessa förhållningssätt kan betyda för personer. Jag utgår 

från två citat som båda handlar om förhållningssätt till den egna dödligheten. Jag reflekterar 

sedan, med hjälp av tankar från den existentiella filosofin, om vad detta förhållningssätt kan 

betyda för personen. 

Ett första citat. 

För mig är … det låter konstigt men livet är nästan slut. Jag är beredd att dö i morgon eller 

övermorgon. … Att få en stroke har definitivt haft en mening för mig. Jag hade aldrig kunnat 

bearbeta mitt liv på det sättet utan det. Och det är jag djävligt glad för. Så det vete faen om 

jag skulle ta tillbaka … nej det skulle jag inte … (välja bort att få stroke om jag hade 

kunnat). 

Här börjar det andra citatet. 

Jag tappade helt plötsligt, för ett, två år sedan min gudstro fullständigt … som egentligen har 

inneburit något för allt jag tänker på. … Det har funnits en … grundläggande tro på att det 

finns ett liv efter detta. … Då gör det inte lika mycket att dö. Men det gör det nu. Nu kan jag 

alltså nästan få panik när tankarna kommer upp att det är klart att jag dör en dag. Då finns 

ingenting längre. … När det har varit som värst i livet … så har faktiskt självmordet … 

funnits som någon sorts alternativ. … Det alternativet finns ju inte längre. … Ett par gånger i 

veckan skulle jag nog påstå att det här med döden dyker upp i någon sorts, litet panik. 

… Jag har svårt att sätta ord på det beroende på att jag är inte klar med det själv… Det är 

fortfarande något som jag måste gå och fundera på … jag har inte varit medveten om hur 

mycket den här gudstron har betytt. …Något grundläggande, inte trygghet – men ett lugn, 

finns inte längre. 

Det första citatet beskriver, som jag uppfattar det, att personen har förlikat sig med tanken på 

döden och att han ser en ny mening med sin stroke. Det andra citatet beskriver en plötslig 

förändring och en pågående process. 

Jag menar att en persons förhållningssätt till sin egen dödlighet är en viktig aspekt av 

identiteten. Hostrup (1999) beskriver hur den existentiella filosofin ser på betydelsen av att 

erkänna att livet är begränsat. Hon refererar till författare som Sartre, Jaspers, Camus, Marcel 

och andra. De menar att vi människor förändras för alltid när vi erkänner att vi själva ska dö. 

Då möter vi det olösliga dilemmat att vi både är helt ensamma individer och samtidigt 

beroende av världen och andra människor. De flesta börjar fundera på livets mening, när 

döden erkänns som ett villkor. Existentialisterna menar att det är genom att brottas med dessa 

frågor som vi människor blir till. De skriver inte direkt om identitet, men när de beskriver sin 

syn på hur vi blir till och skapar oss själva, så innefattar det upplevelsen av identitet, som jag 

ser det. 

Det jag finner är att alla personerna beskriver att deras sätt att leva har förändrats. De 

beskriver att deras syn på vad som är viktigt i livet har blivit klarare, vilket innebär att deras 

27

självbild i denna aspekt har förändrats. De fyra äldsta personerna beskriver hur de ser på sin 

egen dödlighet, tre av dessa beskriver att de har förändrat sitt förhållningssätt i denna aspekt. 

Några personer beskriver också att de sett ny mening med den förändring som de varit med 

om. 

5.3 Upplever personer att deras identitet ändras när det sker förändringar i livet? 

Jag svarar på denna forskningsfråga genom att undersöka de citat som beskriver självbilder. 

Är självbilderna beskrivna som föränderliga eller mer kontinuerliga? 

För några citat gör jag bedömningen, om de beskriver en förändring, utifrån språket; ”jag blev 

helt plötsligt äldst …, jag tog tag i mitt engelska påbrå …, jag har blivit tydligare…”. Andra 

citat sätter jag in i sitt sammanhang i intervjun. Där framgår det om personen beskriver en 

förändring eller inte. Exempel på förändringar är; ”Efter sjukdomen … lever jag på något sätt 

ett liv för mig själv.” Eller …”jag var bara något mähä som följde med … nu har jag blivit 

tydligare för barnen som person.” Ett annat exempel; ”jag har kunnat odla mina alternativa 

intressen på ett sätt som jag har längtat efter tidigare men inte orkat … nu känner jag mig på 

ett vis mer hel.” 

Det finns också citat som beskriver en mer kontinuerlig upplevelse. Jag gör bedömningen 

genom att sätta in citatet i sitt sammanhang, till exempel; ”jag har ju ett grundmurat dåligt 

självförtroende, sen barnsben. Och tack vare många samtal så vet jag ju varför, tror jag i alla 

fall. Och det har ju faktiskt inte förändrats ett dugg. Man hade ju kunnat tänka sig att när 

man kan skriva dessa magiska bokstäverna Ph D efter sitt namn så kunde man ju känna sig 

litet mer säker på att detta är någonting som jag kan. Men nej, där slår självförtroendet 

tyvärr till igen.” 

Det jag finner är att de flesta självbilder som intervjupersonerna berättar om, beskrivs som 

föränderliga. I min sammanställning av signifikanta uttalanden finns 31 citat som beskriver 

aspekter av personernas identitet. 29 av dem beskriver självbilder som är föränderliga. Vid 

intervjuerna ställde jag frågor om förändringar, vilket jag förmodar påverkar att andelen 

uttalanden som beskriver förändringar är så stor. 

Mitt synsätt är att jag tror att människors identitet formas och omformas hela livet. Detta 

synsätt har påverkat hur jag har lagt upp och genomfört studien. Synsättet är styrande och det 

gör det möjligt att lägga märke till det föränderliga. Hade jag haft ett synsätt som mer betonar 

det kontinuerliga så hade jag lättare kunnat lägga märke till sådana aspekter. 

Av de teorier som jag har beskrivit tidigare i teoriavsnittet, så är det fram för allt tre författare 

som skriver om identitet som något som ändras när det sker förändringar i livet. Det är 

Mishler, Kegan och Anderson. Mishler (1999) intresserar sig speciellt för vändpunkter och 

konflikter i människors liv och hur identitetsformande som process kan beskrivas. Kegan 

(1982) ser meningsskapande som den centrala utvecklingskraften hos människor. Han menar 

att sättet att lösa en kris är att hitta ett nytt sätt att vara i världen. Anderson (2002) betonar 

språkets betydelse och menar att identiteten blir till i samtal och konstrueras och 

omkonstrueras genom ständig interaktion med andra. 

Min forskningsfråga lyder; upplever människor att deras självbild ändras, när det sker 

förändringar i livet? Den frågan besvarar jag med JA. 

Jag vill nu undersöka något mer om hur självbilderna förändras. Vilka typer av förändringar 

handlar det om? 

28

5.4 Hur förändras självbilder enligt personernas beskrivningar? 

För att undersöka vilka slags förändringar av självbilder som personerna beskrev, tar jag till 

hjälp Piagets teorier om hur begrepps- och tankemönster utvecklas. Den schweiziske 

psykologen Piaget forskade om hur barn lär sig. Han behandlade lärandets innehåll och 

beskaffenhet, alltså hur lärande går till. Piaget (1970) ser lärande som en jämviktprocess. 

Individen anpassar sig till omgivningen och försöker anpassa omgivningen till sig. Piaget 

skiljer mellan assimilation och ackommodation. 

Assimilation innebär att man införlivar intryck från omgivningen i de rådande psykiska 

strukturerna. De blir tillägg till eller utbyggnader av redan existerande kunskapsstrukturer. 

Ackomodation innebär en förändring av de redan existerande psykiska strukturerna så att de 

anpassas efter nya förhållanden i omgivningen. Ackommodation kan karaktäriseras som 

överskridande lärande och det är de egna strukturerna överskrids. 

Intervjupersonerna gav exempel på båda sorternas förändringar. Här följer ett exempel. 

Det jag brottas med, det är min negativa bild (av mig själv). Jag har djävligt negativa tankar. 

De har alltid funnits där. De blir starkare nu. … Förr kunde jag göra något positivt, jag 

kunde handla, jag kunde bryta … nu … vill inte ha någon som kommer … vill dra mig undan. 

Och gärna sitta här en vecka ensam. 

Förändringen, som handlar om negativa tankar om sig själv, betraktar jag som en utbyggnad 

av redan existerande tankestruktur. Grunden för min bedömning är personens beskrivning 

med orden; ”De har alltid funnits där. De blir starkare nu.” Förändringen kan karaktäriseras 

som assimilation. 

Intervjupersonerna gav också flera exempel på förändringar som kan beskrivas som 

ackommodation. Det följande är ett exempel. 

Jag hade de här djupare liggande föreställningarna … som definitivt har legat i vägen och 

gjort att jag har anpassat mig efter omständigheter som jag egentligen inte har gillat. … Det 

var föreställningar om att jag inte kunde få det jag ville ha, att jag inte kunde skapa det jag 

ville ha eller jag såg inte möjligheter för mig själv. Eller kanske jag inte trodde jag var värd 

de här sakerna som jag önskade mig.… De där har jag utforskat väldigt mycket och försökt 

montera ned … Nu tror jag att jag inte har längre de sakerna inom mig som gjorde att jag 

skapade problem i mitt liv, som verkligen begränsade mig, riktigt rejält. … Jag kan ta bättre 

hand om mig själv. 

Personen beskriver en förändring som kan karaktäriseras som överskridande. Grunden för min 

bedömning är personens beskrivning av de tidigare föreställningarna om sig själv och sina 

möjligheter som begränsande. Genom en omfattande bearbetning upplever personen att hon 

har förändrat sina föreställningar så att hon kan se möjligheter för sig själv. Förändringen kan 

alltså karaktäriseras som ackommodation. 

Jag har medvetet använt ordet förändring av självbilder i studien, och inte ordet utveckling. 

Jag är intresserad av förändringar, oavsett om personerna upplever dem som utvecklande eller 

begränsande. Men jag ska göra ett undantag nu. Illeris (2001) beskriver de samband han ser 

mellan assimilativa respektive ackommodativa förändringar och personlig utveckling. 

Med personlig utveckling menar Illeris en förändrad självuppfatttning och självrelatering som 

innebär att nuvarande begränsningar överskrids och att individen får tillgång till fler 

handlingsmöjligheter. Han menar att det är ackomodativa förändringar som förändrar 

29

självuppfattningen och självrelateringen. Han menar att personlighetsutveckling sker genom 

ackomodationer. 

Det lät som en rimlig slutsats för mig, men sedan började jag fundera över följande citat från 

en av intervjuerna. 

Jag är mer övertygad om nu att mitt sätt att se på livet har varit rätt för mig åtminstone … jag 

är tryggare nu att vara den jag är … det bar, ja visst. Och bär det när det är så stort så bär 

det i det lilla också. Ibland har jag fått, känt kritik för att jag liksom inte … du bryr dig inte, 

hur kan du gå omkring och liksom inte bekymra dig … Det är inte lönt att bekymra sig, det 

ordnar sig på något sätt. Att bekymra sig hjälper ju inte … det handlar mera om att titta 

framåt … Jag behöver inte säga det längre på samma sätt, jag behöver inte övertyga mig 

själv. Jag har fått bevis för att det stämmer. För ibland har jag tvivlat själv innan. … Men nu 

tvivlar jag inte, nu vet jag att det är så … För att under min sjukdom … när jag fick beskedet 

så sa jag, det här tänker jag ta mig igenom. Då sa min läkare, det tror jag säkert, med din 

livsinställning. … Det handlar om att välja att antingen så klarar du dig eller så klarar du dig 

inte. Det är bara de valen. … Det handlar om att tro att det går bra. 

Personen berättar om en inställning till livet som har blivit prövad. Synsättet har funnits 

tidigare men personen har tvivlat, han är nu trygg i sitt synsätt, han har fått bevis för att det 

stämmer. Jag uppfattar att livssynen handlar om att övervinna begränsningar. Att då förstärka 

eller bekräfta livssynen uppfattar jag som att den ger tillgång till fler handlingsmöjligheter. 

När jag ser till själva förändringen så kan jag beskriva den som tillägg eller utbyggnad av 

redan existerande kunskapsstrukturer. Förändringen kan karaktäriseras som assimilation och 

den ger personen tillgång till fler handlingsmöjligheter, som jag ser det. 

Min slutsats är att personers självbilder ändras i både assimilativa och ackommodativa 

processer. Till skillnad från Illeris (2001), så menar jag att förändringar som kan ge tillgång 

till fler handlingsmöjligheter, kan ske i processer av båda slagen. 

5.5 Hur upplever personer processen när identiteten förändras? 

En av mina forskningsfrågor handlar om hur människor upplever processen när identiteten 

eller självbilden förändras. När jag funderar på den frågan är inte längre Piagets teori (1970) 

till någon hjälp. Piaget skilde på strukturella och dynamiska aspekter. Hans teori handlar om 

förändringens beskaffenhet och innehåll, de strukturella aspekterna. De dynamiska 

aspekterna, som belyser hur en förändring känns och upplevs eller vad som driver en 

förändring framåt, behandlar han inte. 

Jag börjar med de exempel på beskrivningar av upplevelser av identitetsformande som 

process, som jag kan finna bland intervjupersonernas berättelser. Jag redovisar sedan några 

teorier, speciellt från gesaltterapins område, som kan spegla och belysa personernas 

upplevelser. 

Personerna berättade både om hur de upplevde själva förändringen (sjukdom, separation osv.) 

och processen när deras självbild förändras. I de flesta fall är upplevelserna sammanvävda och 

det är svårt att särskilja vad som är vad. Men det finns tre beskrivningar som jag uppfattar 

handlar bara om förändringar av självbilder och jag tar dem som exempel. 

En intervjupersons berättelse handlar om den aspekt av självbilden som berör ändrat 

förhållningssätt när det gäller att välja vad som är viktigt i livet. 

När jag nu väljer, gör de här aktiva vuxenvalen, att inte satsar på karriären … så har jag 

hela tiden en rädsla för att bli arbetslös … en grundläggande existentiell rädsla för … så får 

30

man inte göra egentligen. Och den rädslan hade jag nog inte på samma sätt innan … för då 

gjorde man ju hela tiden som folk förväntade sig, som man skulle göra. 

Personen nämner ordet existentiell och den existentiella filosofin har som en av sina 

huvudteser att människan är fri att välja, och med denna frihet följer ångest. Människan kan 

välja både sin tolkning av det förflutna och sina möjligheter i framtiden. Och oupplösligt 

förenat med dessa val finns ångesten. Ångesten ses som en normal företeelse som kan skärpa 

upplevelsen av livet. Hostrup (1999) beskriver att priset för att undvika ångesten genom att 

till exempel välja att leva i konformitet, ”som alla andra”, kan bli en känsla av främlingsskap 

och en upplevelse av att inte riktigt leva. Berättelsen skildrar, som jag ser det, en rädsla som i 

den existentiella livssynen, som också är metateori inom gestaltterapin, betraktas som 

oupplösligt förenad med att välja i sitt liv. 

Här är ett annat exempel. 

Jag var väldigt sårbar samtidigt som jag var stark som en oxe. Jag fick en sådan kraft, jag 

fick en sådan djäkla kraft (efter separationen) … det hade varit destruktivt med min man och 

jag hade kämpat med honom och nu slapp jag det. Och då kunde jag använda min egen 

energi. …Det var som den där mannen (statyn) i Lundagård, han som bara sliter sig ur 

klippan … Jag lärde mig ju att klara mig själv, alltså att hitta nya vägar, andra lösningar, se 

att det är inte så farligt. …Här står jag själv nu, nu är det jag. Jag blev jag, på något sätt. 

Personen beskriver sin upplevelse av kraft och energi. Vad säger gestaltterapeutisk teori om 

detta? Hostrup (1999) ger en belysande beskrivning av skillnader mellan europeisk och 

amerikansk gestaltterapi. De europeiska företrädarna har ansett att ångest och tvivel hör till 

förutsättningarna för förändring och livfullhet. De amerikanska gestaltterapeuterna har 

däremot betonat just upplevelsen av livfullhet och engagemang som man också kan uppleva 

när man upptäcker friheten att välja riktningen i sitt eget liv. Hostrup visar på den omgivande 

kulturens betydelse för vad som betonas inom en teori. Viktigt för mig i detta sammanhang är 

att intervjupersonerna beskriver olika slags upplevelser och att jag finner att gestaltterapin 

rymmer beskrivningar som speglar de olika upplevelserna. 

Här följer ett citat som beskriver upplevelsen av förändring av den aspekt av självbilden som 

handlar om hur personen är, känner sig och agerar. 

Det är ju en hemsk upplevelse, att komma i kontakt med så mycket olika känslor och 

obehagliga … ja rädsla, smärta. 

Jag tappade litet grann fotfästet … jag kände inte igen mig själv. Jag började känna mig 

annorlunda, känna annorlunda. Den här grundkänslan blev annorlunda på något vis. Så det 

kändes litet konstigt. Litet ovant och så. 

Jag har levt mig igenom mycket svårt, så. Och har då ägnat väldigt mycket tid åt att bara 

vara i det och inte smita ifrån det på något vis. …Men det ligger ju en sorg i att möta det som 

inte varit bra. 

Förändringen innebar att personen var i kontakt med smärtsamma känslor. Personen säger 

också att hon har ägnat mycket tid åt att bara vara i det och inte smita. Det stämmer väl med 

en paradox som används inom gestaltterapin, en paradox som är en teori om förändring. 

Mannerstråle (1995) beskriver den så här ”förändring sker när man vågar stanna i det som är 

och blir det man är, inte när man försöker bli det man inte är.” 

Jag finner en beskrivning som i någon mån kan spegla personens upplevelse, hos Carl Rogers 

(1969). Han var psykoterapeut inom den humanistiska psykologin och bland annat känd för 

sin klientcentrarade psykoterapi. Han beskriver hur ett lärande som innebär förändring av 

självuppfattningen, kan upplevas. Han kallar det signifikant lärande. Han skriver ”det 

31

signifikanta lärandet kan vara smärtsamt, antingen i samband med själva lärandet eller när 

man ska överge det man tidigare lärt sig. Lärandet som innebär förändring av 

självuppfattningen, kan upplevas som något hotfullt …. Allt sådant lärande är i viss mån 

smärtsamt och skapar oro och störningar, både hos individen och i systemet”. 

I personernas berättelser fann jag tre beskrivningar som mer renodlat handlar om upplevelser 

när självbilder ändras. Jag har redovisat några teorier som jag uppfattar speglar 

intervjupersonernas upplevelser. 

Jag har också jämfört med beskrivningar av andra slags processer. Ett exempel är Cullberg 

(2003) som beskriver ett ganska enhetligt förlopp, i olika faser, vid psykiska kriser. Något 

liknande förlopp kan jag inte beskriva utifrån personernas beskrivningar. 

Det jag kan säga är att de upplevelser av identitetsformande som process som personerna 

beskriver, varierar. Processen kan kännetecknas av rädsla och smärta och den kan 

kännetecknas av kraft och energi. Jag kan inte se processer med ett enhetligt förlopp, utifrån 

de tre exemplen. 

5.6 Hur beskriver personer samspelet mellan sig själv och sitt sammanhang, när 

identiteten förändras? 

Frågan i rubriken är identisk med en av mina forskningsfrågor. Jag delar upp den i två 

delfrågor. I detta avsnitt undersöker jag hur intervjupersonerna beskriver sitt samspel med 

andra och dynamiken i förändringen. I nästa avsnitt undersöker jag vilka kvaliteter som 

personerna beskriver att deras viktiga relationer har, under förändringen. 

Mitt synsätt är att människors identitet formas och omformas hela livet, och att det sker i ett 

dynamiskt samspel i relation till andra personer och grupper i samhället. Jag undrar då, vilket 

samspel med andra berättade intervjupersonerna om? Hur beskrev de dynamiken i 

förändringen? 

Jag börjar med att redogöra för några teorier som jag kommer att använda för att närma mig 

frågorna. Därefter använder jag de teoretiska glasögonen när jag undersöker vad 

intervjupersonerna berättade i några citet. 

Kurt Lewin (1951), känd tysk-amerikansk psykolog och forskare med gestalteoretisk och 

fenomenologisk inriktning, myntade begreppet individens ”psykologiska fält”. Han menade 

att människan aldrig är helt ensam, utan hon ingår i ett psykologiskt sammanhang, som hon 

intuitivt kan förnimma. Fältet kan beskrivas så som personen upplever det, vid en viss 

tidpunkt. Svedberg (2000) definierar ett fält, som ett sammanhang som består av fenomen 

som är ömsesidigt beroende. I Lewins fältteori är ett beteende aldrig enkelt orsakat av 

individen eller av faktorer i omgivningen. Det är alltid ett resultat av dynamiken mellan dessa 

båda. 

Lewin och även Piaget är företrädare för ett konstuktivistiskt synsätt. De menar att människan 

konstruerar verkligheten så som hon upplever den. Verkligheten finns inte oberoende ”där 

ute”, utan individen konstruerar sin verklighet utifrån mötet och samspelet med omvärlden. 

Företrädare för socialkonstruktivism, till exempel den amerikanske psykologen K Gergen, går 

ett steg längre i att betona samspelets betydelse (Illeris 2001). Han menar att relationer utgör 

källan till mänskliga handlingar. Han lägger stor tonvikt vid kollektivets betydelse för 

32

individuella funktioner. Verkligheten existerar inte heller för honom ”där ute” utan 

konstrueras genom kollektivt meningsskapande. 

Jag är intresserad av hur intervjupersonerna beskriver sitt fält när självbilderna förändras. Vad 

påverkar förändringen, vilket samspel mellan personen och andra beskrivs? 

Jag kommer inte att beskriva en persons hela psykologiska fält vid en viss tidpunkt. Men jag 

vill undersöka dynamiken så som den beskrivs i några citat. Det kan kanske kan liknas vid 

några penseldrag, i den tavla som kan föreställa ett fält. Jag prövar också att använda ett 

socialkonstruktivistiskt perspektiv när jag läser citaten nedan. Jag vill se om jag kan märka 

några spår av påverkan från det kollektiva, från samhället, i personernas beskrivningar. 

Här är ett första citat. 

Det nya livet, innebar väldigt många val … vi har valt en väldigt enkel livsstil, det som heter 

downsizing nu för tiden, ganska tydligt och medvetet. … det blev ett val av ett annat sätt att 

leva. … Värderingarna har nog funnits där men jag har inte haft kraften att välja dem eller 

fått möjlighet att välja dem … (tidigare, nu har jag) stöd i det också från min fru. 

Det privata sammanhanget förändras genom skilsmässa och en ny relation och det är detta 

som personen beskriver som kraften i förändringen. Samspelet beskrivs som stöd och 

gemensamma val. Personen beskriver att värderingarna nog har funnits där tidigare, de egna 

synsätten har inte förändrat sig mycket, men agerandet har förändrat sig. Det finns en referens 

till en livsstil i samhället, ”downsizing”. Med socialkonstruktivistiska ögon uppfattar jag en 

livsstil som formats och namngetts i kollektivet, i samhället. Man skulle kunna säga att vi 

väljer som individer vår livsstil, men från ett antal livsstilar som har konstruerats kollektivt. 

Jag fortsätter med ett annat exempel. 

Om det här (utbrändhet) inte hade hänt så hade jag aldrig någonsin kunnat klura ut vad det 

var som gjorde att jag inte mådde bra … de här händelserna … som har varit jobbiga, jag 

har skapat dem utifrån en föreställning eller upplevd verklighet … … tillsammans med henne 

(en vän) har jag utforskat dem, de här upplevelserna…utforskat och försökt montera ned. … 

Det var inga roliga saker. … Vägen till att bli sjuk, då har jag på något vis stått ut med saker 

som inte har varit så bra. Men vägen tillbaka så har jag tränat min styrka … och fattat en 

väldig massa obekväma beslut om att välja bort saker som inte varit bra. 

Personen ger uttryck för en konstruktivistisk syn, hon beskriver att hon har skapat händelser 

utifrån en föreställning eller upplevd verklighet. Upplevelsen av utbrändhet sätter igång 

förändringen. Sedan beskriver personen att det är förändringar av de egna föreställningarna 

som är den största drivkraften. De gör det möjligt för henne att fatta de obekväma besluten. 

Självbilden förändras och personen kan göra förändringar i sitt sammanhang och i sin livsstil. 

Det samspel som beskrivs här är fram för allt stöd och utmaning från en vän, ”vi utvecklade 

väl en metod för att utforska dessa djupare liggande föreställningar”. 

När jag använder ett socialkonstruktivistiskt perspektiv så lägger jag märke till uttrycket 

”djupare liggande föreställningar”. Beskrivningen att vi människor har ett djup eller ett inre, 

är en kulturell företeelse som jag uppfattar det. För ett par hundra år sedan hade vi inte 

beskrivit oss så. Det finns flera psykologiska teorier som beskriver just detta. Jag ser en 

påverkan från det kollektiva i denna beskrivning och upplevelse. 

Jag fortsätter med ytterligare ett exempel. 

Den litteratur som jag då läste blev ju ett möte med det här med social konstruktivism … det 

vill säga att det är vi människor som konstruerar det som finns omkring oss, snarare än att 

33

det faktiskt finns. … Tidigare hade jag levt i en ganska enkel värld … Och att då leva, alltså 

det svåra är då att om jag förändras i den värld jag lever med … jag umgås ju fortfarande 

mest med IT-människor…, så den är väldigt traditionell, positivistisk om jag använder det 

ordet. Och där jag inte riktigt passar in längre…ofta … känner jag mig ensam. 

Personen beskriver en förändring av sitt synsätt i mötet med litteraturen. Sammanhanget 

förändras inte. Samspelet med det beskrivna sammanhanget är ”till skillnad från”. Med 

socialkonstruktivistiska ögon ser jag inverkan från det kollektiva både i personens nya synsätt 

och i det som kännetecknar IT-världen. 

Personen fortsätter beskriva förändringar så här: 

Grundtron har funnits … och den försvann då helt plötsligt när jag läste boken av K G 

Hammar … hans biskopsbrev… Och det gick helt plötsligt inte ihop längre. Det blev liksom 

”the point of no return”. Antingen så tror jag då på Gud och då måste jag nästan förneka den 

sociala kontruktionen som idé eller tvärtom … så då fanns det bara ett alternativ och det var 

att släppa gudstron. Och det var väldigt påtagligt, det är nästan så att jag kan säga vilken 

timme och dag detta hände … Då rasade alltihop, hela tron …jag kan ibland känna någon 

slags … sorg … jag har umgåtts mycket i kristna kretsar. Det kommer ju inte tillbaka nu. 

Dynamiken som personen beskriver är mellan två synsätt eller trossystem som personen har. 

Personen sätter trossystemen mot varandra och det går inte ihop, varpå personen förändrar sin 

tro. Det samspel med andra som beskrivs i detta läge är fram för allt samspelet med biskopens 

skrift. Samspelet med kristna kretsar förändras till att personen ställer sig utanför. Som jag ser 

det utifrån socialkonstruktivistiskt perspektiv så är religion och även synsättet på sociala 

konstruktioner, företeelser som har uppstått kollektivt, i samhället och som har stor betydelse 

för personens val av livssyn. 

Det jag finner är att personerna beskriver ett växelspel mellan förändringar i egna 

föreställningar eller synsätt och förändringar i det egna sammanhanget, i samband med att 

självbilder förändras. De beskriver att förändringarna kan börja eller drivas av antingen ändrat 

synsätt eller förändringar i sammanhanget. Det kan också handla om ett växelspel mellan en 

persons olika synsätt. Samspelet med andra beskrivs i termer av stöd, utmaning, vara utanför 

eller till skillnad från. 

När jag går igenom samtliga citat från intervjuerna som berör samspel med andra i samband 

med att självbilder förändras, så finner jag att personerna beskriver samspel av följande slag: 

- stöd, inklusive samtal - och utmaning, inklusive konfrontationer 

- upplevelse av skillnader och likheter med andra 

- upplevelse av tillhörighet eller utanförskap i förhållande till ett sammanhang 

Samspelet är med människor och med litteratur och skrifter. 

Det borde finnas teorier som beskriver vilket samspel med andra som har betydelse för 

människors identitet, tänker jag när jag ser vad jag har funnit. Jag finner två teorier beskrivna 

av Walbom Schneede (1999) som berör detta. Turner och Oakes (1989) skiljer mellan 

personlig och social identitet. Personlig identitet skapas genom kategoriseringar som 

definierar personen som unik i förhållande till andra människor. Social identitet har sin 

utgångspunkt i likheter och olikheter med andra grupper av människor. 

Den andra teorin är formulerad av Cheek, refererad i Banaji och Pretice (1994). Han menar att 

social identitet formas via bekräftelse och respons från omgivningen. 

Teorierna beskriver tillsammans de olika slags samspel som jag fann i studien. Jag väljer dock 

att inte skilja mellan personlig och social identitet. Jag grundar mig på hur en intervjuperson 

34

eskrev betydelsen av att ta tag i sitt engelska påbrå. Det hade en djupt personlig innebörd och 

jag skulle säga att det var en del av den personliga identiteten, samtidigt som det förstås är en 

social tillhörighet med ett folk eller en nation. 

Jag vill här också påminna om begreppet positionering, enligt Davies och Harré (1990) som 

jag beskrev ovan i avsnitt 5.2. Det är också ett sätt att beskriva hur vi människor skapar vår 

identitet genom vårt sätt att tilltala andra och framställa oss själva. Jag föreställer mig att det 

kan ske i alla dimensioner som kan förekomma i relationer. 

När jag granskade citaten ovan så fann jag, att jag kunde spåra någon slags inverkan från det 

kollektiva i alla tre citaten. För mig var det en överraskning och jag säger aha! Detta innebär 

att jag förändrar mitt eget synsätt i socialkonstruktivistisk riktning. 

Jag kan bekräfta att Lewins fältteori kan tillämpas i studier av processen när självbilder 

förändras. Det socialkonstruktivistiskt perspektivet kompletterar bilden och visar på fler 

samband. 

5.7 Vilka kvaliteter har viktiga relationer? 

Vid intervjuerna bad jag personerna beskriva sina viktigaste relationer. Min utgångspunkt är 

att de viktigaste relationerna förmodligen har stor betydelse när personernas självbilder 

förändras, även om personens hela psykologiska fält inverkar på processen. Jag börjar med att 

beskriva några relationer med intervjupersonernas ord och kommenterar de kvaliteter som jag 

uppfattar personen beskriver. Därefter använder jag en teori som behandlar olika kvaliteter i 

relationer. 

Ett första citat. 

Jag har en väninna … vi har känt varandra ganska länge … vi har väl utvecklat en metod för 

att utforska de här djupare föreställningarna. …föreställningar om att saker och ting har 

varit omöjliga för mig. … Hon har funnits som ett stöd, jag har kunnat ringa till henne när 

någonting har dykt upp … och om det har känts jobbigt eller om jag har haft någon idé som 

jag har behövt ventilera. … ger en annan typ av bekräftelse eller feed-back, som … träffar 

mera mitt i prick, utifrån att man känner varandra. 

Personen beskriver ett terapeutiskt samarbete, som jag uppfattar det. Det innehåller stöd, feedback 

och hjälp att utforska djupare liggande föreställningar. De har känt varandra ganska 

länge, de har utvecklat sin metod och personen kan ringa när det behövs. Senare under 

intervjun beskriver personen att detta stadium nu är passerat och att relationen nu återgått till 

en jämställd vänskap, från att väninnan under en tid haft en hjälparroll. 

Här följer en annan beskrivning på relation. 

Min barndomsvän…jag har känt henne sedan jag var 7 år … och en annan kompis … vi har 

träffats regelbundet i 18 år. Och gått igenom skilsmässor och … med dem öste jag ur mig 

väldigt mycket innan jag skilde mig. Till dem vågade jag ge ut en massa skit … det var hemskt 

… det var bra för mig. … Jag hade sådana här kontakter innan jag skilde mig och det har 

varit min räddning. 

Även detta är, som jag uppfattar det, ett sammanhang som fyller en terapeutisk funktion. Det 

är ett sammanhang som har utvecklats under lång tid. Det finns tillit, personen vågar ”ösa ur 

sig”. Jag uppfattar att personerna, så att säga, följer varandra under livets olika skiften. 

35

Här följer en beskrivning av en relation som är både professionell och personlig. 

Hon har hela tiden varit ett både personligt och professionellt, ett enormt stöd … hon är 

väldigt kritisk … en sådan där sanningssägare på det positiva sättet … hon är mycket yngre 

… med andra värderingar och världsbilder och samtidigt ett personligt stöd. … Det finns en 

trygghet i relationen, jag kan lita på det hon säger. 

Ett personligt stöd kombineras med ett professionellt. Samtalet kan röra olika värderingar och 

världsbilder. Det finns kritik och utmaning. Personen beskriver en trygghet och tillit i 

relationen. 

Ett sista citat. 

De viktigaste är de tre … det är för att de har samma inriktning. De förstår någonstans vad 

jag siktar efter, på ett djupare plan. … Och så är det han … till honom känner jag fullständig 

tillit … det finns ingen som jag pratar så öppet med som honom … det finns någon som tror 

på mig, någon som ser … och jag kände mig så djädra fri … just för att han var med. … Det 

knyter ihop mycket i mitt liv. 

Personen beskriver relationer som har med djupare inriktning, kanske mening att göra och 

vad som kan knyta ihop livet. Det finns öppenhet och fullständig tillit beskriven och att det 

kan leda till en känsla av att vara fri. 

Kanter (1972) har skrivit om relationers kvalitet. Hon beskriver relationers kvaliteter i tre 

nivåer; instrumentell, affektiv och etisk nivå. Instrumentella relationer fokuserar enbart på 

gemensamma uppgifter. I affektiva relationer så kan personerna också uttrycka vad de tycker 

om eller inte tycker om och de tar in fler dimensioner av sig själva i relationen. I etiskt 

baserade relationer uttrycks värderingar, vad som är rätt eller fel, gott eller ont. Personerna 

kan inkludera ytterligare dimensioner av sig själva, till exempel prata om vad som är viktigast 

för dem i livet eller vad de brinner för. 

När jag bad personerna beskriva sina viktigaste relationer, så beskrev de relationer på affektiv 

och etisk nivå. Två personer beskrev enbart relationer på etisk nivå. Tre personer beskrev 

relationer på både affektiv och etisk nivå. I dessa fall fanns de affektiva relationerna i 

familjen, det var make/maka eller barn. De beskrevs som känslomässigt viktiga relationer 

men inte relationer där personen samtalar om vad som är viktigast i livet för dem. 

De relationer som beskrivs i citaten ovan, bedömer jag som relationer på etisk nivå. 

Det jag finner är att personerna beskriver att deras viktigaste relationer har haft stor betydelse 

under processen när självbilder ändras. Deras viktigaste relationer är på affektiv och etisk 

nivå. Alla personerna beskrev en eller flera relationer på etisk nivå. De relationer på affektiv 

nivå som beskrevs, fanns i personernas familjer. 

5.8 Svar på forskningsfrågor 

Jag sammanfattar här resultatet av studien genom att svara på forskningsfrågorna. 

De forskningsfrågor som jag har formulerat är: 

1. Hur beskriver människor sin identitet och de aspekter som eventuellt förändras? 

2. Upplever vuxna människor att deras identitet ändras när det sker 

förändringar i deras liv? 

3. Hur upplever människor processen när identiteten förändras? 

4. Hur beskriver människor samspelet mellan sig själva och sitt sammanhang, när identiteten 

förändras? 

36

Ett övergripande syfte med studien är att pröva om berättelser är en form som hjälper 

människor att undersöka och beskriva sin identitet och processen när den förändras. 

Övergripande syfte. Är berättelser en form som hjälper människor att undersöka och 

beskriva sin identitet och processen när den förändras? 

Jag finner att när människor berättar om sig själva så beskriver de också sina självbilder. När 

de berättar om hur de har påverkats av förändringar i sitt liv, så beskriver de sina självbilder 

och hur dessa ändras. Min slutsats är att berättelser är en form som hjälper människor 

att undersöka och beskriva sin identitet och processen när den förändras. 

Forskningsfråga 1. Hur beskriver människor sin identitet och de aspekter som eventuellt 

förändras? 

Jag finner att de beskrivningar av självbilder som personerna i denna studie berättar 

om, kan rymmas i följande teman: 

a. hur jag är, känner mig och agerar i olika sammanhang 

b. egna synsätt 




Det är inte en generell beskrivning av identitet men täcker beskrivningarna i denna studie. 

Jag fann att de självbilder som handlar om hur personen är, känner sig och agerar, är 

relationella i sig. De innehåller alla någon slags hänvisning till andra människor, grupper eller 

andra sammanhang. Jag använder begreppet positionering (Davies och Harré, 1990) som 

beskriver hur vi anger vår position till andra genom vårt sätt att tilltala andra och framställa 

oss själva. 

Jag drar slutsatsen att människor beskriver och förtydligar sin identitet genom att 

positionera sig gentemot andra personer, grupper eller andra sammanhang och att det 

sker i alla dimensioner som kan förekomma i relationer. 

Jag menar att människor också beskriver sin identitet när de berättar om sitt 

förhållningssätt till livet och döden, till vad de väljer och prioriterar som viktigt i livet 

och hur de ger mening till händelser och erfarenheter. Jag fann att personer i denna studie 

hade förändrat sina självbilder genom att deras syn på vad som är viktigt i livet hade blivit 

klarare. Några hade förändrat sin syn på sin egen dödlighet och några hade sett ny mening 

med den förändring som de varit med om. 

Jag har också undersökt hur självbilder förändras, enligt personernas beskrivningar. En 

förändring kan karaktäriseras som assimilativ (Piaget, 1970) om personen införlivar intryck 

från omgivningen i rådande psykiska strukturer och ackommodativ om de psykiska 

strukturerna förändras och överskrids. 

Jag drar slutsatsen att människors identitet ändras i förändringar av både assimilativ 

och ackommodativ karaktär. Till skillnad från Illeris (2001) så menar jag att 

förändringar som kan ge tillgång till fler handlingsmöjligheter, kan ske i processer av 

båda slagen. 

Forskningsfråga 2. Upplever vuxna människor att deras identitet ändras när det sker 

förändringar i livet? 

Jag finner att när personer berättar om förändringar i sitt liv, så beskriver de också självbilder 

som förändras. Min slutsats är att vuxna människor upplever att deras identitet ändras 

när det sker förändringar i livet. 

37

Forskningsfråga 3. Hur upplever människor processen när identiteten förändras? 

Jag fann tre beskrivningar som enbart handlar om hur personerna upplever processen när 

identiteten förändras. Det jag kan säga utifrån dessa tre beskrivningar är att upplevelser 

av identitetsformande som process, varierar. Processen kan kännetecknas av rädsla och 

smärta och den kan kännetecknas av kraft och energi. Jag kan inte se processer med ett 

enhetligt förlopp, utifrån dessa tre exempel. 

Forskningsfråga 4. Hur beskriver människor samspelet mellan sig själv och sitt 

sammanhang, när identiteten förändras? 

Jag finner att människor beskriver ett växelspel mellan förändringar i egna 

föreställningar eller synsätt och förändringar i det egna sammanhanget, i samband med 

att självbilder förändras. 

Jag finner också att människor beskriver samspel av följande slag: 

- stöd, inklusive samtal – och utmaning, inklusive konfrontationer 

- upplevelser av skillnader och likheter med andra 

- upplevelser av tillhörighet eller utanförskap i förhållande till ett sammanhang 

Samspelet är direkt med människor och indirekt, t ex med litteratur och skrifter. 

När jag granskade tre citat ur ett socialkonstruktionistiskt perspektiv så fann jag att det också 

finns en inverkan från det kollektiva, från samhället, som gick att spåra i berättelser om 

självbilder som förändras. 

Jag drar slutsatsen att det också går att se en inverkan från det kollektiva när identitet 

förändras. 

Personer i studien beskrev sina viktigaste relationer. Alla intervjupersonerna hade egna 

viktiga relationer. Jag använder Kanters (1972) indelning av relationers kvaliteter i tre nivåer. 

Instrumentella realtioner fokuserar enbart på gemensamma uppgifter. I affektiva relationer så 

kan personerna också uttrycka vad de tycker om eller inte tycker om och de tar in fler 

dimensioner av sig själva i relationen. I etiskt baserade relationer uttrycks värderingar, vad 

som är rätt eller fel, gott eller ont. Personerna kan inkludera ytterligare dimensioner av sig 

själva, till exempel prata om vad som är viktigast för dem i livet eller vad de brinner för. 

Jag finner att personerna beskriver att deras viktigaste relationer har haft stor 

betydelser under processer när självbilder ändras. Deras viktigaste relationer är på 

affektiv och etisk nivå. Alla personer i studien beskrev en eller flera relationer på etisk 

nivå. De relationer på affektiv nivå som beskrevs, fanns i personernas familjer. 

Min slutsats är att om människor har egna viktiga relationer så är relationer på affektiv 

och etisk nivå de viktigaste, under processer när självbilder ändras. 

38

6. Avslutande diskussion 

Jag avslutar uppsatsen med att sammanfatta resultaten från studien och relatera dem till 

existerande teorier. Frågan är vad min studie kan bidra med. Jag diskuterar begränsningar i 

studien och möjligheter att generalisera resultaten. Jag vill ge någon idé om fortsatt forskning 

till andra forskare och studerande. 

En andra fråga är om studien kan vara till nytta för någon annan. Jag beskriver hur resultaten 

kan vara användbara för några olika grupper av människor. Jag själv har haft ovärderlig glädje 

och nytta av att göra studien och det vill jag också säga några ord om. 

Studien har haft som syfte att undersöka om, och i så fall hur, människor upplever att deras 

identitet ändras i skeden eller situationer av förändring i livet. Ett övergripande syfte har varit 

att pröva om berättelser är en form som hjälper människor att undersöka och beskriva sin 

identitet och processen när den förändras. 

Med identitet menar jag den enskilda människans upplevelse av sig själv och jag använder 

ordet självbild, synonymt med identitet i studien. Mitt synsätt är att jag tror att människors 

identitet formas och omformas hela livet. Det sker i ett dynamiskt samspel i relation med 

andra personer och grupper i samhället. 

Studiens resultat och bidrag till teori 

I studien kommer jag fram till att när människor berättar om sitt liv, så beskriver de också sina 

självbilder. Jag har frågat personer hur de har påverkats av förändringar som de har varit med 

om. De har berättat hur de har påverkats och samtidigt beskrivit sina självbilder på många 

olika sätt. Det handlar om att lyssna efter dem. Jag vågar påstå att metoden kan användas över 

kulturgränser, berättelser finns överallt. 

Min studie är en begränsad variant av Mishlers (1999) tillvägagångssätt. Mishler analyserar 

både struktur och innehåll i berättelser medan jag bara analyserar innehållet. 

Mitt bidrag är att jag har undersökt självbilder i fler bemärkelser än Mishler, som avgränsade 

sig till yrkesidentitet. Jag fann att de beskrivningar av självbilder som personerna i studien 

berättar om kan rymmas i följande teman. 

- hur jag är, känner mig och agerar i olika sammanhang 

- egna synsätt : 

* hur jag ser på livet och döden 

* hur jag väljer och prioriterar vad som är viktigt i livet 

* hur jag ger mening till händelser och erfarenheter 

Det är inte en generell beskrivning av identitet men dessa teman täcker beskrivningarna i 

studien. 

Jag fann att när personerna beskrev hur de är, känner sig och agerar, så var beskrivningarna 

relationella i sig. De hänvisade till någon eller något. Jag använder begreppet positionering för 

att förtydliga detta fenomen. Begreppet hämtar jag från Davies och Harré (1990) och det 

innebär att ange sin position till andra genom sitt sätt att tilltala andra och framställa sig själv. 

Jag menar att det kan ske i alla de dimensioner som kan förekomma i relationer. Min studie 

bekräftar Davies och Harrés (1990). Jag ser begreppet både som ett synsätt och som ett 

verktyg. Med begreppet positionering går det att undersöka identiteter och hur de formas i alla 

möjliga sammanhang, t ex familjer, ungdomsgäng eller grupper i arbetslivet. 

39

Ett komplement vid sådana studier kan vara insikten att följande samspel med andra påverkar 

identiteten. Personerna i studien beskrev sitt samspel med andra när självbilder ändras, på 

följande sätt: 




Det finns teorier som har kommit fram till liknande slutsatser. Turneer och Oakes (1989) drar 

slutsaten att social identitet har sin utgångspunkt i likheter och olikheter med andra. Cheek, 

refererad i Banaji och Pretice (1994) menar att social identitet formas via bekräftelse och 

respons från omgivningen. 

Jag fann att när människor beskriver förändringar i sina liv så beskriver de också självbilder 

som förändras. Min slutsats är att vuxna människors upplevelse av sin identitet förändras när 

det sker förändringar i livet. 

Jag fann att personerna i studien hade förändrat sina självbilder på många sätt. När det gäller 

synsätt så hade deras syn på vad som är viktigt i livet blivit klarare. Några hade förändrat sin 

syn på sin egen dödlighet och några hade sett ny mening med den förändring som de varit 

med om. Detta överensstämmer med den existentialistiska filosofin, som också kan beskrivas 

som metateori inom gestaltterapin (Hostrup 1999). 

Personerna i studien hade egna viktiga relationer som de beskrev som väsentliga i processen 

när självbilder ändras. Jag använde Kanters (1972) teori för att beskriva kvaliteten i 

relationerna. Det var relationer på affektiv och etisk nivå som personerna beskrev som 

viktigast. 

I studien undersöker jag hur självbilder förändras, enligt personernas beskrivningar. Jag har 

använt Piagets (1970) begrepp; förändring av assimilativ och ackommodativ karaktär. Jag 

drar slutsatsen att människors identitet förändras i processer av båda slagen. Jag fann, till 

skillnad från Illeris (2001), att förändringar som kan ge tillgång till fler handlingsmöjligheter, 

kan ske i processer av båda slagen. Ärligt talat, så kan jag inte se någon nytta med denna 

upptäckt. Det jag själv lärde mig var, att när jag ser något som inte stämmer med ett förväntat 

mönster, då finns en ny möjlig upptäckt i faggorna. 

Sammanfattningsvis så uppfattar jag att undersökningsmetoden är generellt tillämpbar. När 

det gäller övriga resultat så är generaliserbarheten begränsad. Studien baserade sig på 

intervjuer med fem personer. De är svenska, vita, välutbildade personer i åldern 40 – 69 år, 

med egna viktiga relationer och nätverk. De kommer från en kulturellt homogen grupp. Jag 

menar att studien kan ses som en förstudie med hänsyn till det begränsade antalet intervjuer, 

och att resultatet kan användas inom den kulturella grupp som intervjupersonerna tillhör, men 

inte utanför den. 

Jag har här tillfälle att ge tips om framtida forskning till andra. Jag tar tillfället att peka på ett 

aktuellt område, nämligen integration mellan olika folkgrupper som bor i samma område. Jag 

tror att identitetsfrågor kan ses som centrala på individ-, grupp- och samhällsnivå och jag ser 

fram emot att läsa sådana studier. 

Studiens bidrag till praktiken 

Jag kan se att följande grupper av människor kan ha nytta av resultaten från studien. 

- Personer som går igenom förändringar i sitt liv. 

40

Min rekommendation är: berätta om förändringen och hur den påverkar dig för någon eller 

några personer som du har förtroende för. Berätta flera gånger och be dem lyssna och 

ställa frågor. Berättelserna är ett sätt att utforska vad förändringen betyder för dig. Genom 

att berätta om förändringen kan du undersöka dina olika bilder av dig själv och hur de 

förändras. 

Familjemedlemmar och vänner till personer som går igenom förändringar i livet. 

Det jag vill säga är: ställ frågor till personer för att stimulera dem till att berätta, och var 

beredd att lyssna. Fråga igen om förändringarna och hur de påverkar personen - och 

lyssna. Lyssna efter de beskrivningar av självbilder och föränderlighet som finns i 

berättelserna. 

Terapeuter som möter personer som går igenom förändringar i sitt liv. 

Resultaten från studien visar att vuxna människor upplever att deras självbilder ändras när 

det sker förändringar i livet. Jag vill rekommendera; ställ frågor som stimulerar till 

berättelser. I berättelser finns beskrivningar av hur personer upplever sig själv. Berättelser 

är ett sätt att undersöka de aspekter som förändras. 

Några teman som kan finnas i människors berättelser om sig själva är: 

• hur jag är, känner mig och agerar i olika sammanhang 

• egna synsätt : 

* hur jag ser på livet och döden 

* hur jag väljer och prioriterar vad som är viktigt i livet 

* hur jag ger mening till händelser och erfarenheter 

Studien visar att beskrivningar av hur personer är, känner sig och agerar – dessa 

beskrivningar är relationella. De innehåller ofta en hänvisning till någon eller något. 

Begreppet positionering (Davies och Harré, 1990) kan användas för att klargöra hur 

personen genom att tilltala andra och framställa sig själv, konstruerar sin identitet. Jag 

menar att positionering kan ske i alla dimensioner som kan finnas i relationer. 

Synsättet innebär att personen inte ses isolerad, utan i sitt sammanhang. Berättelser är ett 

sätt att undersöka sig själv i olika sammanhang. 

En kompletterande insikt är att studien visar att personer beskriver sitt samspel med andra 

när självbilder förändras, på följande sätt: 




Med andra ord så ger berättelser personer möjlighet att undersöka sitt psykologiska fält 

(Lewin, 1942) och hur det förändras. Här går det ibland att spåra också inverkan från det 

kollektiva, från samhället. 

Lärare och andra professionella personer som har långvariga kontakter med människor 

som går igenom förändringar i livet. 

Mitt budskap är förstås samma, ställ frågor och lyssna till berättelser. I berättelserna 

kommer beskrivningar av olika slags självbilder. Upplevelser av sig själv är ofta olika i 

olika sammanhang. Upplevelsen av den egna identiteten kan vara olika i skolan och i 

familjen, till exempel. Aspekter i självbilderna kan vara motsägelsefulla och föränderliga. 

Berättelser kan hjälpa personer att undersöka och ge uttryck för dessa upplevelser av sig 

själv i förändring. 

Värdet av studien för mig. 

41

För mig har studien varit ovärderlig. Jag har fördjupat min förståelse av hur människor 

upplever och beskriver sin identitet, speciellt när det sker förändringar i livet. Jag har passat 

på att bilda mig när det gäller olika vetenskapssyner och teorier. Det innebär att mina egna 

synsätt har blivit tydligare för mig. Jag har arbetat så mycket med de teorier som jag hänvisar 

till ovan, att de har blivit något jag äger och kan använda som verktyg i mitt arbete. 

Rekommendationerna till terapeuter ovan, är mina egna insikter som terapeut. 

Som konsult arbetar jag med processer på arbetsplatser. Det innebär att jag ofta arbetar 

processinriktat och uppmärksammar det som sker i stunden. Frågor om identitet är ett 

användbart perspektiv, också på grupp- och organisationsnivå. Teorier som handlar om 

identitet hos personer och organisationer har ofta utvecklats parallellt. Jag har nytta av den 

teoretiska genomgången i uppsatsen, även när det gäller organisationer. 

Jag har klargjort och förändrat mina synsätt. Trogen min definition i uppsatsen så kan jag säga 

att jag har förändrat min självbild. Jag är förvånad över hur mycket jag har påverkats. Jag var 

inte ointresserad av berättelser innan studien, men att berättelser kan ge så mycket, både i 

forskning och som hjälp till personer att undersöka sin identitet – det hade jag inte kunnat 

föreställa mig. Jag blev också förvånad när jag granskade tre citat från intervjuerna ur ett 

socialkonstruktionistiskt perspektiv och fann att det gick att spåra en inverkan från det 

kollektiva, från samhället, i alla tre citaten. Jag kunde inte stava till socialkonstruktionism 

innan studien och nu finner jag att jag börjar tänka i de banorna. 

Jag har gjort flera, för mig nya saker. Inte minst så har jag avslutat uppsatsen genom att bara 

tänka och skriva i en hel månad. Det har varit en fascinerande upplevelse, att ta mig 

möjligheten att koncentrera mig på bara en uppgift. Nu är jag glad att bli klar, livet öppnar 

sig, vem vet vart det leder? 

42

Referenser 

Alvesson, M. & Sköldberg, K. (1994). Tolkning och reflektion. Lund: Studentlitteratur. 

Anderson, H. (2002). Samtal, språk och möjligheter. Stockholm: Mareld. 

Asplund, J. (1970). Om undran inför samhället. Lund: Argos. 

Banaji, M.R. & Prentice, D.A. (1994). The Self in social Contexts. Annual Review of 

Psychology, 45, (pp 297-332). 

Bruner, J. (1990). Acts of Meaning. Cambridge, Massachusetts: Harvard University Press. 

Creswell, J. W. (1998). Qualitative inquiry and research design. London: Sage Publications. 

Cullberg, J. (2003). Kris och utveckling. Stockholm: Natur och Kultur. 

Davies, B. & Harreé, R. (1990). Positioning: the discursive production of selves. Journal for 

the theory of Social Behavior. 20, 1, 43 – 63. 

Egidius, H. (1977). Riktningar i modern psykologi. Stockholm: Natur och Kultur. 

Egidius, H. (1994). Psykologilexikon. Stockholm: Natur och Kultur. 

Erikson, E. H. (1982). Den fullbordade livscykeln. Stockholm: Natur och Kultur. 

Ethelberg, E. (1985). Självkänsla kontra realitet. Kvinnovetenskaplig tidskrift 1:4-16. 

Fredelius, G., Klein Fritiof, P. & Ursing, I. (1994). Kvinnoidentitet. Stockholm: Natur och 

Kultur. 

Freud, A. (1965). Barnets psykiska hälsa. Stockholm: Prisma. 

Havnesköld, L & Risholm Mothander, P. (1995). Utvecklingspsykologi. Stockholm:Liber. 

Hostrup, H. (1999). Gestaltterapi. Köpenhamn: Hans Reitzels Forlag. 

Illeris, K. (2001). Lärande i mötet mellan Piaget, Freud och Marx. Lund: Studentlitteratur. 

Kanter, R.(1972). Commitment and Community. Cambridge, Massachusets: Harvard 

University Press. 

Karterud, S. & Monsen, J. (red). (1997). Selvpsykologi. Oslo: Ad Notam Gyldendal. 

Kegan, R. (1982). The Evolving Self. Cambridge, Massachusetts: Harvard University Press. 

Kohut, H. (1971). The Analysis of the Self. New York: International University Press. 

Kohut, H. (1977). The restoration of the Self. New York: International University Press. 

Kvale, S. (1997). Den kvalitativa forskningsintervjun. Lund: Studentlitteratur. 

Lerner, H.G. (1987). Kvinnors vrede. Stockholm: Forum. 

Lerner, H.G. (1990). Kvinnors nära relationer. Stockholm: Forum. 

Lewin, K. (1942). Field Theory in Social Science. New York: Harper & Bros. 

Mannerstråle, I. (Red.) (1995). Gestaltterapi på svenska. Stockholm: Wahlström & 

Widstrand. 

Mazzarella, M (2002). Linjer mellan stjärnor, Om identitet. Stockholm: Forum. 

Miller, J.B. (1980). En ny kvinnopsykologi. Liber Förlag, Stockholm. 

Mishler, E. (1999). Storylines. Harvard University Press. Cambridge, Massachusetts. 

Perls, F., Hefferline, R., Goodman, P. (1958) Gestaltterapi. Stockholm: KF:s bokförlag. 

Piaget, J. (1970). Barnets själsliga utveckling. Lund: Gleerups. 

Rogers, C. (1961). On Becoming a Person. Boston: Houghton-Mifflin. 

Rogers, C. (1969). Freedom to Learn. Columbus, Ohio:Charles E. Merrill. 

Stern, D.N. (1991). Spädbarnets interpersonella värld. Natur och Kultur, Stockholm. 

Svedberg, L. (2000). Gruppsykologi. Lund: Studentlitteratur. 

Turner, J.C. & Oakes, P.J. (1989).Self-Categorization Theory and Social Influence. In P.B. 

Paulus,(Ed.), Psychology of Group Influence (pp 233-275).New Yersey:Hillsdale, L Erlbaum. 

Walbom Schneede, T.M. (1999). Fra JEG og DE til VI. Lund: Psykologexamenuppsats Vol 

XIII:15, Institutionen för tillämpad psykologi, Lunds Universitet. 

Winnicott, D.W. (1960). Ego distortion in terms of the true and false self. Hogarth Press, 

London. 

43

Intervjuguide 

1. Introduktion 

a. Uppsats i masters program 

b. Syftet med undersökningen 

c. Varför detta är intressant för mig 

d. Hoppas det kommer att vara intressant för dig 

- att fundera och prata om din egen process 

e. Jag har förberett några frågor 

f. Jag är intresserad av dina erfarenheter och beskrivningar 

g. Intervjun är konfidentiell 

- jag intervjuar 5 personer 

- ingen annan vet vem 

- bara jag ser intervjuerna 

- jag skickar de citat jag använder till dig så du kan korrigera 

h. Intervjun tar ca 2 timmar 

i. Fråga gärna, OK att inte ha färdiga svar osv 

j. OK?? Är du beredd att börja? 

2. Frågor 

a. Som jag uppfattar det så har du ………… vill du beskriva denna händelse över tiden 

b. Hur har den påverkat dig? 

c. Hur tror du att din syn på dig själv har påverkats av händelsen? 

i. roll 

ii. självbild 

iii. existentiellt 

iv. omprioriteringar 

d Nu, tänk på de huvudsakliga relationer som du hade vid den tiden (upp till 4-5) 

v. hur påverkades relationen av händelsen 

vi. hur påverkades din syn på dig själv (din identitet) i denna relation 

känslor och värderingar runt din identitet och dig själv 

e Har du kunnat upptäcka någon mening som denna händelse har haft för dig 

över tiden (fanns det någon process när mening utvecklades eller fanns det 

inte det) 

i. vad är klarare - värderas mer 

ii. vad är viktigt – och är det en skillnad mot innan 

iii. hur har prioriteringar ändrat sig 

f. Hur känns det för dig att prata och reflektera över detta 

g. Är det något som du kan ta med dig från denna erfarenhet – någon insikt? 

3. Avslutning 

a. påminn om konfidentialitet 

b. påminn om att du kommer att få utdrag ur intervjun att läsa 

c. tidplanering och d.tacka igen 

Bilaga 2 

44

Analys: aspekter av personernas identitet och om de förändras 

Person A: 

Hur jag såg på mig själv då, ja, alltså, jag kände mig nog ganska 

otillräcklig och jag tyckte det var hemskt att inte klara av det jag ville 

klara av….mmm ja, jag kände mig nog ganska hjälplös (gråter). Jag är ju 

ganska envis av mig, så att jag vägrar att ge upp, så det var inte särskilt 

kul att ge upp. Jag gillade inte mig själv för att jag gjorde det, eller var 

tvungen att göra det. Men jag insåg ju så småningom att det här, att min 

extrema envishet blev mitt fall, att jag vägrade att ge upp. Väldigt 

hårdnackat. Jag tror att ju mera envis man är ju värre blir det. 

Jag är mer i kontakt med mig själv, jag är nog mera sann och ärlig mot 

mig själv och mot andra. Att jag har lärt mig att inte överskrida mina 

gränser, på samma sätt som jag för det mesta gjorde väldigt mycket 

tidigare. 

Det är som att jag har sorterat bort en massa saker som jag kanske 

egentligen inte trivdes så himla bra med. Och renodlat det som jag gillar. 

vem blev jag? Ja, jag vet inte riktigt hur jag ska svara men jag märkte att 

jag hade väldigt lätt för att anpassa mig. Och för att ta på mig ansvaret för 

ifall saker och ting fungerade bra eller inte och att … ja jag var mer 

inriktad på att uppfylla min partners behov än mina egna. Han var kanske 

inte så inriktad på mina behov. 

Ja, jag är nog betydligt mer närvarande och inte fångad i det här 

snurrande ekorrhjulet. Så jag är nog betydligt mer närvarande, lugnare, ja 

jag tror att många upplever det som mer behagligt att vara i min närhet än 

tidigare. Så jag är nog litet trevligare att umgås med. (skrattar). 

Självbild 

Hur jag är, känner 

mig o agerar 

I förhållande till min 

uppgift 

Förändras 

ackommodativt 

Självbild 

Hur jag väljer och 

prioriterar det som är 

viktigt 

Självbild 


mig o agerar 

I relation till partner 

Förändras 

ackommodativt 

Självbild 


mig o agerar 

I relation till andra 

Person B: 

Jag behöver inte säga det längre på samma sätt, jag behöver inte Assimilativ 

övertyga mig själv. Jag har fått bevis för att det stämmer. För ibland har förändring 

jag tvivlat själv innan. Men nu tvivlar jag inte … nu vet jag att det är Självbild 

så … för att under min sjukdom, så var det bland det första mina läkare sa Hur jag ser på livet 

till mig, när jag sa, det här tänker jag ta mig igenom. Då sa min läkare, det 

tror jag säkert, med din livsinställning. Jag var inte beredd att ge upp. Det 

var bara en tidsfråga innan jag var frisk. 

Person C: 

Självbild 

För mig är … det låter konstigt men livet är nästan slut. Jag är beredd att Hur jag ser på livet 

dö i morgon eller övermorgon. … Att få en stroke har definitivt haft en och döden 

mening för mig. Jag hade aldrig kunnat bearbeta mitt liv på det sättet utan Hur jag ger mening 

det. Och det är jag djävligt glad för. Så det vete faen om jag skulle ta 

tillbaka … nej det skulle jag inte 

45

Analys: hur upplever personerna processen när identiteten ändras? 

Det gav mig tillfälle att … runda av min operation i företaget. Och när jag 

har gjort det, ja nu är det färdigt, nu är det färdigt. Ja och det har känts Hur det känns: 

djävligt bra. Nu står jag där … och har avslutat … och det måste jag säga, att avsluta i företaget 

det skulle jag inte ha gjort bättre för tre år sedan. 

det har skett under så kort tid och samtidigt. Att både starta sin 

skilsmässoprocess, en process som dessutom ju blev väldigt traumatisk …Hur 

det känns: 

ett nytt kärleksförhållande och doktorera , få tillbaka sin stora son och bli många förändringar i 

farfar och morfar under en fyraårs period – det är litet för mycket. …jag livet 

kan ju bara känna att jag känslomässigt gick i någon form av vägg, blev 

utbränd … så blev jag så fruktansvärt trött. Jag var fullständigt håglös. 

…Någonstans så var batterierna fullständigt slut. Och det gjorde att jag 

under en period hade väldigt kort ork … Jag kunde känna och kan 

fortfarande känna att jag klarar inte mycket stress längre. 

Det är ju en hemsk upplevelse, att komma i kontakt med så mycket olika 

känslor och obehagliga … ja rädsla, smärta. 

Jag tappade litet grann fotfästet … jag kände inte igen mig själv. Jag 

började känna mig annorlunda, känna annorlunda. Den här grundkänslan 

blev annorlunda på något vis. Så det kändes litet konstigt. Litet ovant och 

så. Jag har levt mig igenom mycket svårt, så. Och har då ägnat väldigt 

mycket tid åt att bara vara i det och inte smita ifrån det på något vis. 

…Men det ligger ju en sorg i att möta det som inte varit bra. 

Analys: Hur beskriver personer samspelet mellan sig själv och 

sammanhanget när identiteten förändras? 

Så jag bröt upp och sedan flyttade jag hem till min mamma. Och … det 

var väldigt nyttigt. På så vis att jag fick uppleva som vuxen hur det var att 

umgås med henne och lära känna henne på ett annat sätt än som barn. Och 

då, det här året blev en, både positivt, men det blev ännu jobbigare än att 

bo tillsammans med min före detta då. Därför att det var så mycket saker 

som, ja insikter och konfrontationer med henne och hennes sätt att tänka 

och agera och så där, som jag ju känner igen sedan långt tillbaka. Och då 

började det trilla ned en hel del poletter om … hur ska jag säga, att jag 

var van vid, jag ansåg att det var normalt en hel del saker som egentligen 

alls var bra. Att jag på något vis hade nöjt mig med eller accepterat 

beteenden som egentligen var så bra. Och stått ut med saker som jag 

egentligen inte mådde bra av. 

Det nya livet, innebar väldigt många val … vi har valt en väldigt enkel 

livsstil, det som heter downsizing nu för tiden, ganska tydligt och 

medvetet. … det blev ett val av ett annat sätt att leva. … Värderingarna 

har nog funnits där men jag har inte haft kraften att välja dem eller fått 

möjlighet att välja dem … (tidigare, nu har jag) stöd i det också från min 

fru. 

Analys: vilka kvaliteter har viktiga relationer? 

Bilaga 3 

Hur det känns: 

Process när självbild 

ändras 

Förändring: 

Flytta till mamma 

Poletter trillar ned 

(växelspel) 

Samspel: 

konfrontationer 

Förändring: 

ny relation 

eget synsätt har 

funnits tidigare 

nu nytt agerande 

Samspel: 

Stöd, gemensamma 

val 

Bilaga 4 

Relation på etisk 46 

Jag har en väninna … vi har känt varandra ganska länge … vi har väl nivå 

utvecklat en metod för att utforska de här djupare föreställningarna. 

…föreställningar om att saker och ting har varit omöjliga för mig. … Hon

Du blir aldrig färdig och det är som det ska – en ... - Gestaltakademin

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?