Vad i gestaltterapeututbildningen har påverkat ... - Gestaltakademin

Master i Gestaltpsykoterapi
Vad i gestaltterapeututbildningen har påverkat
självkänslan?
En fenomenologisk studie
Elisabet Eriksson
T34/MA4
Masteruppsats januari 2007
Handledare: Britt Bragée, MA Gestaltpsykoterapeut,
doktorand vid Stockholms universitet

Författarens tack
Tack till mina informanter som har velat berätta och låtit mig få ta del av och använda era
berörande upplevelser för min uppsats.
Tack till mina lärare och medstuderande på Gestaltakademins gestaltpsykoterapeut-
utbildning. Det har varit många utvecklande och fina möten.
Tack till Lars Berg och Rani Reismüller som jag gick hos i individualterapi. Ni har betytt
mycket för mig.
Tack till Helmuth Klingenberg som var min handledare under utbildningstiden. Det var
många intensiva och viktiga timmar. Du gav mig stöd och utmaningar som jag behövde.
Tack till Britt som har varit en tydlig, varm och rak handledare under arbetet med
masteruppsatsen.
Tack till Amanda och Lovisa, mina barn, för att ni har varit så tålmodiga.
Tack till min gamla kompis Karin, som jag inte längre har kontakt med, som var den som
först började prata med mig om gestaltterapi. Det hon berättade tyckte jag först kändes
främmande och skrämmande i hur man kan arbeta och vara nära sig själv och andra. Sen
förstod jag att det kunde vara bra för mig. Det var 1988 och gestaltterapi betytt mycket för
mig och funnits med mig under olika perioder sedan dess.
2

Innehållsförteckning
Abstrakt 4
Inledning 5
Bakgrund 6
Teoretiska begrepp och perspektiv 8
Metod 18
Resultat 25
Diskussion 36
Konklusion 40
Litteraturlista 43
3

Abstrakt
Syfte
Syftet med den här uppsatsen har varit att undersöka fenomenet gestaltterapeututbildningens
påverkan på självkänslan.
Metod
Undersökningen är en fenomenlogisk studie enligt Gunnar Karlssons Empirical
Phenomenological method (EPP-metoden). Jag har intervjuat fem personer som har gått
gestaltterapeututbildningen.
Resultat
Följande framträder i min undersökning som gemensamma kännetecken för
gestaltterapeututbildningens påverkan på självkänslan: att man utvecklar förmågan att märka i
sig själv vad som är bra för en själv genom att bli uppmärksam på sina känslor och kroppsliga
förnimmelser, att gå in i tankar och känslor och lära känna dem, att få visa sårbara sidor och
bli respekterad för dem utan att någon försöker förminska känslan, att få höra andras
reaktioner på sig själv och att ta sig själv på allvar.
Diskussion
När vi uppmärksammar och lär känna våra känslor utvecklar vi vår självkännedom och
därmed självkänsla. Känslorna blir en tillgång för oss i kontakten med omvärlden, i hur vi vill
förhålla oss till olika situationer. Att i studiegruppen få höra andras upplevelse av hur man är
ger tillfälle att se sig själv ur nya perspektiv och upptäcka nya sidor hos sig själv. I dialog får
man undersöka kontakten med andra och får erfarenheten att bli mottagen och accepterad av
andra som den man är. Man får undersöka hur man kan hitta balanspunkten mellan att känna
sig självständig, separat från andra människor och behovet av samhörighet. Det som händer
genom processerna man genomgår på gestaltterapeututbildningen handlar om att man lär sig
acceptera och upptäcka mer av vem man är.
Slutsatser
Gestaltpsykoterapeututbildningen innebär ett utforskande av vad som händer i ens inre i
relation till yttervärlden och det blir ett upptäckande av nya sidor och djup. Det innebär att
erövra alltmer av sig själv, fler sidor av det man består av och det innebär en utveckling av
självkänslan. Vi har möjlighet till utveckling och skapande av vem vi är hela livet.
4

Inledning
I min första erfarenhet från gestaltterapi, som var i grupp 1989, gjorde vi en övning som
gjorde starkt intryck på mig. Vi fick i uppgift att gå omkring i rummet, stanna upp en stund
och titta på varandra, och pröva att säga "jag är jag och du är du" och "du är jag och jag är
du". Det blev det en upplevelse av att vara en helt separat människa med egna gränser, genom
min hud och det utrymme jag vill ha mellan mig och den människa jag möter och en
upplevelse av den andra personen som en helt separat människa på samma sätt. Det blev en
stark samhörighet och lite av att smälta samman med den andre personen i vissa stunder som
att vi var "samma" och i andra stunder inte som att vi smälte samman, men som att vi hörde
ihop på något sätt. Att vi är unika individer med personliga erfarenheter och egenskaper och
samtidigt har vi så många gemensamma förutsättningar, behov och känslor, som yttrar sig på
olika sätt. Så kommer jag ihåg den övningen, som en något lite omtumlande upplevelse.
Det blev början på en medveten nyfikenhet på hur olika det kan kännas att vara tillsammans
med andra människor, från att ha varit ganska oreflekterat. Det blev en upptäckt av hur man
kan arbeta med att utveckla och upptäcka sidor hos sig själv och hitta nya sätt att vara i
världen tillsammans med andra. Det gäller i alla situationer, med den egna familjen, vänner,
på arbetsplatsen och gentemot främlingar på gatan. Allt detta som innebär en utveckling av
självkänslan, då det är i kontakt med andra som vi utvecklas.
Det gjorde starkt intryck på mig i början på gestaltterapeututbildningen när lärare pratade om
självkännedom som fredsarbete. Och det handlar ju faktiskt om det, att när man förstår hur
man gör, att man till exempel projicerar och märker att man själv innehåller allt man påstår
om andra, att man har potential till både gott och ont, så ligger det inte så nära att beskylla,
eller kriga mot andra. Det gäller i alla sammanhang, mellan familjemedlemmar, i
skolsammanhang, och i internationella relationer.
I mitt uppsatsarbete har jag fokuserat på vad det är i gestaltpsykoterapeututbildningen som
påverkar självkänslan, då självkänslan är grunden för hur vi upplever livet. Att få fram tydliga
punkter vad som påverkar självkänslan har betydelse för psykoterapiarbete oavsett vilket tema
klienten kommer med. Självkänslan, upplevelsen av den man är finns alltid med i allt man
5

gör. Ett område som är väldigt aktuellt i dagens samhälle är utbrändhet som drabbar många. I
förebyggande syfte och i behandling av sådana problem är kunskap om hur man kan arbeta
med att stärka självkänslan av stort värde. Det ger att man har möjlighet att utveckla sin
förmåga att känna vad man behöver och kunna ta hand om sig själv och sätta de gränser man
behöver innan man har kört slut på sina krafter.
Eftersom jag har själv har gått gestaltpsykoterapeututbildningen har jag hela tiden under
uppsatsarbetet behövt vara uppmärksam på att sätta mina egna erfarenheter ”inom parentes”.
Både under intervjuerna och skrivarbetet har det varit viktigt, för att jag skulle kunna hålla
mig öppen för informanternas upplevelser och för det material jag har fått genom intervjuerna
och inte blanda ihop det med mina egna upplevelser.
Bakgrund
Självkänsla innebär självkännedom. Det handlar om vem man är, hur man upplever sig och
förstår sig på sig själv.
Ordet självförtroende som ligger nära i betydelse, handlar mer om det man gör, sin
uppfattning om sin förmåga att genomföra det man vill och behöver. Självförtroendet och
självkänslan hänger ihop och påverkar varandra. Är man bra på att genomföra saker, påverkar
det känslan av vem man är. Självkänsla ligger dock på ett djupare plan. Vem är man när man
inte genomför någonting påtagligt? Hur upplever man sitt värde om man till exempel är
skadad och inte kan yrkesarbeta? Är det vissa kriterier som man måste uppnå för att vara en
värdefull person? Då hamnar man på ett plan som rör människovärde och respekt för livet
självt och det hör ihop med självkänslan.
Svenska Akademins ordbok definierar ordet självkänsla respektive självförtroende så här:
Självkänsla: känsla som gäller den kännande själv (hans egenskaper l. tillstånd o. d.); (känsla
som innesluter) medvetande om det egna jaget (jfr -medvetande, sbst. 1); äv. dels:
självkännedom (se d. o. 1). dels: vitalförnimmelse; i filosofiskt fackspr. med begreppet
avgränsat l. modifierat på olika sätt; numera företrädesvis (psykol.): idiopatisk känsla
(motsatt: altruistisk känsla).
Självkänsla: som tyder på att l. bär vittne om egen kunskap l. förtrogenhet
Alla som jag har pratat med under och efter gestaltterapeututbildningen menar att det har varit
6

en omvälvande utbildning och att det aldrig går att gå tillbaka till hur livet var innan.
Utbildningen har förändrat livet. Och på ett helt annat sätt än andra utbildningar har gjort, det
är alla jag pratat med överens om. Andra utbildningar har gett nya kunskaper och på så sätt i
och för sig påverkat självkänslan genom att det gjort att man känt att man har förmåga att lära
mig nytt och den nya kunskapen kan ha gett bättre självförtroende, att man har erövrat mer
kunskap. Men gestaltterapeututbildningen har satt spår på djupet.
Det är något man har med sig som är värt att ha gått utbildningen, med all möda, svett, tårar
och skratt. Bara att gå utbildningen då när den pågick var en fantastisk erfarenhet, med nära
möten med andra människor och med sig själv, på inre plan som man tidigare inte har varit så
medveten om. Det handlar om hur man upplever världen och sig själv i den. Sin självkänsla.
Gestaltterapeututbildningen har förändrat synen på livet, känslan av hur det är att leva och
vara tillsammans med andra människor. Men vad är det som har hänt? Vad är det som lever
kvar i dem som har gått utbildningen?
Jag har känt en nyfikenhet på hur andra upplever vad de har fått med sig från utbildningen.
Jag har flera gånger hört människor uttrycka att gestaltterapeututbildningen har betytt mycket,
varit avgörande för hur de har det i livet, oavsett vad de sedan arbetar med. Det har gjort att
jag har velat undersöka saken närmare, vad är det andra som har gått
gestaltterapeututbildningen upplever att de har med sig som har påverkat deras känsla för sig
själv i världen.
Jag har valt att fokusera på självkänsla i betydelse självkännedom och vitalförnimmelse. Det
senare ordet tar jag till mig från ordbokens definition sedan jag slagit upp ordet på grund av
den här uppsatsen. Jag hade inte tänkt på det begreppet tidigare, men jag tycker att det
beskriver väl det som händer med utökad självkänsla, att det blir en känsla av starkare vitalitet
när man upptäcker och lär känna fler sidor hos sig själv.
Jag kommer att också att ta upp något annorlunda definitioner på självkänsla, som andra har
beskrivit den.
Samma terapi och processande som i gestaltpsykoterapeututbildningen får man erfara som
klient hos en gestaltpsykoterapeut, förutom det yrkesinriktade förstås, som till exempel
7

klienthandledning och skrivarbeten. Så även för en eventuell blivande klient kan den här
uppsatsen ge en inblick i vad gestaltpsykoterapi är för något.
Jag har intervjuat fyra kvinnor och en man. Valet av informanter har skett genom att jag valt
människor jag kommit att tänka på, som jag kände till att de gått gestaltterapeututbildningen.
Kriteriet har varit att de inte skulle stå nära mig personligen.
Jag har berättat om mina tankar om självkänsla, vad jag tycker är intressant med det. I
teoriavsnittet tar jag upp tidigare forskning, teori och olika aspekter av självkänsla. Jag ägnar
stort utrymme åt gestaltteori, eftersom det är gestaltterapeututbildningens påverkan som jag
undersöker. Därefter beskriver jag de metoder jag har använt mig av, som är det
fenomenologiska förhållningssättet och EPP-metoden. Efter det berättar jag om urvalet och
hur datainsamlingen gått till. I nästa avsnitt tar jag upp etiska aspekter av mitt arbete som är
en viktig del då det förstås är känsligt material att få ta del av andras djupt personliga
upplevelser och använda det i ett uppsatsarbete. Därefter går jag in på resultatet där jag visar
vilka punkter som har framkommit som viktiga för påverkan på självkänslan och diskuterar
sedan materialet i förhållande till teori och annan forskning. Konklusionen avslutar med en
sammanfattning av vad jag har kommit fram till.
Jag använder omväxlande orden gestaltterapi och gestaltpsykoterapi utan att göra någon
skillnad på dess två uttryck, då båda används. Från början när gestaltterapin kom till Sverige,
på 70-talet, användes endast ordet gestaltterapi. Under senare år, från ca andra hälften av 90-
talet, då utbildningen har utvecklats till en fyraårig akademisk utbildning, har ordet
gestaltpsykoterapi använts alltmer.
Teoriska begrepp och perspektiv
Självkänsla i öst och väst
M Johnson (2003) menar att man i öst är mer självkritisk i sin inställning till sig själv när det
gäller att utveckla sin självkänsla, medan man i väst är självexpansiv. Hon menar att
attityderna speglar de samhällssystem från vilka de härstammar. Den östliga inställningen
visar på ett samberoende som kommer från buddhismens medlidandeideal och konfuciansk
rollanpassning. I väst betonar man individens oberoende och rationellt tänkande. Attityderna
bidrar till att upprätthålla det system som ett samhälle vill ha som grund.
8

Enligt Johnson ser en amerikan gärna orsaken till sina framgångar i sin egen talang och lägger
misslyckanden på yttre omständigheter. Att jämföra sig med mindre lyckligt lottade personer
gör att man kan känna sig framgångsrik. Västerlänningar tar hellre till sig positiva omdömen
om sig själv än negativa, enligt Johnson (2003).
För en österlänning skulle inte den västerländska taktiken bidra till att utveckla personens
självkänsla. Här förklaras i stället en personlig framgång med att gruppen lyckats bra, och
misslyckanden ses som brist i den egna förmågan. Här tar man mer till sig negativ
information om sig själv än positiv. Det handlar det inte om negativt självutplånande att ta på
sig skulden för misslyckanden, utan man ser det som att det är en möjlighet att förbättra en
prestation och därmed förstärka känslan av gemenskap i gruppen och därmed stärka
självkänslan. I ett sådant samhälle främjas relationer, medan det i väst är individen som
främjas (Johnson 2003).
Självkänslans existentiella betydelse
M Johnson (2003) skriver om självkänslans existentiella betydelse och att det kräver livsmod
att ansvara för sin egen utveckling. Hon menar att självkänslan, tilliten och den inre kraften
växer i takt med varje val vi helt och fullt tar ansvar för. Johnson tar upp några viktiga punkter
hon har hittat hos existentiella psykologer. Punkterna nedan tar hon upp som viktiga för
utvecklingen av självkänslan.
Autentiskt själv och autentiskt möte.
Det innebär i korthet att ha en hållning till möten med andra som är genuin, ursprunglig och
förutsättningslös. Det innebär en öppenhet, nyfikenhet och närvaro i mötet. Ansvar och
respekt för sig själv och andra är viktiga delar. Att ha ett autentiskt själv framkommer också i
mina intervjuer att det är viktigt för självkänslan. Och omvänt, god självkänsla bäddar för ett
autentiskt själv, menar jag. I gestaltterapin ligger existentialismen och det dialogiska
förhållningssättet till grund för ett autentiskt liv och förhållningssätt. När man har förmåga att
känna efter i sig själv vad som är riktigt för en själv, tar ansvar för vad man behöver och sitt
förhållningssätt och möter omgivningen med öppenhet, då har man ett autentiskt
förhållningssätt.
9

Kroppsmedvetenhet
Känslan av sig själv som en helhet är viktig, att alla delar av kroppen är jag, skriver Johnson
(2003). Man behöver använda sina kroppsförnimmelser som instrument för att känna sig själv
och sina behov, vilket framgår in min text från intervjuerna.
Leva nu
Det handlar om att uppleva de små tingen och vad som är just nu. Den närvarande stunden
inbegriper även det förflutna och framtiden och det räcker därför att för människan att
fokusera.
Att "leva nu" handlar om att kunna vara närvarande i det som är just i stunden och det är
grundläggande i gestaltterapiarbete att arbeta med att utveckla den förmågan.
Ta ansvar
Det är viktigt att vi tar ansvar för oss själva fullt ut. Vi väljer vår attityd och våra handlingar
och det fungerar inte att skylla på omgivningen.
Att ta ansvar för sig själv och sina behov framkommer också i mitt material som viktigt, och
det handlar också om att göra genuint egna val, oavsett vad andra anser. Där ingår att ta
risker.
Ta risker
Genuin självkänsla mår bra av att man tar risker, vågar satsa på det man verkligen känner är
viktigt och meningsfullt.
Göra genuint egna val
Vi behöver göra val som är baserade på genuint egna värderingar.
Vara ensam
Det är viktigt att utveckla en relation till sig själv. Det innebär att relationerna till andra blir
rikare eftersom de bygger på ett genuint val till samvaro och inte på så starkt behov av närhet
och bekräftelse, som när man har svårt att klara av att vara själv.
Förstå de egna känslorna
Att förstå våra känslor innebär att vi inte behöver överväldigas av dem. Känslorna får komma
och vi kan förstå vad de säger om oss.
10

Att förstå de egna känslorna och våga uthärda och vara i dem är en viktig punkt i mitt resultat.
Humor
Det är välgörande att kunna skratta åt problemen och åt sig sig själv och inte ta allt på så stort
allvar.
De flesta av punkterna ovan kommer fram i mitt resultat som viktiga för självkänslan. Att
humor skulle vara något som man upplever i gestaltterapeututbildningen som viktigt för
påverkan på självkänslan uttrycks inte av mina informanter. Min egen reflektion är dock att de
flesta nog skulle hålla med om att humor ger något viktigt till helheten, nämligen ett
perspektiv att kunna se sig själv utifrån och kunna skratta åt allt man håller på med och
utsätter sig för när man försöker leva sitt liv på bästa sätt. Min egen erfarenhet är att det har
uppstått många komiska situationer under utbildningsveckorna. Det har blivit många hjärtliga
skratt i samband med att man arbetat med djupgående och svåra känslor.
Aktiv, respektive passiv väg till självkänsla
William James (1890) pratar om två aspekter av självkänsla, en särskild och en generell. Den
första definierar han som att den är ganska obeständig och beror mycket på vad som har hänt
under dagen, hur man har lyckats med saker eller inte lyckats göra det man hade föresatt sig.
Den generella självkänslan i hans terminologi innebär en mer stabil känsla som är mindre
beroende av personens dagsform och som finns med som grundkänsla som personen har för
sig själv. Den första definitionen motsvarar då vad jag menar med självförtroende och den
senare skulle jag kalla självkänsla.
William James såg människans väg till ökad självkänsla som en aktiv väg. Han ansåg att
människans självkänsla bestäms av allt hon kan se som en del av sig själv - utseende,
kompetens, familj och egendom. Så fort något av dessa attribut hos personen blir hotat blir
också känslan av självvärde hotad. Han menade att allt det som personen inte har valt som
måttstock för sitt värde inte är viktiga för självkänslan. Exempel som ges är om en person inte
har hängt upp sin självkänsla på sitt utseende, så hotar inte åldrandet självkänslan speciellt
mycket. Om personen har valt egendom som måttstock för självkänslan och måste byta sin
sportbil mot till exempel en gammal Volkswagen kan självkänslan bli omskakad.
James tog fram kvoten självkänsla = förmåga/ambition, som har haft stor betydelse för
11

utvecklingen av självpsykologin. Den innebär att självkänsla uppnådd genom framgång är ett
relativt begrepp. Han menade att det behövs en realistisk anpassning av ambition till
förmågan. Att lägga ribban för högt så att man inte når målet ger ingen utökad självkänsla. Att
satsa för lågt ger inte heller någon utveckling av självkänslan. Ytterligare en faktor är starkt
bidragande till lösningen, och det är individens egen bedömning av hur man lyckats realisera
en ambition.
Mead (1934) var inne på synen om människan som passiv mottagare av självkänsla, beroende
av andras omdöme om henne. Han menade att vår syn på oss själva formas i en social process.
Han menade att individen tar till sig positiva och negativa bedömingar från omgivningen och
lägger dem till sin självbild. Karen Horney (1945) stod för en annan linje som hämtade
kunskap från kliniska observationer av barn och vuxna. För bland andra henne stod det klart
att framgång och andras beundran inte garanterar självkänsla och inre välbefinnande.
Exempel är tv-kändisar, framgångsrika musiker med mera, som lever självdestruktivt och är
depressiva.
Freud (1914) var föregångare till att se god självkänsla som ett resultat av en gynnsam tidig
utveckling. Melanie Klein (1992) och Heinz Kohut (1986) menade att det viktigaste för
utvecklingen av god självkänsla hos en person, är vårdarens ovillkorliga kärlek och lyhördhet
för barnets behov. Får barnet med sig det från det är litet, finns självkänslan med som en
trygghet i livet. Att få känna sig älskad för den man är, då duger man oavsett situationen.
Daniel Stern (2000) menar att differentieringen mellan själv och annan börjar redan vid
födelsen eller till och med tidigare och fortsätter sedan kontinuerligt. Han menar därför att
spädbarnets viktigaste uppgift vad gäller utvecklingen är den att knyta an till andra, alltså ett
ökande relaterande.
Gestaltteori
Eftersom det är en gestaltterapeututbildning som mina informanter är utbildade i och det är
upplevelsen från den jag vill undersöka, så kommer jag att beskriva stora delar av
gestaltteorin.
Frederick S Perls är den person som främst förknippas med gestaltterapi. Men även andra,
bland andra hans fru, Laura Perls, var med och utvecklade gestaltterapin i USA på 1940-50
12

talen. Perls var från början psykoanalytiker men tog avstånd från den läran på grund av dess
determinism. Han tog i stället till sig gestaltpsykologin, fenomenologin och existentialismen,
och såg människan som ett dynamiskt, självreglerande väsen med medfödd förmåga att känna
sina behov och leva i meningsfull kontakt med sin omgivning (Hostrup 2002).
Självet
Med självet menar man i gestaltterapi den vid varje tidpunkt giltiga känslan av att vara en
bestämd person (Hostrup 2002). Självet är alltså inte en kärna i personen som är lika hela
tiden.
Perls, Hefferline och Goodman (1994) menar att självet är självregleringssystemet.
Självregleringen är den process som ser till att vi kan upprätthålla en form av jämviktstillstånd
fysiskt och psykiskt (Hostrup, 2002). De problem som personen upplever ses som störningar i
självregleringsprocessen och det är där man med gestaltterapi kan gripa in och arbeta för
förändring. Perls, Hefferline och Goodman (1994, s. 11) beskriver psykisk hälsa: ”It is a
matter of the identifications and alienations of the self: If a man identifies with his forming
self, does not inhibit his own creative excitement and reaching toward the coming solution;
and conversely, if he alienates what is not originally his own and therefore cannot be vitally
interesting, but rather disrupts the figure/background, then he is psychologically healthy, for
he is exercising his best power and will do so the best he can in the difficult circumstances of
the world.” Perls (1951) menade att det enda sättet att studera hur människan fungerar i sin
omgivning är att studera vad som sker vid kontaktgränsen mellan individen och hans
omgivning. Det är här man kan märka våra tankar, vårt agerande, och våra känslor, som är
vårt sätt att experimentera med och möta det som händer vid kontaktgränsen. Och det är här
självet uppstår och kan utvecklas, i kontakt med omgivningen.
Självstöd
Självstöd är en funktion av självet som återverkar på självet och stärker det ytterligare
(Hostrup 2002). Det bästa självstödet är att kunna identifiera sig med sin egen upplevelse. Det
innebär att acceptera sig själv med den känsla man har i stunden. Om vi i stället tänker att vi
känner fel och anklagar oss själva och inte tycker att vi borde vara arga, sårade med mera, så
kommer vi att undvika att uppmärksamma sådana känslor och förlorar därmed vår
medvetenhet om våra resurser (Resnick 1990). Hur man relaterar till sin kropps signalerar är
grundläggande och betyder mycket för självstödet. Om man inte tillgodoser sina behov av
sömn, mat och annat är det svårt att känna stöd (Clarkson).
13

Dialog
Det dialogiska förhållningssättet innebär ett utforskande av det som finns och sker mellan
människor. De två främsta attityderna till hur människor kan förhålla sig till varandra kan
beskrivas som Jag – Du och Jag – Det. Jag - Du-upplevelsen innebär att man är helt
närvarande i stunden och upplever den andre med sina sinnen, utan mycket egenintresse eller
mål. Det är en upplevelse av att på djupet uppskatta förhållandet till den personen. Jag – Detinställningen
handlar om att man har ett mål med kontakten. Den första handlar om att höra
samman och den andra innebär separation. Båda är viktiga och vi rör oss mellan dessa två
(Hycner, 1995). En människas själv växer inte främst genom att man utvecklar sin relation till
sig själv, utan i relation till andra, människor emellan (Buber, 1965). Vi söker hela tiden efter
att hitta balanspunkten mellan upplevelsen av att vara separata, avskilda från andra människor
och vårt behov av samhörighet. Det är den kreativa spänningen mellan dessa två som ger ett
friskt liv, menar Hycner (1995). ”Man is not to be seen through, but to be perceived even
more completely in his openness and his hiddenness and the relation of the two to each other”
(Buber, 1957, s. 227). Grundinställningen i det dialogiska förhållningssättet är att basen för
vår existens är att vi alltid är i relation till vår omgivning, vi hör ihop och påverkar varandra.
Det här motsäger inte att vi är unika, utan allas unikhet framträder och hyllas inom det
relationella. I det dialogiska förhållningssättet ingår att den man möter blir bekräftad och
mottagen med hela sin person. Den här bekräftelsen kräver i Jag – Du-förhållandet att man
träder in i den andres fenomenologiska värld utan att döma, och att man fortfarande är kvar
förankrad i sitt egen person. Det kan då uppstå ett genuint möte (Hycner 1995). Det är bara i
kontexten av ett autentiskt förhållande som individens unikhet kan bli helt erkänd. I
erkännandet och accepterandet av vem man är, kan förändring bli möjlig (Clarkson, 1999).
Existentialismen
Existentialismen är en grundpelare inom gestaltterapin. Det innebär bland annat att man anser
att existensen inte har något innehåll i sig själv, utan det är vi människor som skapar vårt
innehåll i tillvaron. I gestaltterapin tittar man alltså på hur man bär sig åt för att skapa mening.
Människor är inte passiva och bara utsatta för tillvaron, utan anses i gestaltterapi vara aktiva
och skapande. Det ger också möjlighet att titta på och förändra hur man skapar sitt liv
(Hostrup 2002). Med medvetenhet om hur vi skapar vårt liv blir det möjligt att aktivt ta ansvar
– att svara an. Det innebär att ju mer man blir medveten om vem man är och vad man jag gör i
14

varje stund, desto mer förmåga och frihet har man att välja sitt förhållningssätt gentemot
omvärlden (Clarkson 1999).
Alla fria val är, enligt existentialismen, val under ansvar för alla människor och omgivningen.
Det innebär att det är vi själva som har ansvar för vårt liv och hur vi förhåller oss till vår
omvärld. Vi kan inte skylla på andra. Det är också väsentligt att inse sin begränsning, att vi
lever just nu och vi kommer att dö. Vi vet bara inte när. När vi inser det, påverkar det vårt liv.
Vi måste ta ställning till hur vi vill leva, oengagerat eller inställda på att ta vara på våra
stunder. Insikten om vår dödlighet påminner oss om att vi är ensamma. Vi lever ensamma och
kommer att dö ensamma. Även om vi har människor omkring oss som står oss nära, så
existerar vi själva ensamma som separata individer. Samtidigt är vi beroende av vår
omgivning. Allt detta framkallar existentiell ångest hos människan och det uppmuntrar man i
gestaltterapi, för det är då man ser sitt ansvar och sina möjligheter att påverka sitt liv. Och att
vi påverkar vårt liv varken vi vill det eller ej. Att förhålla sig passivt är också att påverka sitt
liv (Hostrup, 2002).
Gestaltpsykologi
Gestaltpsykologin är den teoretiska ramen till gestaltterapin. Den undersöker processen hur
det går till när människor upplever och organiserar sina sinnesintryck i helhetsbilder med en
bestämd mening. När man kan förstå hur processen går till blir det också möjligt att själv
påverka dessa processer. (Hostrup, 2002).
Fenomenologi
Kärnan i fenomenologin är att man inte kan komma ”sanningen” närmare än i upplevelsen.
Fenomenologin studerar fenomenen så som de upplevs. Inställningen är att vi ska lära oss att
se de yttre tingen, vårt inre liv och strömmen av olika tillstånd som fakta och utan att döma
(Hostrup, 2002)
Fältteori
Fältteorin visar att det är omöjligt att förstå en person annat än i det sammanhang som hon är
en del av (Clarkson 1999). I gestaltterapin innebär det här ett undersökande av klientens inre
värld, omgivning och de ständiga förändringarna däremellan. I sådana dynamiska system eller
helheter påverkar en förändring i någon enskild del hela systemet (Joyce, P. & Sills, C. 2002).
15

Kontaktcykeln
Kontaktcykeln innebär en beskrivning av processen hur vi går in i och ur kontakt med vår
omgivning. Kontaktcykeln, eller energicirkeln, enligt gestaltterapin, innebär följande process:
man märker att man behöver något. Man blir medveten om vad man behöver, till exempel att
ett socialt eller biologiskt behov uppstår. Man mobiliserar energi för att agera. Man agerar.
Man kommer i kontakt vilket innebär att man gör det man behöver göra. Man blir mättad och
tillfreds av kontakten. Man drar mig tillbaka. Gestalten är avslutad. Behovet som man har
uppmärksammat är tillfredsställt och tar inte längre uppmärksamhet (Clarkson, 1999).
Kontaktstilar eller försvar
Det finns flera psykologiska mekanismer med vilka vi kan hindra oss själva att tillfredsställa
våra behov och hindra kontakten med oss själva och vår omgivning. De ses i gestaltterapi som
självreglerande handlingar och fungerar också som försvar i kontakten med omgivningen.
Dessa mekanismer är skadliga när de används omedvetet och förhindrar meningsfull
integration av behov och erfarenheter. De kan också innebära ett hälsosamt och användbart
sätt att förhålla sig när de används medvetet. Att undersöka dessa kontaktstilar i gestaltterapi
innebär att man kan undersöka och arbeta med strukturen på ett neurotiskt beteende
(Clarkson, 1999).
Konfluens är ett sätt att göra sig omedveten om den aktuella situationen och att hålla fast vid
något som man har upplevt som positivt (Perls, Hefferline & Goodman, 1994). Det kan
handla om två personer i en relation som kommer samman i en gemensam känsla och utan att
uppleva gränsen mellan sig, att de är olika. De uppträder sinsemellan som att de skulle vara en
person och allt som kan tydliggöra gränsen mellan dem upplevs som ett hot mot förhållandet.
Viss konfluens i ett förhållande kan vara positiv, till exempel för empatisk förståelse av en
partners upplevelse. Permanent upplevelse av sammansmältning med den andre leder dock till
förlust av känslan av själv och förlust av givande kontakt med den andre (Clarkson, 1999).
Projektion innebär bland annat att man inte förmår kännas vid sidor av sin personlighet som
delar av sig själv och i stället lägger över dem på andra. Det här hindrar personen att helt
känna vad han behöver för att tillfredsställa ett behov (Clarkson 1999). Man kan uppleva
känslan av ett behov som fristående från sig själv och se det som något som ”finns i luften”.
Om man inte förmår identifiera den här känslan som sin egen utan utgår från att det kommer
från den andre, kan det uppstå stora misstag i förhållande till människor i omgivningen (Perls,
16

Hefferline & Goodman, 1994). När vi är förälskade och ser vår partners fantastiska sidor,
kommer vi i kontakt med oupptäckta delar av oss själva. Likaså när vi skapar använder vi
också vår förmåga att projicera (Hostrup 2002).
Introjektion handlar om att man tar in åsikter och attityder från andra som sanna, utan att man
ifrågasätter om de stämmer för en själv. När man regelmässigt och utan att reflektera gör
detta, kommer man att få bristande förmåga att känna inom sig själv vad man behöver och
kunna möta sina behov (Clarkson 1999). För en person som vanemässigt introjicerar innebär
det att han inte kan identifiera sig med sina egna behov och känslor, utan kommer att
identifiera sig med omvärldens sätt att vara. Det för med sig att han kommer att ha en ytlig
attityd till omgivningen (Perls, Hefferline & Goodman, 1994). Den positiva aspekten av
introjektion är att kunna lära sig saker från andra om sociala regler och tillgodogöra sig
skolundervisning, med mera (Joyce, P. & Sills, C. 2002)
Retroflektion innebär att göra mot sig själv i stället för att göra det mot den omgivningen. I
stället för att göra en aggressiv handling mot till exempel en sårande förälder, vänder man
impulsen mot sig själv och lever med en inåtriktad fientlighet när man retroflekterar (Clarkson
1999). Den positiva sidan av retroflektion kan innebära en medveten självkontroll som kan
behövas i en svår situation. Det är att kunna gå tillbaka till sig själv för att tänka igenom en
sak ytterligare innan man agerar (Perls, Hefferline & Goodman, 1994).
Deflektion är en process där man inte tar in det som kommer från den andre. Det ignoreras för
att det inte upplevs. Meningen är att skydda självet från vissa upplevelser. Den osunda
deflektionen stänger därmed ute omvärlden och hindrar självet från att utvecklas i kontakten
med andra. Den positiva sidan av deflektion är att kunna stänga ute oönskad kontakt och
skydda sig vid jobbiga situationer (Hostrup 2002).
Egotism som vanemässig kontaktstil karaktäriseras av en överdriven upptagenhet av egna
tankar, känslor och effekt på andra (Joyce, P. & Sills, C. 2002). Det handlar om omsorg om
och upptagenhet av sina egna gränser och sin identitet. Mindre uppmärksamhet ges till
omgivningen. Egotism kan behövas i processer som kräver lång mognadstid och för att
undvika för tidigt engagemang i något man inte är redo för (Perls, Hefferline & Goodman,
1994).
17

Gestaltforskning
Gestaltterapi har visat sig effektiv på bland annat skolelever som varit stökiga och haft det
svårt i skolan. Efter att de hade genomgått gestaltterapi under fem månader, visade de en
signifikant ökad förmåga till ansvar för sina känslor och handlingar. Detta ledde i sin tur till
förbättrade skolresultat (Felton & Davidson, 1973). Föräldrar som genomgick gestaltterapi för
att arbeta med sitt förhållningssätt gentemot sina barn, förbättrade sitt föräldraskap bland
annat genom att bli mer inkännande och kunna se sina barn som de individer de är, jämfört
med en kontrollgrupp som inte genomgick gestaltterapi (Little, 1986). Gamla människor,
mellan sextioåtta och åttiotvå år, som gick i gestaltterapi uppvisade en förbättrad förmåga att
återuppta förlorade kontakter med andra människor och kunde uppnå mer socialt integrerade
liv (Petzold, 1979).
Sammanfattning
Viktigt för vår förmåga att utveckla vår självkänsla är att vi inser vårt ansvar för vårt liv, kan
stå för våra val och ser att vi väljer vårt förhållningssätt i varje situation. I mötet med
omvärlden behöver vi ha en öppen hållning för att kunna möta andra på ett sätt som är genuint
och förutsättningslöst och se varje stund som den är och därmed kunna utvecklas i mötet med
andra. Känslan av sig själv som en helhet, där man tar såväl kroppsförnimmelser som tankar
på allvar för att kunna känna sig själv och sina behov, innebär att man identifierar sig med sig
själv och kan göra val som är baserade på egna värderingar, vilket är avgörande för
självkänslan.
Hur man blir bemött av andra påverkar känslan av vem man är. Att bli beundrad räcker inte
för att man ska få en god självkänsla, eftersom det hamnar på ytan. Att bli mottagen och
bekräftad med hela den person man är däremot stärker självkänslan. Här har
föräldrarna/vårdnadshavarna en viktig roll, genom att ge ovillkorlig kärlek och vara lyhörda
för barnets behov, för att ge barnet en god självkänsla.
Människans självkänsla utvecklas inte främst genom kontakt med sig själv, utan i kontakt
med andra. Efersom vi inte alltid får med oss allt vi behöver från barndomen är det gott att vi
har förmåga att knyta an och utveckla vår förmåga till goda relationer hela livet. Utmaningen
är att balansera mellan vårt behov av att vara separata, avskilda från andra människor och vårt
behov av samhörighet.
18

Metod
Mot bakgrund av vad jag har kommit fram till i sammanfattningen vill jag utforska hur
gestaltterapeututbildningen påverkar självkänslan. En annan möjlig forskningsfråga hade varit
”Hur har gestaltterapeututbildningen påverkat livet?”. Följdfrågor hade kunnat handla om hur
informanterna märkte den påverkan och vid vilka tillfällen. Den frågan hade dock blivit för
vid och det hade varit svårt att urskilja vad som var påverkan från gestaltterapeututbildningen
och vad annat som påverkade. Att be informanterna berätta om ”Vad upplevde du var det
viktigaste du fick med dig från gestaltterapeututbildningen?” tänkte jag mig som en möjlig
fråga. Det är en fråga som vänder sig främst till intellektet och ger svar efter en del eftertanke.
Det hade varit en möjlighet men hade nog inte gett så fylliga svar. Jag bad i stället mina
informanter berätta om en viktig händelse/viktiga händelser som de kom ihåg från
gestaltterapeututbildningen. Den uppmaningen gav respons utifrån hela personen, det vill
säga, den väckte känslor, tankar och minnen på ett sätt som gjorde att informanten berättade
målande och delgav sin upplevelse.
Min forskningsfråga lyder ”Vad i gestaltterapeututbildningen har påverkat självkänslan?”
Meningen med min uppsats är att utforska fenomenet påverkan på självkänslan. Jag vill förstå
upplevelsen hos dem som har gått gestaltterapeututbildningen. Genom att intervjua flera
personer om någon viktig händelse som de har upplevt på gestaltterapeututbildningen kom jag
fram till fem gemensamma punkter för vad som påverkar självkänslan.
Forskningsmetoden fenomenologi är en kvalitativ metod och studerar hur människor ser på
sin värld, hur vi skapar vår upplevelse av den. Den passar därför bra för mig att använda för
min forskningsuppsats.
Fenomenologi
Edmund Husserl, som var filosof och matematiker, grundade den fenomenlogiska rörelsen.
Han menade att vi måste bryta med vår tro på yttervärldens existens för att i stället reflektera
över hur vi upplever fenomenet, världen, genom medvetandet. Den fenomenologiska ansatsen
är kvalitativ och beskrivande. Den vill besvara frågan vad något är och hur det sker (Karlsson,
1999). Kärnan i fenomenologin är att det går inte att komma ”sanningen” närmare än i
upplevelsen. Som vetenskaplig metod undersöker man upplevelsen som den är, alltså som den
visar sig för oss. Den vill lära oss att se både de yttre tingen och det inre livet och våra
funktioner som fakta, utan att döma (Hostrup 2002).
19

När man gör en fenomenologisk undersökning behöver man vara medveten om sina egna
tankar och kunskaper om ämnet och se till att lägga sin förförståelse åt sidan (bracket), för att
inte färga materialet med det man redan har med sig. Det är inte minst viktigt i mitt fall med
ämnet jag skriver om, eftersom jag själv har gått gestaltterapeututbildningen och har med mig
mina egna upplevelser och tankar om det jag varit med om på utbildningen.
EPP-metoden
EPP-metoden (Empirical Phenomenological Psychological Method) är den metod jag har
använt. Den innebär bland annat att forskaren inte ifrågasätter giltigheten i det som beskrivs,
utan undersöker hur informanten ger mening åt den stund hon beskriver. Som forskare
försökte jag vara så öppen som möjligt för vad som trädde fram i texten, och lägga mina egna
erfarenheter från gestaltterapeututbildningen åt sidan. Men naturligtvis finns mina
erfarenheter och kunskaper ändå med i arbetet. Och det är där tolkningen växer fram, mellan
den starka intentionen att vara öppen för det informanten berättat och forskarens förförståelse,
enligt Karlsson (1999).
Genom att texten läses många gånger träder saker fram som inte var uppenbara vid den första
genomläsningen. Utan mitt ”bracketing”, psykologisk reduktion (Karlsson, 1999), av min
förförståelse skulle jag ha svårt att upptäcka meningen som informanten ger den beskrivna
händelsen.
EPP-analysen innebär fem steg:
Steg ett innebär att forskaren läser igenom protokollen flera gånger för att få en uppfattning
om helheten. Forskaren använder sin empatiska förmåga (FEF).
Steg två innebär att texten i protokollen delas in i meningsenheter för att göra tydligt vad det
är informanten säger, att lyfta fram varje mening i det hon uttrycker. En meningsenhet kan
bestå av en eller flera meningar eller ett ord, det som i sig uttrycker en mening.
Steg tre innebär att forskaren omvandlar informantens ord till ett mer allmänt uttryck för det
informanten sagt. Det här steget innebär en viss tolkning av forskaren då hon lyfter fram det
hon uppfattar som den underliggande meningen i det informanten berättar (FIF).
20

Ex nedan, den vänstra kolumnen visar de ord som informanten använder. Den högra sidan är
texten omgjord till meningsenhet.
Det var någon där jag kunde
känna tillit till. Nu använder jag
ordet tillit för det var det som det
innebar… Ja, tillit skulle jag nog
säga.
ME
6
I upptäckte att det var en person i gruppen som hon
kunde känna tillit till och det betydde mycket för
henne att hon kände det.
Steg fyra innebär att alla ME i ett protokoll skrivs om till en sammanhängande text. Den
beskriver då på ett neutralt språk vad och hur det undersökta fenomenet är. Texten har blivit
syntetiserad till situerade strukturer.
Steg fem innebär att forskaren jämför de situerade strukturerna och letar efter vad som träder
fram som är gemensamma kännetecken i de olika protokollen, konstituenter. Det som man
får fram blir en beskrivning av fenomenet.
Forskaren återgår kontinuerligt under analysprocessen till de ursprungliga protokollen för att
se till att han inte missar vad det är informanten beskriver. Det som framträder vid den första
genomläsningen kan senare i processen få en lite annan innebörd när annat senare träder fram
som viktigt, efter flera genomläsningar.
Karlsson beskriver två förståelseformer som man använder sig av i EPP-metoden, forskarens
empatiska förståelse (FEF) och forskarens interpretativa förståelse (FIF). När man läser
igenom transcriptet från intervjun är det FEF som man använder för att känna in informantens
ursprunliga upplevande (IU).
Forskarens interpretativa förmåga (FIF) används för att få fram meningsstrukturen i det
informanten förmedlar och det unika i intervjumaterialet lämnas då åt sidan.
Urval
Materialet som används i det här fallet är informanters berättelser om viktiga upplevelser från
gestaltterapeututbildningen. Materialet har jag samlat in genom intervjuer. Jag har intervjuat
21

fyra kvinnor och en man. De som jag intervjuade gick ut gestaltterapeututbildningen 2002 –
2005.
Datainsamling
Datainsamlingen gjordes genom att jag träffade informanterna och intervjuade dem. Jag
spelade in intervjuerna på mp3-spelare och de tog ca trettio-fyrtio minuter vardera.
Informanterna valde var vi skulle träffas
Jag bad informanterna berätta om en viktig händelse, eller flera viktiga händelser om de ville,
som de hade med sig från gestaltterapeututbildningen.
Efter varje intervju lyssnade jag igenom den och skrev ner ord för ord vad som hade sagts.
Transcriberingen i sig var värdefull som ett första mödosamt möte med innehållet i intervjun.
Informanterna är i resultatsdelen numrerade utifrån vem jag intervjuade först, nummer ett, och
så vidare.
Validitet och reliabilitet
Validitet: mäter jag det som jag ska mäta? Jag har kommit fram till viktiga punkter som har
påverkat informanternas självkänsla. Genom att beskriva vad informanterna har upplevt
framkommer det att de har utvecklat sin självkännedom och därmed självkänslan genom det
som jag tar upp som gemensamma kännetecken. Undersökningen visar att informanterna har
genom sin utbildning och sina erfarenheter och upplevelser från gestaltterapeututbildningen
med sig instrument att också fortsätta vara nyfikna på att upptäcka mer om sig själva i relation
till omgivningen och därmed utveckla sin självkänsla alltmer. Jag har fått fram information
om vad som har påverkat självkänslan på gestaltterapeututbildningen. Jag har utsatt mina
tolkningar för granskning och diskussion i handledningsgruppen bestående av handledaren
och tre andra mastersstudenter.
Reliabilitet: hur bra mäter jag det som jag vill mäta? Det är viktigt att under intervjun ställa
frågor som inte är ledande. Jag har bett informanterna att berätta om en viktig händelse eller
flera viktiga händelser, utifrån hur mycket de själva har velat berätta. De har fått berätta fritt
om sin subjektiva upplevelse. Jag har inte haft någon direkt följdfråga, utan mina
kommentarer under intervjuerna har främst varit ”berätta mera”, för att informanterna skulle
känna sig fria att fortsätta berättandet utifrån sin egen upplevelse.
22

Etiska aspekter
Mina informanter har gått Gestaltakademins fyraåriga gestaltterapeututbildning. En känslig
del i arbetet är att det har funnits en risk att mina informanters identitet skulle kunna bli
avslöjad inför mina studiekamrater och handledare i handledningsgruppen, eftersom
”gestaltvärlden” är relativt liten och de flesta som har gått gestaltterapeututbildningen känner
till varandra på ett eller annat sätt. Jag gjorde mina informanter uppmärksamma på att jag såg
att det fanns en risk att någon av deltagarna i min handledningsgrupp skulle kunna ana vilka
intervjuerna handlade om. De personer som jag intervjuade sa ändå att de var villiga att delta
och att det inte gjorde så mycket om någon skulle känna igen dem från texten.
Jag ringde upp de personer som jag ville intervjua och berättade vad jag ville fråga om och
vad som var min tanke med min frågeställning och vad jag ville ha materialet till. Samtliga
som jag kontaktade tyckte att det var en spännande fråga att fundera kring hur utbildningen
har påverkat och vad det är som sitter kvar långt efteråt. Vi bestämde per telefon tid och
datum för när vi skulle träffas och det blev i samtliga fall några veckor efter vårt
telefonsamtal. Det innebar att de hade tid att tänka och känna efter om de verkligen ville delta
som informant.
På grund av att det är en relativt liten skara människor som är utbildade gestaltterapeuter,
beskriver jag inte närmare mina informanter för att inte riskera att de ska bli igenkända.
De jag intervjuade blev berörda av att berätta om viktiga upplevelser de varit med om på
gestaltterapeututbildningen. Jag blev själv starkt berörd av att få ta del av informanternas
upplevelser. Samtliga fem personer uttryckte att det var givande för dem att få berätta om sina
upplevelser. Några kände att det de berättat om väckte lust att gå in för att medvetet arbeta
vidare med sig själva med det de då varit med om.
Att intervjua människor kan väcka olika känslor hos dem, beroende på ämne, situation, miljö,
kontakten med intervjuaren, måendet hos den som blir intervjuad, med mera. Medvetenhet om
att det kan komma upp känslor som behöver tas om hand vid ett sånt tillfälle är viktig. Vid de
här intervjuerna var det dock lite speciellt, då samtliga var färdigutbildade gestaltterapeuter
med medvetenhet om och träning i att vara uppmärksam på hur de behöver ta hand om sig.
23

Det kunde ha skett genom att de till exempel kunde be om stöd av mig på ett eller annat sätt.
Det gav mig en trygghet. Så här efteråt tänker jag att jag ändå skulle ha frågat informanterna
en tid efter intervjun om hur de hade det, om de hade behövt något från mig på grund av de
känslor som kom upp under intervjun. Samtliga informanter var berörda på ett positivt sätt
efter intervjun och sa på olika sätt att de tyckte att det hade varit givande att prata om det de
hade upplevt under utbildningen.
Som intervjuare behöver jag fundera på mitt kulturella filter, vad jag har med mig som
påverkar hur jag uppfattar informationen. Finns det t ex någon avoghet från mitt håll, som
färgar mitt sätt att ta emot informationen. Kanske finns det en tendens till konfluens mellan
oss, eller från mig, som gör att jag övertolkar det intervjupersonen säger till att stämma
överens med vad jag själv har upplevt eller vill ha fram. I det här fallet, eftersom jag själv är
utbildad gestaltterapeut, behöver jag vara väldigt uppmärksam på min förförståelse, så jag inte
läser in för mycket av mina egna erfarenheter i det informanten berättar. Här tänker jag på
vikten av bandinspelning och transcript som gör att jag kan gå tillbaka till materialet flera
gånger och få mer distans.
Gestaltpsykoterapeututbildningen
Gestaltakademins fyraåriga gestaltpsykoterapeututbildning innebär litteraturstudier,
teoriundervisning, muntliga och skriftliga examinationer, egen individualterapi, grupprocesser
och klientarbete under handledning.
Utbildningen är uppbyggd så att man samlas under cirka en vecka i taget fem gånger per år
och hela utbildningsgruppen bor då tillsammans på internat. Det här innebär att teori
integreras då man i olika övningar går in i processer och upplever gestaltterapi. Mellan
kursveckorna har man egna litteraturstudier och skickar in skriftliga essäer för bedömning av
lärare. De två första åren handlar främst om den personliga utvecklingen hos varje individ.
Under hela utbildningstiden går man i egen terapi, sammanlagt hundratjugo timmar. I slutet
av år två görs en bedömning om personen får gå vidare till år tre direkt. Ibland kan man
behöva göra uppehåll för att arbeta vidare i egen terapi innan man kan gå vidare till år tre, då
man ska börja ta emot egna klienter under handledning. De två sista åren har samma upplägg
som de två första åren, men med fokus på den professionella rollen. Handledning i grupp om
klientarbete genomgås de sista två åren.
24

Resultat
Vad i gestaltterapeututbildningen har påverkat självkänslan?
Fem olika gemensamma kännetecken framträder som viktiga i det som informanterna berättar
om, som man kan uppleva och ha med sig när man har gått gestaltterapeututbildningen och
som handlar om att utveckla sin självkänsla.
1 Att jag kan märka i mig själv vad som är bra för mig, genom att bli uppmärksam
på mina känslor och kroppsliga förnimmelse
2 Att gå in i tankar och känslor och lära känna dem
3 Att få visa sårbara sidor och bli respekterad för dem utan att någon försöker
trösta, förminska och ta bort känslan.
4 Att få höra andras reaktioner på mig själv och därigenom
- ta bort egna fantasier
- uppleva hur jag skapar min upplevelse.
5 Att ta mig själv på allvar
1. Att jag kan märka i mig själv vad som är bra för mig, genom att bli uppmärksam på
mina känslor och kroppsliga förnimmelser.
Inåtriktat arbete, vad om händer i mig.
Att bli medveten om och kunna märka sina kroppsliga förnimmelser i varje situation kommer
fram som en betydande erfarenhet. Det gör att personen kan känna i sig själv hur hon reagerar
på en situation och kan komma fram till hur han/hon vill agera/inte agera, och har för behov.
Har man inte den förmågan är det lätt att förlora sig i omgivningens åsikter och reaktioner,
och då de kan vara väldigt varierande kan det bli svårt att sortera och få fatt i vad som är bäst.
25

Att kunna avgöra inom sig vad som är rätt för en själv, gör att man blir mer självständig i
förhållande till omgivningen och kan stå upp mer för det man tycker är riktigt och för sina
behov, och man kan ge mindre betydelse till hur andra anser att saker ska vara.
Att utveckla förmågan att kunna avgöra inom sig vad man behöver innebär att det går att säga
vad man tycker i ett ämne, utan att behöva lägga ner mycket kraft på att kalkylera vilka risker
det kan innebära i förhållande till andra. När man tar sig själv på allvar genom att ta sig tid att
känna efter vad man behöver, kan man uppleva alltmer trygghet med sig själv. Att gå efter det
som är riktigt för en själv kan ge positiv genklang hos andra. Inte minst kan det ge andra
förtroende och trygghet med en person som är ärlig med sina behov.
Och då fick jag liksom ungefär som att, bekräftat att, det var inte så att jag hade upplevts som
arg, men däremot väldigt tydlig. Och flera hade reagerat på att de tyckte att det var lite så
här ”oj, hon känner ingen, och här står hon och är så där tydlig och tar plats”.
(Informant nummer ett)
Att våga ta risken att stå upp för sig själv inför andra och känna att det bär är en stark
upplevelse. Att man litar på det man känner även när det går emot gängse normer och vad
man tror att de andra tycker, ger en inre växt. Man får ett annat lugn och trygghet om man
känner efter i sig själv, än om man är beroende av att pejla omgivningens reaktioner och
åsikter innan man tar ställning till sina egna behov. Naturligtvis är det fortfarande viktigt med
relationen till omgivningen, men man blir mindre styrd av vad man tror att andra tycker.
Att ta sina känslor och kroppsförnimmelser på allvar, som en del av sig själv, den här
organismen, som signalerar till sig själv hur man har det i världen och vad man behöver är en
viktig förmåga. Det gör att man har kroppen som ett viktigt instrument till sitt förfogande.
Informanter beskriver behov som de märker av och som de tar tag i och upptäcker viktiga
delar i sig själv och det bidrar till växande självkännedom. Genom upptäckande av till
exempel känslan av bristande tillit, kan man undersöka det i gruppen, få upptäcka att man kan
märka inom sig hur man känner när man tittar på en annan människa. Och att det skiftar
beroende på vem man tittar på. Det blir skillnad mot att ha en mer allmän känsla av bristande
tillit och otrygghet med andra, så man inte ser och märker vem och hur den andre är utan lever
mer med egna tankar om hur man tror att andra människor är.
26

Att kunna märka i sig själv hur man har det i en kontakt ger en trygghet. Då man kan släppa
gamla uppfattningar om hur det brukar vara i liknande situationer och pröva i varje kontakt
hur det faktiskt känns i varje stund. Det gör att man kan vara mer öppen och nyfiken på
personen man möter när man inte behöver ha en "hinna" av till exempel bristande tillit av
gammal vana, som står i vägen i varje kontakt.
”Det handlade om att se mig runt i gruppen. Hur jag hade svårt för att känna tillit till någon
överhuvudtaget i gruppen. Då fick jag hjälp av terapeuten att märka av skillnaden i mig. Det
var en hårfin skillnad.”
”Jag fick märka av. Beroende på vem jag tittade på och se hur skillnaden blev i mig. Det var
så himla hårfint. Och det var en väldigt stor upptäckt för mig. Det gick att märka hos mig.”
”För mig blev det mer något slags…Det som kommer nu det är lite ”Ja, just det. Det är ju så
här det är”. Det öppnar en möjlighet för att ta in andra människor”
(informant nummer två)
Jag gick ju upp i alla fall och så presenterade jag och mitt under presentationen, så märkte
jag att jag hade varit helt borta. Jag hade satt på som en autopilot och hade inte varit där i
stunden. Och jag tror inte jag lade märke till det här förrän jag kom ner igen och…Jag vet
inte om det skedde samma dag eller dagen efter men upplevelsen att ”wow, jag var inte där”
(informant nummer tre)
Att kunna undersöka vad som händer och hur man gör när man tappar kontakten med
omgivningen, gör att man sen lättare kan märka när det sker och då gå tillbaka till själv och
vara närvarande i det som händer. När man är närvarande har man tillgång till sig själv och
allt det man är, med tankar och känslor och kan då uppleva och använda sig själv och det blir
en känsla av mycket liv. Det innebär att vara närvarande och kunna njuta av situationer där
man tidigare har känt sig frånvarande.
Att kunna undersöka i sig själv hur man har det med att vara med i gruppen är viktigt. Det är
värdefullt att i övningar få märka inom sig hur man kan avgöra om man känner sig delaktig i
gruppen eller inte. Att ha tankar om att man kanske inte får vara med, kan ge en allmän känsla
av utanförskap, utan att kunna avgöra i varje stund hur man blir mottagen av andra. I
27

utbildningsgruppen kan man undersöka hur man gör för att känna sig utanför. Man
undersöker vad det är man tänker, känner, hur man tolkar omgivningen. Man undersöker vad
det är andra kan se och vad man skickar för signaler till omgivningen om vad man vill, och
vad det är andra gör när man känner sig utanför. Med mer omedvetna tankar och känslor om
att vara utanför, kan det bli mer av fantasier om man får vara med eller inte. Det blir
maktlöshet i det, en uppgivenhet, en generalisering, att så här är det, att man är en person som
aldrig får vara med i gemenskapen.
Och så fick jag då experimentera…Så fick jag pröva att verkligen ställa mig utanför och
känna hur det är, och då upptäckte jag att det var ju inte rätt heller. Det var ju inte där jag
var. Där var jag ju inte. Så fick jag pröva med att sätta mig inne i ringen. På sätt och vis
kunde jag ju, alltså det där är ju komplicerat, för på ett sätt kunde jag ju känna att jag hörde
ju till och…jag behövde ju förankra det också i kroppen.
(Informant nummer fem)
Det är verkningsfullt att ta sig tid och låta insikter sjunka in så det sätter sig i kroppen. Det
blir att ytterligare utveckla att använda sig av kroppens möjligheter att känna och kunna
bedöma situationer, hur jag har det med mig själv och omgivningen och hur jag vill agera,
eller låta blir att agera.
2. Att gå in i tankar och känslor och lära känna dem.
Upptäcka och ta till mig mer av mig själv.
Inåtriktat arbete, vad som händer i mig.
Att lära känna mer av sina sidor, gör att man blir alltmer en tillgång för sig själv.
Känna att känslorna är en del av en själv som man (alltmer) accepterar, även de känslor som
man kanske är mindre förtjust i. Att lära känna sina känslor kan innebära att man inte
identifierar sig med känslan utan kan ha mer distans, kan betrakta sig själv, märka vad det är
som händer, inte förlora sig i känslan.
Att gå in i känslor, kan innebära att man gör gamla erfarenheter medvetna och hur de lever
kvar och påverkar hur man reagerar nu. När man har den medvetenheten med sig kan man se
till att gamla erfarenheter inte bestämmer hur man reagerar på nya situationer som väcker
28

starka känslor. Inte minst viktigt är det positiva det ger att gå in en känsla, och man märker att
det går att stå ut även med svåra känslor.
Att känna hur det känns att släppa kontrollen, är en givande erfarenhet. Att gå in i den känslan
och vara närvarande i att man har ingen kontroll och att det går också att ha det så. Det kan till
och med vara en upplevelse av stark livskänsla, hissnande, om man inte vad saker ska leda
till, men bara lever med i stunden.
Det var så tydligt tillfälle av att få terapi när jag inte visste var jag skulle, bara att jag var på
väg. Det var verkligen att vara i process.
Och det kändes läskigt och starkt. Och jag blev stärkt av att jag vågade det. Men, en av de få
gångerna när jag fullständigt har släppt kontrollen.
(Informant nummer ett)
Erfarenheten av att stanna i känslan av smärta över att känna sig värdelös:
”Men det att komma till utbildningen…jag minns att jag satt i klassen och grät. Och det kom
liksom ingen och tröstade mig ”åh, det går nog bättre nästa gång”. Mer acceptans av hur
jobbigt det måste vara. Att jag fick berätta.”
(Informant nummer tre)
Genom att stanna i en svår känsla kan man känna att man når sin botten. Att få berätta om
orsaken och arbeta med känslan i utbildningsgruppen, kan ge att man får märka att andra kan
respektera, ta emot en och tycka om en även när man känner sig som minst värd det. Det ger
en stor hjälp till att gå in i känslan och verkligen känna på den, undersöka den, lära känna den
och ta till sig att så kan det kännas, utan att hålla känslan ifrån sig och förminska den. Att få
uppleva att man fortfarande är en värdefull person, som man kan tycka om. Det kan ge
upplevelsen av att ha man har nått sin botten och man märker att man överlever även det.
Starka känslor kan vara ovana att visa och dela med andra. Informanterna berättar om känslor
som de levt med länge, och hållit undan för att de känts svåra och ibland även skrämmande att
kännas vid. Dessa har de fått arbeta med under utbildningen.
”…jag fick gå runt i en ring. Först fick jag då sitta och möta…och jag kände hur jag fick tag
29

på de här känslorna… och efter att jag hade fått tag på de här känslorna fick jag gå runt i
den här stora ringen där alla satt då va, alla mina kurskamrater. Så fick jag be då en av de
här som påminde om alltså om min pappa väldigt mycket. Och så fick jag så att säga gå på
honom. Eh, och då kände jag att då blev jag ännu mer arg, alltså det var en ilska som var,
alltså jag blev nästan rädd för mig själv. Det var jätte-jättestarkt då va.”
Eh, vänta ett tag du får trycka i stället, putta honom. Och han for ju liksom som en vante, va.
Och hon sa, vi får väl ta upp en till. Och så tog de upp en till och då fick jag putta, liksom, det
blev inget motstånd heller. Till slut så var det fem personer på golvet, som jag puttade
framför mig. Alltså fem personer, som jag liksom puttade.
Och jag blev…jag var totalt helt slut. Jag var…alltså det kändes som en total mental
rensning. Jag hade inte ont i ryggen, jag hade ingen värk nånstans
(Informant nummer fyra)
Att få gå in en känsla och få utlopp för den och inte behöva hålla igen kan vara enormt
befriande. Det som händer när man går in i en känsla är bland annat att man upptäcker
positiva aspekter av de sidor hos sig själv som man har upplevt som jobbiga. Det jobbiga
mister sin tidigare "makt" som negativ påverkan. Det blir mer avladdat och kan bli en tillgång.
Det bidrar till att göra personen helare när sidor som man tidigare har hållit ifrån sig blir något
man tar till sig som den del av sig själv som den faktiskt är.
Att få bli omhändertagen av utbildningsgruppen och läraren efter att man har varit med om en
genomgripande upplevelse är värdefullt. Det är viktigt att få utrymme att ta till sig
upplevelsen i lugn och ro, som en viktig del i sin utveckling. Att också få gå in i känslan av att
vara omhändertagen, att andra tar hand om kontrollen en stund, är en värdefull erfarenhet. Att
få ta sig tid att erfara och erövra även den känslan. Att så är man också, man har också behov
av att släppa ansvar och bara få känna tillit till att omgivningen vill en väl. För många är det
en ovan erfarenhet, att bara få vara i varande, utan aktivitet och ansvar för andra.
”Det var precis som att jag var i en bubbla, va, det var som att jag var ett litet barn, som,
som, hade blivit pånyttfödd, som…Ja, det var verkligen, det var som en födelse.
Jättejättestarkt. Jag var i den här bubblan. Jag blev liksom klappad och omhändertagen…Jag
lät mig vara kvar i den här bubblan. Och det var väldigt, ja, jag tyckte att det var jättestarkt
30

alltså. Ja, det var det verkligen.”
(Informant nummer fyra)
Att ta upp sårbara saker med läraren under utbildningen kan vara ett väldigt bra tillfälle att ta
upp saker som handlar om ens förhållande till auktoriteter. Det är ofta så vi fungerar, att det vi
upplevt med tidigare auktoriteter, t ex föräldrar, det kommer vi i kontakt med tillsammans
med andra auktoriteter, när det är olösta saker som ligger och gror. Gamla rädslor som man
inte har "koll på" kan innebära att rädslan dyker upp och triggas i liknande miljö och
situationer som var när den uppstod. Att våga gå in i rädslan, känna den, undersöka den, tar
makten från den och rädslan kommer inte längre att kunna ställa till med samma problem som
när den är mer okänd till innehåll, struktur och orsak. Att ta sin känsla av osäkerhet eller
rädsla inför en auktoritet på allvar kan leda till att man ser auktoriteten som den person hon är,
utan att ha med de gamla rädslorna som hindrande i kontakten. Och den erfarenheten har man
med sig i kontakten med andra auktoriteter man möter.
3. Att få visa sårbara sidor och bli respekterad för dem utan att någon försöker trösta
och förminska och ta bort känslan.
Utåtriktat arbete. Viktigt med responsen från andra.
Att få bli mottagen och respekterad i det man uttrycker ger en hjälp att acceptera att det är så
här man känner. Det är en hjälp att ta till sig, att det här är också en del av mig att jag känner
så här. Det är välgörande med acceptans och ömhet från gruppen och reaktioner som att "vi
tycker om dig också när du är så här", "vi vill se hela dig, även med sidor som du inte är
förtjust i". Det kan vara svårt om omgivningen visar att så här orkar vi inte med att du känner.
Man blir då hindrad i att få uttrycka och känna det man känner. Följden kan bli att man då
känner behov av att undertrycka känslan, stoppa undan den och upplever känslan som dålig
och det kan utvecklas till tanken "jag är dålig", inte önskvärd.
”När man känner sig så misslyckad, så dålig, så man kommer i kontakt med, jag kommer i
kontakt med de där känslorna. Att berätta det och uppleva att andra har…respekterar och
accepterar och tycker om mig ändå. Hela händelsen är jag jätteglad för. Och det är det här
att bli bemött med något annat än tröst. Med respekt. Respekt för min upplevelse.”
(Informant nummer tre)
Att få känna sig mottagen och få stanna i sin känsla med stöd av andra genom deras respekt
31

för ens upplevelse är läkande. Att få känna sig omtyckt och respekterad när man känner sig
som sämst ger en hjälp till att acceptera sina sidor, även de mer mörka och "usla" sidorna. De
finns. Det är mänskligt att känna även så.
4. Att få höra andras reaktioner på mig själv
- verklighetskontroll
- upptäcka hur jag skapar mina upplevelser
Utåtriktat arbete. Viktigt med responsen från andra.
Man kan ha fantasier om hur man uppfattas av andra. Att höra andras reaktioner på en själv
kan göra att man ser sig själv på ett nytt sätt. Fantasier om vad andra kan uppfatta som
negativt behöver inte alls stämma med verkligheten. Att få möjlighet att ta reda på hur andra
uppfattar en själv kan vara omtumlande och att få en ärlig respons kan ändra en stor del av
självuppfattningen. Det framkommer att informanterna har fått uppskattning för sidor som de
tidigare trodde var jobbiga för andra att möta. Man får då möjlighet att undersöka hur man har
kommit fram till sin bild av sig själv och ifrågasätta sina egna fantasier om hur man uppfattas
av omgivningen.
”Och efteråt så pratade jag med någon och sa att det var kanske lite onödigt det där att bli så
arg. Och då fick jag liksom ungefär som att, bekräftat att, det var inte så att jag hade upplevts
som arg, men däremot väldigt tydlig. Och flera hade reagerat på att de tyckte att det var lite
så här ”oj, hon känner ingen, och här står hon och är så där tydlig och tar plats”.”
(Informant nummer ett)
I en sådan situation kan upplevelsen undersökas mer, hur det kommer det sig att man upplever
sig som aggressiv när man sätter sina gränser. I utbildningsgruppen finns det möjlighet att
direkt få höra andras uppfattning och det går att pröva nya sätt att agera och direkt få respons
från andra hur de reagerar på det.
32

Allt man kommer med kanske inte alltid mottas med förtjusning av omgivningen, men med
alltmer erfarenhet av att känna efter i sig själv hur man vill agera, kan man stödja sig själv i
att gå efter vad som känns rätt och även stå ut med negativa reaktioner från andra. Att få höra
andras ärliga reaktioner blir en möjlighet att upptäcka mer av hur andra har det i mötet med
mig, vem jag är i deras ögon, att undersöka vad som händer i mig i mötet med andra, och
känna efter hur jag vill bemöta andra.
Att själv uppleva att man har en nära relation till någon känns positivt. Att få höra den andres
reaktion och höra att det är ömsesidigt gör upplevelsen ännu starkare. Att få uppleva att en
annan människa blir berörd av en själv kan vara en ny och omvälvande upplevelse, att man är
en människa som gör intryck och betyder något för andra. Det kan vara stort att få uppleva det
och är för många ingen självklarhet.
”jag minns det som att hon tittade på mig och bara satt där och tårarna rann på henne och
hon bara bekräftade. Hon såg mig på ett sätt som jag nästan aldrig i hela mitt liv har känt
mig sedd.”
”…Som aldrig fått vara unik. Har aldrig fått vara min egen riktigt. Och hon verkligen gav
mig det… Och det var så där otroligt kärleksfullt.”
(Informant nummer ett)
Att ha möjligheten att undersöka en ny och djupgående erfarenhet tillsammans med en annan
människa som är genuint intresserad och delar med sig av sin upplevelse, sitt professionella
kunnande och reaktioner, kan göra att man upptäcker något djupt existentiellt om sig själv.
Och jag sa det till henne, skulle jag kunna bli galen? För jag blev så himla rädd för mig själv.
Jag menar, är det här normalt att man flyttar fem personer över golvet för att man är så jävla
förbannad. Och då sa hon det, alltså hade du inte gjort det här, så kanske du hade blivit
galen.
(Informant nummer fyra)
När man kommer i kontakt med starka känslor och det är känslor som har legat undangömda
och inte är så bekanta, så är det väldigt värdefullt att kunna ta stöd av läraren, som en erfaren
och professionell person, och av gruppmedlemmarna som erfarna medmänniskor som kan ge
33

sina perspektiv och reaktioner på det som händer. Det är viktigt att kunna kolla av med läraren
hur hon/han uppfattar vad som har hänt och få stöd vid en omskakande upplevelse. Det
hjälper för att personen i fråga ska kunna ta till sig händelsen och känslorna. Utan möjlighet
att kunna kolla av med andra och få respons på sin starka upplevelse kan man få fantasier om
sina känslor som konstiga och kanske till och med farliga.
Det var precis som att jag var i en bubbla, va, det var som att jag var ett litet barn, som, som,
hade blivit pånyttfödd, som…Ja, det var verkligen, det var som en födelse. Jättejättestarkt.
Jag var i den här bubblan. Jag blev liksom klappad och omhändertagen…Jag lät mig vara
kvar i den här bubblan. Och det var väldigt, ja, jag tyckte att det var jättestarkt alltså. Ja, det
var det verkligen.
Alltså det är väldigt olikt mig, för jag är ju, är van, alltså jag är ju den som är van att hålla
koll på allting. Att ställa sig på sidan…ja koll mig själv har jag ju, har man ju ändå. Men att
låta sig, ja låta sig vara i…i bara det här…befrielsen, smärtfriheten, förvåningen över sin
egen styrka. Lite rädsla, lite skräckblandad förtjusning kan man säga…
(Informant nummer fyra)
Utan hjälp från läraren som var med och skapade en trygg miljö och var där med sin
yrkeskompetens och autenticitet som en människa som har gått igenom sina egna mörka vrår i
sin utbildning och egenterapi, och förtroende för de andra i gruppen, blir det svårare att våga
komma fram med starka känslor. De kan då fortsätta finnas kvar inombords i det mer fördolda
och ta energi och slita på kroppen i form av till exempel värk. Det är positivt att få utlopp för
starka känslor som till exempel ilska när man blir väl omhändertagen i processen av läraren
och gruppen. Det kan innebära en kanalisering av ilskan och att man kan använda den som
kraft.
Att övningar görs med stöd av läraren och gruppen, som skapar ett rum av trygghet, gör att
informanten kan gå djupt in i känslan, stanna kvar i känslan och få utlopp för den. Att ha fått
utlopp för sina behov i en trygg miljö är viktigt för informanternas erfarenheter. Gruppens och
lärarens reaktioner efter en stark upplevelse är viktig. Det är också en del av händelsen när
man har arbetat med något viktigt som uppstår i gruppen. Det har stor betydelse för hur
upplevelsen landar och lever kvar i den som varit i fokus. Hur känsliga situationer tas om
hand påverkar hela gruppen, då det påverkar allas möjlighet att själv våga visa sina
34

sårbarheter.
”Jag hade ett tema under hela utbildningen, som handlade om att jag inte kände mig vuxen,
att jag kände mig som att jag bara räckte mig ungefär till halva min kroppslängd.”
”…och så slutade det med att jag… att vi till sist var jämnlånga. Och det var väldigt…Jag får
lite gåshud när jag tänker på det nu också.”
”…och sen var det ju ett extra steg att göra det själv med H då, med ledaren. Jag har lite
auktoritetsproblematik i det här också.”
”Och våga liksom mäta mig med honom och påstå att jag är jämställd.”
(Informant nummer fem)
Att möta en annan människa och få ta fram det man upplever som svårt kan vara en oerhört
stark upplevelse. Våga vara kvar i det sårbara och få märka den andres reaktioner. Då kan det
ske omvälvande saker.
5. Att ta sig själv på allvar
På den här punkten sätter jag rubriken ”att ta sig själv på allvar”. Allt jag har skrivit om ovan i
de andra gemensamma kännetecknen handlar också om det. Att bli medveten om sina
kroppsförnimmelser som kommunikation till sig själv om vad man behöver, att lära sig gå in i
sina känslor och acceptera dem också när de är jobbiga, att ta sina sårbarheter på sånt allvar
att man är beredd att arbeta med dem inför och tillsammans med andra, att få höra andras
ärliga reaktioner på sig själv. Allt det är att ta sig själv på allvar. Nedan vill jag dock utveckla
det jag menar med att ta sig själv på allvar, som framgår i de intervjuer jag har gjort.
Informanterna menar att ”ta sig själv på allvar” handlar mycket om att stå för det man behöver
oavsett vad andra kan tänkas tycka.
men det som var det stora var på utbildningen, var att liksom ställa mig upp och slå näven i
bordet och säga liksom: det här är helt galet och gå ut fullt utan några restriktioner, utan
några skydd överhuvudtaget, inga hängslen, ingen livlina ingenting.
(Informant nummer ett)
Det framkommer att ta sig själv på allvar handlar om hur man hanterar allt det man blir
35

medveten om och lär sig om sig själv. Informanterna menar att ta sig själv på allvar är att våga
ta fram sårbara sidor för att lära känna dem och kunna utveckla mer tillfredsställande sätt att
vara, i stället för att låta sig hindras av sin sårbarhet. Det innebär att till exempel trots skam
och smärta fortsätta att ta sitt behov på allvar och återkomma med sina behov i gruppen.
Diskussion
Syftet med den här uppsatsen har varit att undersöka gestaltterapeututbildningens påverkan på
självkänslan. Metoden är fenomenologisk enligt Gunnar Karlssons Empirical
Phenomenological method (EPP-metoden). Jag har intervjuat fem personer som har gått
gestaltterapeututbildningen. Resultatet visar att det som framträder som gemensamma
kännetecken för gestaltterapeututbildningens påverkan på självkänslan är: att man utvecklar
förmågan att märka i sig själv vad som är bra för en själv genom att bli uppmärksam på sina
känslor och kroppsliga förnimmelser, att gå in i tankar och känslor och lära känna dem, att få
visa sårbara sidor och bli respekterad för dem utan att någon försöker förminska känslan, att
få höra andras reaktioner på sig själv och att ta sig själv på allvar.
Jag kommer nedan att diskutera mitt resultat i förhållande till teori och annan forskning.
Min undersökning visar vad det är man kan uppleva på gestaltterapeututbildningen som
påverkar självkänslan. Det är värdefullt att ha med mig det här resultatet i mitt arbete som
gestaltterapeut. Oavsett vad klienten har för önskemål och arbetspunkter, kommer arbetet med
självkänslan alltid att vara en viktig aspekt, då det är i oss själva vi kan hitta och utveckla våra
resurser för att ta hand om vårt liv på bästa sätt.
I resultatet framkommer hur man under utbildningen lägger fokus på att uppmärksamma
känslor och kroppsförnimmelser. När vi ger oss tid till att gå in i våra känslor och lär känna
dem mer utvecklar vi självkänslan. Vi utökar vår kompetens, när vi breddar våra möjligheter
att använda oss av det vi har inom oss. Det här är ett sätt att förankra sig i sig själv och att
kunna utgå från sig själv vid bedömning av hur man behöver agera vid olika tillfällen. Det här
är självreglering. Den söker se till att vi uppnår ett jämviktstillstånd genom att
uppmärksamma vad det är vi behöver och hur vi på bästa sätt kan tillfredsställa vårt behov.
Om den processen fungerar väl kommer vi att gå igenom energicirkeln, tillfredsställa vårt
behov och sen gå tillbaka till viloläge när vi är tillfreds, till nästa gång ett behov uppstår
36

(Clarkson, 1999). Resultatet visar hur man utvecklar förmågan att ta sina behov på allvar och
går igenom stadierna i energicirkeln på ett tillfredsställande sätt.
Om man inte är van att ta sina kroppsliga förnimmelser och känslor på allvar, utan ignorerar
de signaler man får från kroppen om vad man behöver, kommer man att vara i ett
spänningstillstånd till behovet uppmärksammas och tas om hand. Det kan ta mycket energi
och hindrar att man kommer till ro. Man kan till exempel ha varit utsatt för svåra situationer
som barn, och ha hindrats i att svara an på ett relevant sätt med att bli arg på en försumlig
vårdnadshavare. Då lär man sig att det är fel med sådana känslor. Den förbjudna känslan kan
inte införlivas som en del av personen, utan den förnekas och trycks undan. Processen innebär
ett förnekande av delar av en själv och kan därför inte bidra till utveckling av självkänslan.
Det kan innebära att man bär med sig ilska som man riktar mot sig själv genom
självanklagelser i stället för att rikta ilskan mot den som orsakat smärtan. Det som sker är då
att man retroflekterar (Clarkson,1999). I gestaltterapin får man då hjälp med komma i kontakt
med känslan, ilska i det här fallet. Man kan rikta ilskan dit där den hör hemma, bland annat
genom olika övningar, som visas i resultatsdelen. Det som händer med ilskan i det här fallet är
att den kan införlivas som kraft. Ilskan som tidigare har undanhållits för att den känts fel, kan
i stället få ta den plats som kraftkälla som den kan vara och det blir att utveckla sina inre
resurser och sin självkänsla.
Att kunna identifiera sig med den känsla man har i stunden och kunna identifiera sig med sina
upplevelser är det bästa självstödet (Clarkson, 1999). Om vi anklagar oss själva för att vi
känner som vi gör, innebär det att vi att allt mindre kommer att uppmärksamma dessa känslor
och därmed minskar vi vår möjlighet att använda oss av den potential vi har (Resnick 1990).
Om man däremot lär känna mer av sina sidor, blir man alltmer en tillgång för sig själv.
Känslorna behöver inte bli så laddade och man förlorar sig inte i dem.
I gestaltpsykoterapeututbildningen arbetar man med sina sårbara teman för att utveckla sin
självkännedom och därmed kompetens som blivande terapeut. Att vara i en sådan studiegrupp
innebär den ganska unika möjligheten att få ta del av andras reaktioner på sig själv. Det blir
en möjlighet att ifrågasätta sina egna föreställningar om sig själv och se sig själv i nytt ljus.
Det innebär också en möjlighet att undersöka hur man skapar sin självbild, när man märker att
andra kan se något helt annat än vad man ser själv. Något man tidigare har fått respons på som
en negativ sida, från ett fält bestående av personer som inte förmådde bekräfta den här sidan,
37

kan i det nya fältet (Clarkson, 1999) accepteras och mottas på ett positivt sätt. Här blir känslan
av själv helt annorlunda. Det här blir tillfälle till utveckling av självkänslan, då man får ett
annat bemötande och får hjälp att ta till sig en sida man tidigare försökt hålla undan. Att få
uppleva helt nya bemötanden i studiegruppen kan väcka frågor som ”vem är jag?”. Det är här
i kontakten med omgivningen som självet kan utvecklas. I utbildningsgruppen i
gestaltterapeututbildningen studerar man vad som sker vid kontaktgränsen mellan individen
och hans omgivning. Det är här man märker våra tankar, känslor och vårt agerande (Perls,
1951). Många olika processer mellan deltagarna uppstår då detta blir aktuellt. Det innebär att
det är här det går att arbeta med att utveckla självkänslan.
Det dialogiska förhållningssättet är grundläggande i gestaltterapi. Det innebär att den man
möter blir bekräftad och mottagen med hela sin person (Hycner, 1995). Med den tillåtande
inställningen blir det möjligt att öppna sig och visa sina sårbarheter och bli mottagen och
bekräftad i gruppen. När ingen försöker ändra på, eller förminska ens upplevelse blir det en
hjälp att acceptera och införliva den delen av sig själv, visar resultatet. Man lär sig acceptera
och till och med värdesätta sidor hos sig själv som man tidigare inte har velat kännas vid. Det
är förstås inte alltid så att allt man kommer med tas emot med ett positivt bemötande, ens i
studiegrupper på gestaltpsykoterapeututbildningen, och det blir då tillfälle att arbeta med vad
som händer med inblandade parter i fältet (Joyce, P. & Sills, C., 2002), och se hur man
påverkar varandra. Man arbetar med att fenomenologiskt undersöka hur processen ser ut och
tittar på bland annat de inblandades kontaktstilar (Clarkson, 1999).
I resultatet framgår värdet av att få möjlighet att i dialog få undersöka kontakten med andra.
Det handlar om erfarenheten att märka att man blir mottagen och accepterad av andra som den
man är. Det kan vara en omvälvande erfarenhet efter att ha haft upplevelser av motsatsen i
andra sammanhang/fält (Clarkson, 1999). Den gamla uppfattningen om sig själv och sin roll
tillsammans med andra blir starkt ifrågasatt. Från att ha haft bilden av sig själv som en som
alltid är utanför gemenskapen, märker man i kontakten med den nya omgivningen att det inte
behöver vara så. Man undersöker hur den gamla självbilden kom till och får möjlighet att
upptäcka något nytt i kontakten med det nya fältet. Man lär sig hur det kan gå till när man
skapar sin upplevelse. Den gamla självbilden blir ifrågasatt och förändrad. Det kan väcka
minnen om utanförskap och ensamhet. Det kan vara smärtsamt och man kommer i kontakt
med den existentiella ångesten, att vi alla är ensamma och vi har också möjlighet till nära
kontakt med andra. Det är vårt ansvar att förvalta livet och ta ansvar för våra relationer
38

(Hostrup, 2003). Hycner (1995) menar att människan hela tiden söker efter balanspunkten
mellan att känna sig separata från andra människor och vårt behov av samhörighet. Det är den
kreativa spänningen däremellan som ger friskt liv.
Resultatet visar att när man tar sig själv och sin existens på allvar växer självkänslan och man
blir mer beredd att stå för det man behöver oavsett vad andra kan tänkas tycka. När man är
van att ta sina kroppsförnimmelser och känslor på allvar, blir det inte längre lika lätt att
förneka det man märker att man har djupgående behov av. Man blir mer beredd att vara
ensam om det behövs, eftersom ett autentiskt liv blir viktigare än att passa in i ett socialt
sammanhang.
Det som händer genom processerna man genomgår på gestaltterapeututbildningen handlar om
att man lär sig acceptera och upptäcka mer av vem man är. Det handlar inte om att göra om
sig till någon annan utan att bli mer av sig själv. De nya sidorna hos sig själv som man
upptäcker, de nya förhållningssätten för möten med andra och för att handskas med
situationer, är kompetenser som man faktiskt i sig själv alltid har potentialen till.
James (1890) menade bland annat att en persons självkänsla beror mycket på individens egen
bedömning av hur man lyckats realisera en ambition. Jag kopplar ihop det med gestaltterapins
inställning och mitt resultat att det är genom att identifiera sig med sina egna upplevelser som
man utvecklar sin självkänsla.
Mead (1934) menade att vi skapar vår självkänsla passivt genom omdömen vi hör om oss
själva av andra. Mitt resultat visar att vi påverkas av andras omdömen om oss och att det
påverkar vår självkänsla. Resultatet och annan forskning visar dock att vi samtidigt är aktiva i
vårt skapande av självkänslan Vi påverkar själva hur och vad vi tar emot och hur vi reagerar
på det vi hör från andra.
Freud (1914) såg god självkänsla som ett resultat av en gynnsam tidig utveckling. Klein
(1992) och Kohut (1986) ansåg att vårdarens ovillkorliga kärlek och lyhördhet var det viktiga
för självkänslan. Stern (2000) påvisade att utvecklingen av ett ökat relaterande fortsätter
kontinuerligt. Dessa fyra motsäger inte varandra utan visar i samma riktning. Jag sätter det i
samband med mitt resultat. Vi har med oss olika svårigheter från tidigare erfarenheter i livet,
fältet (Clarkson, 1999). Vi får problem i kontakten med omgivningen, då vi inte har fått
39

utveckla vårt självregleringssystem (Perls, Hefferline & Goodman, 1994) på bästa sätt och det
uppstår kontaktavbrott i energicirkeln (Clarkson, 1999). Det positiva är att det går att fortsätta
utveckla sin kontakt med omgivningen även i vuxen ålder, vilket visas i resultatet. Även
tidigare forskning om gestaltterapins verkan visar på utvecklingsmöjligheterna på
självkänslan. Forskningen visar att elever med problem med skolarbetet fick större förmåga
till ansvar för sina känslor och handlingar efter att de hade genomgått gestaltterapi, vilket
ledde till förbättrade resultat i skolarbetet. Gamla människor som gått i gestaltterapi
utvecklade sin förmåga att återuppta förlorade kontakter med andra människor (Cain, D.J.,
2001).
Johnson (2003) skriver om att samhällssystemet har stor inverkan på hur man ser på
självkänsla och jämför inställningen i österländsk och västerländsk kultur. Hon ser den
förstnämnda som mer inställd på gruppens välmående och utveckling och den andra mest
inriktad på individen. Jag tycker att gestaltterapin har delar av båda inställningarna, då
gestaltterapi ser till individens självförverkligande tillsammans med ansvar för vår omgivning
och insikt om att vi alla är med och skapar den. Eftersom samhället ständigt förändras, och
allt snabbare, är det av stor vikt att ha självkänsla genom att känna sig själv och förstå sina
processer. Man kan då gå till sig själv för att ta stöd genom att känna efter hur man själv vill
förhålla sig till allt man möter.
Konklusion
Det har varit väldigt givande att ta del av andras viktiga upplevelser från
gestaltterapeututbildningen och få tillfälle att fördjupa mig i vad som påverkar självkänslan.
För mig har det blivit allt tydligare under skrivandet av uppsatsen hur dynamiskt självet är,
fastän jag visste det förut. Det är fascinerande att vi har möjlighet till utveckling och skapande
av vem vi är hela livet.
Syftet med den här uppsatsen har varit att undersöka vad informanterna har upplevt på
gestaltterapeututbildningen som har påverkat deras självkänsla. Då jag menar att självkänslan
är grunden för hur vi upplever livet i mötet med oss själva och andra, har det varit värdefullt
att arbeta med den frågan för mitt arbete som gestaltpsykoterapeut.
40

Utbildningen innebär ett utforskande av vad som händer i ens inre i relation till yttervärlden
och det blir ett upptäckande av nya sidor och djup. Det innebär att erövra alltmer av sig själv,
fler sidor av det man består av och det innebär en utveckling av självkänslan.
Ju mer man arbetar med att bli medveten om sina kroppliga förnimmelser och känslor, desto
svårare blir det att trycka undan dem och ignorera dem. Det kan bli ovana situationer att måsta
ta upp svåra saker med andra människor och göra förändringar i sitt liv. Ibland kan det kännas
som att det hade varit lättare att vara mindre medveten om sina inre processer och kunna
ignorera dem, är min tanke. Men det hade inneburit att processerna ändå skulle pågå i det inre
och ta energi utan att de skulle medverka till utveckling.
Uttrycket ”det är som det är”, används i gestaltterapin och kommer från existentialismen. Det
innebär att man accepterar verkligheten som den är och släpper kampen för att försöka
förändra och påverka. Att tillåta sig sina känslor, som ju faktiskt finns och vi upplever dem,
varken vi vill eller inte, är det ett uttryck för accepterande. Känslorna går inte att tänka bort,
men man kan ha ett mer distanserat förhållningssätt till dem och betrakta dem och inte förlora
sig i dem. Det är bra att ha en kall hjärna och ett varmt hjärta, som en kollega sa.
Livet blir sig inte riktigt likt efteråt, även om det till det yttre består av ungefär detsamma,
arbetsmässigt, relationer med mera. Mycket handlar det om att man efter utbildningen är
mycket mer medveten om hur man upplever saker och hur man har förmåga att välja sitt
förhållningssätt. Man urskiljer lättare vad man tycker är de viktiga delarna i livet.
Det som händer i gestaltterapi i en grupp är att man får ta fram och arbeta med det egna
individuella och se andra arbeta med sina liv. Man lär om sig själv och man lär om andra och
om hur vi interagerar. Vi är separata individer med egna upplevelser och vi har många
gemensamma saker som är grundläggande.
Gestaltterapin är inte främst ute efter att ta bort någons symptom och göra att den kan fortsätta
kämpa för att passa in i samhällssystemet, utan det handlar om att utveckla personens
självregleringsprocess för att kunna leva ett så autentiskt liv som möjligt. Medvetenheten om
och respekten för omgivningen, ”fältet”, är en viktig del i arbetet. Och det påverkar och är en
del av självkänslan, vilken sorts människa jag upplever att jag är i förhållande till andra.
Jag kopplar till texten om österländsk respektive västerländsk inställning till självkänsla, där
41

gestaltterapin har delar av båda inställningarna. Gestaltterapi har inställningen att se till
individens självförverkligande med ansvar för vår omgivning eftersom vi alla är med och
skapar den.
Det hade också varit intressant att intervjua personer som gick ut utbildningen för längre tid
sedan, till exempel för tjugo år sedan när utbildningen var ny i Sverige, men det gjorde jag
inte den här gången.
Värdet av den här den här uppsatsen för andra människor?
För den som går en psykoterapeututbildning visar den här uppsatsen hur man med
gestaltterapi kan påverka självkänslan. Vid val av utbildning för den som vill arbeta som
psykoterapeut kan det här arbetet ge en bild av gestaltterapeututbildningen går ut på och
vilken människosyn den innebär.
För den som söker terapi kan det här forskningsarbetet ge en bild av hur gestaltterapeutens
utbildning ser ut och en del av vad terapeuten har med sig därifrån och vilken inställning till
människan och klienten som gestaltterapin har. För mig, om jag sökte psykoterapi utan
tidigare erfarenhet, skulle insynen i utbildningens påverkan på terapeuten ha gett en bild av ett
arbete på inre och yttre plan som är imponerande, på så sätt att det kräver mod att tillsammans
med andra undersöka sig själv på djupet, vem man är och hur man har det med sin omgivning.
Det skulle ha gjort mig väldigt nyfiken på att själv gå i gestaltpsykoterapi, om jag var ute efter
självkännedom och självkänsla och att utveckla min möjlighet att använda mig själv på bästa
sätt. Att gå i gestaltterapi kräver en nyfikenhet och öppenhet för vad man kan komma att
upptäcka. Det går inte att riktigt veta vad som kommer att utveckla sig. Om den inställningen
inte tilltalar personen i fråga kanske inte gestaltterapi är bästa vägen. Om jag var ute efter att
få råd från en erfaren, professionell människa om hur jag kan hantera situationer, skulle jag
kanske komma fram till att det skulle vara bättre för mig att välja en annan terapiform.
Kanske skulle jag då uppfatta gestaltpsykoterapi som alltför påfrestande och krävande. Vill
jag uppleva en spännande, genomgripande och livgivande process för att utveckla min
självkänsla är gestaltpsykoterapi en bra väg att välja.
42

Litteraturförteckning
Buber, M. (1957) Hope for this hour. I M. Buber, Pointing the way. New York: Schocken
Books
Buber, M (1965). The Knowledge of Man: A philosophy of the interhuman. New York: Harper
& Row
Buber, M. (1994). Jag och Du. 4:e uppl. Ludvika: Dualis Förlag AB
Cain, D.J. (2001) Humanistic Psychoterapies Handbook of Research & Practice. Washington
D. C.: American Pshychological Association
Clarkson, P. (1999) Gestalt Councelling in Action. London: SAGE Puclications Inc
Downing, G. (1996). Kroppen och ordet. Borås: Natur och Kultur
Freud, S. (1914). On narcissism: An Introduction. Standard edition, London: Hogarth Press
Goldhor Lerner, Harriet (1985) Kvinnors vrede. Stockholm: Forum AB
Hendricks, G & Hendricks K (1995) Kroppens egen intelligens. Stockholm: Svenska
Förlaget
Horney, K. (1945). Our inner conflicts. New York: Norton
Hostrup, H. (2002). Gestaltterapi En introduktion till grundbegreppen. Stockholm: Mareld.
Hycner, R. (1995). The Healing Relationship In Gestalt Therapy. Maine, USA: The Gestalt
Journal Press, Inc.
James, W. (1890). Principles of psychology. New York: Holt
Johnson, M (2003) Självkänsla och anpassning, Lund: Studentlitteratur
43

Joyce, P. & Sills, C (2002). Skills in Gestalt Counselling & Psychotherapy. London: SAGE
Publications Inc
Karlsson, G (1999). Empirisk fenomenologisk psykologi. I. Allwood, C. M. & Eriksson, M.G.
(red). Vetenskapsteori för psykologi och andra samhällsvetenskaper. Lund: Studentlitteratur.
Klein, M. (1992). Kärlek, skuld och gottgörelse. Stockholm: Natur och Kultur
Kohut, H. (1986). Att bygga upp självet. Stockholm: Natur och Kultur
Lundh, L.-G. & Eriksson, B. (1994). Psykoterapins skolbildningar. Lund: Studentlitteratur.
Mannerstråle, I (red) (1995) Gestaltterapi på svenska. Stockholm: Wahlström & Widstrand
Mead, G. H. (1934). Mind, self, and society. Chicago: University of Chicago Press.
Miller, A (1995) Det självutplånande barnet och sökandet efter en äkta identitet. Omarb. och
utök uppl. Stockholm: Wahlström & Widstrand
Perls, F. (1973) The Gestalt approach and Eyewitnes to therapy. Palo Alto, Science and
Behaviour Books.
Perls, F., Hefferline, F. R., & Goodman, P. (1994). Excitement and Growth in the Human
Personality. New York: The Gestalt Journal Press, Inc
Pipher, M (1994) Rädda Ophelia vägen till kvinnlig självkänsla. AB Stockholm: Forum AB
Stern, D (2003) Spädbarnets interpersonella värld. Stockholm: Natur och Kultur
Svenska Akademins Ordbok (SAOB) Senast uppdaterad 2006-08-25 (Elektronisk)
Tillgänglig: http://g3.spraakdata.gu.se/saob/
Van Deurzen, E (1988) Det existentiella samtalet. Stockholm: Natur och Kultur
44

Wikström, O (2001) Långsamhetens lov Stockholm: Natur och Kultur
45