Vad i gestaltterapeututbildningen har påverkat ... - Gestaltakademin

Dialog
Det dialogiska förhållningssättet innebär ett utforskande av det som finns och sker mellan
människor. De två främsta attityderna till hur människor kan förhålla sig till varandra kan
beskrivas som Jag – Du och Jag – Det. Jag - Du-upplevelsen innebär att man är helt
närvarande i stunden och upplever den andre med sina sinnen, utan mycket egenintresse eller
mål. Det är en upplevelse av att på djupet uppskatta förhållandet till den personen. Jag – Detinställningen
handlar om att man har ett mål med kontakten. Den första handlar om att höra
samman och den andra innebär separation. Båda är viktiga och vi rör oss mellan dessa två
(Hycner, 1995). En människas själv växer inte främst genom att man utvecklar sin relation till
sig själv, utan i relation till andra, människor emellan (Buber, 1965). Vi söker hela tiden efter
att hitta balanspunkten mellan upplevelsen av att vara separata, avskilda från andra människor
och vårt behov av samhörighet. Det är den kreativa spänningen mellan dessa två som ger ett
friskt liv, menar Hycner (1995). ”Man is not to be seen through, but to be perceived even
more completely in his openness and his hiddenness and the relation of the two to each other”
(Buber, 1957, s. 227). Grundinställningen i det dialogiska förhållningssättet är att basen för
vår existens är att vi alltid är i relation till vår omgivning, vi hör ihop och påverkar varandra.
Det här motsäger inte att vi är unika, utan allas unikhet framträder och hyllas inom det
relationella. I det dialogiska förhållningssättet ingår att den man möter blir bekräftad och
mottagen med hela sin person. Den här bekräftelsen kräver i Jag – Du-förhållandet att man
träder in i den andres fenomenologiska värld utan att döma, och att man fortfarande är kvar
förankrad i sitt egen person. Det kan då uppstå ett genuint möte (Hycner 1995). Det är bara i
kontexten av ett autentiskt förhållande som individens unikhet kan bli helt erkänd. I
erkännandet och accepterandet av vem man är, kan förändring bli möjlig (Clarkson, 1999).
Existentialismen
Existentialismen är en grundpelare inom gestaltterapin. Det innebär bland annat att man anser
att existensen inte har något innehåll i sig själv, utan det är vi människor som skapar vårt
innehåll i tillvaron. I gestaltterapin tittar man alltså på hur man bär sig åt för att skapa mening.
Människor är inte passiva och bara utsatta för tillvaron, utan anses i gestaltterapi vara aktiva
och skapande. Det ger också möjlighet att titta på och förändra hur man skapar sitt liv
(Hostrup 2002). Med medvetenhet om hur vi skapar vårt liv blir det möjligt att aktivt ta ansvar
– att svara an. Det innebär att ju mer man blir medveten om vem man är och vad man jag gör i
14