Vad i gestaltterapeututbildningen har påverkat ... - Gestaltakademin

kan i det nya fältet (Clarkson, 1999) accepteras och mottas på ett positivt sätt. Här blir känslan
av själv helt annorlunda. Det här blir tillfälle till utveckling av självkänslan, då man får ett
annat bemötande och får hjälp att ta till sig en sida man tidigare försökt hålla undan. Att få
uppleva helt nya bemötanden i studiegruppen kan väcka frågor som ”vem är jag?”. Det är här
i kontakten med omgivningen som självet kan utvecklas. I utbildningsgruppen i
gestaltterapeututbildningen studerar man vad som sker vid kontaktgränsen mellan individen
och hans omgivning. Det är här man märker våra tankar, känslor och vårt agerande (Perls,
1951). Många olika processer mellan deltagarna uppstår då detta blir aktuellt. Det innebär att
det är här det går att arbeta med att utveckla självkänslan.
Det dialogiska förhållningssättet är grundläggande i gestaltterapi. Det innebär att den man
möter blir bekräftad och mottagen med hela sin person (Hycner, 1995). Med den tillåtande
inställningen blir det möjligt att öppna sig och visa sina sårbarheter och bli mottagen och
bekräftad i gruppen. När ingen försöker ändra på, eller förminska ens upplevelse blir det en
hjälp att acceptera och införliva den delen av sig själv, visar resultatet. Man lär sig acceptera
och till och med värdesätta sidor hos sig själv som man tidigare inte har velat kännas vid. Det
är förstås inte alltid så att allt man kommer med tas emot med ett positivt bemötande, ens i
studiegrupper på gestaltpsykoterapeututbildningen, och det blir då tillfälle att arbeta med vad
som händer med inblandade parter i fältet (Joyce, P. & Sills, C., 2002), och se hur man
påverkar varandra. Man arbetar med att fenomenologiskt undersöka hur processen ser ut och
tittar på bland annat de inblandades kontaktstilar (Clarkson, 1999).
I resultatet framgår värdet av att få möjlighet att i dialog få undersöka kontakten med andra.
Det handlar om erfarenheten att märka att man blir mottagen och accepterad av andra som den
man är. Det kan vara en omvälvande erfarenhet efter att ha haft upplevelser av motsatsen i
andra sammanhang/fält (Clarkson, 1999). Den gamla uppfattningen om sig själv och sin roll
tillsammans med andra blir starkt ifrågasatt. Från att ha haft bilden av sig själv som en som
alltid är utanför gemenskapen, märker man i kontakten med den nya omgivningen att det inte
behöver vara så. Man undersöker hur den gamla självbilden kom till och får möjlighet att
upptäcka något nytt i kontakten med det nya fältet. Man lär sig hur det kan gå till när man
skapar sin upplevelse. Den gamla självbilden blir ifrågasatt och förändrad. Det kan väcka
minnen om utanförskap och ensamhet. Det kan vara smärtsamt och man kommer i kontakt
med den existentiella ångesten, att vi alla är ensamma och vi har också möjlighet till nära
kontakt med andra. Det är vårt ansvar att förvalta livet och ta ansvar för våra relationer
38