Gestaltterapi vid borderlineproblematik eller ... - Gestaltakademin

Master of Science 

Gestalt Psychotherapy 

Gestaltterapi vid borderlineproblematik 

eller 

Paradoxal gestaltterapi 

Katarina Eriksson Fagerberg T39 

Dissertation januari 2009 

Handledare: Anita Cederström, leg psykolog, Fil. Dr.

Abstract 

Syftet med den här studien är att bidra till ökad kunskap om gestaltterapi vid 

borderlineproblematik för att om möjligt bidra till förbättrade 

behandlingsmöjligheter. Min forskningsfråga är: Hur tillämpas gestaltterapi 

vid borderlineproblematik? 

Jag har gjort kvalitativa intervjuer med 6 gestaltterapeuter med erfarenhet av 

terapi med personer med borderlineproblematik som jag sedan analyserat 

med IPA som metod. Jag har varit intresserad av det speciella och 

särskiljande i förhållande till terapi med personer utan denna typ av 

svårigheter. En underliggande fråga har varit om informanterna menar att 

gestaltterapi har en plats för denna klientgrupp. 

Resultatet av studien lyfter fram aspekter på olika nivå vid borderlineterapi 

som är väsentliga och där informanterna har erfarenheter av att förhålla sig 

på ett speciellt och annorlunda sätt. De menar också att gestaltterapin har en 

roll att fylla och något viktigt att tillföra. 

Utmärkande är; 

Den faktiska relationen terapeut/klient har en avgörande betydelse och den 

måste byggas och skapas av terapeuten. Det sker genom kontakten här och 

nu där ”varandet” mer än ”görandet” är centralt. Det här är klassiska 

gestaltterapeutiska begrepp som dock delvis får ett annat fokus. Den 

omvårdande/stödjande hållningen är det som gäller som en grund. 

Gestaltterapeutiska tekniker används med försiktighet och nogsam 

anpassning till klientens förmåga och behov och kan då vara verksamt. Det 

kan också innebära att man inte använder dem. Det är relationsarbetet som 

kommer först och som är som en bas. Psykopedagogik finns som ett 

väsentligt inslag. Val och ansvar måste anpassas till den faktiska förmågan 

som klienten har och som till en början är kraftigt inskränkt. Det här tar tid. 

Man får räkna med ett par till flera års terapi. Vikten av gränser och ramar 

och ett oundgängligt behov av handledning är tydligt. 

2

Att arbeta gestaltterapeutiskt med borderline innebär att man som 

gestaltterapeut kan behöva göra upp med eventuella gestaltintrojekt. Det 

innebär också att klara av paradoxer som exempelvis att ta ifrån någon ett 

ansvar så att hon kan ta ansvar, eller den att vara autentisk och kliva fram i 

mötet och samtidigt hålla sig tillbaks. 

3

Tackord 

Tack till alla mina informanter för era engagerade och öppna berättelser som 

jag nu levt med i många veckor. 

Tack Anita för att du kunnigt lotsat mig igenom forskningsprocessen och 

uppsatsskrivandet bit för bit. 

Tack Britt för att du väckt intresse och lust för forskningsuppgiften och på 

ett föredömligt sätt skapat en struktur i forskningsprocessen med både 

lekfullhet och allvar. Tack Kim och övriga kurskamrater som varit med på 

en här delen av gestalt-resan 

Tack till chefer och arbetskamrater som gjort det möjligt för mig att 

genomföra detta arbete och som ser värdet av det. Speciellt tack till Mia. 

Tack till min familj, Björn och Ylva som också har fått leva med den här 

uppsatsen och min upptagenhet flera veckor, för att jag har kunnat få en sån 

bra arbetsro hemma, och också till Anna och Gustav för ert deltagande på 

håll med uppmuntran till att jag gett mig på detta arbete. 

4

Abstract 2 

Tack 4 

Innehållsförteckning 5 

1. Inledning och bakgrund 7 

2. Syfte 8 

3. Forskningsfrågan 8 

4. Teoretisk/begreppsmässig bakgrund 9 

4.1 Borderlinebegreppet 9 

4.2Gestaltteoretisk bakgrund 9 

4.2.1 Fältteori 10 

4.2.2 Figur/grund 11 

4.2.3 Awarenss 12 

4.2.4 Organismisk självreglering/skapande anpassning 13 

4.2.5 Kontaktcirkeln 13 

4.2.6 Kontaktstilar och störningar i kontaktcykeln 15 

4.2.7 Självstöd 16 

4.2.8 Dialogiskt möte dialogisk attityd 17 

4.2.9 Fenomenologi 19 

4.2.10 Existentialismen 19 

4.2.11 Tekniker 20 

4.3 Andra teoribildningar 21 

4.3.1 Psykodynamisk objektrelationsteori 21 

4.3.2 Anknytningsteori 22 

4.4 Teoretiska förklaringsmodeller/beskrivningar av BL 23 

4.4.1 Psykoanalytiskt perspektiv 23 

4.4.2 Kognitivt perspektiv 24 

4.4.3 Anknytningsperspektiv 25 

4.4.4 Gestaltiska perspektiv 26 

5. Tidigare forskning 29 

5

6. Metod 29 

6.1 Data och urval 29 

6.2 Tillvägagångssätt 30 

6.3 Analys 31 

6.4 Validitet, reliabilitet och generaliserbarhet 32 

7. Etik 34 

8. Resultat 35 

8.1 Relationen till terapeuten 35 

8.2 Här och nu 37 

8.3 Stöd/omvårdnad 39 

8.4 Tiden 40 

8.5 Gestaltterapeutiska tekniker 41 

8.6 Psykopedagogik 43 

8.7 Val och ansvar 44 

8.8 Gränser och ramar 46 

8.9 Handledning 47 

8.10 Gestaltterapins roll/värde 49 

8.11 Sammanfattning av resultat 51 

9. Diskussion 54 

10. Avslutande ord 57 

11. Litteraturlista 59 

Bilagor 62 

6

1. Inledning och bakgrund 

I mitt arbete som barn-och ungdomspsykiater träffar jag ofta på framför allt 

flickor med personlighetsproblematik av borderlinekaraktär. Det är många 

gånger fortfarande svårt att få till bra och tillräckliga behandlingsinsatser. 

Mycket av den gängse behandlingen förslår inte. Det finns behov att 

utveckla behandlingsformerna. 

Jag är också gestaltterapeut. Gestaltterapin har företrädelsevis inte 

utvecklats för personer med borderlineproblematik, men jag har tänkt att 

den ändå borde kunna lämpa sig bra. Det är många personer som söker 

terapi har svårigheter av borderlinekaraktär även om de inte har fått den 

diagnosen. Hanne Hostrup beskrev detta redan 1983: ”Det blir allt färre av 

”den gamla goda tidens neurotiska klienter” i vår praxis. Istället möter vi 

människor som har en annan kontaktform än den neurotiska, med problem 

som ser något annorlunda ut. Många av dessa klienter faller inom 

borderline-kategorin”. ”Vi måste nytänka den terapiform vi använder för att 

komma underfund om hur vi ska använda den i mötet med denna typ av 

klienter” (Hostrup 1983/2000, s 3).Greenberg (1989) och Yontef (1993) 

beskriver också hur terapeuten behöver anpassa sin terapeutiska stil så att 

den bättre svarar mot dessa klienters behov. 

Utifrån denna bakgrund har min lust inför att skriva en mastersuppsats 

dragits till detta ämne. Det finns flera skäl; 

För det första tänker jag att det har ett värde för denna klient/patientgrupp 

som alltså fortfarande många gånger har svårt att få bra terapeutisk hjälp. 

För det andra att det också har ett värde för gestaltterapeuter som kan 

komma i kontakt med personer med en sådan diagnos, eller där 

svårigheterna finns utan att diagnos är satt. Ett tredje skäl är att en 

formulering av gestaltisktterapeutiskt arbete vid borderlineproblematik 

inbjuder till diskussion i gestaltsammanhang. Det gör det också möjligt att 

sätta gestaltterapin på kartan och att relatera till andra behandlingsformer i 

vår samtida behandlingskultur och –utbud. Ett fjärde skäl är att det har ett 

värde för mig personligen som barn-och ungdomspsykiater att fördjupa mig 

7

i behandlingen av denna patientgrupp. Man sätter inte 

personlighetsstörningsdiagnoser på personer under 18 år. Likafullt kan 

problematiken finnas där och den behöver adresseras på ett bra sätt. Vi 

behöver utveckla arbetet och det kan bli en uppgift för mig tillsammans med 

medarbetare framöver 

2. Syfte 

Jag är intresserad av att öka kunskaperna om gestaltterapi vid borderline 

(BL) för att om möjligt bidra till förbättrade behandlingsmöjligheter. Jag vill 

undersöka hur gestaltterapeuter i Sverige idag arbetar med 

borderlineklienter/patienter. Jag är intresserad av hur gestaltterapi med 

personer med BL skiljer sig från terapi med klienter med en mer stabil 

personlighetsstruktur. 

3. Forskningsfråga 

Min forskningsfråga är: Hur tillämpas gestaltterapi i arbete med personer 

med borderlineproblematik? En underliggande fråga är om informanterna 

menar att gestaltterapi lämpar sig och har en plats i terapin med personer 

med dessa svårigheter. 

4. Teoretisk/begreppsmässig bakgrund 

Det här avsnittet innehåller först en genomgång av borderlinebegreppet. 

Därefter av gestaltteoretiska begrepp, några andra teoribildningar och sist av 

några olika teoretiska förklaringsmodeller till BL. 

8

4.1 Borderlinebegreppet 

När jag använder begreppet borderline avser jag det som man försöker 

beskriva och avgränsa i den internationellt använda diagnosmanualen DSM- 

IV. De utmärkande dragen är att det finns ett genomgående mönster av 

påtaglig impulsivitet samt instabilitet avseende mellanmänskliga relationer, 

självbild och affekter i ett flertal olika situationer och sammanhang från 

tidig vuxenålder. (DSM 1995, s 219-220, bil.1). Det säger inget om 

etiologin utan är en beskrivande diagnos, är på så vis teorineutral. 

Jag begränsar dock inte studien till patienter som fått diagnos utan är 

intresserad av terapi med personer med borderlinesvårigheter, alltså som har 

ett sätt att fungera som hör hemma inom denna sfär oberoende om de har 

diagnosen. Som privatpraktiserande gestaltterapeut, eller terapeut över 

huvud taget, så kan det ju komma människor som har dessa svårigheter utan 

att de har någon diagnos. Bara med bekymmer eller ett lidande som de vill 

ha hjälp med. Borderlineproblematiken kan hos en del människor mest visa 

sig vid kristillstånd medan det hos andra ligger i personlighetsstrukturen och 

påverkar då livet och ens relationer på ett mycket omfattande och 

genomgripande sätt och det får också betydelse för terapin. 

4.2 Gestaltteoretisk bakgrund 

Detta avsnitt är en beskrivning av gestaltterapin och delar som har särskild 

betydelse i det här sammanhanget. För den som är mer intresserad har 

Hanne Hostrup (2002) skrivit en lättillgänglig beskrivning av gestaltterapi 

på svenska. 

Den gestaltterapeutiska teoribildningen har en rik, komplex och också bitvis 

svårfångad uppbyggnad med inslag från skilda vetenskaper, filosofi och 

österländsk andlighet. Den grundades på mitten av 1900-talet av Fritz Perls, 

som från början var psykoanalytiker, tillsammans med Laura Perls, Ralph 

Hefferline och Paul Goodman. Petruska Clarkson och Jennifer Mackewn 

beskriver hur idéerna är sammanvävda och inte kan förstås separata och hur 

Fritz Perls formulerade detta holistiska synsätt som att helheten är mer än 

9

summan av delarna; ” the holistic notion that everything is related to 

everything else; that all things and beeigs are mutually depending upon 

one another; and that a whole theory is more than the sum of it´s parts” 

(Clarkson & Mackewn 1993, s.33). Ett sätt att beskriva gestaltterapi är att 

det finns en metateori/människosyn med grund i existentialismen 

(exempelvis Kirkegaard, Sartre), dialogfilosofin (Buber) och österländskt 

tänkande (framför allt zenbuddistiska traditionen), en personlighetsteori 

med gestaltpsykologi (exempelvis Rubin, Köhler) och fältteori (Lewin, 

Goldstein), en metod som är fenomenologin (exempelvis Husserl) och 

tekniker som är till för att höja awareness. 

Jag ska i avsnitten nedan gå in mer de teorier och begrepp som har särskild 

relevans i sammanhanget. 

4.2.1 Fältteori 

Människan kan beskrivas som en organism bland andra organismer i ett 

sammanhang - fält. Till fältet räknas allt som har relevans d v s 

sociokulturella, biologiska, fysiologiska och psykologiska faktorer. 

Meningen kommer från hela situationen inte från delarna för sig d v s 

helheten är mer än summan av delarna. Alla delarna i fältet har relevans, 

ingen del kan uteslutas och betraktas som irrelevant. Fältet är hela tiden 

föränderligt och inte statiskt då omständigheterna aldrig är exakt lika. Var 

och en av de människor som är på samma plats i samma situation har sitt 

eget perspektiv. Det som sker i fältet sker här och nu. Det förflutna finns 

med som minnen och framtiden som drömmar, men det är i nuet jag 

drömmer och kommer ihåg. Gestaltterapeuten arbetar ”här och nu” och är 

uppmärksam på hur nuet innehåller rester, påverkan från det förflutna i form 

av åsikter, föreställningar, kroppshållning och vanor. Fokus ligger på att 

observera, beskriva, utforska istället för att spekulera, tolka och klassificera 

(Yontef 1993). 

10

En grundläggande tanke är att man inte kan förstå och på ett meningsfullt 

sätt beskriva en människa isolerat, utan att man behöver ta med det fält hon 

befinner sig i. 

4.2.2 Figur/grund 

Med influenser från fältteorin och gestaltpsykologin beskrev Perls m. fl 

(1951/2003) hur människan varseblir och organiserar sina sinnesintryck i 

figur/grund, eller förgrund/bakgrund; Vissa fenomen träder fram som figur, 

det som svarar mot de behov som är för handen, medan det andra blir i 

bakgrunden. Figur benämns också som gestalt. Figur och bakgrund 

förutsätter varandra och det växlar. Vad som är bakgrund och vad som 

träder fram som figur beror på vilka aktuella behov människan har och det 

är också färgat av tidigare erfarenheter. Figurer bildas alltså för att sen 

upplösas, när behovet är tillfredsställt, och de blir då en del av bakgrunden. 

Två personer som är tillsammans kan organisera sin figur/grund på olika 

sätt. Man kan alltså inte förutsätta att två personer upplever samma 

verklighet. 

Vi skapar och sluter gestalter med så lite information som möjligt. Om 

gestaltbildningen blir rigid och inte tillåter öppnande och eventuellt 

omskapande av nya gestalter kommer livet att bli begränsat, människan går 

miste om den växt och utveckling som är naturlig för ett levande väsen. 

Eftersom tillvaron inte är oföränderlig blir det problem om jag inte kan 

förändras och svara på den med tillräcklig flexibilitet och anpassning. 

Man talar om att det finns fixerade gestalter som grundar sig på tidigare 

svåra erfarenheter i livet. I en situation som på något sätt liknar det som var 

då aktiveras den istället för att en gestalt formas i ett öppet samspel i nuet. 

Det blir alltså ett hinder att leva och reglera sig själv i den aktuella 

livssituationen. 

Ett sätt att organisera är i polariteter. Om ett fenomen innehåller egenskap 

som rymmer motsättningar, som t ex stor och liten, mätt och hungrig, arg 

och glad eller gott och ont är dessa särskilt lätt att organisera i 

11

förgrund/bakgrund. Alla människor orienterar sig automatiskt bl a med hjälp 

av polariteter i all den information som vi tar emot (Hostrup 2002). 

4.2.3 Awarenss 

Awareness översätts till medvetenhet. Det har dock en för begränsad 

betydelse och därför används awareness istället inom gestaltterapin. 

Awareness beskrevs av Fritz Perls som inte bara som något mentalt utan 

involverar tankar, känslor och sinnesförnimmelser. Det är vår förmåga att 

vara i kontakt med det som händer inom oss och utanför oss. Det är 

förmågan att vara i kontakt med vår existens (Clarkson & Mackewn 2003). 

Awareness är inte ett statiskt tillstånd utan den process i vilken jag är i 

kontakt med mig själv och omgivningen på och den kan vara mer eller 

mindre utvecklad . Vid hög awareness har jag en levande och öppen 

kontakt med både mig själv till kropp och själ och till den omgivning jag 

befinner mig i. Yontef menar att ”Awareness is effective only when 

grounded in and energized by the dominant present need of the organism.” 

”Awareness is not complete without directly knowing the reality of the 

situation and how one is in the situation” och ”Awareness is always Here 

and Now and always changing, evolving and transcending itself” (Yontef 

1993 s. 180). 

Gestaltningsprocesserna sker och utvecklas när människan går i kontakt 

med omvärlden. De är livsviktiga då de gör det möjligt för henne att 

orientera sig och överleva. I denna kontakt är människan vaken för att, vad 

och hur hon upplever. Detta kan kallas för awarenessprocessen (Hostrup 

2002). Målet med gestaltterapi är att utveckla awareness så att människan 

kan få en fungerande och stödjande självregleringsförmåga (Yontef 1993). 

Vi upplever och uppfattar världen och oss själva genom våra Zoner. 

Innerzonen är allt det vi förnimmer från vår kropp innanför huden. 

Ytterzonen är det vi tar in med våra sinnen från omvärlden, det vi ser hör, 

luktar etc. Mellanzonen är våra mentala funktioner med tankar, fantasier, 

föreställningar etc. 

12

4.2.4 Organismisk självreglering/skapande anpassning 

Varje levande organism är i ständigt behov av utbyte med sin omgivning. 

Det handlar om alla sorters behov, fysiska, psykiska, sociala behov. När ett 

behov uppstår söker organismen i sitt fält för att kunna tillfredställa det. 

Denna funktion och förmåga är inbyggd i alla levande varelser menade 

Perls, Hefferline och Goodman (1951/2003) Den sörjer för att organismen 

kan anpassa sig till olika miljöer och tillstånd, att den kan upprätthålla ett 

jämviktstillstånd och att den kan växa från omoget till moget tillstånd. 

Genom den skapande anpassningen, eller organismiska självregleringen, 

assimileras det som är nytt och som organismen har nytta av, det införlivas 

alltså. 

Kropp och själ är en fungerande enhet som egentligen inte kan separeras 

och det är genom kropp/själen som mina upplevelser sker. 

4.2.5 Kontaktcirkeln 

Organismens samspel med omgivningen sker med kontakt vid en 

kontaktgräns där utbyte sker. Kontaktcirkeln är en modell för de olika 

faserna som beskrevs av Perls, Hefferline och Goodman (1951/2003). Den 

har sedan vidareutvecklats av andra gestaltterapeuter. Det är en process med 

olika stadier som avlöser varandra och benämns med olika begrepp som 

exempelvis kontaktcirkeln eller energicykeln. 

Självet beskrivs inte som en inre struktur eller instans i psyket utan som en 

komplex skapande kraft, som skapare av figur/grund-processen i 

kontaktsituationen. Det har samtidiga kroppsliga kroppsliga och psykiska 

funktioner. Det manifesterar sig på olika sätt beroende på hur organismen 

har det i sig själv och i förhållande till omgivningen, fältet. ” Id”, ”Ego” och 

”Personlighet ” är olika former. (Perls m fl 1951/2003) 

- Under förkontakten befinner sig organismen i en sorts vaken vila. Inget 

behov föreligger. Självet är inte aktivt utan i sin Id-funktion, d v s passivt 

accepterande, kroppen står i centrum, motoriken och sensoriken är 

inhiberad. Det är den givna bakgrunden med assimilerade upplevelser 

inklusive oavslutade situationer, fysiologiska behov och upplevelser från 

13

alla delar av kroppen innanför huden och står i kontakt med autonoma 

nervsystemet. Ingen figur framträder, omgivningen upplevs vagt. 

Förkontakten sker utanför medvetande i aspekten awareness. Förr eller 

senare kommer detta tillstånd att lämnas p g a att något behov/stimuli 

innifrån eller utifrån sätter igång gestaltningsprocessen. 

- Under kontaktfasen har ett behov av något slag uppstått. Självet övergår 

till sin Ego-funktion, är aktiv, målmedveten, sensoriken alert, motoriken 

offensiv. Den har ett aktivt förhållningssätt med val och bortval, 

Awarenessprocessen är central. Kroppen blir allt mindre i fokus, intresset 

börjar rikta sig och söker i omgivningen det som kan tillfredsställa behovet. 

Spänningen ökar och en gestalt börjar träda fram och det andra blir 

bakgrund. Egot identifierar och alienerar impulser ur bakgrunden. 

- Slutlig kontakt är själva målet för kontaktprocessen. Då har Egot utfört 

sitt arbete, bitarna faller på plats, upplevelsen är det hela, ingen handling 

sker, uppgiften utförd och egofunktionen upphör. Självet och gestalten är 

detsamma. Gestalten är det hela, bakgrunden tom. Detta förutsätter att 

processen med identifikation/alienering ur bakgrunden har fungerat, att 

självet har vänt sig mot omgivningen i lösningen av uppgiften, att 

oavslutade behov kunnat avslutas och att detta skett på så vis att självet varit 

”aktivt-passiv” d v s varken med viljekraft drivit fram eller helt passivt 

mottagit det som skett. 

- Efterkontakten är det sista stadiet då spänningen åter sjunker. Det som 

man har gått i kontakt med assimilerats byggs nu in i organismen som 

växer. Växten ser olika ut beroende på vilket behov det är som har 

tillgodosetts. Personligheten formas och utvecklas och processerna här sker 

utanför medvetandet. Detta blir till den grund utifrån vilken kommande 

kontaktcykler sker. ( Bragée, 2004) 

14

4.2.6 Kontaktstilar och störningar i kontaktcykeln 

Det kan bli störningar på olika nivåer och utifrån olika mekanismer i 

kontaktcykeln. Hostrup beskriver den femstegsmodell av kontaktstörningar 

som ursprungligen skapades av Perls, Hefferline och Goodman med tillägg 

av ett sjätte steg av Ervin och Miriam Polster. Modellen kan också ses med 

ett annat perspektiv, som kontaktformer eller kontaktkompetens, vilket 

gjorts av gestaltterapeuten Salonia och som stämmer med utvecklingsteorier 

från Mahler, Stern och Wilber; ”Sedda med utvecklingspsykologiska ögon 

beskrivs de olika kontaktformerna som flera sätt som barnet, i samvaro med 

mamman och pappan, lär känna och förhålla sig till världen under olika 

åldrar Dessa förhållningssätt skapar den kontakt mellan organismen och 

omvärlden som motsvarar barnets mognad och särskilda behov” (Hostrup 

2002, s. 140). Om utvecklingen störs eller misslyckas kan det yttra sig som 

en störning i samspelet mellan organismen och världen. En barnslig 

kontaktkompetens kan bli till svårigheter, en störning när den tillämpas i 

nutida vuxenkontakt. De olika kontaktformerna kan alltså fungera som en 

sund kontaktkompetens och de kan också fungera som skydd i vissa lägen. 

Eller de kan bli till en patologisk kontaktstörning som fryser 

awarenessprocessen. 

De olika kontaktformerna är konfluens som är ett sammansmältande utan 

gräns emellan en själv och den andre, introjektion då man ”sväljer” och 

osorterat tar in det som kommer från den andre, projektion där man inte 

känns vid det som hör till en själv utan lägger över det på den andre, 

retroflektion då man behåller inom sig det som egentligen är riktat till den 

andre, deflektion då man avvärjer och inte möter det som kommer från den 

andre samt egotism som innebär en stel och ogenonmsläpplig gräns över 

vilken det inte sker något utbyte. Kontakt innebär att man möts samtidigt 

som man har sin egen gräns över vilken utbyte sker. Det finns alltså en 

tydlig gräns över vilken ett utbyte sker och det finns också ett utrymme eller 

område emellan organismerna. 

Jag vill beskriva två av kontaktformerna lite mer, introjektion och 

projektion. Introjektion innebär att organismen tar in det som kommer 

15

utifrån ”med hull och hår” och det är ett första steg i normalt lärande och det 

som sker när det lilla barnet automatiskt tar in det som kommer från en 

betydelsefull annan. Det är ett kopierande och härmande för att sen i leken 

testa det hela. I en lärosituation tar vi först in det nya för att sen börja 

bearbeta det på olika sätt. Vi lär oss i kontakt och genom kontaktens 

karaktär får vi också budskap om oss själva såsom fin, älskansvärd, dum, 

ful, oönskad etc. Det som vid introjektion tas in från omvärlden 

eftervärderas och sorteras inte. Metaforiskt så sväljs det helt utan att 

organismen sorterar, tuggar, spottar ut det som är ”giftigt” och behåller det 

som är bra och som organismen behöver. Organismen blir fylld och 

ockuperad av något som okritiskt tas in utan motstånd (Hostrup 2002). 

Projektion innebär att något som tillhör individen upplevs som att det 

tillhör omvärlden och projiceras på någon eller något. Det innebär att 

individen egentligen varken uppfattar sig själv eller den andre. Det som för 

ett omoget psyke upplevs som alltför våldsamt och ohanterbart projiceras. 

Denna kontaktkompetens kan hos barnet bara komma till stånd om modern 

är villig att vara en projektionsskärm, att hon står ut och kan ta emot och 

samtidigt korrigera utan att straffa och beröva barnet värdighet. Det är 

avgörande att förmågan till projektion utvecklas, och det är lika viktigt att 

det samtidigt begränsas och modifieras utifrån den mognad som barnet har. 

Det leder till en differentiering som gör att barnet kan skilja på ut-och 

invändigt, på Vi, Jag och Du. Det som generellt sett utmärker en osund 

projektion är att den är orörlig och inte kan korrigeras eller tas hem (Hostrup 

2002). 

4.2.7 Självstöd 

”Perls defined the process of human maturation as the evolution from 

environmental support in infancy to the self-support of audulthood.” 

(Clarkson & Makewn 1993). Självstöd kan beskrivas som en självomsorg 

som visar sig i det sätt som en människa kan stödja sig själv i kontakten med 

omvärlden. Det är ett från början utvändigt stöd som under utvecklingens 

gång blir till en inre funktion. Det innebär att hon kan känna av och 

identifiera mig med sitt eget tillstånd och det hjälper henne att reglera så att 

hon inte utsätter mig för mer än vad hon har resurser att klara av och tål. 

16

(Hostrup 2002). Det kan också innebära att hon ser till att få hjälp, om det är 

det hon behöver. Ett syfte med gestaltterapi är att öka en människas 

självstöd och självregleringsförmåga (Yontef 1993). Ett fungerande 

självstöd är en förutsättning för en god självregleringsförmåga. 

4.2.8 Dialogiskt möte - dialogisk attityd 

Gestaltterapigrundarna såg den terapeutiska relationen som ett existentiellt 

möte i dialog mellan terapeut och klient. De utgick från Bubers 

dialogfilosofi. Där finns det finns ingen hierarki och terapeuten gömmer sig 

inte bakom någon roll utan är en autentisk person som delar med sig av sina 

reaktioner och responser (Clarkson, Makewn 1993). Mötet ses som centralt 

inom gestaltterapin. Det dialogiska mötet i sig har en läkande kraft och 

innebär möjlighet till växt och utveckling. ”The relationship between the 

therapist and the client is the most important aspect of psychotherapy. 

…..Relationship grows out of contact. Through contact people grow and 

form identities” (Yontef 1993, s. 126). Grundförutsättningar för att arbeta 

som gestaltterapeut är en det finns ett genuint intresse, en villighet att bli 

berörd av klienten och att tillåta kontakt. Att kunna möta den andre som den 

han är och att kunna överlämna sig till det som kommer att ske i mötet utan 

att styra och utan att ha en dold agenda. Det krävs också en tillit till sig själv 

och till klienten. Man behöver som terapeut märka vad som händer, kunna 

skilja på kontakt och konfluens. Man behöver kunna känna in den andre 

utan att förlora sig i honom. Att på djupet dela en annans upplevelse utan att 

tappa bort sig själv. Komponenter som finns i en dialogisk attityd är; 

- Närvaro 

Terapeuten är närvarande i nuet och har hela tiden en uppmärksamhet på det 

som sker i stunden. Han/hon är där som terapeut och som människa och 

visar sig som den hon är, är autentisk. Terapeuten kan vara spontan och dela 

med sig av sitt eget utifrån vad hon tror gagnar klienten. Detta ger klienten 

möjlighet att vara där som den han är och det inbjuder till en jämlik relation. 

- Inklusion 

Terapeuten behöver med hela sig själv kunna känna in och dela den andres 

upplevelse för en stund utan att för den skull tappa sitt eget fotfäste. Det 

innebär viljan och förmågan att kunna dela svåra känslor av skräck, 

17

förvirring, raseri, sorg etc utan att dra sig undan, utan att försöka ställa till 

rätta, trösta bort, att egentligen inte göra något över huvud taget förutom att 

just vara närvarande. Som terapeut måste man dessutom ha varit i sina egna 

avgrunder och fått uppleva att det går att överleva detta för att kunna stå fast 

och inte fly in i åtgärder, tolkningar eller något annat som skydd mot den 

egna rädslan. Att få dela sitt svåraste med någon som finns där och som 

följer med i underjordsvandringen är i sig läkande. 

- Bekräftelse 

Bekräftelse inrymmer både acceptans och konfirmation. Acceptans är inte 

samma sak som samtycke utan är ett accepterande av klienten precis som 

som han är just nu. Det kräver att terapeuten kan sätta de egna 

värderingssystemen åt sidan i mötet, sätta det inom parentes. I 

konfirmationen ligger en bekräftelse av det som klienten kan bli, har 

potential till. Vad det är kan ju terapeuten inte veta, men det handlar om att 

hon förmedlar, kanske ordlöst och mest som en hållning, vetskapen om att 

det finns en utvecklingspotential, att allt inte behöver vara som det är nu, 

och att klienten har inneboende obrukade resurser att upptäcka. 

- Tillåta kontakt 

Att jag som terapeut tillåter mig att bli berörd och att beröra är en 

förutsättning för kontakt. Det är att tillåta det som sker att ske utan att ha 

kontroll. Att låta sig förvånas och överraskas, både av den andre och sig 

själv. Detta skiljer gestaltterapi från många andra terapiformer där tanken är 

att terapeuten ska ha en neutral och opersonlig hållning, en distansiering 

som inte finns inom gestaltterapin. 

- Jämlikheten och ojämlikheten i relationen 

Det finns både en jämlikhet och en ojämlikhet i det terapeutiska mötet. På 

det existentiella planet är det ett möte mellan två människor där det inte 

finns någon hierarki och inte några roller. Att bli mött på det viset kan vara 

en ny, förvånande och omvälvande upplevelse som kan återupprätta en 

människas värde för sig själv. Det ger självrespekt och det tilltalar också 

hennes eget ansvar och hennes makt och kraft i sitt liv. Samtidigt finns det 

också en ojämlikhet i o m att man faktiskt har olika roller och olika 

”uppdrag” med olika ansvar för det som sker. Terapeuten är till för klienten 

och inte tvärtom. 

18

4.2.9 Fenomenologi 

Fenomenologin är både en filosofi och den vetenskapliga metodolgin inom 

gestaltterpi. Människan upplever något hela tiden och på sitt eget unika sätt. 

Hon strävar hela tiden efter att skapa mening i det hon upplever. Vi skapar 

inre bilder, gestalter, som i sin tur påverkar hur vi upplever och uppfattar 

världen. Det finns ingen yttre objektiv verklighet som kan betraktas och 

beskrivas separat. Betraktaren är en del i det hela. I ett fenomenologiskt 

utforskande försöker jag så mycket som möjligt att genom mina olika zoner 

ta in fenomenet jag är intresserad av och sätta mina förutfattade meningar, 

tolkningar inom parentes. Detta är en strävan som aldrig kommer att lyckas 

helt och vetskapen om detta är också viktig. Men det kan vara en pågående 

utforskande process där gamla gestalter kan öppnas och nya kan skapas som 

är sanningen närmare. 

I gestaltterapi ser man mötet mellan människor som ett möte mellan olika 

fenomenologier. Fokus är ett utforskande av klientens fenomenologi 

(Yontef 1998). Hur ser du världen? Hur uppfattar du? Hur ser och skapar du 

mening? Som terapeut behöver jag ha awareness om min egen 

fenomenologi. Jag behöver vara medveten om att jag gör tolkningar, sluter 

gestalter, har fantasier, har tidigare erfarenheter etc. De hör till min 

upplevelse. För att kunna avstå från förutfattade meningar -epoché-, så 

behöver man känna till dem (Hostrup 2002). Det fenomenologiska 

utforskandet sker med en speciell attityd, som skiljer sig mycket från 

förhållningssättet vi i allmänhet har både till kunskap, till varandra och oss 

själva. Den präglas av acceptans och öppen nyfikenhet inför utforskandet 

och det som visar sig istället för att vara tolkande och värderande. 

4.2.10 Existentialism 

Existentialismen är också fenomenologisk. Verkligheten uppfattas här som 

den verklighet människan upplever. Människan är ingenting annat än vad 

hon själv gör sig till, det är existentialismens första princip enligt Jean Paul 

Sartre (Hostrup 2202). Men många människor lever ett icke-autentiskt liv 

inte minst när det gäller valen i livet. Man utgår från konventioner och 

19

föreställningar om hur det är eller borde vara utan kontakt med hur det 

egentligen är utifrån en själv, en sorts självbedrägeri. Genom att bli 

medveten, aware, så kan vi göra på ett annat sätt- ”By becoming aware one 

becomes able to choose and/or to organise one´s own existense in a 

meaningful manner”. “Awerenss is equal to responsability – when I am 

fully Aware I am at that instant respose-able, and, I cannot be responsible 

without being Aware” (Yontef 1993, s.126). Perls hävdade att varje mogen 

människa kan ta ett existentiellt ansvar för sig själv och sitt liv och framför 

allt för den mening som hon ger sitt liv. Vi kan inte alltid ha ansvar för den 

situation vi lever i, men väl hur vi lever utifrån den. (Clarkson & Makewn 

1993). Människan upptäcker och skapar sig själv hela tiden. Det finns ingen 

mänsklig natur att upptäcka en gång för alla utan det finns alltid nya 

horisonter nya problem och nya möjligheter (Yontef 1993). 

4.2.11 Tekniker 

De tekniker som finns inom gestaltterapin syftar till att öka awareness. De 

ska hjälpa till en fördjupad upplevelse och medvetenhet om det som man 

utforskar. Terapeuten kan föreslå ett experiment som innebär att klienten 

får experimentera, alltså pröva olika, annorlunda eller kanske överdriva sitt 

vanliga sätt att göra. I experiment kan klienten få på ett kraftfullt sätt 

undersöka sitt förhållande till olika teman. Det innebär att man lyfter in och 

lyfter upp en konflikt, ett dilemma eller ett tema in i terpirummet och att det 

på något sätt iscensätts. Poängen är att det görs levande i nuet, att de 

känslor, tankar, kroppsupplevelser som är förknippade med temat upplevs. 

Terapeuten kan då dela detta och man kan tillsammans fenomenologiskt 

utforska det. Klienten kan få nya upplever en ny förståelse i förhållande till 

det och till sig själv. 2-stolsarbete är en klassisk gestaltteknik som innebär 

att man tar en fram en tom stol. På den kan klienten i fantasin placera en 

annan person som han har en konflikt med eller en oavslutad situation med. 

Det kan också vara en aspekt av en själv som man sätter där. Syftet är att få 

igång en dialog, att fördjupa upplevelsen och på så vis göra det möjligt för 

att en oavslutad situation kan bli avslutad och/eller att det kan bli en 

integration av olika delar i en själv. 

20

Om klientens kontaktstörning visar sig som en bristande utveckling av 

awarenessprocessen är det terapeutiska redskapet först och främst 

terapeutens varande i kontakten och inte tekniker. Kontakten blir det stöd 

som är nödvändigt i ett utvecklande av awarenessprocessen. 

4.3 Andra teoribildningar 

Jag ska här beskriva några andra teoribildningar som har betydelse för 

förståelse av borderlineutvecklingen och som är en referensram till mitt 

resonemang kring forskningsresultaten. 

4.3.1 Psykodynamisk objektrelationsteori 

Objektrelationsteorin är en variant av psykoanalysen med företrädare som 

exempelvis Melanie Klein, Harry Gutrip och Margreth Mahler. Teorin går 

ut på att det lilla barnet är inriktat på att bli delaktig av sociala relationer 

med nära viktiga andra, omsorgspersonerna. I de relationerna utvecklas 

under det första levnadsåret upplevelsen av den andre och av sig själv. När 

barnet lär sig känna igen den andre som en helhet kan det också utveckla en 

sammanhängande bild av sig själv. Den vuxne måste skapa en skyddande 

mur runt barnet, dels mot överstimulering och dels mot obehagliga 

överraskningar som barnet inte kan skydda sig mot innan det har utvecklat 

försvarsmekanismer. I samspel med de vuxna utvecklas jaget sakta men 

säkert under spädbarnstiden. Upplevelsesfären uppdelas med hjälp av 

mekanismen klyvning som innebär att det som är bra förs till det godas 

värld och det som är negativt till de ondas och att dessa hålls åtskilda från 

varandra. Först längre fram kan de integreras med varandra, och om det 

goda övervägt skapas grund för en positiv utveckling (Hwang & Nilsson 

2003). 

Mahler talar om separations- individuationsutvecklingen som sker under de 

tre första levnadsåren. Barnet utvecklas från att ha varit i symbios med 

modern till att succesivt skilja ut sig som en egen individ. Detta sker i 

samspel med föräldrarna i faser som glider i varandra från att under 

21

symbiosfasen (ca 2-6 mån) vara ett med modern, under 

differentieringsfasen (ca 4-10 mån) börja intressera sig för världen utanför 

mor-barnsfären, övningsfasen (ca 7-16 mån) alltmer börja utforska 

omvärlden utifrån en känsla av omnipotens. Under närmandefasen (ca 16- 

24 mån) börjar det känna av sin avskildhet och också beroendet av 

föräldrarna. Det söker sig tillbaks till föräldern och kan bli klängigt och 

kontrollerande. Det behöver mycket hjälp med att gradvis avveckla sin 

upplevelse av omnipotens och har behov av bekräftelse, stöd och samtidigt 

frihet att våga sig ut på egen hand (Kihlbom 2000). Objektkonstans 

utvecklas under de första 2-3 åren och innebär att barnet kan hålla kvar 

bilden av modern även i hennes frånvaro och att bilden av henne är stabil 

med integrering av negativa och positiva representationer. (Mangs & 

Martell 1982). 

4.3.2 Anknytningsteori 

Anknytningsteorin formulerades av John Bowlby och kunskaperna 

utvecklades vidare av Mary Ainsworth. Människan betraktas som en 

biopsykosocial varelse. Det lilla barnet är genetiskt programmerat att knyta 

an till sin omsorgsperson och sedan till flera personer. Man talar om 

anknytningsbeteende, anknytningssystem och anknytningsmönster som 

utvecklas utifrån de erfarenheter och det svar barnet fått från sina 

omsorgspersoner. Anknytningssystemet är ett av flera system och det 

aktiveras när barnet känner sig otryggt och hotat. De söker sig då till 

omsorgspersonen. Om det blir mottaget och tryggat utvecklas en trygg 

anknytning. Om det p g a förälderns svårigheter att svara mot barnets behov 

inte lyckas utvecklar barnet ett otryggt anknytningsmönster eller i värsta fall 

ett desorganiserat om det är så att det är omsorgspersonen som utlöser 

rädslan. 

Ett annat beteendesystem är utforskandesystemet som är barnets egen 

drivkraft att utforska världen. Ainsworth beskrev bl a betydelsen av balans 

mellan barnets anknytnings- och utforskande system och individuella 

22

skillnader i anknytning baserade på olika omvårdnadserfarenheter (Broberg 

m fl, 2006). 

Anknytning sågs av Bowlby och Ainsworth som en normal och hälsosam 

aspekt av den mänskliga naturen under hela livscykeln. Det är den aspekt 

som gör att den är ett så viktigt begrepp inom utvecklings-, personlighets, 

social- och klinisk psykologi. Författarna menar att anknytningsteorin har 

betydelse för en mängd olika terapiformer (Broberg m fl, 2006). 

4.4 Teoretiska förklaringsmodeller/beskrivningar av BL och 

borderlineterapi. 

Förutom anknytningsteoreisk och gestaltteoretiska förklaringsmodeller tar 

jag här upp de mest etablerade terapitraditionerna i Sverige idag på 

borderlineområdet, den psykoanalytiska med en modell av Otto Kernberg 

och DBT som är en utveckling inom KBT. 

4.4.1 Psykoanalytiskt perspektiv 

I psykoanalytisk teoribildning finns inte någon enhetlig uppfattning om hur 

borderlineproblematiken uppstår. Man har mer försökt avgränsa och 

beskriva tillståndet och det finns viss enhetlighet vad gäller grunddrag i 

terapin (McWilliams 1994). Kernberg var tidig med att beskriva den 

specifika problematiken och skapade en behandlingsmetod som bygger på 

Mahlers teori. 

BL beskrivs som uttryck för svårigheter i barnets utveckling under andra 

levnadsåret utifrån fundamentala svårigheter i relationen till modern (eller 

annan viktig nära person). Barnets utveckling blir störd och det får 

svårigheter att bli en autonom person, att tolerera och hantera känslor och 

relationer. I objektrelationsteoretiska termer finns en fixering i 

individuationsprocessens närmandefas (Eckert & Bierman Reiten 1998). 

McWilliams (1994) beskriver BL som att människan saknar ett integrerat 

och observerande jag som kan se saker ur exempelvis terapeutens 

23

perspektiv. Hon pendlar på ett kaotiskt sätt mellan olika jag-tillstånd utan att 

ännu kunna hålla ihop sina attityder och mellan symbiotisk anknytning och 

fientligt avstånd. 

Kernbergs modell lyfter fram den bristande integrationen av 

självuppfattning eller uppfattningen av betydelsefulla andra som yttrar sig 

som en konstant känsla av tomhet och av motsägelsefullhet vad gäller 

självuppfattning, upplevelsen av andra och av beteendet. Han lyfter också 

fram användandet av primitiva försvar som splitting och projektiv 

identifikation. Den centrala affekten är hat. (Kernberg 1994) 

Eftersom det finns olika teorier om orsakerna till BL så betonas olika 

aspekter i behandlingen och det finns många olika åsikter i facklitteraturen 

om behandlingsmetoder. McWilliams (1994) skriver att man i allmänhet 

väljer expressiv psykoterapi och att det finns några allmänt accepterade 

behandlingsprinciper. De är; 

- att sätta gränser 

- att ge uttryck för motsatta känslotillstånd 

- att tolka primitiva försvar 

- att få ”handledning” av patienten 

- att uppmuntra individuation och motverka regression 

- att tolka i lugnet efter stormen och 

- att respektera motöverföringen. 

Det tar lång tid, ofta flera år att etablera terapeutisk allians. Arbetet med 

gränsdragningar och ramarna är terapin. När väl en terapeutisk allians är 

uppnådd har patienten tagit ett jättekliv i sin utveckling. Kernberg (1994) 

beskriver att terapin under övervägande delen handlar om ”här och nu”. 

4.4.2 Kognitivt perspektiv lyfter fram det dikotoma tänkandet, alltså 

antingen- eller-tänkande som den typiska kognitiva förvrängningen vid 

borderline ( Kåver & Nilssonne 2002). 

DBT, som är en specifik behandlingsmodell för BL utifrån KBT, utgår från 

en biosocial modell där man tänker att grunden är medfödda 

temperamentsvariabler med en emotionell känslighet och sårbarhet och en 

24

invaliderande miljö. Barnet får inte bekräftelse och förståelse av sina 

känsloupplevelser och utryck och får heller inte hjälp och redskap att 

hantera sin sårbarhet. (ibid.). 

I terapin har man ökat fokus på terapirelationen. Terapeutens validering av 

patientens upplevelser är viktig, d v s att hitta det giltiga i klientens 

berättelse viket bl a innebär att ta patientens perspektiv. 

Mindfulnessbegreppet är centralt. Det innebär medveten närvaro och 

acceptans av det som är. I färdighetsträningen får patienten lära sig hur man 

blir vaken och uppmärksam i nuet och hur man skapar och bevarar goda 

relationer. Man arbetar dialektiskt med acceptansen av det som är och med 

behovet av förändring (Kåver 2006). 

4.4.3 Anknytningsperspektiv 

I en utveckling av anknytningsteorin har Hjördis och Carlos Perris gjort 

indelningar av personlighetsstörningar utifrån anknytningsmönster. 

Borderline ses som en konsekvens av tidig otrygg anknytning av 

desorganiserad typ ( Kåver & Nilssonne 2002). Senare forskning har visat 

på desorganiserad ankytningsstil hos 50 upp till 75-90% i olika studier. 

Anknytningsproblematiken beskrivs som själva kärnan i 

borderlineproblematiken (Broberg m fl 2008). På frågan om personer med 

olika anknytningsstil ska erbjudas olika typ av psykoterapi ger forskningen 

inget entydigt svar. Broberg och medförfattarna drar ändå utifrån den 

forskning som finns slutsatsen att trygga och erfarna terapeuter oavsett 

skolbildning förmår balansera olika ingredienser i terapin som stödjande och 

utmanade inslag och att ”timingen” och den terapeutiska ”mixen” bör se 

olika ut för patienter med olika anknytningsorganisation, men att denna 

anpassning bör gå att åstadkomma inom ramen för alla de större 

skolbildningarna” (Broberg m fl 2008 s 306). 

4.4.4 Gestaltiska perspektiv 

Gary Yontef menar att det är viktigt att förstå vilka behov klienten har för 

att kunna lägga upp behandlingen därefter. Han spetsar till det när han 

25

skriver;” With the right understanding these patients can be successfully 

treated., and without that understanding treatment can make these patients 

worse…… Moreover, without adequate perspective therapy with these 

patients becomes dangerous for the therapist´s mental health” (Yontef 1993 

s.420). Han konstaterar också att man inte kan formulera en exakt modell 

för hur borderlineterapi ska gå till men han ger förslag på nio olika fokus; 

- Skapa verklig kontakt. God terapi är avhängig kvaliteten på kontakten som 

terapeuten kan erbjuda, och det behöver var en grundande kontakt. 

- Uppmuntra inte det regressiva självet. 

- Motöverföringen kan bli mycket stark p g a att klienten använder 

exempelvis projektiv identifikation. Terapeuten kan många gånger känna sig 

rädd, dålig etc, och självkänslan får sig en knäck. Viktigt med 

självkännedom och att terapeuten märker när det finns behov av 

handledning eller annat stöd. 

- Arbeta med genetiskt material försiktigt och inte i större doser än klienten 

kan assimilera. 

- Terapeuten behöver hålla fokus och kompassriktningen i terapin. 

- Ge polära svar. Gör det polära explicit. 

- Kontak ( i gestaltterminologisk betydelse, s 15) före och efter allting. Börja 

med kontakt och avsluta alltid med kontakt. 

- Var vaksam vid separationer. 

- Raseri och hämndkänslor behöver arbetas med. Borderlinepersonen kan 

inte läkas utan att ge upp hämnden (Yontef 1993 s 468- 487) . 

Ellinor Greenberg uppfattar att BL från början är friska individer som 

utvecklar ett coping-sätt att överleva barndomen. Dessa från början adaptiva 

beteenden blir hinder i vuxenlivet. Det visar sig i olika störningar i 

kontakten, i primitiva försvar och brister i ego-funktioner. 

Grundproblematiken handlar om identiteten och relationer. Många av 

personerna med BL är traumatiserade. Det finns övergrepp eller 

övergivande i historien (Greenberg 1989). Hon utvecklar sitt arbete och 

även diagnostiken av personlighetsstörningar och beskriver 

personlighetsproblematiken vid BL som att det är en oflexibel organisation 

mellan organismen/omgivningen som sker hela tiden vid kontaktgränsen 

26

genom figur/grund formationen och hon introducerar begreppet 

interpersonell gestalt som är den figur/bakgrunsdformation som sker i 

samspel med en annan människa. Vid personlighetsstörningar är IG fixerad 

vilket innebär att det i samspelet med de flesta andra uppstår en fixerad 

gestalt som organiserar sig och ser ut på samma sätt oberoende av det som 

är i fältet. Hon visar hur teorin IG har kopplingar till annan teoribildning 

och begrepp som objektrelationsteori och Sterns RIG (Greenberg 2002). 

Greenberg (1989) menar att BL klienten har fyra grundläggande behov som 

inte har blivit mötta; behovet av 

- en intensiv en-till-en-relation med en person som ärligt uppskattar och 

finner klienten unik och värd kärlek 

- tillåtelse och ledning i att separera- individuera 

- möjlighet att pröva nya beteenden i ett tryggt och stödjande sammanhang, 

och 

- hjälp att trassla ut det komplicerade nätet av försvar som håller på att 

kväva klienten och förhindrar henne att vara närvarnade och ha goda 

relationer. Hon tror att när terapi lyckas så har de här behoven blivit 

lyssnade till. När terapeuten ärligt kan uppfatta klienten som unik och 

älskansvärd, ge henne utrymme och tillåtelse att växa och bli en egen 

person, att hon känner sig trygg och uppskattad för den hon verkligen är, då 

börjar gamla sår läka. Greenberg tänker att de flesta gestaltterapeuter 

behöver göra en hel del ändringar i sättet att bedriva terapi på. Man måste gå 

mycket långsammare fram och göra mycket förberedande arbete för att 

hjälpa klienten att få ett bättre självstödjande system. Hon tar upp; 

- att 2-stolsarbete kommer senare i terapin 

- att inte använda tekniker som ökar känslointensiteten 

- om möjligt terapi flera gånger i veckan 

- att inte prematurt förstöra klientens fantasier i förhållande till terapeuten 

- att vara realistisk avseende hur mycket ansvar klienten kan ta 

- att svara på personliga frågor när det är relevant 

- att ha reaktioner på överföringar och motöverföringar i förgrunden 

- uppmuntran av introjicering när det är adekvat 

- att interaktiva former av gruppterapi är bättre än ”hot-seat 

27

Melnick och Nevis (1998) beskriver BL som en störning i kontaktcykeln på 

nivån sensation/awareness. Det finns svårigheter med en stabil emotionell 

respons på stimuli utifrån och inifrån vilket påverkar figurformationen. 

” The ground available to the borderline is non-supportive, resulting in an 

inability to tolerate more than minimal stimulation” (Greenberg, Watson & 

Lietaer s. 435) 

Judith Beermann Zeligson och Anna Maria Norén har tagit fram en 

diagnosmodell, som har vidareutvecklats av Beermann Zeligson, som 

användes som undervisningsmaterial under kursveckan om diagnostik under 

min gestaltterapiutbildning (2007-08-27). Borderlineproblematiken beskrivs 

som en nivå eller ett sätt att reagera på som de benämner att vara i det 

polariserade fältet. Det sker som ett mer grundläggande sätt att fungera på i 

vardagen som vid borderlinestörning eller vid kriser. Klienten polariserar, 

har inte förmågan att hålla och rymma två polära figurer och kan inte 

flexibelt växla figur. Sak och person blandas ihop, klienten handlar och är 

utagerande och har dålig förmåga att vara problemlösande. Hon kan inte 

reglera sig själv p g a bristande förmåga att förnimma sig själv och sina 

behov och har svårt att hålla en figur. Hon har också en bristande känsla av 

separathet, gränser och självstöd och är därför beroende av den Andre till 

spegling, bekräftelse och stöd. Tiden upplevs inte sammanhängande och 

klienten har svårigheter att binda samman, generalisera och att se helheten. 

Fokus för terapeuten blir relationen och att bekräfta, spegla, binda samman, 

känna in. Jag- Du möten är inte möjliga mer än som moments of meeting. 

Det psykoedukativa blir viktigt. Genom att arbeta med att generalisera om 

hur livet är, normalisera reaktioner och handlingar, tolerera sitt sätt att vara 

på och acceptera sig som man är kan det bli möjligt för en figur träda fram. 

Utifrån det kan man sen arbeta mer personligt med hur klienten uppfattar sig 

själv och sin situation som inte har gått att arbeta med via kontaktstilsarbete. 

Det fungerar inte när man befinner sig i det polariserade fältet. 

28

Hanne Hostrup menar att när klientens kontaktstörning visar sig som en 

bristande utveckling av awarenessprocessen är det terapeutiska redskapet 

först och främst terapeutens varande i kontakten. Terapeuten föreslår alltså 

inte experiment och konfronterar inte klientens kontaktavbrott 

(Hostrup2002). Hon beskriver borderlineterapin som att den har fokus på 

”här och nu”, att terapeuten får bära den del som klienten inte kan uppleva 

som en del av självet, att terapeutens uppgift är att vara sig själv och var hel 

i kontakten (Hostrup 1983/2000) 

Gemensamt för alla dessa beskrivningar är att BL rör sig om grundläggande 

svårigheter i att uppleva, relatera och leva på en väldigt basal nivå. 

5. Tidigare forskning 

Det som är skrivet har inte någon forskningsansats utan är beskrivningar och 

tankegångar utifrån teori och egen gedigen erfarenhet. Hostrup (2000), 

Greenberg (1989), Melnick& Nevis (1998), Yontef (1993) och Beermann 

Zeligson och Norén beskriver på olika vis hur gestaltterapin med BL 

behöver anpassas med anledning av detta till innehåll och form vilket jag 

beskrivit i avsnitten ovan. 

6. Metod 

6. 1 Data och urval 

Data består av intervjuer med gestaltterapeuter med minst 3 år i yrket och 

med erfarenhet av arbete med klienter med borderlineproblematik. Jag fick 

kontakt med mina informanter via ett upprop på SAG:s hemsida då jag 

frågade enligt ovanstående (3 st) och genom personlig kontakt (3 st). 

Av mina 6 informanter har en inte varit klar gestaltterapeut i 3 år, men har 

bedrivit terapi flera år och med en borderlineklient under tre års tid. Jag 

29

valde att ta med informanten ändå då jag tänker att erfarenheterna kan ha 

relevans och att det är spännande att se hur frågeställningar och eventuella 

dilemma visar sig och hanteras utifrån olika erfarenhetsbakgrund. Då jag har 

intervjuat 6 personer har jag 5 som helt fyller kriterierna. 

En av informanterna är man, resten kvinnor. Av klienter som det refereras 

till är övervägande delen kvinnor, men det finns också män. Jag har inte lagt 

något genusperspektiv på denna studie. 

Erfarenhetsgrunden som gestaltterapeut skiljer sig mycket alltifrån knappa 3 

år till mer än 25 år Någon har erfarenhet och refererar f f a till en klient med 

BL medan andra har erfarenhet från många klienter och patienter under en 

lång yrkesverksamhet. Några har arbetat på behandlingshem/psykiatrisk 

institution där borderlineproblematiken varit grund för behandlingen och där 

man har arbetat tillsammans med andra behandlare. Andra har arbetat främst 

med annan problematik där borderlineproblematik också visat sig finnas. 

Några har varit handledare till terapeuter eller personalgrupper som arbetat 

med BL. Några har redan innan intervjun formulerat sig kring 

borderlineproblematiken medan andra mer har sökt sig fram och kanske för 

första gången under intervjun formulerar sig kring området. Det har varit 

spännande med min upplevelse av att vi skapat något tillsammans under 

intervjun. I mötet mellan mina frågor, min nyfikenhet där min förförståelse 

har legat i bakgrunden och deras erfarenheter i form av explicit eller implicit 

kunskap har det skapats en berättelse. Det implicita har blivit explicit. 

6.2 Tillvägagångssätt 

Intervjun 

I en IPA-studie gör man semistrukturerade intervjuer med ett 

intervjuschema som stöd (bil. 2). Det tillåter dialog där nya frågor och spår 

kan komma in som man då följer upp. Frågorna är breda och öppna. Det är 

en dynamisk process där forskaren försöker få ett inifrånperspektiv. Jag 

hade en öppen inledande fråga ”Personer med borderlineproblematik - hur 

skulle du vilja beskriva ditt arbete med dessa klienter/patienter?”. Jag 

30

smalnade sedan av med ”trattfrågor” i form av områden, begrepp som jag 

frågade om ifall de inte dök upp spontant i intervjun. 

En förberedande fråga var att jag frågade efter informantens egen 

beskrivning/definition av borderlineproblematik för att på så vis kunna 

bedöma om det är samma fenomen vi talar om vilket ju är grundläggande 

för validiteten i studien (bil.1). Två av intervjuerna skedde via telefon. De 

andra intervjuades öga mot öga. 

Transkribering 

Intervjuerna bandades och transkriberades. Jag lämnade bort de för en första 

utskrift. Jag lyssnade sedan igenom och korrigerade dem. 

6.3 Analys 

Vid analysen har jag använt IPA- interpretive phenomenolgical analasysis 

som metod och den procedur som beskrivs av Smith och Osborn (2006). 

Den har en fenomenologisk approach då man gör en detaljerad utforskning 

av informanternas livsvärld. Den är också hermeneutisk med en 

tvåstegstolkning – en dubbel hermeneutik. Forskaren försöker skapa mening 

av deltagarnas försök att skapa mening. Hon försöker förstå men också 

förhålla sig kritiskt frågande till texten. IPA utgår från relativt små urval, 5- 

6 intervjupersoner är lagom, för vilka forskningsfrågan är relevant. 

Efter att ha lyssnat och läst igenom texterna flera gånger har jag i ett första 

steg noterat det som sticker ut och är intressant i texten. I ett andra steg har 

jag kondenserat, tematiserat och ibland lagt in mina egna reflektioner utifrån 

teoretiska kopplingar. Jag har dock fortfarande hållit mig väldigt nära 

texten. I ett tredje steg har jag lagt ihop teman i kluster från alla intervjuerna 

som jag sen ytterligare abstraherat och fått ner till några övergripande och 

relevanta grupper. Detta är en form av horisontellt analyserande, 

meningsskapande och gestaltformerande. 

31

Parallellt med detta har jag också återvänt till varje intervju för sig och ånyo 

gå in i informantens värld som en helhet. Jag har följt intervjun vertikalt så 

att säga, och har skapat en berättelse av var och en där jag lyft fram det som 

sticker ut och är karaktäristiskt. Jag har skrivit ner dem. Jag har velat ha 

dessa helhetsbilder/upplevelse som referenspunkter och stämma av mot 

resultaten jag kommer fram till via det horisontella analyserandet. Det är 

som att gå i upprepade hermeneutiska cirklar från helhet till delar till (ny) 

helhet till delar o s v till dess att jag uppfattar att jag fångat en helhet som 

känns giltig. IPA innebär en dubbel hermeneutik. Forskaren ska skapa 

mening utifrån informanternas mening (Smith & Osborn 2006). 

I redovisningen av resultatet nedan har jag valt att ge varje informant en 

egen initial C-H som inte hör ihop med deras namn. Siffran inom parentes 

som är kopplad till citaten hänför sig till sidan i originalprotokollet. Jag har 

också valt att benämna både terapeuter och klienter/patienter omväxlande 

han och hon för anonymitetens skull. Samma person kan alltså benämnas 

han/hon på olika delar i uppsatsen. Det är mest kvinnor både vad gäller 

terapeuter och klienter. Jag har också valt att oftast skriva klienten, trots att 

det ibland refereras till arbete med patienter, för enkelhetens och även 

anonymitetens skull. 

6.4 Validitet, reliabilitet och generaliserbarhet 

Validiteten i en kvalitativ studie handlar om att studien undersöker det som 

den har för avsikt att göra (Kvale 2002). Genom utgångsfrågan och svaren 

på den har jag kunnat konstatera att informanternas beskrivning av 

problematiken överensstämmer med det som jag avser att forska på. 

Reliabiliteten handlar om att studien är gjord på ett pålitligt sätt i alla steg 

och att det ska gå att följa för läsaren (ibid). Jag har i avsnitten ovan gjort 

en noggrann beskrivning av mitt tillvägagångssätt. Intervjuerna har skett 

med stöd av intervjuschemat där frågorna och frågeområdena redovisas i 

bilaga 2. Hade jag valt andra frågeområden hade svaren givetvis, till viss del 

i alla fall, blivit annorlunda. Kvaliteten på inspelningarna har över lag varit 

32

god. Vissa ord eller enstaka partier har varit svåra att höra, men det har 

framgått av samtalet runtikring vad som avsetts. Det är ju resonemang och 

berättelser jag fått, inte enstaka svar. Analyserna har skett på ett metodiskt 

sätt utifrån modellen som beskrivs. 

Hur min förförståelse har påverkat forskningen är både en fråga om validitet 

och reliabilitet. Hur har den påverkat de olika stegen? I en IPA studie är 

förförståelsen en förutsättning. Som i annan hermeneutik är det med den 

som jag går in i de upprepade hermeneutiska cirklarna som forskningen 

innebär. (Smith & Osborn 2006) Samtidigt är det viktigt att jag gör mig klar 

över min förförståelse och redovisar den, att jag i hela processen är 

uppmärksam över hur den påverkar, att jag hela tiden aktivt är öppen och 

undersökande så att den inte styr mig att söka det som bekräftar och se bort 

ifrån det som inte stämmer med den. Min utgångspunkt har varit att 

gestaltterapi borde kunna vara bra vid BL men att den behöver anpassas. 

Min frågeställning gäller hur den behöver anpassas. En underliggande fråga 

har också varit om mina informanter menar att gestaltterapi lämpar sig vid 

borderlineproblematik. Jag har hela tiden haft min förförståelse som en 

levande fråga för mig. I de första intervjuerna var jag kanske för försiktig i 

att styra med mina frågor och det här var något som jag tog upp i 

handledningen. Under analyserandet fanns den också med kontinuerligt. Jag 

gjorde också efter ett tag ny genomläsning av intervjuerna utifrån det 

perspektivet; är det saker som jag ser bort ifrån för att det inte stämmer med 

min förförståelse? 

Syftet med en IPA-studie är att säga något i detalj utifrån den speciella 

grupp som undersökts snarare än att prematurt göra generaliseringar. ”It is 

possible to think in terms of theoretical rather than empirical 

generalizability. In this case the readers make their links between the 

findings of an IPA study, their own personal and professional experience, 

and the claims in the extant litterature. The power of the IPA study is judged 

by the light it sheds within this broader context.” (Smith & Osborn s. 54) 

33

Valida kunskapsanspråk etableras i en diskurs genom vilken resultaten i en 

undersökning kommer att betraktas som tillräckligt tillförlitliga för att andra 

forskare ska kunna bygga på dem i sitt eget arbete (Kvale s.222). 

Kommunikataiv validitet innebär att kunskapsanspråkens validitet prövas i 

en dialog (ibid s. 221). Min förhoppning med studien är att den kan inbjuda 

till vidare reflexion och diskussion både i gestaltsammanhang och i dialog 

med behandlare med annan teoretisk bas. 

7. Etik 

Det humanistiskt-samhällsvetenskapliga forskningsrådet (www.vr.se ) har 

antagit etiska principer som stöd inför forskningsarbeten. Man har ställt upp 

ett antal regler för att skydda individen som ingår i forskningen. Principerna 

som det handlar om är informationskravet, samtyckeskravet, 

konfidentialitetskravet och nyttjandekravet och de har varit vägledande för 

mig. 

Jag har haft personlig kontakt vid ett par tillfällen med informanterna innan 

intervjun. De har personligen svarat mig på förfrågan att delta. Alla känner 

också väl till vad studien ska användas till. De har alla uttryckt nyfikenhet 

inför vad jag ska komma fram till. 

Konfidentialiteten är det svåraste i en studie som denna. Gestaltvärlden i 

Sverige är inte så stor. Jag har varit noga med att ta bort uppgifter i citaten 

som skulle kunna röja informanternas identitet. Genom att blanda han/hon 

och att skriva om ”klienter” rakt över tänker jag också att jag skyddar deras 

identitet. 

Ett etiskt perspektiv på validiteten är om forskningen producerar kunskap 

som gynnar människan med ett minimum av skadliga konsekvenser (Kvale 

2002 s 214). Min tro och mitt syfte med studien är just att producera 

kunskap som kan gynna utveckling inom terapin. 

34

8. Resultat 

När jag har analyserat mitt material träder det fram gestalter. De är aspekter 

på olika nivå i gestaltterapiarbetet. 

8.1 Relationen till terapeuten 

Alla informanterna beskriver att den faktiska relationen till terapeuten är en 

grundläggande del i själva terapin. 

”Att bygga en tillitsfull relation är egentligen det största jobbet, som är det allra viktigaste 

som jag har upplevt det. När man väl har gjort det här tuffa jobbet med att våga vara jag i 

rummet med patienten så har de trauman som senare kommit fram – på något sätt har 

patienten kunnat hantera det på ett annat sätt. För den trygga relationen har funnits där, 

och då blir traumat inte så laddat”(D4) 

”Största delen av arbetet handlar om att bygga upp ett förtroende och en trygghet och att 

någon gång i framtiden kanske ändå hamna där att han ändå kan ta det här steget till att se 

att – Jag har också en del i det här. Det är den stora frågan som jag ser det.” (C1) 

Relationen är någonting som måste skapas och byggas. Det kräver aktivitet, 

känslighet och anpassning från terapeutens sida. Terapeuten 

uppmärksammar vad som sker i mötet, tonar in och doserar hur mycket, när 

och på vilket sätt hon/han delar med sig om det som händer inombords. Det 

handlar om att bygga en relation och vara i relation, mer än att göra en 

massa saker. Det beskrivs som den kanske svåraste, och viktigaste delen av 

terapin, och en förutsättning för att kunna göra mer traditionellt terapiarbete 

som många gånger kommer senare i förloppet. När man bygger en relation 

möter man klienten med den attityd, det förhållningssätt som finns i den 

dialogiska attityden. Att möta klienten med respekt, ett nyfiket icke - 

dömande utforskande och acceptans nämns. Den dialogiska attityden är ju 

en av huvudingredienserna, en hörnsten i gestaltterapi som vi har uppehållit 

oss mycket i vår utbildning och i vår egen utveckling. 

Relationen beskrivs av några som en trygg bas för klienten att utgå ifrån 

och en förutsättning för att på ett helande sätt kunna nalkas och bearbeta 

trauman och ta tillbaks projektioner. 

35

I relationen som terapeut blir man bärare av mycket och det innebär att man 

behöver kunna härbärgera, tåla och hantera det. Det gäller att kliva fram och 

vara autentisk i mötet, och samtidigt noga känna av när och vad man kan 

dela med klienten och vad man får behålla i sig själv. Då det många gånger 

kan vara starkt och polariserat känslomaterial som kommer behöver man 

som terapeut kunna grunda sig, ha ett gott självstöd och god 

härbärgeringsförmåga. 

Flera av informanterna beskriver hur de till stora delar får hålla sig tillbaks. 

Att det ”bara får plats med en i rummet”. De gör hela tiden överväganden 

om hur mycket de kan gå ut med direkt till klienten och hur mycket de 

behåller i sig själva tills vidare. Samtidigt betonar de vikten av att vara 

autentisk, att vara där som person och inte som en roll. Klienten behöver få 

möta någon. En informant uttrycker det som att det ställer stora krav på 

terapeuten att vara autentisk. Om terapeuten spelar en roll kommer båda på 

gungfly. Det gäller att ta utmaningen att kunna hålla mycket i sig själv och 

märka när det är möjligt och bra att vara direkt. Att vara autentisk innebär 

inte samma sak som att alltid gå ut med allt. Här finns det ett arv från den 

tidiga gestaltterapin att förhålla sig till. 

En av informanterna beskriver istället hur hon kliver fram väldigt tydligt 

med sig själv i mötet. Att klienten i det får möta en annan som är sann och 

autentisk. Hon uppfattar det som att klienterna har ett behov av att 

undersöka henne. ”Vem är du? Hur kommer du att at emot det här som jag 

gör eller säger?” Hon tänker att det är där man bygger vidare på en relation 

som fördjupas när det gäller förtroende och tillit. 

Gemensamt är att det för alla finns ett aktivt övervägande av vad de 

uppfattar att klienten tål/klarar av. I det finns också en koppling hur 

behandlingsupplägget är upplagt för övrigt. Om det finns ett team med 

andra medarbetare eller ett upplägg med professionellt familjehem som kan 

hålla och brygga över mellan terapikontakterna blir terapeuten friare och 

kan våga mer. En informant berättar om erfarenheter av att arbeta 

36

tillsammans med annan personal som alla gått grundkurs i gestaltterapi. Han 

tror att det haft en stor påverkan på arbetet. Klienterna, varav flera haft stora 

svårigheter och en del också negativa tidigare vårderfarenheter, har uttryckt 

att de känt sig respekterade, sedda, tagna på allvar och bekräftade inte bara 

av terapeuten utan av all personal. Det kan påverka att klienten klarar av och 

tål mer och vad terapeuten då kan våga utmana. Hela fältet har betydelse. 

Om man som terapeut har gått in i relation och blivit viktig för en klient som 

har stora svårigheter med tillit, och då relationen både är viktig och bräcklig, 

så får det betydelse vid längre ledigheter, ibland även vid kortare. Det kan 

innebära att informanten har anpassat ledigheter eller att man förberett noga 

på olika vis. Att inte komma med överraskningar och att vara tydlig beskrivs 

som viktigt. Ett annat sätt är inventering av nätverk, att det finns andra 

personer som kan brygga över och stå för kontinuitet, kontakt och trygghet. 

Man kan göra upp ”katastrofplan” då man tillsammans med klienten 

funderar och gör upp en plan för hur hon kan agera och ta hjälp om 

situationen blir ohållbar. Ytterligare ett annat sätt är att terapeuten har gett 

med något föremål, en symbol av något slag som blir som ett 

övergångsobjekt, ett objekt som är laddat med relationen till terapeuten och 

som kan upplevas som tryggande och sammanhållande. 

8.2 Här och nu 

Här och nu är ett signum för gestaltterapin. En aspekt är att lyfta in det som 

sker ”därute”, tankarna om framtiden och det förflutna till nuet. Att klienten 

tillsammans med terapeuten upplever och utforskar här och nu. Här kommer 

det dock in fler aspekter av fenomenet. 

”Att bygga relationen och att vara i relationen istället för att göra en massa saker” (F6) 

”styrkan som gestaltterapeut .... att bara vara i nuet med det som sker i rummet. För det 

blir något avdramatiserande som kan vara väldigt ångestminskande för den här 

klientgruppen”(D23) 

37

”Jag tror att det här med här och nu och relationen som grund, där har gestalt något att 

lära ut till andra.” (H8) 

Att vara här och nu innebär att faktiskt bara det att vara tillsammans och att 

terapeuten i det erbjuder ett dialogiskt möte. Det beskriver informanterna 

som en grundbult och som steg nummer ett. Det är också en del i att skapa 

och bygga relationen som är förutsättning för annat mer experimentellt 

och/eller bearbetande arbete som kan komma senare och först då bli 

meningsfullt och hanterbart. 

Flera informanter beskriver det fruktbara i att få in det som är problematiskt 

och konfliktfyllt för klienten i förhållande till andra in i relationen till 

terapeuten här och nu. Utifrån det kan man utforska det fenomenologiskt. 

Nuet är mindre skrämmande än spökena från det förflutna säger en 

informant. Och det är i nuet som klienten kan få nya och läkande 

upplevelser. 

En annan viktig del är att vara närvarande med klienten i de svåra känslorna 

utan att göra så mycket. Att terapeuten ser till att grunda sig och kan möta 

och stå kvar i klientens allra svåraste. Terapeuten behöver kunna härbärgera 

starkt och överväldigande känslomaterial. Klienten kan i det få nya 

upplevelser av att de är OK, att världen inte går under eller försvinner för att 

de känner eller säger det de gör, att det är acceptabelt och till och med 

normalt att känna och reagera. Terapeuten kan hjälpa klienten att landa i sin 

känsla med ökad awareness. Att uppleva den i den takt och mån de förmår. 

Och att sen kunna tänka kring den. Att inte öka på känslointensiteten, men 

öka närvaron i den och få med mellanzonen. 

8.3 Stöd/omvårdnad 

De flesta informanterna beskriver att grundhållningen är att stödja klienten 

medan två problematiserar runt begreppen stöd/frustration och menar att det 

egentligen inte är så bra begrepp. 

38

”..jag märker at jag är mer stödjande. ....... Om jag tar bort att jag tänker borderline så 

tänker jag mer att – finns det ett självstöd eller finns det inte ett självstöd? Och att de här 

människorna har inget bra självstöd, och så länge den inte har det så är jag där och stöttar 

extra då tills jag har jobbat igenom så att de själva hittar ett mer fungerande självstöd” 

(F7) 

” ..gamla gestaltterapin, att man inte var gestaltterapeut om man var stödjande eller 

omvårdande. Jag har ändrat uppfattning väldigt mycket och växlat mellan att vara 

pedagogisk, stödjande och frustrerande. .... Det behöver ju inte vara frustrerande i 

förhållande till att ge omvårdnad” (D13) 

Grundhållningen är att stödja klienten menar de flesta informanterna. Några 

beskriver det som att det bara är stöd som gäller. Två av dem menar att de 

egentligen inte är så bra begrepp eftersom det som upplevs som stödjande 

för en person kan vara frustrerande för en annan. De föreslår beskrivningen 

att gå med eller mot klientens figur eller att prata om en omvårdande aspekt. 

Om man använder den begreppsapparaten så har alla informanterna har en 

omvårdande hållning i grunden. Klienterna behöver det eftersom de inte har 

det inbyggt i sig själva. Självstödet är inte stabilt inbyggt, utan tvärtom. Det 

beskrivs också av några informanter som att det yttre stödet t o m behöver 

introjiceras som ett första steg. Samtidigt beskrivs hur terapeuten kan gå 

emot klientens figur, vilket kan upplevas frustrerande för klienten, förutsatt 

att terapeuten bedömer att det är det klienten behöver och att hon klarar av 

det. Det kan vara den yttersta formen av omvårdnad, att gå emot klienten i 

vissa lägen. Ett exempel från en av informanterna är när en person som har 

starka självmordstankar och är inlagd önskar att få åka hem. Att då gå emot, 

säga nej och stå ut med reaktionen är frustrerande, men i grunden 

omvårdande och trygghetsskapande. Det hänger också på hur stödet och 

situationen runt klienten ser ut i övrigt. Det är lättare, eller kanske endast då 

det är möjligt, att frustrera klienten om det finns ett 

behandlingssammanhang med andra, exempelvis kontaktpersoner som kan 

bära, skydda och brygga över mellan terapitillfällena. 

8.4 Tiden 

Att arbeta med personer med svårigheter på denna nivå kräver tid. 

39

”Jag ställer in mig på att jag ska kunna var tillgänglig över lång tid, att jag tidigt börjar 

tänka att det här måste få lov att at tid, vilket jag inte gör om jag möter någon som bara 

kommer och vill något specifikt. Det är liksom en av de första signalerna till mig..”(F4) 

”.. det kan ta allt emellan 1-3 år, beroende av hur intensiv terapin är, innan man har 

kryckor att gå ut med. För många jag har varit med om ar det handlat om mellan 4-6 år. 

Relationsuppbyggandet kan ju också vara mycket längre än 1 år om det är mycket trasigt 

så att säga. En del som jag mött har ju också tyvärr med sig dåliga vårderfarenheter som 

gjort att det ytterligare har försvårat” (D24) 

”de här personerna är extremt känsliga, lättkränkta, hudlösa, att man får väga sina ord 

ibland innan man har deras tillit. Det tar tid att få deras tillit” (H1) 

” .. jag tror och hoppas att ...repetivitet kring trygghet, kring att han ser att jag finns kvar 

ger någonting. Så den här, ur gestaltterapeutiskt perspektiv, medvetandefrågan är ju också 

viktig, men den tar mycket längre tid” (C5) 

Det tar tid att bygga tillit som en första sak. Det beskrivs som en fas som 

kan ta ett halvt till ett år. Ibland kanske t o m längre beroende på vad 

klienten varit med om tidigare. Och att sen tid att få tillgång till sina 

upplevelser, till minnen och bearbeta trauman man varit med om, öka sitt 

självstöd och läka sår. ”Att få ordning på ilska, sorg tar lite tid” säger H. 

Alla informanterna beskriver terapier åtminstone över flera år, kanske 2-3 år 

till och med längre för en del med stora svårigheter. En del har också 

negativa erfarenheter från vården tidigare vilket gör att det kan längre tid.. 

Det är en faktor informanterna tar med i beräkningen, också i beslutet att åta 

sig arbetet. Det innebär att gå in i ett åtagande att finnas kontinuerligt över 

tid och ibland med en större tillgänglighet än vid andra terapier. 

E. kan använda sig av ett konkret tisdsschema för vissa klienter och 

beskriver hur kontinuiteten över tid är som limmet som limmar ihop 

klientens upplevelse av att hänga ihop, där det innan inte hållit ihop. 

H. beskriver svårigheterna, egentligen den omöjliga 

behandlingssituation som uppstår om man får uppdrag att träffa en klient 10 

gånger. Det blir inte ett möjligt uppdrag. 

40

8.5 Gestaltterapeutiska tekniker 

När det gäller frågan om det praktiska gestaltterapiarbetet kan jag märka att 

det finns två sorters förförståelse som informanterna förhåller sig till. Dels 

den att man som ”bra” gestaltterapeut ska arbeta med experiment, och dels 

att det inte går att exempelvis arbeta med stolsarbete vid BL. Men de flesta 

håller inte med om det, de tycker inte att något av detta helt stämmer. De har 

olika erfarenheter och har i olika hög grad tänkt och formulerat sig kring 

detta innan intervjun. 

” ..så den stora fällan är att införa en massa experiment som inte är verkningsfulla ... och 

då kan ge klienten och en själv känslan av att det är helt fel. Så klienten känner sig fel för 

att han inte kan tala med en tom stol och jag känner mig dålig för att jag inte kan 

genomföra det” (E22) 

” Det finns egentligen inga tekniker som jag inte använt mig av, men det handlar om var 

personen är med sig själv. ...Man kan ju faktiskt använda de här teknikerna lite mer 

försiktigt i början, kanske väldigt kort och inte gå in i det så mycket” (D20) 

” Sedan, när väl relationen är på plats då påbörjas ju, även om det går hand i hand, ett 

annat arbete där man väldigt mycket mer kan våga gå djupare... och ännu mer kan 

använda gestalttekniker. ... Så då börjar man mer kunna bearbeta och utforska det som 

varit tidigare i livet (D) 

Här ger informanterna till viss del olika bild av hur de tänker och gör 

framför allt när det gäller stolsarbete. 

H. har intuitivt känt att det gäller att vara varsam och inte polarisera för 

mycket och har fått stöd för det i handledningen. Utifrån det har hon inte 

arbetat med stolar. E reflekterar över att det krävs en hel del av en person att 

klara av stolsarbete och uppmanar till varsamhet och att noga kolla av med 

klienten om det fungerar. 

De flesta beskriver goda erfarenheter av att arbeta med stolar, men att det 

sker på ett annat, försiktigare och modifierat sätt. Det kan vara att sätta en 

aspekt av klienten, t ex det lilla barnet i form av ett kort på en stol utan att 

ens gå i dialog med den. Bara göra den synlig i rummet för att efterhand 

långsamt kunna nalkas den. Det kan också vara att noga förklara vad 

stolsarbete är bra för och sen prova en liten stund utan att gå så djupt. Man 

41

väntar också ofta med att sätta andra personer, och i synnerhet 

föräldrafigurerna på tomma stolen. 

När det gäller att arbeta med polariteter beskrivs mycket likartade 

erfarenheter och tankar. Man polariserar inte ytterligare, ökar alltså inte på 

och förstärker polariteterna och särar inte ytterligare. En del av 

kärnproblematiken vid BL är ju att klienten är kraftigt polariserande. 

Eftersom klienten dessutom inte i sig kan rymma polariteter så projiceras 

den oacceptabla delen på andra och terapeuten blir ofta bärare av den 

polaritet som klienten inte kan kännas vid. Man talar också om det som 

splitting. 

Alla beskriver också att det inte är fruktbart, utan rent dåligt att arbeta med 

känslomässigt utagerande gestaltarbete när det gäller negativa och 

aggressiva känslor. Det leder inte läkning. Man beskriver vikten av att låta 

alla känslor finnas i rummet, att vara där lugnt och accepterande, men att 

inte öka på intensiteten. Det gäller istället att på olika sätt öka awareness och 

få igång en fruktbar och helande dialog, och där beskrivs goda erfarenheter 

att göra experiment när det är moget, men på ett mycket försiktigt kanske 

modifierat och inkännande sätt. 

Det man också gemensamt beskriver är att det gäller att känna av var 

klienten är, och vad hon tål/klarar av och har nytta av. Att utifrån det 

bedöma vad man som terapeut helt enkelt får bära och härbärgera och när 

och vad man kan lägga tillbaks till klienten. 

D. menar att alla tekniker i sig är möjliga att använda men att det handlar 

om att nogsamt känna av klientens läge och att dosera, vara försiktig, 

varsam, tima tidpunkt, mängd och intensitet. Hon beskriver hur 

relationsarbetet kommer först. När väl relationen är på plats påbörjas ett 

annat arbete då man kan våga gå djupare och använda gestalttekniker och 

göra ett gemensamt utforskande av det som varit tidigare i livet. 

42

E. vill sätta ett observandum eller varningsskylt för alla experiment 

inklusive tomma stolen utan att det för den skull är förbud. Hon beskriver 

hur man faktiskt får ”handledning” från klienten, bara man är vaken. Det 

visar sig tydligt om ett experiment fungerar eller inte. Att hela tiden vara i 

en öppen, ärlig och sökande dialog och följa upp hur det blev när man 

prövat något. Och att kunna backa om det inte blir bra. 

Arbete med kontaktstilar är det bara en av informanterna som tar upp. Jag 

frågar inte specifikt om det och har alltså inte stämt av de med de övriga då 

det var i den sista intervjun. Hon menar att det är prematurt att arbeta med 

kontaktstilarna på samma sätt som man gör med en människa som har 

någon slags form av självstöd, gränser, kan klara olikheter och som har en 

viss form av kontaktkompetens. Som jag tolkar de övrigas beskrivning av 

sitt arbete tror jag att det går i linje med det. Jag tycker att det har relevans 

att ta upp då det är en ju är en viktig del i gestaltterapi. 

8.6 Psykopedagogik 

Alla informanterna utom en tar uttryckligen eller genom exempel upp 

pedagogiska aspekter av terapiarbetet och fyra av den beskriver detta tydligt 

och som en viktig del av arbetet. 

”Mycket av mitt arbete som terapeut har varit att vara en genuin människa men också att 

var en pedagog. Att förklara olika saker hur det är att vara människa” (D8) 

”Det gör att jag faktiskt berättar vad som händer i kroppen när vi får ångest och att de ska 

ha det med sig. Att förstå vad som händer i kroppen på en” (F22) 

” Och i det ligger att jag som terapeut har mycket en psykoedukativ uppgift. Att faktiskt 

bokstavligen undervisa vad som sker i livet och vad som sker med människor” (E8) 

En aspekt handlar om att helt enkelt lära, undervisa om hur det är att vara 

människa. Det kan t ex vara att utifrån klientens starka upplevelse av raseri 

först acceptera känslan, sen prata om den, normalisera, generalisera och på 

så vis göra den mer tolerabel för klienten. Det kan också vara att prata om 

den funktion den har en människas liv, vad den är bra till, att terapeuten 

43

själv kan visa på ilska när det är relevant och på så vis visa att det är 

mänskligt och OK. 

Det kan också vara att undervisa och lära om vad som sker i kroppen när 

man har ångest. 

Ett annat pedagogiskt arbetssätt kan vara att lära ut förhållningssätt och 

strategier att hantera exempelvis ångest. Det blir ett sätt att lära klienten att 

få självkontroll istället för att uppleva sig utlämnad och vanmäktig tro att 

det bara är mediciner eller att skada sig som står tillbuds. 

8.7 Val och ansvar 

Frågan om val och ansvar finns med i nästan all intervjuerna som ett centralt 

tema redan innan jag tar upp det. Det är ju också en av grundbultarna i 

gestaltterapi. Och informanterna uttrycker att man får se på detta på ett 

speciellt sätt. 

” Det är några grundbultar som måste introduceras långsamt. Och det var ju där man i 

gestalt ...... på 70- och 80-talet var för ensidig och inte kunde dosera och se nyanser mer. 

Men alla människor är inte vuxna och lika gamla inuti existentiellt som de är i folkregistret. 

Och det är terapeutens uppgift att hålla och bedöma hur mycket plats är här till det direkta 

mänskliga mötet, hur kapabel är du till att svara an, ansvar, kontakt och val.”(E9-10) 

”..så förmågan att välja är starkt begränsad. Och förnimmelsen att jag väljer...är också 

rätt begränsad. Och.... det påverkar ju också ens förmåga at ta ansvar. ................... 

Alltså för mig är valet väldigt konkret. Det ena är den filosofiska överbyggnaden. Men 

konkret är att om min klient inte kan märka två, att det finns två alternativ, så är det 

ingenting att välja mellan. Så är det en filosofisk dimension istället för att det är något 

faktiskt. Och det kan vara uppenbart för alla andra människor, men om personen själv 

inte ser det är det inte något reellt. Och så ger det ingen mening. Så blir det något 

teoretiskt som ju faktiskt kan var med till att sänka personen. Att få bli presentersd för 

någonting den inte kan svara an på.” (E8-9) 

”Jag tycker inte att det blir skillnad på begreppen [val och ansvar] men jag tycker att det 

blir skillnad över hur pedagogiskt jag får använda mig av dem. .......... 

Ibland får man dra det till sin spets på något sätt både vad gäller ansvaret och valet. Och 

till och med så långt att jag kan ge uttryck för och säga att ” Nu hör jag att det här kan 

inte du ta ansvar för nu, så nu tar vi ansvar för det här. Och så ska vi stämma av att vi gör 

så här i en vecka.” Och då får de vara med att ta ansvaret då.”(D16) 

44

”Då tänker jag att här är det split och att personen inte kan härbärgera båda sidor........Så 

tänker jag, att klart då blir det ju lite annorlunda. Jag tänker på just i gestalt när vi pratar 

om att ta ansvar för sig, och så kan man inte det. Vet man inte något sätt så kan man inte ta 

sånt själv. När man befinner sig här så kan man faktiskt inte” (G1) 

”..stor del av vår terapi handlar ju om att ta ansvar för sitt beteende och sin handling. Där 

känner jag att det är någonting som,......man kommer till den punkten när det handlar om 

att ta det här ansvaret och där händer någonting. ......... Och jag tycker att arbetet hela 

tiden dras till den här punkten, att få henne att ta det här steget någon gång, det blir någon 

sorts, ...jag känner mig lite trött när jag pratar om det..”(C1) 

”...att göra sina val, det kan vi göra när vi har en awareness och ett självstöd som gör att 

vi gör det till ett existentiellt val” (F14) 

Några av informanterna har tänkt och kanske formulerat sig kring det innan 

intervjun och har hittat ett medvetet förhållningssätt. 

Några beskriver dilemman, som C. som talar om hur det är ett centralt tema 

och en frustration som hon tampas med. Hon beskriver ansvarsfrågan som 

den centrala i terapin, att målet är ansvar, och att det är en lång väg att gå. 

Det blir för henne tydligt under intervjun att det blir som en maktkamp med 

klienten kring det. Terapeuten har de mer långsiktiga målen för ögonen 

medan klienten har kortsiktiga behov att berätta om vad hon varit med om, 

tycker och tänker terapitimme efter terapitimme. Det kan bli som en kamp 

om vems agenda som ska gälla. 

G. beskriver dilemmat att han som ”duktig” och bra gestaltterapeut pressat 

på för mycket och för tidigt vad gäller ansvaret och att det inte fungerar. 

Och att han, när han blir medveten om det kunnat göra på ett annat sätt. Det 

handlar om att han behöver kunna stå ut med att inte känna sig duktig utan 

till och med känna sig som en dålig terapeut, och att därifrån tillsammans 

med klienten börja ”simma långsamt, långsamt och börja undersöka 

istället”, och att det är en lång process. 

Informanterna beskriver alltså att det är en väg att gå till att klienten kan ta 

ansvar och göra medvetna val i sitt liv och att det kräver terapeutiskt arbete 

45

att komma dit. Dels beskrivs den trygga relationen till terapeuten som en 

förutsättning och också annat terapeutiskt arbete med att öka awareness och 

självstöd. D. beskriver hur hon också arbetar psykopedagogiskt kring val 

och ansvar. Att inte välja är också att välja. Det går inte att inte välja. Men 

människan måste veta att hon upplever och vad hon upplever för att 

upptäcka att hon har ett val och faktiskt hela tiden väljer. Det i sig är en 

förutsättning för att kunna göra medvetna och existentiella val. 

En annan aspekt av ansvarstagandet är terapeutens. E. uttrycker det som att 

terapeuten går in i ett större ansvarstagande i förhållande till annan terapi 

och i förhållande till klienten. Även om man är två vuxna människor så tar 

man som terapeut ett bokstavligt större ansvar. 

8.8 Gränser och ramar 

Flera av informanterna talar om behovet av tydliga gränser/ramar. 

” Det har varit jätteviktigt att hålla på gränserna mycket. ...... Ja, jag måste vara övertydlig 

med att det är en förutsättning för vår terapi, och använde väl också de orden. För så är 

det för mig” (C7) 

”..där tror jag tydlighet är väldigt viktig, att gör du så här så kommer vi att göra så här. Så 

att klienterna vet det. .....det här och det här är mina ramar i det här. Det här kan jag gå 

med på. Så att det är klart uttalat från början. Då upplever jag det som väldigt positivt. Hur 

mycket gestaltterapi det är vet jag inte, men för mig är det också det här med genuinisitet 

och ärlighet, att inte komma med överraskningar så att säga. ...ofta så har det en väldigt 

positiv effekt.”(D 26) 

Att man som terapeut gör sig väldigt tydlig med hur saker och ting ska gå 

till, hur man behöver ha det för att terapin ska fungera beskrivs både som en 

nödvändighet för terapeuten och som en förutsättning för att terapin ska 

fungera och terapeuten ska åta sig terapin. Det kan vara att göra upp 

kontrakt om att klienten inte ska göra suicidala handlingar under terapitiden 

eller att göra överenskommelser kring annat där det framgår vad som händer 

om de bryts. Förutom att det blir en trygghet för klienten är det också ett sätt 

där terapeuten tar sig själv och sina behov på allvar och står upp för det, och 

46

att det i sin tur också kan vara till nytta för klienten. En informant beskriver 

hur hon tycker att tydligheten kring ramarna ofta får en väldigt god effekt. 

Flera informanter tar upp att det finns gränser för hur svår problematik man 

kan arbeta med som privatpraktiserande terapeut. En del klienter behöver ha 

ett behandlingsarrangemang runtikring som behandlingshem, team eller 

familjehem, och några informanter berättar om goda erfarenheter när det 

funnits det. Någon har krävt att det ska var en psykiater med. 

En annan aspekt av gränser är att flera informanter beskriver hur de har 

vidare gränser med exempelvis större tillgänglighet och kontakt mellan 

terapigångerna om det är det klienten behöver. Det kan gälla vid ledigheter 

eller om klienten blir suicidal. 

8.9 Handledning 

Att gå in i ett arbete med en person som har borderlineproblematik innebär 

ett arbete på större djup både vad gäller klienten och en själv. Det ställer 

både krav på terapeuten och innebär också behov för honom/henne. 

” Det är mycket mer jobb att möta någon med den här problematiken. Det är roligare på 

vissa plan. Det är djupare terapi som jag ju tycker om att vara i. Det är mer kring 

relationen egentligen” (F6) 

” ..människor med den här problematiken betraktas som tunga, ör de är väldigt 

utmanande. ..... de som blir utmanade ärn medmänniskan, omvärlden, terapeuten, 

behandlaren. Hur stabil är jag? Hur mycket kan jag klara ...svängningarna?” (E7) 

”Man ska vara villig att bära mycket, och göra upp med sig själv, hur många orkar jag ha” 

(E14) 

”man ska helt enkelt vara villig att bli en väldigt, väldigt viktig person i en annan 

människas liv. Och det är på liv eller död. .... Så det är et stort ansvar man tar på 

sig”(E16) 

”Så terapeuten bör ha tillgång till den här robustheten, jordnärheten, och basheten men 

också tillgång till sårbarheten, sensitiviteten och rörligheten.” (E11) 

”.. jag undersöker försiktigt samtidigt som jag har väldig koll på mig själv. Alltså, vad 

händer med mig nu i det så att jag inte försvinner i det. ” (G1) 

” Det handlar mycket om fotfäste, att ha kontakt. Och det är jätteviktigt tänker jag för de 

som går i terapi hos mig kan möta någon , kan möta mig där.” (G5) 

47

Informanterna beskriver alla, ofta med starka och målande ord det speciella 

med detta arbete. Att arbeta med personer med borderlinesvårigheter 

innebär att man går in i en relation där man ska vara villig att bli en viktig 

person i en annan människas liv. En människa som polariserar starkt, som 

har en instabil upplevelse av sig och sina medmänniskor, som skapar 

intensiva konfliktfyllda mellanmänskliga relationer, som har en 

grundläggande brist på tillit och oförmåga att härbärgera och balansera sina 

känslor som många gånger är mycket starka. Man blir som terapeut bärare 

av projektioner, projektiv identifikation, polariseringar och måste kunna 

härbärgera allt detta. Man får på bildspråk sitta på en gungbräda och vara 

ömsom däruppe och därnere. Och då behöver terapeuten klara av att både 

var med på gungbrädan och samtidigt kunna grunda sig och på ett sätt stå 

utanför. 

Alla informanterna beskriver ett självklart behov av handledning när man 

bedriver terapi på denna nivå. Man behöver få hjälp att skilja ut sig och sitt 

från klientens, behöver få syn på och förstå vad man är indragen i och landa 

i sig själv. Man behöver också helt enkelt bli avlastad och få tömma ur sig. 

Att arbeta tillsammans med andra personer som man är trygg med och att få 

direkthandledning beskrivs som positivt. Även detta att ha en kollega att 

kunna dela erfarenheter med är hjälpsamt. En informant talar om att hon 

använder sig av olika strategier för att kunna hålla sig kvar i kontakten, 

härbärgera sitt eget och sedan hitta sätt att rensa sig efter samtalet. Hon 

nämner också att kunskapen om försvarsmekanismen projektiv 

identifikation innebar en lättnad, att kunna sätta ord på det. 

En annan fråga som också kommer in i handledning kan vara att terapeuten 

får hjälp till de avgränsningar som behövs, få hjälp att känna av sina egen 

gränser. 

48

8.10 Gestaltterapins roll/värde 

Informanterna beskriver alla ett meningsfullt gestaltterapeutisk arbete med 

borderlineklienter/patienter och dessutom att den till vissa delar är på ett 

annorlunda sätt mot terapi med personer utan denna störning. Några 

refererar till en uppfattning som kan finnas i gestaltsammanhang att det inte 

lämpar sig med gestaltterapi för den här gruppen men menar att det inte 

stämmer, att det tvärtom lämpar sig bra. 

”jag jobbar mycket i relationen...där jag tycker att det är vi bäst på, att våga gå i relation 

och vara där tillsammans med våra klienter. Utifrån det perspektivet tänker jag utifrån det 

man tidigare sagt, att gestaltterapi ska vi inte använda till den här typen av klienter. Det är 

precis tvärtom, att vi har jättemycket att göra här.” (F18) 

” Jag tror att gestaltterapin egentligen är en allra bästa för den här gruppen. .... 

Gestaltterapeuten täcker in det komplexa ..... som man möter med den här klientgruppen i o 

m att vi är i stunden med klienten..... och möter det som är framme. Så det är styrkan då, 

att vara i det som klienten behöver just nu. Och de behöver också en människa, en terapeut 

som är en genuin människa. ......Mötets betydelse kan ju finnas i alla olika terapiformer 

som jag ser det, men just styrkan som gestaltterapeut är att bara vara i nuet med det som 

sker i rummet.” (D22-23) 

” ..som gestaltterapeut behöver man göra upp med sina introjekt från sin utbildning och 

tugga mer på vad det innebär att inte ha projekt å andras vägnar, vilket i sig är en bra 

riktlinje. Så om man kan skilja nyanserna och säga att det här handlar inte om att ge goda 

råd eller ha projekt, men det handlar om att var närvarande och tona in till en annan 

människas behov. Man faktiskt hjälper dem till att få de goda introjekten och vara den goda 

omsorgspersonen. (E25) 

”Så det är paradoxen man lever i och som utmanas i det här arbetet. Det bärande i mötet, 

och att det är det helande, när klienten blir buren och får lov att ta plats med det som inte 

har fått lov att finnas, så helas man. Och samtidigt ska jag som terapeut klara icke-möte, 

icke-kontakt. Det är en rätt stor paradox.” (E30) 

Det som man lyfter fram är gestalts betoning på det mänskliga mötet där 

terapeuten bjuder sin närvaro i det som är. Gestaltterapeuten har fått träna 

mycket på det att vara sig själva i mötet med en annan, att våga möta och 

stanna kvar på ett genuint och autentiskt vis och dela och uthärda även det 

mycket smärtsamma utan att fixa. Det är något starkt och verksamt för 

49

klienten. Också det att vara i det som sker ”här och nu” med en icke- 

dömande, icke-tolkande, respektfull och intresserad attityd och tillsammans 

med klienten utforska hans värld. Vi tar med oss själva i fältet. 

Att gestaltterapin arbetar med annat än med det verbala nämns också. 

Gestalts gåva är att det är tillåtet att kreativt arbeta på många olika vis med 

att skapa kontakt säger en informant. 

Det faktum att polariteter är ett bärande begrepp i gestalt gör att vi som 

gestaltterapeuter har arbetat med det i oss själva. Vi kan då ha en god 

förmåga att se och möta polariteter i andra människor. 

Att gestaltterapin har awareness och människans val och ansvar som 

grundingredienser är ytterligare en aspekt som lyfts fram av en av 

informanterna. 

En av informanterna menar att gestaltterapi kan lämpa sig väldigt bra men 

det gäller under vissa förutsättningar. Några förutsättningar som hon 

nämner är; 

- Att terapeuten har stabilitet nog att stå ut med svängningarna och har 

förmåga att bära sig själv och har en villighet att gå in i ett större 

ansvarstagande. 

- Att terapeuten har gjort upp med egna gestaltintrojekt, idéer om vad som 

gestaltterapeut får/inte får göra . Exempel på introjekt hon nämner är detta 

att inte ha projekt för klienten, att kunna skilja detta från att ha mål. Ett 

annat är det att som god omsorgsperson fungera som ett gott introjekt för 

klienten i ett skede, alltså att det är OK för klienten att ha och få introjekt... 

- Att terapeuten kan stå ut med de paradoxer som arbetet innebär. 

Exempelvis paradoxen att veta betydelsen av kontakt och möte och att stå ut 

med mycket icke-kontakt och icke-möte. Också det att var autentisk och 

genuin i mötet och att hålla sig tillbaks och nogsamt dosera vad man ger ut 

av sig själv. 

Hon menar också att det kan vara svårt för en terapeut som bara arbetat med 

människor utan borderlineproblematik att arbeta i det här fältet. 

50

; 

” Ja, jag tycker faktiskt gestalt inte bara har en form som passar bra, jag tycker att gestalt 

är en utomordentligt bra form att arbeta i det här fältet med de förutsättningar jag sagt, 

om terapeuten är klar över det” (E29). 

. 

Andra områden som jag ser i intervjuerna som jag uppfattar kan få 

karaktären av gestaltintrojekt är detta med ansvarstagande, val och att vara 

pedagogisk och undervisande. 

8.11 Sammanfattning 

Jag ska här först göra en kort sammanfattning av de aspekte jag beskrivit 

ovan. Därefter gör jag en kondenserad beskrivning av gestaltterapi vid BL 

som den beskrivs av mina informanter och kopplar ihop med förståelsen av 

mekanismerna i borderlineproblematiken. 

- Den faktiska relationen terapeut/klient har en avgörande betydelse. 

Den måste byggas och skapas av terapeuten. Den ger den trygghet som 

är förutsättning för det terapeutiska arbetet i övrigt. Det betyder att 

terapeuten blir en viktig människa i klientens liv och det får betydelse 

för åtagandet. 

- Mycket av arbetet handlar om det som sker här och nu mellan klient 

och terapeut som man gemensamt kan utforska. Själva ”varandet” är 

viktigare än ”görandet” och det är terapeutens varande i nuet som är det 

verksamma mer än tekniker och experiment. Det är i nuet som klienten 

kan få nya upplevelser och det är här arbete med att öka awareness sker. 

Det är fruktbart att få in det som sker därute till relationen till terapeuten. 

- Den omvårdande/stödjande hållningen är det som gäller som 

utgångspunkt, även om det också kan innebära att gå emot klientens 

figur och på så vis frustrera. Klienten har ett bristfälligt självstöd och 

behöver därför extra mycket terapeutens stöd. 

- Gestaltterapeutiska tekniker med experiment och stolsarbete sker med 

försiktighet, observans och utifrån att terapeuten känner in och bedömer 

att klienten har nytta av det och kan tillgodogöra sig det. De kan då vara 

verksamma. Men det kan också innebära att man inte använder dem. 

51

- Psykopedagogik är ett väsentligt inslag. Det kan handla om att lära vad 

det är att vara människa, hur kroppen reagerar i olika sammanhang, 

betydelsen av känslor, att sortera och förstå vad det är som händer i livet 

därute, att lära sig att hantera ångestsituationer med olika strategier. 

- Tidsaspekten innebär att man får räkna med ett par till flera års terapi. 

Att bygga upp tillit och trygghet tar sin tid, och sedan kommer det 

övriga arbetet med klientens problematik. 

- Val och ansvar måste anpassas till den faktiska förmågan som klienten 

har och som till en början är kraftigt inskränkt. Man kan inte lägga på, 

kräva mer än vad som är möjligt. Det krävs terapeutiskt arbete för att 

komma dithän att klienten kan öka sitt ansvarstagande. 

- Gränser och ramar och är viktiga. Terapeuten behöver sätta tydliga 

ramar och gränser för hur förhållandena behöver vara för att kunna 

arbeta i detta fält. 

- Handledning är nödvändig. Terapeuten kommer att bli del i starka 

känslomässiga processer, bli bärare av och få lov att härbärgera svårt 

och negativt känslomaterial. Han/hon behöver kunna grunda sig och 

bära sig själv. Det innebär behov av handledning och kanske också annat 

kollegialt stöd. Viktigt att terapeuten känner av sina egna gränser för ork 

och för hur förhållandena behöver vara för att kunna arbeta i detta fält. 

I gestaltterapi med personer med borderlineproblematik läggs stor vikt vid 

den faktiska relationen och det som sker i stunden mellan klienten och 

terapeuten. Det är inte meningsfullt, eller t o m meningslöst att försöka 

bearbeta eller arbeta med det som sker i andra relationer eller som hör till 

det förflutna med en människa som är så och outvecklad i sitt inre och som 

inte har förmåga att reglera sig själv, växla perspektiv och som har en 

uttalad ostabilitet i upplevelsen av både sig själv och andra. Där förmågan 

att fritt skapa figurer och att växla figur/grund är kraftigt reducerad. Det 

första arbetet blir då att erbjuda kontakt och trygghet. Terapeuten får stå för 

och skapa en stabil och tillåtande relation där fokus i första hand är på 

varandet tillsammans ”här och nu” och där teknikerna har en 

andrahandsplats och får användas om och när terapeuten bedömer att det är 

52

möjligt meningsfullt för klienten. Att öka på känslointensitet, polariteter och 

utagerande är kontraindicerat. En långsam ökning av klientens awareness 

sker i och genom den terapeutiska relationen. Terapeuten tar emot, 

accepterar och delar klientens många gånger mycket starka känslor. Hjälper 

henne att landa i sin upplevelse och använder sig själv och sina reaktioner 

till hjälp för klienten så att det kan bildas en tydlig figur. Är där som genuin 

människa och ger autentiska svar. Psykopedagogiska inslag är också mycket 

användbara då det handlar om att undervisa och lära om livet, om att bygga 

upp basala förmågor och att ge klienten redskap att hantera känslor och 

upplevelser som först i senare skeden blir meningsfullt att arbeta med på 

annat sätt. ”Use your mind and come to your senses” är en användbar 

parafras. Utifrån att klienten har dessa störningar och denna omognad så 

har hon en begränsad förmåga vad gäller val och ansvar. Den kommer att 

öka i takt med ökad awareness. Samtidigt är det viktigt att hon tar det ansvar 

hon kan. Terapeuten behöver hitta klienten där hon befinner sig och lägga 

på varken mer eller mindre ansvar än hon klarar av. 

Eftersom klientens självstöd är obefintligt behöver terapeuten ha en 

omvårdande grundhållning i botten, vilket dock inte innebär att klienten 

aldrig frustreras. Terapeuten blir ett yttre stöd som det t o m kan vara 

positivt om klienten introjicerar. Det kan bli grunden i utvecklandet av det 

inre självstödet. Samtidigt behöver terapeuten också vara tydlig med sig 

själv, sina gränser och med ramarna för terapin. Det ger förutsättningar och 

stabilitet till terapiprocessen. Det är ett sätt att erbjuda ett tydligt Du för 

klienten att bli ett Jag i förhållande till. Dessutom blir det en förebild i detta 

att ta sig själv och sina behov och gränser på allvar. En annan aspekt av 

gränser är att terapeuten kan ha vidare gränser exempelvis vad gäller 

tillgänglighet och kontakt mellan terapitillfällena vid ledigheter. Att bedriva 

terapi med en borderlineklient innebär att bli del i starka och djupgående 

processer. Man arbetar på ett större djup hos klienten och man blir många 

gånger berörd och påverkad djupare i sig själv än vid andra terapier. 

Terapeuten behöver kunna grunda sig, bära sig själv och härbärgera det 

klienten inte har förmåga att hantera. Man blir del i starka polariseringar, 

splitting och bli bärare av projektiva identifikationer. Det gäller att både ha 

53

en känslighet och en stadighet som terapeut. Och man behöver ha 

handledning och kanske annat kollegialt stöd. Det är en förutsättning för 

terpiarbetet och också ett sätt ta hand om sig och orka. 

I en stadig terapirelation med kontinuitet över tid kan en borderlineklient ha 

chans att ersätta och/eller få alternativa inre upplevelser och bygga en mer 

stabil och mogen personlighet. Och det är upp till terapeuten att erbjuda och 

stå för detta. Man kan tänka att terapirelationen kan utvecklas till en trygg 

bas utifrån vilken klienten så småningom på ett nytt sätt kan utforska 

världen, utvecklas och läkas. 

9. Diskussion 

Den bild av gestaltterapin som träder fram i mina informanters berättelser 

tycker jag till stora delar svarar an mot hur borderlineproblematiken 

beskrivs i de olika teorierna. När det gäller förhållandet till de 

gestaltterapeutiska beskrivningarna av terapi vid BL tycker jag att jag kan se 

att mina informanters beskrivningar huvudsakligen går i linje med dem 

förutom med Hostrups uppfattning att inte använda experiment och 

stolstekniker, där mina informanter ger en annan bild, och Yontefs punkt - 

att ge polära svar. En av mina informanter har uttryckt något liknade, medan 

andra har uttryckt att terapeuten till en början får bära den polaritet som 

klienten ännu inte kan rymma. 

Något som slår mig är beröringspunkterna mellan gestaltterapin som den 

visar sig i min studie och den psykoanalytiska borderlineterapin och med 

DBT. I förhållande till den psykoanalytiska där man betonar den tid det tar 

att skapa en terapeutisk allians och att det kanske är det viktigaste delen i 

terapin och den del av Kernbergs modell som betonar arbetet ”här och nu”, 

som är en stor skillnad från annan psykoanalytisk terapi. I förhållande till 

DBT när det gäller psykopedagogiken, betoningen på den terapeutiska 

relationen som traditionellt inte finns inom KBT och till mindfulness som är 

54

ett centralt begrepp och som är mycket näraliggande awareness med 

acceptansen som grundhållning. Man kommer från helt olika håll, med olika 

teorier och teoretiska begrepp varav en del är oförenliga. Men det är ju 

människor med samma problematik man arbetar med och erfarna terapeuter 

märker vad klienterna behöver. När man så anpassar terapiformerna så 

närmar man sig varandra. Det skulle vara berikande och en spännande 

forskning att ytterligare jämföra olika typer av borderlineterapi för att se 

likheter och olikheter. Många gånger kan man hänga upp sig på metoden, 

den kan börja leva sitt eget liv och liksom bli det viktiga. Genom att vidga 

perspektiven och gå i dialog med annan kunskapstradition så kan en ny, mer 

rik och fyllig gestalt bildas med djupare kunskaper om vad som är väsentligt 

i borderlineterapi. 

En annan forskning skulle kunna vara att jämföra de befintliga 

beskrivningarna av gestaltterapi vid borderlineproblematik och utifrån det 

formulera tankar och riktlinjer för terapin. Denna studie kunde då vara en 

del i det materialet. Ett annat angreppssätt skulle kunna vara att ha en 

fokusgrupp med terapeuter som är erfarna på området eller att göra en 

forskning med ”grounded theory” som metod där man har en kontinuerlig 

dialog med informanterna i forskningsprocessen. 

Mina informanter menar att gestaltterapin har en roll att fylla och något att 

tillföra borderlineterapiområdet. Det är också min åsikt. Något som jag 

tycker gestaltterapin har att bidra med är den vikt man lägger vid det 

verkliga mötet mellan terapeut och klient och med dialogfilosofin. Teorin 

och praktiken i gestaltterapi innehåller vetskap, kunskap och erfarenhet av 

betydelsen av själva varandet och av den dialogiska attityden i djupet av sig 

själv. Det är inte bara en teoretisk kunskap utan det genomsyrar hela det 

gestaltiska förhållningssättet och det läggs stor vikt på det i utbildningarna 

och kurserna på olika nivå. Den attityden finns på flera nivåer av 

gestaltteorin som i det fenomenologiska utforskandet, i den existentialistiska 

55

grundsynen, och i själva arbetssättet. Det respektfulla icke- dömande, icke- 

tolkande, nyfiket fenomenologiska och jämbördiga utforskandet med en 

neutral och engagerad attityd är något som inte bara terapeuter utan också 

övrig behandlingspersonal kan ha som en grundhållning och som jag tror 

gör arbetet meningsfullt både för klienter/patienter och för personalen 

själva. 

En annan aspekt är den stora friheten att skräddarsy terapin utifrån klientens 

behov, brister och förmågor och terapeutens kreativitet som ligger i det 

gestaltterapeutiska arbetssättet. 

Självstöd och awareness som begrepp och tankemodell tycker jag också är 

mycket användbara. 

Jag kan se att det finns ”konfliktområden” där gestaltterapi vid BL skiljer 

sig från mer klassisk gestaltterapi. Områden som man som terapeut behöver 

förhålla sig till, och som jag tycker vore spännande att få en dialog kring. 

Områden jag identifierar handlar bland annat om kontakt och icke-kontakt, 

ansvarsfrågan där terapeuten går in och tar över ansvar i lägen då klienten 

inte kan och den psykopedagogiska biten. En del av dem kan beskrivas som 

paradoxer, som en av informanterna gör. Utmaningarna handlar om att göra 

upp med eventuella gestaltintrojekt i form av idéer om hur gestaltterapi ”ska 

” vara och att kunna rymma och förhålla sig till paradoxer. Paradoxer som; 

-att vara autentisk och kliva fram i mötet och hålla sig tillbaks 

-att tillåta och uppmuntra introjicering för att klienten ska kunna göra sig av 

med introjekt och inte introjicera 

-att ta över ansvar så att klienten kan ta ansvar 

-att veta betydelsen av kontakt och att vara i mycket icke-kontakt 

-att bära åt klienten så att klienten kan bära 

-att möta klienten i en faktisk och betydelsefull relation som går utanför 

rollen och att vara helt på det klara med sin roll som terapeut 

56

10. Avslutande ord 

Under arbetets gång med den här uppsatsen, när jag går in i och analyserar 

informanternas berättelser och när jag läser om gestaltteori och annan teori 

när det gäller borderline dyker en bild upp gång på gång i mitt inre. Det är 

bilden av en förälder med sitt barn som är i 1,5- årsåldern. Inte för att 

klienten är ett barn eller terapeuten dess förälder, men det är mycket som är 

gemensamt och giltigt när man befinner sig i och arbetar i detta fält. Det är 

också en liknelse som flera av informanterna använt sig av. Bilden blir för 

mig som en prototyp för viktiga aspekter av det som är väsentligt från 

början i livet och, när utvecklingen av ett eller annat skäl gått snett, i en 

läkande kontakt senare i livet. Den hämtar näring från mina egna 

erfarenheter som mamma till tre barn med den lycka, självklarhet och 

våndor det inneburit och från all klinisk erfarenhet av svårigheterna, 

utmaningarna i att vara tillsammans med människor med dessa sårigheter 

och glädjen och livskänslan när det blir kontakt och utveckling. 

Där är föräldern och det lilla barnet som är full av liv, nyfikenhet och starka känslor. Varje 

dag rymmer skratt, gråt, förtvivlan, ilska och upptäckarlusta. Barnet har förmågor och kan 

ta sig runt på egen hand och är samtidigt omoget och helt beroende av att föräldern finns 

där, ibland bara i bakgrunden. Som en trygg bas att återvänd till och utgå ifrån i sitt 

utforskande av världen. Som deltar i det som sker, som är närvarande och inkännande, men 

som inte går med i barnets svängningar utan som kan stabilisera. Som speglar och 

bekräftar. Som tröstar, lugnar, tar emot, härbärgerar när barnet är upprört, rädd, argt och 

samtidigt sätter tydliga gränser för vad barnet får göra och för hur det ska vara. Som står 

ut när barnet projicerar det som det inte ännu inte kan rymma i sin person. Och som sen, 

när känslorna t lugnat sig utforskar vad det var som hände, vad det var som barnet var med 

om och reagerade på. Det hjälper barnet att sätta ord på, , visar, förklarar och undersöker 

kanske det hela tillsammans med barnet. Den vet vilken nivå barnet är på, vilka begrepp 

och förklaringar det är moget för och vilken typ av ansvar det kan ta. Kanske att man i lek 

prövar eller testar något. Vet vilken sorts lek som det är som passar barnet. Föräldern tar 

emot barnet när det kommer och är sen med och uppmuntrar när barnet vill ut på egna ben 

igen på nya upptäcksfärder. Föräldern har tilltro till barnets egen förmåga och drivkraft, 

och vet samtidigt om sin egen betydelse för att barnet ska kunna utvecklas utifrån sina 

förutsättningar. Det är skillnad att vara förälder till ett spädbarn, ett barn i denna ålder, 

till en tonåring eller till ett vuxet barn. Föräldern vet , känner, förstår det och handlar 

utifrån det. Hon/han finns till för barnet och ser till att få sina egna behov av stöd, 

avlastning från andra vuxna. Föräldern vet också att det här tar tid. Det tar den tid det tar. 

57

Växande, ,mognad och utveckling tar tid och följer sitt eget flöde. Det går att ge goda 

förutsättningar, men kan inte forceras. 

Bilden har relevans när det gäller terapi och gestaltterapi i synnerhet tycker 

jag. Terapiarbetet innebär ett erbjudande om hjälp på vägen till ökad 

awareness som är grunden till att kunna leva ett autentiskt liv och kunna 

göra sina existentiella val, till själva människoblivandet. Och då måste 

terapeuten upptäcka klienten där hon befinner sig och utgå därifrån. Jag 

tycker att det är det som mina informanter förmedlar i sina berättelser. 

Jag har i titeln till uppsatsen kallat gestaltterapi med borderlineklienter för 

paradoxal gestaltterapi då den på flera sätt utmanar ”klassisk” gestaltterapi. 

Å andra sidan skulle jag kunna säga tvärtom; om man tar gestsaltterapins 

människosyn i form av existentialismen och dialogfilosofin, 

personlighetsteorin i form av fältteori och gestaltpsykologi där den 

organismiska självregleringen är en grundläggande funktion och 

arbetsmetoden som är fenomenologisk på fullt allvar så kan det inte finnas 

någon paradoxal gestaltterapi. Bara en terapi som svarar mot behoven hos 

just den person som jag som terapeut möter just nu. 

58

11. Litteraturlista: 

Antonovsky, A. (2003). Hälsans mysterium, Stockholm: Natur och Kultur. 

Alvesson, M. Sköldberg, K. (1994). Tolkning och reflektion, Lund: 

Studentlitteratur. 

Bragée, B. (Arbetspapper 2004-01-29). Människans förmåga till 

självreglering. 

Broberg, A., Granqvist,P., Ivarsson, T. & Risholm Mothander, P. (2006). 

Anknytninigsteori, Falköping: Natur och Kultur. 

Broberg, A., Granqvist, P., Ivarsson, T. & Risholm Mothander, P. (2008). 

Anknytninig i praktiken, Finland: Natur och Kultur. 

Buber, M. (1985). Jag och Du, Petra bokförlag, Stockholm. 

Clarkson, P. & Mackewn, J. (2003). Fritz Perls, Great Britain: Sage 

Publications. 

Eckert, J. & Bierman-Rajten, E.-M. (1998). The Treatment of Borderline 

Personality Disorder. I Greenberg, L., Watson, J. & Lietaer, G (red.), 

Handbook of experiential psychotherapy. Guilford: NY. 

Greenberg, E. (1989). Healing the borderline. Gestalt Journal Press 

Volume 11; Number 3; 1989. 

Greenberg, E. (2002). Love, Admiration or Safety. Gestalt Journal Press 

Volume 6; Number 2 Winter, 2002. 

Guvå, G. & Hylander, I. (2003). Grundad teori, Stockholm: Liber. 

59

Havnesköld, L. & Risholm Mothander, P. (1997). Utvecklingspsykologi, 

Falköping: Liber. 

Hostrup, H. (2002). Gestaltterapi, Smedjebacken: Mareld. 

Hostrup, H. (1983/2000). Gestaltterapi med borderlineklienter, SAG. 

Kernberg, O. (1994).Psykodynamisk terapi vid behandling av 

borderlinepatienter, Stockholm:sfph. 

Kihlbom, M. (2000). Psykodynamiska utvecklingsteorier. I C. Gillberg & 

L. Hellgren (red) Barn- och ungdomspsykiatri, Stockholm: Natur och 

Kultur. 

Kvale, S. (1997). Den kvalitativa forskningsintervjun, Danmark: 

Studentlitteratur. 

Kåver, A. (2006). KBT i utveckling, Stockholm: Natur och Kultur 

Kåver, A. & Nilsonne, Å. (2002). Dialektisk beteendeterapi, Stockholm: 

Natur och Kultur. 

Mangs, K. & Martell, B. (1982). 0-20 år i psykoanalytiskt perspektiv. 

Studentlitteratur: Lund. 

Mini-D IV. Diagnostiska kriterier enligtDSM-IV. (1995): 2 utg. Kristianstad: 

Pilgrim Press. 

Melnick, J & March Nevis, S (1998). Diagnosing in the Here and Now. I L. 

Greenberg, J. Watson & G. Lietaer (red). Handbook of experiential 

psychotherapy. NY: Guilford. 

60

McWilliams, N. (1994). Psykoanalytisk diagnostic. Finland: The Guilford 

Press. 

Rydén, G. & Wallroth, P. (2008). Mentalisering. Att leka med verkligheten. 

Stockholm. NoK. 

Smith, J. & Osborn, M. (2006). Interperative phenomenological analysis. I 

J.A. Smith. Qualitativve Psychology. London: SAGE 

Publcations Ltd. 

Greenberg, L., Watson, J. & Lietaer, G.(1998). Handbook of experiential 

psychotherapy. NY: Guilford. 

Yontef G. (1993) Awareness Process & Dialogue. 

Highland: Gestalt Journal Press. 

Yontef G. (1998). Dialogic Gestalt Therapy. . I L. Greenberg and J. Watson 

& G. Lietaer (red). Handbook of experiential psychotherapy. NY: Guilford. 

61

Diagnostiska kriterier för Borderline personlighetsstörning enligt DSM-IV 

För att få en diagnos så måste minst 5 av kriterierna stämma. 

Bil.1 

Ett genomgående mönster av påtaglig impulsivitet samt instabilitet med avseende på 

mellanmänskliga relationer, självbild och affekter. Störningen visar sig i ett flertal olika 

situationer och sammanhang från tidig vuxen ålder och tar sig minst fem av följande uttryck: 

(1) gör stora ansträngningar för att undvika verkliga eller fantiserade separationer. Obs: sådant 

suicidalt eller självstympande beteende som beskrivs under kriterium 5) räknas inte in här 

(2) uppvisar ett mönster av instabila och intensiva mellanmänskliga relationer som 

kännetecknas av extrem idealisering omväxlande med extrem nedvärdering 

(3) uppvisar identitetsstörning, dvs. varaktig och påtaglig instabilitet i självbild och 

identitetskänsla 

(4) visar impulsivitet i minst två olika avseenden som kan leda till allvarliga konsekvenser för 

personen själv (t ex slösaktighet, sexuell äventyrlighet, drogmissbruk, vårdslöshet i trafik, 

hetsätning). Obs: sådant suicidalt eller självstympande beteende som beskrivs under kriterium 

5) räknas inte in här 

(5) uppvisar upprepat suicidalt beteende, suicidala gester eller suicidhot eller självstympande 

handlingar 

(6) är affektivt instabil, vilket beror på en påtaglig benägenhet att reagera med förändring av 

sinnesstämningen (t ex intensiv episodisk nedstämdhet, irritabilitet eller ångest som vanligtvis 

varar i några timmar och endast sällan längre än några få dagar) 

(7) känner en kronisk tomhetskänsla 

(8 ) uppvisar inadekvat, intensiv vrede eller har svårt att kontrollera aggressiva impulser (t ex 

ofta återkommande temperamentsutbrott, konstant ilska, upprepade slagsmål) 

(9) har övergående, stressrelaterade paranoida tankegångar eller allvarliga dissociativa 

symtom 

62

Forskningsfrågan: 

Hur tillämpas gestaltterapi i arbetet med personer med borderlinepro blematik eller 

emotionell instabil personlighet? 

Frågeguide 

Bil.2 

Utgångspunkt: 

Fråga efter Tp:s beskrivning/definition av BL –vad lyfter tp fram? Deras referensramar 

( Hur ser du på BL-diagnosen /begreppet/problematiken? Hur märker du det? Vad är det 

som gör att du tänker att det är det som det rör sig om?) 

Öppningsfrågan: 

Personer med borderlineproblematik - hur skulle du vilja beskriva ditt arbete med dessa 

klienter/patienter? 

Trattfrågor: 

- Separations- övergivenhetskänsligheten- (avbrott för semester, ledigheter) 

- Raseriet 

- Ångesten 

- Suicidhotandet- agerandet 

- Terapiavbrott 

- Tillitsbyggandet 

- Idealisering/nedvärdering 

- Den faktiska relationen kl/tp 

- Stöd kontra frustration i arbetet 

- Gestalttekniker. Ngt speciellt du gör/ inte gör/lägger fokus på? 

- Tp:s eget behov av handledning, stöd, nätverk- ngt spec? 

- Gestaltterapins roll för denna klientgrupp 

- Valet (tillkom efter första intervjun) 

- Ansvaret (tillkom efter första intervjun) 

63

Gestaltterapi vid borderlineproblematik eller ... - Gestaltakademin

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?