Bergen är våra enda vänner - Läs en bok

som måste synas väl från luften, och jag inser att den här resan
är farlig, att vi borde ha åkt på natten, för när som helst kan ju
en Mig dyka upp och välja ut just vår bil till attackmål. Vi hör
artillerikrevader eka i bergen runt omkring oss. Jag tänker hela
tiden på min familj och ångrar det jag har gett mig in på, men
nu är det för sent att vända.
Och plötsligt är vi nere i en trång dalgång, där en ravin mynnar
ut och en kristallklar källa öppnar sig i berget och tömmer ut
sitt vatten i en bäck, som rinner rakt över vägen. Det borde
vara en paradisisk plats, men den bär färska spår av död och
förintelse.
Det står en utbränd jeep under ett träd och där ligger bylten av
blodiga tygtrasor. Brandröken dröjer ännu kvar.
För två timmar sedan attackerade en Mig 17 här med alla sina
37- och 22-millimeters automatkanoner i funktion. Elva unga
pesh-merga-soldater satt och drack te under träden – jetplanet
dök ner i ravinen så snabbt att de inte hann kasta sig i skydd.
De massakrerades – alla utom en: Fadhil. Han står nu där vid
den utbrända jeepen, utan en skråma men fortfarande upprörd
över det som skett.
– De var bara unga pojkar, säger han. 17-18 år gamla. Hade
just kommit från högskolan och anslutit sig till revolutionen.
Fyra av dem tillhörde min grupp. Och det var min jeep som
förstördes.
De hade valt ut den här platsen bakom fronten till sin viloplats
– trodde den var säker. Där fanns gott om grottor och skrevor
mellan stenarna att söka skydd i – men den här gången hörde
de inte Mig-planet förrän det var för sent.
Artillerielden blir plötsligt häftigare och granaterna tycks slå
ner runt omkring oss. Fadhil ropar “Skingras!” åt sina kamrater
106