Bergen är våra enda vänner - Läs en bok

Då vi sitter där kommer en pesh merga och en äldre liten man,
som också bär pesh merga-dress men inget vapen:
— Vi har väntat dig, säger de. Vi trodde att du skulle komma i
går. Du skall inte bo här, du skall följa med oss till Chouman.
Vi har ett gästhus där, som heter Casr el-Salam, Fredens hus,
och där bor alla journalister.
Casr el-Salam blir mitt kvarter under tiden i Kurdistan. Det
kallas Fredens hus därför att fredsavtalet med Irak underskrevs
här 1970, det fredsavtal som bröts tre år senare, och det är alls
inget lyxhotell utan en förläggning av vandrarhemstyp. Jag får
en säng och en lampa och jag ombeds dra för gardinerna om
jag har lampan tänd på kvällarna — det är mörkläggning.
När mörkret har fallit är det så tyst att jag kan höra forsens
brus djupt därnere i dalgången och syrsornas sång.
Vi äter middag — kött och tomater — vid ett stort bord och
Michael, den lille mannen som hämtade mig vid hotellet,
berättar om sig själv och kriget. Han var turistchef i Mosul förut
— nu är han fransk tolk här vid informationsdepartementet,
talar även engelska men franska bättre. Han är fransk till sättet
också — vore det inte för hans pesh merga-dress skulle jag ta
honom för en tvättäkta fransman.
— Vårt problem är att regeringen har flygplan och tanks, säger
han. Det har inte vi. Men vi har i stället någonting att kämpa
för, ett fritt Kurdistan, och det är mycket värdefullare. Pesh
mergas är okuvliga, om de kämpar mot infanteri — då går det
en pesh merga på hundra irakiska soldater. Men mot tanksen
har de svårt att klara sig.
För några dagar sedan attackerade en pesh merga-trupp en
irakisk stödjepunkt, berättar Michael. De dödade 300 soldater,
förstörde 50 bilar och fem tanks. Nu kommer snart regnet och
22