Bergen är våra enda vänner - Läs en bok

– Ja, det är hans syster, äger doktor Khorshid. Hon är alltid
hos honom. Du förstår, vi håller inte på några besökstider här
– vi kan inte göra det. Släktbanden är för starka: de vill vara
hos sina anhöriga, när de är sjuka. Vi har ingenting emot det.
Det är så det skall vara.
Han känner den sjuke pojken på pannan.
– Vi kan ingenting mer göra, säger han. Det finns inget hopp
för honom.
Men han slipper vara ensam, då han dör. Han är inte rädd, han
är alldeles lugn.
De vill visa mig tuberkulossjukhuset också. Det ligger på en
annan plats, uppe på en bergssluttning, och de är särskilt stolta
över det, eftersom det inrättades av revolutionen och drivs av
revolutionen. Det startades den 1 juni 1973.
– Vi begärde att regeringen skulle öppna det, säger en av
läkarna. Tuberkulos är en utbredd sjukdom här i Kurdistan
och det var många som var i behov av vård. Men regeringen
visade inget intresse och då tog vi saken i egna händer. Sedan
betalade regeringen ut pengarna och svarade för driften fram
till den 11 mars i år, då kriget bröt ut. Det här är vårt enda TBCsjukhus
– folk kommer hit från hela Kurdistan.
Man har 30 bäddar på sjukhuset, som är mycket välordnat och
välutrustat. Men de flesta bäddarna står tomma – där är bara
sex kvinnliga och tre manliga patienter.
– Det beror på bombningarna, förklarar läkaren. Folk törs inte
komma hit. Men i stället har vi många klinikpatienter, som
kommer hit på morgonen för att få vård.
Hur kan det då komma sig att TBC är ett så stort problem här
uppe i bergen med deras rena luft?
42