Bergen är våra enda vänner - Läs en bok

oss. Mitt i natten tog de oss med en lastbil till Panjwin. Det var
flera flyktingfamiljer på lastbilen och vi var mycket rädda, för
regeringen hade sina utposter i bergen.
I Panjwin fick jag 50 dinarer av partiet. Vi gick över gränsen till
fots och kom till Sina i Iran. Vi åkte sedan bil till Mahabad och
därifrån till Khana. Vi var så trötta att vi inte kunde stå på benen.
Vi hade inte ätit på två dagar. Hela resan tog över två veckor.
Det var allra värst innan vi kom till Sargalo – jag var hela tiden
rädd att regeringens soldater skulle få syn på oss och skjuta på oss
eller att mannen som visade oss vägen skulle ge sig av. I Sargalo
låg vi i två nätter under ett träd. Jag kände inte en människa där.
Och den natten, då vi åkte i lastbilen till Panjwin, var jag också
mycket rädd, för just den natten gick pesh mergas till attack mot
Chadala och vi hörde skott och explosioner hela tiden.
När vi kom fram till Chouman fick jag snart fatt på min man
här. Han blev mycket överraskad, för han hade aldrig fått veta
att vi var på väg. Nu är jag lycklig. Min man arbetar för
revolutionen och får tillräckligt med pengar för att vi skall kunna
klara oss. Men vi har inget eget hus, förstås. Vi får bo i det här
rummet, men det är för trångt. Och mannen som äger det här
huset skulle själv behöva också det här rummet för några av sina
närmaste släktingar, som nu inte har någonstans att bo. Vi hoppas
kunna bygga ett eget hus här i Chouman, där vi kan bo tills vi
återvänder till Kirkuk. Men så länge irakerna är där återvänder
jag inte. Bara om revolutionen segrar flyttar vi tillbaka.
Vi har det fattigt här i Chouman. Jag kunde ju inte bära med
mig annat än några kläder, då vi flydde. Nästan allt måste vi
lämna i Kirkuk och där har irakerna säkert stulit det nu och
andra har flyttat in i vårt hus. Men det spelar ingen roll, det
gör mig ingenting, bara jag får vara tillsammans med min familj.
Friheten är det viktigaste.
135