Bergen är våra enda vänner - Läs en bok

och skymtar dem som skuggor.
Ovanför mig anar jag den branta klippväggen.
På gränsen mellan vakenhet och sömn upplever jag en intensiv
overklighet: att somna under stjärnhimlen i ett land som inte
finns. På en klipphylla vid en front som nyss var ett kaos av
brutal strid på liv och död och där helvetet när som helst kan
bryta ut igen. Att somna där i känslan av en sådan fullkomlig
trygghet och tillfredsställelse.
Jag sover gott, utan drömmar. Jag vaknar bara en gång, under
natten då tystnaden har brutits av några explosioner. Jag hör
på ljudet att det är irakiska granater, som slår ner bakom fronten.
Men det kurdiska artilleriet bryr sig inte om att svara.
Det är en stilla, fridsam morgon. Kocken börjar dona med
frukosten vid en liten eld. Mustafa, divisionschefen, har sovit
inte långt ifrån mig i en trång skreva längst inne mot
klippväggen. Nu gör han sig i ordning – lindar sin turban och
den långa schalen, som alla posh mergas bär om livet, hänger
på sig alla patronbältena, tar sin k-pist över axeln. Jag äter
frukost tillsammans med honom – man dukar upp bröd, bitar
av lever, söta tomater, vindruvor och naturligtvis te. Jag frågar
honom om något hänt under natten.
– Nej, säger ha. Natten har varit lugn.
En pesh merga kommer med en brevlapp och kommendanten
tittar på den men lämnar den sen till en adjutant, som läser
upp den högt för honom. Det går upp för mig att befälhavaren
för det kurdiska försvaret på krigets viktigaste frontavsnitt inte
kan läsa eller skriva. Jag har inte alls reflekterat över det tidigare.
Och nu förefaller mig plötsligt denna kunskap, som jag tidigare
ansett så oundgänglig, fullständigt betydelselös.
113