Bergen är våra enda vänner - Läs en bok

från gränsen till Chouman — man kommer först till Haj Omran
och passerar flera samlingar av lerhus längs vägen, som är
halsbrytande smal och har många livsfarliga passager och där
tra-fiken av lastbilar och Landrovers och en och annan illa
medfaren personbil är stark.
Och överallt ser man soldater — pesh mergas kallas de, man
använder inget annat ord. Det betyder ungefär “en som är
beredd att ge sitt liv” eller “en som möter döden” och jag
kommer att skriva mycket om pesh mergas i fortsättningen,
eftersom de är revo-lutionens ryggrad. Jag ser dem överallt i
hela Kurdistan, men det är endast nu, vid själva inresan, som
jag verkligen lägger märke till dem riktigt — de kurdiska
krigarna i sina säckiga byxor och sina turbaner.
Jag lär mig senare namnen på pesh merga-dräktens olika delar.
På huvudet har man en kolav, en virkad liten hätta, och över
den lindar man jamadini, turbanen. Skjortan kallas shapik,
byxorna shalwal och midjeduken shutick — den är mycket lång
och fyller många funktioner. Den värmer magen, då man har
den på sig. Den används som handduk och den ger skydd mot
flugor — då en pesh merga sover har han gärna sin shutick
över ansiktet.
Jag ser dem aldrig marschera eller exercera, aldrig någonsin,
men jag ser dem heller aldrig utan sina vapen, sina .gevär eller
sina k-pistar. De har dem med sig överallt, de har dem ständigt
beredda. Så gott som hela den manliga befolkningen är ständigt
beväpnad — bara gamla gubbar och unga pojkar går utan
vapen, men ibland kan man också se 14-åringar med pistol i
hölster och någon övre åldersgräns finns inte bland pesh mergas
— Barzani själv är 74.
Åsynen av alla dessa bergskrigare med sina vapen blir mitt
första starka intryck från Kurdistan — så snart jag passerat den
20