Inez Karlsson är boxaren som blev galoppjockey i USA. Hon vann ...

inez karlsson
Född: 4 april 1983 i
Bollebygd
Bor: I Burr Ridge
utanför Chicago
Meriter: Under sitt
bästa år, 2008, red
Inez 1 130 lopp och
vann 161. Under
fyra år har hon
vunnit 439 lopp
och sprungit in
8 529 324 miljoner
dollar till sig och
sina ägare.
Övrigt: En jockey
får bara spela på
sina egna hästar.
Inez har gjort det
en gång. Då vann
hon 15 000 dollar.
passade in, och undrat vad det var för fel
på mig. Men när jag prövade galopp första
gången – det var som att hitta hem.
Hon bestämde sig för att satsa på att bli
jockey. Hon gjorde en detaljerad lista för sig
själv – på engelska – med punkter som hon
hädanefter skulle leva efter för att bli en bra
jockey. Där stod bland annat att hon skulle
träna fem dagar i veckan, gå upp klockan
fem varje dag och inte äta någon skräpmat.
Under de kommande två åren reste hon
runt mellan amerikanska galopp banor där
hon sov på madrasser och träffade hästägare,
agenter, jockeyer och tränare som
kunde tänkas lära henne att slå sig fram i
branschen.
– Jag var väldigt ensam, men jag hade ju
valt det. Jag lämnade Sverige. Jag har alltid
varit en ensammänniska.
Ju fler hästproffs hon träffade desto
tydligare blev det hur smutsig och oärlig
galoppvärlden är. Flera av de tränare som
inte avfärdade henne med uppmaningar
som »galopp är inte för tjejer, gift dig
istället« förväntade sig gentjänster för att
hjälpa henne. Hon lärde sig att »a ride for
a ride« är ett vedertaget begrepp bland tränare
som låter tjejer använda deras hästar.
En tränare som hon jobbade för, och fick bo
hos, visade sig ha huset fullt av obehagliga
överraskningar. Han samlade på vapen och
när Inez bläddrade igenom hans fotoalbum
såg hon bilder på unga tjejer som poserade
nakna i huset. Under sin egen säng hittade
hon en använd kondom.
Efter ett tag vande hon sig vid att bli
bemött med antingen framfusiga flörtar
eller förakt.
– Jag lyckades få kontakt med en tränare
som jobbade för Frank Calabrese, en av de
största hästägarna i USA. Han sade: »Vi gillar
dig, men min ägare vill inte ha tjejer på sina
hästar.« Det gjorde ont, för då kändes det
liksom… lönlöst. Jag svarade: »Det ska jag
komma ihåg när jag slår dig i varenda lopp.«
Genom Ebay hittade hon gamla tidningar
med omslagsartiklar om galopphistoriens
få framgångsrika kvinnliga
ryttare. I ett nummer av Sports Illustrated
från 1989 läste hon om Julie Krone, tidernas
främsta kvinnliga jockey, som trots
drogmissbruk och ett fall som krossade
hennes ben och bröstkorg, sprang in 3 545
segrar och blev en av tre ryttare någonsin
att vinna sex lopp under en tävlingsdag.
I en Newsweek från 1974 lärde hon
känna Mary Bacon, en lovande jockey som
vikte ut sig i Playboy och modellade för
Vogue och sminkjätten Revlon. Bacons
karriär dalade dock snabbt när hon ett
år efter att Newsweek­artikeln filmades
på ett Ku Klux Klan­möte i Louisiana.
Tränarna drog sig undan och hon bjöds in
till allt färre tävlingar, tills hon 1982 föll
så illa i ett lopp att hon låg medvetslös i
åtta dagar. Efter att hon diagnostiserats
med livmoderhalscancer sköt den 41­åriga
Bacon sig själv i ett motellrum i Texas.
Ju fler jockeyer Inez träffade, desto
tydligare blev det för henne hur
dåligt många av dem mådde. En
professionell jockey ska väga omkring 52
kilo. För att klara de hårda viktkraven hade
många blivit anorektiker. Inez såg också
ryttare som efter flera år av bulimi fått sina
tänder och strupar sönderfrätta av magsyra.
Andra fotomodellbantade med hjälp
av kokain. Alkoholproblem var så vanligt
förekommande att det var obligatoriskt
med blåstester före loppen.
– Jockeyer är små killar, de är inte särskilt
attraktiva. De är kungar på banan,
men annars... De är unga killar utan utbildning.
De kommer ofta från enkla förhållanden
och tjänar massor med pengar och
får en massa beröm. De är idioter. Många
beter sig som svin, de dyker inte upp i tid
på morgonen, äter skräpmat och kräks,
knullar runt och tar droger. Jag har varit
med om så mycket att jag hade stämt dem
för sexuella trakasserier om det varit i Sverige.
Jag har inget gemensamt med dem
mer än att jag gillar att rida.
– När jag kom hit visste jag inte mer än
att jag gillade hästar. Men efterhand har
jag fått se den andra sidan och lärt mig
att man inte kan lita på någon. Folk beter
sig på ett sätt när man har pengar och det
går bra, men sedan... Att inse det har tagit
bort något från det jag verkligen gillar. Det
har fått mig att dra mig undan. Jag umgås
egentligen inte med några jockeyer eller
andra i branschen.
Hon fick höra hur kollegor på favorithästar
mutades till att förlora, och hon
lärde sig de gamla berättelserna om hur
gangsters förr i tiden tryckte ner slangar
i halsarna på alla hästar, utom dem de
satsat på, för att fylla dem med vatte n.
När Al Capone, efter att ha portats från
Hawthorne, byggde en egen hundkapplöpningsbana
alldeles intill, gav han
inför loppen flottiga hamburgare till alla
hundar utom en.
Inez såg också på nära håll hur farligt det
kan vara att falla av
– eller med – en flera
hundra kilo tung
häst som springer
i nästan sjuttio
kilometer i timmen.
Hon träffade före
detta jockeyer som
tvingats till pensionering
för att de
blivit invalider.
Efter att ha arbetat med en rad ohederliga
och manschauvinistiska tränare träffade
hon 2007 Randy Romero, en legend
bland galoppfans. Han har vunnit 4 285
lopp, tre Breeders Cup­titlar, ridit nio Kentucky
Derby och blivit mästare på tio olika
banor. Hans karriär tog slut när han bastade
i en specialtillverkad helkroppsdräkt som
skulle öka svettningarna. Dräkten exploderade
och han fick sextioprocentiga brännskador.
Han genomgick ett tjugotal operationer
och vid en blodtransfusion smittades
han med hepatit C. Sedan dess har han bara
en njure och får dialys tre gånger i veckan.
Den döende Randy tog sig an Inez. Han
gav henne råd och de studerade filmupptagningar
av olika lopp. Efter ett tag tillsammans
föreslog han att de skulle åka till
Chicago, där han kunde hjälpa henne att få
rida tillräckligt mycket för att få sin licens.
Inez flyttade in på en luftmadrass i ett rum
på Arlingtons galoppbana och Randy ordnade
så att hon kunde börja träna gratis.
Efter att ha träningsridit tvåhundrafemtio
hästar klarade hon sommaren 2007 sina
två licensprov.
Inför sin tävlingsdebut lärde sig Inez
andra, bara en aning sundare, knep för att
pressa ned vikten: 3–5 timmars träning
om dagen kombinerat med svältdiet. Före
invägningarna badade hon bastu insmord
i babyolja för att öppna upp porerna så att
de släpper ut mer svett. Ibland kunde hon
gå i dagar utan att dricka. Eftersom hon
inte kunde andas ordentligt genom sin
boxarbrutna näsa hände det att hon vaknade
mitt i natten med andnöd av att hennes
uttorkade läppar klibbat ihop.
Sex veckor efter debuten vann Inez sitt
första lopp. Enligt traditionen blev hon
jagad av de andra jockeyerna som smetade
in henne med tvål och raklödder. Efteråt
duschade hon och cyklade till en sushirestaurang
där hon ensam firade med lite
»Om jag satt i bilen kunde jag fundera:
›Vad händer om jag gasar
och låter bilen svänga av
vägen in i trädet där?‹ «
misosoppa, en sushibit och det senaste
numret av Daily Racing Form.
Året fortsatte bra, hon fick fler ritter –
och vann fler lopp. Hela tiden red hon med
håret uppsatt under hjälmen för att inte se
ut som en tjej. Hon ville att publiken skulle
skaffa sig en bild av henne som ryttare.
Hon kände sig också mer och mer
hemma i Chicago. Hon cyklade till banan
varje morgon klockan sex och cyklade hem
igen efter kvällens tävlingar. För någon
som tillbringat de senaste åren på madrasser
på olika golv var det en lyx att kunna
skaffa en egen liten lägenhet. Hon hade
dessutom inlett ett långdistansförhållande
med en kille hon träffat på banan i Kanada.
Han var visserligen 15 år äldre, och drack
emellanåt lite för mycket, men han kunde
mycket om galopp och var full av goda råd.
Varje höst flyttade galoppen i Chicago
från Arlington till den mer medfarna
Hawthornebanan. Även där gjorde Inez
bra ifrån sig, trots att hon hade börjat
känna av svåra magsmärtor. Men att ta
ledigt kom inte på fråga – gjorde hon det
fanns det trettio andra som kunde rida
hennes häst.
Hon tänkte att problemen nog berodde
på den hårda dieten och träningen i kombination
med all mental press. Hennes
pojkvän började dessutom förändras när
han såg att Inez började nå framgång.
– Plötsligt var han ett riktigt asshole.
Han var så svartsjuk att om jag gick till
affären så ringde han tio gånger och frågade
vilka andra som var i affären, vad
jag hade för kläder och grejer. Han kunde
ringa sjuttio gånger på en timme.
54 dec/jan 2010 filter filter dec/jan 2010 55