Den okända hästen från Aten

1 

Den okända hästen från Aten 

- berättelsen om demoex, kapitel 2-6 

Liten häst i lera från 2500 f.kr. Bildkälla: Agora museum, Aten 

Baksidestext: 

Jag är ledsen ridtjejer, det här är ingen hästbok. 

Till skillnad från hästar och människor kan idéer återfödas, och det är 

precis vad som har hänt. Här är berättelsen om hur det gick till när 

direktdemokratin återföddes med hjälp av internet. 

Per Norbäck 

Den okända hästen från Aten

2 

»Norbäck är en modern gatufilosof, en Vallentuna-Sokrates, övertygad 

om de goda argumentens förmåga att hävda sig.« 

Innehåll 

Åke Lundqvist, DN 2002-07-07 

Prolog 4 

1. Knäppskallen på torget 5 

Sången om mig 7 

Sonen i sig 10 

2. Smittad av millenniebuggen 13 

En märklig affärsidé 16 

Oligarkins järnlag 18 

Murvlar och marvels 21 

3. Studiedagen den 3 oktober 2000 25 

Aha-upplevelsen 29 

Inget stöd i teorin 32 

Stöd av en stor person 37 

Praktiska förberedelser 39 

4. Val utan valuta 42 

Samarbetsförsök nummer ett 45 

Rädslan för förändringar 46 

Regler och ansvar 49 

Marknadsföring 52 

Graden av demokrati 58 

5. Att lära sig krypa 61 

Svansen som vaggar hunden 63 

Ovisshet har ett egenvärde 67 


3 

Samarbetsförsök nummer två 70 

6. Livet är ingen tävling 75 

Fångens dilemma 76 

Du - ett dataprogram 78 

Det onda och det goda 83 

Demokratins gyllene regler 86 

7. Behovet av narrar 89 

Rävsaxen 92 

Med eller utan rådgivare 93 

Samarbetsförsök nummer tre 95 

Debatten vi behöver 102 

Tystnaden som söver 105 

Självkritik 107 

Tragikomisk valkampanj 110 

8. Lera under galoscherna 114 

Min egen rädsla 119 

Facebook 125 

Tillit 129 

Samarbetsförsök nummer fyra 132 

9. Den kloka gruppen 139 

Hur bör demokratiska beslut fattas? 141 

De osynliga händerna 144 

10. Tänk globalt, handla lokalt 147 

En stark idé 150 

11. Och solen har sin gång 157 

Den glada vetenskapen 160 

Kompisen kompassen 163 

Slutet gott, allting gott 165 

Litteraturförteckning 167 


4 

Allt jag vet är att jag inte är säker på någonting 

Sokrates 

PROLOG 

Henrik Fexeus fick mig intresserad av memer i mitten på 90-talet. Tack! 

Jag inbillar mig inte att det är jag ensam som ligger bakom den här boken, 

och jag skriver inte för att förverkliga mig själv. Självförverkligande är en 

oklar idé som bygger på en förväxling mellan idéer och personer. Idéer 

kan förverkligas av människor, men människor kan inte förverkligas av 

idéer. Idéer kan spridas och mångfaldigas i form av symboler och tecken, 

till skillnad från människor. Våra namn kan visserligen spridas, men vi är 

inga namnteckningar. Vi är levande materia av kött och blod – ingenting 

annat. Liksom andra däggdjur blir vi långsamt förverkligade under 

graviditeten. Du som kan läsa detta är så verklig som man kan vara. Du 

finns i världen, det är allt. 

Stort tack till alla som har varit med i demoex dessa år, utan er hade det 

inte funnits något experiment att skriva om. Tack även till alla som har 

burit den svenska demokratin på sina axlar och förmedlat den vidare, t.ex. 

Magnus Bard, Henrik Berggren, Bengt Göransson, Lars Ilshammar, Astrid 

Lindgren, Olof Palme, Mikael Nordfors och många andra stora 

inspiratörer. Extra stort tack till Mia Cedervall, Gabriel Liljenström, Sven- 

Arne Norbäck, Linda Pettersson, Einar Spetz, Peter Söderström och Dan 

Sölverud som har läst manus och kommit med värdefulla synpunkter. Sist 

men inte minst – tack min kära familj för att ni står ut med mig. Tack 

Albin, Annica, Hanna och – även om du aldrig kommer att kunna läsa och 

förstå det – tack Victor! 


5 

… 

Å millennium 2, du e så på, 

åh åh vi alla längtar så 

Victor – en kille med glimten i ögat 

Millennium 2 å vad ska hända då? 

Markoolio 

2. Smittad av millenniebuggen 

Hur demokrati blev intresserad av mig 

Minns du millenniebuggen? Det var varken en skalbagge eller en 

modedans, utan en obefogad rädsla. Före år 2000 lades åtskilliga 

miljarder på att det inte skulle bli generalknas i datorsystemen när det nya 


6 

millenniet kom. Domedagsprofeterna varnade för att kärnkraftverk skulle 

explodera, banksystem kollapsa, flygplan störta och hundraåringar få 

barnbidrag. Dramatiken skruvades upp av medierna inför det ödesdigra 

millennieskiftet när alla siffror skulle slå om och bli nollor. Det hände 

ingenting. Absolut ingenting onormalt. För datorerna var övergången från 

1999-12-31 till 2000-01-01 helt enkelt en icke-händelse. Siffrorna i 

datorernas binära talsystem slår nämligen inte om samtidigt som vårt 

tiodecimala tideräkningssystem. Men datorexperterna talade tyst om den 

saken, för de tjänade pengar på rädslan. 

Jag ska inte driva med millenniehysterin för jag var själv smittad av 

skriverierna och oroade mig i onödan. Du också antar jag. Tidsandan var 

skruvad. Du kunde inte kontrollera dina tankar då och du kan inte göra 

det nu heller om du inte isolerar dig helt från omvärlden. Jag skrev i 

början av boken att jag inte tror att vi kan välja våra idéer, utan att de 

väljer oss. Vi vill ju gärna tro att vi själva styr våra tankar, fast jag tror att 

vi smittas av dem på samma sätt som vi smittas av förkylning: genom 

kontakt. Skillnaden är att idéerna gör att det kliar i skallen medan virus 

gör att det kliar i halsen och näsan. Vuxna män drabbas dubbelt, både av 

förkylningsviruset och idéviruset »jag är sjuk« samtidigt. Därför är det 

väldigt, väldigt synd om oss när vi blir sjuka. 

Richard Dawkins menar i Den själviska genen (1992) att idéer är en sorts 

virtuella gener som han kallar memer och som förökar sig via 

kommunikation. Om generna innehåller ritningarna till vår biologiska 

organism så innehåller memerna en slags verksamhetsplan. Gener styr 

vem man är och memer styr vad man tänker och gör. Hur en idé uppstår 

och vad den kommer ifrån är det annars ingen som vet. I Platons grotta 

symboliseras idéerna av ljus, därför talar vi om »upplysning« när vi 

menar kunskap. Vissa idéer är svåra att undvika. Demokrati är en 

urgammal idé som debatteras intensivt med jämna mellanrum och som 

fanns redan på Platons tid. Platon själv tyckte inte alls om demokrati av 

förklarliga skäl. Hans lärare Sokrates blev dömd till döden av en 

demokratiskt vald domstol. Sokrates höll sitt klassiska försvarstal, tömde 

därefter den beska bägaren dödligt gift, yrade om en tupp och dog. 

Demokrati är varken lätt att förstå eller utöva, men alternativet är att vi 

rör oss i riktning bort från friheten. Pierre Rosanvallon skriver i boken 

Demokratin som problem (2009) att »Demokratin är oupplösligt 

förbunden med ett arbete av utforskande och experimenterande i dess 


7 

strävan att förstå och utveckla sig själv.« 

I den andan tillsattes Demokratiutredningen 1997-2000 som leddes av 

kloka politiker som Bengt Göransson och Britta Leijon. Lars Ilshammar, 

Ola Larsmo och andra skribenter debatterade flitigt demokratins kris i DN 

runt millennieskiftet och jag började fundera. 

Sverige är fritt och demokratiskt. Allmänna valen vart fjärde år hyllas av 

nästan alla. Ritualen att gå till sin vallokal, köa för att bli avprickad i 

röstlängden och få sina kuvert, ställa sig i valbåset och välja själv skänker 

en tillfredsställelse, en känsla av medborgarskap och ansvar. Men när du 

står där i vallokalen bakom det gröna skynket och lägger i valsedlar i 

kuvert så gör du någonting annat också. Du ger bort din rätt att bestämma 

i fyra år till partier eller personer som inte vet vad du tycker. 

Amerikanske statsvetaren Robert A Dahl kallar i Democracy and Its 

Critics (1989) systemet polyarki - valdemokrati som bygger på 

konkurrens mellan olika grupper. Din makt i systemet inskränker sig till 

att välja vilken grupp som ska bestämma. Så ser inte klassisk demokrati 

ut. Du tillhör folket och i klassisk demokrati är det folket som bestämmer. 

Hur mycket bestämmer du egentligen? Hur många gånger står du bakom 

ett grönt valbås och röstar i livet? Femton-tjugo gånger? Du är smart och 

kunnig. Du har egna åsikter som du kan argumentera för. Du har 

internetuppkoppling och gillar valfrihet. Att bara kunna rösta vart fjärde 

år är ett hån. Ditt demokratiska inflytande är löjligt. Go bananas - det 

tjänar ingenting till. Om du inte är politiker så är du inte med i matchen. 

Du får nöja dig med att sitta vid teven med en påse lösgodis och titta på. 

Du påverkas av saklig information och övertalning. Saklig information gör 

det möjligt för dig att mödosamt bilda dig en egen uppfattning medan 

övertalning är oöverträffat när det gäller att påverka dig på kort sikt. I 

valrörelsen satsar partierna därför enbart på att övertala dig. 

Valdemokratin förutsätter att du som väljare känner till dina alternativ, 

men när alla partier samtidigt gör strategiska utspel i media så blir det 

översvämning i hjärnan. Endast de starkaste memerna och de mest 

dramatiska händelserna tränger igenom. 

Tänk på det som jag nyss skrev om memer. Du får gärna anteckna i boken, 

förresten! Du är samhällsmedveten och kritiskt lagd, annars har du nog 

fått tag på fel bok. Känn dig fri att stryka under, stryka över, rita och ställ 

frågor, även om jag inte kan svara på dem. Vi kan låtsas att vi sitter vid en 

liten sprakande lägereld och grillar marschmallows som Snobben och 


8 

Woodstock en ljummen, jasmindoftande sommarkväll. Jag har en ostämd 

gitarr och sjunger fram budskapet. Jag vill inspirera dig. Tänk dig att 

memer finns, att de påverkar våra tankar och sprids via kommunikation. 

Samling vid lägerelden 

Demokrati bygger på att du är fri, men hur ska det gå till? För att kunna 

välja fritt måste du jämföra alternativen i lugn och ro, men memerna 

översvämmar dig. Inför valdagen skruvas tonläget upp i medierna, du får 

kilovis av partireklam i brevlådan, fotfolket knackar envist på dörren, små 

byar av friggebodar byggs på stadens torg och du går vilse i skogen av 

valplakat. 

Valrörelsen är en tävling i strategisk marknadsföring. Du tröttnar på 

saklig information samtidigt som du blir alltmer mottaglig för memer som 

aktiverar dina känslor ju mer valdagen närmar sig. I det läget uppstår en 

polarisering där små enskilda händelser får enorma proportioner. Det 

som är tänkt att vara en period av upplysning urartar till tävling och 

underhållning, som ett öråd i expedition Robinson mellan partiledarna. 

Du försöker stänga ute informationen och tänka själv, men det går inte. 

Precis som millenniebuggen påverkas du. Du trillar dit på de små 

detaljerna, memer som envetet biter sig fast i medvetandet och 

bestämmer valutgången. Ivriga bävrar som bygger en rödgrön röra av 

Toblerone, Pomperipossa som snubblar över hästsvansen och hälsar på 

Reinfeldt. 

EN MÄRKLIG AFFÄRSIDÉ 

Har du hört att det har öppnat ett nytt matvaruhus som inte släpper in 

några kunder i affären? Istället marknadsför de sju olika färdigpackade 


9 

kundvagnar, fullproppade med olika produkter. Vilken affärsidé! Vad ska 

du med valfrihet till? Huvudsaken är väl att det går snabbt och enkelt att 

handla? Även om folk inte får exakt de matvaror de önskar, så går det ju 

mycket fortare att välja en av sju vagnar än att gå och plocka själv på 

hyllorna. 

Kunderna försöker titta efter vad som finns i de olika kundvagnarna. En 

vagn domineras av parfymerade lyxartiklar, en annan är full av 

lågprisvaror, en tredje av miljömärkta grönsaker, en fjärde av 

spannmålsprodukter och mjölk, en femte har bara svenska produkter. 

Vilken vill du ha? På söndag måste du bestämma dig! När varuhuset 

märker vilka kundvagnar majoriteten vill ha så tar de bort alternativen. 

Sen finns det bara en kundvagn att köpa de närmaste fyra åren. Men 

affären går ändå inte i konkurs för de tar nämligen betalt via skatten. 

Spam spam spam. En av Monty Pythons galna sketcher handlar om spam 

– konservburkar med malet nötkött – som blev ett slangord för skräpmat 

i England på 1960-talet. Begreppet används nu om information i stället 

för mat. Kopplingen mellan mat och information är slående. Vi behöver 

både mat och information för att må bra, men i lagom portioner. Vi kan 

bli svältfödda på både mat och information, och proppmätta också för den 

delen, framför allt om vi måste kasta i oss innehållet. 

Tänk dig att du är en griskulting som står på tillväxt och trängs med elva 

syskon i en stinkande järnbur. Du gnager på syrrans svans av hunger och 

en annan gris tuggar på dig. Ni har inte ätit på hela dagen när det plötsligt 

öppnas en lucka i taket och hundra liter kornvälling sköljer över era 

ryggar. Ni kastar i er maten för att bli mätta innan den tar slut. Äta äta äta 

äta. Grymt. 

Eller tänk att du har pluggat i veckor inför en viktig tenta. Du sitter i en 

stor aula tillsammans med andra studenter som är nervösa och luktar 

svett när det plötsligt öppnas en lucka i taket och tusentals böcker dråsar 

ner på golvet. Du läser tentafrågan: »Sammanfatta mänsklighetens 

existentiella situation med utgångspunkt i litteraturen. Svara i form av en 

essä, minst tio sidor med citat och korrekta fotnoter. Du har fyra timmar 

på dig. Lycka till!« De andra studenterna har redan kastat sig över 

bokberget och slåss om böckerna. Inte en sekund att förlora. Memer 

memer memer memer. Vi kan inte tänka själva om vi blir fullproppade 

med memer. Information overload är lika omänskligt som grismat. 


1 0 

Valdemokrati går ut på att öppna det politiska systemet på vid gavel vart 

fjärde år så att du får vara med och rösta om vem som ska bestämma. I 

valrörelsen bryr sig partierna om väljaren. All politisk information är 

öppen för dig, och du blir plötsligt poppis på skolgården och alla coola 

partier frågar chans på dig samtidigt. Smickrad bestämmer du dig för 

vilket parti du gillar och lägger din röst i det gröna valbåset, men nästa 

dag gör partiet slut. Du som hade köpt läppglans med jordgubbsmak och 

så hann inte ens hångla. Det politiska systemet sluter sig som en mussla 

och du får ingen inblick i vad som försiggår. Både överskott och 

underskott på information minskar din förmåga att fatta rationella beslut. 

Tvära kast mellan maximalt och minimalt informationsflöde visar att det 

politiska systemet är lynnigt som en despot. Partiernas ointresse för dig 

mellan valen gör det lätt att uppleva att det gröna valbåset vart fjärde år 

bara finns där för att du ska kunna ge bort din makt. 

Precis som de tuffa gängen på skolgården bildar partierna pakter och 

koalitioner med likasinnade. Blockpolitik bygger på att konflikten mellan 

olika samhällsklasser överskuggar alla andra problem. Men den politiska 

kartan är föråldrad. Många samtidsfrågor är minst lika viktiga, t.ex. 

mellan fortsatt miljöförstöring och hållbar utveckling eller mellan 

hierarkiska och demokratiska politiska system. Dessa frågor hör inte till 

något särskilt block. Blockpolitik skapar frustration för väljarna. Om du 

t.ex. ville stödja Miljöpartiet 2010 så tvingades du rösta vänster. 

Eftersom partierna strävar efter att driva igenom så mycket av sin politik 

som möjligt så bildas en »minimal vinnande koalition« - det minsta 

möjliga block av partier som krävs för att ha politisk majoritet. 

Förhandlingar mellan partiledarna får därmed en helt central roll. 

Blockpolitik leder till att drygt hälften av de folkvalda leker följa John 

medan resten får stå och titta på. 

När maktsjukan breder ut sig blir allt annat oviktigt. De tuffa gängen på 

skolgården tillämpar den Machiavelliska devisen att det är säkrare att 

vara fruktad än att vara älskad. För att leda en mobb måste du vara lynnig 

och hotfull, men då kommer du i konflikt med de goda krafterna. Som 

Machiavelli även påpekade är en dygdig människa en olycka för alla som 

saknar dygd... 

Stockholms landsting lät i mitten av 1990-talet göra tre framtidsscenarier 

i en påkostad seminarieserie under namnet Den osäkra framtiden (1995). 


1 1 

Ett av scenarierna kallades för klyftan och handlar om ett segregerat 

samhälle. »Klyftan finns på flera plan. Inledningsvis är det ett växande 

avstånd mellan medborgare och politiker. Successivt är det de växande 

sociala klyftorna som motiverar namnet.« Politiska visioner om framtiden 

brukar snabbt bli löjligt föråldrade, men klyftan blir bara mer aktuell för 

varje år som går. Orsaken till klyftan är känd under namnet Oligarkins 

järnlag, en politisk teori som utvecklades av tyska sociologen Robert 

Michels i Political Parties (1911). Oligarki betyder att det bara är några få 

som bestämmer. 

OLIGARKINS JÄRNLAG 

• Alla organisationer, oavsett om de är demokratiska 

eller auktoritära utvecklas så småningom och oundvikligen 

till oligarker. 

Varje organisation behöver någon form av ledning. De flesta medlemmar 

är passiva och overksamma, men några är aktiva och engagerade. 

De aktiva belönas genom att tilldelas roller i ledningen och ledningen 

organiserar sig som en oligarki för att stärka sina gemensamma intressen. 

Mekanismerna bakom Oligarkins järnlag kan sammanfattas i tre steg: 

1. En organisation kräver administration. 

2. Administrationen ökar makten hos vissa i organisationen. 

3. Makt korrumperar. 

Oligarkin samlas vid konferensbordet 

Robert Michels slogs av att de nya socialistiska partierna i Europa precis 

som de gamla borgerliga partierna dominerades av ledare, trots deras 


1 2 

demokratiska ideal. Han drog slutsatsen att problemet låg i 

organisationens natur. Valdemokratin tillåter att politiska partier uppstår, 

men när partierna växer blir de allt mindre demokratiska. Michels 

menade att organisation och oligarki är två sidor av samma mynt. Ju 

större en organisation blir, desto mer administration krävs. Många beslut 

måste fattas dagligen och det kan inte göras effektivt om inte makten 

koncentreras i händerna på ett fåtal ledare. Ledarna kommer i sin tur att 

arbeta för att bevara och förstärka sin makt. Människor som är skickliga 

på att få sin vilja igenom och övertyga andra uppnår ofta ledande 

positioner, enligt Michels. När de har blivit ledare ökar deras makt och 

prestige ytterligare. Ledarna kontrollerar organisationens resurser, 

belönar önskvärt beteende och motarbetar det som de inte önskar. De har 

befogenhet att bevilja eller avslå förslag, tilldela arbetsuppgifter, 

marknadsföra, degradera och främja. Hyfsad power med andra ord. De 

kontrollerar också informationen. Ledarna har starka motiv att övertyga 

sina underordnade om att de har rätt, och de använder sin makt över 

informationen till att göra detta. Oligarkin blir också självförstärkande 

genom att en viss social rörlighet tillåts inom organisationen. Ledarna 

premierar medarbetare som delar deras åsikter och slickar deras röv, med 

följden att oligarkins åsikter bevaras. 

Du kanske har stött på Oligarkins järnlag i bostadsrättsföreningen där 

ordföranden är en hårdhudad buffel som ingen vågar säga emot. Han har 

suttit som ordförande i många år »för det är ju ingen annan som orkar bry 

sig,« muttrar han. När du har synpunkter på hur föreningen sköts blir du 

hänvisad till att tala med buffeln. Han styr med järnhand och har tumme 

med både kassören och revisorerna. Om du vågar ifrågasätta buffeln blir 

han rasande och hotar dig till livet. Sånt händer. Maffiametoder är 

snarare regel än undantag i bostadsföreningarnas Sverige, liksom 

nepotism och vänskapskorruption. 

En fotbollsklubb i Vallentuna fick en gång en magnifik donation av ett 

äldre par, en äkta holländsk oljemålning från 1600-talet. Ordföranden och 

kassören som tog emot den värdefulla tavlan bedyrade att klubben skulle 

auktionera ut den och att intäkterna skulle gå till ungdomsverksamheten. 

När det äldre paret som donerat tavlan efter några månader ville se 

klubbens årsredovisning fick de i stället ett tackbrev med livstids 

medlemskap i klubben inklusive fri entré till alla hemmamatcher, men 

någon ekonomisk redovisning av tavelauktionen såg de inte röken av. 

Några år senare kunde det grånande paret skåda tavlan i ett hemma-hos- 


1 3 

reportage i veckopressen. Där hängde den på hedersplatsen i ett 

fashionabelt slott i närheten. Klubben hade inte fått ett öre. 

Politikens maktspel och intriger är skyddade från offentlighetens insyn. 

Problemet är dock inte manipulativa politiker utan deras partier. En 

politiker representerar inte sina väljare utan sitt parti, en maffialiknande 

organisation som bygger på principen: ge oss din röst, så gynnar vi dig i 

gengäld. Partierna påminner om fotbollsklubbar där supportrarna betalar 

för att få stå på läktaren och heja på medan några professionella spelare 

får lön för att spela på planen. Mellan spelare och supportrar finns en stor 

klyfta. Man kan inte bara hoppa in i lagtröjan och börja spela efter eget 

huvud, då gör man bort sig. Samma sak gäller i politiken: lagtaktiken styr. 

Som nykomling i en hierarkisk organisation är du maktlös, men eftersom 

det råder brist på förtroendevalda i Sverige så får du snabbt ett 

förtroendeuppdrag. Det är ingen tacksam roll, för du får inte bestämma 

själv hur du ska spela. Många tröttnar snabbt på partipolitik och avhopp 

bland förtroendevalda är vanligt. Bara i Vallentunas kommunfullmäktige 

med 41 platser skedde 18 avhopp under mandatperioden 2002-2006. 

Framförallt är det unga personer som lämnar politiken. En utredning som 

gjordes av Jan Wärnbäck på Uppsala Universitet av de förtroendevaldas 

situation i Vallentuna visade de tre viktigaste skälen till politiska avhopp: 

Den enskilde har för lite inflytande i den politiska processen 

Det är för hög maktkoncentration till några få i kommunen 

Debatter och beslut följer partibok i alltför stor utsträckning 

Det är alltså inte bara väljarna som är maktlösa, de flesta folkvalda är det 

också. Du kommer in i politiken med stort engagemang, du brinner för 

dina visioner och vill förändra världen. Men du märker snart att det inte 

går så lätt. Bakom partiets fasad pågår leken ”herren på täppan”: en 

maktkamp som skapar rivalitet och avundsjuka. I partiet är det viktigare 

att vara lojal med rätt person än att tänka självständigt. Om du har 

avvikande uppfattningar så får du en klapp på huvudet – om du har tur. 

Envisas du med att tycka annorlunda så blir du snart utstött. Efter en tid 

har du glömt vad du brann för. Att vara folkvald och att ha inflytande är 

inte samma sak. Visst kan du få betalt, men du får inte bestämma själv 


1 4 

hur du ska tycka. Besluten fattas av partiet. Att rösta emot din personliga 

övertygelse av strategiska skäl är jobbigt om du har ett samvete som 

gnager på huvudkudden om nätterna. Förtroendet för politiker har 

försämrats betydligt sedan 1970-talet, liksom viljan att påverka politiken. 

En orsak är att politik styrs mycket av taktiska överväganden. 

Konkurrensen gör friska visionärer till maktsjuka legionärer. Min första 

erfarenhet av detta var folkomröstningen om kärnkraft som debatterades 

flitigt i klassrummet på mellanstadiet. Inga val är möjliga utan en 

begränsning av valmöjligheterna. Begränsningen består i att bestämma 

vad vi ska rösta om. Alternativen i varje fråga bör bara vara två - ja eller 

nej - annars fungerar inte majoritetsprincipen. När sossarna formulerade 

sin taktiska kompromiss: »avveckla kärnkraften - men med förnuft«, så 

svek de alla omröstningars grundprincip att det bara ska finnas två 

alternativ. Med tre linjer att välja mellan var det givet att inget förslag 

skulle få egen majoritet, och så fick folket inte bestämma trots att de gick 

till valurnorna i mars 1980. Diffusaste alternativet vann, och exakt vad 

som menas med »förnuft« är det ingen som vet. Det är nu över 30 år 

sedan. 

MURVLAR OCH MARVELS 

Murvlar är ett gammalt slangord för grävande journalister och Marvels är 

superhjältar som dök upp i amerikanska serietidningar på 1960-talet: 

Hulken, Spindelmannen, Gröna Lyktan, Fantastiska Fyran med flera. 

Murvlar gillar marvels. Superhjältar är superintressanta att skriva om, 

synd att de inte finns på riktigt. Men partiledare finns, och precis som 

superhjältar har de sina styrkor och svagheter, så murvlarna skriver om 

dem i stället och bidrar till att bygga hierarkier och kröna nya kungar. 

Tidningar, radio och TV vill gärna att politik ska vara en fajt mellan 

superhjältar, det blir mer dramatiskt då. Studiopubliken kryddar 

valdebatterna med applåder och hejaramsor när ledarna turas om att 

dissa varandra, precis som i hiphopens battling. I den polarisering som 

uppstår koncentrerar sig media på personer i stället för sakfrågor och 

argument. Partiledarna sätts på prov i direktsända debatter där de pressas 

att svara på omöjliga frågor och ha all detaljerad information i huvudet. 

Ingen människa är en superhjälte, så för att hålla skenet uppe måste de ha 

mediatränare och talskrivare som formulerar deras repliker. Dramaturgin 

förflyttar fokus från ideologi till person, från substans till yta. Det finns 

inte utrymme för reflektion i den heta mediesituation som råder. Även 

politikerna utsätts för ett osunt informationstryck. Intresseorganisationer 


1 5 

utnyttjar valrörelsen för att pressa partierna att gynna deras 

medlemsgrupper och driva deras frågor. Valdemokrati handlar mest om 

underhållning och marknadsföring. 

Målet med politiska kampanjer är att vinna din röst. Partierna kommer 

med attraktiva vallöften och konkurrensen gör att de frestas att lova mer 

än vad samhällsekonomin tillåter. Om vinnarna har lovat för mycket så 

kan de antingen hålla sina löften och sätta hela samhällsekonomin i 

gungning, eller svika dig. Båda strategierna ökar klyftan mellan väljare 

och folkvalda. I jakten på våra röster står alla statistikens verktyg till 

förfogande. En väljare är viktigare än alla andra – den genomsnittlige. 

Partiet som lockar flest röster från den statistiska mittfåran blir störst, 

eftersom det är där flest väljare finns. Därför är det viktigt att ta reda på 

vad den genomsnittlige väljaren tycker. Partierna förtränger sina 

ideologier och drar sig inte för att överge sina ståndpunkter i syfte att 

tilltala mittenväljarna. Det kallas för triangulering, en strategi som går ut 

på att ta en ny ståndpunkt som ligger mellan sin gamla åsikt och 

motståndarens. Triangulering handlar om att värva nya väljare genom att 

hitta »deras viktiga frågor«. I kampen om rösterna blir partierna alltmer 

lika varandra, samtidigt som konkurrensen mellan dem hårdnar. För 

väljaren innebär det att de olika kundvagnarna i det absurda politiska 

varuhuset innehåller nästan exakt samma varor. Här dyker nästa 

demokratiska problem upp: Om kundvagnarna är för lika har vi inte 

längre några olika alternativ att välja mellan. Försvinner skillnaderna 

mellan partierna så försvinner också valfriheten – det blir samma politik 

hur vi än röstar. Det enda vi beslutar om då är vem som ska vara ledare. 

Kvinna, glasögon, ungdomlig, flintskallig eller mustasch? 

Journalisten Anders Isaksson skrev i boken Den politiska adeln (2002) 

att uppkomsten av en politisk adel i Sverige hänger samman med att 

arbetet har blivit alltmer professionellt. Förutom att heltidspolitiker är ett 

välbetalt jobb så belönas trogna partimedlemmar ofta med höga poster 

vid politiska tillsättningar. Partipolitik har blivit en karriärväg. Förr var 

det smart att vara kompis med kungen och nu är det listigt att ställa in sig 

hos partiledarna i stället. Nepotism bygger liksom monarki på att höga 

befattningar går i arv från en generation till nästa. Många som accepterar 

den svenska monarkin trots att den är odemokratisk menar att det inte 

gör så mycket för kungen har inte längre någon politisk makt. Men 


1 6 

nepotism har blivit vanligt även inom partierna, vilket är olustigt värre 

med tanke på att vi har ersatt det gamla inskränkta klansamhället med 

demokrati. Den egna välgången betyder alltid mest inom klanen. Om 

partierna börjar bete sig som klaner är vi tillbaka där utvecklingen 

började. 

Marknadsföringsforskningen visar att den personliga kontakten säljer. 

Fredrik Reinfeldt har därför byggt sin karriär på att träffa folk. Han 

började med att att åka runt till lokala moderater i hela landet för att 

lansera sig själv som partiledarkandidat. Sen har åkt runt för att bygga 

allianser och värva röster. Tycker du att det är grymt kul att skaka 

hand? Då kan du utmana Fredrik och försöka bli nästa statsminister. 

Men han har ett försprång på drygt en halv miljon personliga kontakter. 

Ledarskapet blir allt viktigare för partierna ju färre medlemmar de har, 

men det finns en allvarlig baksida. När vi lägger mycket makt i händerna 

på en ledare så utsätter vi också honom eller henne för en personlig risk. 

Plötsligt smäller det. Bröderna Kennedy, Olof Palme, Anna Lind, skotten i 

Arizona - katastrofer och politiska attentat skapar en rädsla i samhället 

som får människor att känna sig små och längta efter en stark pappa som 

kan komma och klå upp de stygga pojkarna på skolgården. Det är inte bra, 

inte alls bra. Men många ledare vill ha det så, både i diktaturer och 

demokratier. Winston Churchill stack inte under stol med att folket bör se 

upp till sina ledare, men så var han också en krigare. George Bush J:r tog 

på sig rollen som stark ledare efter attentatet mot World Trade Center 11 

september när han förklarade krig mot terrorismen. Samtidigt gav han 

USA en statsskuld som sannolikt innebär slutet för landets ekonomiska 

världsdominans. 

Efter massakern på Utöya förkunnade statsminister Jens Stoltenberg att 

Norges svar skulle bli ännu mer demokrati, ännu mer öppenhet. Vi får 

hoppas att han står fast vid sina ord. Även Fredrik Reinfeldt föredrar 

starka ledare, berättade han i en rapportintervju den 10 augusti 2011. 

»Människor verkar väldigt kloka. De söker efter ledare som verkligen får 

kraft bakom orden och i handling kan förändra ekonomin«, sa 

statsministern självbelåtet. Han varnade därefter för att försöka ändra det 

politiska systemet. Jag antar att Reinfeldt syftar på de förfärliga 

demokratirörelserna i arabvärlden. Starka ledare brukar annars innebära 

att demokratin minskar snarare än ökar. Innan den stickande brandröken 


1 7 

hade lagt sig efter attentatet mot riksdagshuset i Berlin 1933 utlyste 

dåtidens starka, mustaschprydda ledare nyval som han vann stort varpå 

han avskaffade demokratin helt. 

Hur kom det sig att såna här problem blev intresserade av mig? Jag 

dricker kaffe och läser morgontidningen varje dag och som jag berättade 

skrevs det mycket om demokratins kris runt år 2000. Idén om en bättre 

demokrati slog rot i roten på mig. Ibland upplevde jag att texterna var 

riktade till mig personligen. Ilshammar skrev t.ex. att »Det är bara genom 

att experimentera med e-demokrati som vi kan ta reda på om det 

fungerar.« Memen fastnade. Internetutvecklingen, tidsandan och 

debattörerna krävde att någon skulle starta ett demokratiskt experiment 

på nätet. Min livssituation gjorde mig till ett lämpligt offer. När sonen 

Victor var född fick jag tid att vara hemma och fundera. Internet fanns 

förvisso, men att spela bort lönen på poker online eller porrsurfa var inte 

min grej. Ilshammars uppmaning ekade i bakhuvudet: e-demokrati... 

experiment... 

Vallentuna hade en ogästvänlig borgerlig koalition som skuffade ut sina 

ideologiska motståndare som en gökunge. Tidigare hade det funnits ett 

lokalparti som hette Solidaritetspartiet, men de orkade inte fortsätta i det 

näringsfattiga politiska klimatet. Vänsterpartiet i Vallentuna ställde inte 

heller upp till omval 2002 därför att de var trötta på att ta skit. Det fanns 

alltså utrymme för ett radikalt parti i Vallentuna och det behövdes ett e- 

demokratiskt experiment någonstans. Varför inte pröva i Vallentuna? Det 

vore en verklig utmaning att försöka bryta upp kommunens hårt tuktade 

politiska stensättning genom att odla direktdemokratiskt gräs. 


1 8 

3. Studiedagen den 3 oktober 2000 

Jag avser inte här att begagna blott och bart tröttsamma gissningar 

eller fantasier, utan vill gå förbi sådant så kortfattat som möjligt, och 

bygga mina argument enbart på erfarenhet, förnuft och 

demonstrationer, vilka är Konsternas grundvalar. 

Robert Norman 

Robert Norman var en enkel sjöman och hantverkare på 1500-talet som 

blev nyfiken på hur kompasser fungerade. Sven-Ove Hansson skriver i 

Vetenskap och ovetenskap (1983) att hantverkarnas bidrag till vår 

förståelse av verkligheten är sorgligt bortglömd. Deras redskap och 

uppfinningar banade vägen för den empiriska vetenskapen. Norman är ett 

lysande exempel, han tillverkade redskap för att undersöka magnetismen 

på sin fritid. Till skillnad från många andra hantverkare var han 

skrivkunnig och kunde berätta om sina experiment, annars skulle han ha 

varit helt bortglömd som många andra pionjärer. Det tar tid att 

experimentera, och det krävs både tålamod och intresse. Hantverkarens 

inställning är att det alltid går att göra bättre och förfina experimenten. 

Norman uppmanade sin läsare att fortsätta de undersökningar som han 

hade påbörjat, han anvisade till och med hur man skulle kunna gå vidare. 

Ibland har man turen att vara på rätt plats vid rätt tillfälle. Jag nämnde att 

jag arbetade som lärare i filosofi på Vallentuna gymnasium i början av 

2000-talet. Vid samma tid gick där en grupp fantastiska studenter: 


1 9 

Anders, Linnea, Olle, Kalle, Josefin, Parisa, Jonas, Andreas, Shanti, 

Johan, Gabriel, Tomas, Jakob, Adde, Christina, Bobby, Peter och allt vad 

de hette. Tillsammans var de lysande. De var engagerade och kunde föra 

intellektuella resonemang. Hela skolans kultur präglades av denna 

handfull studenter. De öppnade ett eget intranät för skolans studenter där 

debatten gick livlig. När andra studenter använde ord som »hora« och 

»bögjävel« startade de en värdegrundsgrupp för att motverka sexism och 

homofobi. När nationaldemokraterna stoppade flygblad i elevernas skåp 

med propaganda om invandrare och våldtäkter, så ordnade eleverna en 

stor motmanifestation på skolgården. 

Minns du någon studiedag från gymnasiet? De gör sällan ett outplånligt 

intryck. Som lärare har jag besökt en massa studiedagar med olika teman 

och den vanligaste känslan efteråt har varit mild frustration. I regel skulle 

man ha kunnat använda tiden till något mycket viktigare. De flesta 

studiedagar leder inte till något som helst resultat, men den här gången 

blir det annorlunda. Det finns gott om pengar i kommunen och intresset 

för internet är stort. Vallentuna kommun har fått 60 000 kronor i 

projektbidrag för att öka engagemanget bland ungdomar. 

Den 3 oktober 2000 arrangerar gymnasiet en studiedag på temat »IT och 

demokrati.« Syftet är att försöka väcka intresset för politik bland unga. Ett 

företag som har utvecklat ett elektroniskt debattsystem kommer till 

gymnasiet och sätter upp ett nätverk. Skolans aula blir en enda härva av 

nätverkssladdar och eluttag, för det här är innan den trådlösa tekniken 

slår igenom. Ett femtiotal datorer kopplas ihop i ett nätverk. Vid 

datorerna sitter elever från gymnasiet i jeans och urtvättade t-shirts samt 

en handfull inbjudna politiker från kommunfullmäktige i mörka kostymer 

och slips. På läktaren sitter ytterligare elever och åhörare, däribland jag. 

Arbetet med datorerna leds av en moderator. Han går igenom hur 

systemet fungerar och berättar att alla inlägg och omröstningar är 

anonyma för att ingen ska behöva vara rädd för att yttra sig. Alla inlägg 

syns på skärmarna, men man kan inte veta vem som har skrivit vad. 

Sedan frågar han vilken som är den viktigaste politiska frågan för unga i 

Vallentuna. Vad vill de ändra på? 

Eleverna skriver snabbt och förslagen rasslar in. »Mera raster i skolan!« 

»Tätare tågtrafik till Kårsta.« »Kuken vill in.« Seriösa förslag blandas med 

oseriösa kommentarer som moderatorn skyndsamt tar bort. Efter ett tag 

är det dags för rangordning. Förslagen rangordnas genom poängsättning 


2 0 

via datorn. Högst poäng får förslaget att ordna en fritidsgård i centrum för 

ungdomar i åldern 15-18 år. Nu är det dags att precisera förslaget. 

Moderatorn ställer ett par inledande frågor om fritidsgården. Var ska en 

sådan fritidsgård ligga i så fall? Vilka aktiviteter vill ni ha där? Idéerna 

haglar och de oseriösa kommentarerna försvinner när studenterna 

märker att systemet fungerar och leder någon vart. Idéerna rangordnas på 

samma sätt som tidigare och visionen blir alltmer konkret. 

Sedan avbryts arbetet med datorerna och debatten övergår till att bli 

muntlig. Debatten börjar med att de inbjudna politikerna presenterar sig 

med namn och parti och håller varsitt inledande tal. Därefter ställer en 

politiker dagens huvudfråga: »Varför är så få ungdomar politiskt aktiva?« 

Efter en stunds tystnad räcker en student försiktigt upp handen. »Jag 

gillar inte att man måste välja ett åsiktspaket. Jag upplever att mina 

uppfattningar inte går att placera på en höger-vänsterskala.« 

»Alla frågor är i grund och botten ideologiska«, svarar politikern som 

ställde frågan. En annan elev tror inte att han skulle kunna påverka 

genom politiken. »Besluten fattas nog ändå bara ovanifrån«, säger han. 

»Du har nog inte riktigt förstått hur demokratin fungerar«, får han till 

svar från en annan folkvald. En tredje elev upplever politik som tröttsamt 

och oengagerande. »Tvärtom, det är faktiskt väldigt engagerande«, säger 

en tredje politiker käckt. »Man har inte tid att engagera sig politiskt för 

det finns så mycket annat som man vill göra«, säger en fjärde elev. Nu 

nickar de inbjudna politikerna instämmande. »Precis vad vi trodde. Det 

finns så mycket annat kul att göra när man är i er ålder. Jaha ja. Är det 

inte kafferast snart?« 

Jag kan inte hålla tyst utan räcker upp handen och frågar varför de 

folkvalda inte vill lyssna när eleverna faktiskt kommer med befogad kritik 

mot det demokratiska systemet. Då svartnar ögonen på en politiker och 

han svarar med en tio minuter lång svavelosande moralpredikan som går 

ut på att jag skulle minsann inte komma och påstå att det finns brister i 

demokratin för det vet jag ingenting om, så det så! Därpå pratar nästa 

politiker i tio minuter och luften blir sämre och eleverna tappar intresset 

och sedan pratar nästa politiker i tio minuter och det blir varmare och 

eleverna börjar småprata och sedan pratar nästa po... Zzzzzzzzz … 

När den så kallade debatten avslutas och studiedagen är över samlas min 


2 1 

fantastiska studentgrupp i dörröppningen till teatern för att reflektera 

över sina erfarenheter av studiedagen. De var väldigt positiva till IT-delen 

men gillade inte den efterföljande muntliga debatten. De förundrade sig 

över att vissa politiker kunde vara så okänsliga. Snabbheten och 

strukturen i det elektroniska debattsystem som användes var som 

bortblåst i den muntliga debatten. De upplevde att det politiska systemet 

byggde på en hierarkisk struktur som inte fanns i datorvärlden. Samtalet 

utanför dörren kom att handla om skillnaderna mellan de olika 

kommunikationsformerna. Studenterna upplevde att skillnaden mellan 

muntlig och skriftlig kommunikation var påtaglig. Jag frågar om de kan 

peka på orsakerna till att den skriftliga debatten på nätet var så mycket 

bättre. Vilka väsentliga skillnader finns? 

• I den skriftliga debatten kom innehållet att stå i fokus, medan 

talarna som personer stod i centrum vid den muntliga. En 

anledning var att den skriftliga debatten var anonym – något som 

den muntliga av naturliga skäl inte kunde vara. 

• Möjligheten att rösta anonymt eller göra anonyma inlägg fanns 

bara i den skriftliga debatten. Det stärkte deltagarnas integritet. 

Man kunde rösta utan att röja sin uppfattning eller ställa en 

anonym fråga utan att stämplas som okunnig. I den muntliga 

debatten undvek många att yttra sig av rädsla för att göra sig till 

åtlöje. 

• Skriftlig debatt är icke-linjär till skillnad från muntlig. Flera 

personer kan skriva på datorerna samtidigt utan att störa 

varandra. Om den skriftliga debatten är välstrukturerad kan 

läsaren själv hitta de intressanta argumenten. Flera diskussioner 

kan pågå parallellt. Det innebär att tempot kan hållas uppe. När 

debatten blev muntlig och »linjär« så sjönk tempot och många 

blev uttråkade. 

• Det går inte att avbryta eller överrösta varandra i en skriftlig 

debatt. Om flera däremot pratar samtidigt så hörs bara den mest 

högröstade. 


2 2 

• Valfriheten är större vid skriftliga debatter. Om ett inlägg blir för 

långt eller osakligt på Internet så slutar man att läsa, men av 

artighetsskäl är man tvungen att sitta tyst och lyssna på långa tal. 

• Det går i regel snabbare att läsa än att lyssna. Muntlig debatt tar 

längre tid, vilket betyder att det blir konkurrens om tidsutrymmet. 

Konkurrensen om tidsutrymmet finns inte i skriftliga debatter. 

• Retoriska knep gör sig bättre i tal än i skrift. Skriftlig 

argumentation ger läsaren tid att granska argumenten, och med 

en sökmotor är det lätt att kolla om påståenden stämmer. 

Därigenom kan dåliga argument lättare upptäckas och avslöjas. 

• Det skrivna argumentet dröjer sig kvar, till skillnad från det 

muntliga som försvinner. Den skriftliga debatten finns kvar långt 

efteråt för den som vill gå tillbaka och analysera den. 

AHA-UPPLEVELSEN 

Att just den skriftliga formen är mer demokratisk än den muntliga 

formen är en stark aha-upplevelse, inte bara för eleverna utan för mig 

också. Till skillnad från den skriftliga debatten, som de nyss hade provat på 

och där alla hade lika mycket inflytande, gynnar den muntliga formen dem 

som redan har makten, talets gåva och självförtroendet. Varför avgörs all 

politik i muntliga sammanhang? Eleverna suckade över att det var så enkelt 

och roligt när datorerna användes, och sen blev det så tråkigt och 

ointressant. Varför ska politik vara som det är? 


2 3 

Skriftlig och muntlig debatt 

När politikerna bredde ut sig så tystnade eleverna. Den livfulla debatten 

på nätet ersattes av ett offentligt samtal mellan elever och politiker som 

alla var tvungna att följa. Samtalet handlade om demokrati, men det var 

tydligt att politikerna också hade en dold agenda. De konkurrerade om 

elevernas röster i kommande val. De lyfte fram sig själva och sina partier 

och passade gärna på att trampa lite på sina meningsmotståndare. En 

patriarkal, hierarkisk ordning uppstod i aulan som inte hade funnits under 

det inledande IT-arbetet. Högst upp i rang befann sig ett antal manliga 

politiker som med sina mörka och klangfulla röster fick allt de sade att låta 

självklart. Eleverna som vågade ifrågasätta dem möttes av milt 

tillrättavisande tonfall som fick dem att känna sig dumma. 

»Vi lever faktiskt i en demokrati, det betyder att man får komma med 

förslag till förändringar«, säger jag. »Det är idéerna som konkurrerar med 

varandra. Om ni har en bättre idé om hur demokratin ska fungera så får 

ni bilda ett parti och ställa upp i valet.« Så slänger jag fram förslaget att vi 

ska registrera ett parti som har »demokrati på internet« som idé, och som 

inte har några andra vallöften är att »vi röstar om saken«. Eleverna blir 

stormförtjusta. Denna händelse är starten på demokratiexperimentet i 

Vallentuna. 

Du undrar säkert hur jag som tycker att partier närmast påminner om 

klaner kan vara så dum att jag föreslår att vi ska starta ett nytt parti. Men 

det politiska systemet blir kvar så länge väljarna spelar med och ger 

partierna förnyat förtroende. Det behövs någonting att rösta på som inte 

är ett nytt parti, snarare en plattform för beslutsfattande på nätet. 

Experimentet går inte ut på att ändra politisk inriktning utan att försöka 

ändra det politiska systemet. I Sverige skiljer vi normalt inte mellan 

politik och det politiska systemet, men det är faktiskt två helt olika saker. 


2 4 

Politik handlar om vad som sägs och görs inom ramen för demokratin och 

det politiska systemet handlar om formerna för detta system, hur makten 

i samhället är organiserad. Studenterna fick pröva på en form av e- 

demokrati på studiedagen. Möjligheten att vara med och påverka utan att 

behöva underkasta sig en ideologi tilltalade dem. De ville diskutera 

konkreta sakfrågor utan att behöva gå vägen via ett parti som redan har 

färdiga uppfattningar. 

Det dröjer ett drygt år innan tråden som började spinnas i samband med 

studiedagen tas upp igen. Jag är pappaledig med sonen Victor från 

årsskiftet 01/02 och passar då på att arbeta med projektet. I september 

2002 är det val. Att vänta tills bara några månader före valet är en 

chansning, men jag tänker att nyheten om experimentpartiet kan fungera 

som en del av marknadsföringen. Förutsättningen är att jag får med mig 

en grupp elever som vill vara med och starta ett demokratiexperiment 

med målet att komma in i kommunfullmäktige i valet 2002. Många 

intresserade studenter har redan slutat på gymnasiet och försvunnit från 

kommunen. När pappaledigheten snart ska börja drabbas jag av lätt 

panik. Jag sätter upp en lapp på skolans anslagstavla med texten »Vill du 

vara med och starta ett demokratiexperiment?« Efter en filosofilektion 

stannar två elever kvar i klassrummet. De har läst min lapp och blivit 

nyfikna på idén. 

Linnea Nilsson och Josefin Åhman har båda vuxit på landsbygden med 

djur och natur omkring sig. Deras föräldrar präglades av studentrevolten 

1968 och blev en del av den svenska gröna vågen på 1970-talet då många 

unga akademiker flyttade ut på landet för att bilda familj och odla sin 

egen trädgård i Voltaires anda. I den gröna idyllen växte två trygga tjejer 

upp som på avstånd kunde följa globaliseringens effekter och se hur 

föräldrarnas idéer om samhällsgemenskap alltmer ersattes av ett 

individualistiskt självförverkligande. Linnea och Josefin läser på 

samhällsvetenskaplig linje. Som filosofielev är Josefin ganska 

eftertänksam medan Linnea håller uppe nivån på undervisningen genom 

att räcka upp handen så fort jag uttrycker mig slarvigt eller otydligt, vilket 

tyvärr ofta händer när jag försöker tala elevernas språk. Jag berättar om 

demokratiexperimentet och blir överöst med frågor. Hur det ska gå till? 

Vilka konsekvenser kan det få? Hur kommer de andra partierna att 

reagera? Hur stor är chansen att lyckas? Jag kan inte svara på en enda 

fråga. »Ett experiment är ett experiment, vi vet inte vad som händer 


2 5 

förrän vi har prövat«, säger jag. Men tjejerna vill gärna vara med och 

försöka. Jag frågar om de inte kan försöka få med sig ett par kompisar, 

t.ex. Jonas Bard och Kalle Rodmar. 

Jonas och Kalle går på naturvetenskapliga programmet och jag 

undervisar dem i estetik. De intresserar sig för grafitti och studerar New 

Yorks berömda fullklottrade tunnelbanevagnar med stort intresse. Jag 

frågar vad de tänker göra som examensarbete på kursen och de svarar att 

de helst vill vara lite hemliga. »Vi får se vad det blir.« När vi får in deras 

beställning av konstnärsmaterial blir jag och min kollega Hertha Wyke 

lite oroliga. De vill att vi ska köpa burkar med sprayfärg. Vi diskuterar 

saken och bestämmer att de ska få sprayburkarna mot att de de lovar dyrt 

och heligt att inte göra något olagligt. Med det löftet åker burkarna ner i 

Jonas gamla träningsbag och grabbarna lämnar skolan. 

En vecka senare dimper ett C4-kuvert ner i mitt postfack. Avsändaren är 

ett känt övervakningsföretag och kuvertet innehåller några svartvita 

fotografier och ett brev. I brevet står att bilderna är tagna av en 

övervakningskamera. Övervakningsföretaget ber oss att låta våra elever 

försöka identifiera personerna på bilderna. De har nämligen anledning att 

misstänka att personerna på bilderna kan ha anknytning till Vallentuna 

gymnasium. Bilderna, som är svartvita och tagna snett bakifrån, 

föreställer två killar i full färd med att måla grafitti. Killarna har svarta 

huvor som nödtorftigt skymmer deras ansikten, men de är ändå alltför 

lätta att identifiera. Vid deras fötter står en träningsbag. Brevet förklarar 

att skadegörelsen är polisanmäld och att straffet kan bli upp till ett års 

fängelse. Först blir jag alldeles kall, men när jag studerar brevet närmare 

märker jag att det är något som inte stämmer. Företagets logotype i övre 

högra hörnet är inte knivskarp. Upplösningen verkar vara 72 dpi, den 

upplösning som de flesta bilder har på internet. Och 

övervakningskameran verkar dessutom sitta ovanligt lågt. Jag läser upp 

brevet med allvar i rösten på nästa estetiklektion och skickar runt 

bilderna i klassrummet för identifiering. »Känner ni igen dem?« Tystnad. 

Sen beslutar sig gruppen för att de inte har en aaaning om vilka 

personerna på bilden skulle kunna vara. Det är två helt främmande 

individer för dem, trots att Jonas och Kalle sitter i klassrummet och tittar 

djupt ner i bänken. 

Allting var ett enda stort experiment. Jonas och Kalle hade fejkat alltihop. 

Brevet, bilderna, förberedelserna - allt hade de iscensatt med djävulsk 


2 6 

noggrannhet för att ge sina lärare och kamrater en sublim upplevelse av 

att välja mellan att vara laglydig eller att skydda vänner som utövar en 

konstform som samhället betraktar som olaglig. Jonas har fortsatt med 

konst och han har gott påbrå. Pappa Magnus är uppskattad satirtecknare 

som visualiserar demokratins problem på DN:s ledarsida. Jonas och 

Kalles fantastiska practical joke om grafitti och det kommande 

experimentet i demokrati har flera saker gemensamt: Sökandet efter nya 

erfarenheter. Gränsöverskridandet. Utforskandet. 

Vi möts i dörröppningen till teatern den 21 december 2001, Linnea, 

Josefin, Jonas, Kalle och jag. Vintersolens strålar letar sig in genom 

glasfönstret vid entrén och bildar en upplyst väg på golvet som leder ut till 

friheten. Av någon anledning sker mina viktigaste samtal ofta i ett 

ingenmansland där det inte är meningen att man ska träffas, nästan alltid 

med en dörr i närheten. Josefin är jäktad, hon vill inte missa tåget. Vi 

bestämmer oss för att kalla partiet »demoex«. Namnet väljs för att betona 

att det är frågan om experimentell verksamhet. Vi vill veta om det är 

möjligt att komma in i politiken utan fastslagen politik. Vi använder 

demoex som förkortning för demokratiexperiment, men förkortningen är 

redan etablerad i betydelsen »demonstrationsexemplar«. Tvetydigheten 

är önskad. Vi hoppas att vi ska fungera som ett demonstrationsexemplar 

och visa hur man kan göra för att etablera direktdemokrati inom den 

representativa demokratin. Namnet fungerar också på engelska. Jag åtar 

mig att försöka registrera partiet. Sen tittar vi på ett förslag på stadgar 

och alla får i uppdrag att skissa på en logotype. Därefter är det korta 

mötet slut och vi önskar varandra god jul. 

INGET STÖD I TEORIN 

Lars Ilshammar arbetar 2002 vid Örebro universitet där han skriver sin 

doktorsavhandling om IT och demokrati. Jag har inte träffat Ilshammar, 

men han har inspirerat mig väldigt mycket. Det finns dock en del 

akademiska distinktioner som jag undrar över. Ilshammar skiljer mellan 

två olika synsätt på IT-demokrati, det konventionella och det radikala. Det 

konventionella (representativa) synsättet innebär att internet bör 

användas för att minska klyftan mellan folk och folkvalda samt stärka 

demokratins legitimitet. Det radikala (direktdemokratiska) synsättet 

säger å andra sidan att det är onödigt att gå omvägen via politiker och 

partier när teknologin finns för ett elektroniskt gräsrotsstyre. IT betraktas 

då som ett verktyg för demokrati snarare än som ett informationsredskap. 


2 7 

Är det nödvändigt att skilja mellan dessa synsätt, tänkte jag. Måste de 

verkligen utesluta varandra? Vårt experiment bygger på att de kan 

förenas. 

En annan sak som gör mig lite brydd är Rune Premfors och Joachim 

Åströms distinktioner mellan »snabb« , »stark« och »tunn« demokrati. 

Jag tycker att kategorierna är missvisande. De tre demokratiformerna 

sägs ha olika syften. Snabb demokrati snabbar på folkopinionens 

genomslag i politiken. Stark demokrati ger medborgarna möjlighet att 

samtala och agera i gemensamma angelägenheter. Tunn demokrati 

handlar till sist om att utveckla en förvaltning som fungerar bättre och 

kostar mindre. Alla tre syftena är goda, men jag förstår inte varför de 

måste utesluta varandra. Jag vill foga samman de bästa delarna från alla 

former. Kanske kan man kombinera effektivare förvaltning med offentlig 

debatt där medborgarna kan delta. Resultatet blir då en politik där 

folkopinionen får genomslag. Choklad + leksak + överraskning = 

Kinderägg! 

Under pappaledigheten första halvåret 2002 passar jag på att undersöka 

förutsättningarna för att starta demoex. Vi är tvungna att skapa en 

plattform på internet som kan arrangera debatter och omröstningar. Hur 

gör man det? Jag lovade mig själv dyrt och heligt på 1980-talet att aldrig i 


2 8 

livet syssla vid något så stendött som datorer, men denna dront fick jag 

äta upp med råge. Jag visste att det fanns studenter på skolan som kunde 

mycket om datorer, t.ex. Anders Fajersson. Han kom en dag och ville 

starta ett intranät för eleverna på skolan tillsammans med Andreas 

Hedlund, som också var duktig på programmering. På intranätet skrev 

och debatterade studenterna saker som hände på skolan. Min roll var att 

kolla att debattreglerna följdes. Jag arbetar hårt på att få både Anders 

Fajersson och Andreas Hedlund intresserade av demoex och det lyckas. 

Anders får så småningom ta ansvar för hemsidans design och 

systemarkitektur, och Andreas ställer upp som kandidat på valsedeln 

2002. 

Anders Fajerson är en kreativ och smått genial uppfinnartyp med tejpade 

glasögon och mörklockigt hår. Det berättas att han har byggt sin plånbok 

av gaffatejp. Anders påpekar alltid ödmjukt att Andreas Hedlund är bättre 

på programmering. Att Anders och Andreas är mycket kunnigare än jag 

betydde bara att de förstår vilket enormt arbete som krävs för att bygga en 

sajt som demoex behöver. De inser snabbt att vi inte klarar av det själva. 

Andreas är bästa vän med en tredje kreativ datorhjärna - Robert Sahlin, 

cyperpunkare och son till skolans IT-tekniker Stig. Robert gillar också 

demoex, men han drabbas av leukemi och ligger på sjukhus under denna 

period. Jag undervisar även Robert i estetik och eftersom han har mycket 

datortid på sjukhuset mellan behandlingarna så ber jag honom att 

bearbeta sin erfarenheter i form av ett estetiskt projekt om krafterna 

räcker till. 

När alla elevprojekt ska redovisas får jag en CD-skiva med ett 

datorprogram som heter »Projekt Cancer.« Det består av en serie 

bildmontage på Roberts alltmer utmärglade kropp, en bildsvit för var och 

en av de fem cellgiftsbehandlingarna, där färgerna ömsom inverteras så 

sjukhusets lakan liknar svart sammet. Bilderna kryper allt närmare och 

närmare hans ansikte. Till slut upptar vänstra ögat hela bilden och i själva 

pupillen glimmar ett vitt kors. Sen får man välja mellan att antingen köra 

programmet igen eller stänga av. Vi samlar eleverna vid en dator i slutet 

av redovisningen och kör Sahlins program. Tystnad, chock, kvävd gråt. 

Under hela mitt liv har jag aldrig upplevt ett så starkt, laddat och naket 

utelämnande konstverk. När vi till slut väljer att stänga av programmet så 

blir hela skärmen svart. The end. En ny skälvning går genom gruppen och 

en flicka säger: »Det kändes som att vi avslutade hans liv.« Robert repar 


2 9 

sig mirakulöst från behandlingen och får leva några år till innan cancern 

kommer tillbaka och tar hans liv. Vid det laget bloggar han flitigt och 

tusentals läsare kan följa hans tankar ända in i döden. Roberts orädda 

arbete med »Projekt Cancer« bidrar till den kanske viktigaste insikten 

bakom demoex – ärlighet och öppenhet går utmärkt att förena. I bästa fall 

leder det till ny kunskap. Även om innehållet påverkar oss starkt som i 

Roberts fall så är det inte farligt för oss. Utan information lär vi oss 

däremot ingenting. 

Under pappaledigheten arbetar jag hårt på att få kontakt med min son 

Victor, vilket inte är så lätt eftersom han både ser och hör dåligt. Som 

grädde på moset är han rejält autistisk. Victor älskar att gunga, fram och 

tillbaka, fram och tillbaka. Jag sitter i timmar framför hans röda gunga 

och knuffar och ger fart. Mest för att roa mig själv hittar jag på en liten 

lek. Först pekar jag honom på näsan. Sen tar jag Victors hand och sätter 

den mot min egen näsa. »På näsan!« säger jag. Sen busar jag med honom, 

killar honom i magen eller nacken och gör samtidigt en ljudeffekt. Så 

turas vi om. Jag pekar honom på näsan igen och leken upprepas om och 

om igen med varierande bus och ljudeffekter. »På näsan! Weeweewee - 

waaaoouuw – bonk!« I början ser han mest förvånad ut, men efter några 

dar börjar han skratta när själva buset kommer. Sen försöker han 

fokusera på »knappen« som startar det roliga, min näsa som sitter mitt i 

ansiktet. Jag försöker fånga hans blick. Efter några veckor av lek så 

plötsligt en dag, när jag pekar Victor på näsan, lyfter han själv sin lilla 

hand och söker ögonkontakt. Jag lutar mig framåt så att de små fingrarna 

kan nudda min näsa. »Va?!! På näsan! Grrrrr svisvisvisch Baaao!« Skratt. 

En gång till. 


3 0 

När Victor sover sitter jag mest vid datorn. Jag letar runt på nätet efter ett 

demokratiforum som vi kan använda. Några uppmärksammande e- 

demokratiprojekt pågår i Sverige vid denna tid. Ett är Kalix rådslag som 

arrangeras av Peter Eriksson, blivande språkrör i Miljöpartiet. Kalix 

rådslag sköts av företaget Votia. Jag träffar deras VD Katja Lepola, 

berättar om våra idéer och frågar var tjänsten skulle kosta oss. Beloppet 

svindlar för ögonen, det skulle bli alldeles för dyrt. Nästa projekt jag hittar 

är ett internetbaserat lokalparti i den nybildade kommunen Knivsta söder 

om Uppsala. De ska också ställa upp i valet 2002 och deras debatter och 

omröstningar ska skötas av företaget Membro i Stockholm. Även där är 

kostnaden oöverstiglig för oss. Tredje och sista alternativet är ett 

nyöppnat system som heter NetConference. Företagets VD Mikael 

Nordfors bor på Söder i Stockholm. Jag ringer. 

STÖD AV EN STOR PERSON 

Jag träffar Mikael Nordfors en januaridag 2002. Mikael är en stor person, 

både i bokstavlig och bildlig bemärkelse. Han tar emot mig i sin våning 


3 1 

vid Slussen som domineras av en gigantisk flygel och modern IT-teknik. 

Jag berättar vad vi vill göra och det glimmar till i Mikaels ögon. På 1990- 

talet var Mikael med i något som kallades Direktpartiet och som försökte 

införa telefonomröstningar i politiken. Idén var i princip samma sak som 

demoex fast man tänkte arbeta med knapptelefoner i stället för datorer. 

Direktpartiet blev inget »party« direkt, men idén förföljer Mikael och när 

datorerna blir bättre startar han företaget Vivarto och satsar på att 

utveckla ett system för beslutsstöd, NetConference, som tillåter 

»Delegated voting«. I varje fråga kan man antingen rösta själv eller låta en 

rådgivare rösta i ens eget ställe. Man kan ha olika rådgivare i olika frågor 

och rådgivarna kan i sin tur låta en annan rådgivare rösta i deras ställe. 

Principen kallas även »Proxy voting« eller »Liquid democracy« därför att 

den ger en flytande blandning mellan direktdemokrati och representativ 

demokrati. I bakhuvudet bär Mikael på en radikal idé om att reformera 

det politiska systemet med teknikens hjälp. I själva verket är det ett försök 

att skapa en ny demokratiskt modell. Liquid democracy är tänkt att 

kombinera de bästa delarna hos direktdemokrati med de bästa 

egenskaperna hos representativ demokrati. Det gör det möjligt för dig att 

välja vilka frågor du vill ta ställning till, debattera och rösta i dessa frågor. 

Övriga frågor lämnas till andra kunniga personer. Politik blir därigenom 

som ett smörgåsbord där du kan välja mellan att plocka en fråga eller att 

avstå. Demoex passar Mikaels radikala idéer som en liten partyhatt. Han 

litar på mig direkt och när jag lämnar lägenheten på Söder har han redan 

skapat ett administratörskonto åt mig så att jag kan börja testköra 

NetConference. 

Människor som avviker från det normala blir lätt förtryckta och mobbade. 

Aksel Sandemoses berömda Jantelag börjar så här: 

1. Du ska inte tro att du är något. 

2. Du ska inte tro att du är lika god som vi. 

3. Du ska inte tro att du är klokare än vi. 

4. Du ska inte inbilla dig att du är bättre än vi. 

… 

Jantelagen är en blandning av jämlikhetstankar och förtryck. Om du tar 


3 2 

bort ordet »inte« ur meningarna ovanför blir det tydligare vad jag menar. 

Första paragrafen uppmuntrar då till självförtroende (du ska tro att du är 

något) och den andra till jämlikhet (du ska tro att du är lika god som vi), 

medan trean och fyran uppmuntrar till elitistiskt tänkande om ordet 

»inte« tas bort. De mänskliga rättigheterna passar bra ihop med trean och 

fyran, medan de två första inte gör det. Delar av Jantelagen bygger på 

jämlikhet, medan andra delar bygger på ren avundsjuka. Det är 

ojämlikhet som skapar avund, inte jämlikhet. Vi kan vara jämlika även om 

vi har olika kunskaper och intressen. 

Kära läsare, jag tror att du i princip kan begripa vadsomhelst som ligger 

inom räckvidd för det mänskligt fattbara. Det är bara en fråga om tid och 

disciplin. Däremot kan varken du eller jag tillägna oss allt mänskligt 

vetande. Till det är våra liv alltför korta. Vi hinner inte förstå mer än en 

liten bråkdel, så vi måste specialisera oss. 

Mikael Nordfors är kreativ och handlingskraftig. Han specialiserade sig på 

folksjukdomen ischias, och det har han fått lida oerhört för. Minns du 

»Analdoktorn«? I stora svarta löpsedlar hängdes en läkare ut som pervers 

efter att flera patienter hade anmält honom för kränkande behandling. De 

hade uppsökt läkare för sina ryggproblem och blev behandlade med en 

okonventionell metod – analmassage. De hade träffat på Mikael Nordfors. 

Han hade fått nys om att vårt stora folkhälsoproblem ischias i 70 procent 

av fallen beror på kramp i de muskler som omger ischiasnerven. Genom 

att massera muskeln piriformis kan man undersöka om det är den som 

klämmer åt runt nerven och isåfall injicera muskeln med cortison och 

lokalbedövning eller i värsta fall Botox så att den slappnar av, varpå 

smärtan försvinner. Piriformis syndrom upptäcktes redan på 1930-talet 

men behandlingen har inte blivit så vanlig för muskeln är svår att komma 

åt just där den klämmer åt runt nerven. Man måste sticka in ett finger i 

stjärten. Det är varken roligt att utföra eller erfara behandlingen, men 

Mikael väger det mot fördelarna. Samhället skulle kunna spara miljarder i 

sjukpensioner och patienterna skulle kunna slippa enorma lidanden. 

Hellre ett kort obehag än livslång smärta, resonerar doktor Nordfors, 

varpå han börjar behandla ischiaspatienter. 


3 3 

Dr Mikael Nordfors. Foto: Hild Nordal 

Resultaten är enastående. Krymplingar som kommer till behandlingen i 

rullstol lämnar kliniken gående på egna ben. Men en läkarkollega till 

Mikael blir avundsjuk och låter Jantelagen verka. Han övertalar ett par 

patienter att anmäla Mikael till Socialstyrelsen, och de varnar honom. 

Mikael överklagar varningen och vinner målet överlägset genom att 

hänvisa till omfattande medicinsk forskning, men skadan är redan skedd. 

Aftonbladet får ett tips och hittar på öknamnet »analdoktorn«. Robert 

Aschberg är inte sen att haka på, perversa läkare är mumma för 

sensationsjournalistiken. Mikael blir analdoktorn med hela svenska folket 

och efter det vågar inget svenskt sjukhus anställa honom. Jantes strafflag 

visar hur hämnden utkrävs: Tror du inte att vi vet något om dig? 

Strafflagen innebär att offret blir offentligt förtalat och trakasserat. Mikael 

blir tvungen att emigrera. 

PRAKTISKA FÖRBEREDELSER 

Efter att ha prövat NetConference börjar jag tro att demoex skulle kunna 

fungera och beslutar att registrera partiet. Telefonnumret till 

valmyndigheten i Solna finns på deras hemsida. Jag ringer och har turen 

att få prata med en optimist vid namn Hanns Lejsäter. Jag berättar att jag 

skulle vilja registrera ett parti. »Ja, vad roligt«, tycker Hanns. »Fast det är 

inget vanligt parti«, säger jag. Så berättar jag om konceptet, att det är 

tänkt som ett direktdemokratiskt experiment, mer som ett media än ett 


3 4 

parti. Det tycker Hanns bara är jättetrevligt. Jag frågar om det finns några 

formella hinder mot att blanda in direktdemokrati i det representativa 

styrelseskicket vi har i Sverige, men han kan inte se några. Så frågar jag 

vad som krävs för att registrera partiet och får veta att om vi vill skydda 

partibeteckningen behövs det femtio namnunderskrifter som skriver 

under på att vi får registrera partiet. Namnunderskrifterna är inte 

nödvändiga, men då kan ingen annan använda partibeteckningen för sina 

egna syften. Ett annat och viktigare skäl att samla underskrifter är att man 

får chansen att berätta för några personer om vad man tänker starta. De 

förbinder sig inte på något sätt att rösta på partiet när de skriver under, 

men pratstunden kan göra dem lite intresserade. 

Vi samlar ihop de femtio underskrifterna bland vänner och kamrater. En 

nyfunnen och viktig vän i sammanhanget är Hamdi Abazi. Under 

nittiotalets krig på Balkan kom många flyktingar till Sverige och Hamdi 

var en av dem - regissör, filmare och sinnebilden av en europeisk 

intellektuell: verbal, engagerad i allt, kunnig om det mesta. När jag 

berättar om demoex tänder Hamdi genast på idén. »Fantastiskt«, säger 

han. Med alla sina erfarenheter av korrupta politiska system säger han 

direkt att »det borde vi ha i Kosovo.« Hamdi hjälper mig att samla in 

namnunderskrifterna och han uppmuntrar mig att arbeta vidare med 

idén. För att få någonting gjort skriver jag en lista varje morgon på vad jag 

tycker att jag bör hinna med under dagen. Listorna blir på tok för långa 

och jag blir mest bara stressad av att se dem. Listan för den 6:e februari 

2002 ser ut så här: 

• Gör demoex första hemsida klar 

• Skaffa mejladresser till intressanta människor och gör en mejllista 

• Skriv en inbjudan till årsmötet den 6:e mars 

• Öppna ett bankkonto för demoex 

• Gå till lokaltidningen och prata om samarbete 

• Skriv en artikel med inbjudan till startmötet 

• Ta en bild till artikeln i tidningen 

• Redigera textmaterial och gör ett kompendium om demoex 

• Boka AV-utrustning till mötet 6 mars 

• Gör en powerpointpresentation om demoex till mötet 

• Mejla inbjudan till mötet 

• Skaffa en webbdomän och webbhotell 

• Gör förslag på en grafisk layout 


3 5 

Min kära mor tar hand om Victor ett par timmar när jag går till 

redaktionen för tidningen Vallentuna-Steget. De har en välbesökt 

webbsida och jag föreslår att vi bör samarbeta. 

»Demoex är i lika hög grad tänkt att bli ett media som ett parti. 

Samhällsdebatten kräver ett aggregat , en gemensam samlingspunkt. 

Argumenten bör samlas på ett och samma ställe och det har ni redan. 

Därför vill vi samarbeta med er.« 

»Vi kan inte samarbeta med ett parti förstår du väl.« 

»Varför inte? Vi är inte partiska, vi har inga givna åsikter, vi har inget 

valprogram utöver direktdemokrati och det står till och med i stadgarna 

att vi är neutrala«. 

Det sista är tydligen väldigt svårt att smälta. Redaktören kan inte släppa 

tanken på att ett parti måste ha en politik och färdiga åsikter. Jag får i alla 

fall publicera en inbjudan i lokaltidningen till ett konstituerande möte för 

demoex den 6 mars 2002 kl 19.00. I nästa kapitel kan du läsa hur det gick. 


3 6 

What would you think if I sang out of tune, 

Would you stand up and walk out on me. 

Lend me your ears and I'll sing you a song, 

And I'll try not to sing out of key. 

The Beatles 

4. Val utan valuta 

En valrörelse utan vallöften eller budget 

Till mötet den 6 mars 2002 bokar vi Vallentuna teater som rymmer 340 

personer, för vi har ingen aning om hur många som är intresserade. Jag 

drömmer om fullsatt och hoppas på åtminstone ett hundratal besökare. 

Bara sjutton personer kommer. Sjutton också! De flesta är under 20 år. 

Teatern är stor och de små besökarna sätter sig nära utgångarna för att 

kunna fly så fort det blir tråkigt eller pinsamt. Stämningen är försiktig 

men också nyfiken. Vad ska hända nu? Jag försöker verka entusiastisk, 

men mötet börjar trevande. »Välkomna hit allesamman, ni behöver inte 

trängas, det finns plats för alla.« Jag börjar med att visa en powerpoint på 

hur det skulle kunna fungera i teorin. Jag förklarar att demoex är tänkt att 

bli ett empiriskt experiment. Många forskare har vigt sina liv åt demokrati 

utan att göra ett enda experiment. Vi ska försöka framställa demokrati i 

sin renaste form för att få svar på några viktiga frågor: Går det att vinna 

mandat enbart med demokrati på nätet som argument? Går det att driva 

ett parti som saknar partiprogram? Kommer människor tycka att det är 

bra? Tiotusenkronorsfrågan som hela församlingen undrar över är hur det 

ska gå till. Då öppnas dörren och in kommer den store Mikael Nordfors. 

Han presenterar sig ogenerat och tar plats som den storslagna person han 

råkar vara, kopplar in sin bärbara dator i projektorn och demonstrerar sitt 

sprillans nya och hypermoderna demokratiforum NetConference. Sedan 

berättar han att han tänker sponsra oss så att vi får använda systemet 

gratis ända fram till valet i september. Applåder! Finansieringen är grejad. 

Nu finns det inga ursäkter längre och därmed ingen återvändo. Vi inser 

att vi är tvungna att göra ett försök. 

Först och främst måste vi ta fram en valsedel. Vi vill att den ska skilja sig 


3 7 

från de andra partiernas, som domineras av män strax under 

pensionsåldern. Valsedeln bör befolkas av unga personer av skilda kön 

och nationaliteter för att uppnå kontrastverkan. Demoex är inte en 

produkt av de kostymklädda män som styr det mesta i samhället. Vi vill 

också signalera att partiet är öppet för medborgare av alla slag, gärna 

invandrare. Eleverna som hade varit med på mötet får frågan om de kan 

tänka sig att stå på valsedeln. Kalle bor i Täby och Jonas tackar nej. 

Linnea och Josefin kan ställa upp, men de påpekar att de snart flyttar från 

kommunen för att studera. De kan inte sitta hela mandatperioden så de 

vill därför inte stå högst upp på valsedeln. En annan önskekandidat är 

Shanti Murali, en färgstark tjej med rötter i Indien. I ett av Vallentunas 

blekgula radhusområden finns ett enda hus med avvikande färg - illgrönt. 

Därinne doftar det av indisk rökelse och där bor Shanti. Hon kan tänka sig 

att stå med på valsedeln, men hon ska snart flytta till Italien och plugga 

design, så hon vill inte heller stå högst upp. 

Det finns en tjej till som jag gärna vill ha med på grund av hennes stora 

engagemang: Parisa Molagholi. I samband med att nationaldemokraterna 

delade ut flygblad i studenternas skåp på gymnasiet och hetsade mot 

invandrare uppmanade Parisa och hennes vän Christina till en gemensam 

demonstration mot rasism och främlingsfientlighet. Flickorna 

presenterade sitt förslag på lärarnas personalmöte, men skolchefen sa 

ifrån. Han var mån om att skolan skulle vara politiskt neutral och 

motarbetade därför elevernas förslag. Det hjälpte inte hur mycket de 

stackars flickorna vädjade, det hjälpte inte att stora tårar trillade på deras 

kinder - det var tvärnej från skolchefen. Men då gjorde sympatierna att 

saken tog en annan vändning. Mina underbara kolleger på Vallentuna 

gymnasium ställde sig bakom sina elever. Vi tog Parisa och Christina i 

försvar och såg till att genomföra en mycket stillsam och värdig 

motmanifestation. Jag hade varit Parisas lärare i drama, filosofi och 

musikal. I musikalen fick hon avstå från att spela huvudrollen och i 

samband med det lovade jag att se till att hon skulle få en större roll vid 

ett annat tillfälle. Jag möter Parisa utanför skolan: 

»Parisa - kommer du ihåg att jag lovade dig en stor roll när du klev åt 

sidan i samband med musikalen? Är du intresserad av rollen som 

representant för världens första direktdemokratiska internetparti?« 

»Det låter intressant.« 

»Jag kan naturligtvis inte garantera att du blir vald som nummer ett, men 


3 8 

jag ska åtminstone argumentera för saken. Själv tänker jag rösta på dig 

om du ställer upp, för du skulle passa perfekt i rollen. Hela din 

uppenbarelse signalerar en förändring i politiken. Vad ska du göra de 

närmaste åren?« 

Parisa tänker börja studera vid Uppsala universitet till hösten för att 

utbilda sig till det ärorika yrket lärare. Jag berättar att om demoex 

kommer in och hon blir vald till partigruppledare så kommer hon att 

kunna dryga ut studiebidraget med extrainkomsterna som förtroendevald. 

Jag påpekar också att hon inte skulle behöva engagera sig särskilt mycket 

i demoex utan bara vara affischnamn och ansikte utåt. 

Överenskommelsen med Parisa innebär att en win-win situation uppstår 

– demoex värvar en ung tjej med persisk bakgrund som både har talets 

gåva och gör sig bra på bild. Parisa får i gengäld en plats i politikens 

rampljus och får dessutom betalt ifall vi kommer in. Hon tackar ja. 

Ovan fr.v: Parisa Molagholi, Lena Nilsson, Per Norbäck, Shanti Murali 

Nedan fr.v: Elina Kazewska, Anderas Hedlund, Josefin Åhman, Einar Spets 

När vi röstar om kandidaternas ordning på valsedeln i demokratiforumet 

så blir Parisa Molagholi vald till nummer ett. Själv är jag också med på 

listan fast betydligt längre ner. Med Parisa, Elina (Einars f.d. fru från 

Lettland), Linnea, Josefin och Shanti som de fem första kandidaterna kom 

valsedeln att toppas av fem unga kvinnor, vara tre med 

invandrarbakgrund. Sen kom Andreas Hedlund, Einar Spetz, 

radiohandlaren Giselher Klauk och sist kom jag. Förutom att tjejerna högt 

upp på listan har olika etnisk bakgrund bor de i olika delar av Vallentuna 

kommun och inte bara i centralorten. Vi hoppas därigenom på att få ett 

visst stöd från Karby, Lindholmen och Kårsta, de mindre samhällena i 


3 9 

kommunen som ofta känner sig förbisedda i politiken. Alla kandidater på 

valsedeln får skriva på ett kontrakt där de förbinder sig att rösta i 

fullmäktige såsom medlemmarna har röstat på nätet och att bara lägga 

fram motioner som föreningen står bakom. Kontraktet är inte juridiskt 

bindande, men det ser lite myndigt ut så det fyller sin funktion ändå. 

Den 5 april 2002 sätter Hanns Lejsäter på Valmyndigheten sin 

namnteckning på ett dokument som bekräftar att partibeteckningen 

demoex är registrerad. Vi skaffar ett postgirokonto och registrerar oss 

som en ideell förening via skattemyndigheten den 16 april. Sen får vi brev 

från fritidsförvaltningen med information om bidragsnormer för 

föreningar i Vallentuna. Vi kan dock inte få något bidrag eftersom 

verksamheten är på internet. Att vi har handikappade i föreningen och att 

vi engagerar kommunens ungdomar i politiken hjälps inte. Däremot hade 

föreningen varit bidragsberättigad om vi hade träffats på en krog och 

spelat dart i stället. Vad vi är dumma! Här vill kommunen ge oss bidrag 

för nästan vilken aktivitet som helst och så envisas vi dumt nog med att 

försöka utveckla demokratin via internet. Det är klart att man inte kan ge 

bidrag till sånt larv. 

SAMARBETSFÖRSÖK NUMMER ETT 

Vi börjar med att försöka få de övriga partierna positivt inställda till att 

samarbeta med demoex. Naiva som vi är ber vi om att få träffa de 

folkvalda i samband med ett möte i kommunfullmäktige för att presentera 

projektet och fråga om de vill samarbeta. Vi kommer att träffa dem i 

kaffepausen då de sitter i sina partigrupper och mumsar på kanelbullar. 

En dator är riggad med projektor så att vi kan visa hur NetConference 

fungerar. Vi berättar att vi tänker göra ett demokratiexperiment där vi 

behöver politikernas medverkan. 

»Vi tänker göra er till stjärnor! Ni är mest kunniga om förhållandena i 

kommunen, därför vill vi ge er chansen att framföra era åsikter och 

debattera sakfrågor på nätet. Sen får medborgarna vara med och rösta. Vi 

tror att det kommer öka intresset för lokalpolitik och att ni kommer vinna 

respekt och förtroende bland medborgarna.« 

De verkar välvilligt inställda ända tills vi berättar att vi tänker finansiera 

experimentet genom att ställa upp i valet i september. Då sker en märkbar 

förändring. Någon sätter kanelbullen i halsen och hostar. Skrattsalvor 

hörs och sedan sprider sig ett irriterat mummel i cafeterian. Därefter 


4 0 

börjar motargumenten hagla över oss: 

»Hur ska ni kunna ta ansvar för vad vad folk tycker?« 

»Vad gör ni om en massa främlingsfientliga personer kommer med?« 

»Har ni tänkt på säkerheten?« 

»Hur kan ni tro att det ska fungera?« 

»Förstår ni inte att det här kan vara farligt?!« 

Jag upplever ett stark motstånd mot att experimentera med demokrati, ett 

motstånd som jag tror bottnar i rädsla. Samma rädsla fanns en gång i 

tiden inom den katolska kyrkan inför naturvetenskapen. Påven Alexander 

III förbjöd alla präster att studera fysik och påven Johannes XII förbjöd 

kemiska experiment. Vi går från att ha blivit vänligt bemötta till att bli 

utskällda på bara några minuter. Några är arga, andra verkar bli rädda 

medan de mest självsäkra politikerna skrattar och försöker göra oss till 

åtlöje. När kaffepausen är slut säger socialdemokraternas partiledare: 

»Det är spännande och intressant det ni ungdomar gör, men varför måste 

ni ställa upp i valet? Det betyder att vi omöjligen kan samarbeta med er.« 

Efter mötet är vi skakade och upprörda. Vi trodde inte att personer som 

talar sig varma för demokrati och folkligt inflytande skulle ta kraftigt 

avstånd från våra idéer och vägra att samarbeta med oss. En luttrad 

partigängare som jag pratar med efter mötet säger cyniskt om sina 

kolleger att »de är rädda för att förlora sin position i samhället, sin status 

och sitt lilla arvode.« 

RÄDSLAN FÖR FÖRÄNDRINGAR 

Min svärfar har varit moderat kommunalråd i Vallentuna och 

landstingsborgarråd i Stockholm. Vi har diskuterat mycket politik, 

framför allt innan demoex bildades. Då kunde vi prata ganska 

förutsättningslöst, men nu har vi politiskt diskussionsförbud på 

kräftskivorna. Det låter kanske inte låter så liberalt, men man måste förstå 

de andra vid bordet. Vi triggar varandra. Övriga gäster får inte en syl i 

vädret när vi går igång efter ett par nubbar. Så här kan det låta: 

»Du är alldeles för optimistisk, Per.« 

»Vad är det för fel med att vara optimist? Hellre är jag optimist och har fel 

än att inte göra någonting alls.« 


4 1 

»Du kommer att bli besviken när du märker att det inte fungerar.« 

»Okej, vi antar att experimentet kommer att misslyckas. Då kan du sitta och 

säga vad var det jag sa, men vad vinner du på det?« 

»Vi behöver inte anta att det kommer att misslyckas för det kommer det att 

göra. Det finns inte en chans att ni kommer in. « 

»Är du säker på det?« 

»Helt säker.« 

»Och vad vinner du på att säga att det kommer att misslyckas?« 

»Det är roligare att ha rätt än att ha fel.« 

»Jovisst, men du måste förstå att din inställning påverkar resultatet.« 

»Min inställning är klar: människor är som de är, de är inte ett dugg 

intresserade av politik och det kan du inte förändra.« 

Vår människosyn är som synes rätt olika. Jag tror att den genomsnittliga 

människan är förnuftig, god och vill väl - annars hade jag varit livrädd för 

demokrati. I grund och botten hyser inte svärfar samma förtroende till 

den genomsnittliga medborgaren som jag. Det är möjligt att en lång 

politisk karriär har gjort honom till misantrop, i så fall är det tragiskt. Om 

du är rädd för att misslyckas så har du ingen chans att lyckas. Jag tror att 

beslut som bygger på rädsla ofta blir dåliga. Rädslorna hindrar oss från att 

tänka klart, vilket är användbart för den som vill kontrollera dina tankar. 

Adolf Hitler var en liten man som kunde konsten att skrämma skiten ur 

folk. Först beskrev han judarna som invaderande råttor som hotade störta 

samhället i kaos. »Hjälp!« Sen berättade han att vi måste ha ordning och 

reda. »Ja tack!« Till sist presenterade han lösningen på problemet: 

»Rösta på nazisterna. Sieg heil!« Rädsla kan lätt leda till att man 

förtrycker och marginaliserar det som upplevs som hotfullt. Jag tror att 

mycket hat och konflikter människor emellan bottnar i rädsla. 

»Jag tror inte på demokratins förmåga att lyckliggöra ett folk, allra 

minst den sortens demokrati som det här blir fråga om och som 

sannolikt ganska fort kommer att leda till massvälde.« 

Hjalmar Hammarsköld 

Citatet är hämtat från Svenska riksdagens rösträttsdebatt 1918 där 


4 2 

dåvarande statsminister Hjalmar Hammarsköld och flera andra uttryckte 

sin rädsla för utökad rösträtt. Lars Ilshammar menar att demokrati alltid 

har varit problematiskt därför att det i varje tid finns en klick av 

beslutsfattare som bevakar sina privilegier och känner sig hotade av det 

nya. Motståndet mot demokrati i 1900-talets början riktade sig inte bara 

mot idén om allmän rösträtt, utan också mot dåtidens medier som bidrog 

till demokratiseringen. Tekniska förändringar utmanar invanda 

tankemönster och maktstrukturer, vilket skapar förutsättningar för 

sociala förändringar. Ilshammar skriver att demokratin värkte fram i 

samspel med den nya tekniken. Kameran, bilen, elektriciteten, telefonen, 

radio och TV blev nya, effektiva redskap för medborgarnas engagemang. 

Industrialismens framfart under 1800-talet låg till grund för demokratins 

framväxt. Demokratins historia hör ihop med teknologins historia, menar 

Ilshammar. Varje stor samhällsförändring har börjat med en ny idé som 

resulterade i en uppfinning. När Gutenberg uppfann boktryckarkonsten 

så förändrades samhället radikalt. Den snabba spridningen av 

information som följde ledde till en kunskapsexplosion som utmynnade i 

den allmänna folkskolan, utrotade analfabetismen och låg till grund för 

den moderna demokratiska staten. 

Internet är fortfarande nytt. Vi är mitt uppe i ett teknikskifte som kommer 

innebära lika stora förändringar som Gutenbergs tryckpress. I samband 

med stora tekniska förändringar finns det alltid en oro för vilka sociala 

förändringar de kan ställa till med. Myndigheter och makthavare är lika 

måna om ordningen i landet som kungen var förr. Därför är det inte 

konstigt att en stark trend i datorsamhället handlar om ökad teknisk 

övervakning. Men vem ska övervaka vem? Maktkampen på internet 

handlar om vilka som ska kontrollera datorernas innehåll och 

användningsområde – myndigheterna, företagen eller de privata 

användarna. Informationsteknologin är lika neutral som televisionen, den 

tillhandahåller tekniska lösningar, inte moraliska eller estetiska. Frågor 

om vad som är rätt och fel måste fortfarande avgöras av människor. Men 

teknologin gör det mycket lättare för oss att samarbeta. Om 

beslutsfattandet flyttar över till internet så kan alla vara med och 


4 3 

bestämma. Om vi vill! I ett demokratiskt och teknologiskt samhälle är det 

enkelt, men det måste börja med ett initiativ, och initiativet måste komma 

från gräsrötterna. Ingen kommer någonsin att ge bort makten att »trycka 

på knappen« till någon som inte vill ha den. 

REGLER OCH ANSVAR 

Demoex vill göra det möjligt att delta i politiken utan att slösa bort tid i 

onödan och utan några särskilda förkunskaper. En av de största 

utmaningarna är det politiska språket. Politiska dokument är skrivna av 

tjänstemän som har byggt sin karriär på att framstå som kunniga, vilket 

betyder att texterna ställer höga krav på läsaren. Så här kan det se ut: 

“Enligt 13 kap 8 § PBL kan myndighet på kommunens begäran förordna 

att det överklagade beslutet, utan hinder av att överklagandet inte har 

slutligen avgjorts, får genomföras i sådana delar som uppenbarligen 

inte beröras av överklagandet. Sådana förordnanden får inte 

överklagas.« 

Språket används av sändaren för att demonstrera sin överlägsenhet. Vi 

förenklar texten till vardagsspråk i stället: »Enligt bygglagen får 

kommunen fortsätta planera byggandet trots protesterna.« Språket måste 

vara lika lätt att ta till sig som popcorn på bio. För att få lättlästa inlägg 

ordnar vi en »debattskola« på sajten. Vi skriver att om du vill övertyga 

andra så måste du skriva så att de kan förstå och ger några enkla råd: 

Debattskola 

• Undvika att upprepa argument 

• Börja med det viktigaste 

• Var tydlig 

• Använd enkla ord 

• Var kortfattad 

• Använd lämplig rubrik 

Tycker du att det är tråkigt att följa regler? Vi måste. Utan regler skulle 

du inte kunna förstå mig, vi skulle inte ens ha något språk. Att du förstår 

vad jag säger nu beror på att jag följer reglerna för ett språkspel. Privat 

kan jag viska snuskiga saker i ditt öra, men inte i ett demokratiforum på 


44 

nätet. Yttrandefrihet är förvisso en av demokratins hörnstenar, men det 

betyder inte att det är lämpligt att säga vad man vill i alla sammanhang. 

Regler kan förvisso bli ett hinder om de missbrukas och används för att 

trycka ner folk med, därför måste man vara välvillig och rättvis när man 

sysslar med dem. Filosofen Aristoteles skriver att rättrådigheten är den 

mest slutgiltiga dygden. Rättrådighet enligt Aristoteles är att vara laglig, 

osjälvisk och göra goda insatser för samhället, det vill säga att följa regler. 

Men låt oss prata om rättvisa i stället. Rättvisa innebär att gott bör 

belönas med gott och ont med ont. Bidrar du till samhällets välfärd så får 

du någon form av belöning och vice versa. Om du utnyttjar andra så blir 

de arga och tycker att det är orättvist. Relationen mellan individen och 

gruppen illustreras av ansvarsmatrisen. Matrisen är en förenkling, men 

ibland måste man förenkla för att kunna förklara. 

Du är individen. Gruppen kan vara samhället, företaget, familjen eller 

föreningen som du tillhör. Om du hjälper gruppen och gruppen belönar 

dig så är relationen normal och präglas av reciprocitet. Reciprocitet 

betyder »ömsesidighet« och är en mycket intressant moral som jag 

skriver mer om i kapitel sex. Jag skiljer inte mellan positiv och negativ 


4 5 

reciprocitet, för de är två sidor av samma mynt. Antingen bryr du dig inte 

om gruppen och vice versa, eller så hjälper ni varandra. Om du däremot 

blir belönad utan att hjälpa gruppen så åker du snålskjuts, är en egoist och 

hamnar i skamvrån längst nere till vänster i matrisen. Och slutligen, om 

du osjälviskt hjälper gruppen utan att få någon belöning är du altruist 

högst upp till höger i matrisen. Då är du också ansvarsfull utöver dina 

plikter. Frihet förutsätter att människor tar ansvar för sina ord och 

handlingar. Osjälviska och samhällsengagerade personer är med 

Aristoteles ord »rättrådiga«. Jag skulle säga ansvarsfulla. Rättvisans 

blinda gudinna håller en balansvåg i handen. När samhällets regler och 

lagar inte räcker till för att skapa balans så läggs begreppet ansvar i 

vågskålen för att uppnå moralisk jämvikt. Vi strävar efter rättvisa och när 

det inte går att skapa balans mellan grupp och individ på annat sätt så tar 

vi till ordet ansvar. Av mitt resonemang följer att samhällsengagerade 

medborgare i demoex tar ansvar. Till skillnad från professionella politiker 

som får betalt för att göra sitt jobb arbetar de frivilligt. Professionella 

politiker får sällan beröm. Får du betalt för att ta ansvar så förväntas du 

också göra det. Om du lyckas är det okej, men om du misslyckas är du 

ansvarslös och måste avgå för att återställa balansen. 

Ett forum för demokratiskt beslutsfattande på nätet kan inte vara 

anarkistisk, därför har demoex regler. Reglerna är så enkla som möjligt 

för att alla ska kunna förstå och följa dem. Så länge du följer 

debattreglerna är du ansvarsfull. Reglerna för våra debatter bygger på 

svensk lag: 

Debattregler 

Undvik: 

• Inlägg som bryter mot svensk lag 

• Lögn eller förtal 

• Hot eller trakasserier 

• Svordomar eller obscena ord 

• Nonsensinlägg, eller inlägg som kraftigt avviker från ämnet 

• Personangrepp eller ärekränkande inlägg 

• Kommersiella budskap 

• Uppmaning till brott 

• Obehörig publicering av upphovsrättsskyddat material 

• Länkar till sajter med ovanstående innehåll 


4 6 

Debattskolan, debattreglerna och stadgarna är de idéer som demoex 

bygger på, själva memerna. Stadgarna är varken huggna i sten eller 

skrivna i sand. Tanken är att de ska vara lätta att förstå och överblicka. De 

kan ändras med tiden och meningen är att allt överflödigt ska tas bort. 

När gamla mål är uppnådda ska de successivt bytas ut och nya friska idéer 

ska läggas till. Får jag förresten be dig om en sak? Demoex's nuvarande 

mål är att minst tusen personer ska gilla oss på Facebook. Gå gärna in på 

»Demoex Vallentuna« och trycka på gilla-knappen på Facebook, för då 

når vi snart målet och kan välja ett nytt mål. 

Gilla Demoex Vallentuna på Facebook! 

Första målet i valrörelsen 2002 är att komma in i kommunfullmäktige. 

För att få in pengar till valkampanjen tar föreningen ut en medlemsavgift i 

början, 200 kronor för vuxna och 100 kronor för studerande. Första 

medlemmen är Olle Blomberg. Olle tillhör kärngänget i demoex. Redan 

som ung student tar han stort ansvar. Hösten 2001 startar en kurs i 

»Individuellt val« på gymnasiet som heter musikalprojekt. Kursen går ut 

på att under hösten skriva en musikal som repeteras under våren och 

spelas upp under en intensiv vecka i mars. Under pappaledigheten måste 

någon ta över mina funktioner. Jag är inte särskilt orolig, för Olle har 

nämligen valt musikal. Trots att han formellt sett bara är elev så tar han 

över hela produktionsplaneringen, gör ljussättningen och sköter all 

teknik. 

MARKNADSFÖRING 

Sen är det bara en sak kvar: att marknadsföra sig. Ta en liten paus från 

läsningen och fundera på hur du skulle lägga upp en valkampanj utan att 

ha ett program att gå till val på. 


47 

Hur marknadsför man ett parti som inte har någon politik? 

Vad svarar man när folk frågar vad vi tycker i olika frågor? 

Är demoex ett vänsterparti eller ett högerparti? 

Hur får man folk att köpa grisen i säcken? 

Jag sitter framför datorn på ljusa sommarnätter och äter choklad och 

spånar på argument. Vi har ingen politik att marknadsföra, men vi vill 

förändra demokratin i riktning mot större öppenhet, valfrihet och 

inflytande. Vilka argument kan vi använda i valrörelsen? Vilka 

målgrupper vänder vi oss till? 

• Litar du på dig själv? Varför ska du då lägga din rätt att vara med 

och påverka samhället i någon annans händer? 

Varför omyndigförklara dig själv? Demoex ger dig chansen att 

rösta för direktdemokrati. Om vi kommer in kan du vara 

med och påverka politiken själv. Din röst kommer vara precis lika 

mycket värd som min. 

• Är du soffliggare? Vad skönt! Med demoex kan du fortsätta att 

ligga hemma på soffan och ändå vara med och påverka politiken 

när den flyttar in på nätet, under förutsättningen att du har en 

laptop i knäet. 

• Är det viktigare för dig att vara med dina barn på fritiden än att 

engagera dig politiskt? Demoex frigör din tid. Nu kan du äntligen 

vara med och påverka samhället utan att försumma barnen på 

kvällarna. Dessutom slipper du att gå på långa tråkiga möten. 

• Är du pensionär? Grattis! Med datorns hjälp kan du vara aktiv i 

politiken långt upp i åldern. Det spelar ingen roll om du börjar bli 

trött i fötterna, bara du har tillgång till en dator och är klar i 

huvudet. 

• Jobbar du skift? Inget problem! Du kan vara politiskt aktiv på 

udda tider, oberoende av när själva mötet äger rum. Har du en 

dator på nattvaket så kan du passa på att rösta när det är lugnt på 

avdelningen. Internet har öppet dygnet runt. 


4 8 

• Är du blyg och tystlåten? Äntligen ett forum för dig! Här behöver 

du inte vara högljudd för att få vara med och bestämma. När 

debatterna är skriftliga har tystlåtna en lika stor chans att komma 

till tals, och din röst är värd precis lika mycket som alla andras. 

• Är du för ung för att rösta i valet? Demoex sänker rösträttsåldern, 

det räcker att du är sexton år för att få vara med och rösta på 

nätet. 

• Anser du att politiken är korrupt? Då ska du prova vårt system 

och se om du lyckas korrumpera någon. Öppen debatt och 

anonyma omröstningar gör det mycket svårt att manipulera och 

styra politiska beslut. 

• Är du ointresserad av politik? Nåväl, men du kanske är 

intresserad av de sakfrågor som rör dig själv och dina närmaste? 

Om demoex kommer in så kan du vara med och rösta i de 

frågor som angår dig själv, resten kan du hoppa över. 

• Vill du påverka andra människor? Välkommen att debattera i 

sakfrågorna på nätet, men var beredd på att möta motstånd! 

• Är du mer intresserad av vad som händer i den stora världen än 

… 

av lokalpolitik? Tänk på att det stora går igen i det lilla. Vi har 

t.ex. migrationsfrågor, miljöförstöring och utförsäljning av 

allmännyttan även i kommunen. Du har störst möjlighet att 

påverka på hemmaplan. Tänk globalt och handla lokalt. 

Nu fanns det en tydlig målgrupp – folk på nätet. Hur ska vi nå dem med 

information om att vi ställer upp i kommunalvalet? Vi blir överösta med 

valreklam sista månaderna innan valet. Medierna fokuserar hårt på 

riksdagsvalet, vilket gynnar riksdagspartierna. Vallentuna är en förort till 

Stockholm med ungefär 30 000 invånare varav drygt hälften är 

röstberättigade. Vi inser att informationen måste komma under en 

lugnare period om vi inte ska drunkna i propagandafloden. Vi trycker upp 


49 

en A4-sida som delas ut i kommunens brevlådor under sommaren. Einar 

jobbar som cyklande brevbärare i Vallentuna denna sommar. Rättrådig 

som han är tycker han att det vore omoraliskt att dela ut våra flygblad 

tillsammans med den övriga posten på sin arbetstid. Däremot cyklar han 

gärna runt på sin fritid och delar ut flygbladet »eftersom jag ändå kan 

rutten och har vanan inne.« Vi pratar om sextusen brevlådor. 

Flygbladet har rubriken »Demoex ställer upp i lokalvalet.« Det berättar 

om studiedagen i demokrati på gymnasiet där eleverna konstaterar att 

nätet är mer demokratiskt än muntliga debatter. På Internet är det 

viktigare vad som sägs än vem som talar, man kan skumma igenom långa 

inlägg och spara tid, det är roligt och engagerande. Vi förklarar att 

demoex är ett forum för direktdemokrati där man kan debattera och rösta 

i sakfrågor som beslutas av kommunfullmäktige. Kärnan i demoex är en 

hemsida där kan man rösta, lämna förslag till motioner och argumentera 

för- eller emot olika förslag. Skillnaden mellan oss och vanliga partier är 

att det inte finns någon partilinje. Vi representerar medlemmarnas röster 

statistiskt. Har föreningen fem mandat och 60 procent röstar ja till ett 

förslag, så blir tre mandat för förslaget. Vi skriver också att många är 

skeptiska till nya idéer, men att demoex egentligen inte är någon ny idé 

utan bara ett tillskott av antikens direktdemokrati till vårt nuvarande 

politiska system. 

»Folkförsamlingen i Aten började med direktdemokrati för 2500 år 

sedan. Representativ demokrati blev sedan en naturlig utveckling när 

stora avstånd och folkmängder gjorde det omöjligt för alla att träffas. Nu 

har avstånden krympt igen med internets hjälp, och det har åter blivit 

tekniskt genomförbart med direktdemokrati. Till skillnad från många 

andra satsningar på ökad demokrati kommer demoex från gräsrötterna. 

Folkstyre är ingenting man kan skapa uppifrån. Rötterna finns och måste 

finnas hos medborgarna. Demokrati kan bara byggas och återskapas 

underifrån. Det går inte att tvinga medborgare till att vara engagerade, i 


5 0 

så fall har man redan lämnat de demokratiska metoderna. Utmaningen 

handlar därför i hög grad om att ge medborgarna ökade demokratiska fri- 

och rättigheter. Demoex vill inte bara vara en väljarbarometer, vi vill 

också ge folk på nätet makt. Därför ställer vi upp i valet.« 

… 

Flygbladet ger några nya medlemmar som betalar avgiften, men det 

räckte knappt för att täcka tryckkostnaderna. Jag kontaktar därför Lasse 

Barkström, en lokal företagsledare som har varit engagerad i moderaterna 

i många år. Lasse tycker inte att moderaterna ger det stöd åt samhällets 

företag, föreningar och skolor som de borde göra. Jag hade tidigare hjälpt 

honom med att presentera sitt företag för utländska gäster utan att ta 

betalt. »Jag säger till någon gång när jag behöver din hjälp«, sa jag. Nu 

behöver jag hjälp och Lasse är rätt person. Han hjälper oss att välja en 

logotype och trycker hundra t-shirts genom ett av sina företag. 

Mitt i sommaren träffas vi hemma hos mig för att fika och planera 

valrörelsen. Jag har varit och hämtat svarta t-shirts med vår logotype 

tryckt både på fram- och baksidan. Logotypen är modernistiskt röd-svart- 

vit. Vi sätter på oss tröjorna och ser radikala ut med stora röda X på 

bröstkorgen. Jonas går igång direkt och travesterar Mao Zedong. 

»Revolutionen är ingen kafferast«, ropar han. Någonstans måste man 

hämta energin till att göra ett stort ideellt arbete, och för vår del är det 

helt klart viljan till förändring. Det kommer inte bli lätt att få folk att rösta 

på ett parti som inte har några vallöften, men å andra sidan är Vallentuna 

inte så stort. Att övertyga ett par hundra personer kan räcka. Tjugo röster 

var. Vi bestämmer att vi ska låna farbror Runes husbil att åka omkring 

med i stället för att bygga en eländig valstuga som kommunens 

ungdomsgäng får lust att tända eld på. 

Två dagar senare, den 7:e juli, går jag ut till brevlådan på morgonen och 

hämtar posten. Jag slår upp Dagens Nyheter, den största tidningen i 

landet, och läser en artikel om demoex på ledarsidan. Journalisten Åke 

Lundqvist framställer oss som mer radikala än vi känner oss, men det 

framgår också att vi inte ville göra revolution utan bara hyser en stor 

tilltro till demokratin. Jag läser artikeln flera gånger och blir inte klok på 

var den vill säga: 

»Varje rättänkande demokrat tar sig för pannan. Demoex ska alltså driva 

en valkampanj utan åsikter. De som röstar på demoex vet inte vad partiet 

kommer att arbeta för i fullmäktige. De som står på partiets valsedel vet 


5 1 

inte vilka ståndpunkter de ska företräda. Vem vill rösta på ett sådant 

parti, vem vill stå på dess valsedel?« 

Oavsett om artikeln gör narr eller mos av oss så uppstår ett medialt 

intresse. TV 3 hakar på och radio Stockholm följer efter. Återigen känns 

det som att vi bara är en bricka i ett större spel som vi inte kan 

kontrollera. Tidsandan vill ha ett demokratiexperiment. Efter artikeln i 

DN blir vi kontaktade av en journalist från lokaltidningen Mitt i 

Vallentuna. Han frågar hur vi ser på resursfördelningen till skolan, 

satsningar på barnomsorg, kriminalitet, trafiksäkerhet och så vidare. Vi 

svarar att det vore fel av oss att svara eftersom vi inte har något politiskt 

program. Vi skulle visserligen kunna rösta i dessa frågor i dag, men när 

sakfrågorna kommer upp i fullmäktige gör vi en ny omröstning och då är 

det inte säkert att resultaten blir desamma. Därför vore det falsk 

varudeklaration att uttala sig innan frågorna dyker upp på dagordningen. 

Journalisten tycker att det låter intressant så han intervjuar Andreas 

Hedlund. Lokaltidningen har demoex på framsidan den 13 augusti, en 

månad före valet. 

En ny demokratimodell 

I slutet av augusti gör mina matematikelever en statistisk 

väljarundersökning som visar att demoex ligger precis på gränsen till att 

komma in. Vi dras in i den märkliga stämning som präglar valrörelser, en 

känsla av kapplöpning mot de andra partierna och att de som vill mest 

och anstränger sig hårdast vinner. Informationskrig. Utan pengar, central 

organisation i ryggen eller avlönade representanter blir det en myggas 

kamp mot elefanterna. Sista tre helgerna innan valet står vi utanför 


5 2 

systembolaget och sjunger, pratar med människor och delar ut flygblad. 

Många blir besvärade, några tar ett flygblad i farten och en eller annan 

människa stannar till och pratar. En del samtal blir riktigt intressanta, 

som t.ex. det med en lätt förvirrad dam i sextioårsåldern. 

»Hej! Vet du var demoex är?« 

»Demoex? Nej, jag är inte intresserad.« 

»Det är ett demokratiexperiment som ställer upp i valet här i Vallentuna.« 

»Jaså, valet. Usch, jag är så trött på politik.« 

»Får jag fråga vad i politiken du är trött på?« 

»Allt - politikerna och partierna.« 

»Är du trött på demokrati också?« 

»Nej demokrati är jag inte trött på. Vi borde ha mer demokrati. Jag 

upplever att jag inte kan påverka någonting.« 

»Om du kunde påverka, om någon verkligen lyssnade på dig – skulle du 

vara trött då också?« 

»Nej, men jag vet ju inte riktigt vad jag vill.« 

»Finns det ingenting som du vill förändra? Inte det minsta?« 

»Inte vad jag kan komma på.« 

»Då vill jag verkligen gratulera till ett liv helt utan problem.« 

»Jo det är en sak förresten... Livet känns faktiskt lite meningslöst.« 

»Jaså, hur menar du?« 

»Jag har nyligen blivit pensionär efter att ha arbetat många år på 

försäkringskassan. Nu känns det bara tomt.« 

»Jag tror att man måste ha ett mål för att livet ska bli meningsfullt. Har 

du inget mål med livet? Ingen livsuppgift?« 

»Nej jag har nog inte det. Jag önskar verkligen att jag hade ett mål. Jag 

skulle behöva en livsuppgift.« 

»Vad skulle du vilja ha för livsuppgift?« 

»Jag skulle vilja göra nytta på något sätt. Hjälpa andra människor som 

har det svårt eller så. Kan du ge mig en livsuppgift?« 

»Om du tror på demokrati så kanske jag kan göra det. Min uppgift är att 

försöka göra de politiska systemen i världen mer demokratiska så att alla 

som vill kan vara med och bestämma. Det är ingen lätt uppgift. Demoex 

har precis startat här i Vallentuna och det kommer ta många många år att 

förändra. Men det är resan mot målet som gör livet meningsfullt.« 

»Det låter bra när du berättar om det.« 

»Varsågod, ta ett flygblad.« 


5 3 

När vi inte står på torget åker vi runt med husbilen och känner oss som ett 

gäng hippies på turné. Husbilen är insvept i ett stort svart tyg. På ena 

långsidan sitter en stor hemgjord skylt fastsatt enbart med tejp och 

säkerhetsnålar. Trafiksäkerhetsverket skulle inte ha godkänt dekoren. På 

en raksträcka mellan Brottby och Angarn flyger skylten av, men lyckligtvis 

hinner den bakomliggande motorcyklisten väja och katastrofen kan 

undvikas. Annars skulle vår politiska framfart ha slutat där. Strax före 

valet är Parisa med både i folkradion och i TV4. Trots exponeringen i 

media är det många som har svårt att förstå vårt budskap. »Vi vill öka 

graden av demokrati«, säger vi. Graden av demokrati – vad är det? 

GRADEN AV DEMOKRATI 

Märkligt nog finns det ingen bra definition av demokrati. Översatt från 

grekiska betyder ordet »folkmakt«, men det blir man inte mycket klokare 

av. Hur ska man veta om folkmakten ökar eller minskar? Till skillnad från 

ekonomi har demokrati ingen valuta att utgå ifrån i sina beräkningar. 

Tillväxt är ett viktigt ekonomiskt begrepp som saknar demokratisk 

motsvarighet. Eftersom ekonomiska teorier har blivit framgångsrika 

borde demokratin hanteras på samma sätt. Motsvarigheten till pengar i 

det demokratiska systemet är röster. En röst är en röst, oavsett vad den 

används till. Utgångspunkten är att alla röster är lika mycket värda, precis 

som alla kronor vid ett köp. Inom nationalekonomin beräknar man BNP 

och på samma sätt kan »demokratiskt BNP« beräknas genom att alla 

demokratiska röster i samhället summeras. Allmänna val hålls vart fjärde 

år i Sverige, så beräkningen måste ske över en fyraårsperiod. Ju flera som 

deltar i demokratiska omröstningar och ju flera frågor det beslutas om 

tillsammans, desto högre blir landets demokratiska BNP. Om graden av 

demokrati beräknas på detta sätt blir skillnaden mellan olika länder 

tydligare. Demokratimätningarna i Freedom House väger samman flera 

andra faktorer när de ska bedöma graden av demokrati. Många andra 

faktorerna är visserligen viktiga för ett välfungerande samhälle, men 


5 4 

demokrati kan mätas mycket precist. Freedom House kallar Sverige och 

25 andra länder i hela västvärlden »Full democracies«, som om våra 

länder inte kan bli mer demokratiska. Hurra för oss! Eller? Mätningarna 

berättar mer om deras vaga demokratimått än om verkligheten. I demoex 

definierar vi graden av lokal demokrati som: 

Antalet demokratiska beslut per år 

multiplicerat med antalet beslutsfattare 

I Vallentuna röstar nästan 20 000 personer i kommunalvalet vart fjärde 

år och 41 representanter i kommunfullmäktige röstar ytterligare cirka 100 

gånger per år i olika sakfrågor. Tillsammans ger det cirka 9 000 röster/år. 

Eftersom 27 000 personer bor i Vallentuna blir graden av demokrati 0.33 

röster per invånare och år. 

Nu kan du räkna ut graden av demokrati i kommunen där du själv bor. 

Börja med att räkna ut antalet röster per år genom att dividera antalet 

personer som röstade i senaste allmänna valet med fyra. Addera summan 

med (antalet politiker i fullmäktige gånger antalet sakfrågor som beslutas 

per år). Totalsumman dividerar du med befolkningsantalet i kommunen. 

Med demoex ökar graden av demokrati. Antar att 60 frågor per år går till 

omröstning i demoex och att 150 personer röstar på nätet i varje fråga. Då 

får vi ytterligare 9 000 röster/år, dvs. 0.66 röster per invånare och år, 

vilket innebär en fördubbling. 

Vårt mått på graden av demokrati kan användas för att visa om 

demokratin ökar eller minskar, men det säger ingenting om vilken grad av 

demokrati som är önskvärd. Demoex strävar efter att öka 

demokratigraden till den nivå där den blir lika självreglerande som 

marknaden. Men ökningen måste göras på rätt sätt, annars leder det bara 

till politiska motsättningar, sociala konflikter och ineffektivitet. 


5 5 

... 

Efter att ha lagt ut valsedlar i alla vallokaler den 15 september samlas 

initiativtagarna på kvällen i Vallentuna teater där allting startade. Utanför 

scenporten står ett gammalt rostigt oljefat där det brinner en symbolisk 

eld. Alla som kommer får varsin demoex t-shirt. Vi lovar varandra att 

föreningen ska fortsätta arbeta oavsett hur det går i valet. Valvakan börjar 

och vi följer utvecklingen på storbilds-TV. Med jämna mellanrum skickar 

vi en kurir till kommunalhusets röstsammanräkning på andra sidan torget 

för att kolla läget. Efter ett par valdistrikt ser det lovande ut, men när tio 

av tolv distrikt är räknade ser vi inte ut att komma in. Till slut blir 

spänningen olidlig och hela skaran springer över till kommunalhuset. 

Vallentuna-Stegets reporter Uffe Lindeborg står där med kameran runt 

halsen för att eventuellt kunna föreviga det historiska ögonblicket. Han 

har räknat ut att vi behöver ytterligare nittio röster för att komma in. Just 

då kommer kommunsekreteraren ut med de sista räknade valdistrikten. 

Vi får oväntat få röster i det största distriktet Karlberg och en 

olycksbådande tystnad infinner sig. Journalisten Lindeborg säger tonlöst 

»Då kom ni inte in«. Tystnad. Efter tio sekunders total bestörtning ringer 

min mobiltelefon. Dagens Nyheter vill ha en snabb kommentar, de har 

sett på nätet att demoex tog ett mandat. Jag minns inte vad jag svarar, jag 

börjar nästan koka inombords när jag återkallar känslan. Vi springer ut på 

torget och tjoar som vildingar med journalisten hack i häl. Bilden som han 

tar på oss hamnar på framsidan av lokaltidningen. Mina älskade studenter 

ser lyckliga och glada ut. Själv ser jag ut att vara helt väck. 

Valnatten 2002. Foto: Ulf Lindeborg 


5 6 

Det är den ökända hästen från Troja 

som sluppit ut ur historiens stall. 

I ryttargången sig statsmännen oja - 

en del ha socker i fickorna ifall 

att hästen skulle va´ möjlig att tämja - 

det är en högst neutral politik. 

Karl-Gerhard 

5. Att lära sig krypa 

Revyartisten Karl-Gerhard kritiserade svenskarnas flathet inför nazismen 

i kupletten »Den ökända hästen från Troja« från 1940. Satirens udd 

riktades mot nazisternas nihilistiska tanke att »makt är rätt.« Ingen 

politisk satir kunde vara mer befogad. Socialdarwinismens hyllning av 

starka ledare och förakt för svaghet är nazismens ruttna rot. Men det är 

inte bara nazister som hyllar starka ledare, även demokratiska partier 

stämmer allt som oftast in i hyllningskören. Att utse en ledare som 

bestämmer strider mot demokratins tanke, alldeles oavsett vilken ideologi 

ledaren har. Demokratiexperimentet är maktkoncentrationens antites. Vi 

utnyttjar trojanska hästens princip för att göra tvärtom mot vad 

nazisterna gjorde: i stället för att avskaffa demokratin försöker vi utvidga 

den. Det har inte gått så lätt. Wikipedia som startade ett år före demoex är 

nu den femte mest besökta sajten i världen enligt informationsföretaget 

Alexa. Demoex är inte bland topp 20 miljoner i samma statistik. 

Holy democracy 

Många tänker sig att naturen - detta tanklösa monster - är Gud. 

För att förstå detta måste begreppet himmelrike förstås. 

En person i hungersnöd som lämnar sin grotta för att söka mat 

trots risken att bli jagad och uppäten av människor eller rovdjur 

för henne vore mat och trygghet detsamma som himlen. 

Om våra gator vore av guld skulle himlens skimra av platina. 

Gud är ett uttryck för människans längtan. 


5 7 

Gud är folket. Folket är Gud 

Folkets gemensamma längtan är därför viljan hos Gud. 

Demokrati som uttrycker denna längtan är därför viljan hos Gud 

William D Carper (författarens översättning) 

Ett par dagar efter att demoex blir invalt i Vallentuna får jag ett mejl med 

dikten ovan. Många demokrativänner världen över blir hoppfulla efter vår 

lilla framgång i valet. Det finns ett enormt sug efter lyckade gemensamma 

projekt som motvikt till den individualism som präglat utvecklingen de 

senaste 30 åren. Är detta början på något nytt? En ny era av demokrati? 

Nyheten om ett digitalt direktdemokratiskt parti sprider sig som en löpeld 

och vi får gratulationer och lyckönskningar från världens alla hörn. Många 

vill uppmuntra oss att genast börja arbeta internationellt medan andra 

tycker att vi ska bilda en riksorganisation i Sverige. Vi blir naturligtvis 

smickrade av uppmärksamheten, men samtidigt nervösa. Magen fylls av 

oro inför alla höga förväntningar. Experimentet har ju inte börjat än. Vi 

har ingenting att komma med, inga erfarenheter. Det är alldeles för tidigt 

att säga om det kommer bli fiasko eller succé. Vi svarar artigt på mejlen 

och berättar att vi vill försöka genomföra experimentet lokalt först för att 

se om det fungerar. 

Intervju med en ung Gustav Fridolin, 19 år, nybliven riksdagsman för 

Miljöpartiet 2002: 

»Demoex har tagit plats i kommunfullmäktige i Vallentuna. Kommentar?« 

»Det är en bra idé med ett parti som flyttar makten närmare väljarna.« 

»Kan ett samhälle få för hög grad av demokrati?« 

»Nej. Inte om man med demokrati menar att folk är med och fattar beslut 

som rör de själva.« 

»Har du några råd till demoex?« 

»Se till att dra med er så många människor ni kan!« 

Tre dagar efter valet ringer en modig representant från folkpartiet i 


5 8 

Vallentuna för att kolla om vi är intresserade av politiskt samarbete. I 

många år har moderaterna styrt politiken, men nu har de förlorat fem 

mandat samtidigt som folkpartiet har gått framåt. Med hjälp av demoex 

skulle maktbalansen kunna ändras och mittenpartierna slippa gå i 

moderaternas ledband. Vi vet inte hur spelet bakom kulisserna fungerar 

så vi tackar nej och säger att vi inte kan garantera hur våra medlemmar 

kommer att rösta. Trevaren läcker så småningom ut och folkpartisten som 

kontaktade oss betraktas som en förrädare som har försökt göra 

statskupp. Om rättsväsendet hade styrts av lokala politiker så skulle han 

förmodligen ha blivit hängd i närmsta träd. Partipolitik är psykologisk 

krigsföring och partiledarna är som medeltida krigsherrar. Så fort valet är 

över börjar de taktikförhandla för att maximera sina egna intressen och 

åsidosätta andras. Att representera väljarna rättvist finns inte på kartan. 

Första utmaningen för demoex är att hitta lämpliga arbetsrutiner. Inför 

varje fullmäktigemöte har vi till en början två omröstningar. I första 

omröstningen som kallas »gallringen« tar vi bort de frågor som är 

ointressanta och i nästa omgång bestämmer vi hur vi ska rösta i frågorna 

som är kvar. Efter tre möten påpekar Linnea att vi kan förutse att rena 

informationsärenden där inga beslut fattas kommer att gallras bort. 

Därför tar vi bort informationsärenden automatiskt och skippar 

gallringen. Det blir enklare och vi får mer tid på oss att fatta beslut. 

Kallelsen till kommunfullmäktige kommer på posten en vecka före mötet. 

Innan demoex kom in i fullmäktige kunde man få kallelsen skickad via e- 

post. Vi vill gärna ha det för då kan vi kopiera och klistra in texter och 

slippa skriva in allt för hand i demokratiforumet. Men när jag ringer 

kommunsekreteraren och ber om det så blir vi nekade. »Nej, svarar hon, 

det går inte.« »Varför inte? Det gick ju bra innan demoex kom in,« säger 

jag. Då får jag prata med f.d. kommundirektören som berättar att han har 

slutat skicka digitala kallelser eftersom demoex skulle kunna ändra 

kommunens dokument om vi får word-kopior på dem. »Vad skulle vi 

vinna på att förfalska en kopia?« frågar jag. Förfalskningen skulle avslöjas 

och vi skulle få lida för det. Uppenbarligen vill kommundirektören 


5 9 

försvåra vårt arbete. 

Ett mönster börjar visa sig. Min kära svärfar trodde inte att demoex skulle 

ha en chans att komma in. När vi väl hade kommit in så ändrade han 

analysen. »Det är väl ingen konst att skrapa ihop ett par hundra röster i 

kommunalvalet, men det är nu det svåra börjar. Ni kommer inte att få det 

lätt« säger han. Och det har han förstås helt rätt i. 

Einar har nyligen fått jobb som bibliotekarie på gymnasiet där jag arbetar. 

Med sin ödmjukhet och säregna självironi blir han snabbt skolans 

medelpunkt. Alla udda elever dras till honom. Från att ha varit en 

avfolkad plats blir biblioteket ett favoritställe där kidsen hänger på 

rasterna. 

När eleverna har gått hem den 28:e oktober träffas Einar och jag i 

biblioteket. Demoex har fått kallelsen till första mötet, en jättelik 

pappersbibba som innehåller 32 ärenden på kanslisvenska med ett 

minimum av bakgrundsinformation. Otränade som vi är sitter vi i 

biblioteket medan mörkret faller och försöker förstå vad frågorna handlar 

om. Vi letar febrilt i texten efter ledtrådar och argument men hittar nästan 

ingenting. Däremot kryllar det av konstiga ord. »Kommunal utdebitering 

för perioden 2003, vad sjutton kan det betyda? Är det skattehöjning på 

gång?« 

Arbetet med att förbereda mötet i demokratiforumet sker under tidspress. 

Vår uppgift är att göra texterna läsbara, snabbt lägga ut dem på nätet och 

skicka e-post till deltagarna för att tala om att debatten och omröstningen 

har börjat. Vi har lovat att lägga ut frågorna senast fem dagar före mötet 

och löftet ska hållas även om vi är tvungna att skriva in all text för hand. 

Einar och jag hjälps åt med att tolka och översätta till vardagssvenska. 

När jag kommer hem på kvällen är klockan halv elva. Då är det bara att 

göra en kopp varm buljong, sätta på datorn, spotta i nävarna och börja 

lägga upp frågorna på nätet. Kvart över fyra på tisdag morgon går e- 

posten iväg och jag raglar till sängs för två och en halv timmes nattsömn. 

SVANSEN SOM VAGGAR HUNDEN 

Einar engagerar sig också i Wikipedia. Wikipedia är ett uppslagsverk som 

skrivs av ett ideellt, självorganiserat nätverk. Några tusentals aktiva 

personer skriver tillsammans hälften av alla artiklar i Wikipedia, men 


6 0 

miljoner andra användare bidrar med någon enstaka artikel, och på grund 

av att de är så många skriver dessa användare tillsammans andra hälften 

av artiklarna. En statistisk kurva som kallas »Den långa svansen« 

illustrerar fenomenet. Kurvan visar arbetsfördelningen på Wikipedia. 

Författarna som skriver flest artiklar är i det mörka området längst till 

vänster i kurvan. Höjden visar antalet artiklar som skrivs. Kurvan tunnas 

ut åt höger i en lång svans, den stora majoritet av användare som bara 

skriver några enstaka artiklar i sina specialämnen och som motsvarar det 

ljusare området. Eftersom svansen är så lång utgör de tillsammans en 

betydande del. Demoex har också en lång svans av specialiserade 

användare som bara deltar ibland. 

Den långa svansen ger specialisterna inflytande 

The long tail: why the future of business is selling less of more (2008) är 

en bok av Cris Anderson som förklarar hur det kan löna sig för näthandeln 

att ha ett stort utbud av specialiserade varor. På nätet finns det en 

marknad även för smala produkter (som den här nördiga boken!) 

eftersom användarna är så många. 

Den långa svansen är en fantastisk tillgång för demoex. Användarna 

engagerar sig i specialfrågor där de är kunniga. Svårigheten för oss är att 

skapa det mörka området, en kärna av mer aktiva personer, utan att 

samtidigt drabbas av Oligarkins järnlag som jag skrev om tidigare. 

Wikipedia har inte samma ambition att undvika hierarkier. Förutom att 

Wikipedias grundare Jimmy Wales spelar rollen av en upplyst monark så 

träffas de flitigaste användarna i »tight communities«, små grupper som 

umgås offline och inspirerar varandra. Wikipedia har också statistik som 

visar hur många artiklar varje person har redigerat. Tävlingsinriktade 


6 1 

personer triggas av att klättra i statistiken. Tävling är ett suveränt sätt att 

få människor att anstränga sig, men det ger också upphov till en 

rangordning och avundsjuka som vi helst vill undvika i demoex. 

När vi kommer in fullmäktige är hypotesen att »det är omöjligt att komma 

in i politiken med ett direktdemokratiskt parti« redan falsifierad. Vi går 

nu vidare med att pröva Robert Michels teori att det är omöjligt att 

undvika Oligarkins järnlag i en politisk organisation. Demoex försöker 

skapa ett självorganiserat ideellt nätverk där kärnan inte består av fysiska 

personer utan av en sajt på nätet med enkla regler och verktyg för 

beslutsfattande. 

Montage: Författaren 

Demokrati ställer inga krav. Du behöver inte ens rösta för att dra 

nytta av den. Varför ska du engagera dig när du kan låta andra göra 

jobbet? De folkvalda sköter uppdraget mot betalning, ungefär som 

styrelsen i ett aktiebolag. Men det finns en skillnad: du kan välja att stå 

utanför aktiemarknaden, men inte utanför samhället. Du är delaktig i 

samhället vare sig du vill eller inte. Politiska beslut påverkar dig och en 

del är så viktiga att du bör ha rätt att påverka dem. Den långa svansen 

innebär en decentralisering av makten. Du kanske bara bryr dig om några 

få saker, men du är kunnig om det som engagerar dig. Eftersom vi har 

olika intressen får du större inflytande i dina specialfrågor. Den långa 

svansen på Wikipedia består av personer som skriver om sina 

specialämnen. I demoex innebär svansen att personer engagerar sig i 

ämnen som de behärskar. En fältbiolog debatterar miljöfrågor och en 

hockeyförälder engagerar sig i skol- och fritidsfrågor. Om du är ekonom 

och förstår hur en budget fungerar kan du komma med synpunkter på 

kommunens ekonomi och om du är konstnär bryr du dig om kulturen. Jag 

antar att det är så de flesta vill ha det. Du vill syssla med det som du tycker 

är kul och kunna lita på att andra tar hand om resten. Förutom den 

sporadiskt aktiva långa svansen måste det finnas personer som är mer 


6 2 

aktiva, som tar hand om frågor som få intresserar sig för. Vi hoppas att 

politiker från andra partier ska axla denna roll. Då blir debatterna på 

nätet en förövning inför kommunfullmäktiges möte, med skillnaden att 

även den långa svansen kan vara med. 

Demokrati är en lyx kan man tycka. Om valet står mellan att äta sig mätt 

eller att rösta, så väger det sistnämnda lätt. Det måste man kanske 

instämma i. Å andra sidan har Amartya Sen fått nobelpriset för att han 

visar att demokrati i regel även medför mättade munnar, fred och ökat 

välstånd. Är det demokratins effekter snarare än demokratin i sig som vi 

vill ha? Varför ska vi ha demokrati hellre än monarki, oligarki eller någon 

annan styrelseform? Är det för att individer bör ha rätt till 

självbestämmande eller för att demokrati är en bra metod för att fatta 

intelligenta beslut? Jag tror på en kombination. Demokrati är rättvist, 

men om ökad demokrati skulle leda till djupa konflikter och sämre 

livskvalitet så vore det inte så coolt. Ett grundantagande i demoex är att 

ökad grad av demokrati inte har några negativa effekter. Vi hoppas 

tvärtom att det har positiva effekter även i ett välordnat samhälle. 

OVISSHET HAR ETT EGENVÄRDE 

Politik är både spännande och intressant om man kan påverka resultatet, 

synd bara att det ska vara så få förunnat. Demoex vill ändra på den saken. 

Politiska debatter blir lika spännande som idrottsmatcher om resultatet 

inte är givet på förhand. Ovissheten skapar dramatik och det är något som 

människor älskar. Därför är spel, lekar och tävlingar är så populära. 

Demoex har bara ett enda mandat, men om vi hade fått flera så skulle 

representanterna rösta för att statistiskt spegla hur deltagarna röstar på 

nätet. Om internetväljarnas åsikter går isär så röstar mandaten olika – 

några för och några emot. Tanken är att det ska stärka minoriteterna, göra 

det politiska systemet mer dynamisk och öka engagemanget. Med 

statistisk representation kan varje röst vara avgörande och omröstningar i 

sakfrågor kan bli riktigt spännande. Ovisshet i politiken uppstår annars 

bara vid sällsynta tillfällen. Ofta beror det på att de styrande vill fatta ett 

beslut som de känner på sig att folk ogillar. Ett sådant tillfälle uppstår när 

demoex gör debut i kommunfullmäktige. 


6 3 

Fullmäktiges stolar i Vallentuna har en hierarkisk scenografi. 

Presidiets ledamöter sitter på upphöjda platser. Stolsryggarna har olika 

höjd, ju närmare ordförande desto högre. Ordförandes stolsrygg, som är 

krönt med kommunvapnet, är högst och liknar mest en medeltida tron. 

Övriga sitter vända mot presidiet som eleverna är vända mot magistern i 

en gammaldags skolsal. På fullmäktige används två talarstolar som står på 

höger respektive vänster sida. Högra talarstolen används av de borgerliga 

politikerna medan den vänstra används av oppositionen. Politikerna sitter 

i sina partigrupper, moderaterna längst till höger och vänsterpartiet 

längst till vänster. Kommunfullmäktiges hierarkiska inramning skapar 

känslan av monarki snarare än av demokrati, konflikt snarare än 

samarbete. Ledamöternas placering i salen förstärker klyftan mellan 

partierna. När demoex kommer in får vi sitta i mitten. 

Frågan om att höja politikernas arvoden kommer upp. Trots att 

kommunen har ansträngd ekonomi föreslås en kraftig arvodeshöjning. 

När frågan ska debatteras räcker Parisa Molagholi från demoex upp 

handen och går fram till talarstolen. Hennes späda kropp försvinner 

nästan bakom den massiva tribunen, men hon böjer ner mikrofonen 

framför ansiktet så att hon hörs tydligt. Hennes lugna och sakliga röst går 

ut genom de stora högtalarna. 


64 

Herr ordförande, 

Frågan om politikernas arvoden har debatterats i demoex demokratiforum. 

Jag tänker redogöra för de starkaste argumenten i debatten. 

Högre arvoden gör det möjligt att öka engagemanget. Om vi ska kunna ha 

engagerade och insatta politiker måste de ha råd att ta ledigt från sina 

vanliga jobb. Det ska inte vara dyrt att engagera sig politiskt. Det ska inte 

behöva bli en klassfråga om man ska ha råd att vara politiker. 

Å andra sidan är det inte bara politiskt engagemang som skulle bli bättre 

med ökade arvoden. Det finns många saker i Vallentuna som »skulle bli 

bättre« om de fick mer pengar. Det är många som skulle vilja ha råd att ta 

ledigt från sina arbeten för att kunna göra viktiga saker. Om vi ska 

diskutera den här höjningen borde vi samtidigt diskutera högre arvoden 

för fotbollstränare, föräldralediga och andra som vill ha råd att inte vara 

på jobbet. Det verkar som att det bara är när det svider i den egna 

plånboken det känns viktigt. 

Nya förslaget är visserligen rättvist. Tanken är god att allt politiskt arbete 

ska arvoderas lika, att det bara är tidsåtgången som skiljer mellan de olika 

uppdragen. Nuvarande system är inte rättvist. Nu får t.ex. en ordinarie 

ledamot dubbelt så mycket som en suppleant i nämnderna, trots att de 

förväntas lägga ner lika mycket tid. Men statsministerns lön är en dålig 

utgångspunkt för arvodet. Valet av statsministerns lön som måttstock för 

arvoderingen tyder på övermod och bristande omdöme. Staten och 

kommunen går inte att jämföra. Statsministerns inflytande och ansvar är 

mångdubbelt större än ett kommunalråds. Om vi hade två heltidsanställda 

kommunalråd i Vallentuna skulle de tillsammans uppbära samma arvode 

som statsministern, men knappast göra ett likvärdigt arbete. 

Att demokrati måste få kosta är alla överens om. Om nämndernas 

ordförande har råd att arbeta en dag i veckan med sina politiska uppdrag så 

stärker vi det politiska inflytandet över nämnderna och ökar demokratin. 

Demokrati är viktigt, det måste få kosta. Men det måste finnas ett 

förtroende mellan vanligt folk och folkvalda. De föreslagna höjningarna är 

skrämmande höga. Alla förvärvsarbetande hickar till inför de belopp det 

handlar om. De har svårt att se det som kompensation för att kunna ta 

ledigt från jobbet ibland. De upplever att det är makten som premierar sig 

själv på ett ruggigt sätt. 

Höjningen sticker i ögonen på kommunens invånare och leder till ökad 


6 5 

misstro mot de folkvalda. Kommunfullmäktiges ordförande föreslås en 

arvodesökning med 390 procent, samtidigt får Vallentunas lärare en 

löneökning med knappt 2 procent. Den vore en sak om alla kommunens 

utgifter hölls nere i ett kärvt ekonomiskt läge, men att bara gynna 

politikerna - att låta herr ordförande få 200 gånger så stor inkomstökning 

som en lärare – kommer att uppfattas som djupt orättvist och kränkande, 

oavsett hur goda skäl det finns. Om politikerna höjer sina arvoden på detta 

sätt kommer politikerföraktet öka. Det blir demokratin inte bättre, utan 

sämre av. (konstpaus) Efter denna debatt röstade 94.3 procent av demoex 

medlemmar nej till förslaget. 

Parisa får en spontan applåd från åhörarna som tvingar fullmäktiges 

ordförande att slå klubban i bordet och mana till ordning. Men även 

ledamöterna börjar tissla och tassla i bänkarna. Sen händer det sällsynta: 

opinionen svänger och koalitionen ändrar sitt beslut. Ärendet 

återremitteras till arvodeskommittén, där Parisa dessutom blir invald. 

När Parisa går upp i talarstolen och argumenterar emot förslaget om 

höjda politiska arvoden så blir demokratin plötsligt levande igen. 

Ovissheten får oss att tänka efter. Vår kritik av arvodeshöjningarna blir en 

väckarklocka som tvingar de folkvalda att öppna ögonen. Men priset blir 

högt. Som nykomling i hovet bör man lära sig att krypa innan man börjar 

gå. Hade demoex varit ense med de andra partierna om att höja arvodena 

så skulle vi sannolikt haft lättare att samarbeta med dem. 

SAMARBETSFÖRSÖK NUMMER TVÅ 

Med risk för att bli tjatig: experimentet bygger på att andra partier 

medverkar i debatterna på nätet. För att det ska fungera som det är tänkt 

måste alltså de andra samarbeta med oss, men hur ska det gå till? När vi 

försökte före valet så blev vi både utskällda och utskrattade på samma 

gång. Nu gör vi som vi har lärt oss i skolan att man ska göra när man vill 

påverka politiskt, vi går den formella vägen. På nästa fullmäktigemöte 

föreslår vi ett samarbete över partigränserna. 

Motionens förslag 

Kommunfullmäktige beslutar att varje parti ska utse en representant 

som deltar i demoex (demokratiexperimentets) debatter på internet 


6 6 

och dessutom agerar rådgivare. 

Bakgrund 

Demoex startade i syfte att öka demokratin i Vallentuna. Vi vill öka 

intresset för lokalpolitik genom att ha en gemensam politisk arena 

med en offentlig debatt inför varje kommunfullmäktige. 

Vi har en fungerande plattform för att debattera och rösta i sakfrågor 

via internet, men vi saknar debatterande politiker. Våra medlemmar 

efterlyser sakkunniga politiker. De vill kunna anlita rådgivare i de 

frågor där de själva inte är insatta. 

Om företrädare från de olika partierna medverkar i debatterna ökar 

allmänhetens insyn i politiken. Vi tror att intresset för lokalpolitik kan 

öka om alla kan se vilka diskussioner som föregår de politiska 

besluten. 

Vi tror dessutom att väljare och folkvalda kommer närmare varandra 

om de får debattera politik tillsammans. De politiker som deltar får 

chans att argumentera för sina åsikter och kan därmed vinna demoex 

»obundna« röster till sitt parti. 

Demoex erbjuder en politiker från varje parti att medverka och rösta 

utan kostnad och utan att vara medlem i demoex. Vi erbjuder också 

gratis utbildning till de medverkande politikerna. Förslaget innebär 

ingen kostnad för kommunen. Vi lägger motionen för att vi vill att alla 

partier ska delta så att debatterna blir allsidiga. Vi tror att ett 

fullmäktigebeslut är nödvändigt för att detta ska ske.« 

Vi lämnar in motionen och håller tummarna. Efter en kort remissrunda 

kommer motionen kommer tillbaka till fullmäktige. Kommunstyrelsen 

föreslår avslag med motiveringen att kommunfullmäktige inte kan besluta 

om vad de politiska partierna ska göra. Parisa begär ordet, ställer sig 

bakom talarstolen och håller ett nytt tal: 

Herr Ordförande! 

Vi har uppmanat alla partier att utse en politiker som är med i 

demokratiexperimentet. Vi vill att fullmäktige tar ett gemensamt beslut, så 

att ingen blir beskylld för att vara överlöpare. 

Om alla partier medverkar i demokratiexperimentet kommer politiskt 

intresserade invånare få en god inblick i hur de olika partierna 

argumenterar och hur deras ideologier skiljer sig i sakfrågor. Debatterna i 

demokratiexperimentet blir ett sätt för partierna att presentera sin 


6 7 

lokalpolitik, samtidigt som Vallentuna får en offentlig politisk debatt som 

saknar motstycke i Sverige. 

Kommunstyrelsen avvisar förslaget med motiveringen att fullmäktige inte 

kan besluta om vad de politiska partierna ska göra. Exakt vad är det som 

hindrar oss i kommunfullmäktige från att uppmana partierna att delta? 

Vi politiker är i högsta grad en del av kommunens organisation, och 

fullmäktige är kommunens högsta beslutande organ. Det borde betyda att 

vi har rätt att bestämma över oss själva. 

Partierna är visserligen verksamma även utanför kommunen, men 

erbjudandet vänder sig enbart till lokala politiker. Vad hindrar oss från 

att samverka i ett lokalt demokratiexperiment? I Linköping, Mullsjö, 

Kalix, Karlskrona, Sandviken och många andra kommuner har de redan 

gjort det. 

Era partiledningar borde inte ha några invändningar mot vårt 

arbetssätt, tvärtom. Lars Leijonborg skriver i folkpartiets 

förnyelsemanifest att den moderna teknologin måste tas i demokratins 

tjänst. Bo Lundgren skriver på moderaternas hemsida att »Internetröstning 

bör erbjudas i större utsträckning.« Den socialdemokratiskt ledda 

Demokratiutredningen 2000 argumenterar för »deltagande demokrati med 

deliberativa kvaliteter«. Det betyder i klartext att medborgare och politiker 

bör debattera med varandra innan de politiska besluten fattas. Det är just 

vad den här motionen går ut på. 

Visst blir det lite bisarrt om alla partier ska tvingas delta i vår debatt även 

om de inte vill. Men det räcker faktiskt med att en politiker från varje 

partigrupp kan tänka sig att delta. Fullmäktige kan inte tvinga någon att 

medverka, men vi kan besluta att uppmana alla partier att utse en politiker 

som deltar. Att medverka i våra debatter inkräktar inte på er politiska 

integritet. Vi uppmanar ingen att tycka som oss - tvärtom! Vi uppmanar er 

att försöka övertyga våra medlemmar för att därmed vinna våra röster. 

Demoex är inte är ett vanligt parti - då hade vi aldrig lagt den här motionen. 

Inget parti skulle uppmana de andra att försöka vinna deras röster. 

Vi politiker fattar ekonomiska beslut som berör kommunens invånare och 

företag. Ibland kan besluten betyda skillnaden mellan liv och död. Om ni 

säger nej till det här gratisförslaget kastar det ett löjets skimmer över 

fullmäktigegruppen. Beslutet berör i första hand oss som sitter här. Hur är 


6 8 

det med självdisciplinen? Kan vi verkligen bestämma över andra, men inte 

över oss själva? Exakt vad hindrar er från att uppmana alla partier att delta? 

Ni har allt att vinna på det och inget att förlora. 

Kommunstyrelsen har som sagt föreslagit att motionen ska avslås. När 

Parisa har talat klart så glömmer hon att säga den magiska frasen Jag 

yrkar på bifall till motionen. Fullmäktiges ordförande frågar då försåtligt: 

»Yrkade du på bifall till motionen?« 

»Nej.« 

»Då har vi bara ett förslag, att avslå motionen.« 

Pang. 

Kommunfullmäktiges ordförande slår klubban i bordet och motionen är 

avslagen. 

Hängde du med där? Annars får du läsa ordförandes ordväxling med 

Parisa en gång till. En ledtråd: missförstånd kan vara avsiktliga. 

Ordförande går raskt vidare till nästa ärende. Kvar sitter Parisa och skäms 

för att hon inte lyckades rösta ja till partiets egen motion som väljarna på 

nätet hade bett henne om. Efteråt har vi förstått att detta knep används 

för att sätta nykomlingar på plats och lära dem att krypa. Regler är till för 

att underlätta samarbete, men ordföranden var allt annat än 

samarbetsvillig och använde reglementet till att knäppa oss på näsan. Han 

kunde ha frågat »Vill du yrka på bifall till motionen« i stället och fått 

svaret »Ja«, men han använde sin byråkratiska makt till att sätta en 

effektiv käpp i demoex's hjul. 

Parisa i fullmäktige 


6 9 

I kapitel åtta ska jag berätta om flera käppar i hjulet. Vi har samlat ihop så 

många knastertorra vedpinnar genom åren att vi kan hålla igång den 

tänkta lägerelden som vi sitter och pratar vid hela natten. Mörkret har lagt 

sig och fåglarna tystnat, över oss den gnistrande stjärnklara natthimlen. 

Du fryser väl inte? Kom närmare elden i så fall. När jag har berättat klart i 

morgon bitti kommer fåglarna att kvittra och morgonsolens strålar värma 

dig, men innan dess ska jag berätta vad Darwin missade, en sak som 

vänder upp och ner på hela utvecklingsläran. Det är i nästa kapitel som de 

verkligt spännande teorierna presenteras. Vill du ha ett tuggummi? 


7 0 

Fragment ur en mardröm: 

Kapten 

Öka farten! Lägg mer kol på pannan. 

Styrman 

Vart är vi på väg? 

Kapten 

Vart vi är på väg? Vilken dum fråga! Vi jagar ju de andra båtarna! 

Styrman 

Men vart är de på väg? 

Kapten 

Det är ju tävling! Det är ju regatta! 

Maskinisten 

Kolet börjar ta slut. Hur långt är det kvar? 

Styrman 

Ja, hur långt är det kvar till målet, kapten? 

Kapten 

Vaddå hur långt? Målet är att ligga före de andra! 

Styrman 

Då föreslår jag att vi hissar segel och sparar det sista kolet. 

Kapten 

Det är omöjligt! Vi har inte en chans om vi slår av motorerna. 

Maskinisten 

Om vi börjar segla så kanske de andra skutorna följer efter? 

Kapten 

Vi hissar inte segel förrän vi ligger först! 


7 1 

Blackbird singing in the dead of night 

Take these broken wings and learn to fly 

All your life 

You were only waiting for this moment to arise 

Paul McCartney 

6. Livet är ingen tävling 

Om hur ett datorprogram lär oss att samarbeta och om vad som krävs 

för att stifta goda regler och lagar 

Har du sett filmen A Beatiful Mind? Den handlar om matematikern och 

nobelpristagaren John Nash J:r som var schizofren. Han trodde att 

spioner skickade hemliga meddelanden via medierna som han skulle 

analysera. Han fick korn på något som normalt undgår de flesta: 

underliggande tankeströmningar och värderingar flyter ihop och 

förstärker varandra. Samhällsinformationen bildar ett kollektivt 

medvetande. USA:s paranoida skräck för kommunister och spioner under 

kalla kriget läckte ut i media och triggade Nash till galenskap. 

Innan Nash blev sjuk hade han upptäckt och formulerat sin berömda 

spelteoretiska jämvikt, ett tillstånd som kan uppstå i spel med flera 

deltagare. Förutsättningen är att varje spelare har en strategi och att alla 

känner till de andras strategier. Om ingen vinner på att ensam ändra sin 

strategi, så bildar mängden av strategiska val och resultat en Nashjämvikt. 

I filmen går John ut med ett gäng grabbar på krogen där de träffar lika 

många trevliga tjejer. En av tjejerna är en riktig puma som alla grabbar 

limmar på. Konkurrensen gör att killarna sätter krokben för varandra och 

John funderar: »Alla vill ha sex, men ingen kommer till skott. Det är inte 

rationellt. Vi borde byta strategi och stöta på varsin brud i stället.« 

NASHJÄMVIKT – ett tillstånd som innebär att ingen spelare 

vinner på att byta strategi ensam, utan måste göra det 

tillsammans med sina motståndare för att tjäna på bytet. 

Lösningen på jämvikten som John Nash fick Nobelpriset för är att 

spelarna byter strategi och börjar samarbeta i stället för att konkurrera. 


7 2 

Till exempel tjänar konkurrerande företag på att bilda en kartell, något 

som OPEC har utnyttjat i över 50 år. Ett annat exempel är om en rik 

släkting går bort och lämnar en förmögenhet efter sig. Då tjänar 

arvtagarna på att göra upp i godo, annars kan den juridiska processen bli 

dyr och pengarna hamnar i advokaternas fickor i stället. EU, NATO och 

FN är andra exempel på organisationer som försöker samarbeta, men det 

är inte alltid så lätt. FN misslyckades med att skapa ett bindande 

klimatavtal i Köpenhamn 2009 och USA förvärrade budgetunderskottet 

2011 när käbblet mellan partierna drog ut på tiden. När Vallentunas 

kommunfullmäktige vägrade att samarbeta med demoex insåg vi så 

småningom att det beror på Nashjämvikt. 

FÅNGENS DILEMMA 

Nashjämvikt utgår ifrån att vi känner till motståndarens strategi. 

Samarbeten blir ännu svårare när vi inte vet hur den andra tänker. 

Paradexemplet är »Fångens dilemma«. Du har försökt smuggla knark i en 

väska tillsammans med en kumpan (dumt gjort) och ni två har blivit tagna 

på bar gärning. Polisen vet att 90 procent av alla anhållna nekar och för 

att få er att erkänna sätter dem er i ett dilemma. Ni förhörs separat och får 

inte prata med varandra. Ni kan välja mellan att antingen erkänna eller 

neka. Om båda erkänner kommer ni få sitta tre år i fängelse var. Om den 

ena erkänner och den andra nekar kommer den som erkände att gå fri (!), 

medan den som nekar får sitta inne fem år. Om båda nekar kommer ni att 

få sitta ett år var i fängelse. Så vad gör du? 

Jag antar att du vill sitta så lite i fängelse som möjligt. Om din kumpan 

erkänner är det bättre för dig att göra samma sak. Då får du tillbringa tre 

år i fängelset i stället för fem. Men om medbrottslingen nekar är det också 

bättre för dig att erkänna. Då blir du frisläppt och slipper att sitta bakom 

galler. Det är alltså rationellt för dig att erkänna, oavsett vad kumpanen 

gör! Med tanke på att de flesta nekar har du stor chans att klara dig undan 

fängelsestraff genom att erkänna. Problemet är att om båda tänker lika 

rationellt så blir resultatet det sämsta tänkbara för er två som grupp 

betraktat. Tillsammans kommer ni då att få tillbringa sex år i fängelse, 

mer än i något annat alternativ. 

Derek Parfit påvisade i sin bok Reasons and Persons (1984) många 

vardagliga exempel på fångens dilemma. Tänk dig att du bor i en förort 

och måste bestämma om du ska åka bil till jobbet eller ta bussen. Målet är 


7 3 

att komma till jobbet så fort som möjligt. Hur ska du göra? Om de andra 

tar bussen är det bättre att du tar bilen, eftersom bilen åker raka vägen 

medan bussen stannar vid flera hållplatser. Om de andra väljer att åka bil 

i stället kommer det att bli långa köer i trafiken. Men det är fortfarande 

bättre att åka bil, eftersom även bussarna fastnar i köerna. Det är alltså 

bäst att ta bilen oavsett vad de andra gör. Men om alla väljer att ta bilen 

kommer resan till jobbet ta mycket längre tid för alla. 

Nu är du i stället en fattig fiskare som bor med din stora familj vid en sjö. 

Fisken håller på att ta slut. Politikerna inför därför fiskeförbud tills den 

har återhämtat sig. Din familj lever på svältgränsen, och fisken 

återhämtar sig även om du tjuvfiskar lite i smyg på natten. Om alla andra 

respekterar förbudet utom du, så tar inte fisken i sjön slut och dina barn 

kan ändå äta stekt nilabborre. Men om de andra struntar i förbudet 

kommer fisken ta slut trots att du och din familj är laglydiga och svälter. 

Därför är det rationellt av dig att tjuvfiska, oavsett vad de andra gör. 

Systemvetaren Anatol Rapoport (1911-2007) såg dramatiska likheter 

mellan dessa dilemman och världens tillstånd. Han beskriver dem som ett 

motexempel till Adam Smiths osynliga hand. Smith menade att om 

människor följer egenintresset så leder det till effektiv användning av 

samhällets resurser. Trots att »människans fattningsförmåga är så 

inskränkt«, som han skriver, kan vi gynna varandra utan att vi vet om det. 

När du maximerar din egen välfärd så kommer samtidigt andras välfärd 

att maximeras. Det som är bäst för individen är i förlängningen bäst för 

alla, resonerade Adam Smith, eftersom marknaden är dynamisk och 

strävar efter balans. Rapoport menar att fångarnas dilemma illustrerar 

den motsatta principen. Om alla försöker gynna sig själva så blir resultatet 

det sämsta tänkbara. 

Jag brukar spela Alfapet eller Wordfeud som appen kallas. Man har en rad 

med sju bokstäver som ska läggas ut så att det bildas ordflätor. Ovanliga 

bokstäver som X och Z ger höga poäng och vissa rutor på spelplanen 

dubblar eller tripplar poängen. Drömmen är att kunna lägga CYBERSEX i 

ett hav av tripplar. I Wordfeud kan man använda sig av olika 

spelstrategier. Om man inte lägger långa ord utan sitter och trycker på 

bokstäverna och bara lägger en eller två i taget så blir ordflätan tajt och 

möjligheterna att lägga bra kombinationer minskar. Rädslan för att ge 

motspelaren bra läge hindrar spelutvecklingen. Det blir tråkigare att spela 


74 

och den totala poängen blir lägre. 

På 1980-talet var improvisationsteater på modet. Skådespelarna gick upp 

på scenen och spelade utan manus. Ibland blev det helt fantastiskt och vid 

andra tillfällen blev det mest segt och tråkigt. Keith Johnstones bok 

Impro (1979) visar att det beror på skådespelarnas förmåga att 

samarbeta. Han menar att varje replik kan ses som ett erbjudande som 

man antingen kan acceptera eller blockera. »En blockering är vad som 

helst som hindrar handlingen från att utvecklas«, skriver Johnstone. I 

exemplet nedan är det B som blockerar: 

A Ursäkta, är det du som ska förtrolla mig? 

B Nej. 

A Jag skojade bara. Här, ta pengarna. 

B Jag vill inte ha några pengar. 

A Säljer inte du Viagra? 

B Nej tyvärr. 

Blockeringar förekommer inte bara på teaterscenen. Samma mekanism 

hindrar barn från att leka fantasilekar och vuxna från att acceptera nya 

politiska idéer. Den som är rädd för att förlora kontrollen säger nej till nya 

förslag. Rädslan för att tappa greppet gör att vi håller fast vid våra gamla 

vanor även om de på sikt får förödande konsekvenser. Stora fisketrålare 

dammsuger världshaven på fisk bara för att andra fisketrålare gör samma 

sak. Länderna runt norra ishavet vill åt oljan under istäcket för annars 

lägger någon annan vantarna på den, trots att de inser att miljöproblemen 

är ett jättehot och att vi borde låta naturresurserna vara. 

I essän Demoex – think global, act local (2005) som jag återkommer till i 

kapitel tio beskriver jag en annan variant av fångarnas dilemma: 

messiaskomplexet. Messiaskomplexet är vanligt bland självutnämnda 

hjältar. Idealisten Gregers Werle i Ibsens drama Vildanden är en pionjär 

på området. Världsförbättrarna har idéer som motverkar varandra. Ofta 

är enda skillnaden mellan deras visioner att de har olika personer i 

huvudrollen - sig själva. Ingen löser några globala problemen genom att 

försöka förverkliga sig själv. Världen behöver inte en massa idealister som 

blockerar varandra utan jämlika människor som kan samarbeta. Jag har 

haft messiaskomplex själv men nu har jag lämnat prestigen därhän och 


7 5 

uppmanar härmed andra idealister att göra samma sak. Vi måste offra vår 

längtan efter en ära och berömmelse och istället samarbeta för att lösa 

problemen. Superhjältar gör sig som sagt bäst i fantasin. 

DU - ETT DATAPROGAM 

I slutet av 1970-talet funderade spelteoretikern Robert Axelrod på hur 

man bäst skulle kunna lösa fångarnas dilemma. Då fick han en idé: Han 

bjöd in spelprogrammerare från hela världen att konstruera strategiska 

program till en dataturnering som simulerade dilemmat. Axelrod skickade 

ut spelreglerna tillsammans med ett demoprogram som visade hur en 

strategi kunde se ut. Han fick ett antal program från olika deltagare och 

kunde arrangera världens första digitala tävling mellan spelstrategier. 

Strategierna möttes två och två i ett spel som upprepades 200 gånger i 

varje match. 

Regler för Axelrods fångarnas dilemma-turnering för dataprogram 

Tänk dig att du är ett litet dataprogram från 1980 som har programmerats 

för att delta i tävlingen. Reglerna är samma som i fångarnas dilemma fast 

det gäller att samla poäng i stället för att sitta i fängelse. Om både du och 

motspelaren samarbetar får ni tre poäng var. Om bara du samarbetar men 

inte motspelaren får du noll poäng och motspelaren snuvar åt sig fem. 

Ifall motspelaren samarbetar och du nobbar blir det tvärtom du som får 

fem poäng och han får noll. Om båda motarbetar varandra får ni en poäng 

var. Hur ska du spela? Fundera en stund på vad som vore bäst. Förresten 

– du kan inte fundera, för du är redan programmerad och din taktik är 

förutbestämd. Du ska härmas. Systemvetaren Anatol Rapoport har döpt 


7 6 

dig till Tit-for-tat. Han har bestämt att du ska börja spelet med att 

samarbeta och därefter göra exakt som motspelaren gjorde i det 

föregående draget. Om motståndaren samarbetade i förra omgången, så 

samarbetar du. Om inte, så samarbetar du inte. Din strategi är den 

enklaste i hela turneringen. Hur känns det att möta alla avancerade 

program? Är du nervös? 

Du behöver inte vara orolig, för du samlar på dig mest poäng totalt under 

hela turneringen och vinner segerpokalen. Axelrod publicerar resultaten 

av den första turneringen, och en andra turnering hålls för att se om 

någon kan hitta en bättre strategi. I andra turneringen blir de strategier 

som inte skrapar ihop tillräckligt med poäng utslagna. Resultatet blir att 

en handfull »snälla« strategier dominerar spelet och Tit-for-tat, det vill 

säga du, vinner även den andra tävlingen. Axelrod analyserar resultaten 

och upptäcker intressanta saker om samarbetets karaktär, som han 

beskriver i boken The Evolution of Cooperation (1984). Han menar med 

stöd av dessa dataturneringar att dina framgångar beror på att du följer 

några enkla regler: 

1. Du är inte avundsjuk 

2. Du hoppar inte av ett samarbete först 

3. Du återgäldar både samarbete och avhopp 

4. Du är inte alltför listig 

Du anses vara en snäll spelstrategi eftersom du måste bli provocerad för 

att hoppa av samarbetet. Men du låter inte en medtävlare hoppa av utan 

bestraffning. Du och andra »snälla« strategier vinner genom att gynna det 

gemensamma intresset snarare än genom att utnyttja andras svagheter. 

Axelrods slutsats är att man kommer långt med att vara snäll, men det 

kan också leda till att man blir lurad. För att vinna är det nödvändigt att 

vara konsekvent. När motspelaren inte samarbetar måste du hämnas i 

nästa drag. Samma sak gäller förlåtelse: återgå till att samarbeta så fort 

den andre spelaren gör det. Överdrivet straff riskerar att leda till en 

maktkamp som får negativa konsekvenser för båda. Maktkamp är din 

enda svaghet. En fejd kan fortsätta hur länge som helst när den väl har 

börjat. Tänk Mellanöstern, tänk Nashjämvikt, tänk politik. Den viktigaste 

lärdomen från Axelrods turnering är att undvika maktkamp. 


77 

En annan slutsats är att avund är självdestruktivt. Efter succén med 

ditt program lät Axelrod sina studenter tävla med varandra i att spela 

fångens dilemma upprepade gånger. Han gav studenterna tydliga 

instruktioner och sa att målet är att var och en ska få så gott resultat som 

möjligt. »Det spelar ingen roll om någon får mer poäng än du, så länge var 

och en samlar ihop så mycket poäng som möjligt«, sa professorn. Men 

instruktionerna fungerade inte. Förr eller senare hoppade någon av för att 

rycka ifrån eller för att bara se vad som händer. Då blev de andra 

studenterna avundsjuka och gav igen, varpå motståndaren hämnades och 

spelet urartade i en maktkamp som alla förlorade på. Avund hindrar 

människor från att vara rationella, men inte Tit-for-tat. Du strävar inte 

efter att vinna över dina motståndare. Faktum är att du aldrig får mer 

poäng än någon motståndare i turneringen, i bästa fall lika många. Ändå 

vinner du genom att konsekvent ordna en stark andra plats med olika 

spelare. Axelrod summerar detta med att du inte är avundsjuk. En annan 

förklaring till din framgång är att Rapoports lilla program är så enkelt att 

förstå för motspelaren. Du är det enklaste programmet av alla. Det bästa 

man kan göra när man möter dig är helt enkelt att samarbeta. 

Det råder ingen tvekan om att samarbete är viktigt. Axelrod hyllar din 

moraliska princip Tit-for-tat som akademiker också kallar reciprocitet, 

en urgammal moral med djupa historiska rötter. En av mina 

favoritförfattare, Lasse Berg, kan verkligen berätta historier. Innan 

människor började med jordbruk levde homo sapiens hundratusentals år 

som jägare och samlare i mindre grupper, berättar han i Gryning över 

Kalahari (2005). Inom gruppen hjälptes man åt att samla föda, ta hand 

om barnen, laga mat och försvara sig. Därmed utvecklades en moral som 

säger åt oss att hålla ihop inom gruppen och slåss mot gemensamma yttre 

fiender. Moralprincipen är att du bör att behandla andra som de 

behandlar dig. Det fungerar utmärkt så länge andra är snälla mot dig för 

då är du snäll tillbaka, men om brorsan börjar bråka kan det gå illa. Enligt 

reciprocitet är det nämligen rätt att hämnas - öga för öga, tand för tand. 

I moderna storstäder där tusentals okända människor möts varje dag är 

Tit-for-tat inte en lika naturlig moral. För att kunna hämnas på en person 

som har betett sig illa mot dig måste du nämligen känna igen honom och 

helst träffa honom många gånger så att fnurran på tråden kan redas ut 

och ni kan bli vänner igen. Är han anonym för dig så funkar det inte. Din 

ilska riskerar då att spilla över på en annan anonym person och så 

vandrar irritationen runt. Reciprocitet passar därför bäst i mindre 


7 8 

grupper där man lär känna varandra och träffas ofta, t.ex. företag och 

organisationer. 

I hierarkiska organisationer är det viktigt att folk samarbetar både uppåt 

och vertikalt. Arbetsplatsen är effektiv när det gäller att koncentrera 

möten mellan individer. Personer med samma uppgifter placeras i samma 

lokal. De möts varje dag och därmed blir samarbetet viktigt för dem. 

Företagets belöningssystem motiverar dessutom personalen att försöka 

klättra uppåt i hierarkin. Möjligheten att göra karriär får folk att 

samarbeta även med sina överordnade. Cheferna har däremot inte samma 

intresse av att samarbeta med personalen under sig, vilket skapar 

ojämlikhet och avundsjuka. 

Inom näringslivet, idrotten och även vetenskapen skördar reciprociteten 

ofta framgångar. Men dessa verksamheter är i stort behov av att reglerna 

följs, annars börjar vedergällningen och resultatet blir det sämsta 

tänkbara. Samarbete innebär att följa samma regler, och det är reglerna 

som bestämmer vilka egenskaper som ska gynnas. I turneringen som 

vanns av Tit-for-tat utgick Robert Axelrod från fångarnas dilemma, men 

han lät situationen upprepas 200 gånger vilket gjorde att det inte lönade 

sig att sätta dit sin kompis. Om turneringens regler hade sett annorlunda 

ut så skulle resultatet också ha blivit annorlunda. Om det var en cup där 

programmet som förlorade en match åkte ut, så skulle Tit-for-tat ha 

förlorat. Om det bara vore en (1) spelomgång i varje match i stället för 200 

skulle programmet också ha förlorat. 

Att bestämma regler och lagar för hur samhället ska fungera är politikens 

viktigaste uppgift. Vi vill belöna önskvärt beteende. Då måste vi ha en idé 

om vad som är önskvärt beteende och vilka incitament som skapar det, 

och här kommer min enda (men viktiga) kritik av Axelrods favoritmoral: 

Lagstiftaren bör inte använda Tit-for-tat. Domaren kan inte gynna en 

åtalad som mutar honom eller henne utan måste försöka hålla sig neutral. 

Samma sak med politiker. Om samhällets lagar ska vara rättvisa, så måste 

politikerna använda en annan moral än reciprocitet vid själva 

lagstiftningen. 

Det här är så viktigt att jag säger det en gång till: Om du ska stifta rättvisa 

lagar och regler så måste du använda en annan moral än Tit-for-tat, för 

annars kommer du inte att vara opartisk. Reciprocitet är alltså ingen bra 

politisk moral. De stora ideologierna konservatism, liberalism och 


79 

socialism var från början förbundna med olika moralprinciper. På 1960- 

talet menade Herbert Tingsten och flera andra sociologer att ideologierna 

är döda. Det är viktigare med välfärd än med ideologi, resonerade de. 

Välfärd blev därefter den stora politiska ledstjärnan. När ideologierna 

förpassades till historiens skräphög dök Tit-for-tat upp som gubben i 

lådan och de politiska partierna blev alltmer lika varandra. 

Axelrod menar att reciprocitet är självreglerande. »Det behövs därför 

ingen central myndighet«, skriver han i nyliberal anda. Jag håller inte alls 

med honom. Ohämmad reciprocitet leder till scenariot »klyftan« som jag 

skrev om på sidan 17, där de starka krafterna går samman och utnyttjar de 

svaga. Ifall omgivningen är egoistisk så blir man likadan själv. Tit-for-tat 

bryr sig inte om vilka konsekvenser verksamheten får för miljön, för 

deltagarna på lång sikt, och framför allt inte för de som står utanför 

samarbetet. Tit-for-tat, alias reciprocitet, är varken en bra eller dålig 

moralisk princip, den innebär bara att man härmas. Principen används 

flitigt av kriminella organisationer för att tvinga fram ovillkorlig lydnad. 

Man tjallar inte i undre världen, då dör man. Samarbete fungerar bra även 

mellan tvivelaktiga aktörer på marknaden. Adam Smith konstaterade 

redan för 200 år sedan att man aldrig kan placera två köpmän i samma 

rum utan att de genast börjar smida planer på att skörta upp kunderna. 

Företag ingår hemliga avtal och delar upp marknaden mellan sig i tyst 

samförstånd för att öka sina vinster. Det krävs politisk lagstiftning mot 

kartellbildning och då är inte Tit-for-tat någon bra princip. Storföretag 

drar sig inte för att stötta sin politiska favorit om det lönar sig. 

DET ONDA OCH DET GODA 

Darwin's teori om det naturliga urvalet förutsätter konkurrens mellan 

individer som saknar nära relationer. Ändå existerar samarbete, det är 

välgörande och till och med grundläggande i naturen. Endosymbios är 

ett biologiskt begrepp som betyder att en cell lever inuti en annan cell. 

Begreppet myntades av ryske botanisten Konstantin Mereschkowski 

(1855-1921) som noterade att de flesta levande celler har dubbla 

membran, som om de vore resultatet av en sammansmältning mellan två 

enklare organismer. Lynn Margulis utvecklade den endosymbiotiska 

teorin på 1960-talet. 

Amerikanske biologen James A Lake kunde 2008 visa att det var 

endosymbios som gjorde så att jordens atmosfär fylldes med syre för 2,5 

miljarder år sedan. Två bakterier slog sig samman och bildade 


8 0 

föregångaren till cyanobakterier, de slemmiga saker som orsakar 

algblomningar i våra vatten. Nya bakterien fick två nya egenskaper, 

förmågan omvandla solljus till energi samt att tillverka syre. Om inte 

dessa två bakterier hade slagit sina påsar samman så skulle högre liv 

sannolikt aldrig ha utvecklats på jorden. Endosymbios innebär 

sammansmältning av flera organismer till ett mer dynamiskt system, en 

kärleksfull befruktning mellan olikheter. 

Darwin var en klok gubbe, men han kände tyvärr inte till endosymbios. 

Teorin om det naturliga urvalet har därför skapat en myt om livets villkor 

som inte stämmer. »Djungels lag« går ut på att allt liv är utsatt för 

stenhård konkurrens, att det är äta eller ätas som gäller. Myten skapar en 

egoism på falska grunder. Vi ska visserligen både äta och ätas, fast inte i 

en hård kamp om tillvaron. Evolutionen är inte alls grym som den har 

skildrats av Darwins anhängare. Fruktbara samarbetsformer har lett till 

långtgående specialisering bland naturens arter. Det är mycket vanligare 

att arter samarbetar i naturen än att de konkurrerar. Många växter är 

t.ex. helt beroende av djur som äter av deras frukt eller nektar för 

fortplantningen. Vi lever av naturen och när vi dör blir vår biomassa 

byggmaterial i nya organismer. Naturen är inte individernas egoistiska 

kamp om ändliga resurser som diverse ekonomer och biologer påstår. 

Energi från solen skapar en naturlig tillväxt i kretsloppet. Aggressivitet 


8 1 

och stress är sällsynta utanför den mänskliga civilisationen. Om du 

upplever att djur och växter attackerar dig när du är ute i skogen är det 

snarare din egen rädsla som spökar. 

Kommer du ihåg att jag talade om memer i början? Jag tror på memetisk 

darwinism, att idéer liksom gener kan konkurrera eller samarbeta med 

varandra. Vissa memer passar inte ihop utan måste konkurrera. De 

memer som boken förmedlar har en ärkefiende. När socialdarwinisterna 

slog mynt av Darwins teori och började bekämpa lägre stående varelser 

så var de smittade av en djävulsk mem, en elitistisk tanke som Harald 

Ofstad beskriver ingående i boken Vårt förakt för svaghet (1979) och 

som handlar vad som låg till grund för nazismen. Jag vill uttrycka 

föraktet i sin självförhärligande form: »Jag är värd mer än du«. Memen 

uttrycker djupt odemokratiska tendenser. Dessa tendenser är alltjämt 

levande inom och omkring oss, skriver Harald Ofstad. Darwins lära om 

det naturliga urvalet passade som hand i handske med denna förmätna 

idé. Jag hatar denna mem som har smittat våra hjärnor, blåst upp vårt 

självförtroende och fått oss att förakta andra. Jag har själv burit på 

memen och jag HATAR den verkligen, mer än Harry Potter hatar 

Voldemort. Det är dags att göra upp med den nu: 

Om idén »jag är värd mer än du« bara kunde materialiseras i form av 

en gammal uppblåst ballong som har tappat sin spänst skulle jag njuta 

av att få sticka sönder den med en vass liten nål så luften gick ur med 

ett PÖÖÖHH. Sen skulle jag ta upp gummiskinnet och spänna ut det, 

suga in luft i det med munnen, skruva runt och tillverka provisoriska 

småballonger som jag sticker hål på med nålen PIF PIF PIF tills det är 

perforerat precis överallt. Sen skulle jag tugga frenetiskt på slamsorna 

så de gnisslar och kvider NJIINGNJIINGNJIING ända tills 

käkmusklerna brinner av smärta. Därpå skulle jag svälja gummit och 

fräta ilsket på det med magsyran. Till sist skulle jag bajsa ut resterna 

bakom en hallonbuske. HA! 

Om Darwin bara hade känt till endosymbios så hade vår syn på 

evolutionen varit annorlunda. Samarbete är den kärleksfulla motsatsen. 

De stora sprången i evolutionen och våra privata liv beror inte på 

konkurrens utan på samarbete. Tänk på sex som en sammansmältning av 

två olika livsformer till en. När våra kroppar möts och dofterna blandas 

så blir vi belönade med det finaste hjärnan kan ge oss: orgasm. Samma 

sak händer när två idéer förenas i endosymbios. Idéerna befruktar 


8 2 

varandra i ett kärleksrus och resultatet blir en massa underbara småidéer 

som skänker lycka och glädje. 

Vi vore ingenting utan endosymbios. Utan biologiska organismer i magen 

som tar hand om allt vi sätter i oss, sopsorterar och komposterar skulle vi 

snabbt dö. Tillsammans innehåller de mer än hundra gånger så många 

unika gener som resten av kroppen. Om de inte gjorde det skulle vi inte 

kunna ta upp näring eller hålla skadliga bakterier borta. När samarbetet 

blir riktigt intimt så blir systemet komplext. På så sätt har människor och 

andra mer komplicerade organismer uppstått. Inuti oss samarbetar små 

mikroorganismer som ursprungligen jobbade ensamma. De ingår 

numera i ett gemensamt system där de drar nytta av varandra. Varje cell i 

vår kropp bär på spår av många olika livsformer. Receptet på biologisk 

framgång är samarbete och specialisering. Livet är med andra ord ingen 

tävling. 

... 

DEMOKRATINS GYLLENE REGLER 

År 594 f kr höll det på att bli inbördeskrig i Aten i Grekland. För att 

undvika kriget valdes en ledare som alla kunde acceptera, en av de sju vise 

männen som hette Solon. Solon var en motvillig ledare, men till slut 

erbjöd han sig att styra om alla lovade att lyda de lagar han stiftade, vare 

sig man gillade dem eller inte. Förslaget accepterades. När Solon fick 

oinskränkt makt att stifta lagar bestämde han att makten skulle spridas 

jämnare bland medborgarna. Det blev demokratins startskott. Efter 

diverse bakslag kunde Kleisthenes (508 f kr) och Ephialtes (462 f kr) 

fullfölja arbetet och skapa det vi känner som den Atenska demokratin. 

Grekerna insåg faran med maktkoncentration. I antika Grekland trodde 

man att gudarna styrde över ödet. Deras gudasagor handlar ofta om 

människor som berusas av sin makt. Till slut grips de av övermod, hybris. 

De inser inte sina begränsningar utan upplever sig stå över de andra 

människorna. Sen begår de ett ödesdigert misstag, drar på sig gudarnas 

vrede och bringar olycka över hela samhället. »Högmod går före fall« är 

en klassisk sensmoral från grekisk mytologi. För att undvika 

maktkoncentration och den farliga utveckling som följer därav skapade 

grekerna demokratin. Därför lät de också lotten avgöra vilka i folkrådet 

som skulle bli avlönade ämbetsmän. På så sätt fick gudarna vara med och 

bestämma, vilket skulle göra dem vänligt sinnade mot Atens befolkning. 


8 3 

Demokratins regler uppfanns för att hindra folk från att missbruka makt. 

Det är alltså själva reglerna som är demokratiska, inte människorna 

som verkar inom den. Det här är en viktig poäng! Vi strävar i regel efter 

kontroll, men demokrati går inte att kontrollera. Motsatsen till kontroll är 

kaos. Demokratin kan upplevas som kaotisk av individen, men den skapar 

en högre ordning, en ordning i samhället. Filosofen Nietzsche menar att 

viljan till makt ligger i människans natur. Vilja till makt är vilja till en 

bestämd ordning. Konflikter uppstår när motstridiga intressen överlappar 

varandra. När olika idéer om hur världen ska vara ordnad kolliderar kan 

det urarta i öppen konflikt. Demokratin är skapad för att människor med 

olika åsikter ska kunna samarbeta fredligt. Demokratins regler erbjuder 

en konfliktlösning som är lika enkel som genial: Majoritetsbeslut. I en 

fråga där folk tycker olika genomförs en omröstning med två alternativ. 

Resultatet blir att majoriteten får sin vilja igenom. Våra åsikter påverkas 

av många olika saker - var vi bor, ålder, inkomst, utbildning, 

familjeförhållanden etc. Eftersom dessa förhållanden skiljer sig åt från 

person till person kommer vi att ha olika åsikter även om vi i grund och 

botten tänker likadant. 

De flesta försöker skaffa sig så stort inflytande som möjligt inom det 

politiska systemets ramar. Att vi ska förändra oss på denna punkt är för 

mycket att hoppas på. Demokratin blir inte bättre av att vi byter 

makthavare, de kämpar alla för att få sin politiska vilja fram. För att öka 

demokratin ytterligare måste man göra det som Solon en gång gjorde i 

Aten - man måste börja förändra det politiska systemet. 

När Solon fick i uppdraget att stifta Atens lagar så utnyttjade han inte 

tillfället att gynna sig själv och sin familj. Solon kände till sagan om Ikaros 

som med sina hemgjorda vingar drabbades av övermod och flög för nära 

solen. Vingarna satt fästade med vax som smälte av solens hetta, varpå 

Ikaros störtade ner i Egeiska havet och gick under. Solon skapade 

demokratin för att Aten skulle undvika Ikaros öde. På samma sätt var 

Robert Axelrod rättvis när han skapade reglerna för sina turneringar. 

Följden blev att Tit-for-tat och andra dataprogram som var bra på att 

samarbeta vann. Politikens uppgift är också att skipa rättvisa – att stifta 

lagar och regler som gör att vi vinner på att samarbeta i stället för att 

motarbeta varandra. Vår viktigaste uppgift är därför att ändra det 

politiska systemet så att det lönar sig för människor att samarbeta. 


84 

Konkurrens mellan personer är destruktivt, däremot måste memerna 

tillåtas att konkurrera med varandra utan att vi förknippar dem med sina 

budbärare. Må de bästa idéerna vinna! 

... 

Min lilla handikappade son Victor har så småningom lärt sig att gå men 

inte att prata. Han älskar att vara hemma hos farmor och farfar. De har 

en skiva med dragspelsmusik som går konstant på alla jular och 

släktmiddagar. Victor spelar gärna piano men han är ingen begåvad 

”idiot savant,” han älskar bara musik. Vi har köpt tio CD-skivor med 

dragspelsmusiken och vi bävar för vad som ska hända när det sista 

exemplaret är sönderspelat. 

Victor igen. Inte jordens smartaste, men en av de riktigt glada! 

Victor älskar också att åka bil och lyssna på musik på bilradion. Kanske 

flyter hans känslor och sinnesintryck ihop? Jag märker att klassisk musik 

verkar beröra honom och köper en skiva med klassiker för att ge honom 

litet ny inspiration. Jag vill ge honom en glad överraskning så jag tassar 

in på hans rum och sätter på skivan. Det råkar bli ödessymfonin. TA-TA- 

TA-DAAA. Ögonen rullar runt i hans lilla huvud, kroppen spänns som en 


8 5 

stålfjäder och händerna börja skaka. Förlåt Victor! 

... 

Nya upplevelser kan verka skrämmande liksom även nya idéer. Vårt 

sociala paradigm präglas av relationen dominans-underkastelse. För 

mänsklighetens skull hoppas jag att vi är på väg mot ett socialt 

paradigmskifte. Det nya paradigmet bygger på demokrati, allas lika värde 

och samarbete. Vidare skiljer det mellan idéer och personer och 

vetenskapen får en central roll. Idéer döms inte ut innan de har prövats i 

praktiken. När nya idéer framförs skjuter man inte heller budbäraren. 

När jag var yngre träffade jag en klok rospigg som delade med sig av en 

enkel idé: förnöjsamhet. Lev som Björnen Baloo i Djungelboken: ta en 

banan, gärna rättvisemärkt och ekologiskt odlad. Förnöjsamhet är ett 

mellanting mellan lycka och likgiltighet. Jag tycker denna enkla idé är bra 

för den är så lätt att förverkliga. Alla kan inte vara rika, alla kan inte vara 

lyckliga, men alla kan vara förnöjsamma. 

... 

Det här var min julklapp: halva boken ”Den okända hästen från Aten.” 

Boken är ännu inte är utgiven. Om du känner att du vill bidra till 

spridningen av dessa idéer så får du gärna sätta in en slant på mitt 

bankkonto: 6179-025882708. Eventuella gåvor bekostar bokens 

översättning, marknadsföring och annat som jag saknar ekonomi och 

kompetens för. Tack för att du tog dig tid att läsa! Hoppas bokens memer 

har befruktat dina tankar så att du får nya friska idéer. Du får gärna fråga 

om det är något du undrar, jag finns på nätet. Låt nu memerna sjunka in, 

var nöjd med allt som livet ger och God Jul! 

Vallentuna den 24 december 2011 

Per Norbäck 


8 6 

LITTERATURFÖRTECKNING 

Memerna som har smittat dig kommer från de här källorna 

DAGENS NYHETER, 1980-2011 

FEXEUS, HENRIK, 2007, Konsten att läsa tankar, 

BOKFÖRLAGET FORUM, STOCKHOLM 

OZ, AMOS, 2006, Hur man botar en fanatiker, 

WAHLSTRÖM & WIDSTRAND, STOCKHOLM 

NORBÄCK, PER (D.Ä.), 1908, En fråga till Sveriges jordbrukare, 

FÖRFATTARENS FÖRLAG, KUNGSGÅRD 

ANDERSSON, CHRISTIAN, 2009, Populism, 

SNS FÖRLAG, STOCKHOLM 

FOCAULT, MICHEL, 1961, Vansinnets historia under den klassiska epoken, 

ARKIV FÖRLAG, LUND 

WIRTÉN, PER 2000, Populisterna, 

NORSTEDTS FÖRLAG, STOCKHOLM 

NAESS, ARNE 1960, Empirisk semantik, 

UNIVERSITETSFÖRLAGET, OSLO 

EUKLIDES, Elementa, runeberg.org/elementa/ 

LUNDKVIST, ULF, 1993, Assar, 

ORDFRONT FÖRLAG, ISBN 9186540408 

DAWKINS, RICHARD, 1989, The Selfish Gene, 

OXFORD UNIVERSITY PRESS 

ROSANVALLON, PIERRE, 2009 Demokratin som problem, 

TANKEKRAFT FÖRLAG, HÄGERSTEN 

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR, 2000:1, 

En uthållig demokrati! Politik för folkstyrelse på 2000-talet 

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR, 1999:117, 

IT i demokratins tjänst 


8 7 

GÖRANSSON, BENGT, 2010, Tankar om politik, 

ERSATZ 

DAHL, ROBERT A, 1989, Democracy and Its Critics, 

YALE UNIVERSITY PRESS 

MACHIAVELLI, NICCOLÒ, 1532, Fursten, 

NATUR & KULTUR, Övers: Marco Morner 

REGIONPLANE- OCH TRAFIKKONTORET, 1995, 

Den osäkra framtiden, Tre scenarier för Stockholmsregionen 1995-2030 

MICHELS, ROBERT, 1911, Political Parties, 

BATOCHE BOOKS, KITCHENER, ONTARIO 

WÄRNBÄCK, JAN, 2002, »Utredning av förtroendevaldas situation i 

Vallentuna kommun«, UPPSALA UNIVERSITET 

ISAKSSON, ANDERS, 2006, Den politiska adeln, 

BONNIER FAKTA, STOCKHOLM 

HANSSON, SVEN-OVE, 1983, Vetenskap och ovetenskap, 

SCANDBOOK AB, FALUN 

EN.WIKIPEDIA.ORG/WIKI/PROXY_VOTING 

SANDEMOSE, AKSEL, 1933, En flykting korsar sitt spår, 

THEMIS, Övers: Cilla Johnson 

AFTONBLADET.SE/nyheter/article10467554.ab, 2004, 

»Analdoktorn anmäls för sin massage« 

ILSHAMMAR, LARS, 2009, »Från Wikipedia till Wikiworld«, 

ILSHAMMAR.SE 

DEMOEX.NET/s_fungerar_det/debattskola 

ARISTOTELES, Den nikomachiska etiken (Övers. Mårten Ringbom) 

BOKFÖRLAGET DAIDALOS, 1988, GÖTEBORG 

DEMOEX/NET/anvandaravtal#regler 

DN.SE/ledare/signerat/sokrates-i-vallentuna 


8 8 

EN.WIKIPEDIA.ORG/wiki/Democracy_Index 

ANDERSON, CRIS, The Long Tail: Why the Future of Business Is Selling Less of 

More, ISBN 1-4013-0237-8 

PARFIT, DEREK, 1984, Reasons and Persons, 

CLARENDON PRESS, OXFORD 

AXELROD, ROBERT, 1987, Från konflikt till samverkan, 

SNS FÖRLAG, STOCKHOLM 

JOHNSTONE, KEITH, 1979, Impro, Improvisation and the Theatre, 

FABER & FABER LTD 

NATURE.COM/nature/journal/v464/n7285/full/nature08821.html 

HAMMOND, DEBORA, 2003, The Science of Synthesis, 

UNIVERSITY PRESS OF COLORADO 

BERG, LASSE, 2005, Gryning över Kalahari, 

ORDFRONT FÖRLAG 

BERG, LASSE, 2011, Skymningssång i Kalahari, 

ORDFRONT FÖRLAG 

LIEDMAN, SVEN-ERIC, 1979, Från Platon till Mao Zedong, 

BONNIER, STOCKHOLM 

CHOMSKY, NOAM, 2003, Propagandans makt, 

ORDFRONT, STOCKHOLM 

EN.WIKIPEDIA.ORG/wiki/Endosymbiotic_theory 

LAKE, JAMES A., 2009, »Evidence for an early procaryotic endosymbiosis«, 

NATURE 08183 

OFSTAD, HARALD, 1979, Vårt förakt för svaghet, 

BOKFÖRLAGET PRISMA, STOCKHOLM 

DUBREUIL, BENOÎT, 2010, Human Evolution and the Origins of Hierachies, 

CAMBRIDGE UNIVERSITY PRESS 

OTTESEN, KARIN, 2003, »Flexibel representation genom röstdelegering - en 


8 9 

fallstudie av praktisk användning«, C-uppsats, MITTHÖGSKOLAN, 

SUNDSVALL 

BLOCH, ERNST, 1959, The Principle of Hope, 

THE MIT PRESS, CAMBRIDGE, MASSACHUSETTS 

HELSINGIN SANOMAT, 

hs.fi/english/article/Swedish+online+party+stirs+municipal+democracy+in+Val 

lentuna/1076153931670 

ORR, AKI, 2010, Abolish elections, 

AKIVAORRBOOKS.ORG/ 

HAWKING, STEPHEN & MLODINOV, LEONARD, 2010, 

The Grand Design, BANTAM PRESS, LONDON 

VALLENTUNA KOMMUNS VÄRDEGRUND, 

vallentuna.se/dok/publikationer/organisation200_7/vallentunakommu/Vallen 

tunakommunsvrdegrund(A4).pdf 

WINSTON, BRIAN, 1998, Media Technology and Society: A History from the 

Telegraph to the Internet, ROUTLEDGE, LONDON 

NILSSON, LINNEA, 2004, »Demoex – en utvärdering«, 

STOCKHOLMS UNIVERSITET 

PALME, OLOF, 1968, Politik är att vilja, 

BOKFÖRLAGET PRISMA, STOCKHOLM 

ARENDT, HANNA, 1958, The Human Condition, 

UNIVERSITY OF CHICAGO PRESS 

KARLSSON, BERT, 2007, Berts fräckisar, 

HEJA SVERIGE AB 

VÄLKOMMEN TILL VALLENTUNA, 2011, 

issuu.com/soolmedia/docs/vallentuna2011 

PARTICIPEDIA, participedia.net/wiki/E2D_International 

POPPER, KARL, 1945, The Open Society And Its Enemies, 

ISBN 0-691-01968-1 (1962) 

FACEBOOK VALLENTUNA, facebook.com/group.php?gid=2494777014 


9 0 

YOUTUBE, 2010, Demox+TilliT=Sant, 

youtube.com/watch?v=VzCDba2Zbns 

SUROWIECKI, JAMES, 2005, The Wisdom of Crowds, 

ANCHOR BOOKS 

NORBÄCK, PER, 2004, Demoex – think global, act local, 

UWC 2004, utopianwc.com/entries/entry.asp?ID=5&usrid=36 

BOURDIEU, PIERRE, 1998, Om Televisionen, 

BRUTUS ÖSTLINGS FÖRLAG 

STARK, JIM 2008, Rescue Plan for Planet Earth, 

THE KEY PUBLISHING HOUSE INC. TORONTO, CANADA 

DEMOEX.NET, 2011, Motion om global folkomröstning, 

demoex.net/node/2240 

FUKUYAMA, FRANCIS, 1992, The End of History and the Last Man, 

PENGUIN BOOKS, LONDON 

WIKIPEDIA, SOLAR VARIATION, en.wikipedia.org/wiki/Solar_variation 

TCHIJEVSKY, A. L, 1926, Physical Factors of the Historical Process, 

cyclesresearchinstitute.org/cycles-history/chizhevsky1.pdf (1971) 

NASA, SOHO Movie Theater, 

http://sohodata.nascom.nasa.gov/cgi-bin/soho_movie_theater 

DAHLÉN, MICAEL, 2008, Nextopia – Livet, lyckan och pengarna, 

VOLANTE QNB PUBLISHING 

POLYANI, KARL, 1944, Den stora omdaningen, 

ARKIV FÖRLAG (2002), LUND 

OSKARSSON, S., WIDMALM S., 2010, Myt eller verklighet? Om samband 

mellan demokrati och ekonomisk tillväxt, NORDSTEDTS FÖRLAG 

WINTER, SIMON & JOHANSSON, PER, 2009, Digitalis Filosofi, 

INFONTOLOGY.ORG

Den okända hästen från Aten

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?