Inez Karlsson är boxaren som blev galoppjockey i USA. Hon vann ...

More documents

Recommendations

Info

kunna ställa en mer detaljerad diagnos så snart som möjligt. – Det var tre veckor kvar av säsongen på Hawthorne. Jag ville fortsätta, och tänkte att jag nog kunde härda ut. För att lyckas med det åt Inez värktabletter och började dricka vin på ett sätt hon inte gjort tidigare. Snart hade hon för vana att hälla i sig en flaska varje kväll när hon kom hem. Det höll i två månader. När hon kom till banan på morgonen den 15 december var magen så svullen att den slog mot sadeln när hon satt upp. Det gick inte att rida. Klockan tolv satte hon sig ensam i en taxi till sjukhuset. Fem timmar senare låg hon på operationsbordet och hörde läkaren säga: »Om du har ett stort ärr när du vaknar så har vi tagit bort hela livmodern.« När hon vaknade tittade hon ner på magen. Där satt tre små bandage. Kirurgen hade gått in på tre ställen, skrapat bort alla cystor och tagit bort större delen av hennes högra äggstock. – Dagen efter kom min agent och körde hem mig. Det är en av få gånger jag känt mig riktigt ensam. Agenten Penny FfitchHeyes: – Hon var riktigt mörbultad. Det såg ut som om hon fått sig en rejäl omgång i ringen. Inez tvingades hålla sig borta från galoppen under tiden hon rehabiliterade sig och påbörjade en hormonbehandling. – Det kändes helt sjukt. Jag var 24 år och i klimakteriet. Värken försvann och mitt »Man ska ju inte rida när man är g ravid. Jag dödade barnet genom min okunnighet. Det var hemskt.« humör blev jämnare. Men jag var ju som en 60åring. Jag hade nattsvettningar, och man ville ju inte ha sex direkt. På galoppbanorna visste ingen varför Inez inte tävlade längre. I tidningar som Daily Race Form stod det bara att hon var »borta på grund av sjukdom«. Det dröjde två månader innan hon kunde rida igen. – Jag ville inte att folk skulle få veta, eftersom jag var på väg upp och ville att allt som skrevs skulle vara positivt. Det var egentligen bara mina föräldrar och min pojkvän jag berättade för. Och min agent då. Efter ett halvår avslutade hon klimakterie behandlingen och började ta andra hormoner istället. Under våren började hon tävla igen. Redan första dagen vann hon två lopp. Dagen därpå vann hon igen. Efter tre veckor vann hon en trippel. På banan rullade det på, men Inez hade svårt att känna någon glädje. – Jag gick upp fem på morgonen och grinade hela vägen till jobbet. Jag sa till Penny: »Jag bara gråter. Jag funderar på hur jag ska ta livet av mig.« Och det gjorde jag verkligen. Det var helt sjukt men jag satt och undrade vad som var minst smärtsamt. Och om jag satt i bilen kunde jag fundera: »Vad händer om jag gasar och låter bilen svänga av vägen in i trädet där?« Penny skickade tillbaka Inez till sjuk huset där de konstaterade att hennes testosteronnivå var tio gånger lägre än normalt. – Så de pumpade upp mig med testosteron istället, som en bodybuilder. Jag blev som Hulken och fick svårt att hålla vikten. Jag fick svälta mig ännu hårdare. Det var under den här perioden hon träffade Frank Kirby, en då 71årig stor tränare med 56 års erfarenhet och fler än 200 hästar i sitt stall. Han hade gjort sig känd för att ge oprövade ryttare en chans, men nu behövde han en stalljockey, någon som red alla hans hästar. – Jag hade följt henne sedan hon började rida, säger Frank Kirby. Hon har bra arbetsmoral och det är allt som betyder något i den här branschen. She’s what I call a beautiful person, she really is. Jag har aldrig haft något emot kvinnliga ryttare. Jag tror faktiskt att de är bättre med hästarna. Inez ser dem som djur. Många av grabbarna är bara intresserade av pengarna. Med Kirbys rödvitrandiga ägarmönster på jackan radade Inez upp segrar. Då drabbades hon återigen av värk i magen. En morgon när hon kom till banan påpekade hennes kollegor att hon var grågrön i ansiktet. – Jag trodde att jag var hård i magen, eller att det hade med min diet att göra. Man kan ju bli paranoid och få hallucinationer när man svälter sig. Hon red sex lopp den dagen och lyckades vinna ett, men orkade knappt med intervjun i vinnarcirkeln efteråt. Det gjorde så ont att hon insåg att något måste vara fel. När hon kom hem snörade hon på sig joggingskorna och gick ut och sprang för att få fart på magen. Efter en halv kilometer gjorde det så ont att hon var tvungen att vända. När hon kom hem hände något märkligt. – Jag var i badrummet och något kom ur mig. En klump av kött. Jag ringde till min pojkvän, men han trodde mig inte så jag skickade en bild till honom. Jag ringde min läkare och var hysterisk. Jag trodde att det hade med operationen att göra. Var det en del av min äggstock? Hon sade att jag skulle ta det lugnt och lägga det i en plastpåse och spara det i frysen tills jag kunde åka till sjukhuset. Nästa morgon åkte Inez till galopp banan som vanligt. Eftersom hon tävlade de följande dagarna dröjde det tre dygn innan hon kom in till sjukhuset. Där konstaterade läkaren att Inez hade varit i tredje månaden och fått ett missfall. – När vi kom ut därifrån skrek min pojkvän: »Hur känns det? Du har dödat vårt barn.« Inez gjorde slut där och då. Samtidigt kunde hon inte låta bli att tänka att han kanske hade rätt. – Man ska ju inte rida när man är gravid. Jag dödade barnet genom min okunnighet. Jag hade ju skyddat mig och visste inte att jag var gravid. Det var hemskt. – Jag fick aldrig tid att sörja på riktigt. Precis som allt annat jag gått igenom gjorde jag det ensam. Det har gjort mig hårdare, tror jag. Ibland känns det som om jag inte har några känslor längre. Jag blir liksom bara kall. Under årets tre sista tävlingsmånader snittade hon 21 segrar, och när säsongen summerades hade hon vunnit 161 lopp och ridit in över tre miljoner dollar. De kommande två åren fortsatte hon att bygga upp sin ställning som en av de mest lovande ryttarna i den amerikanska galoppen. Tidningarna skrev i hyllande ordalag om »a blond bombshell in Chicago racing« och »the boxer turned jockey«, hon fick fanmejl och bjöds in till kändistillställningar. Efter att en stalker fått för vana att ringa henne om nätterna tvingades hon byta nummer sex gånger och spärra sin telefon för samtal från hemliga nummer. I Sverige fick ATG upp ögonen för Inez framgångar. De gav ut Tjej, jockey, champion och bjöd in Inez att tävla i Sverige för att lyfta intresset för galoppsporten som i Sverige alltid legat i skuggan av travet. Efter att två av hennes jockeykollegor fallit så illa att de blivit förlamade ordnade en ägare som Inez kände en välgörenhetsauktion för att samla in pengar. Ett av budobjekten var en dejt med Inez Karlsson. När budgivningen till slut stannade på 4 500 dollar visade sig vinnaren vara en ägare hon kände väl. »Vad trevligt att få äta middag med dig«, sade Inez, men ägaren presenterade henne istället för Anthony Calgagno, en 32årig italienskamerikan med tjurnacke och fylliga läppar. Han var lika förvånad som hon, men påhejade av ägarvännen bestämde de att de skulle ses på en restaurang en vecka senare. Anthony visade sig vara en psykolog, som sadlat om till ekonom och bekostat sina collegestudier genom att arbeta som byggnadsarbetare. De senaste åtta åren hade han tjänat en förmögenhet på oMskriven. Om hon inte kan rida igen kan Inez tänka sig att jobba med radio eller TVsändningar av galopp. 58 dec/jan 2010 filter filter dec/jan 2010 59
optionsmarknaden. Inez märkte att de hade mycket gemensamt. Han var uppväxt i Chicagos fattiga arbetar kvarter i en stor familj som han själv k allade »dysfunktionell men vänlig«. Han visste dessutom vad det innebar att svälta sig själv: under high school och college tiden var han brottare och bantade en gång så hårt inför en match att han bröt ihop på sitt rum och började gråta, fast utan att det kom några tårar eftersom han var så uttorkad. Efter ytterligare några träffar flyttade Inez, som tidigare knappt haft tid att träffa någon utanför galoppbanan, in hos Anthony. Med den nyfunna stabiliteten presterade hon ännu bättre på banan och i våras blev hon uttagen att rida det prestige fyllda Arlington Millionloppet, som andra kvinna någonsin. – Jag tror verkligen att hon är den bästa kvinnliga jockeyn någonsin, säger Frank Kirby. Hon är snabb på upploppen och arbetar hårt. Bara någon månad efter Arlington Million kom smärtan i magen tillbaka. Efter loppen låg hon orkeslös på britsen i jockeyrummet i väntan på nästa lopp. Hon orkade inte prata med någon. Den här gången förstod hon vad det var. När hon besökte läkaren fick hon beskedet att hela hennes vänstra äggstock var full av cystor. Endometriosen var tillbaka. – Luften gick ur mig helt. Jag orkade ingenting längre, jag hade ingen livslust. Förut hade jag kunnat ta piller, men nu kände jag att jag inte kunde ignorera det längre. Det gjorde mig till en sämre ryttare. Och en sämre människa. Vi » är närmre varandra nu. I dag kan han säga saker som ›jag älskar dig‹. Det sade han aldrig när jag var liten.« När hon kom till jockeyrummet den 18 september såg hennes kollegor att någonting var fel, och frågade hur hon mådde. Inez misslyckades i sitt första lopp. Hon hade fem hästar kvar att rida, men lämnade ridspöet till sin assistent och gick för att byta om. Han frågade: »Kommer du tillbaka?« Inez svarade: »Jag vet inte.« Hon satte sig i bilen, ringde Anthony och sade: »Jag åker hem nu. Jag tror att jag ridit mitt sista lopp på ett tag.« Inez pekar på en platt TVskärm som visar före och efterbilder med släta och botoxspäckade kvinnor i 40årsåldern. – Kolla där då! Hur lyft ser inte hon ut då? Vi sitter i väntrummet hos en plastikkirurg på tjugonde våningen i en skyskrapa mitt i det exklusiva område i Chicago som kallas för Gold Coast. Byggnaden inrymmer även Macy’s varuhus och hotell Ritz Carlton, och kliniken delar våning med exklusiva juvel, parfym och pälsbutiker. I informations broschyren kan man läsa att »Dr Shah jobbar med ett brett spektra av patienter vars levebröd är beroende av deras ansikten, däribland modeller, skådespelare och social elit«. De två första veckorna efter att Inez slutade rida steg hon inte ur sängen. Upplevelsen att gå från att vara en »toppjockey som allt gick bra för« till att vara »helt vilsen och undra vart jag skulle ta vägen« gjorde henne »så jävla nere«. Men efterhand insåg hon att hon plötsligt hade tid att göra saker hon tidigare försummat. – Jag har träffat Anthonys stora familj. Tidigare har jag alltid tackat nej till alla släktmiddagar för att jag skulle rida. Hennes pappa, som sedan fem år är fri från sitt beroende, har också varit på besök nyligen. – Vi är närmre varandra nu. I dag kan han säga saker som »jag älskar dig«. Det sade han aldrig när jag var liten. En annan dag körde hon in till Northwestern Hospital för att gå på ett möte för patienter med endometrios. Fem kvinnor satt runt ett bord och delade med sig av sina erfarenheter. – Jag hittade gruppen på internet. Först tyckte jag att det var som i Fight Club, men det var skönt att tala med dem. Ingen annan förstod ju hur jag kände. Jag insåg att flera av dem också var ensam människor. Sjukdomen i sig är isolerande. För man vet inte hur man ska må – ena dagen är man bra, andra dagen dålig. Jag har blivit kompis med en av tjejerna som har det mycket värre än mig. Hon har så ont att hon inte kan göra någonting, hon kan inte ha en relation, ingenting. Det är faktiskt skönt att höra. När jag gick därifrån var jag lättad. Först, när jag fick diagnosen, gick allt så fort. Nu börjar jag se att den är en del av mitt liv. Inez fick också tid att äntligen ta tag i något hon skjutit upp i nästan tio år: att fixa sin brutna näsa. Det har gått två veckor sedan operationen hos doktor Shah och nu är hon här för att ta bort de sista stygnen. Näsan är fortfarande lite svullen och »känns som en lösnäsa«, men Inez har varit ovanligt utvilad efter operationen. För första gången på tio år kan hon andas genom näsan, hon har slutat snarka och sover mycket bättre. Sedan hon blev av med stressen från ridningen och började äta mer normalt har hon inte heller lika mycket smärta från endometriosen. Efter fem operationer och ett otal sjukhusbesök är hon inte nervös över att vara här. Snarare ser hon fram emot att få återse doktor Shah, som hon beskriver som »jättetrevlig och mjuk, åt det bögiga hållet«. Snart anländer en lång, smal man i grå kostym, och vinkar med fingrarna. Inez förs in i ett rum där hon ombeds sitta ner i en stol som liknar dem man sitter i hos tandläkaren. Doktor Shah drar på sig vinylhandskar och böjer sig över henne. – Hur känns det? – Lite ömt. Han petar försiktigt med fingrarna på näsan och ger sitt utlåtande: – Vi kommer att se näsan ta form ordentligt de kommande veckorna. Kom tillbaka om tre veckor så får vi se hur det ser ut då. Sedan knipsar han försiktigt loss stygnen i näsvingarna och återgår till sina skönhetsoperationer. På en snabbmatsrestaurang i närheten beställer Inez en varmkorv med chips till. Hon fyller sin mugg med CocaCola, men efter en klunk kommer hon på att hon, sedan hon slutade rida, blir »hyper stissig och jättejobbig« om hon dricker det. – Jag brukade rida på cola, jag var ofta så sliten att jag behövde cola eller kaffe. Hon fyller muggen med vatten istället. »Jag hade jobbat tre år i sträck utan semester. Tidigare hade jag varit s liten, men då ignorerade jag det. Nu gick det inte längre.« – Alla i branschen vet att jag alltid gett 100 procent. Om jag inte kunnat vinna ett lopp har jag ändå ridit för en fjärde eller femteplats, även om det inte ger några pengar till mig utan bara till ägarna. När jag hade ont kunde jag inte längre prestera på topp. Jag hade nog kunnat härda ut ett tag till, men jag vill att folk ska kunna lita på att jag ger allt. Hon tar några chips. – I slutet när jag red var jag inte glad längre, det jag tyckte var roligast av allt gjorde bara ont. Jag hade jobbat tre år i sträck utan semester. Tidigare hade jag varit sliten, men då ignorerade jag det. Nu gick det inte längre. Inez och Anthony står nu inför ett tufft beslut. För att bli av med smärtan har Inez tre alternativ. Dels kan hon försöka härda ut, men sannolikt kommer hon då inte klara av att rida till hundra procent. Dels kan hon operera bort hela livmodern. Gör hon det följer en livslång syntetisk hormonbehandling för att lindra klimakteriebesvär som benskörhet och nattsvettningar. Och så kan hon kan försöka bli med barn. Många andra kvinnor med endometrios har upplevt att besvären minskat efter en förlossning. Dessutom: för varje dag som endometriosen sprider sig, och för varje ingrepp eller behandling hon går igenom, minskar chanserna att kunna få barn. Kanske är det redan för sent. – Det har varit riktigt påfrestande för vårt förhållande. Att skaffa barn är en stor sak, och man vill ju inte göra det av fel anledning. Hade jag inte haft endometrios 60 dec/jan 2010 filter filter dec/jan 2010 61
Page 1 and 2: porträtt Det som inte DöDar Inez
Page 3 and 4: längtar. »Jag läste att de bäst
Page 5 and 6: förut. Under de närmsta tre vecko
Page 7: Bantning. I jockeyrummen finns bast
Page 11: trots. Inez gjorde tatueringen ett

Inez Karlsson är boxaren som blev galoppjockey i USA. Hon vann ...

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?